Innehåll Förord........................................................................................ 7 DEL 1 INLEDNING Kapitel 1 Det finns en väg....................................................................... 13 Kapitel 2 Sekularismens intåg ............................................................... 25 DEL 2 DOPET Kapitel 3 Dopets fyra huvudmotiv.......................................................... 39 Kapitel 4 Den fulla graden av tillhörighet.............................................. 53 Kapitel 5 Från lärjunge till kristen.........................................................65 Kapitel 6 Dopet i den helige Ande ......................................................... 79 DEL 3 TRON Kapitel 7 Bibeln, traditionen och samvetet............................................ 97 Kapitel 8 Relationen till lagen................................................................113 Kapitel 9 Relationen till evangelium..................................................... 133
5
DEL 4 LIVET Kapitel 10 Livet med Kristus.................................................................... 155 Kapitel 11 Ställ er i Guds tjänst............................................................... 167 Kapitel 12 Är Gud allsmäktig?..................................................................181 Kapitel 13 Ett liv i balans..........................................................................191 DEL 5 AVSLUTNING Kapitel 14 Förhärligandet........................................................................205 Slutnoter................................................................................. 217
6
Förord
Aposteln Johannes levde och verkade bland de kristna i Efesus. En av församlingens unga var Polykarpus (69–155 e Kr) som senare blev biskop av Smyrna strax norr om Efesus. Han åldrades och folk förvånade sig över att myndigheterna trakasserade, förföljde och förhörde en försvarslös, gammal man. Han var 86 år då han brändes på bål tillsammans med tolv andra kristna. Mer exakt hur det gick till är väl dokumenterat av ögonvittnen.1 I en ordväxling säger prokonsulen till Polykarpus: ”Jag ska släppa dig om du smädar Kristus.” ”Sedan åttiosex år har jag tjänat honom och han har aldrig svikit mig, så varför skulle jag nu svika honom?”
En av Polykarpus mer kända lärjungar var Irenaeus som blev biskop i Lyon, Frankrike. Han räknas som en av giganterna i kyrkans historia.2 Det är fascinerande att höra om dessa och många, många andra troshjältar. I en mer allmän mening har varje döpt människa en kamp att utkämpa. Paulus kallar den för den goda kampen eftersom det i grunden handlar om att förbli i gemenskapen 7
med Kristus, något som inte är självklart. En relation behöver hållas vid liv och för oss kristna handlar det om en relation med den Osynlige.3 Som kristen i vår tid är det lätt att bli upptagen med allt som behöver göras i kyrkor och samfund. Då är det lätt att glömma att ”vi är frälsta i hoppet” som Paulus skriver i Romarbrevet (Rom) eller, i 2 Korintierbrevet (2 Kor), att vi inte riktar ”blicken mot det synliga utan mot det osynliga”.4 I Kolosserbrevet (Kol) skriver han att vårt ”liv är dolt med Kristus i Gud” och Hebreerbrevets (Hebr) författare skriver att ”tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.”5 När den här boken kommer ut under sommaren 2022 har jag hunnit fylla sjuttio år. Jag är inte så gammal som Polykarpus var, men jag är äldre än Paulus blev och har börjat att se tillbaka på och utvärdera mitt liv. Det är fascinerande att göra det med det lite längre perspektivet. Forskare av olika slag redogör för hur antalet kristna stadigt minskar i västvärlden och jag undrar vad det kan bero på. Hur kom det sig att jag själv blivit bevarad i tron? Boken du håller i din hand innehåller några förklaringar till hur jag kunnat hålla mig vid liv. Som präst har jag fått ägna mycket tid åt att förbereda predikningar och undervisning. För att inte tala om alla kyrkliga handlingar. Ändå är det inte självklart för någon utav oss att förbli i den kristna tron. Det är mer än hundra år sedan Luthers lilla katekes med 1878 års utveckling togs bort från skolväsendet, men orden under fråga 154 är fortfarande aktuella: 154. Hur behåller den helige Ande människan i tron?
8
Den helige Ande fortsätter att kalla och upplysa den troende människan. Genom detta hjälper han henne att under daglig omvändelse på nytt söka och ta emot förlåtelse för synderna och få ökad kraft till ständig tillväxt i helgelse från sin Frälsare.6
Det är alltid möjligt att vända sig till Herren för förnyelse av relationen. Den helige Ande kallar oss inte bara en gång utan så ofta vi behöver det. Han talar i våra samveten och överbevisar oss i våra vägval. Som regel sker det genom Guds ord. Med den här boken vill jag uppmuntra dig som tycker att relationen till Herren Jesus är för svag. Du kanske inte ens längre vågar kalla dig kristen? All din frimodighet är som bortblåst. Eller är du ny i tron på Kristus och undrar hur du ska kunna förbli i tron i decennier framöver? Det kan mycket väl vara så att du som är trygg i relationen till Gud också kan ha glädje av boken då den innehåller en diger notapparat för fördjupning, så att den som vill själv ska kunna slå upp för att kontrollera, fördjupa sig eller få tips för vidare läsning. För att dessa noter inte ska betunga läsningen är de placerade sist. Den stora hemligheten är Jesu Kristi kors och delaktigheten av den helige Ande. Denna hemlighet kan vi aldrig till fullo förstå. Det går att utforska den i all oändlighet. Guds Ande visar oss det vi bäst behöver för att förbli i Kristus och för att lära känna honom bättre. Jag vill dela med mig av några viktiga insikter. Uttrycket ”i Kristus” återkommer ofta i boken. Det är en paulinsk formulering som jag vill pränta in hos dig som läsare. Det är i Kristus vi har vår identitet och vi förenas med honom genom dop och tro. Redan i förordet vill jag dela vad som för många fortfarande är en sådan hemlighet.
9
Utgångspunkten för livet med Gud är inte jag själv, utan han. Det kristna livet handlar inte främst om dig eller mig, utan om honom. Det goda vi behöver kommer från honom! Det är min förhoppning att jag ska kunna göra det tydligt. Boken innehåller ett antal berättelser, uppenbarelser och bönesvar från mitt eget liv. Det kan ge ett egocentriskt intryck, men för mig som präst, med absolut tystnadsplikt, är det inte ens aktuellt att berätta om vad Gud har gjort i andras liv. Där jag ändå gjort så har jag talat med och fått lov av vederbörande. Bibelcitaten är hämtade från Svenska folkbibeln 2015 (SFB) med tillbörligt tillstånd om inte annat anges. Håkan Sunnliden värnamo, kristi himmelsfärds dag 2022
10
DEL 1 INLEDNING
11
12
Kapitel 1
Det finns en väg
Det hade gått några år sedan jag senast mötte min gode vän och kollega. Han var som alltid lite skojfrisk och mötte mig med orden: ”Är du fortfarande en kristen?” Först kom jag av mig innan jag förstod att han skämtade. Frågan var kanske ändå inte helt obefogad. Som ung student hade jag förvånats när vår lärare informerade oss om att det på 200-talet e Kr varit många kristna som avfallit. Jag som närmast hade tänkt mig att alla blev martyrer. Vid närmare eftertanke kanske det inte var så underligt att kristna när de ställdes inför valet att bekänna kejsaren som herre eller att dö valde det förra. Det berättades för mig att församlingsföreståndarna tvingades lämna ifrån sig de nytestamentliga pergamentrullarna för att undslippa martyriet. Läget i Sverige ser annorlunda ut, men det är i sak dags att fundera igenom hur det kommer sig att så många kristna lämnar sina församlingar. Det är väl känt att de unga aldrig får del av evangeliet, att dop- och gudstjänststatistiken stadigt minskar, men hur ska vi förstå att så många medelålders 13
kristna slarvar med bibelläsning och sin kyrkogång för att sedan bara försvinna från gudstjänsten? Mig veterligen har det inte gjorts några efterforskningar i saken, men kanske Jesus hade rätt när han talar om att den onde rycker bort det som såtts, att ordet aldrig får slå rot annat än under en kort tid, att svårigheter och trakasserier tar ut sin rätt eller att vardagens bekymmer kväver det som såtts.7 Vid ett annat tillfälle mötte jag en kollega som nyligen gått i pension. Han sa: ”Nu förstår jag varför så många präster lämnar tron när de pensioneras.” Jag är inte helt säker på vad han menade, men präster kan efter avslutad tjänst, liksom alla andra, känna sig vilsna och övergivna när de inte längre behövs.
Men de är likafullt får Det besvärade mig när jag som ung förstod att det fanns människor som inte förblir i tron. Hur kom det sig att den helige Ande inte förmådde behålla dem i tron? Hade de själva gjort ett medvetet val att gå bort eller hade tron helt enkelt bara tagits ifrån dem? Jesus talade emellanåt om faran av att förneka honom och Hebreerbrevets författare skrev till och med att de som avfallit ”går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt”.8 Det går inte att bortse från sådana varningar när vi läser bibeln. Häromdagen fick jag en bild och ett tilltal från vår Herre. I min dagliga bibelläsning hade jag kommit till Första Kungaboken 22 (1 Kung) som utspelar sig i mitten på 800-talet f Kr. På den tiden kallade kungarna till sig profeter för att skaffa tillstånd att dra ut i krig. Kungen i Israel irriterade sig över att en av profeterna aldrig profeterade lycka åt honom utan bara olycka. Samtidigt var just denne profet den mest pålitlige. När 14
profeten skulle avge svar till kungen sa han: Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och HERREN sade: De har ingen herre. Låt dem vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.
1 kung 22:17
Plötsligt insåg jag att orden var dagsaktuella. Det finns flera liknande ord i bibeln. Redan i början av bibeln varnas för att HERRENS församling kan bli som får utan herde.9 Profeten Jesaja (Jes) levde och verkade i mer än femtio år i början på 700-talet f Kr och profeterade om att HERREN själv skulle ta sig an sitt folk. ”Han vallar sin hjord som en herde, han samlar lammen i sina armar och bär dem i sin famn. Sakta för han moderfåren fram.”10 Sådan är vår Gud! Profeten Hesekiel (Hes), född och uppvuxen i Jerusalem på 620-talet f Kr, fick vara med om hur folket fördes bort i den babyloniska fångenskapen. Där går Gud till rätta med honom för att Israels herdar bara tagit hand om sig själva och inte sökt upp de förlorade. I stället skingrades folket eftersom de inte hade någon herde. Gud säger till Hesekiel: Mina får irrar omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får skingrade utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem.
hes 34:6
Sakarja (Sak) var en annan yngre profet, som levde under den babyloniska fångenskapen men som i mitten av 500-talet f Kr fick följa delar av folket tillbaka till Jerusalem och som ger uttryck för HERRENS omsorg om sitt folk: Husgudarna talar svek, spåmännen skådar lögn, bedrägliga drömmar talar de, tomhet är deras tröst.
15
Därför drar folket bort som en fårhjord. De lider nöd för de har ingen herde.
sak 10:2
Jesus talade också om människor som får utan herde. Så varken förskingringen eller bilden av bortsprungna får är okända fenomen. Hur var det då med tilltalet? Jo, det stod klart för mig att många kristna känner sig som vilsegångna får, men de är likafullt får! Om du är döpt, kanske till och med konfirmerad, tillhör du Guds kyrka även om du tycker dig ha lämnat tron. Det kan självfallet finnas många skäl till att lämna kyrkor och samfund. Det kan jag förstå, men minns att HERREN aldrig kan eller vill lämna dig som han skapat till gemenskap med sig. Jag har mött flera kristna som dömt ut sig själva därför att de inte vet vad det innebär att leva i gemenskap med Gud. Min önskan är att påminna dig som tvivlar på Guds kärlek. Ända sedan jag själv nåddes av kallelsen att bli Guds präst har min längtan varit att få peka på Vägen till Guds rike.11 Nu, efter mer än femtio år i gemenskap med HERREN, vill jag dela med mig av resan. Jag är glad att jag fick skriva något om den i boken Så länge dagen varar, men här vill jag försöka att på ett mer utförligt sätt sammanfatta den undervisning Herren gett mig. Jag vill berätta vad som hållit mig kvar i tron och syftet är att visa att också du kan förbli i tron. Kung David som levde ungefär tusen år före Kristus var mannen bakom Jerusalems tempel.12 I sina förberedelser tillsatte han en rad lovsångsledare som skulle lova Gud dygnet runt. En av dessa ledare var leviten Asaf, son till Berekja.13 Han står som författare till psalmerna 50 och 73–84 i Psaltaren (Ps). I Ps 74 uttrycker han den sorg och det tvivel en människa kan uppleva:
16
Varför Gud har du förkastat oss för alltid? Varför ryker din vrede mot fåren i din hjord? Tänk på din församling som du vann i forna tider, din arvedels stam som du återlöste. Tänk på Sions berg där du tog din boning.
ps 74:1f
Och längre ner i psalmen, i v 20, vädjar han med orden: ”tänk på förbundet”.14 Det är en psalm som mycket väl kan sätta ord också på nutidsmänniskans längtan, i synnerhet den döptes. Många av Psaltarens psalmer är starkt känslosamma, men tilliten till Gud är genomgående. Och det har sin förklaring. Det hopp som lyser fram var nämligen grundat på historiska händelser. Israel visste att Gud tidigare hade verkat med dem och därför kunde de hoppas att han skulle göra det framgent. Den människa som är döpt till Jesus Kristus ska tänka på ett liknande sätt. Dopet har instiftats med historiska händelser som grund. Därför finns det hopp för var och en av oss.
Den smala vägen Det första bibelordet som fick verklig betydelse för mig var när Jesus talade med sina lärjungar om Vägen. Den undervisningen var ett väsentligt inslag i Jesu lära. Ja, det går att tala om Jesu lära om än inte alltid Jesu enkla lära som liberalteologerna föreslog i början på 1900-talet. Vad menades med Jesu enkla lära? När modernismen hade fått sitt stora genombrott kom det att sätta sin prägel på hela 1900-talet. Då tyckte man sig kunna urskilja Jesu enkla lära. Forskarnas outtalade utgångspunkt var att Gud inte existerade utan att bibeltexterna kunde behandlas som vilka historiska texter som helst. Det är för övrigt den vanligaste startpunkten än idag, men det måste inte vara så för att man vill vara ”vetenskaplig”. En bibelforskare kan mycket väl vara troende. 17
Den gudlösa forskningen har fått stor betydelse då den lyckats bidra med texternas sammanhang, tillkomst och tolkning, men eftersom tron på den Treenige Guden inte varit vägledande har man likväl missat det mest väsentliga. Det gick så långt att det uppstod en Gud-är-död-teologi.15 Dess inflytande mer eller mindre försvann på 1960-talet, men bara för att uppstå på ett mer subtilt sätt. Den historisk-kritiska forskningen av bibeln med efterföljande liberalteologi bortsåg från allt som kunde betraktas som övernaturligt och kvar blev endast vad som kunde kallas förnuftigt. Kyrkohistorikern och professorn Adolf von Harnack (1851–1930) var en av dem som tog intryck av Gud-är-dödteologin. År 1900 föreläste von Harnack om den kristna tron och menade att den påverkats alldeles för mycket av grekisk filosofi. Han försökte därför återskapa Jesu enkla lära som han menade var en välformulerad etik. Det är den, menade han, vi finner i den så kallade Bergspredikan.16 Budet om att älska Gud och sin medmänniska reducerades med tiden till tron på ”människans oändliga värde”. Den framväxande moderna världsbilden gjorde att många teologer såg det som nödvändigt att tidsanpassa bibeln. Man ville se kristendomen som ett inslag i kulturen. Jag påminner om liberalteologin av det enkla skälet att min prästutbildning kom att präglas av den och därför att den än idag flyter som en underström i svensk kristenhet.17 Men Herren själv lärde mig något annat innan jag ens hade börjat studera teologi. Jesu lära är inte enkel att ta emot och det märker var och en som läser Jesu undervisning på berget. När Jesus talade med sina lärjungar om vägen till Gud sammanfattade han den i tre korta fraser. Han sa att vi behöver gå in genom den trånga porten, att vägen är smal, men den leder till livet.18 Det var det första tilltalet jag fick ifrån Herren Jesus. Jag förstod 18
knappast vad det betydde, men jag förstod att han ville leda mig genom livet och att jag skulle få veta mer allteftersom.
De två vägarna Den som slår upp textavsnittet i Evangelium enligt Matteus (Matt) 7:13f kommer att se hur Jesus talade om de två vägarna. Den ena är smal och den andra är bred. Till en början begrep jag, som sagt, inte alls vad som menades, men så småningom lärde jag mig att det egentligen handlade om två olika sorters liv och livsstilar. Den smala och svåra vägen leder till livet. Först trodde jag Jesus menade livet efter detta, alltså till himlen, men den uppfattningen har jag reviderat något. Jag tror att Jesus i första hand talar om livet vi lever på jorden. Den andra vägen leder till fördärvet. Det är att få del av helvetet på jorden. Jesus talade om sig själv som vägen, sanningen och livet.19 Det dröjde några år, men en dag förstod jag att han talade om samma principer som de jag tidigare hört om. Det började med att jag mediterade över Jesus som vägen, det vill säga över min livsvandring med Jesus. Den vandringen måste vara sann. Han är sann och jag kan lita på honom och det han lär mig. Det är sanningen, men vad menades med den trånga porten? Plötsligt såg jag det jag inte sett tidigare; Jesus talade om den nya födelsen! Jesus talade om ett enda ”måste” i sin undervisning. Det ordet återfinns i hans samtal med den konfunderade Nikodemus. Jesus sa: ” … ni måste födas på nytt”.20 Jag tror inte Nikodemus riktigt förstod vad Jesus sa, men sanningen är den att människan behöver passera den trånga porten för att få evigt liv. Redan vid den naturliga födelsen föds människan av blod och vatten genom en trång port. Det är på ett liknande sätt när det handlar om den nya födelsen. Ingen kan gå den 19
smala vägen med mindre än att hon först har passerat den trånga porten, den nya födelsens port. Sanningen om den trånga porten är Jesu lära och den är inte enkel. Jesus säger i ett annat sammanhang att det är enklare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Han kunde lika gärna sagt att det är omöjligt, men tillade att för Gud är allting möjligt.21 Det visade sig att de flesta inte tog Jesus på allvar. Många svenskar agerar på samma sätt om de ens lyssnar. Men de goda, fina och präktiga människorna, det ska ingen ta ifrån dem, tog miste. De kanske inte visste det, men de gick på den breda vägen. Kanske är det ändå så att vi emellanåt behöver tala också om den väg som leder till fördärvet. En dag hinner verkligheten i kapp oss människor och då kan sanningen bli brutal. En sådan dag behöver människan höra och tro evangelium för att så födas på nytt genom tron på Herren Jesus. Det finns ännu en paradox jag måste nämna innan vi går vidare. Omkring år 90 e Kr då de 27 böckerna i Nya testamentet ännu inte var kanoniserade skrevs en annan bok som kallades just Jesu lära.22 Den hette, eller heter för den finns fortfarande tillgänglig till och med i svensk översättning, Didache eller De tolv apostlarnas lära. Det var sensationellt när den handskriften upptäcktes så sent som år 1873. Man kände till den, men hade inte haft tillgång till den tidigare annat än som fragment. Upptäckten av Didache som betyder lära är ovärderlig för vår kunskap om fornkyrkan. Didache består av sexton kapitel och de sex första kapitlen handlar om de två vägarna. Undervisningen vänder sig till dopkandidater och vid en första genomläsning verkar den mycket moralistisk. Boken börjar med orden: ”Det finns två vägar, den ena är livets och den andra är dödens, men det är en stor skillnad mellan de två vägarna.”23 Sedan följer en ganska 20
utförlig beskrivning av hur vi ska leva för att gå på livets väg. Det är i mycket en undervisning om de tio budorden, ungefär som jag tänker att det kan ha varit i den svenska folkskolan förr i tiden. Sedan i kapitel fem och sex beskrivs dödens väg. Kapitel fem börjar med orden: ”Dödens väg är åter denna: Först av allt är den ond och full av förbannelse: mord, äktenskapsbrott, lusta, otukt …”. Som kristen är det inte svårt att vare sig förstå eller hålla med om undervisningen som redogör för de två livsstilarna. Ändå är det svårt att bli entusiastisk vid läsningen. Enklare att förtvivla. Skälet är att texten, liksom många texter i Nya testamentet, skildrar två livsstilar. Den som lyssnar till undervisningen behöver komma till insikt om att för att vandra livets väg behöver man först ha passerat den trånga porten. Det handlar alltså om två olika slags liv, ett med Gud och ett utan Gud. Den naturliga människan kan försöka vara en kristen, men inte föda sig själv på nytt. Det är ett Guds verk.
Gud har inte förändrats Didache innehåller apostlarnas undervisning till dopkandidaterna och först när det drog ihop sig till dopet fick de nyckeln till trons kamp. Det är en nyckel som de flesta i vår tid saknar eftersom förberedelsen till och uppföljningen av dopet ofta är undermålig. Det är i dopet som människan förs från mörker till ljus och från död till nytt liv. I dopet begravs otrons människa för att sedan upptas som trons människa i Guds hushåll. Tillsammans med Guds stora familj får hon sedan växa, mogna och bära den frukt som Herren har bestämt. Dopet är den akt där Gud skänker evangelium på ett mycket personligt sätt. Gud är en person och relaterar personligt till oss människor. Gud har gjort sitt, räckt ut handen och ändå är det inte självklart att relationen blir levande. De 21
goda nyheterna är att Herren Gud ”hela dagen räcker ut sina händer” mot oss.24 Tyvärr finns det något hos oss människor som gör att både de som bejakar och förnekar Gud behöver kallas om och om igen. Det finns i dag många kristna, och då menar jag döpta, som aldrig eller sällan kommer till gudstjänsten. Det borde väcka häpnad. I de frikyrkliga sammanhangen kan det vara skilsmässor som gjort att människor inte längre bidrar till gudstjänstlivet. Oro och bekymmer som inte går att dölja kan vara andra anledningar. Somliga upplever livet i församlingen som kravfyllt eller att de aldrig tas i anspråk förutom när det gäller ekonomiskt givande. I våra svenskkyrkliga sammanhang har de flesta aldrig uppfattat betydelsen av andlig gemenskap annat än som en social verksamhet man lika gärna kan vara utan. Det räcker med att få del av de kyrkliga handlingarna och besöka gudstjänsten när man själv vill. Så lever man sitt liv utan en levande relation till Herrens församling. En annan orsak till att allt färre engagerar sig, om uttrycket tillåts, torde vara den sekularisering som brett ut sig också inom kyrka och församling. Liberalteologin är på många platser inte bara en underström, utan förhärskande. Och som sådan är den tämligen ointressant. Varför ska jag gå och lyssna till den? Vad har liberalteologin att erbjuda? Ytterligare andra anpassar sig till sin livssituation och nöjer sig med att det är som det är. Hur många gånger har jag inte hört orden ”jag skulle gärna vilja tro, men jag kan inte” eller ”jag är en agnostiker och kan inte säga att jag vet vare sig det ena eller det andra”. Understundom har det verkat ”fint” att vara sökare och åtskilliga präster och pastorer har bekräftat den sökande hållningen genom att tala om sig själva som sökare.25 Under min tid som anställd i Svenska kyrkan har särskilt 22
de yngre generationerna lyst med sin frånvaro. När generation X, det vill säga de som är födda 1965–1980, var tonåringar fanns inte internet eller mobiltelefoner. De föddes och växte upp när det postmoderna samhället fortfarande slog rot. Det betyder att de har viss erfarenhet av att leva utan internet och mobiler, men också viss relation till religionen. Då är det sämre beställt med den saken hos generation Y, födda 1980–1995. De växte upp med datorer och mobiler och lärde sig snart att kommunicera med varandra via nätet, inte på kyrktorget. Den efterföljande generationen Z föddes när datakommunikationen utvecklats och många födda efter 2000 lever till stor del sina liv med smartphones i handen. De talar lika gärna med varandra med hjälp av emojis som ansikte mot ansikte i verkliga livet. Jag tror det är orealistiskt att få dem att sitta still i kyrkbänken eller att lyssna till bibelförklaringar. Förutom det fick de aldrig höra evangelium vare sig i skolan eller i den kyrka de aldrig besökte. Vem kan då klandra dem för att de inte bekänner sig till kristen tro? Skaror av människor hör aldrig Guds ord. Likväl finns det skäl att hoppas: Gud har inte förändrats. Gud har blivit människa. Han gjordes, av oss, till ett syndoffer som Gud i sin ofattbara kärlek godkände. Gud är närvarande och verksam på samma sätt som alltid. Alla människor upplever förr eller senare Guds beröring. Vi kallar det för den förekommande nåden och den äger rum på skapelsens plan, i en naturupplevelse, under en depression eller som bönesvar i sökandet efter Gud. Gud är alltid först.26 Den kallelsen är inte tvingande, mer som en lätt beröring, men den som har öron hör. Gud är nära varje människa oavsett religion, ursprung eller sexuell läggning. Jag fick i min hand en intervju med Thomas Idergard, den kände opinionsbildaren som år 2017 blev präst i Romerskkatolska kyrkan. Han var förbundsordförande i Moderata 23
Ungdomsförbundet och talskrivare åt näringsministern i Bildt-regeringen 1991–1994. Han berättar i reportaget om hur Gud förekom honom när han en söndagsmorgon sökt sig till S:ta Eugenia katolska kyrka i Stockholm. Jag citerar: Han har smugit sig in i kyrkan och satt sig på en bänk längst bak. Det är söndagsmorgon, och han har inte sovit många timmar. Krogkvällen innan blev sen. – Jag minns att kyrkan var fullsatt. Det var alldeles tyst och jag såg att ljuset föll in så vackert genom fönstren. Sedan hörde jag en röst inom mig som sa ”Titta dig omkring, för här ska du verka en dag”.27
Det räcker med det lilla för att Gud ska nå fram till en människa. Men kallelsen kommer inte bara en gång. Det förefaller mig som att den konstant ligger ute, men det gäller att ta vara på stunden. Och den når oss inte bara då vi kallas att bli kristna utan lika ofta efter att vi blivit det. Det är som om den älskande Guden ständigt söker vår gemenskap. Det om något borde vara goda nyheter för vem som helst. Vi som bor i Sverige lever med en sekulär stat, en stat som officiellt gjort sig av med all religion för att i stället föra över den på individnivå. Men det är en sanning med modifikation eftersom överheten utövar stark religiös påverkan av det enkla skälet att all överhet är insatt av Gud.28 Tyvärr är det inte evangelium som förkunnas utan många andra substitut. Jag vill ägna ett kapitel åt sekularismen, av det enda skälet att vi alla lever under en sekulär regim, för att sedan visa hur Gud tar oss ut ur den.29
24