En glimt av hopp

En glimt av hopp www.semnos.com

1

1

Januarisolen fick Stilla havet att glittra som diamanter när Mary

Catherine sparkade av sina sandaler tidigt på morgonen och gick mot vattnet. ”Vi kommer frysa ihjäl. Till och med i de här våtdräkterna.”

Sami Dawson, hennes bästa vän och rumskamrat, var alldeles bakom henne och skrattade åt det galna i det hela. ”Bara i några minuter.” Mary Catherines långa röda hår var uppsatt i en hästsvans som flög bakom henne när hon sprang. Hon skrattade också, men mest för att hon älskade att inleda sin lördag på det här sättet. ”När vi väl har kommit i kommer vi inte att känna något.”

De bar på sina bodyboards medan de sprang genom de grunda vågorna och sedan hoppade över de större, skummande vågorna.

På nolltid hade de kommit förbi skummet och hade vatten upp till axlarna, redo att rida på vågorna.

Mary Catherine skakade andlöst vattnet ur håret. ”Där ser du!

Det var väl inte så illa?” ”Om du säger det så.” Sami rös. Hon nickade mot vågen som var på väg mot dem. ”Kom igen. Vi måste fortsätta röra på oss.”

De fångade den första vågen och red på den hela vägen in till stranden. Kände stänket av kallt havsvatten i ansiktet och kraften i havet under dem. Mary Catherine älskade allt med det. Hon kände 7

sig levande och hel och nära Gud. En härlig avledning från nyheten hon fått förra veckan.

Nyheten om att hennes hjärta inte skulle klara sig så länge till.

Vid något tillfälle idag skulle hon berätta sanningen för Sami om sin hälsa, avslöja vad hon hittills hade dolt. Men just nu ville hon njuta av stunden. Och minnas vad hennes mamma hade sagt till henne för många år sedan. Livet kan inte mätas i antalet dagar en människa har levt, bara i det vackra, strålande liv som färgat de dagarna.

Mary Catherine paddlade ut igen bredvid Sami. Hennes väns ögon var vidgade. ”Jag tror jag såg en delfin.” Hon pekade bakom vågorna. ”Ungefär fem meter bort.”

Mary Catherine såg ut över vattnet. ”Jag hoppas att det inte var en haj.” ”Va?” Sami utstötte ett lågt skrik. ”Säg inte så!” ”Jag skämtade bara.” Mary Catherine skrattade igen. ”Jag såg den också. Några stycken till och med. Definitivt delfiner.”

En ny våg kom in och de red på den hela vägen in. De tog sina bodyboards, satte sig i den våta sanden och försökte hämta andan.

Sami skakade på sitt axellånga, mörka hår. ”Tack för att du drog med mig på det här. Jag fryser faktiskt inte.” ”Det är perfekt här ute.” Mary Catherine började gå ut igen. ”Kom igen. Några till.”

De gick genom de skummande vågorna till den släta delen och väntade. Sami strök vatten ur ansiktet. ”Jag kan knappt vänta på det som ska hända ikväll. Jag tror verkligen att Marcus kan åstadkomma något bra med det där ungdomscentret.” ”Jag med. Jag är glad att vi ska åka dit tidigt.” Mary Catherine kunde känna det, på samma sätt som hon alltid gjorde när någon nämnde Marcus namn. En känsla som började i hjärtat och spreds i armarna och upp i nacken. Hon hatade reaktionen. Att bli förälskad i Marcus Dillinger var det sista hon behövde. ”Dejtar han fortfarande sin tränares brorsdotter?” ”Ja. Vi ska gå på dubbeldejt med dem nästa vecka.” Sami rynkade 8

på näsan. ”Men jag tycker inte att de passar ihop.” Hon ryckte på axlarna. ”Jag kan inte se att de har något gemensamt.”

Med tanke på hennes hjärtproblem och ett halvt dussin välgörenhetsprojekt hon var inblandad i hade Mary Catherine absolut inte tid att tänka på en professionell baseballspelare. Killen skulle aldrig kunna bli hennes typ.

De surfade på några vågor till och sedan nickade Mary Catherine mot stranden. ”Nu går vi upp och torkar oss.” ”Bra idé. Jag måste fortfarande hinna med tvätten innan vi träffar killarna idag.”

Deras handdukar låg en bit upp på stranden och efter några minuter drog de på sig mjukiskläder innan de satte sig och såg ut över vattnet. Mary Catherine vände upp ansiktet mot vintersolen och njöt av strålarna som smälte in i henne. Hur kunde något vara fel med hennes hjärta? Hon mådde alldeles för bra för att vara sjuk.

Tystnaden passade dem. Efter att ha varit rumskamrater i några år hade de nått den sortens vänskap där de både kunde brista ut i gapskratt tillsammans eller känna sig bekväma med total tystnad.

De var väldigt olika, hon och Sami. Mary Catherine bröt tystnaden. ”Hade du och Tyler trevligt igår kväll?” ”Ja.” Samis leende lyste upp hennes ansikte mer än vad morgonsolen någonsin hade kunnat göra. ”Jag kan knappt fatta hur bra det känns. Jag tror han kommer be mig att bli hans flickvän, officiellt.”

Mary Catherine hoppade upp på fötter. ”Verkligen?” Hon dansade runt i en cirkel. ”Ja!” Hon sköt upp båda knytnävarna i luften. ”Ja, ja, ja!” Sedan sjönk hon ner i sanden lika fort igen. ”Varför i hela världen har det tagit så lång tid?” ”Tja …” Sami ryckte fåraktigt på axlarna. ”Det är jag. Precis som jag har sagt.” Den här gången lät hennes skratt lite nervöst. ”Jag behövde tid.” ”Kom igen.” Mary Catherine lutade sig bakåt på händerna och flinade mot sin vän. ”Du har varit kär i honom sedan ni gick på high school.”

9

”Men jag var praktiskt taget förlovad med Arnie.” Samis tonfall visade att hon inte menade allt för stort allvar med protesten. Efter några sekunder brast hon ut i den sortens skratt hon och Mary Catherine ofta delade. ”Okej, okej! Du har rätt. Jag behöver inte så mycket mer tid på mig.” ”Åh, kom igen.” Mary Catherine lutade sig framåt och lade benen i kors. ”Hur lång tid kommer det ta innan han friar till dig?” ”Menar du allvar?” Sami såg chockad ut. ”Sakta i backarna!” ”Det kommer inte dröja länge.” Mary Catherine höjde på ögonbrynen. ”Kom ihåg att det var jag som sa det först.” ”Du är galen.” ”Ja, men jag har ändå rätt.” Mary Catherine lät sin retsamma min avta, lät havsbrisen rama in stunden och dess allvar. ”Var den bra, er dejt?” ”Ja, det var den. Vi var på Disneyland, som du vet.” Hon såg så mycket lyckligare ut nu än hon gjorde förut, på den tiden då hon dejtade Arnie. ”När det blev mörkt tog han med mig till bron utanför Törnrosas slott.” Sami satt med benen i kors och ansiktet vänt mot Mary Catherine. ”Han sa att han aldrig hade slutat beundra mig, aldrig hade slutat tänka på mig. Trots alla dåliga beslut han tog på den tiden.” ”Det var fint sagt.”

Samis leende innehöll en tillfredsställelse som inte funnits där från början, när Tyler först kom till Los Angeles. ”Han säger att det bara finns en sak han ångrar nu. En som fortfarande plågar honom.”

Hon tystnade och höjde sitt ansikte mot solen några sekunder innan hon såg på Mary Catherine igen. ”Att han lämnade mig från första början.”

Berättelsen berörde Mary Catherine. Hon kunde inte vara gladare för sin väns skull, för kärleken hon funnit. ”Jag vill vara brudtärna.”

Hon höll upp båda händerna för att retsamt visa att hon gav upp. ”Det är allt jag säger.” ”Allvarligt talat … skulle du kunna ha rätt.” Samis glädje syntes 10

tydligt. ”Jag älskar honom så mycket. Den nye Tyler, den Tyler som har lärt sig sin läxa och har en tro som växer sig starkare varje dag … jag kunde aldrig drömma om att vi skulle få en andra chans.” ”Men det kunde jag.” Mary Catherine gav Sami en menande blick. ”Minns du?” ”Sant.” I Samis skratt hördes den misstro hon fortfarande uppenbarligen kände. ”Du sa att jag inte kunde åka till Florida på den där affärsresan utan att åtminstone tillbringa några timmar med honom.” ”Jag är en väldigt bra vän.” Mary Catherine flinade. ”Definitivt tillräckligt bra för att få bli brudtärna.”

Solen stod högre på himlen nu och temperaturen steg. Mary Catherine lät tystnaden ta över igen. Hon behövde ladda en stund innan hon berättade sanningen för Sami om sin hälsa. Det enda de aldrig pratade om. Hon tittade på sin telefon. Klockan var nästan elva. De skulle vara på det nyrenoverade ungdomscentret vid tre idag för att hjälpa till innan den stora öppningen ikväll.

Till slut bytte Mary Catherine ställning på handduken så att hon satt mitt emot Sami. ”Har du undrat varför jag har gått över till en ny diet på sistone? Varför jag inte äter fryspizzor längre?”

Samis leende kom lätt. ”Den där inget socker, inget gluten, inga spannmål-grejen?” Hon yttrade ett snabbt skratt. ”För att du är otrolig och för att du tycker om att må så bra att du kan klättra på klätterväggar och hoppa ut från flygplan?” Hon skrattade igen. ”Det är det jag har trott hela tiden. Jag skulle aldrig kunna äta så nyttigt.”

Mary Catherine hatade att behöva säga det hon var på väg att säga. Hon ville att alla i hennes värld skulle fortsätta tro att hon hade börjat äta nyttigt på grund av sin aptit på livet. Inget annat.

Hon tvekade.

Till slut dog Samis skratt ut. ”Är det inte orsaken?” ”Nej.” Mary Catherines leende var kvar, men hon kunde känna sorgsenheten i ögonen. ”Jag har diabetes. Typ två.” ”Va?” Sami satte armbågarna på knäna och lutade sig närmare. ”Sedan när? Hur kommer det sig att du aldrig har talat om det för mig?”

11

”Jag fick reda på det först förra månaden, och min diet håller det under kontroll.” Hon vinklade huvudet och försökte få sin vän att förstå. ”Jag gillar inte att tänka på det. Såklart. Och, tja, med tanke på hur jag äter behöver jag inte tabletter eller sprutor. Jag kollar mitt blodsocker varje morgon. Än så länge är det under kontroll.”

Sami tvekade. ”Okej, bra. Du gjorde mig rädd där ett tag.” ”Det är inte allt. Diabetes är ärftligt i min släkt.” Hon var tyst en stund. ”Precis som medfödda hjärtfel. Min morbror dog av sitt hjärtfel strax innan han fyllde trettio. Min mamma fick aldrig något problem, men genen ärvdes vidare till mig.”

Sami såg ut som om hon inte förstod någonting. Hon stirrade på Mary Catherine. ”Försöker du säga … att det är något fel på ditt hjärta?”

Mary Catherine drog ett långsamt andetag. ”Jag föddes med en koarktation av kroppspulsådern och en bikuspid aortaklaff. Jag blev akut opererad när jag var några veckor gammal och sedan dess har jag gått på kontroller varje år.” Hon tvingade fram ett leende. ”Ingen stor grej.” ”Det skulle du ha sagt från början.” Sami såg ut som om hon inte visste om hon skulle slappna av eller förvänta sig fler dåliga nyheter. ”Så … du är okej? Långsiktigt?” ”Inte direkt.” Hon hade inte pratat med någon om det här. Inte ens sina föräldrar. ”Jag var på kontroll förra veckan. Mitt hjärta är förstorat – vilket inte är bra. Och mina aortaklaffar har försämrats.

Jag kommer att behöva en transplantation inom ett år.”

Sami drog upp knäna mot bröstet och hängde med huvudet i flera sekunder. När hon tittade upp gick det inte att missta sig på rädslan i hennes blick. ”Vad innebär det?” ”En transplantation av aortaklaffarna är inte det värsta. Det brukar man överleva – även om min av flera anledningar kommer att bli svårare än de flestas.” Mary Catherine såg upp mot skyn, mot Kaliforniens sol som fyllde morgonen. ”Det är mitt förstorade hjärta som är det verkliga problemet. Även med en transplantation kanske 12

jag bara får tio år till. Kanske inte ens det.”

Färgen lämnade Samis ansikte och hon stirrade på henne, som om hon inte kunde tro det. ”Det … det är ju fruktansvärt.” ”Du är den enda som vet.” Hon sträckte sig fram och gav Samis hand en snabb tryckning. Jag har försökt hitta ett sätt att berätta det för dig.”

Sami hängde med huvudet en lång stund igen. När hon vände sig mot Mary Catherine hade hon tårar i ögonen. ”Det måste finnas något de kan göra. Dina föräldrar känner väl till de bästa läkarna?” ”Ja, det gör de. Men det här … man kan inte fixa ett förstorat hjärta som det jag har. Det finns mediciner som kan sakta ner processen. Men det är allt.” ”Jag kan inte tro det.” Sami stirrade upp mot himlen. En minut passerade innan hon sänkte armarna och såg på Mary Catherine igen.

Tårar föll ner för hennes kinder. ”Vi måste hitta ett annat alternativ.” ”Det har jag gjort.” Hon såg rakt in i ögonen på Sami. ”Anledningen till att jag berättar det här för dig är för att du ska kunna be.

Gud kan göra vad som helst – till och med i en situation som den här.” Hon fick arbeta på att hålla missmodet ur rösten igen. ”Det är därför det är så viktigt för mig att verkligen leva. Det är därför jag pratar så mycket om att vi bara lever en gång. För jag har inte lika lång tid på mig som de flesta andra.”

Sami torkade tårarna med fingertopparna. ”Det är inte rättvist.” ”Jo, det är det.” Mary Catherine satte sig rakare. ”Gud har gett mig alla de här åren och förmodligen flera till. Jag har fortfarande mycket att göra – som att hjälpa till att få det där ungdomscentret att fungera ikväll. Och kanske flytta till Afrika ett år och jobba med föräldralösa barn.” ”Det säger du alltid.” ”Jag kommer göra det också, förr eller senare.” Mary Catherine började le igen. ”Och jag kommer hoppa fallskärm minst ett dussin gånger till, och se bara …” Hon såg ut mot havet igen. ”Jag har såna här morgnar, tillsammans med dig.” Hon kände en välbekant frid 13

fylla hennes själ. ”Gud har varit mer än rättvis mot mig.” ”Har du ont? Jag menar … kan du känna smärtor i bröstet?” ”Inte alls.” Hon höjde händerna och släppte ner dem igen. ”Jag känner mig helt frisk.” ”Bra.” Sami såg inte ut som sig själv. Hennes ansiktsdrag var märkta av sorg. ”Hur tänker du om kärlek?” ”Vad menar du?” Mary Catherine kände hur hon blev missmodig.

Sami stirrade på henne. ”Du förtjänar att få uppleva kärlek.” ”Nej.” Hon skakade på huvudet. ”Det finns inte tid till det.” Mary Catherine kände tårar svida i sina egna ögon. ”Men det är okej.”

Sami såg henne i ögonen igen. ”Du ville ju hitta någon som var äkta. Någon som du, med en tro som din och en lika stor kärlek till livet.” Sami skakade på huvudet. ”Det skulle bli ditt livs mirakel.”

Hon andades ut hårt. ”Jag kan inte tro det här.” ”Sami … det är okej.” Mary Catherine lade handen på sin väns axel. ”Gud kommer ge mig en annan sorts mirakel.” Hon ställde sig upp och sträckte ut handen. ”Kom igen. Nu går vi och letar upp de där delfinerna.”

Sami väntade flera sekunder innan hon tog Mary Catherines hand. ”Är det säkert?” Hon skuggade ögonen med handen för att se bättre. ”Kan du göra det? Simma i havet? Är det bra för dig?” ”Det är bara bra för mig.” Hon drog på sin våtdräkt och sprang några steg i förväg. ”Ju mer liv jag upplever under dagarna jag har kvar, desto bättre. I så fall spelar det ingen roll hur många dagar jag får. Bara att jag verkligen levde medan jag hade dem.” ”Jag hatar det här.” Sami klev i sin våtdräkt och kom ikapp henne. ”Du borde vara hemma och vila istället.” ”Aldrig i livet.” Mary Catherine plockade upp sin bodyboard och sprang ut i vattnet. Hennes skratt blandades med ljudet av vågorna. ”Gud vill ha mig här ute.”

Sami paddlade bredvid henne. I samma stund som de nådde de lugna delarna av vattnet fick de syn på delfinerna. Det var tre stycken som lekte i vågorna några meter bort.

14

”Där ser du!” Mary Catherines glädje var lika äkta som solen på vattenytan. ”Jag kan ju inte missa tillfällen som det här.”

För första gången på flera minuter log Sami igen. ”Jag känner ingen annan som är som du, MC.” ”Det tar jag som en komplimang.” Mary Catherine såg sig om över axeln när den perfekta vågen kom emot dem. ”Här kommer den!”

De fångade vågen båda två och började glida på den. I samma ögonblick fick Mary Catherine syn på två delfiner som simmade bredvid dem. ”Titta!” ropade hon.

Sami vände på huvudet och såg vad som hände alldeles innan delfinerna hoppade ut ur vågen och vände tillbaka ut mot havet. ”Wow!” ”Det där händer aldrig annars!” ”Så vackert.” Sami skrattade också nu.

Mary Catherine vände sin uppmärksamhet mot stranden medan hon fortsatte flyta på vågen. Tårar fyllde hennes ögon och blandades med saltvatten och en lycka som inte visste några gränser. Tyngden från tidigare var borta. Oavsett hur många år hon hade kvar eller vart Gud skulle leda henne från och med nu var det en sak som alltid skulle vara sann.

Så länge hon hade luft i lungorna skulle hon ägna sina dagar åt att leva.

15

Från Karen Kingsbury, en av världens mest lästa och populära kristna författare, kommer en dramatisk och fängslande romanserie om livets möjligheter. Kärlek, spänning och mirakler väntar i denna serie där vi får följa vanliga människor med stora utmaningar – och änglarna som vandrar ibland dem.

Baseball-stjärnan Marcus Dillinger drivs av en längtan efter att få göra en skillnad i ett av de tuffaste kvarteren i Los Angeles. Han har därför startat ett ungdomscenter i området för att rädda barn och ungdomar från gängkriminalitet där dödliga uppgörelser hör till vardagen.

De två rivaliserande gängen i området uppskattar inte utvecklingen, som verkar kunna hindra både deras framfart och rekrytering av nya medlemmar. De bjuder på hårt motstånd och helt plötsligt verkar Marcus liv vara i fara. Änglarna ställs nu inför ett svårt uppdrag som kräver hela deras uppmärksamhet och ansträngning. Ska de kunna beskydda Marcus och även ge Lexy, en ung tjej i ett av gängen, en glimt av hopp?

Samtidigt börjar känslor spira mellan stjärnspelaren Marcus Dillinger och den levnadsglada Mary Catherine. Men deras romans hänger på en skör tråd. Kan änglarna ingripa för att stoppa de faror som hotar runt hörnet? Kommer de förhastade beslut som fattas att omöjliggöra en framtid tillsammans? Änglarna är återigen på uppdrag…

Karen Kingsbury har skrivit mer än 50 romaner och har snabbt blivit en av USA:s mest lästa och populära kristna romanförfattare med fler än 25 miljoner sålda böcker. Flera av hennes böcker finns utgivna på Semnos Förlag.

www.semnos.com

1