Babylons agenter - titta i boken

Introduktion

VARFÖR EN BOK OM BABYLON? År 1859 skrev Charles Dickens sin berömda roman Två städer, som utspelade sig under det sena sjuttonhundratalets Paris och London. Det här var under samma tid som den franska revolutionen ägde rum, och då blodet flöt på Paris gator under landets skräckregim.

Bibeln skulle också kunna betraktas som en berättelse om två städer: Jerusalem och Babylon. Jerusalem är, så klart, Guds utvalda nation Israels historiska huvudstad, och den framtida huvudstaden i hans eviga rike. Babylon å andra sidan är den stad som Bibeln använder som en återkommande symbol för världens ondska – dekadens, grymhet, maktmissbruk och framför allt uppror mot Gud. Babylon var från början Babel; den stad som grundades av den ambitiöse Nimrod i sitt försök att organisera den första världsvida regimen i opposition mot Gud (1 Moseboken 11:1–9). Flera hundra år senare var det Babylons arméer som besegrade Jerusalem, 5

och staden Babylon som höll de landsförvisade judarna fångna.

Babylon föll mer än fem hundra år före Kristus, men dess ande överlevde i kommande världsimperium, inklusive Rom; den civilisation som avrättade Kristus och förföljde de första kristna. Trots dess styrka föll till sist det romerska riket. Vi vet dock utifrån bibliska profetior att det kommer att återuppstå i de sista dagarna. Men som Uppenbarelseboken klargör, kommer dess ande vara den som fanns i Babylon eftersom det kommer fortsätta det som Nimrod påbörjade – mänsklighetens försök att tillskansa sig Guds auktoritet.

Den andra staden, Jerusalem, har fallit flertalet gånger och har varit ockuperat eller förtryckt genom större delen av världshistorien. Det kan därför verka som om Babylon; människans stad, har varit starkare än Jerusalem; Guds stad. Men så är inte fallet.

Ja, Jerusalem har förföljts men av en god anledning: förföljelsen har varit en slags tuktan som varit utformad för att förbereda den för dess framtida roll. Uppenbarelseboken gör det klart att den kamp som sträckt sig genom historien mellan dessa två städer, kommer att sluta med att Jerusalem står som den slutliga segraren.

Uppenbarelseboken berättar om Babylons slutliga förstörelse och Jerusalems upphöjelse till permanent huvudstad i Guds eviga rike.

Den naturliga frågan blir då varför jag väljer att skriva en bok om en ondskefull stad som så småningom kommer lida ett evigt förkrossande nederlag. Svaret är att vi lever i en tid som präglas av Babylons ande, och vi vet utifrån bibliska profetior att denna kraft kommer att fortsätta växa till dess att den dominerar hela världen. Jag skrev den här boken för att vi ska kunna förbereda oss för den tiden, som jag är övertygad om är nära förestående. ***

6

BABYLON FRÅN INSIDAN Ingenstans annanstans i Bibeln får vi en tydligare bild av Babylons natur än i Daniels bok. Boken har fått sitt namn av dess författare; en av de framstående landsflyktiga som tvingades marschera till Babylon när kung Nebukadnessar besegrade Jerusalem nästan sex hundra år före Kristus. En studie av Daniel är relevant eftersom den beskriver en historisk period som till mångt och mycket liknar den kultur vi själva befinner oss i idag. Bokens första hälft ger oss en bild av det slags folk vi måste vara för att hålla oss starka då vi står inför den framtid som Gud avslöjar i bokens sista hälft.

Jag har valt att fokusera denna studie av Daniels bok på de personlighetsporträtt den ger oss. Dessa är Babylons ”agenter”. I Daniel möter vi två typer av mänskliga agenter. Först ser vi bedjande människor med stark övertygelse som vet vem Gud är, och vägrar kompromissa med sin tro genom att ge efter för kraven i en korrupt och gudlös kultur. Sedan ser vi människor som är fulla av högmod och som har överlåtit sig själva till fördärv och som inte har någon respekt för någon annan gud än sin egen ära och begär.

Framför allt möter vi agenternas agent – Gud den högste, som utövar sin suveräna kontroll genom berättelsens alla vändningar.

När vi möter dessa agenter kommer vi utforska de profetiska synerna i Daniels bok. De här synerna visar oss två sorters framtid. Den första är en framtid som ännu inte hade ägt rum när Daniel skrev om den, men som nu tydligt gått i uppfyllelse i världshistorien. Det är berättelsen om fyra världsimperier som har uppkommit och fallit exakt som Daniel förutsade. Den andra framtiden är en som fortfarande ligger framför oss – en mörk och illavarslande framtid som beskriver det vi kallar ändens tid, och som kommer att inträffa innan Kristi härlighet fyller världen för 7

evigt. Den exakta precisionen i de profetior som gått i uppfyllelse ger oss en fullständig förtröstan när det gäller dem som ännu inte gått i uppfyllelse.

Båda dessa faser av Daniels profetior har en enorm betydelse för oss idag. De lyfter fram historiens cykliska natur i ljuset, och projicerar det på framtiden för att visa oss hur vi måste leva i nuet så att vi kan förbereda oss för den tid som ska komma. Hela Daniels bok – både de personliga porträtten och profetiorna – visar faktiskt varför det mod, den övertygelse och den hängivenhet till bön som Daniel beskriver är lika viktigt idag som det var under hans tid.

Daniel själv levde under en tid av hejdlös gudlöshet i ett imperium som vadade i överflöd, fördärv, arrogans, hädelse och nöjen – ett imperium som blev förödande för Guds folk. De som med urskiljning kan uttyda tidens tecken idag (Matteusevangeliet 16:2–3) ser att likheterna mellan Daniels Babylon och dagens västerländska kultur är tecken på att Daniels mörka profetiska syner hägrar vid horisonten. Det enda sättet att hålla ut är att förlita sig på Guds styrka, såsom Daniel gjorde, och stå upp för rättfärdighetens principer.

För flera år sedan skrev Francis Schaeffer, som var bekymrad över den västerländska kulturens ökande gudlöshet, en bok med titeln How Should We Then Live? (”Hur ska vi då leva?” fritt övers från eng). Den frågan kan besvaras klart och tydligt med de exempel på mod och övertygelse som vi finner i Daniels bok.

Goda män som Daniel och hans tre gudfruktiga kamrater förhindrade inte Babylons fall. Det var inte deras syfte. Men de förhindrade att de själva föll för kompromisser som hade dragit med dem ned i fördärvet tillsammans med Babylon. Det var inte lätt för dem att stå upp för sin tro. Det krävdes enormt mod, övertygelse, tro, uthållighet och bön. Det är vad som kommer 8

att krävas av oss idag för att kunna förbli trogna vår Gud i en alltmer gudlös generation som är fast besluten att följa Babylons väg mot undergång.

DEN HÄR BOKENS UPPLÄGG I min tidigare bok Apokalypsens agenter, inledde jag varje kapitel med en uppdiktad berättelse om kapitlets ämne och avslutade med en genomgång av Skriften bakom berättelsen. Det upplägget verkade hjälpa människor att bli fängslade av och förstå Uppenbarelseboken på ett nytt sätt, så jag bestämde mig för att upprepa det tillvägagångssättet i den här boken.

Låt mig få förklara anledningen till det här tillvägagångssättet om du inte har läst Apokalypsens agenter. Den uppdiktade delen av varje kapitel är konstruerad för att väcka läsarens aptit för biblisk sanning genom att påvisa det drama och den spänning som är en del av bibliska berättelser. Den andra delen är konstruerad för att skilja på fantasi och verklighet, och för att göra relevanta tillämpningar i våra liv. För att uttrycka det på ett annat sätt: fiktionen riktar sanningen in i våra hjärtan, och Skriften bakom fiktionen riktar in den i våra sinnen. Min bön är att den här boken ska åstadkomma båda dessa ting i ditt liv.

Dr David Jeremiah

9

10

Kapitel 1

GISSLAN Daniel 1:1–21

Den unge mannen, som knappt var mer än en pojke, brydde sig inte längre om att vifta bort flugorna som surrade runt hans ansikte. Hans tunika av fint linne hade nu ett hårt lager av damm, och var genomdränkt av svett. De en gång så robusta sulorna på hans sandaler, som hade tillverkats av den bästa skomakaren i Jerusalem, var så slitna att hans fötter var lila av blåmärken efter att ha trampat på stenarna på den långa, torra vägen.

Han var dödstrött och kunde knappt lyfta fötterna för att ta ett steg till. Ändå fortsatte han och hans kamrater att vandra, så som de hade gjort varenda dag de senaste fyra veckorna; en vandring som började vid gryningen och som inte upphörde förrän vid solnedgången. Hans enda lättnad infann sig när det var dags att äta den magra ransonen av torrt bröd och dricka det ljumma vattnet som hans tillfångatagare försåg dem med. Men det dröjde inte länge förrän gisslan tvingades att röra på sig igen; drivna i en flock utmed den över hundra mil långa vägen till Babylon.

Den unge mannen hette Daniel. Han var fjorton år gammal, och var lång och välbyggd innan marschen förvandlade hans 11

muskulösa lemmar till skinn och ben. I de eländiga förhållandena lade han knappt märke till flugorna, blåmärkena, den brännande hettan och inte ens den sinnesavtrubbande utmattningen. De svårigheterna bleknade i jämförelse med de förskräckliga saker han hade bevittnat innan marschen – bilder som nu hade etsat sig fast i hans febriga hjärna. Babyloniernas bultande med murbräckor mot Jerusalems murar. Strömmen av babyloniska soldater som välde in i staden. Skriken från de panikslagna invånarna då de rusade genom gatorna. Babylonierna i sina stridsvagnar som slog ned män, kvinnor och barn. Det värsta av allt var den sista glimten han fick av sina föräldrar då de brutalt dödades inför hans ögon.

Han jämrade sig inuti då han kom ihåg hur hans älskade Lea – den vackra flickan som han var trolovad med – slets ur hans armar och skrikande drogs iväg. När han slogs för att befria henne, slog en babylonisk soldat honom medvetslös och kastade upp honom på en kärra tillsammans med andra skadade judar.

Daniel rös när han mindes den hemska känslan som översköljde honom då han vaknade till på kärran. Vart han än såg var Jerusalems gator fulla av blodiga kroppar. Tårarna rann när han tänkte på hur han passerade templet och såg fiendesoldaterna som fyllde sina vagnar med heliga ting som skulle forslas till Babylon. Han mindes chocken då kärran förde honom genom den östra porten där han samlades ihop med andra judar som hade utvalts för att marschera till Babylon. Han såg sig omkring och lade märke till att alla var unga. De som var gamla, medelålders eller sjuka hade dödats eller lämnats kvar i staden.

Dessa bilder jagade Daniel varje vaken timme under dödsmarschen, och de förstörde hans sömn varje natt.

Någon bakom Daniel sa något, och det väckte upp honom från hans plågsamma minnen och tillbaka till det eländiga nuet. ”Jag tror att jag känner dig”, sa rösten.

12

Daniel vände sig om och såg in i det första bekanta ansiktet han sett på vägen till Babylon. ”Hananja!” Hans röst sprack eftersom han var så torr i halsen. ”Du överlevde.” ”Ja, men jag är inte så säker på att det är en välsignelse. De döda har det kanske bättre än vi. Har du sett dina vänner Mishael och Asarja?” ”Nej”, svarade Daniel. ”Har du sett Lea? Hon och jag blev tillfångatagna samtidigt, men jag vet inte om hon – ” Smärtan från en piska brände till på hans rygg. ”Inget pratande!” röt en soldat. ”Ni vet reglerna. Tala igen och det blir tio piskrapp för er båda två.”

Den obarmhärtiga marschen fortsatte i veckor. Många judar dog längs vägen, och deras kroppar lämnades vid vägkanten åt gamarna. Det första hålet i Daniels skor dök upp, och stenarna på vägen började skära in i hans hud. Ju mer blottad hans fot blev, desto hårdare kämpade han för att hålla takten. Mer än en gång snubblade han och föll, men varje gång lyckades han komma upp och fortsätta gå. Han började bli alltmer yr och var inte längre fullt medveten om sin omgivning. Ändå fortsatte hans kropp att stappla framåt.

En dag var han bara vagt medveten om en medresenär som sa att han kunde se Babylons murar. Inom några timmar passerade de genom stadsporten. Marschen var över och Daniel, som var mer död än levande, kollapsade och föll medvetslös till marken. *** Daniel vaknade upp i en mörk fängelsecell som var fullpackad av andra unga män från hans hemstad, däribland Hananja. Han såg sig omkring och lade märke till vännerna som hade varit försvunna; Mishael och Asarja. Hans kropp plågades av feber och 13

när han försökte röra på sig greps han av svår smärta. Under de följande dagarna flöt han in och ut ur medvetande. När smärtan slutligen gav med sig och han blev tillräckligt medveten för att inse orsaken till den, jämrade han sig i ångest som sträckte sig djupare än den fysiska smärtan. Han och hans tre vänner hade blivit tragiskt stympade. Han skulle aldrig bli en äkta make. Han skulle aldrig bli pappa.

Medan fångarna återfick hälsan tilläts de att vila och gavs bröd och vatten. Några veckor senare, då fångarna hade återfått tillräckligt med styrka, började deras övervakare ge dem uppgifter. Några av männen sändes ut för att städa stall och rykta hästar, och andra sattes i arbete som bärare, snickare eller städare. Daniel skickades till vagngården för att reparera stridsvagnar och oxkärror.

De kvinnliga fångarna sattes också i arbete med att tvätta, laga mat och lappa kläder. En del kvinnor serverade männen vid lunchtid, och hade en gång i veckan med sig rena ombyten kläder och bar dricksvatten till dem i hettan under dagarna.

En dag flera veckor efter att han hade börjat arbeta för babylonierna, hade Daniel precis blivit färdig med att sätta tillbaka ett tungt hjul på en vagn när han såg en ung kvinna som närmade sig med en plunta med vatten. Hennes huvud var täckt av en huva som skydd mot solen, och Daniel var så ivrig att dricka att han inte tittade närmare på henne.

När han sänkte pluntan och torkade sig om munnen, fick han syn på något välbekant i kvinnans ögon. ”Lea?” utbrast han. ”Är det du?” ”Åh, Daniel”, ropade hon mellan glädjetårarna. ”Jag har letat överallt efter dig. Jag var rädd att du hade blivit dödad.” ”Jag är så glad att du lever! Jag hade ingen aning om vad de gjort med dig.” ”Vi kan inte fortsätta prata.” Hon såg sig över axeln medan 14

hon talade. ”De iakttar oss hela tiden. Fortsätt att dricka medan jag berättar för dig vad jag fått veta.”

Daniel förde åter pluntan till sina läppar. ”De ser till att få alla kvinnor hälsosamma igen efter marschen.

Snart kommer de mest framstående judiska kvinnorna att tvingas tjäna adelsmän och ämbetsmän, och de vackraste kommer att bli kungens konkubiner. De övriga kommer vara fria att gifta sig även om vi kommer förbli slavar. Så det finns fortfarande hopp om att du och jag kan få ett liv tillsammans.”

Daniel stirrade stint på den dammiga marken. ”Nej, Lea, vi har ingen framtid tillsammans. Jag är inte längre den man jag brukade vara. Du måste betrakta mig som död och finna en annan make.” Han gav tillbaka pluntan till henne och vände sig bort för att dölja sina tårar. ”Men, Daniel –” ”Du där - vattenflickan!” dånade en vakts röst. ”Sluta upp med att prata och fortsätt med dina rundor.”

Lea kvävde en snyftning medan hon gick därifrån. Daniel återvände till vagnarna och hans ögon var grumliga av bittra tårar.

Den natten i sin cell vände och vred sig Daniel på sin halm.

Han skulle aldrig få uppleva äktenskapets lycka. Han skulle inte få några ättlingar. Hans namn skulle för alltid upphöra i Israel, vilket för en jude nästan var värre än döden. Gud, bad han tyst, vad kan fylla den här tomheten i min själ? Till sist föll han in i en orolig sömn.

Vid gryningen vaknade Daniel dock lugn och fridfull. Han hade fått svaret på sin bön. Gud själv skulle fylla tomheten i hans liv. Gud skulle vara hans vän, hans syfte och hans tröst. Den morgonen i mörkret i sin cell, avgav Daniel ett högtidligt löfte om att han skulle vara trofast och sann mot Gud; precis som han skulle ha varit mot en hustru. Han skulle inte låta någonting få komma 15

emellan honom och hans Gud. Stärkt av sin nyfunna hängivenhet till Gud, tillägnade Daniel Herren var dag och den uppgift som låg framför honom. Hans hälsa återvände till fullo, och hans kropp blev stark av det fysiska arbetet.

En dag då Daniel bytte ut trasiga ekrar i ett stridsvagnshjul, kom en vakt gående och ropade honom till sig. ”Du är efterfrågad i köket”, sa vakten. ”Sluta med det du håller på med, och anmäl dig där ögonblickligen.”

Ett dussin andra manliga slavar var på väg mot köket då Daniel kom dit. Fler strömmade till tills dess att rummet var fullt med omkring trettio judiska män. Bland dem fanns hans vänner Hananja, Mishael och Asarja.

När alla var samlade, klev två babyloniska män in i rummet och ställde sig framför dem. Den förste var en medelålders, mörkhyad man som var klädd som en babylonisk ämbetsman.

Den andra, som också var fint klädd, stod lite vid sidan om och var uppenbarligen en medhjälpare eller assistent. Ämbetsmannen klev fram och talade till de samlade. ”Mitt namn är Ashpenas. Jag är chef över eunuckerna i vår store kung Nebukadnessars palats – må han leva för evigt. Ni har plockats ut bland alla judiska män, som kandidater till en exceptionell ära. Om ni blir utvalda, kommer ni att utbildas för att tjäna kungen under de kommande tre åren. Ni kommer att få lära er det babyloniska språket, litteratur, religion, filosofi och astrologi. Ni kommer att bli väl omhändertagna och få samma mat som serveras vid kungens bord, inklusive det finaste kött som offrats till guden Marduk.”

Ashpenas såg på de unga männen och blev tillfredsställd över att se hoppet i deras ansikten. ”Ni alla har plockats ut på grund av er hälsa, styrka och utseende. Men innan ni blir utvalda, måste ni uppfylla ytterligare två kvalifikationer: intelligens och urskiljningsförmåga. För att utröna er lämplighet på dessa områden, 16

kommer jag att intervjua er var och en för sig.”

En efter en ledsagades de unga fångarna in till Ashpenas.

Vissa återvände snabbt; andra hade längre intervjuer. Vissa kom ut modfällda eller arga, medan andra strålade av uppenbar glädje.

När det var Daniels tur, togs han in i den privata kammaren där Ashpenas satt mitt emot honom.

Under den följande timmen svarade Daniel på nästan alla möjliga tänkbara frågor – politiska, religiösa, filosofiska, vetenskapliga och astrologiska. Han löste gåtor och matematiska ekvationer. Han redde ut logiska problem, redogjorde för namnen på stjärnkonstellationerna och identifierade de stora djurgrupperna.

För varje svar kände Daniel hur Ashpenas gillande ökade. Efter en timme eller så log faktiskt Ashpenas, nickade gillande och berömde Daniel för hans skarpsinniga svar. ”Du är utomordentligt välutbildad för att vara en sådan ung man”, sa han. ”Hur känner du inför utsikten att tjäna i kungens hov?” ”Det skulle vara en stor ära, herrn. Men min förpliktelse till Gud förhindrar det. Enligt min Guds lagar kan jag inte äta mat som offrats åt en avgud.” ”Daniel, du måste vakta din tunga!” sa Ashpenas med sänkt röst. ”Kalla inte Marduk en avgud i det kungliga palatset. Du skulle kunna dödas för en sådan hädelse, och det skulle vara ett hemskt slöseri att förlora dig. Men jag kan inte på något sätt tillåta dig att äta någon annan mat än den som kungen bestämmer. Att trotsa honom skulle innebära min egen död.” ”Men herrn – ” ”Säg inget mer, unge man. Den här intervjun är över. Du är utvald för att utbildas, vilket innebär att jag måste ge dig ett babyloniskt namn. Från och med idag ska du kallas Belteshassar. Så gå nu, Belteshassar. Inställ dig hos min marskalk så kommer han att eskortera dig och de andra till det kungliga palatset.”

17

Elva andra unga män valdes ut. Marskalken tog dem till palatsbyggnaden där de badade, ansades och kläddes i babyloniska kläder och tilldelades flotta rum. Bland de utvalda männen fanns Daniels vänner Hananja, Mishael och Asarja som hade fått de babyloniska namnen Shadrak, Meshak och Abed-Nego.

Då det kallades till kvällsmat, gick Daniel med sina vänner till middagssalen. ”Ni vet väl att vi står inför en kris, eller hur?

Vi kommer att serveras mat som vi omöjligen kan äta med rent samvete inför Gud.” ”Vad kommer att hända när vi vägrar?” frågade Shadrak. ”Vi kommer avrättas för att ha trotsat kungens order. Jag vet inte vad ni tänker göra, men jag kommer inte äta den där maten.”

De andra ställde sig bakom Daniels beslut. ”Vi kommer stå med dig”, svor de.

De fyra unga männen slog sig ned vid bordet tillsammans med de andra åtta fångarna. Medan de väntade på maten, presenterade de sig själva. Eleasar, mannen som satt bredvid Daniel, hade fått det babyloniska namnet Molok.

Molok log brett. ”Män, våra liv har precis förändrats till det bättre. Om vi är försiktiga kan vi i åratal få leva i en sådan lyx som vi inte ens kunnat drömma om i Jerusalem.” ”Men maten de kommer servera oss då?” frågade Daniel. ”Vi kan inte äta någonting som offrats åt avgudar.” ”Vet du inte att vi kommer bli avrättade om vi vägrar?” svarade Molok. ”Eftersom Gud satt oss på den här platsen, förväntar han sig säkert att vi äter det som ställs framför oss. Vad har vi för val?

Han kommer att förstå vårt dilemma och inte hålla det emot oss.”

Alla män utom Daniel och hans vänner höll med Molok.

Daniel skulle precis svara då tjänarna kom med maten. Det var till och med mer extravagant och överflödigt än de hade föreställt sig: fisk, fasan, fläsk och väldoftande kött som kokats i rika såser 18

plus en ändlös rad av frukt, grönsaker, ost, nötter och bakverk.

De åtta männen lade inte band på sig själva – de kastade sig över festmåltiden med stor entusiasm. Daniel och hans tre vänner satt däremot tysta med sina huvuden böjda i bön och rörde inte sina tallrikar.

När måltiden hållit på ett tag, kom Ashpenas kock in för att titta till matgästerna. När han såg att Daniel och hans vänner inte hade rört sin mat, stormade han bort till dem med en ilsken röst: ”Varför äter ni dårar inte? Försöker ni trotsa kungen?” ”Nej, herrn, inte alls”, svarade Daniel. ”Vi sa till din mästare att vår Gud förbjuder oss att äta mat som offrats åt avgudar.” ”Ja, ja, han berättade det för mig”, skällde kocken. ”Men han trodde inte att ni skulle hålla fast vid det. Han var säker på att ni inte skulle motsätta er så fort maten ställdes framför er.” Han drämde näven i bordet. ”Ät nu! Om ni inte lyder, kommer det innebära er död.” ”Men herrn, förstår du inte att vi inte kan förråda vår Gud?” ”Jag förstår att ni inte kommer göra det”, svarade kocken. ”Jag kommer inte tillåta er att trotsa kungen och min mästare.

Antingen äter ni eller så dör ni.” ”Vi förstår, herrn. Du lyder order och du måste följa dem, annars är ditt eget liv i fara. Men låt oss föreslå en lösning – ett test. Ge oss den mat vi efterfrågar, och om vi efter tio dagar inte är vid lika god hälsa som våra kamrater, så får du göra som du vill med oss.”

Kocken vägrade, men Daniel och hans kamrater var orubbliga.

Till sist slog kocken ut med händerna. ”Nåväl. Ni kan få testa er diet under tio dagar. Om er hälsa, styrka eller utseende försämras på minsta sätt kommer jag inte ha något annat val än att låta er dö.”

När kocken lämnade rummet vände sig Molok till Daniel. ”Era dårar!” sa han hånfullt. ”Förstår ni inte att ni precis uttalat 19

er egen dödsdom? Det finns ingen chans att ni kan må bra med den diet ni föreslog. Utan kött kommer ni tyna bort.” ”Vi får se”, svarade Daniel. ”Vi måste hur som helst lyda Herrens bud.” ”De där lagarna var bra för de religiösa fanatikerna i Juda”, sa en av Moloks vänner spydigt. ”Men bara en dåre klamrar sig fast vid de där uråldriga reglerna när tider och omständigheter förändras.”

Under de följande tio dagarna höll sig Daniel och hans tre vänner till sin enkla diet bestående av vatten och grönsaker. Vid slutet av prövotiden kunde kocken inte låta bli att medge att Daniel, Shadrak, Meshak och Abed-Nego såg starkare, friskare och piggare ut än de övriga. Han lät dem inte bara fortsätta med sin diet under resten av utbildningen; han uppmuntrade det.

Efter tre års utbildning kläddes de tolv unga judarna i de finaste babyloniska kläderna och presenterades för Ashpenas; eunuckernas ledare. Han inspekterade var och en noga, instruerade dem i etikettsregler och ledde in dem till den store Nebukadnessar; den kända världens erövrare och kung över alla Babylons provinser.

Efter att ha tittat på kandidaterna kallade kungen till sig var och en till sin tron. Han ställde frågor, och gav dem problem och gåtor att lösa liknande dem som de fick i början av Ashpenas, fast ännu svårare. Efter att intervjuerna var över, skickade kungen bort männen medan han och hans rådgivare överlade.

De judiska männen kallades snart tillbaka till kungen, där de ställde sig på rad framför tronen. De klev fram, en efter en, för att ta emot sina uppgifter. En man utnämndes till biträdande instruktör i litteratur i skolan för de babyloniska adelsmännens barn. En annan blev assistent åt siffermästaren i kungens skattkammare.

Andra tilldelades uppgifter som översättare och lärare åt barnen i kungens harem. En utsågs till medhjälpare åt Ashpenas.

20

Molok väntade ivrigt på sin tur. Han var säker på att han skulle tilldelas en avundsvärd uppgift – en som skulle upphöja honom långt över hans vänner. Då det blev hans tur ställde han sig framför kungen med ett självförtroende som gränsade till arrogans. ”Till dig, Molok”, sa kungen, ”tilldelar jag en plats i akademin för kungliga astrologer. Må du tjäna mig långt och troget.”

Det var den högsta position som hittills utdelats. När Molok återvände till sin plats i raden, sneglade han högfärdigt mot Daniel med ett illa dolt flin.

Sedan kallade Nebukadnessar fram Daniel och hans tre vänner till tronen. ”Ni fyra har bevisat er vara lärda av högsta rang. Ni besitter kunskaper, vishet och urskiljningsförmåga som överstiger någon annan rådgivare eller vis man i mitt imperium. Därför ska jag behålla er i min personliga tjänst som rådgivare i alla de frågor som rör riket. Må ni tjäna mig långt och troget.”

Moloks självgoda flin förvandlades till fullständigt förakt. Hur kunde dessa fyra män som så blint klamrade sig fast vid föråldrade trossystem – som trodde att de var bättre än alla andra – upphöjas över honom? Det här tänker jag inte tolerera! Någon dag inom kort, på vilket sätt som helst, ska jag hitta ett sätt att sänka den där uppkomlingen Daniel. ***

SKRIFTEN BAKOM HISTORIEN

När regeringar förhandlar idag, är det inte ovanligt att denna formel används: ”Om ni… så ska vi…” Den formeln är egentligen urgammal – Gud använde faktiskt den när han kallade det nyligen befriade hebreiska folket till sig själv på Sions berg. Förbundet som Gud gav genom Moses var villkorad, ett ”om … så”-förbund. Om 21

Israel vandrade Guds vägar, så skulle Gud välsigna nationen. Och om Israel övergav Guds vägar, så skulle Gud förbanna nationen.

Välsignelserna för lydnad läggs fram i 5 Moseboken 28:1–4, och konsekvenserna för olydnad läggs fram i verserna 15–68. Även om nationen Israel uppvisade korta perioder av trofasthet och välsignelse, bestod största delen av dess historia av andligt förfall och tuktan. Domarboken ger oss de mest skrämmande bevisen för denna utförsbacke då den berättar om den ena revolten efter den andra mot Gud. När kungar började styra över Israel, var det fler som var ondskefulla än rättfärdiga – många av dem tillbad avgudar istället för den ende sanne Guden.

Höjdpunkten för Israels trofasthet inträffade under kung Davids ledarskap, men även hans historia är besudlad med misslyckanden. Hans son Salomo var inledningsvis bra som nationens ledare, men på slutet av sitt ledarskap vände han sig ”bort från HERREN” (1 Kungaboken 11:1–13).

De avgudar som Salomo förde in i Israel för att tillfredsställa sina sju hundra hustrur påskyndade nedgången. Efter Salomos död utdelade Herren en allvarlig dom genom att slita bort de tio norra stammarna från de södra stammarna Juda och Benjamin.

Det norra riket, som tog namnet Israel, leddes av den onde Jerobeam och sjönk till ännu lägre nivåer då de satte upp hedniska altare i varsin ände av riket för att göra avgudadyrkan tillgängligt för folket (1 Kungaboken 12:29). Det södra riket blev känt som Juda. Det behöll Jerusalem som sin huvudstad och religiöst cent­ rum, och Davids ättlingar som kungar.

Israels norra rike sjönk snabbt ner i fördärv fram till år 722 f.Kr. då det invaderades och utplånades av assyrierna för att aldrig höra talas om igen. Enligt profeten Jesaja var Assyrien Guds ”vredes ris” mot sitt upproriska folk (Jesaja 10:5).

Förstörelsen av Israel borde ha varit tillräckligt för att få Judas 22

södra rike att på allvar åter hänge sig åt Gud. Men förstörelsens påverkan bleknade, och Judas folk hamnade i samma nedåtgående spiral som hade blivit deras nordliga bröders och systrars undergång.

Guds profeter fortsatte att varna. De profeterade om en kommande dom mot Juda om folket fortsatte att följa Israels rebelliska exempel. En av dessa profeter var Jesaja, som gav folket det här budskapet från Herren: ”Se, dagar ska komma då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har samlat ända till denna dag ska föras bort till Babel. Ingenting ska bli kvar … Och man ska ta några av de söner som ska utgå från dig och som du kommer att föda, och de ska bli hovmän i den babyloniske kungens palats” (Jesaja 39:6–7).

Det stora avfallet I Juda kung Jojakims tredje regeringsår kom Babels kung Nebukadnessar mot Jerusalem. Han belägrade staden, och Herren gav Juda kung Jojakim i hans hand. daniel 1:1–2

Guds profetiska varningar till Juda gick obemärkta förbi tills slutligen, lite mer än hundra år efter Israels fall, Guds domssvärd drabbade dem. Daniels bok berättar för oss hur det gick till.

Jerusalem föll i händerna på Nebukadnessar år 605 f.Kr. (2 Kungaboken 24:1, 2 Krönikeboken 36:6), och kungen deporterade sina judiska fångar till Babylon i tre etapper. Den första gruppen, som tillfångatogs omedelbart, inkluderade bara den adliga eliten.

Därefter skedde två deporteringar år 597 och 587 f.Kr. och Jerusalem lämnades i ruiner, och enbart några få fattiga, gamlingar och skröpliga var kvar i landet.

23

Daniel 1:2 introducerar oss till hela bokens tema: Guds suveränitet. Herren gav Jojakim i Nebukadnessars hand. ”Det var inte Nebukadnessars militära makt eller skicklighet som gjorde så att Jerusalem föll, utan Guds suveräna vilja.”1 Precis som assyrierna hade varit Guds vredes ris mot Israel, utförde Babylon samma disciplinära åtgärd mot Juda. Gud sa att han utsett Babylon ”till en dom” och berett dem ”till en tillrätta­ visning” (Habackuk 1:12).

Under de kommande sjuttio åren skulle Judas folk leva i Babylon i ett konstant tillstånd av kaos under de babyloniska, medo-persiska och persiska imperiernas successiva herravälden.

Den sjuttio år långa babyloniska fångenskapen var ingen slumpmässig siffra; den hade en viktig betydelse. 2 Krönikeboken förklarar att exilen uppfyllde ”HERRENS ord … att landet skulle få gottgörelse för sina sabbater – så länge det låg öde hade det sabbat – till dess att sjuttio år hade gått” (2 Krönikeboken 36:21, se även Jeremia 25:1–14).

För att förstå vad det betyder för ett land att ”få gottgörelse för sina sabbater”, måste vi gå tillbaka flera hundra år till den tid då Israel först trädde in i det förlovade landet. Vid den tiden instruerade Gud folket att hålla landets sabbat. Sabbat betyder vila, och i enlighet med god jordbruksvård skulle de låta sina åkermarker gå i träda vart sjunde år (3 Moseboken 25:1–4). Det året skulle de inte plöja och inte plantera.

Israel hade misslyckats med att hålla denna en-av-sju-sabbat i 490 år. Under den tiden skulle Israel ha hållit sjuttio sabbatsår.

Så exilen under sjuttio år, under vilka det förlovade landet låg i träda, skulle gottgöra för detta underskott. Om Israel inte skulle ge Gud den sabbat han efterfrågade, skulle han ta den ifrån dem genom fångenskapen.

Att ignorera den här sabbatslagen var på inget sätt Judas enda 24

synd. Liksom landets norra del hade även Juda ägnat sig åt avgudadyrkan under dess kungars styre (1 Kungaboken 11:5, 12:28, 16:31, 2 Kungaboken 21:3–5). Tjugo kungar styrde över Juda under de 345 åren efter splittringen från de norra stammarna. Åtta kungar var goda, och tolv var onda. Jojakim, som regerade då Jerusalem föll, var den sjuttonde kungen, och historien beskriver honom som en av landets mest ondskefulla härskare som avskydde Guds ord så till den grad att det kastades på elden (Jeremia 36:23).

Judas och kung Jojakims uppror och avgudadyrkan fick till sist Guds tålamod att ta slut, och han utvalde babylonierna – den mest ondskefulla och mest hedniska nationen på jorden vid den tiden – att utföra hans dom. Ironin i det här valet är svår att missa: Gud vände ondska mot ondska för att utföra sina goda syften.

Den stora deportationen Herren gav … i hans hand … en del av kärlen i Guds tempel. Nebukadnessar förde dem till sin guds hus i Shinars land och satte kärlen i sin guds skattkammare. daniel 1:2

Strax efter att Nebukadnessar erövrade Jerusalem fick han veta att hans far hade gått bort, så han återvände till Babylon för att ta hand om statsangelägenheterna. Han lämnade Jojakim på tronen men tog flertalet gisslan med sig, inklusive Daniel och hans tre vänner, för att försäkra sig om det tillfångatagna folkets lojalitet.

Tillsammans med gisslan togs även ”en del av kärlen i Guds tempel” till Babylon och placerades i Marduks – Nebukadnessars guds – tempel (Daniel 1:2). Det här var de heliga föremål som Salomo hade skapat för templet, och som var avsedda för tillbedjan endast av Gud (1 Kungaboken 7:48-51).

25

Hundra år tidigare hade Judas kung Hiskia oförståndigt visat dessa skatter för en grupp av babyloniska besökare, och uppenbarligen hade deras redogörelse inte glömts bort (2 Kungaboken 20:13). Profeten Jesaja varnade Hiskia att den här nationen en dag skulle återvända och föra bort all den förmögenhet han samlat på sig (2 Kungaboken 20:16-18, Jesaja 39:5–7). Kung Koresh av Persien återlämnade till sist många av de här föremålen till Jerusalem då judarnas fångenskap i Babylon tog slut (Esra 1:7–8).

Nebukadnessars konfiskering av de här heliga föremålen var en gest av religiös dominans avsedd att demonstrera för de besegrade judeerna att deras Gud var för svag för att rädda dem från nederlag. På den tiden innebar ett erövrande av en nation att man även erövrade dess gudar.

VILLKOREN FÖR URVALET Kungen befallde sin förste hovmarskalk Ashpenas att hämta några av Israels barn från kungaätten eller av förnäm börd, unga män utan defekter som såg bra ut. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats. daniel 1:3–4

Visste du att det är tio gånger svårare att få jobb hos Google (1 av 130 ansökande anställs), än vad det är att komma in på Harvarduniversitetet (en av fjorton blir antagna)? Med fler än två miljoner ansökande varje år, har Google en intervjuprocess som har blivit berömd bland företag i Amerika. I genomsnitt tar det trettiosju dagar och många, många intervjuer för att färdigställa jobbansökningsprocessen hos Google.2 Men vad sägs om en tre år lång ansökningsprocess? Det är 26

vad Daniel och hans vänner fick uthärda när de förbereddes för att tjäna på betydelsefulla positioner i den babyloniska regeringen (Daniel 1:5). Eliten av Judas unga män examinerades på tre specifika områden för att se om de var kvalificerade att tjäna.

Det fysiska testet De som var utvalda för att tjäna i kungens hov skulle vara ”unga män utan defekter som såg bra ut” (Daniel 1:4). Ordet för ”ung” i ursprungsspråket syftar vanligtvis på någon som är fjorton till sjutton år gammal. Bibelkommentator Leon Wood karaktäriserar dessa fångar som ”tillräckligt gamla för att anpassa sig psykologiskt, och fortfarande tillräckligt unga för att ha lätt att lära och känna sig hemma i de nya kulturella omgivningarna.”3

Det intellektuella testet I tillägg till sin fysiska skicklighet skulle de unga männen ”vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga” (Daniel 1:4). Ett högt IQ var obligatoriskt. De som skulle tjäna kungen måste vara högintelligenta, kloka och snabblärda.

Det sociala testet Kungen förväntade sig att dessa män skulle ”tjänstgöra i kungens palats” – med andra ord skulle de tjänstgöra hos honom (Daniel 1:5). De skulle vara unga män med värdighet, social förmåga och behaglig personlighet eftersom de måste fungera i en kunglig miljö utan att orsaka förlägenheter.

Vidare kunde bara unga män som hade fötts kungliga kvalificera sig för det här speciella uppdraget. De valdes ut bland den fallna nationens kungliga och adliga familjer. Enligt Josefus kom Daniel och tre av de unga män som utvaldes tillsammans med 27

honom – Hananja, Mishael och Asarja – från samma kungliga familj som kung Sidkia; Judas sista kung.4 Det faktum att Daniel var en av de unga män som uppfyllde dessa stränga kvalifikationer, säger oss mycket om honom från början. Han var en ung man av kunglig börd som såg bra ut, var intelligent och hade hög social kompetens.

DERAS LÄROPLAN Unga män … som … skulle få undervisning i kaldeernas litteratur och språk. daniel 1:4

Nebukadnessars treåriga utbildning för dessa tre begåvade unga män inkluderade djupdykning i det extremt svåra kaldeiska språket, och en introduktion till Babylons litteratur och lärande, inklusive astronomi, astrologi, arkitektur och religion.

Vid just den här tidpunkten i historien ansågs Babylon vara ett centrum för lärande och kunskap. Historien berättar om de berömda babyloniska biblioteken som fanns vid den tiden, och som innehöll enorma volymer av böcker i nästan vartenda ämne.

Ett annat namn för Babylon är Kaldeen; ett ord som ofta förknippas med magi och spådomskonst – kunskaper som var högt värderade i den kulturen. Daniel och hans tre vänner skulle utbildas i en högt sofistikerad men djupt hednisk miljö.

KAMPANJEN FÖR ATT FÖRLEDA DEM Kungen bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och av vinet som han själv drack. … Förste hovmarskalken gav dem andra namn. Daniel kallade han Belteshassar, Hananja 28

Shadrak, Mishael Meshak och Asarja Abed-Nego. daniel 1:5–7

Indoktrineringen av de här unga männen i den babyloniska kulturen var avsiktlig. Nebukadnessar ville inte bara utbilda dem; han ville få dem att släppa taget om sina tidigare kulturella villkor och förvandla dem till fullblodsbabylonier. För att åstadkomma det här gjorde han tre saker.

Han kastrerade dem Även om Daniels bok inte klart och tydligt säger att Daniel och hans vänner gjordes till eunucker, är det väldigt troligt att de blev det. Trots allt hänvisas det till Ashpenas, mannen som ansvarade för Daniel och de andra unga männen, som ”[Nebukadnessars] förste hovmarskalk [eunuckers mästare, eng övers]” (Daniel 1:3).

Och profeten Jesaja förutsade att babylonierna skulle komma och föra bort Judas all rikedom såväl som dess söner: ”de ska bli hovmän [eunucker, eng övers] i den babyloniske kungens palats” (2 Kungaboken 20:16-18, Jesaja 39:7).

Unga män som skulle tjäna kung Nebukadnessar i hans hov fick bara ha en enda passion – kungens önskningar. Därför är det troligt att Daniel och hans vänner blev kastrerade som en del av deras förberedelse för tjänst i det babyloniska riket.

Han förpliktigade dem Nebukadnessar ”bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och det vin han själv drack” (Daniel 1:5). Han ville att de skulle vänja sig vid det goda livet i palatset så att de aldrig skulle vilja lämna tjänsten hos kungen. Att göra dem beroende av överflödet av kungens mat och dryck skulle göra dem förplikti29

gade till honom, och göra dem fästa vid en livsstil som bara han kunde förse dem med.

Han assimilerade dem När de unga männen anlände till Babylon hade var och en av dem hebreiska namn som de fått av sina gudfruktiga föräldrar. För att kunna assimilera dem i den kaldeiska kulturen, beordrade Nebukadnessar att deras hebreiska namn skulle ersättas med namn som hade anknytning till olika babyloniska gudar (Daniel 1:6–7).

VAD HAR ETT NAMN FÖR BETYDELSE? hebreiskt namn

babyloniskt namn

Daniel ”Gud är min domare”

Belteshassar ”Bel beskyddar hans liv”

Hananja ”Yahweh är nådig”

Shadrak ”Akus bud”

Mishael ”Vem är vad Gud är?”

Meshak ”Vem är vad Aku är?”

Asarja ”Yahweh är min hjälpare”

Abed-Nego ”Nebos tjänare”

• Han ändrade Daniel (”Gud är min domare”) till Belteshassar (”Bel beskyddar hans liv”).

• Han ändrade Hananja (”Yahweh är nådig”) till Shadrak (”Akus bud”) efter den babyloniske månguden.

• Han ändrade Mishael (”Vem är vad Gud är?”) till Meshak (”Vem är vad Aku är?”)

• Och han ändrade Asarja (”Yahweh är min hjälpare”) till 30

Abed-Nego (”Nebos tjänare”) efter den näst störste babyloniske guden Nebo.

Nebukadnessar ville att Daniel och hans tre vänner skulle glömma Jerusalem, sin Gud, templet och allting som hade att göra med deras judiska arv och kultur. Men Daniel och hans vänner glömde inte.

Nästan sjuttio år senare ser vi hur Daniel i Babylon fortfarande ber dagligen då han knäböjer mot Jerusalem (Daniel 6:10). Nebukadnessar kunde ändra deras namn, men han kunde inte ändra deras natur. Även om mycket i Daniels vardagliga liv var assimilerat i den babyloniska kulturen, förblev hans hjärta i Jerusalem.

Det stora beslutet Vi ser ett orubbligt åtagande gentemot Herren som tidigt spirade i dessa fyra unga mäns liv. Nästan omedelbart efter att de hade anlänt till Babylon, mötte de enorm press att vända ryggen åt Gud och böja sig inför Nebukadnessars indoktrinering. Det är både lärorikt och inspirerande att se hur de hanterade krisen.

RESOLUTIONEN Daniel bestämde sig i sitt hjärta för att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack. daniel 1:8

Tidigt under sin utbildning konfronterades Daniel med frestelsen att kompromissa med sina övertygelser. Det första testet kom då mat och vin från kungens bord ställdes framför honom. Att äta och dricka av den maten och drycken skulle ha varit fel av två orsaker: för det första hade många av maträtterna inte följt den 31

hälso- och ritualstandard som judisk lag krävde (3 Moseboken 11). För det andra hade mycket av den maten och drycken med största sannolikhet tidigare offrats åt avgudar.

Daniel vägrade befläcka sig genom att äta av kungens mat.

Det var ett avgörande beslut. Om han hade kompromissat skulle Daniels bok kanske aldrig skrivits.

FÖRFRÅGAN Han [Daniel] bad förste hovmarskalken [eunuckernas ledare, eng övers] att han inte skulle behöva orena sig. … han [förste hovmarskalken] sade till Daniel: ”Jag är rädd att min herre kungen, som har bestämt vad ni ska äta och dricka, ska finna att ni är magrare än era jämnåriga bland de unga männen. Då drar ni skuld över mig inför kungen.” daniel 1:8,10

Daniels vägran att följa kung Nebukadnessars instruktioner försatte honom och hans tre vänner i en farlig situation. Hans beslut förargade även Ashpenas, eunuckernas ledare, som hade i uppdrag att bevara deras hälsa.

Daniels vädjan till Ashpenas verkar ha nekats. Men Daniel vägrade ge upp. Ashpenas satte en kock över eunuckerna i Nebukadnessars hov och Daniel som fortfarande var besluten om att inte befläcka sig själv med kungens mat, gav kocken ett rationellt förslag: ”Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar. Låt oss få äta grönsaker och dricka vatten. Jämför oss sedan med de unga män som har ätit av kungens mat, och gör med dina tjänare efter vad du då ser” (Daniel 1:12–13).

Lägg märke till att även om Daniel stod upp för vad han visste var rätt, så gjorde han det på ett hövligt och respektfullt sätt.

32

Han konfronterade inte kocken med ett förolämpande krav; han gjorde en ömsesidigt fördelaktig förfrågan på ett värdigt sätt vilket öppnade upp för kockens mottaglighet.

Kocken gick med på att låta Daniel, Shadrak, Meshak och Abed-Nego följa sin diet i tio dagar – vatten att dricka och grönsaker (bokstavligen ”det som växer på marken”) att äta. Han skulle undersöka dem om tio dagar för att se om de fortfarande var lika starka och friska som de som åt av kungens mat.

Den stora uppvisningen Resultatet av Daniels experiment med dieten var övertygande.

Han och hans tre vänner visade sig överlägsna på alla sätt jämfört med de andra fångarna.

DE HADE STÖRRE FÖRBÄTTRING Efter de tio dagarna visade det sig att de såg bättre ut och var mer välnärda än alla de unga män som åt av kungens mat. daniel 1:15

När Daniel och hans vänner granskades vid slutet av sitt tio dagar långa dietförsök, såg de friskare ut än någon annan av fångarna.

De hade förmodligen bättre hudfärg, var piggare och hade starkare fysik. Deras utseende var överlägset på alla sätt i jämförelse med dem som unnat sig av kungens meny.

Hur kunde dessa mäns utseende ha visat sig så överlägset på så kort tid? Svaret är såklart att det var på grund av Guds hand.

Han belönade deras orubbliga övertygelse genom att påskynda dietens positiva effekter.

33

DE HADE HÖGRE INTELLIGENS Åt dessa fyra unga män gav Gud kunskap och insikt i all slags skrift och vishet, och Daniel förstod alla slags syner och drömmar. … Han fann att de i allt som krävde vishet och förstånd var tio gånger klokare än alla de spåmän och besvärjare som fanns i hela hans rike. daniel 1:17, 20

Från början hade dessa fyra män ett speciellt intresse för att lära – och för att tillämpa den kunskapen. Med all säkerhet studerade de flitigt, och Gud belönade den fliten genom att rikligen låta deras vishet och förståelse växa.

Vid slutet av den treåriga utbildningen fördes studenterna fram till Nebukadnessar för att utvärderas. Efter att ha intervjuat Daniel och hans tre vänner, var kungen förvånad över omfattningen av deras kunskap och förklarade att de var ”tio gånger klokare än alla de spåmän och besvärjare” som fanns i hans rike (Daniel 1:20).

Men Daniel var klassens toppstudent. Det visade sig att han hade en ännu större förmåga än de andra tre; särskilt i fråga om syner, drömmar och att uttyda dem (Daniel 1:17). Den här uppen­ barelsen ger oss en försmak av resten av Daniels bok som är full av syner och drömmar som sträcker sig långt in i Babylons framtid och faktiskt även världens.

DE HADE ETT STÖRRE INFLYTANDE När tiden var inne … talade [kungen] med dem, och det fanns ingen bland dem alla som kunde jämföras med Daniel, Hananja, Mishael och Asar34

ja. De fick därför tjänstgöra hos kungen. daniel 1:18–19

Daniels självbiografi är som en modern framgångssaga. Från sin låga position som fånge befordrades han om och om igen, för att slutligen nå den högsta nivån i sin erövrares regim. Nebukadnessar gjorde honom till ledare över provinsen Babylon och högste föreståndare över alla ledande män i imperiet (Daniel 2:48).

Efter Nebukadnessars död fortsatte Daniel att tjäna kungens efterföljare tills Daniel slutligen, efter att Koresh av Persien erövrade Babylon och satte in Darejavesh som kung, utsågs till ledare över hela det babyloniska imperiet (Daniel 6:3, 28). Idag skulle man ha kallat honom för det persiska imperiets premiärminister.

Det är troligt att Daniel påverkade så många som tretton kungar och fyra riken under sin livstid. Som vi kommer att se i de följande kapitlen, var Daniels påverkan på dessa kungar enorm.

Fastän de flesta av dessa kungar var onda, vände Daniels råd, mod och absoluta integritet bort dem från avgudadyrkan och ledde dem till att inse den sanne Gudens makt.

Hans påverkan på Nebukadnessars och särskilt Darejaveshs liv, framgår tydligt i det att dessa stora kungar verkade beundra Daniel och betraktade honom som en vän. Även om han ofta tvingades berätta saker för dem som de inte ville höra, lyssnade de på honom och respekterade hans råd eftersom det aldrig rådde någon tvekan om hans ärlighet och lojalitet.

Berättelsen om Daniels liv är säkert en av historiens största framgångshistorier; ett levande bevis på Ordspråksboken 22:29: ”Ser du en man som är skicklig i det han gör? Han ska stå i kungars tjänst, han ska inte tjäna okända.”

35

Den stora hängivenheten Och Daniel blev kvar där ända till kung Koreshs första regeringsår. daniel 1:21

Det första kapitlet i Daniel skulle ha varit vackert även om vi inte hade den här sista versen. Men den sista versen är ett budskap i sig.

Daniel såg under sin livstid Koresh, den persiske ledaren, erövra Babylon i oktober år 539 f. Kr; omkring sextiosex år efter att Daniel hade blivit tillfångatagen. Vid det här laget var Daniel förmodligen över åttio år gammal och hade levt ett gudfruktigt liv i offentlighetens ljus under nästan sjuttio år. Han levde längre än några av de mäktigaste kungar som världen någonsin skådat.

När vi ser på alla de mirakel som Gud utförde genom och för Daniel, är det viktigt att vi lägger märke till att han aldrig befriade Daniel från Babylon. Daniel levde nästan hela sitt liv som landsförvisad i ett främmande land – som en fånge i en kultur som var fientlig mot hans tro. Budskapet i Daniel är då därför inte att Gud kommer att ta bort alla sorters förtryck i våra liv.

Istället tjänar den här berättelsen som ett löfte från Gud att hans folk kan finna framgång och förbli trofasta mot honom även i de mest besvärliga omständigheter.

Daniel levde i en kultur som var fullständigt hednisk, men ändå finns det inte ett ont ord om honom i hela Bibeln. När Babylons ledare försökte hitta några fel i hans liv, fann de ingenting värt att notera förutom hans tro på Gud (Daniel 6:4–5).

Genom alla sammansvärjningar och intriger som regelbundet lurade i kungliga hov, genom all den avundsjuka som man kunde förvänta sig mot en främling i hög ställning, genom all ombytlighet och alla nycker hos de kungar han tjänade, genom all avund, alla konspirationer och förföljelse, fortsatte Daniel att tjäna sin 36

Gud utan att vackla.

I sin klassiska kommentar om Daniel, kallar dr John F Walvoord detta första kapitel av boken ”ett elegant vittnesbörd om Guds makt och nåd under en mörk tid i Israels historia när Daniels och hans kamraters trofasthet lyser ännu starkare eftersom det är i en kontext av Israels fångenskap och avfall. I alla tider letar Gud efter dem som han kan använda. Här fanns det fyra unga män vars vittnesbörd varit en källa till styrka för varje helig som mött frestelser.”5 ***

DANIEL IDAG

Välkommen till Daniels värld! Då vi studerar den här bokens dramatiska första kapitel, kan vi inte undgå att se hur det är relevant i vår egen tid – en kollapsande kultur, världskaos, egoistiska ledare och hotfulla strömningar som för oss mot framtiden. Men Gud gav Daniel en lång tjänst, och skuggan av hans liv föll över tretton kungar, fyra riken och all efterföljande profetisk historia.

Oavsett om du är ett barn, en tonåring eller vuxen kan ditt arv påverka världen tills Kristus återvänder. Men under tiden är det några saker som vi behöver komma ihåg: 1. Det krävs övertygelse. Daniel bestämde sig för att han inte skulle låta sig bli befläckad. Fastän han var landsförvisad från Juda, kontrollerades hans hjärta fortfarande av Lejonet av Juda.

Försvaga inte ditt inflytande genom att kompromissa i ett fallet samhälle. Bara de som sätter sin flagga på korsets mark kommer utöva inflytande för Kristus.

37

2. Det krävs rätt sällskap. Vi behöver vänner som vi kan be tillsammans med. Daniel hade tre sådana vänner, och de ställde upp för honom. Gud har sådana vänner i åtanke för dig – i din studentkorridor, i kyrkan, i din familj eller i ditt bostadsområde.

Ta täten genom att hitta en vän eller två att be för. Be att Gud styrker dem med all makt i deras inre människa genom sin helige Ande (Efesierbrevet 3:16).

3. Det krävs lugn och mod. Lägg märke till att Daniel aldrig drabbades av panik eller överreagerade då han mötte motstånd.

Mitt i livshotande situationer förblev han balanserad och lugn.

Han utövade Psaltaren 46:11: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland folken.” Vi kan behålla lugnet när vi har den djupa, övernaturliga friden av att veta att Gud är vår tillflykt och styrka, vår hjälp i nöden (Psaltaren 46:1).

Djävulen vet inte vad han ska göra med människor som har mod och övertygelse – människor som kultiverar rättfärdiga relationer och andligt lugn. Men Herren vet vad han ska göra med dem. Han använder dem för att förändra världen. Han kommer säkerligen använda dig också om du bestämmer dig för att bli en Daniel.

38