Där hoppet bor - titta i boken

Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. [...] Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.

Jesaja 9:1–2 (Svenska Folkbibeln)

7

8

Kapitel 1

Maria hade inte ångest. Livet på Västerö kändes bara lite …

mörkt.

Att inte kunna titta in hos någon av vännerna när hon tog en promenad eller att Ica låg nästan tre mil bort var en sak. Men mörkret, det var svårt att värja sig mot känslorna av övergivenhet som strök runt henne.

Stubbåkern hade gått från dämpad gul till färglös i grådasket. Tänk om det aldrig blev ljust igen? Dunklet dränerade henne på hopp, och det skrämde henne. Var det så här höstdepressioner började? Eller något värre?

Maria hade tydligen glömt bort november månad när hon omfamnade Lillebo med dess charmiga vinklar och avskavda målarfärg. Hon hade gjort en utflykt med två tjejkompisar en brittsommarhelg. Utanför Siegfriedshamn hade de slappat på klipporna och doppat tårna i vattenbrynet. Det var för sent på året för en simtur, men fiskmåsarnas skrik och vågornas skvalp mot stranden var nog för Maria. ”Här skulle man bo!” Tessan hade gjort en svepande gest som fångade in några betande kor som eftertänksamt tittade efter besökarna när de fortsatte förbi hagarna. Vägen svängde så 9

skarpt att Maria måste lägga i treans växel och sakta ner farten.

Det var då som hon la märke till den gröna skylten med sirliga, vita bokstäver som hängde från en svartlackerad stolpe.

Lillebo. Under skylten satt en fuktskadad, handskriven lapp i en uppochnervänd plastficka. Uthyres. Ett år i taget.

Maria stirrade på texten. ”Det är inte möjligt. Om de menar huset där borta, så är det billigare än min etta hemma i Göteborg.”

Frida fällde upp solglasögonen. ”Fast det är ju skillnad på läge och läge, eller hur?” ”Exakt.” Maria lät sig inte nedslås. ”Här slipper man boka tid på spa, hela ön är en kurort. Kan vi inte se om det är någon hemma?”

Hon parkerade bilen så nära dikeskanten hon vågade och hoppades att hon inte ställt Golfen mellan någon älgko och hennes kalvar. Sedan gick de bort till grusgången som slingrade sig mellan de knotiga äppelträden. ”Vad fint” Frida kikade in genom ett fönster. ”Och det finns möbler. Vad väntar du på?” ”Ja, tänk lite på oss.” Tessan gav Maria en knuff i sidan. ”Jag skulle jättegärna ha någon att åka och hälsa på en helg.

Antingen med hela familjen eller bara vi tjejer.”

Men ingen vettig människa flyttade väl ut på landet bara så där, inte utanför feelgood-böckernas värld. Maria var tjugoåtta år, mer eller mindre den klassiska åldern för huvudkaraktären i en må-bra-bok, men hon var inte fast i ett förhållande som höll på att dö. Och hon hade definitivt inget behov av att ställa tillvaron på ända för att upptäcka vad hon verkligen ville på en pittoresk men otillgänglig ö långt ute till havs. Fast det här var ju varken Atlanten eller särskilt långt bort, förstås. På ett sätt vore det nästan skrattretande att drista sig att flytta på sin 10

höjd tjugofem mil.

Maria var författare, men mest redaktör om man såg till inkomsterna. Hon hade kunnat jobbat från månen om hon velat. Varför skulle hon inte tillbringa ett år på Lillebo?

Hon gick tillbaka till vägen, halade fram mobilen och ringde upp numret. En kvart senare stod Maria med husägaren, en man i övre medelåldern som bodde på en gård en bit bort, i ett kök med bröstpanel och pinnstolar.

När en bekant visade sig intresserad av att bo i centrala Göteborg i oktober bar flyttlasset iväg. Det räckte med två vändor med en liten lastbil från macken; de flesta sakerna hade aldrig lämnat föräldrahemmet i Växjö. Men lådorna med adventsstjärnan och änglaspelet var så klart med.

Maria älskade julen. Allt från raderna med glittrande snöstjärnor som dinglade mellan husen i Avenyn under advent till knäcken som fastnade mellan tänderna och doften av granbarr.

Och i år hade hon ett eget hus – på åttioåtta kvadrat! – att bo in sig i. Äntligen kunde hon bjuda hem hela familjen på julbord.

Att få fira jul i Lillebo. Det måste vara värt några veckor i totalt mörker, men just nu hade Maria ändå svårt att tro det. ”Jag vet att det redan finns många stjärnor där uppe, Gud, men kan du inte fästa någon lite längre ner?”

Hon skakade av den fuktiga jackan och gick in. In till ensamheten och ännu en natt då väggarna skulle knaka medan hon frågade sig varför hon frivilligt flyttat till Västerö.

11

12

Kapitel 2

Maria vägrade titta på väckarklockan när Hagrid hoppade upp på kudden och började trampa omkring i hennes axellånga, nötbruna hår. Den norska skogskatten som ingick i hyran lät så plågad att hon inte hade samvete att låta honom vänta utan stapplade ut till farstun.

Hon tryckte ner handtaget och öppnade dörren på vid gavel.

Där blev hon stående. ”Wow!” Det var fortfarande mörkt ute, men något hade hänt. Höll på att hända. Något som gjorde all skillnad i världen. I ljuset från lampan ovanför dörren såg Maria hur gräsmattan närmast huset var täckt av ett tunt vitt täcke. Det doftade kyla och rent.

Hagrid satte en tass utanför dörren innan han backade in igen med ett ynkligt läte. ”Jag trodde inte att du var rädd för lite snö?” Maria hällde upp kattmat med tonfisksmak i en skål på det såpade trägolvet. ”Väck mig när du har samlat mod.”

När Hagrid upptäckt att hon flyttat in hade han övergett Dan, Marias hyresvärd, för att återinta sin plats på kökssoffan.

Dan hade ryckt på axlarna och sagt att den namnlösa katten 13

var försäkrad, men Maria var tacksam för sällskapet. Att ha katt hörde till livet på landet, även om hon aldrig sett ett så enormt och fluffigt exemplar tidigare.

Maria rättade till mattan av pastellfärgade mormorsrutor i gungstolen och slog sig ner med en kopp hett kardemummate. Det var detta hon hade väntat på. Julstämning i Lillebo. Äntligen kunde hon hänga upp adventsstjärnan utan att förbipasserande grannar riskerade tro att hon var galen. De sträva raggsockorna hade hon letat upp för länge sedan.

Snön måste ha vräkt ner på morgonkvisten. På fönsterspröjsen testade snöflingorna tyngdlagen och postlådan ute vid vägen hade fått en pompös påvemössa. Maria tog några foton med mobilen och la upp på Instagram. Tessan kommenterade genast.

Njut!! Avundsjuk!!

Välkommen när det passar! Tänk, hon hade mer eller mindre ett eget B&B att erbjuda vännerna.

Ska bara klara av julfirandet först … Sen kommer vi gärna!

Det var nackdelen med december; ingen hade en minut över. Men samtidigt var traditionerna en trygghet. Marias syster och svåger hade tillbringat julhelgen vartannat år hos sina respektive föräldrar och svärföräldrar, vilket betydde att Maria skulle få njuta av dagarna tillsammans med sin lilla favorit Penny och hennes bror Benji i år. Och nu skulle de fira en sagolik jul på landet! Maria hade sms:at inbjudan redan i oktober ihop med några bilder på Lillebo.

Hon strök Hagrid över den muskulösa ryggen. Penny skulle älska att gosa in sig i den långa pälsen. Frågan var väl mest om Hagrid skulle uppskatta det. Kunde man härda en katt? Kanske inte om man var för mesig för att flytta på den när den tog husets enda ergonomiska kontorsstol.

14

Det fanns ingen anledning att vänta till kvällen med att hänga upp adventsstjärnan. Maria tog fram den ur flyttkartongen och drog åt snöret så att den vita pappen med det perforerade mönstret bildade sju uddar. Kroken bakom gardinen hade hon redan spanat in. När stjärnan var på plats klev Maria ner från kökssoffan och tryckte på strömbrytaren. Ett milt, gult ljus spred sig över duken på bordet. Idag tänkte hon utmana ryggen och sitta i köket.

Maria hämtade datorn och öppnade mejlen för att se om hennes senaste manus hade blivit antaget, men det fanns inte ens en refusering i inkorgen. Alltså var det bara att sätta igång med nästa uppdrag, att redigera några noveller för en veckotidnings räkning. Hildegard Rosenmund. Den knäppaste pseudonym Maria sett i sammanhanget, men hennes bidrag genererade alltid flest glada hälsningar från läsarna. Innehållet var det väl inte något större fel på, men det var ändå en gåta för Maria varför novellerna var så uppskattade.

Hon öppnade det första dokumentet. Prickiga sommarklänningar, hemligheter och kräftskiva på en släktgård i Sunne. Inte precis vad hon önskat jobba med idag, men det var bara att acceptera att hon ständigt befann sig i fel årstid. Som protest drog Maria på sig jultröjan med den lyckliga renen och satte upp håret. Tofsar hade samma effekt som horn; man blev helt enkelt lite gladare. Jumpern var egentligen tänkt till Penny men hon måste kryssat för sin egen storlek av vana.

Då och då blinkade stjärnan till. Först var det som om den ville påminna Maria om att advent stod för dörren. Men allt eftersom förmiddagen tickade iväg fladdrade ljuset oftare, för att slutligen göra en sista kraftansträngning och slockna helt.

Det fanns bara en sak som var värre än att inte ha en glimmande adventsstjärna i fönstret: att ha en släckt.

15

Maria tryckte på strömbrytaren igen. Om hon kunde övertyga sig om att lampan var släckt borde det gå lättare, men hon fick ingen ro. Inte ens när hon flyttade tillbaka till gavelrummet hon inrett som skrivarvrå. Hon visste ju att lampan inte fungerade. Till slut gav hon upp. Det var bättre att bege sig till Siegfriedshamn och handla. Kanske kunde hitta något som passade till Lillebo?

Maria drog ner mössan så långt hon kunde över öronen och la handen på dörrhandtaget. När hon skulle gå ut höll hon på att köra näsan i dörrbladet; det gick inte att öppna dörren.

Genom farstufönstret kunde hon se hur snön blåst upp och lagt sig i en driva mot huset. Det måste vara minst en halvmeter snö på farstutrappan.

Hon hängde av sig jackan igen. På landet måste man tydligen ha en plan för allt, som till exempel för att komma ut genom den egna ytterdörren. Okej, det här var ett problem, men det kunde inte vara olösligt. Bara lite motigt. Plötsligt kändes det inte så dumt med kräftpremiär och Maria dök ner i manuset igen.

Hon ryckte till när det bultade på dörren. De enda som hade varit på besök var hennes föräldrar, när hon flyttade upp, och hyresvärden. Ingen av dem borde titta förbi i det här vädret.

Dessutom gick det inte att ta sig fram till dörren, alltså måste hon hört fel. Två sekunder senare försjönk hon i manuset igen. ”Hallå? Är det någon hemma?”

Maria hoppade till. Var det någon mer än hon och Hagrid i huset? Hon reste sig på darriga ben och gick ut ur rummet.

I farstun stod en ung man i ett gråmelerat skidställ och frost i skägget. Maria skulle just fråga om han kunde gå genom lyckta dörrar när hon la märke till att trädgårdsgången, som skymtade 16

bakom honom, var skottad. Ända från postlådan till huset.

Hade han skottat åt henne? Hur länge hade han hållit på i så fall?

Det var för sent att låtsas som att hon inte var hemma.

Dessutom kunde det ju faktiskt vara mysigt att småprata med en granne, om det nu var det. Men om han hade skyfflat snö en god stund borde hon i alla fall inte riskera att råka ut för någon form av oplanerat överfall. ”Hej!” Han tog av sig en handske och granskade hennes tröja. Förhoppningsvis skulle han inte fråga om det fanns någon vuxen hemma. ”Jona. Långgranne. Jag bor i det röda huset nere vid sjön.” ”Hej. Maria. Har du skottat min gång?” ”Jag såg att du inte varit ute och tänkte att jag kunde hjälpa dig. Det kändes snopet att ta med sig gröten hem igen.” Han nickade mot en gryta som han höll i famnen. ”Hoppas det var okej? Jag köpte en fyrhjuling i somras, och nu äntligen finns det lite snö att flytta på.” ”Visst. Jag menar, tack!” Hon backade så att han kunde komma in. ”Jag vet inte ens om jag äger en snöskyffel.” ”Du menar förutom den lilla i bilen?” Innan Maria hann svara att den inte existerade fortsatte Jona: ”Kul att du flyttat in i Lillebo! Det har sett så tomt ut i sommar.”

Det kom någon hon inte kände än på besök. Hur ofta hade det hänt i Göteborg? Aldrig, om hon inte räknade med barn som sålde majblommor eller jultidningar. Tänk så okomplicerat det var att lära känna folk på landet.

Maria dukade fram medan Jona ställde grytan på köksbordet och slog sig ner. När han sträckte ut benen framför sig kunde hon inte undgå att notera att han såg hemtam ut. Som om han suttit här var och varannan dag i sitt liv. Det kanske 17

han hade också, men just nu var det faktiskt hon som bodde här. Att någon annan hade fler minnen från hennes hem … ville hon inte tänka på. ”Så vad gör du om dagarna?” Jona skakade undan luggen och ett par pepparkaksbruna ögon såg nyfiket på Maria. ”Skriver.” Hon gjorde en grimas. Tydligen var han bättre på att skotta än att koka gröt. Även om det inte syntes på färgen gick det inte att missa ett distinkt stråk av bränt ris. ”Jag är författare. Eller redaktör. Eller både och.” Hon hällde på mer kanel för att dölja smaken. ”Alltså, jag tjänar mer pengar på att jobba med andras text, och jag gillar det, absolut, men det är framför allt författare jag vill vara.” Där var det sagt. ”Har du skrivit någon bok?” ”Nej, det blir mest noveller till veckotidningar. Jag är en novellmänniska, tycker om att syssla med saker som jag har överblick över. Att skriva en lång roman skulle bli som att sticka en jumper för mig. Du vet, efter fram- och bakstycket och en ärm skulle jag ändå inte lyckas förmå mig att få till den sista ärmen. Och om jag trots allt gjorde det skulle jag inte sy ihop den. Tröjan, alltså.”

Jona flinade. ”Ser jag ut att handarbeta ofta?”

Maria slätade till vaxduken. ”Kanske inte.” ”Ingen fara, jag borde börja. Du vet, ungefär som med böcker. Det ligger en trave på nattygsbordet och man känner sig lite skyldig eftersom man lovat sig själv eller någon annan att läsa?”

Nej, det kände hon inte igen. Särskilt inte sedan hon flyttat till Lillebo och böckerna tog slut innan Postnord befattade sig med att leverera fler. ”Så, vad tycker du om livet på Västerö? Rätt folktomt så här års va?”

18

”Jag har mina bokkaraktärer, så jag är aldrig riktigt ensam.”

Jona höjde ett ögonbryn. ”Men om du jobbar hemma kanske du hinner hälsa på Elsie någon dag? Hon skulle säkert bli jätteglad, och så får du hemlagad mat. Jag tror inte hon har bränt något i hela sitt liv.”

Som om Maria inte behövde få något gjort bara för att hon inte pendlade till stan. ”Har du funderat på att göra om något? Måla om köksstolarna?” ”Varför det? Jag tycker de är jättefina.” Faktum var att inredningen som gick i allmogestil var en av orsakerna till att Maria blivit hopplöst förälskad i Lillebo. ”Tja, snickaren kan vara stolt, men tror du inte målaren hade vridit sig i sin grav om han sett den här stolen?” Jona nickade mot en oskyldig pjäs som hade mer trärena ytor än grön färg.

Maria valde att byta samtalsämne. ”Var jobbar du?” ”Jag är på demensen vid sjukhuset för tillfället.” Han skakade på huvudet. ”Det är en gammal elektriker där som gör mig helt vansinnig. Igår släckte han ljuset på avdelningen två gånger.” ”Och vems ansvar var det?” Maria hade inte menat att låta så kritisk. ”Mitt.” Jona öste upp mer av gröten. ”Han pillar loss kontakter och skruvar ner lampor innan jag hinner blinka. Jag ligger hela tiden steget efter.” ”Du kanske borde fokusera på att umgås med mannen i stället?” föreslog Maria. ”En elektriker som inte minns hur man kopplar rätt låter livsfarligt!” ”Fast jag lär mig mycket. Nu kan jag skruva loss en kontakt med en hårnål om det behövs.”

19

Jona log, men Maria kunde inte förstå vad som var så roligt. När hennes farfar bott på hem hade personalen bevisat att änglar fanns på riktigt. Att låta honom pilla i eluttagen bara för att slippa höra honom fråga om någon sett hans skottkärra hade definitivt inte kommit på fråga.

Jonas syn på äldre drog i gång Marias fantasi. Här fanns ett upplägg till en ny novell där en man som misskötte sig blev avskedad från hemtjänsten och måste börja skotta snö för hand.

En diskret harkling påminde henne om att hon fortfarande hade besök. Vad hade Jona just sagt? Hon måste lära sig att inte plotta nya manusidéer så fort hon umgicks med folk. ”Förlåt, jag kom bara att tänka på en sak. Vad sa du?” ”Att jag nog borde åka nu.” Han slängde ett öga genom fönstret. ”Även om det är skottat så är det inget vidare väglag.

Bege dig inte ut med bilen om du inte måste.”

Efter en stund vid köksbordet med grannen kändes plötsligt karaktärerna Maria talat sig varm om lite tråkiga. Det spelade ingen roll att de inte klagade på hennes köksstolar eller var charmerande svärmorsdrömmar i stället för att riskera livet på Guds minsta.

Maria stängde ner Word-programmet och gick ut i köket och inventerade kylskåpet. Det var lika bra att hon åkte till Siegfriedshamn och handlade nu när det gick att öppna ytterdörren igen. En stund utanför husets väggar brukade ge ny energi.

Hon drog på sig de fodrade Ecco-kängorna, ropade på Hagrid och gick ut. Den bleka vintersolen fick hela trädgården att gnistra. Några talgoxar och ett par blåmesar virvlade omkring i den klara luften och Maria kilade in efter de sista brödskivorna som hon smulade sönder över gången där smulorna inte skulle sjunka ner i snötäcket.

20

”Det är helt magiskt!” Maria formade en snöboll runt en kvist på äppelträdet. Det påminde om en julgranskula. Snart hade det gamla trädet fått fler kulor. Maria backade och tog en bild till syrran.

Hälsa Penny att jag längtar efter henne!

Hagrid klättrade upp i trädet och Maria siktade med mobilen och tog en till bild. I samma ögonblick rasade en kaskad av snö ner från trädet. Maria bläddrade i sitt galleri. Nu hade hon den perfekta bilden till hemskärmen. ”Tack, Hagrid!”

Vid Golfen var snön inte lika djup. Det måste ha blåst ganska hårt under natten, men det fick man väl räkna med på en ö.

Maria öppnade dörren för att ta fram isskrapan ur handskfacket och backade undan för att inte få famnen full av snö. När hon borstat av taket och rutorna hoppade hon in i bilen. Vad då inte bege sig ut bara för att det var lite snö på vägen?! Om Jona kunde åka till stan så kunde det väl knappast vara så farligt?

Hon hade faktiskt nya vinterdäck med dubbar.

Maria tryckte till på gaspedalen för att komma uppför den lilla sluttningen. Kanske borde hon ha skottat parkeringen först? Fast den enda hon kände förutom Jona som kunde tänkas ha en snöskyffel var Adele, som allt som oftast njöt av en kopp varm choklad framför den uppdiktade kaminen. ”Ånej!” Maria kände hur bilen valde en helt annan riktning än den hon styrde i. Ljudlöst gled Golfen ner till postlådorna och begravde baklyktorna i en majestätisk snödriva. Maria försökte att komma upp igen, men hjulen fick inget grepp. ”Jaha, då har man grävt ner bilen då.” Maria hoppade över att föreviga händelsen. I stället laddade hon ner appen med SMHI:s väderprognos. ”Om två dagar smälter snön, Hagrid. Jag tror vi får stanna hemma till dess.”

21

Katten kunde inte ha brytt sig mindre. Han var helt absorberad av småfåglarna som pickade i sig brödsmulorna.

Marias sista bröd. Oerhört smart. Något sa henne att fåglarna inte skulle gå under för att hon lät bli att mata dem. Den här bevingade skaran var onekligen ett levande bevis. ”SMHI har alltid fel, vi får nog upp bilen i morgon, eller hur?” Det fick bli en promenad ner till sjön i stället.

22