Kapitel 1
I
ngen trodde att Viola Thatcher någonsin skulle gå bort; om inte annat så skulle hon leva av ren envishet. Hon hade trots allt blivit åttiosju år gammal, utan att behöva ta en enda daglig medicin eller drabbas av några kroniska sjukdomar. Hon var lika pigg som sin katt Chaucer, sprang omkring i sin älskade bokhandel som en kvinna hälften så gammal och var känd för att klättra upp på hyllstegen när ingen var där för att hindra henne. Men tyvärr var ingen odödlig. Inte ens hennes farmor Gram. Shelby Thatcher torkade sig om ögonen med en näsduk som nu bar spår av hennes foundation, eyeliner och mascara – inget av vilka hade hållit sitt löfte om att vara vattenfast. Hon försökte stänga ute den hissmusik som strömmade in på toaletten på Fancys begravningsbyrå, liksom den sliskiga lavendeldoften från en skål med potpurri på handfatet. Hon hade nästan tagit sig igenom den två timmar långa minnesstunden med värdigheten i behåll. Hon hade leende och nickande tagit sig igenom klichéerna och de tröstande kramarna. Hon hade till och med hållit stånd under de tysta samtalen med pappa, vars blodsprängda ögon stod i kontrast till hans orubbliga försäkringar och stoiska hållning. Men när miss Dahlia plötsligt lät orgelns skarpa toner ljuda i ”Amazing 7
Grace”, var det som om Grams älsklingspsalm vred om en nyckel och öppnade slussarna för Shelbys uppdämda sorg. Det, och så ankomsten av Grayson Briggs, som hade spatserat in genom dörren precis i grevens tid till minnesstunden. Från och med då gick allt utför. Kunde det finnas en sämre tid eller plats att springa på sin sedan länge förlorade stora kärlek? De överväldigande känslorna av förlust och sorg verkade bara förstärka det bitterljuva – med tonvikt på bitter – minnet av ett krossat hjärta. Hon snöt sin rödgråtna näsa, vilket torkade bort ännu mer foundation och det sista av hennes mörkröda läppstift. Fåfängan var en hård läromästare. Hon skulle ha haft på sig en luftig sommarklänning när han såg henne igen, med smink som sa ”det går bra utan dig”, och hennes ljusbruna hår, stylat på salong, som svängde runt axlarna i slow motion. Inte vissnande i en matronaktig svart klänning som hon hade lånat av Liddy, hennes bästa vän och svägerska, eftersom hon inte ägde något så mörkt och dystert som den här eländiga dagen förtjänade. Den tunna toadörren öppnades och Liddy kom in, med ett blekt leende som värmde hennes ansiktsdrag. Hon hade dragit tillbaka sitt vackra röda hår i en lös uppsättning och låtit några lockar rama in hennes persikofärgade ansikte. Hennes blå ögon mjuknade när hon såg på Shelby. ”Hur klarar du dig, gumman?” ”Ungefär lika bra som mitt smink, är jag rädd.” ”Du är vacker utan smink. Jag skulle ge vad som helst för den där olivfärgade hyn som du har.” ”Dina fräknar är jättesöta. Om min bror inte har övertygat dig om det än, så sköter han inte sitt jobb.” Shelby slängde sin trasiga pappersnäsduk och sneglade sedan mot dörren. ”Är han fortfarande där ute?” De visste båda två att de inte syftade på Caleb. 8
”Ja, det är han. Och får jag bara säga: milda matilda!” ”Sluta nu. Du har ju sett bilder på honom.” ”Från för tio år sedan. Missförstå mig inte – han var snygg redan då, men nu har han nått milda matilda-status.” ”Se till att Caleb inte hör dig säga det där.” ”Han har stirrat ilsket på Gray ända sedan han kom in. Jag lämnade bebisen hos Caleb – förhoppningsvis håller det honom i schack.” ”Varför hänger han kvar här egentligen? Det kommer ju inte vara någon gravsättningsceremoni.” ”Han kanske vill träffa folk?” Shelby suckade. Grays enda beundrare hade just gått bort. Och sedan när hade han velat stanna kvar i Grandville en sekund längre än nödvändigt? Han hade skjutit iväg som en raket två sekunder efter sin examen. Och för fyra år sedan, när han återvände till North Carolina för sin egen farmors begravning, var han borta innan begravningsliljorna hunnit blomma. ”Han kanske vill prata med dig.” ”Han hoppade över kön för att beklaga sorgen. Och förra gången han var i stan tittade han inte ens åt mitt håll.” Liddy höjde ett rödbrunt ögonbryn. ”Han kanske äntligen inser vilken idiot han var.” Shelby kunde alltid räkna med att Liddy skulle komma till hennes försvar. ”Tveksamt. Jag borde gå tillbaka till pappa. Folk kommer snart förbi huset.” Dessutom undrade Logan förmodligen vart hon hade tagit vägen. Hon drog i klänningen, som var kortare på hennes en och sjuttiofem långa kropp än på Liddys en och sextioen, och motstod frestelsen att kontrollera sin spegelbild en sista gång. Liddy höll upp dörren och tog sedan Shelbys arm i ett tyst samförstånd när de gick nerför korridoren och in i den blomdoftande begravningsbyrån. En snabb blick runt i rummet avslöjade att de flesta av de kvarvarande gästerna hade gått – 9
inklusive mannen hon hade undvikit den senaste timmen. Det var inte särskilt svårt att inbilla sig att det där märkliga pirret i magen berodde på lättnad. Bilar stod uppradade längs gatan där Shelbys barndomshem låg, och vänner och grannar svärmade runt enplanshuset i ranchstil. Ljudet av småprat och skratt dominerade i sällskapsrummen, och doften av miss Marthas persikopaj fyllde luften. Medan Shelby rörde sig runt i rummet nåddes hon av lösryckta brottstycken från olika samtal. ”Hon var verkligen en skönhet på sin tid, vet du. Paul uppvaktade henne i veckor innan hon ens gick ut med honom …” ”De fick bara en son, fast Viola sa alltid att hon skulle få minst ett halvt dussin …” ”Hon skulle verkligen ha älskat den här vackra oktoberdagen …” ”Vad ska hända med bokhandeln? Jag hoppas verkligen att Shelby håller den öppen. Vad skulle Grandville vara utan den?” Shelbys blick fastnade på Caleb nära ingången och hon gick rakt fram till honom. Hennes storebror var stilig i en trendig marinblå kostym. Han hade låtit sitt vågiga mörkblonda hår växa ut på sistone, och i kombination med karaktäristiska glasögon och en ledig halsduk såg han ut som en typisk kreativ person. Just nu var han dock i full gång med papparollen och tog hand om sin gnälliga bebis. Oliver var den vackraste två månadersbebisen på hela planeten. Han hade fint mörkt hår, en söt liten knappnäsa och stora bruna ögon precis som Caleb. Hon sträckte sig efter bebisen. ”Ge mig det där lilla under verket. ”Han kämpar emot sömnen.” ”Faster Shelby ska snart få honom att somna.” Moster Shelby kommer att få honom att somna på stört.” Hon borrade 10
in ansiktet mot bebisen i sin famn, gungade honom försiktigt och njöt av det ljuva med ett nytt liv. Precis vad hon behövde just nu. Dessutom kände hon på sig att hennes bror hade det kämpigt. Ett par från kyrkan kom fram, och Caleb och Shelby tog emot deras kondoleanser innan de gick vidare mot köket. ”Var är din fru?” frågade Shelby sin bror. ”I köket med maten. Var är Logan?” ”Det dök upp något på jobbet.” Han hade velat stanna, men hon hade uppmuntrat honom att gå. Hon behövde stötta sin familj idag och fungera som mellanhand mellan Caleb och pappa. Logans goda avsikter gjorde honom ibland lite klängig. ”Har du pratat med pappa än?” frågade hon. ”Självklart.” Shelby gav honom en menande blick. ”Jag menar pratat på riktigt.” ”Riktiga samtal mellan oss två brukar inte gå särskilt bra, som du kanske minns.” ”Han saknar dig.” ”Ja, det märkte jag på hans varma välkomnande igår.” ”Tja, du har inte varit hemma på nästan ett år, Caleb. Och du är inte direkt den bästa på att hålla kontakten.” ”Jag har haft fullt upp med jobbet.” Knappt hade orden lämnat hans mun förrän sorg smög sig in i hans ögon. Hans adamsäpple rörde sig. Han tog en lång klunk ur en vattenflaska, sedan fäste han blicken på Shelby. ”Gram skrev till mig förra månaden. Jag svarade aldrig. Jag hade tänkt göra det – jag hade bara inte tagit mig för det.” Shelbys hjärta mjuknade av den spruckna tonen i hans röst. ”Men Caleb. Hon visste att du hade mycket att göra. Och hon visste att du älskade henne. Hon var så stolt över alla dina framgångar. Hon hängde upp tavlan som du skickade till hennes födelsedag i bokhandeln. Den hänger precis bakom kassan 11
där alla kan se den.” Han blinkade bort tårarna. ”Jag vet att hon var stolt över mig. Jag önskar bara att jag hade uppskattat henne mer när hon var här. Jag är lite avundsjuk på all den tid du fick med henne.” Shelby var tacksam för all den där tiden med Grams, men den hade inte varit helt utan frustrationer. Hennes farmor hade inte direkt varit öppen för nya idéer. Hon hade sitt eget sätt att göra saker på, och det stämde inte alltid överens med Shelbys. Men det var Grams bokhandel. Hade varit. Tanken fastnade i halsen på henne. ”Pappa är på verandan. Du borde gå och prata med honom. Han behöver sin familj just nu.” ”Jag tvivlar på att det inkluderar mig.” Shelby himlade med ögonen. ”Det är klart att det gör.” ”Jag insåg aldrig hur mycket av en buffert Gram var mellan pappa och mig. Hon hade ett sätt att föra oss samman och hålla allt lugnt. Jag känner verkligen av hennes frånvaro.” För sju år sedan hade Caleb hoppat av college och stuckit iväg till New York för att bli konstnär. Nyheten gick inte hem hos hans pappa, som trodde att Caleb skulle följa i hans fotspår in i den akademiska världen – Stanley var professor i engelska vid Grandville University. Den plötsliga ändringen i planerna hade tagit dem alla på sängen. Och steget över till konstens konkurrensutsatta värld . . . ? Låt oss bara säga att Shelby hade sina tvivel. Hennes bror var mycket begåvad, men hur många konstnärer lyckades egentligen försörja sig på sina målningar? Till hans heder ska sägas att Caleb lyckades göra något av sitt liv. Han sålde inga miljonprojekt, men han ställde regelbundet ut på gallerier och sålde tillräckligt bra för att försörja sig själv och Liddy, som nu var hemma med Oliver. Hans framgång hade dock inte gjort deras pappas hjärta det minsta mjukare. 12
Shelby tittade ner på Oliver, vars ögon hade slutits. Hans mörka ögonfransar vilade som fjädrar mot hans blommiga, mjuka kinder och böjde sig så där alldeles mjukt. Hennes hjärta tog ett skutt. Hon hade inte sett honom sedan hon och hennes pappa åkte till New York när han föddes. Han hade redan vuxit så mycket. När hon fick se honom igen skulle han kanske redan krypa. ”Hur länge kan ni stanna?” ”En vecka eller så – om pappa och jag inte tar kål på varandra först. Min nästa utställning är inte förrän i december, men jag har mycket arbete att göra innan dess.” ”Du har väl inget emot att jag behåller Oliver här hos mig i några månader, eller hur?” ”Det kan hända att du ändrar dig när du har fått gå upp med honom två gånger per natt en hel vecka i sträck.” Hon tittade på bebisens alldeles underbara lilla ansikte. ”Åh, jag vet inte jag. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna hoppa över hur mycket sömn som helst för att få gosa lite med den här sötnosen.” ”Jag tror att du kommer att ha fullt upp med bokhandeln.” Shelbys humör sjönk som en sten. Gram hade genom åren gjort klart att Shelby alltid skulle ha en plats i bokhandeln. Men tanken på att arbeta där, för att inte tala om att driva stället, utan henne, skapade en tomhet inombords. Det skulle aldrig bli detsamma igen. ”Du har rätt i det. Det är mycket jag inte kan” Gram hade skött bokföringen och lagerhanteringen. Hon var en fena på datorprogrammet. Shelby hade varit nöjd med att ta hand om kunderna och leda den övriga butikspersonalen. ”Hon kom sig aldrig riktigt för att lära mig sin del av arbetet.” Huvudsakligen för att Shelby själv hade skjutit upp det. ”Du är smart. Du kommer att klura ut det.” Kanske det, men Shelby skulle förmodligen bara anställa någon som kunde ta över Grams roll. De behövde ändå en extra person nu, och Shelby ville hellre jobba i butiken än sitta fast 13
på kontoret hela dagen. Men just nu ville hon inte oroa sig för butiken. Hon blickade ner på sin sovande brorson och kunde praktiskt taget känna hur oxytocinet strömmade genom kroppen. ”Jag såg Gray smyga in på minnesstunden i sista minuten.” Hans läppar snörptes samman vid namnet. Må bra-hormonet torkade bort likt ångande asfalt efter ett augustiregn. ”Jag såg honom.” ”Sa han något till dig?” Hans tonfall antydde att det var bäst att han inte hade gjort det. ”Nej.” ”Bra. Han förtjänar varken din tid eller din uppmärksamhet. Du har det bättre utan honom.” ”Jag är säker på att han redan är halvvägs tillbaka till Riverbend Gap vid det här laget.” För, ja, det var ju där han bodde nuförtiden. Bara tre timmar bort. Hon visste detta eftersom Gram hade hållit kontakten med honom. Som Grays farmors livslånga vän hade Gram känt att hon var skyldig Dorothy att se efter honom efter att Dorothy gått bort. Shelby kunde respektera Grams lojalitet, även om hon för länge sedan hade bett henne att hålla alla nyheter om honom för sig själv. Hon hade för det mesta fogat sig, även om saker och ting ibland ”slank ur henne”. Caleb tittade ut genom fönstret mot verandan där deras pappa sa hejdå till någon. ”Jag tror jag går och pratar med pappa. Ska jag ta med mig Ollie?” Shelby flyttade försiktigt bort bebisen från honom. ”Jag är inte klar med mitt gosande än.” Han drog handen genom håret, som föll elegant på plats. ”Okej.” ”Ska jag följa med dig? Fungera som din buffert?” ”Jag behöver nog sluta förlita mig på andra för att fylla det behovet.” 14
”Fråga honom bara hur han mår. Om det finns något du kan göra.” ”Han kommer att säga att jag borde flytta hem igen, dit jag hör hemma, och då är vi på god väg mot tredje världskriget.” ”Bra poäng. Men bara gå och var med honom. Prata om något harmlöst – som Dukes fantastiska säsongsstart.” Fotbollslaget var ungefär det enda de hade gemensamt nuförtiden. ”Bra idé. Tack.” Han gick mot ytterdörren som en man på väg till dödscellen. Och Shelby gick till sitt gamla rum. Hon ville bara ha några minuter för att njuta av lille Ollie innan hon var tvungen att återgå till sin roll som sörjande barnbarn. Hennes fötter kändes tunga när hon gick längs korridoren. Åh, Gram, du ska ju vara här. Du skulle inte ha dött. Vad ska vi alla göra utan dig?
15
16
Kapitel 2
E
n svalkande luftström svepte över Shelby när hon klev in på kontoret hos Barclay och Greenwood, beläget i utkanten av stan strax efter Dottie’s Donuts (som hon kanske eller kanske inte hade besökt på vägen). Hon hade passerat kontoret en miljon gånger men hade aldrig haft anledning att gå in. Lobbyn luktade av citronmöbelpolish och nyöppnade pappersbuntar. Bakom sitt skrivbord mötte Becky Fields bruna ögon Shelby med en mild blick; hennes skrattrynkor syntes trots att hon inte log. Hon var minst sextio år gammal, men så länge Shelby kunde minnas hade hon alltid haft samma välfriserade, platinablonda hår. De gick i samma kyrka, men Becky var ingen läsare och kom bara in i bokhandeln för att småprata. ”Hej, gumman. Hur mår du? Det var en så fin minnesstund igår. Din farmor skulle ha älskat den.” ”Tack, Becky. Det har varit en tuff vecka.” ”Det är klart att det har varit det. Om det är något jag kan göra, säg bara till.” ”Tack. Vi försöker bara ta en dag i taget.” Alla hade varit så hjälpsamma. Hennes pappa hade redan över ett dussin måltider undanstoppade i frysen, och Shelby hade minst lika många. Hela stan hade kommit för att hedra Gram igår. Shelby stannade till vid receptionen och hängde handväskan över axeln. 17
”Jag förstår helt och hållet. Hör här, det här är verkligen dålig timing, men några av mina vänner från kyrkan anordnar en insamling till djurskyddsföreningen, och vi samlar in donationer från butiker i trakten som ska delas ut i en tyst auktion. Jag hade tänkt fråga redan för flera veckor sedan … Skulle bokhandeln kunna donera en eller två böcker till det?” ”Det gör vi gärna.” Även om det egentligen inte fanns något vi längre. Shelbys hjärta snördes samman, men hon log trots den smärtsamma känslan. ”När behöver du donationen?” ”Skulle imorgon vara för tidigt? Jag kan svänga förbi och hämta den.” ”Låter bra.” Shelby tittade förbi disken. ”Är det någon annan här ännu?” Hon hade inte sett sin pappas eller sin brors bil, men hon hade parkerat på gatan. Becky tittade över axeln. Sedan reste hon sig, lutade sig över skrivbordet och sänkte rösten. ”Hör på, gumman, jag tänkte att du kanske skulle vilja veta...” ”Becky, kan du hämta lite kaffe, är du snäll?” Javon Greenwood dök upp i dörröppningen, lång och stilig i vit skjorta och khakibyxor. ”Åh, hej, Shelby. Jag hörde inte att du var här. Kom in. Vi sitter i det andra rummet till vänster. Känn dig som hemma.” ”Tack, mr Greenwood.” Javon (juridiska spänningsromaner och true crime) var en nykomling i femtioårsåldern i Grandville, vilket egentligen bara betydde att han inte var född på orten. I själva verket hade han bott i staden i minst tio år. Shelby skänkte Becky ett avskedsleende innan hon fortsatte nerför den korta korridoren. Uppläsningen av Grams testamente var bara ytterligare en sak de behövde ta sig igenom. Men efter gårdagen borde det här vara en barnlek. Shelby hade dock helt avstått från smink idag. Hon lärde sig i alla fall av sina misstag. De hade blivit överraskade av inbjudan till mr Greenwoods 18
kontor. Men tydligen hade Gram utsett honom till testamentsexekutor och gett honom uttryckliga instruktioner om hur hon ville att allt skulle gå till. Shelby var glad att kunna följa Grams önskemål. Hon ville bara få den här tuffa veckan överstökad så att hon kunde återvända till bokhandeln, som hon i stort sett hade överlåtit åt de andra butiksbiträdena den här veckan. Janet och de andra hade varit så duktiga på att kliva in och ta ansvar. Shelby ställde sig i dörröppningen och blinkade mot den mörkhårige mannen som satt vid konferensbordet. Grayson Briggs. Hennes fötter stannade tvärt. Hon stirrade på honom med vidöppna ögon. Hon knep ihop munnen. Gray reste sig långsamt, med blicken fäst på henne som en laser. Han hade mage att se utvilad och stilig ut, till och med i det skarpa fluorescerande ljuset. Han borde ha varit borta vid det här laget, inte gå och drälla i Grandville och göra henne nervös. Och absolut inte vara här, på uppläsningen av Grams testamente. ”Vad gör du här?” ”Mr Greenwood bad mig komma”, sa han med den där långsamma, släpande tonen som hon brukade tycka var oerhört sexig. ”Varför då?” Han ryckte på axlarna, vilket drog hennes blick till dem. De var bredare nu än de hade varit på den tiden… kraftigare. Robustare. Hon hade inte sett honom så här på nära håll på flera år. Tiden och mognaden hade format hans ansikte. Pojken hade blivit en man. Och mannen var alldeles för attraktiv för sitt eget bästa. Hon rynkade pannan åt tanken. Ett hasande ljud hördes från korridoren. Caleb närmade sig och såg dämpad ut, även om han tvingade fram ett blekt leende. Han bar på babyskyddet med Liddy tätt i hälarna. Tankarna snurrade fortfarande i huvudet på Shelby när 19
hon hälsade på dem och tog ett steg åt sidan för att göra plats för paret. Så fort de kommit innanför dörren stannade Caleb så tvärt att Liddy nästan krockade med honom. ”Vad gör du här?” Grays blå ögon pendlade mellan Caleb och Shelby. Caleb gick fram och ställde ner babyskyddet. ”Du har inget här att göra.” ”Mr Greenwood bjöd in honom.” ”Varför skulle han göra det?” Shelby kunde nästan se hur hjulen snurrade i hennes brors huvud. ”Jag vet inte.” Caleb rynkade pannan åt Gray. ”Varför skulle du behöva vara här? Vad har du gjort?” Gray höjde händerna med handflatorna utåt. ”Jag har inte gjort någonting. Jag vet inte varför han bjöd in mig.” ”Jaha, då så!” Mr Greenwood svängde in på kontoret, till synes helt omedveten om den laddade stämningen. ”Er pappa är på väg in, så vi sätter igång med läsningen om en liten stund. Sätt er ner och känn er som hemma.” Alla satte sig medan Becky kom in med kaffet och ställde det på ett buffébord bakom Gray. ”Ska jag hälla upp en kopp åt er?” Eftersom Liddy höll på att ta ut Ollie ur babyskyddet och hennes bror var upptagen med att stirra ilsket på Gray, svarade Shelby. ”Vi tar själva. Tack, Becky.” Becky gav dem ett avskedsleende som snabbt stelnade när hennes blick landade på Gray, och i nästa sekund var hon försvunnen ut genom dörren. Mr Greenwood tog fram dokument ur en mapp medan Shelbys tankar snurrade. Gram måste ha lämnat något åt Gray. Hon kunde inte komma på vad. Gram hade inget som… Åh. Halsbandet och porslinet. Grays farmor hade testamenterat ett pärlhalsband och sitt bröllopsporslin till Gram. Nu skulle 20
Gram föra de sakerna vidare till Dorothys barnbarn. Självklart. Nu föll allt på plats. Shelbys axlar sjönk ned i en utandning. Deras pappa kom in i rummet och verkade lite stressad. ”Förlåt att jag är lite sen. Det var…” Hans blick fastnade på Gray, och hans markanta ögonbryn drogs samman över de mjuka blå ögonen. Han hade kammat sitt gråsprängda hår bakåt, vilket visade upp ett hårfäste som inte hade dragit sig tillbaka så mycket som en centimeter. Han var klädd i jeans och en skjorta. ”Du kom precis i tid”, sa mr Greenwood. ”Kom in och slå dig ner. Vill du ha en kopp kaffe?” ”Nej tack.” Stanley tog blicken från Gray och satte sig på andra sidan om Shelby. När han hade slagit sig ner vågade Shelby kasta en blick på sin före detta pojkvän. Blicken nästan brände hål i konferensbordet medan han snurrade en takeaway-mugg från Latte Da med vänsterhanden. ”Okej då. Tack för att ni kom hit idag. Ni är alla här som förmånstagare i miss Violas testamente. Och som jag sa i telefon brukar vi inte hålla formella testamentsuppläsningar, men det var vad miss Viola önskade.” Han fortsatte att prata, men Shelby insåg något medan han gjorde det. Gram hade alltid hejat på Gray och Shelby. Hon hade varit så övertygad om att de var menade för varandra. Åh kära nån, en gång i tiden hade Shelby varit precis lika övertygad. Gram hade pressat henne på den saken ett tag. I flera år faktiskt, tills Shelby till slut satte ner foten. ”Det är slut mellan oss, Gram. Jag vet att du inte gillar förändringar, men ibland är det bäst så. Ibland är förändring nödvändig för att man ska kunna växa. Släpp det.” Men Gram hade varit envis och övertygad om att hon hade rätt. Hon hade förmodligen iscensatt den här testamentesupp21
läsningen för att tvinga in dem i samma rum. Löjligt egentligen, eftersom hon omöjligt kunde ha vetat när hon skulle gå bort. Shelby hade ju för i hela friden kunnat vara gift vid det här laget. För att inte tala om Gray. Hennes blick fladdrade mot handen som fortfarande pillade med kaffemuggen. Till ringfingret. Helt tomt. ”Kollade du precis in hans ringfinger, lilla gumman?” Grams röst hade det där välbekanta, roade tonfallet. Jag är bara nyfiken. Det är helt naturligt. ”Om du säger det så.” ”Är det okej för alla?” sa mr Greenwood. ”Självklart”, sa Stanley. Caleb korsade armarna. ”Det går bra för mig.” Gray nickade. Alla blickar riktades mot henne. Vad var frågan nu igen? Shelby vände sig oroligt på stolen. ”Öh, ja. Visst.” ”Då blir det en översikt”, sa mr Greenwood. ”Jag delar ut de här så att ni alla får ett exemplar att spara.” Och det var precis vad han gjorde. Shelby tog det häftade dokumentet och lade det på bordet, med blicken fäst på rubriken: Viola Elaine Thatchers testamente. Gram var död. Hur många gånger Shelby än intalade sig det, kändes det fortfarande inte verkligt. Så sent som förra veckan hade hon gått in i bokhandeln och hittat Gram på en stege, där hon ställde in en ny förstaupplaga av The Exiles i hyllan. Efter att Shelby hade fått ner henne från stegen hade de diskuterat om de behövde en webbplats eller inte – det behövde de. Sedan pratade de om några nyutgivna böcker, sedan om Normal People, vilket som alltid ledde dem till den där drömresan till Irland som de alltid hade velat göra. Och som de nu aldrig skulle få göra. Shelby försökte trösta sig med att farmor hade haft ett gott 22
och långt liv och somnat in fridfullt. Vem kunde begära mer? Men det skulle inte hindra dem alla från att sakna henne så oerhört mycket. Det skulle inte ta bort den där trasiga känslan som lämnade ett tomt, värkande hål i hennes bröst. Mr Greenwood avbröt hennes tankar. ”Jag ska gå igenom listan över tillgångarna i den ordning som miss Viola begärde. Avbryt mig gärna om ni har några frågor.” Ollie gnydde till när Liddy flyttade på honom i sina armar. Pappas ansikte var samlat, men spänningen syntes i hans hopknipna ögonvrår. Shelby tog hans hand under bordet och kramade den. Han kramade tillbaka. ”Den första tillgången är miss Violas hus.” Mr Greenwood tog ögonkontakt med hennes bror. ”Caleb, hon ville att du skulle ärva hennes hus och göra precis vad du och Liddy vill med det. Trots att hon älskade hemmet och vårdade minnena därifrån, var hon mån om att du inte skulle känna något tvång att behålla det. Innehållet är också ditt, med undantag för de föremål som hon avsatt till andra. Hon bad dock att du skulle låta din far och syster ta vad de än önskar behålla.” Caleb nickade. ”Självklart.” ”Hon ville också att du skulle få din farfars vigselring och klocka. Hon hade fina minnen av när du lekte med den där klockan när du var liten.” Caleb blinkade bort tårarna och nickade. Liddy strök honom över armen. Mr Greenwood riktade blicken mot deras pappa. ”Stanley, din mamma ville att du skulle få alla likvida tillgångar så snart kvarvarande skulder har betalats.” Han tittade ner på papperen. ”Hon ville också att du skulle få de brev som hon och din far skrev till varandra när han var borta i kriget, det golvuret som han köpte till henne på deras tjugofemte bröllopsdag, och alla gåvor som du har gett henne genom åren som du kanske vill 23
ha, inklusive kolibri-mataren som du gjorde åt henne och som gav henne timmar av glädje, diamanthalsbandet med hennes födelsesten som du gav henne på hennes sextioårsdag, och det antika skrivbordet som står i hennes hemmakontor.” Pappa svalde hårt. Hans käkar spändes. ”Grayson …” Alla blickar riktades mot honom. ”Din farmor var en underbar, livslång vän till miss Viola. Hon ansåg att miss Dorothy skulle ha velat att du fick de saker som hon lämnade till miss Viola i sitt testamente – hennes pärlhalsband och dina farföräldrars bröllopsporslin ska gå till dig.” Gray nickade. Han släppte koppen och lät båda händerna glida under bordet. Shelbys axelmuskler slappnade av något, då hon hade rätt angående testamentesgåvorna men Gram hade fel om att få dem i samma rum. Ingen prövning var kraftfull nog att få henne att öppna sitt hjärta för Gray igen. ”Shelby, du vet ju hur mycket din farmor värdesatte sina vigselringar.” ”Hon tog aldrig av dem.” Trots att farfar hade dött för nästan tjugo år sedan. ”Farfar var hennes första och enda kärlek.” ”Precis så. Hon ville att du skulle få dem som ett minne av dem båda. Dessutom alla hennes förstaupplagor i hem biblioteket och alla böckerna från hennes privata samling. Hon ville att du skulle få den antika soffan i vardagsrummet. Hon hade många fina minnen av sena kvällssamtal som sträckte sig tillbaka till din barndom. Hon ville att du skulle få hennes teservis, de diamantörhängen som din farfar gav henne på deras tjugonde bröllopsdag och den antika lampan som tillhörde hennes mamma. Hon bad också att du skulle ta hand om Chaucer. Slutligen, när det gäller Second Story Bookshop, vilket omfattar verksamheten och byggnadens innehåll, testamenterade hon 51 procent till dig.” 24
Shelby blinkade mot mr Greenwood. ”Sa du 51 procent?” ”Det stämmer inte”, sa hennes pappa. ”Shelby och mamma har drivit stället tillsammans i åratal. Det var alltid meningen att Shelby skulle ta över det när mamma gick bort.” ”Vem skulle ens få den andra hälften?” sa Caleb. ”Inte jag i alla fall. Jag är inte intresserad.” ”Jag förstår att ni är förvirrade. Men jag vill att ni ska veta att miss Viola var mycket tydlig med sina önskemål. Shelby, att driva bokhandeln tillsammans med dig var en av din farmors största glädjeämnen i livet. Hon ville att jag skulle hälsa hur tacksam hon var för den tid ni fick tillsammans genom åren. De minnena var mycket dyrbara för henne. Hon förstod att du kanske inte skulle förstå hennes beslut, men icke desto mindre” – hans blick vandrade över bordet och fastnade på Gray – ”testamenterade hon de resterande 49 procenten av bokhandeln till Grayson Briggs.”
25