KAPITEL 1
MYSTERIET MED ELIA
D
et fanns en tid då alla utom ett fåtal moraliskt tvivelaktiga undantag i samhället förstod att vissa saker är rätt och andra saker är fel. Vissa fakta är korrekta och andra är falska. Vi lever i ett universum som lyder under vissa lagar som alla borde förstå. Många ifrågasätter ursprunget till dessa lagar, men man kan ändå enas i förväntningen om att alla måste foga sig efter dem. Dessa obestridliga lagar kallas sanning. Tänk på några exempel på lagar som har sin grund i logisk, sunt förnuft-baserad sanning: Ett plus ett är lika med två. Tyngdkraften existerar. Människolivet är heligt. Det finns bara två kön. Gud finns. Åh, denna svunna tid då vi värderade det rationella högre än det nya. Men tiderna har förändrats. Världen kommer att säga att vi som samhälle har gjort framsteg inom matematik, 11
filosofi, vetenskap, moral och på så många andra områden. Är ett plus ett lika med två? Visst, på ytan. Men gör en Google-sökning på ekvationen så kommer du att fastna i ett kaninhål under en hel eftermiddag med pseudointellektuella som lägger fram motstridiga teorier. Om samhället verkligen definierade mord som ”att ta ett oskyldigt liv”, skulle abortförespråkarna hamna i en moraliskt ohållbar situation. Istället för att ta itu med ordet oskyldigt attackerar dessa förkämpar för personliga rättigheter därför ordet liv. Ett ofött barn är inte längre en fullvärdig människa. I ett drag som är ännu mer beklagligt än ”tre femtedels-kompromissen” i den amerikanska konstitutionen – som degraderade förslavade afroamerikaner till att vara värda endast 60 procent av en människa – ges ett barn i moderlivet en ännu mer förgänglig status. De betraktas inte längre som mänskliga över huvud taget. Istället stämplas de med slit-och-släng-termer som embryo, foster eller zygot. ”Att kirurgiskt avlägsna ett foster” låter så mycket mer acceptabelt än ”att mörda en hjälplöst bebis”. Listan bara fortsätter. Sunt-förnuft-kategorierna man och kvinna har förvandlats till en ”namnge-det-och-gör-anspråkpå-det”-soppa av könsidentiteter och pronomenkombinationer. Äktenskapets helgd har ersatts med ett löfte om ”tills bättre alternativ skiljer oss åt”. Uttrycket ”baby mama” har blivit en del av vårt ordförråd på grund av den explosionsartade ökningen av ansvarslösa män som ägnar sina liv åt att så frö, samtidigt som de bortser från själva skörden. Och varför går kvinnor med på denna avsägelse av faderligt ansvar? Jo, därför att staten är mer än redo att kliva in i makens roll och se till att miljontals ensamstående föräldrar får bidrag och därmed blir beroende. Den svartvita skillnaden mellan rätt och fel har smält samman till en smutsig grå nyans. Sanningen har förlorat sin sanning. Man respekterar inte längre människor som predikar ”sanningen”. Istället är det de som har modet att uttala ”min sanning” som hyllas. 12
Ingen tar sig den tid som krävs för att logiskt tänka igenom den kombinationen till den punkt där man inser att ordet ”min”, när det gäller sanningen, är en helt orimlig bestämning. Men ända från början har detta varit fiendens taktik, han som Jesus kallade för lögnens fader (Joh 8:44). När Jesus stod inför Pilatus strax före sin korsfästelse sade han till den romerske stathållaren: ”Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst” (Joh 18:37). Pilatus svar på detta uttalande var precis vad man kan förvänta sig att höra från människor idag, vare sig det är regeringsföreträdare eller folk på gatan. ”Vad är sanning?” (vers 38). Med andra ord: ”Det kanske är din sanning, min gode herre, men det verkar inte som om särskilt många andra här omkring håller med om din syn på saken.” Denna vaga uppfattning om vad som är och vad som inte är går ännu längre tillbaka än Pilatus. Profeten Jesaja skrev: ”Rättvisan trängs tillbaka, rättfärdigheten står långt borta, för sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram” (Jes 59:14). Herren, som talade om Israels folk genom Jeremia, sade: ”Var och en sviker sin vän, ingen talar sanning. De lär sina tungor att tala lögn, de tröttar ut sig med att göra illa. Du bor mitt ibland svek, i sin svekfullhet vill de inte veta av mig, säger Herren.” (Jer 9:5–6). Att bo mitt ibland svek – det låter som om Jeremia nyligen tillbringat en helg i Tel Aviv! Guds uttalande genom Jeremia stämmer perfekt överens med det som förs fram inom politiken, i medierna och på universiteten. Dessa bedrägeriets språkrör mattar ut sig själva i sin strävan efter att leva liv som strider mot vad som står skrivet i Bibeln. Det enda sättet de kan rättfärdiga detta på är genom att överge alla band till sanningen – vad som är rätt och vad som är fel. För att dämpa eventuella inre skuldkänslor som fortfarande kan finnas kvar inom dem drar de även in andra i sina synder. 13
Min vän, så ser vårt samhälle ut idag. Människor vill synda. De åsidosätter Gud genom att kalla hans regler föråldrade, ovetenskapliga och trångsynta. De begår sina synder bakom en fasad av moral som de själva har skapat. De värvar andra till sin synd och hyllar dem som ansluter sig till dem. Och de avsätter till och med hela månader för att fira sina gudsfientliga livsstilar. MEN TIDERNA FÖRÄNDRAS EGENTLIGEN INTE
Att överge sanningen är inget nytt. Det har funnits ända sedan ormen förledde Eva med frågan: ”Har Gud verkligen sagt…?” (se 1 Mos 3:1). Det som är förvånande är att trots de årtusenden som har gått har Satans metoder för att förleda inte förändrats särskilt mycket. Utan tvekan finns det idag andra sätt att överge Guds vägar. Vi kan med säkerhet anta att inga israeliter under kung Davids tid smög ut till sina bilar under lunchrasten för att titta på porr på mobilen. Men det betyder inte att omoral inte var utbredd även då; det är bara att fråga David själv. När Israels rike delades i två delar under Davids sonson Rehabeam regeringstid, splittrades stammarna mellan norr och söder. I efterdyningarna av delningen oroade sig Nordrikets kung Jerobeam för att om hans folk begav sig ner till Jerusalem för att tillbe i templet, skulle de kunna vända sin lojalitet tillbaka till Rehabeam. Så efter att ”kungen hade rådgjort om detta, lät han göra två kalvar av guld och sade till folket: ’Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land’” (1 Kung 12:28–29). På det sättet institutionaliserade Jerobeam redan från början avfallet från Gud i Nordriket. Trettiosex år efter den förste monarkens död i Nordriket hade avgudadyrkan där bara blivit värre. Det var i denna värld som en ny gudsman trädde fram. Elia, en av de största profeterna i Gamla testamentet. Han var inte den typ av person som skulle ställa sig inför en grupp åhörare och säga: ”Låt mig berätta min 14
sanning för er.” Han var ett språkrör för Sanningen själv. Som en uppoffrande Guds efterföljare hade hans karaktär och handlingar en betydande inverkan när det gällde de messianska förväntningarna som uppfylldes i Nya testamentet. Trots att Elia levde för 2 800 år sedan är det häpnadsväckande hur likartade många av de problem han stod inför i sin värld var med de vi står inför idag. Det är också ganska fantastiskt att få veta att trots hans unika kallelse, var han bara en vanlig man med tvivel och rädslor precis som vi. Det som gjorde honom så användbar för Gud var att varje gång Herren kallade honom till handling, svarade Elia: ”Ja!” EN FRÄMLING I ETT VÄLKÄNT LAND
Eftersom Elia bara medverkar helt kort i den övergripande bibliska berättelsen är det lätt att avfärda honom som bara ännu en profet i Gamla testamentet. Visst, han nämns en del i Nya testamentet, och han dök upp tillsammans med Mose på förklaringsberget. Men han har inte ens en bok uppkallad efter sig. Jag menar, till och med Habackuk har en bok uppkallad efter sig. Istället får du leta dig fram i Kungaböckerna om du vill veta mer om Elia, med undantag för ett kortfattat omnämnande i Krönikeboken. Men när du väl hittar honom kommer du att upptäcka en verklig skatt. Elias liv är en av de bästa berättelserna som någonsin har berättats, och den ligger gömd mitt framför ögonen på oss. Visst är det så att det finns mycket mer vi inte vet om honom än vad vi faktiskt vet. Men det bidrar bara till mysteriet och spänningen kring denna stora bibliska gestalt. Till att börja med måste vi ställa oss frågan: Vem är den här killen? Svaret är inte så lätt att ringa in som man kanske tror. Så här presenteras han: ”Tishbiten Elia, som kom från Gilead, sade till Ahab: ’Så sant Herren Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det’” (1 Kung 17:1). Det finns ingen fanfar, ingenting som 15
tyder på att vi nu möter en av Bibelns stora profetiska gestalter. Han får inte ens någon startsträcka, något i stil med: ”Nu närmade sig den store profeten Elia kung Ahab, och folkmassan tystnade i vördnad.” I stället består hans introduktion av en enda konjunktion. Detta visar oss att oavsett hur speciell han än må bli, så är han bara en del av den större berättelsen som Gud förverkligar i Israel. Till och med den titel som Elia tilldelas känns som om den borde tillhöra en mindre profet eller en birollsfigur. Tänk på hur Mose presenterades. En detaljerad födelsehistoria berättades som involverade upproriska föräldrar, en flytande korg och faraos egen dotter. Profeten Samuel var resultatet av ett mirakulöst ingripande som öppnade hans mors, Hannas, livmoder. Han fick till och med tala med Gud själv medan han fortfarande var ett barn. Den unge Samuels ord ”Tala, din tjänare hör” (1 Sam 3:10) lärs ut till eleverna i yeshiva och i söndagsskolan, vilket visar att Herren kommunicerar även till unga öron om de är öppna för att höra hans röst. Det finns andra profeter om vilka vi inte får någon information om deras tidiga liv. Men vanligtvis får vi åtminstone en aning om vilka de var och vilken familj de kom ifrån. Jesaja var son till Amos. Jeremia var son till Hilkia. Elisha var son till Shafat från Abel-Mehola – det sista tillagt utifall att du satt och läste din bibel och undrade exakt vilken Shafat som avsågs. Men när det gäller Elia? Ingen födelsehistoria, inget släktskap. Istället får vi bara en stad och en region. I den antika världen var släktskap något betydelsefullt. Om Elia hade varit son till en profet eller en präst, skulle det ha nämnts. Även om hans pappa bara hade varit en vanlig kille, som uppenbarligen var fallet med Hesekiel, Busis son, och Hosea, Beeris son, skulle han åtminstone ha haft en koppling till en familj. I stället har vi helt enkelt ”Tishbiten Elia, som kom från Gilead”. Aj! Det verkar som att Elia, åtminstone när det gäller bakgrundskunskap, har mer gemensamt med den mystiske kungen Melkisedek, som 16
var ”utan far, utan mor och utan släktregister” (Hebr 7:3) än med de flesta andra profeterna. Olyckligtvis för Elia är det faktiskt ännu värre än det verkar vid första anblicken. Det är här den ursprungliga hebreiska texten kan ge oss viss insikt. Det hebreiska ordet för ”invånare” i engelska översättningar (som på svenska översätts med som kom från/bor i) ärׁ toshav, men det är inte det enda ordet som kan översättas på det sättet. Om vi går tillbaka till Domarboken ser vi hur Ammons folk tågade ut i krig mot Israel. De äldste i Gilead, samma region som Elia senare kom ifrån, bad Jefta att bli deras ledare mot den invaderande armén. Jefta vägrade på grund av vissa tidigare oförrätter som de hade gjort mot honom, så de äldste försökte övertyga honom. De äldste i Gilead sade till Jefta: ”Det är därför vi nu återvänder till dig, så att du kan följa med oss och strida mot ammoniterna och vara vår ledare över alla invånare i Gilead.” (Dom 11:8, direktöversatt från engelska)
Återigen ser vi ordet ”invånare”. Men den hebreiska termen som används här är yoshev snarare än toshav. Innan du viftar bort detta som en ren definitionsfråga eller som att ”det är sak samma”, kom då ihåg att när det gäller biblisk grammatik så har nyanserna betydelse. När yoshev används, som i sammanhanget i Domarboken, antyder ordet permanent bosättning. ”Vi är gileaditer. Vi har alltid varit gileaditer, och vi kommer alltid att vara gileaditer!” Ordet toshav avser däremot en nybyggare, någon som inte nödvändigtvis är infödd på den nämnda platsen. Under kungatiden var Israel ett utpräglat stamsamhälle. Där man föddes, där blev man också kvar. En danit kunde inte plötsligt få lust att byta miljö, ringa en mäklare och börja leta efter ett barnvänligt område med utsikt i Manasses land. Hemma var hemma, och vanligtvis gav man sig bara av när hemmet inte längre var ett hem. 17
Låt oss pussla ihop allt det här. När Mose ledde stammarna till det utlovade landet bosatte sig Rubens och Gads folk, tillsammans med halva Manasse stam, på Jordans östra sida. Inom det bördiga område som tillhörde Manasse halva stam fanns en region som hette Gilead, och i Gilead låg en by som hette Tishbe. Det var i den byn som Elia föddes, och det var där som hans fars namn, av någon anledning, raderades ut ur historien. Dessutom inträffade något som förändrade profetens status från yoshev till toshav, från invånare till bosättare. Vi skulle faktiskt kunna gå ännu ett steg längre. När Sara dog i Kanaan vände sig Abraham till hetiterna för att be om en gravplats åt sin älskade hustru. Patriarken inledde sin begäran med att säga: ”Jag är en främling och gäst bland er” (1 Mos 23:4). Ordet som översätts med ”gäst” är toshav. Gud hade lovat Abraham Kanaans land, men det skulle dröja mer än 400 år innan hans efterkommande skulle ta det i besittning. Fram till dess var Abraham en främling, en utlänning, en gäst, en toshav i det land som skulle bli Israel. Elia var en främling i sitt eget land. Någon händelse eller en rad händelser gjorde honom till något av en främling i sitt eget land. Vi får inte veta bakgrunden till hur detta gick till. Men vi kan se i Elias personlighet att denna förändring i status påverkade vem han var. ENSAMVARGEN
Alla har ett förflutet, och det förflutna har vanligtvis en djupgående inverkan på vem man är i nutiden. För vissa var uppväxten fylld av kärlek och glädje, under uppsikt av föräldrar som var engagerade och hängivna att vägleda sina barns liv. Andra upplevde precis det motsatta. Försummelse, övergrepp och förlust kan alla ha en enorm inverkan på vem ett barn blir. Även de som har den styrka och den tro som krävs för att övervinna en svår barndom, bär med sig ärr resten av livet. Vissa av ärren kan vara yttre, men 18
de flesta finns inuti och påverkar ens relationer, beslutsfattande, välbefinnande och känsla av trygghet. Ibland kan trauman som man utsätts för i ung ålder få konsekvenser som sträcker sig över generationer. Jag kan enkelt spåra de problem som fanns i mina föräldrars äktenskap till den tid som min mormor och morfar tillbringade i koncentrationslägret Auschwitz under Förintelsen. Mina morföräldrars svårigheter ledde till mina föräldrars svårigheter och slutligen till deras skilsmässa. Deras separation ledde till och med till att jag tillbringade större delen av mina uppväxtår övergiven i fostervårdssystemet, vilket på sätt och vis gjorde mig till ännu ett offer för den nazistiska agendan årtionden efter Tredje rikets fall. Det är skrämmande hur länge konsekvenserna av synd kan dröja sig kvar – en sanning som varje förälder måste komma ihåg när de överväger att ge efter för frestelser. Återigen, när det gäller de trauman som Elia kan ha upplevt under sin uppväxt, måste vi nöja oss med att veta att han saknade anknytning till en familj och inte hade något fast hem. Båda dessa faktorer stod högst upp på listan över vad som var viktigt i den forntida hebreiska världen, vilket tydligt visar att något var på gång. Men det är inte bara Elias livssituation som visar att han kände sig ensam och utan anknytning till omvärlden. Hans egna ord gjorde det tydligt. När den mäktige profeten gömde sig i en grotta för drottning Isebels vrede, kom Herrens ord till honom och frågade vad han gjorde där, gömd i ett hål. [Elia] svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” (1 Kung 19:10)
Vem skulle klandra profeten för att han var rädd? Drottningen vill döda alla Guds profeter, och Elia är den siste som är kvar. Nu 19
är alla kronans resurser inriktade på att spåra upp honom och utplåna honom. Skräckinjagande, om det vore sant. Men det var inte sant. Och Elia visste det. Trots Elias påstående att utan honom skulle Guds röst tystna i hans generation fanns det i själva verket andra profeter runt omkring. När tiden till slut var inne för kung Ahabs regeringstid att upphöra, var det till exempel profeten Mika som förkunnade hans stundande undergång (1 Kung 22:13–38). Dessutom, någon gång innan Elia flydde från Isebel, frågade förvaltaren av Ahabs hus, en man vid namn Obadja, profeten: ”Har man inte berättat för min herre vad jag gjorde när Isebel dödade Herrens profeter, hur jag gömde hundra av Herrens profeter i två grottor, femtio man i varje och gav dem mat och dryck?” (18:13). Ja, Isebel dödade Guds profeter. Ja, Elias liv var i fara. Men han var inte den ende. För en man som var van vid att vara en enmansarmé kunde det dock ha funnits 1 000 andra profeter som gömde sig i grottorna runt omkring honom, och han skulle troligen ändå ha känt fullständig ensamhet. ATT LÄGGA GRUNDEN
Så varför denna djupdykning i Elias bakgrund, särskilt när så mycket av det bara går att gissa sig till? Jag skrev en gång i en tidigare bok att jag behövde berätta var jag sitter innan jag kan berätta var jag står. Med andra ord, min bakgrund formar vem jag är, mitt perspektiv på olika frågor och mitt sätt att tänka. Detsamma gäller för alla människor, inklusive Elia. Jag förringar på inget sätt den radikala förändring som sker när vi kommer till tro på Jesus och blir ”en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit” (2 Kor 5:17). Men det betyder inte att vår personliga historia raderas. När jag kom till tro fanns den hårda uppväxten, som hade drivit mig till randen av självmord, fortfarande kvar inom mig. Visst är det så att den hjälper mig idag när jag strävar efter att känna med dem som går igenom svåra personliga prövningar. Men det 20
finns fortfarande en del av mig som kan vara misstänksam mot människors motiv och som ibland kan låta livets ”Tänk om…?” bli större i mina tankar än de egentligen är. Både dessa för- och nackdelar har etsat sig fast i mitt känslomässiga DNA. När Elia från Tishbe, en av invånarna i Gilead, dyker upp i bibelberättelsen, gör han det inte som en tom duk. Han hade många år bakom sig som hade format honom till den man han var. Elia var en ensamvarg. Han tillät sig själv få vänner. Undantaget var en hednisk änka från Sarefat och hans blivande efterträdare, Elisha. Men Elia var inte den typen man föreställer sig skratta och skämta vid stadsportarna. Om han hade blivit inbjuden till en födelsedagsfest skulle man troligen hitta honom ensam i ett hörn, där han klappade hunden. Det är mycket möjligt att denna ensamvargshållning härrörde från ett beteende som kallas förebyggande avvisande. När någon har en historia präglad av ett mönster av avvisande från andra, brukar man ofta kväva en eventuell avvisning i sin linda genom att avvisa andra först. Ofta görs detta genom att undvika människor och dra sig undan från umgänge. Det som kan uppfattas som arrogans – ”Jag ensam är kvar [av profeterna], och de försöker ta mitt liv” (1 Kung 19:14) – kan också tolkas som ropet från en man som är ensam och rädd och som känner att han återigen har blivit övergiven. BRYTA SIG UT FÖR ATT TA IN ANDRA
I de flesta kyrkor finns det ensamvargar som Elia. Om du befinner dig mitt i församlingen, engagerad i gudstjänster, tjänstgöring och smågrupper, kanske du inte ens lägger märke till de som står lite utanför. Men jag kan garantera dig att det finns många som läser dessa ord och tänker: Ja, det är jag. Jag kommer till kyrkan på söndagsmorgonen och smyger in på en av de bakre bänkarna. Kanske skakar jag hand om någon sträcker ut handen mot mig under den där obekväma övergången när lovsångsledaren uppmanar oss att 21
hälsa på varandra. Men när predikan är slut samlar jag ihop mina saker och går därifrån. Jag passerar kanske dussintals människor, men de ser mig inte. Det är det aldrig någon som gör. ”Tja, Amir, tycker du inte att sådana människor borde ha ett visst ansvar för att knyta kontakter?” Jag förstår vad du menar, och i en perfekt värld skulle det stämma. Men att säga till någon som har svårt att träffa människor att de bara behöver gå fram och presentera sig, kan vara svårt att sälja in. Det är som att säga till en utsvulten person att det finns mat i överflöd precis på andra sidan en grop full av huggormar. Många skulle hellre svälta än ta risken. Är det logiskt? Kanske, kanske inte. Är det verkligt? För dem är det absolut det. Min uppmaning till dig är att hålla utkik efter de som håller sig till hörnen i din kyrka nästa söndag. Sätt dig bredvid dem och lär känna dem. Jag kan lova att du på något sätt kommer att överleva att inte sitta på samma plats där du har suttit vid varje gudstjänst de senaste femton åren. Dessa människor som håller till i hörnen kan vara unga eller gamla. De kan vara snyggt klädda, eller så kan de ha på sig något som du tycker är helt olämpligt för en gudstjänstlokal. Första gången du presenterar dig kanske du bara får ett ”Hej” och inget mer. Sätt dig bredvid dem ändå, och gå sedan tillbaka och sätt dig bredvid dem igen nästa vecka, och veckan därefter. Jag minns att en pastor en gång sa till sin församling: ”Kyrkan handlar inte om vad du får varje söndag, utan om vad du ger till andra. Om du bara är här för att få din dos av gudstjänst och bibelstudie för veckan, så förstår du egentligen inte vad kyrkan handlar om.” Din enkla uppoffring kan ha en djupgående inverkan på den ensamma person du sträcker ut en hand till. Vem vet vad Gud har planerat för dem? Du kan vara Guds fingrar som vrider om nyckeln som startar motorn hos nästa Elia, Daniel eller Paulus. Eller så kan du vara Guds röst som säger till dem: ”Herren har inte glömt dig. Han älskar dig, och vi i församlingen älskar dig också.” När vi närmar oss Elia i den här boken, låt oss komma ihåg 22
att vi inte har att göra med något övermänskligt fenomen. Jesu bror, Jakob, skrev: ”Elia var en människa med samma natur som vi” (Jak 5:17). Han hade en historia. Han hade sina brister. Men han hade också tro och en benägenhet att säga ja när Gud kallade honom. Det är tack vare dessa två sista egenskaper, tillsammans med den mycket speciella kallelse som Gud gav honom, som vi fortfarande talar om Elias liv idag. ATT SE ANDRA GENOM GUDS ÖGON
En sista sak innan vi går vidare. Vi får inte glömma bort att alla har en bakgrundshistoria. Ja, vi tittar på Elias liv, men vi gör det av en anledning. Underrubriken på omslaget lyder Lev med en frimodig tro i en vilsen värld. Verkligheten är att vi, som medlemmar i Guds församling, automatiskt befinner oss i konflikt med en betydande del av vår kulturs befolkning på grund av det vi tror på. Och den andelen ökar bara. Tidigare har den troende gemenskapen kunnat upprätthålla en ganska tydlig gräns mellan ”vad de gör och vad vi gör”. Konflikter uppstår oftast först när medlemmar i trossamfund medvetet väljer att ge sig in i striden. Abortkliniker har varit en av de mest väsentliga platserna där tron möter världen, och de verbala – och ibland fysiska – striderna där har varit hårda. Men i allt högre grad har gudsfientliga krafter börjat föra sin kamp in i kyrkor och bibeltroende sammankomster. Det blir protester på universitetscampus när kristna talare kommer för att tala inför en grupp studenter. Sådana agitatorer blir alltmer störande och våldsamma i sitt agerande. På många platser där jag reser för att tala nuförtiden har jag en person med mig som ansvarar för min personliga säkerhet på grund av det stora antalet dödshot som jag regelbundet mottar. Ändå har gränsen mellan fristad och protest, för det mesta, bestått. Men så, söndagen den 18 januari 2026, stormade en mobb av anti-ICE-demonstranter (Immigration and Customs 23
Enforcement) in på morgongudstjänsten vid Cities Church i St. Paul, Minnesota. De skanderade slagord och hotade församlingsmedlemmarna. Trump-administrationen lovade omedelbart vedergällning mot dessa illasinnade aktörer, men genom den protestaktionen öppnades dörren som skiljer kyrkan från världen – en dörr som jag inte tror kommer att stängas igen. Djävulen kom till kyrkan en söndagsmorgon, och jag har inga tvivel om att han redan har planerat fler besök. Jag inser att kyrkan inte har varit fredad på många håll i världen, bland annat i Kina, Nigeria, Egypten och andra områden där våldet har riktats mot de troende. Denna bok fokuserar dock specifikt på den växande kulturkampen mellan dem som är hängivna Guds sanning och dem som våldsamt motsätter sig alla som vågar tro att sanning och åsikt inte är samma sak och att rätt och fel existerar utanför våra personliga känslor och preferenser. När den tid kommer då vi står öga mot öga med dem som hatar oss på grund av vår kärlek till Gud, måste vi vara förberedda. Och en del av att vara förberedd är att komma ihåg vilka våra motståndare är. Dessa arga, hätska människor föddes inte så. Precis som Elia, precis som vi själva, har de ett förflutet som har lett dem till den plats där de befinner sig idag. Vi vet inte vad de har lärt sig genom åren. Vi har ingen möjlighet att ta reda på vilka svårigheter och tragedier som kan ha präglat deras tidiga liv. Det enda vi kan vara säkra på är att det här är människor som har blivit vilseledda och som är i desperat behov av en Frälsare. Alla kommer någonstans ifrån. Alla har en bakgrundshistoria. Varje själ är en själ som kan räddas genom Guds nåd. Det måste vara den grund från vilken vi närmar oss denna värld. Jesu ord i bergspredikan är några av hans mest kända: ”Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Fars barn, för han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:44–45). Vår främsta uppgift är inte att vinna poäng mot våra motstån24
dare; det är inte att stärka vårt ego med en seger. Vi befinner oss i den här världen på ett uppdrag, och det uppdraget är att göra vår del för att se till att så många människor som möjligt möter Jesus uppe i luften, när Han återvänder på skyarna för att hämta hem de sina. Gud har välsignat dig med frälsning så att du i din tur kan välsigna andra med samma hopp. Det är det målet som måste avgöra hur du hanterar den djävulsbedragna världen runt omkring dig.
Eliamandatet: Känner du ibland att din personliga historia inte riktigt hänger ihop? Att din väg är ensam på sätt som ingen annan kan relatera till? Se och förstå att ditt förflutna innehåller de perfekta ingredienserna för Guds syfte med ditt liv. Istället för att låta din historia tynga dig, använd den för att påverka andras liv.
25