Issuu

Alf Lax h

bara nĂĽd Stina Jonsson

www.semnos.com

Förord Djupt inne i Sveriges tyngsta riksanstalt Kumla, sjunger Alf en av sina många personliga sånger: Försoning är bättre än hämnd. Budskapet tas emot med respekt. Under de år som vi samarbetat i Svenska Fängelsemissionen har Alf besökt en rad anstalter med budskapet om Guds stora nåd. Hos LP-verksamheten och dess olika kontakter och behandlingshem i Sverige är Alf en välkänd och uppskattad gäst, på samma sätt som i församlingarna. När han talar, predikar, spelar gitarr och sjunger delar han även mycket av sin egen livskamp, vilket gör att lyssnaren känner igen sig och kan ta till sig budskapet. I mitt tidigare arbete som fängelsepräst var det lätt att rekommendera Alf till NAV (nämnden för andlig vård) som administrerar fängelseprästernas arbete. Ofta var Alf varmt välkommen tillbaka till de fängelser han besökt tidigare. Gud kan laga och reparera vilken trasig själ som helst, och han använder gärna de människor som själva har upplevt upprättelse och nåd. Det är många människor som är tacksamma till Alf för hans unika sånger och musik, inte minst interner innanför murarna som fått både tröst, nytt hopp och en skön fläkt av Guds stora kärlek och nåd genom Alf. Samuel Alexandersson Vänersborg 2018 3

kapitel 1 h Liten och rĂ¤dd

Jag föddes 1951 i Jönköping i Småland och växte upp vid Vätterns södra strand. Jag vet inte hur pappa bar sig åt, men han lyckades köpa en insatslägenhet i ett trevåningshus. Man kallade det herrskapsgården eftersom det var ett stenhus och de flesta andra kåkarna på Öster var av trä. Mamma var med i bilden de första åren, sedan skiljde sig mina föräldrar. Jag minns inte mycket av detta, men jag vet att mamma flyttade in hos mig och pappa ett par år igen innan jag började skolan. Sedan var det bara jag och pappa, en udda familjekonstellation på 50-talet. Pappa jobbade som styckare. Han fick ägna all sin tid och energi åt arbetet. Han började tidigt på morgnarna och hade svårt att ta hand om mig samtidigt. Därför skickades jag till min faster i Oxelösund där jag fick stanna en tid. Jag minns hur jag satt på köksgolvet med tårarna rinnande utefter kinderna. Jag hade ont i magen och frågade när pappa skulle komma och hämta mig. Ett annat minne är från när jag var i fyraårsåldern. Jag och en lekkamrat i Oxelösund cyklade iväg på våra trehjulingar. Det fanns en byggarbetsplats i närheten och dit cyklade vi. Vi park erade cyklarna och började utforska platsen. Av någon anledning hoppade vi ner i ett stort rör. Det var djupt, och vi kunde inte komma upp. Då fick jag en idé: om min kamrat klättrade upp på min rygg kunde han dra mig upp sedan. Kamraten kom lyckligt upp, men måste glömt mig för jag hörde hur hans cykel gnisslade iväg. Där satt jag ensam kvar i röret. När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att min kamp i bön 7

började här. Jag vet inte varför, men där jag satt i ett hål med lerigt vatten sa jag till Gud: ”Om jag inte kommer upp nu så kommer jag bli smutsig.” Det trodde jag inte att Gud ville så jag försökte dra mig upp ur röret med all kraft jag kunde uppbåda. Men det gick inte, och snart var ena ärmen brun. ”Där ser du, Gud!” sa jag. ”Nu doppar jag ner andra ärmen.” Min förtvivlan växte. ”Kommer jag inte upp nu så kommer jag stånga mitt huvud i cementväggen”, sa jag. Sedan dunkade jag huvudet mot det skrovliga röret. Som jag kämpade! ”Om du inte hjälper mig nu kommer jag stånga allt vad jag orkar”, grät jag. Då sträckte någon ner två armar och drog upp mig. När jag ringde min faster många år senare för att fråga om detta hade hänt på riktigt, eller om det bara var mitt minne som spökade, berättade hon att de hade letat länge efter mig. En man hade fått en ingivelse och bestämt sig för att gå över byggplatsen den här söndagen. Då hörde han ljud inifrån ett rör. Han blev nyfiken och tittade ner – där satt ett litet barn. Han lyfte upp mig och bar mig i famnen. Jag var fyra år och alldeles blå i pannan, men Gud hade hört min bön och räddat mig. Min barndom präglades till stor del av mamma och pappas festande. Det hände att jag vaknade ensam om nätterna, eftersom mina föräldrar ofta var hos någon av de unga grannarna i huset där vi bodde. Själv satt jag ensam och övergiven i trapphuset och grät. Jag minns hur en granne tog hand om mig när min mamma hade flyttat för gott. Pappa gick till jobbet klockan fem. När det var dags för frukost kom tant Margit upp och väckte mig. Sedan fick jag följa med henne ner. Hon hade en flicka, Inger, som var ett par år äldre än mig. Margit fick också ta hand om mina blöta lakan varje dag, eftersom jag var sängvätare. När kamraterna på 8

gården undrade varför mina sängkläder hängde ute hade jag svårt att förklara mig. Som barn var jag orolig. Idag förstår jag att jag drabbades av ångestattacker, särskilt när jag skulle somna. Jag rullade från sida till sida i sängen och sjöng. Ann Caroline öppna din dörr, möt mig vid grinden, nu så som förr. Det var en gammal schlager som mamma och pappa brukade spela på grammofonen. En annan slagdänga jag minns att jag sjöng är Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär. Han är ung, han är kung. Han är grann och populär. Jag förstod inte vad orden betydde, men memorerade sångerna. Det kändes som att jag skulle svimma när jag kastade mig fram och tillbaka i bädden, och till slut tuppade jag av. Som vuxen har jag förstått att detta är en meditationsteknik; man kan snurra sig till trans. Min pappa plågades också. Jag vet inte hur många gånger han kom in på kvällarna och bad mig vara tystare. I skolan Jag var orolig även i skolan och hade svårt att sitta still på lektionerna. Samtidigt var jag social och utåtriktad. Ofta kom jag in lerig i klassrummet, för jag älskade att slänga mig i vattenpölar! En gång tog fröken fram mig och ställde mig på katedern. Hon drog ner gylfen på mina byxor och sa: ”Så här får det inte se ut.” Den här händelsen etsade sig fast i mitt minne. Jag gick på Rosenlundsskolan i Jönköping. Det var uppställning på led i korridoren inför varje lektion och det skulle vara tyst i ledet innan vi fick gå in i klassrummet. På lågstadiet fick flickor och pojkar stå i varsitt led. Vi hade varsin skolbänk med ett lock som gick att fälla upp. För det mesta använde vi blyertspennor, men vi hade också bläckhorn och bläckpennor när vi skulle träna välskrivning. Vi spillde 9

ut bläcket ibland och det blev kladdigt! Jag minns en episod i tredje klass när vi skulle ha gymnastik. Vi höll till i en källarlokal som var ungefär tio gånger tio meter. Men först skulle vi byta om i klassrummet. Vi pojkar fick ta våra bänkar och ställa dem på rad i ena änden av rummet, och flickorna fick ställa upp sina bänkar mot andra väggen. Sedan fällde vi upp bänklocken och bytte om bakom bänkarna. Den som hade kortkalsonger slapp visa snoppen, så jag var noga med vilka dagar det var gymnastik. Men en vinterdag hade jag glömt att ta rätt kallingar. Vad skulle jag göra nu? Av rädsla för att visa mig naken drog jag de blå kortbyxorna över mina vita långkalsonger. Alla skrattade åt mig. ”Gå och byt om!” sa fröken. Men jag vägrade och till slut gav hon upp. Matsalen låg också i källaren. Eftersom alla inte fick plats samtidigt fick vi sitta i korridoren. Det kunde vara en rad med barn på femtio meter. Mattanterna slevade upp maten och vi var tvungna att sitta kvar tills vi ätit rent på tallriken. Det var många som fick äta upp sin portion gråtande. Vi läste psalmverser, memorerade texter ur Bibeln och sjöng. Det kallades kristendomskunskap och det tyckte jag om. Fröken hade en sandlåda och en flanellograf. Hon berättade för oss om Jesus och den barmhärtige samariten med hjälp av pappersdockor. Jag minns än idag hur den överfallna mannen låg där i sanden. Det var spännande lektioner! Jag hade underkänt något år i ordning och uppförande, eftersom jag var orolig. Matematiken gick ganska bra, men svenskan var svårare. Jag hade svårt att stava och så skrev jag med vänster hand. Det var inte tillåtet. Fröken flyttade över pennan till höger hand när hon gick förbi min bänk, och till slut kunde jag inte skriva med vänster hand längre. 10

Mammas säng var tom Jag minns den morgonen när jag vaknade och såg att mammas säng var tom. ”Nu kommer hon inte tillbaka”, sa pappa. Jag grät och skrek. Det var traumatiskt. Jag vet inte varför pappa fick vårdnaden av mig. Det var sällsynt att en familj bestod av bara pappa och barn på den tiden. Så småningom hörde mamma av sig och jag började hälsa på henne på helgerna. Hon gifte om sig med en trevlig karl. Tyvärr drack hon ganska mycket vin, men hon lyckades behålla sitt arbete i Jönköping på Hallbergs guld. Mamma var serviceinriktad och jag vet att hon tyckte om sitt jobb, men hon hade problem med alkoholen. Det var inget gravt missbruk men ett ständigt smådrickande, och mamma slutade jobba när hon var runt 55 år. Jag tror inte att hon orkade mer rent psykiskt. Mamma och hennes man bosatte sig på Gräshagen i Jönköping. De skaffade en hundvalp, en bostonterrier, som jag gärna träffade. Valpen var bara åtta veckor när jag såg den första gången. Jag umgicks mycket med mina kamrater, så jag misstänker att det var för att jag skulle tillbringa mer tid hos mamma som hon köpte hunden. Mamma och pappa bråkade mycket innan hon försvann. Jag har aldrig forskat i varför de skildes. Kanske lämnade hon oss för min skull, för att jag inte skulle behöva leva i en konflikt? Jag har aldrig haft något agg mot vare sig mamma eller pappa, även om det varit en hög alkoholkonsumtion. Jag minns särskilt jularna. På julafton vaknade jag alltid hemma hos pappa. Han hade köpt leksaker, tennsoldater och senare indianer och cowboys i plast. Jag tyckte bäst om indianerna, så de vann alltid när jag lekte krig. På kvällen åkte jag taxi hem till mamma. Jag fick en olustig 11

känsliga i magen när jag var tvungen att lämna pappa på julafton. Det var melankoliskt och tyst i taxin, som ett slags mellanland. Samtidigt var det spännande att komma hem till mamma och se vilka julklappar som väntade där. Konsten att dölja ett althorn När jag var nio, tio år ville jag lära mig att spela trumpet. Det var ett populärt instrument på 50- och 60-talet och Arne Lamberths skivor spelades i hela landet. I Jönköping fanns en musikskola som leddes av pensionerade militärmusiker. Fanjunkarna Engkvist och Afzelius minns jag särskilt tydligt. Problemet var bara att jag fick börja spela althorn. Jag som hade sagt till alla kamrater att jag skulle spela trumpet! Pappa var tvungen att stå i fönstret och titta när jag skulle smita ut med mitt althorn. Jag ville absolut inte visa den för mina kamrater. ”Nu är det klart, Alf!” sa pappa, och så rusade jag iväg mot busshållplatsen. Till slut fick jag byta ut althornet mot en trumpet. Jag blev duktig och fanjunkare Engkvist sa att jag var den bästa trumpetare de haft! När det var jordbruksmässa på Elmia brukade vi marschera med Engkvist i spetsen. Vi var fyrtio stycken prydliga ungdomar mellan tio och tretton år. Killarna hade blå båtmössor, vit skjorta och slips. Flickorna var klädda i vita blusar, båtmössor och blå, veckade kjolar. Längst fram gick en tamburmajor som gjorde tecken med staven så att vi visste när vi skulle börja gå och stanna. Det gällde att ha blicken på henne, annars kunde man gå rakt in i ryggen på personen framför. När jag blev tretton år fick jag vara med i ungdomarnas symfoniorkester. Då var det inte bara blåsinstrument, utan även 12

stråkinstrument och trummor. Jag träffade Engkvist många år senare, när han var över åttio, och då passade jag på att tacka honom för allt jobb han lagt ner på oss. ”Jag skrev noter nästan varje natt”, berättade han. Eftersom det inte fanns någon möjlighet att kopiera, måste Engkvist själv skriva ner alla stämmor. Jag minns när vi skulle ha en konsert på Per Brahegymnasiet. Det var avslutning på terminen och jag och en kille som hette Frisk hade fått varsin fanfartrumpet med flagga på. Trumpeterna hade inga ventiler, utan vi skulle intonera med läpparna. Alla nära och kära hade kommit och Brahesalen var fullsatt. Vi stod på varsin sida av scenen, Lax och Frisk. Vi var beredda med trumpeterna mot knäna. När Engkvist gav ett diskret tecken skulle jag räkna in oss. Så tyckte jag att Engkvist gjorde tecken. Jag räknade till tre, lyfte min trumpet och blåste ett par stötar, men Frisk var helt paralyserad. Han bara tittade på Engkvist. Jag såg ett nytt tecken och började om. Fortfarande inget ljud från min kamrat som däremot badade i svett. Då tog jag i och ropade så det hördes i hela aulan: ”Ett, två, tre!” Efteråt trodde jag att vi skulle få en utskällning av Engkvist. Han hade humör och kunde slå av taktpinnen när vi övade, men han bara skrattade. Jag var ingen stjärna på fotboll, men jag tyckte det var kul att sparka boll på gräsplätten utanför huset. När jag gick i sjätte klass började jag spela fotboll i IK Tord. Men så blev jag kär i en flicka som gick i samma klass, och då övergav jag fotbollsträningen. En dag kom jag cyklande med tjejen på pakethållaren. Då hörde jag ett rop: ”Alf, kom och träna!” Jag rodnade och trampade för allt vad jag var värd. Senare var jag med i laget igen. En dag gjorde jag första målet 13

i en juniormatch. Då hörde jag någon bakom mig som sa: ”Dig ska jag ta!” Killen från motståndarlaget tacklade mig och jag bröt nyckelbenet. Efter det blev det bara lite sporadisk juniorfotboll och senare Korpfotboll för min del. Var det mitt fel att mina föräldrar skiljde sig? Min ångest och oro tog sig olika uttryck. I många år var jag tvungen att vända mig om när jag mötte en kamrat och vi sedan gick åt varsitt håll. Jag vände mig om kanske sju, åtta gånger för att se honom så länge som möjligt. Det tror jag hängde ihop med separationen när mamma och pappa skildes. När jag satt på bussen hade jag alltid högerhanden innanför skjortan och höll ut tyget så att det inte låg mot bröstet. Det kändes obehagligt annars. När jag klev av bussen var det inga problem, men när jag satt ensam och tankarna kom åkte handen upp till hjärtat. Detta beteende hade jag kvar långt upp i tonåren. Det hade med inre stress att göra, tror jag. Hade jag växt upp idag hade jag nog fått diagnosen ADHD. Jag har fortfarande sömnrubbningar i perioder. Barnet inom mig dör inte, även om jag som äldre lärt mig att hantera olika situationer. Jag förstår nu att min självbild var skadad och min självkänsla körd i botten. Genom åren har jag burit på en känsla av att det var mitt fel att mina föräldrar skiljde sig. Särskilt mot mamma har jag känt någon form av skuld, att jag inte var tillräckligt snäll mot henne. När mamma dog kom det över mig ännu starkare. Hade jag älskat henne? Kunde jag inte ha gjort mer för henne? Detta har varit en skör tråd i mitt liv. Det kändes klent att det bara var jag och pappa. Jag hade ju inga syskon heller. Kanske bidrog bristen på en trygg familj till att jag gick med en känsla av att jag i grund och botten inte dög. 14

I tonåren blev hemmet hos pappa en språngbräda för att kasta mig ut till livet med kamraterna. I vår lägenhet bytte jag kläder, duschade och åt. Pappa var snäll, men jag kan inte minnas att vi under min ungdomstid tittade på tv ihop en hel kväll. Ändå hade vi starka band till varandra. Kamraterna blev en trygghet. Jag var social och tillsammans med de andra var jag någon. De såg mig på ett sätt som jag inte tror att mina föräldrar förmådde göra. Kamraterna blev min familj.