Kapitel ett
Dirk Bennet satt i framsätet på sin gamla Chevy och stirrade på hyreshuset där hans flickvän bodde. Han såg två silhuetter som höll om varandra och sedan stod stilla.
En minut gick, två. Sedan släcktes ljuset i lägenheten.
Dirks händer darrade och hjärtat bultade i hans bröst. Han kastade en blick på pistolen som låg på sätet bredvid honom och ryste. Vad var det för fel på honom? Han var en trevlig kille från en trevlig familj. Människor som han bar inte omkring på vapen och låg inte sömnlösa på nätterna och hatade en kille för att han stulit hans flickvän.
Jag kanske håller på att bli tokig.
Kanske berodde det på tabletterna. De kunde få en att bli sådan, inte sant? Bli tokig? Nej, det var en noja att tänka så. Dirk lugnade ner sig. Tabletterna hade inget att göra med hur han kände. De var inte ens steroider – inte enbart. Och de fungerade faktiskt. Han hade gått upp fem kilo de senaste sex veckorna – ända sedan han dubblat den dagliga dosen. Fem kilo muskler.
Dirk försökte komma ihåg vad hans tränare sagt till honom när han sålde burken till honom. Följ receptet noga. Om du tar för få kommer styrketräningen att vara värdelös. Om du tar för många…
Ilska, depression, labilt humör.
Var det därför han hörde det här ständiga brusandet i huvudet?
För många tabletter? Dirk strök sig i pannan. Det var omöjligt. Tabletterna var helt naturliga, det var vad alla sa. Hälften av alla killarna i skolan tog dem och ingen annan blev negativt påverkad.
Han stirrade på pistolen igen.
Vem som helst skulle göra det. Han tänkte trots allt inte skada professor Jacobs, bara skrämma honom. Sedan kunde Dirk och Angela Manning vara tillsammans igen, vilket de borde varit hela tiden.
Han hade vetat ända från början att Angela var den rätta, den enda kvinna han någonsin kunde älska. Hon kände likadant i början, innan hon träffade professorn. Dirk såg upp mot lägenheten igen. Vad såg hon i den där mannen? Han var minst tio år äldre än hon, med begynnande flint, grånande skägg och kulmage.
Dessutom var professor Jacobs gift.
Dirk hade sett mannens fru på institutionen för journalistik några gånger, en vacker, mörkhårig kvinna som skrattade och log och verkade förälskad i sin man. Han förstod det inte – att en gammal man som professorn hade två underbara kvinnor. Dirk bet sig i läppen. Den saken skulle det snart bli ändring på om han fick något att säga till om.
Han såg på sin klocka i gatlampans sken och såg att den var över tio. Om han ville få godkänt i historia borde han åka hem och skriva uppsatsen om generalerna i inbördeskriget. Den skulle lämnas in imorgon. Dirk spände käkmusklerna, tog pistolen och stoppade in den under sätet.
Han fick skrämma professor Jacobs en annan gång.
Då, just när han startade motorn, fick han en idé – en så smart och fiffig idé att den tände en låga av hopp inom honom. Han kanske inte skulle behöva använda pistolen. Kanske
fanns det ett annat sätt att skrämma professorn till att låta hans flickvän vara ifred.
Han skrattade högt för sig själv när han körde därifrån.
Tio minuter senare satt han på golvet i sitt rum i studenthemmet på Indiana University. Han stirrade på ett enda namn i telefonkatalogen och började slå numret.
Bara några kvarter därifrån låg professor Tim Jacobs vaken i sin flickväns lägenhet, som låg utanför universitetsområdet, och undrade vad som höll på att hända med honom.
Han var van vid skuldkänslorna och sömnlösheten. Men tårarna var något nytt.
Sedan han börjat bryta mot sina äktenskapslöften hade det många gånger hänt att han, istället för att läsa studenternas uppsatser eller gå på en eller annan konferens, hade legat i sängen med Angela Manning, förmodligen den mest lovande studenten någonsin i Tims klass som läste journalistik. Hon var ung och idealistisk och bedövande vacker, och Tim visste att deras romans var mer än bara ett tillfälligt tidsfördriv.
Ibland fick den insikten skuldkänslorna att växa sig så starka att de nästan fick en röst – en röst som höll Tim vaken även när han var dödstrött.
Han kunde inte höra rösten, men många nätter höll den ändå honom vaken. Tim kunde ligga tätt intill Angela, förhäxad av den synd han aldrig ens drömt om, när rösten kom från ingenstans.
Bekänn och ångra dina synder! Håll dig borta från omoral. Jag står vid dörren till ditt hjärta och knackar! Håll dig borta…
Tim brukade vända sig på andra sidan i förhoppningen om att kunna somna om och drömma om den låtsasvärld där
hans fru, Kari, inte skulle vänta hemma och lita på att han var trogen. Men rösten som påminde honom om skuld kom igen och igen – envist, obevekligt, outtröttligt manade den honom att åka hem trots att han inte reagerade.
Tim försökte att inte väcka Angela. Han såg på den enkla vita väggen, och han mindes en sak – den dag då Angela Manning första gången besökte honom på hans kontor och tydligt visade sina avsikter.
De hade talats vid i en kvart, skrattat och upptäckt att de hade samma åsikter om saker och ting, medan Tim hade fingrat på sin vigselring och lagt högra handen över för att dölja den.
När Angela hade gått lämnade hon efter sig en doft av jasmin och en värme som inte gick att motstå. Tim hade tillbringat stunden innan sin nästa lektion till att tänka på hur hon fick honom att må. Men när han lämnade sitt kontor den dagen fastnade hans blick på en tavla som Kari gett honom på deras första bröllopsdag. Den föreställde en flygande örn och orden kunde han utantill: Herrens ögon ser ut över hela jorden…för att ge styrka åt dem vars hjärtan är hängivna honom.
I den stunden hade allt som handlade om att tjäna Herren känts som ett tvång och en begränsning. Utan närmare eftertanke tog han ner tavlan, lade den i närmaste byrålåda och gick ut ur sitt kontor.
Den låg fortfarande kvar där, gömd i byrålådan.
Det som stod på tavlan var inte längre något han levde efter, så det var lika bra att den var gömd. Hans styrka kom inte från att ha ett hjärta som var hängivet Gud. Inte nu längre.
Sedan den varma augustikvällen när han och Angela första gången låg med varandra, hade Tims styrka kommit från att vara med henne. Och från det han åstadkom i sitt yrke, naturligtvis. Tim hade ägnat sin karriär åt att bli en utmärkt skribent, först journalist, sedan lärare i yrket, och lärde varje år upp en ny klass blivande reportrar som skulle föra vidare
Amerikas iver för det fria ordet. På relativt kort tid hade han blivit en respekterad professor som även regelbundet skrev en kolumn i Indianapolis Star. Tims namn fick erkännande i de mest inflytelserika kretsarna.
Det var den sortens styrka som gjorde en skillnad i livet.
En annan orsak till hans styrka var hans stora hängivenhet för journalistisk integritet både ute på fältet och i klassrummet.
När han jobbade som reporter hade han aldrig avslöjat en källa. Och fastän han regelbundet gick i kyrkan – eller, ja, han hade gått regelbundet i kyrkan – hade han aldrig låtit sin religiösa tro stå i vägen för hans förmåga att utöva objektiv journalistik. Religiös partiskhet hade ingen plats vare sig i nyhetsvärlden eller i utbildningen – inte när en reporter jobbade som bäst när han hade ett öppet sinne.
Kari hade alltid haft svårt för Tims inställning till tron och pressen. Men inte Angela.
Hon värdesatte det faktum att Tim var en ”trons man”, som hon uttryckte det. Men hon beundrade honom även för hans förmåga att lägga sina personliga trosövertygelser åt sidan när han skrev en kolumn eller undervisade en klass. ”Vi visste aldrig riktigt var du stod”, hade Angela sagt till honom senare, och sett på honom med sina lysande blå ögon. ”Men vi visste alltid att du stod för bra journalistik. Vi visste att du aldrig skulle ge efter. Vet du hur sällsynt det är nuförtiden?”
Han var utan tvekan Angelas hjälte. Det var något han hade förstått den där första dagen när hon hade kommit fram till katedern efter lektionen och frågat om de skulle gå ut någonstans ihop.
”Professorer kan inte gå ut med sina elever”, hade han sagt till henne med ett leende.
Men hon hade fortsatt att se på honom och hennes rättframhet var både förvirrande och lockande. ”Kan de äta lunch ihop?”
De åt lunch. En vecka senare kom hon in på kontoret.
Efter det kämpade han mot frestelsen månad efter månad efter månad. Det var verkligen en policy på universitetet att en professor inte kunde gå ut med en elev som han undervisade, men institutionen för etik på universitetet hade för länge sedan slagit fast att det inte var något fel med att en lärare inledde ett förhållande med en elev när studierna var avslutade.
Så Tim hade hållit tillbaka sitt intresse, flirtat med Angela, ätit lunch med henne och hjälpt henne med studierna, men vägrat gå över gränsen. När sommaren kom och Angela åkte tillbaka till sin hemstad Boston kände Tim sig lättad, och var glad att bli fri från de skuldkänslor flirten gav honom. Han försökte glömma Angela och koncentrera sig på sitt äktenskap.
Men Kari var hemifrån nästan varje dag och var för upptagen för att hinnas umgås med honom, ofta för trött för att vara kärleksfull mot honom när hon kom hem på kvällen.
När Angela kom tillbaka till skolan kunde Tim inte längre förneka sanningen för sig själv, även fast han inte var redo att bekänna det för sin fru.
Han var förälskad i Angela Manning. Djupt, upp över öronen förälskad. Det var utan tvivel fel. Men han kunde inte förneka sina känslor eller att hon gjorde det omöjligt för honom att göra något annat än att tillbringa tid med henne.
Och det var sedan han insett detta som rösten som talade om skuld varit obarmhärtig.
Bekänn och ångra dina synder…Tjuven kommer enbart för att stjäla och döda och förstöra.
Rösten viskade bibelverser till honom, verser som han kunnat utantill som pojke men inte läst på åratal.
Jag har kommit för att ni skall ha liv, och liv i överflöd.
Den versen tyckte Tim minst om av alla. Liv i överflöd. Som om bibelläsning eller kyrkobesök kunde jämföras med det som Angela fick honom att känna.
Liv i överflöd?
Bibeln tog helt klart miste på den punkten. I Angelas famn hade livet aldrig varit mer överflödande. Så Tim hade gradvis slutat att tro på den tro som en gång hade varit grunden i hans liv – en grund som nu verkade full av brister och som nästan var löjlig.
Han hade tvivlat på vissa saker en längre tid, naturligtvis.
En värld som skapats på sex dagar? En ark med hundratals djur som flöt omkring på en värld av vatten? Människor som blev botade bara genom att de tog ett bad eller fick sina ögon täckta av lera? Tim hade för länge sedan avfärdat sådana händelser som antingen symboliska eller ovidkommande.
Men nyligen hade han börjat ställa sig även mer grundläggande frågor. Tänk om Gud inte fanns alls? Tänk om Bibeln hade skapats av en grupp religiösa ledare som bara ville ingjuta moral i ett samhälle som blivit allt sämre? Tänk om det verkliga livet, den riktiga sanningen, låg i att finna sin själsfrände?
Någon vars själ verkade vara den saknade pusselbiten i ens egen själ?
Någon som Angela.
Veckorna som gått efter det att han och Angela hade börjat ha sex, hade frågorna blivit mer och mer påträngande, och nu var han redo att helt släppa taget om de religiösa traditionerna, redo att ta emot sanningen om sitt nya liv med sin nya kärlek. Han var däremot inte redo att berätta det för sin fru, och det var däri kampen låg. Han visste att det enda rätta var att bekänna förhållandet. Men när Kari mötte honom i dörren varje kväll kunde han inte förmå sig själv att se henne i ögonen och berätta sanningen för henne. Att han ville skiljas. Att han var förälskad i en annan kvinna – en student.
Det krävdes inte en psykolog för att räkna ut vad som var källan till skulden som störde hans dagar och höll honom vaken på nätterna. Och det var inte svårt för Tim att övertyga sig
själv om att rösten som viskade bibelord var ett fantasifoster som berodde på förvirrade signaler i hjärnan eller kanske på att hans medvetande var överaktivt.
Så han valde att inte fundera så mycket på saken. Skulden skulle försvinna med tiden, när han väl tagit beslutet att lämna Kari, när han väl kunde lämna sitt dubbelliv bakom sig. Rösterna skulle till slut tystna, även fast de just nu gjorde det omöjligt för honom att sova.
Och nu var det annorlunda. I veckor hade skulden väckt honom med predikningar om sanning och ånger.
Men på sista tiden hade samma skuld väckt honom med något annat.
Tårar.
Dessa tankar kom samtidigt som han insåg att det hade hänt igen. Mitt i en god nattsömn bredvid en kvinna som hade fångat hans hjärta och förtrollat hans sinnen, var han, Tim Jacobs, respekterad professor och framstående krönikör, i tårar.
Han grät tyst som om någon hade dött.
Tim blinkade bort tårarna och plötsligt visste han att någon faktiskt hade slutat leva. Han själv.
Tyst och försiktigt torkade han bort tårarna, men han blev inte av med sorgen i sin själ, en sorg så djup och verklig att han plågades av dess tyngd. Som om en slöja lyfts från hans hjärta såg han allt han en gång hade varit – den idealistiske pojken, den energiske tonåringen, den Gudsmedvetne gymnasieeleven, den hårt arbetande journalisten, den romantiske brudgummen. Den lojale maken.
Den mannen var död.
Hans svek mot Kari hade avfyrat en sista, dödlig kula mot det som återstod av den man han en gång hade varit.
Där i mörkret med Angela bredvid sig, borta i sömnen, växte sorgen inom honom. Han grät över Kari, den ljuvliga unga kvinnan som han lovat stanna hos livet ut. Han grät över
barnen som de aldrig skulle få och över att de aldrig skulle få åldras tillsammans.
Tim kände en klump i halsen och försökte torka bort tårarna ur ögonen. Var kom de här känslorna ifrån? Varför drabbade de honom så hårt nu? Hans kärlek till Kari hade svalnat långt innan han träffat Angela. Ändå var Kari hans fru. Hur mycket han än längtade efter att få vara med Angela, förtjänade Kari något bättre.
Varför har jag låtit allt bli så illa? Vad är det som hänt med mig? Vad har jag blivit?
Svaren var hemska och kom lika snabbt som frågorna och tog ett järngrepp om hans hjärta. Hur stark och duglig Tim än trodde att han var, var omfattningen av sorgen som nu omgav honom tillräcklig för att förgöra honom. Det var en stund som vanligtvis brukade åtföljas av rösten med skuld och övertyga honom om att han även nu kunde ångra sig.
Men när Tim grät tyst in i Angelas kudde och sörjde för första gången över den man han en gång hade varit, äktenskapet som han höll på att förlora, och det faktum att han inte hade någon tanke på att ändra sig, insåg han något som var ännu mer sorgligt än alla de andra sorgerna tillsammans.
Orden på tavlan som Kari hade gett honom stämde. Utan Gud var han inte så stark som han hade trott. Inte alls. Och det var därför som tårarna kom så lätt nuförtiden. För i sitt förhärdade tillstånd hade det hänt något med hans känsliga hjärta som han aldrig hade trott när han först började träffa Angela Manning.
Det hade brustit.