Att lyfta människor - titta i boken

förord Jag är både glad och stolt över att ha lärt känna Leif. När jag nu läst boken har jag verkligen njutit!

Det är några år sedan jag och min man Tomas kom i kontakt med Leif första gången. Han hade hört talas om Tomas ledarerfarenheter och nya passion för att flyga småflygplan.

Tanken var att få in Tomas i MAF:s styrelse, men i det skedet var Tomas inte intresserad av något nytt styrelseuppdrag.

Däremot ville vi gärna hitta ett uppdrag där vi som par kunde bidra i missionens tjänst, och det visade sig att det fanns en uppgift för oss hos MAF. Leif såg mig från första stund och var lika mån om att jag skulle ha ett spännande uppdrag som Tomas. Det förtroende och den uppmuntran vi har fått från Leif är svår att beskriva med ord. Han har lyssnat och trott på oss, ibland mer än vi själva gjort.

Genom åren har vi fått ta del av Leifs erfarenheter som ledare och människa. En del händelser som jag nu läst om i boken hade jag hört Leif berätta tidigare, men mycket var nytt även för mig. Något som berörde mig i hans livsberät7

telse var öppenheten om både med- och motgångar, men också hans styrka att gå vidare och att aldrig ge upp.

Jag fick vara med den där morgonen på Öckerö när Leif – 71 år gammal – bestämde sig för att ge järnet en tredje period.

Det ögonblicket lär ingen av oss som var med glömma. Det berörde oss alla på djupet och inget öga var torrt. Sedan den dagen har vi följt Leif på håll och sett hur han nyfiken, orädd och med stor entusiasm gett sig in i nya uppdrag.

Bokens titel, Att lyfta människor, säger något om Leifs passion att få se och hjälpa människor att blomma. Den tid han ägnar åt att lyssna till livsberättelser och människors längtan efter att få hitta sin plats och sitt sammanhang betyder mycket. Jag vet att det inte är bara mig han hjälpt att blomma, utan många fler.

Jag är oerhört tacksam till Leif för att han delat, och fortfarande delar, med sig av sin livserfarenhet och visdom till oss som är yngre. Leif är en förebild på många sätt och jag vet att han kommer fortsätta vara det så länge han lever.

Jag vill gratulera dig som ska läsa Leifs bok. Du har en spännande läsupplevelse framför dig!

Tina Brunegård, 12 oktober 2019

8

ut ur hangaren Fattig men rik på idéer Jag föddes strax efter andra världskriget, 1946, i den lilla fiskebyn Botten utanför Lidköping. Här växte jag upp i ett mycket enkelt hem tillsammans med far, mor och två syskon. Vi saknade bekvämligheter som kyl och rinnande vatten inomhus.

När jag var nio år lyckades min far Erik köpa en gammal Opel Olympia av 1939 års modell. Den blev en familjeklenod och fick namnet Gamle svarten. Jag fick köra bilen från garaget till källaren, där vi hade en vattenpump, och tvätta bilen. Detta var livet för mig!

För sjuttio år sedan hade byborna koll på varandra, i synnerhet pingstvännernas barn hade många ögon på sig.

En gång när bilen äntligen blivit smutsig fick jag se en man komma i sin bil från Botten. Då stängde jag av motorn och hukade mig, men bilen rullade fortfarande. Mannen körde långsamt förbi mig, men han kunde inte med att stanna och avslöja sin nyfikenhet.

9

Vår Opel var en av de faktorer som fick mitt teknikintresse att gro. Bilen betydde frihet, och för det behövdes teknik. Även om min far inte fick möjlighet att studera är det tydligt att jag brås på honom.

När far var i tjugoårsåldern skulle flera män i arbetslaget ta bilkörkort. De fick låna en bil och köra runt torget i Lidköping medan inspektören stod vid Sparbanken. Sedan betalade de tio kronor och fick sina körkort. Inspektören undrade om inte far också ville ta körkort när han ändå var här? Det kostade förstås en del, men far lyckades ta sig ett varv runt torget och fick sitt förarbevis.

Från det att far fick godkänt av inspektören till dess han körde bil nästa gång gick det över trettio år, och någon trygg förare kunde han knappast kallas. Han hade särskilt svårt för att stanna och starta i backe. Det berodde dels på att han inte hade någon erfarenhet, dels på att handbromsen inte fungerade.

Vi barn tjatade om att få åka på utflykt med bilen på helgerna. En dag under året 1956 lyckades vi övertala våra föräldrar att åka till Kinnekulle. På den tiden var det ett så populärt utflyktsmål att man hade enkelriktat vägen, vilket innebar att alla bilar som skulle upp på kullen fick knega sig uppför den norra sidan. I den brantaste backen innan toppen hade det den här dagen bildats en kö av bilar. Far måste stanna, och till hans fasa fyllde det på med bilar bakom oss.

När det var dags att köra framåt kunde far inte starta. Han gjorde flera försök, men vi rullade närmare och närmare bilen bakom oss.

10

Då var det några klipska bönder som förstod vår situation och gick ut i skogen och hämtade en stör. Far kunde inte gå ur bilen själv, eftersom han hade foten på bromsen.

Mor Helga var livrädd och skrek. Far var upprörd till max och nervös eftersom han inte behärskade situationen. Våra räddare grävde en grop i vägen och körde ner stören. Sedan höll de emot bilen medan far med en rivstart fortsatte uppför kullen. Efter denna händelse lovade han dyrt och heligt att aldrig mer besöka Kinnekulle med bil, ett löfte han höll.

Far var fascinerad av uppfinningar och funderade mycket på hur man skulle kunna konstruera en evighetsmaskin (perpetuum mobile), men tyvärr kände han inte till termodynamikens första huvudsats: energi kan inte förintas eller nyskapas, utan endast omvandlas.

Den maskinelle Larsson, som tanterna i Botten kallade honom, klurade mycket på saker som vi idag tycker är enkla spörsmål. Han brukade berätta att det var tre gäster på ett hotell som fick betala tio kronor var per natt. När de lämnat hotellet tyckte hotellägaren att han tagit för mycket betalt, så han skickade sin son efter gästerna med fem kronor. Eftersom det var omöjligt att dela fem på tre tog männen varsin krona och lät grabben behålla två kronor. Men då hade ju varje gäst betalt 9 kronor. 3 x 9 är 27. Men pojken fick bara två, vart tog den trettionde kronan vägen? Utan grundläggande kunskaper i matematik gick far vilse.

Däremot löste han många praktiska problem. Jag minns när vindrutetorkaren gick sönder. Då borrade far ett hål under bilrutan och satte dit en vev. Med hjälp av den kunde 11

han torka bort regnet genom att veva inifrån bilen med ena handen samtidigt som han styrde med den andra.

Min far var alltid glad och skapade trygghet för mig.

Han hade också mycket humor. Ett år deklarerade han att han hade tio hönor. Nästa år nämnde han inte några höns i deklarationen, varpå Skatteverket hörde av sig. Då svarade far i en inlaga att ”fem hönor har med döden avgått, och fem har bytts mot fem kilo fisk hos Alice Karlsson”.

Att gå klädd i de dödas ben Vi hade ett litet lantbruk som bestod av fem hektar mark och en ko med det märkliga namnet ”Syttan sade hon”. Far odlade råg och havre. Det mesta blev foder, men vi bakade också bröd av rågmjölet. På den tiden var det vanligt med byteshandel. Vi lånade häst av Holger i Botten och han fick säd av oss. Om kvällarna drog far silnot, ett slags fiskeredskap som påminde om en trål, i Vänern.

Far arbetade också på Sockerbruket som industriarbetare och senare var han anställd på Jubels brädgård. Efter det var han byggnadssnickare. Men tyvärr kunde han inte arbeta regelbundet i stan, då han måste ta hand om oss barn och jordbruket i långa perioder när mor var sjuk. Eftersom de sociala systemen inte var lika utvecklade som idag hade vi en usel ekonomi. Moster Ester, som bodde tvärs över vägen stöttade oss, och vi hade också en hemsyster som hjälpte till i hushållet under många år.

Min mor levde med en ständigt närvarande dödsångest, 12

och vi barn fick inte störa henne i onödan. När jag var sju år konstaterade läkarna att hon hade blodcancer, leukemi. Jag förstod att mor skulle dö och tillvaron rasade. Att koncentrera sig på multiplikation och rättstavning blev en utmaning.

Varje dag när jag cyklade hem efter skolan och närmade mig grannhuset Grejebo växte min ängslan. Levde mor? Skulle flaggan vara på halv stång idag?

I socknen fanns det en fond som fördelade bidrag åt ”socknens mindre bemedlade barn”, men det var många år sedan man sist delat ut några pengar. Hemsystern som såg vår nöd rapporterade detta och det resulterade i att mor fick fyrahundra kronor för att köpa kläder åt mig och min syster.

Vi barn kallade fonden för ”De dödas ben”, eftersom det var ett äldre par som hade testamenterat pengarna.

Allt eftersom jag blev mer och mer medveten om vår bristfälliga och utsatta situation växte skammen inom mig.

Att vi betraktades som ”socknens mindre bemedlade barn” var något jag aldrig kunde acceptera. Att vara en avvikande och fattig människa tärde på mig och här grundlades en känsla som kommit att följa mig genom livet. Tyck inte synd om mig, jag fixar det här. Jag klarar mig själv. Att visa att jag kunde blev min drivkraft.

Bristen på bildning och en trångsynt kyrka Det tyngde far att farfar var alkoholist. För att få frid gick han med i Godtemplarna, men far fann inte vad han sökte.

I trettioårsåldern gjorde han en radikal omvändelse inom 13

pingströrelsen, som på den tiden var ny och dogmatisk. Det fanns mycket bestämda uppfattningar om vad som var rätt och fel. För att komma till himlen måste man lyda en sträng Gud, och priset för Guds välvilja var högt för familjen.

Fars bakgrund bidrog säkert till att han blev svartvit när det gällde vad som var synd och inte. Dansmusik eller att besöka dansbanan gick inte an, och att lyssna på radion var inte heller lämpligt för ett kristet barn.

Mor var däremot inte lika sträng. Varje onsdag var det bönemöte i Elimkapellet och så fort far, som var med i församlingsledningen, hade kommit förbi dammen och var utom synhåll fick vi barn sätta på radion och lyssna på Lilla Fridolf och jag. Det tyckte jag och min syster Anita var fantastiskt roligt! Även mor satt med och lyssnade, något hon säkerligen aldrig berättade för sin make.

Som de flesta av bygdens barn gick jag som liten grabb i söndagsskolan. På landet ville man lära barn vad som var rätt och fel i livet, det kunde aldrig skada ungarna. Kyrkan gav mig trygghet i en värld som jag upplevde som farlig och kaotisk. Jag kände mig hemma här.

Men min trygghet skapades delvis genom att jag gjorde mitt yttersta för att följa de oskrivna reglerna i kyrkan. I söndagsskolan fick jag lära mig att leva rätt så att jag inte skulle ”komma till förtappelsen”. Jag var rädd för att göra fel och äventyra den stränge guden. Till exempel var idrott synd och följaktligen idrottade jag inte.

När jag kom upp i tonåren upplevde jag kyrkan som trångsynt, men tron på Gud har jag alltid burit med mig.

14

Vårt hem var alltså inte bara fattigt när det gällde mat och kläder, utan även på kunskap och kultur. Far hade gått i skolan varannan dag i sex år och hade i praktiken bara tre års utbildning. De enda böcker vi ägde var Bibeln, Segertoner som vi sjöng flitigt ur i kyrkan och en läkarbok som far köpt på auktion.

Senare förstod jag att man i andra familjer läste böcker som vidgade synen på livet och gav olika perspektiv. Det var en kontrast till min torftiga tillvaro. Berättarkulturen jag växte upp med var inriktad på kusligheter, eftersom de vuxna ville skrämma oss barn för till exempel ”fula gubbar”. I brist på annan stimulans frodades skvaller och konspiratoriska berättelser om faror man skulle akta sig för.

Botten var ett populärt sommarstugeområde där familjer från närbelägna Lidköping tillbringade somrarna. Jag umgicks flitigt med barnen och upptäckte att de hade kunskaper som jag saknade. Jag kände mig i underläge och frågorna var många. Vad kunde de som inte jag kunde? Vad fick de göra som inte jag fick? Stadsbarnen hade en helt annan självkänsla och auktoritet medan jag ständigt måste tänka på att inte göra något som kunde vara fel i Guds ögon.

I tonåren föddes en stark längtan efter ett friare liv. Jag var också tekniskt intresserad och hungrade efter kunskap.

Elimkapellet upplevde jag som för strängt. När jag är vuxen och får körkort, tänkte jag, då ska jag jobba på ett företag där chefen har en flott, amerikansk bil. Jag ska be att få låna den och göra en bredsladd i kurvan utanför Elimkapellet när de har friluftsmöte. Jag ska vinka till dem och säga ”bye, bye”.

15

Det var min vision om frigörelse: en grabb i början av tonåren som ville visa församlingen och sin hembygd att jag klarar mig själv.

Min revolt blev att skaffa mig kunskap. Den första bok jag läste var Hjalmar Bergmans ”Farmor och vår Herre”. Då hade jag flyttat hemifrån och hittat vägen till biblioteket. Nu, flera decennier senare, förstår jag att det var detta torftiga och instängda liv som gjorde att jag till varje pris ville ha kunskap och så småningom blev både professor och högskolerektor.

Jag döptes när jag var tretton år. Mor var med den dagen och det kändes stort att få visa henne att jag ville tillhöra församlingen i Elimkapellet.

Min mor levde till stor del i sin egen värld, även om hon hade bra dagar då vi skrattade tillsammans. De två sista åren i livet tillbringade hon på Lidköpings lasarett där hon fick blodtransfusioner. På den tiden var sjukhuset restriktiva med besök av barn, men jag minns de få gånger som vi fick följa med och träffa mor.

När mor dog var jag tretton år gammal och min syster Anita tio. Min bror Göran, som var nio år äldre än mig, hade redan flyttat hemifrån.

Från min bänk i klassrummet i Kyrkskolan i Sunnersberg hade jag utsikt över kyrkogården. Att ständigt se backen där mor låg begravd var tungt.

Konsten att tvätta en skjortkrage Vi hade ingen centralvärme i huset och det blev kallt om 16

vintrarna. Dessutom var jag tidigt klar över att jag ville lämna en trångsynt kyrka och ett hem där jantelagen var starkare än behovet av kunskap så snart som möjligt. När jag som fjortonåring fick jobb i Lidköping på Roséns Maskin AB bestämde jag mig för att bryta upp och lämna boet. Jag flyttade in på Toftavägen 7 och fick ett hyresrum på tredje våningen.

På Roséns sålde man traktorer och skördetröskor. Jag fick börja som varubud. Den första tiden fick jag cykla, men när jag fyllde femton köpte företaget en flakmoped, en Crescent. Sedan blev jag befordrad till lagerbiträde på reservdelslagret. När jag många år senare blev installerad som professor vid Linköpings universitet sa rektor Anders Flodström i sitt tal att jag var den enda professorn i landet som visste vad fläktremmen till en Ferguson Grålle hade för reservdelsnummer. Om någon skulle fråga mig mitt i natten så minns jag det än: 825451 M 1.

Mina kunskaper i hushållet var begränsade och jag visste inte hur man lagade mat, men köpte dagligen ett mål med hackad köttfärs, pannbiff eller köttbullar på Ringbaren. Dessa färsrätter kostade 2 kronor och 80 öre. Vid ett tillfälle kom det in en finare familj som åt fläskkotletter för 6 kronor per person och till råga på det banana split till dessert. Vilken lyx! Jag bestämde mig för att jag minsann också skulle få råd med både kotletter och glass en dag.

Jag hade aldrig tvättat förut och visste inte hur man gick till väga. Kragen på min skjorta blev allt mörkare, men vad skulle jag göra åt det? Till slut grabbade jag tvålen i badrummet och gnuggade den mot tyget. Själva skjortan tvättade 17

jag inte, för strykning var om möjligt ännu mer främmande.

Och jag tänkte definitivt inte be någon om hjälp.

Samtidigt som jag redde ut min situation kände jag mig ensam. Ofta blev det en sväng på mopeden. Vid ett tillfälle åkte jag till Ullersbro som förbinder Kållandsö med fastlandet.

Där mötte jag Lennart i Eke som kom att bli en nära vän.

Lennart kände flera ungdomar från pingstförsamlingen på Kållandsö som kallades Tabor. De hade ett tillhåll, ”rommet”, vid Trelle Varv. Det var ett uthus med vedbod i ena änden och ett inrett rum i den andra. Här huserade Kjell och Mats Kjörk. På andra sidan vägen bodde resten av familjen i det stora boningshuset. Modern, Britta Kjörk som senare skulle bli min svärmor, blev en viktig person i mitt liv. Min mors liv hade präglats av sjukdom och Britta kom att till viss del axla den roll som min mor inte orkat ta. Trots att jag ville klara mig själv var jag ändå bara en ung och vilsen grabb som behövde en modersgestalt.

Varje lördagskväll träffades ett stort antal ungdomar med anknytning till Tabor hos Kjell och Mats. Detta blev mitt andra hem, och jag åkte så småningom hit varje fredag och övernattade till söndagen. För att jag skulle bli populär köpte jag alltid med mig en tårta från Rådhuskonditoriet i Lidköping. Oftast blev det Rådhusets special, en marsipandraperad skapelse med ett emblem av rådhuset i kakao på toppen. Jag höll ena handen på styret och den andra på tårtkartongen i knät. På den tiden var jag rak i ryggen och elaka tungor sa: ”Där kommer pojken i den randiga skjortan. Han måste ha svalt en eldgaffel.”

18

I ungdomsgänget fanns en rad ”Kjörkar”: Lisbeth, Mats, Kjell och min blivande fru Solbritt, något jag inte hade en aning om då. Andra vänner var Holger och Elis Gustafsson, Miriam och Inger Jonsson och Arnold Blomberg Vi hade många öppna och ärliga diskussioner om tron och kyrkan, något som aldrig hade förekommit i mitt hem.

Under den här tiden växte väckelserörelsen Maranata fram.

De använde ett ungdomligare språk. Dessutom behövde de inte ta hänsyn till någon historia på samma sätt som etablerade kyrkor och rörelser. Man klappade takten till musik med en karaktäristisk dubbelklapp, vilket fick många äldre att förfasas. Vi unga tyckte att den nya musikstilen var fantastisk i jämförelse med Tabors Segertoner, strängmusik och skönsjungande solister. I synnerhet Curt och Rolands country var något vi gillade – och som de äldre naturligtvis satte sig emot. Även Målle Lindberg, som stod nära Maranata men gick sin egen väg, var i ropet.

Ungdomsgänget blev räddningen för min tro. Vi diskuterade musikstilen och vad som var äkta. Och vad trodde vi egentligen på? Vad var rätt och fel? Ibland bjöd vi in Arne Kjörk som var med i församlingsledningen till heta diskussioner där han försökte gjuta olja på vågorna. Han menade att det inte var så svartvitt, utan att det i första hand rörde sig om olika uttryckssätt.

Maranata, Jesusfolket, Livets ord och Hillsong är rörelser som vuxit fram under min livstid och jag ser ett mönster.

Medan de stelnade väckelseformerna håller sig till sin egen tradition har nya rörelser alltid tagit till sig den unga gene19

rationens uttryckssätt och kört på det fullt ut. Som nyfödd kyrka belastas man inte av någon historia. Det finns inga äldre som kan bli stötta eller en gemensam historia som man måste ta hänsyn till.

I gemenskapen med de andra ungdomarna fick jag bidra med något, mina tankar hade ett värde. Samtidigt tvingade det mig att tänka till och ha en uppfattning, även om det ibland gällde banala saker som musikstil. Jag serverades inte längre en färdig lista på vad som var rätt och fel som i barndomen, utan måste själv ta ställning.

Fem mål i livet Som artonåring ville jag formulera vad som var viktigt för mig, och det gjorde jag genom att staka ut fem livsmål. Dessa mål plitade jag ner på en lapp som jag har kvar än idag.

Jag ska avsluta mitt liv i himlen.

Jag ska kämpa för min tro.

Jag ska bli ingenjör och skaffa en grön lodenrock.

Jag ska resa och se världen.

Människor är viktigare än prylar.

De här fem målen skulle komma att ha en avgörande betydelse för mitt liv. Idag kan jag se i backspegeln hur de påverkat mig att också sätta upp nya mål i olika situationer.

Vid ett tillfälle såg jag hur Silas Gustafsson, en grabb med universitetsutbildning, världsvant gick omkring och 20

beskrev något utanför Tabor. Hans kroppsspråk och gröna lodenrock signalerade att han hade fullständig kontroll. I det ögonblicket fattade jag ett beslut: jag skulle skaffa mig en utbildning och en lodenrock – då skulle jag också ha koll på livet.

Jag hade gått sjuårig folkskola och saknade behörighet för att studera på gymnasium. Därför skrev jag in mig på Vara folkhögskola 1963. Där läste jag under hösten och en bit in på vårterminen. Jag hade sällskap av vännen Holger Gustafsson, men vi tyckte båda att det gick på tok för långsamt. I stället valde vi att studera på distans på Statens skola för vuxna i Norrköping.

Vi läste först ett års förberedande utbildning för tekniskt gymnasium, eftersom vi inte hade realexamen, vilket inkluderade matematik och engelska. Sedan fortsatte vi med studier på gymnasienivå. Var nionde månad var vi en femveckorsperiod på skolan och gjorde experiment och laborationer samt tentade.

Under tiden som jag läste på halvtid arbetade jag heltid på ett verkstadsföretag som hette Sandvik i Lidköping. Företaget tillverkade bland annat knivar till skär- och huggmaskiner.

Under åren 1964–1968 körde jag en Köpings universalfräs och fick därigenom en värdefull praktik medan kvällarna ägnades åt teori via brevkurser från Hermods.

En samvetsöm yngling När jag var arton år hände mycket. Förutom att sätta upp mål 21

i livet var det dags för mönstring och militärtjänstgöring. Jag meddelade då att jag var vapenvägrare, vilket ledde till att jag blev förhörd av en kyrkoherde i Lidköping. Hans uppgift var att testa om det skulle medföra ”allvarlig samvetsnöd” för mig om jag gjorde militärtjänstgöring.

Jag var en vilsen grabb som hakade på det som jag trodde var rätt. I ungdomsgänget på Kållandsö vägrade de flesta vapen, och jag påverkades av grupptrycket. Men att följa flocken är inte detsamma som att ha en djupare övertygelse.

Den du innerst inne är kommer att lysa igenom, något som också skulle visa sig längre fram.

Kyrkoherden ställde en fråga till mig: ”Tänk dig att en våldsverkare kommer in i ditt hem och våldför sig på din syster. Du står med ett vapen i din hand, vad skulle du göra då?”

Jag hade inget färdigt svar, utan fick gå runt på stan i fyra timmar och fundera. Tillbaka hos kyrkoherden svarade jag att jag aldrig skulle sätta mig i den situationen att jag kunde hantera ett vapen, men att jag skulle ta en stol och drämma i huvudet på inkräktaren.

Det var med tvekan som jag blev godkänd som samvetsöm.

För att inte ynglingar skulle välja vapenfri tjänst av lättja måste vi som vägrade vapen göra fjorton månades värnplikt i stället för ett år.

Jag gjorde uppehåll i gymnasiestudierna och blev placerad på signalregementet S 2 på brandförsvaret i Karlsborg.

Vi var några grabbar som hade svårt att acceptera att det 22

fanns försvarspoliser som hanterade automatvapen i organisationen, så vi begärde förflyttning till civilförsvarsskolan i Rosersberg norr om Stockholm, vilket beviljades. På Rosersberg fick jag lära mig hur man räddar liv i rasmassor. Att vara en del av räddningstjänsten var något jag trivdes med.

Tjugofemöresingenjören Efter en tid på Sandvik upplevde jag att praktiken inte gav mig som blivande ingenjör så mycket längre. Jag bestämde mig därför för att gå till Arbetsförmedlingen i Lidköping och se om det fanns något arbete som kunde intressera mig.

När jag kom dit satt det en man i korridoren. ”Ska du in och söka jobb?” frågade han. ”Ja.” ”Jag är personalchef på Volvo Flygmotor i Trollhättan. Vi behöver medarbetare. Får jag bjuda ner dig till Trollhättan på lunch och samtidigt prata jobb?”

Nu knep det i hjärtat. Hur skulle jag göra? Flygmotor hörde ju till försvarsindustrin och jag hade valt vapenfri tjänst.

Samtidigt visste jag att en plats i Trollhättan betydde att jag skulle vara där den mest avancerade tekniken utvecklades.

Jag beslutade mig för att åka till Trollhättan och blev där erbjuden ett arbete på avdelningen som tog fram verktyg för att tillverka flygmotorer. Jag intalade mig att jag inte skulle jobba med vapen, utan med verkstadsteknik.

Det var en mycket bra praktikplats, men planen var ändå att lämna Flygmotor efter två år när jag var färdig gymna23

sieingenjör. På så sätt skulle jag ha en gedigen och aktuell utbildning, men undvika att dagtinga med mitt samvete.

Att gå på gymnasium var stimulerande. Barndomens torftiga miljö byttes mot en värld där det var fritt fram att inhämta kunskaper och upptäcka nya perspektiv och sammanhang.

Detta blev ett genombrott för mig. Jag hade aldrig tvivlat på min förmåga, men det var en tillfredsställelse att visa att jag klarar det.

Tyskan gick dock så där. Flera undervisningstillfällen uteblev, och min studiekompis Holger ringde till skolan i Norrköping och bad att få tenta av ändå. Läraren lät fundersam och frågade Holger hur mycket han pluggat. Till slut erbjöd läraren Holger att få godkänt (B på den tidens betygsskala) utan att ens infinna sig. Han tackade raskt ja, och passade på att säga att vännen Leif Larsson önskade samma behandling – så gick det till när jag fick godkänt i tyska! Men de faktiska kunskaperna var inte mycket att skryta med, något som jag fått höra genom livet.

För övrigt tog jag studenten med fina betyg 1970. Äntligen kunde jag köpa den efterlängtade gröna lodenrocken!

Sedan upptäckte jag, förstås, att en examen inte var detsamma som att ha kontroll över världen. Tvärtom stod jag där i min rock och hörde en man säga: ”Jaha, du är bara tjugofemöresingenjör. Min son är civilingenjör, det skulle du vara!”

Hans yttrande tryckte inte på något sätt ner mig i skoskaften, tvärtom. Jag blev inspirerad att sikta mot nya mål.

24

Jag sökte därför till Chalmers i Göteborg. Målet var att bli civilingenjör inom maskinteknik. Jag kom in och fick tjänstledigt från Flygmotor. Det var första gången jag studerade på heltid och inte bara på fritiden.

Student med starka åsikter Jag ville förstå vad som låg bakom att världen såg ut som den gjorde. År 1968 präglades av studentrevolterna och en stark vänsterrörelse. När jag började på Chalmers 1970 och rektorn skulle hålla tal för oss studenter från balkongen körde en bil upp vid sidan. En ung man som tillhörde den extrema vänsterorganisationen KFMLR skrek: ”Vägra ta på Chalmers-mössan, för den är en symbol för imperialismen!”

Det fick mig att fundera över vad politik handlade om. Jag hamnade i några häftiga dispyter med folk i kyrkan med anledning av Vietnamkriget. Hur kunde kristna i Sverige hålla på USA när de överöste Hanoi med napalm? Man kunde väl inte hävda att USA var ett kristet land, till skillnad från kommunistregimer, och samtidigt bomba sönder och samman Vietnam? De globala frågorna väckte mitt engagemang för politik och samhällsfrågor.

Jag var dock inte någon utpräglad vänsterperson, utan ledare för KDU (Kristen Demokratisk Ungdom) och ville fördjupa mig i de politiska, och inte minst internationella, frågorna som påverkade världen. Jag insåg att jag inte bara kunde acceptera allt politiker förde till torgs. Det var mitt ansvar att söka kunskap och ta reda på vad som var rätt och fel.

25

År 1969 gifte Solbritt och jag oss, och 1973 fick vi vårt första barn, Cecilia. Vi var bosatta i Trollhättan och jag pendlade till Chalmers i Göteborg. När familjen utökades med sonen Eric, 1977, var jag tillbaka på Volvo Flygmotor men bedrev samtidigt doktorandstudier.

Vi var en lycklig familj även om vi hade begränsade ekonomiska resurser. När barnen var små arbetade både Solbritt och jag. Förutom att jag också studerade hade vi ett stort engagemang i kyrkan. Ihop med mitt resande världen över hade vi ett livspussel som hette duga. Tyvärr blev det för lite tid med barnen för min del, något jag ångrar idag.

När vi blev föräldrar var mammaledigheten sex månader. Därefter fick Cecilia och Eric tillbringa mycket tid hos olika kommunala dagmammor. När Cecilia började hos den första dagmamman hade jag ett enda krav: hon fick inte leka med vapen. Kanske en udda önskan från en man som var anställd i försvarsindustrin, men en dag fick jag mig dock en läxa när jag kom för att hämta Cecilia som var absorberad av leken. Medan de andra barnen hade leksaksgevär sprang hon omkring med en pinne och ropade ”pang, pang”!

Jag valdes 1974 in i ledningen för pingstförsamlingen i Trollhättan. Tyvärr blev det, på grund av flera orsaker, en turbulent tid i församlingen. Man hade tidigare gått igenom flera stora kriser, men aldrig riktigt löst problemen. Under den tid jag var med i ledningen byggdes en ny, större kyrka på en av stadens bäst belägna tomter vid Göta älv, något som tyvärr kom att öka klyftorna.

26

När jag och min familj i början av nittiotalet flyttade till Linköping och blev medlemmar i pingstkyrkan där hade ryktet gått före oss. Jag var ohjälpligt förknippad med förhållandena i Trollhättan och därmed en person som inte riktigt gick att lita på. Några förtroendeuppdrag var därför inte att tänka på. Att stå utanför och vara hänvisad till att vara ”konsument” i kyrkan var oerhört tufft för mig. Jag vill vara med och bidra och sätta upp mål och ge hundra procent. Det är helt enkelt min natur. Som senior vill jag idag dela med mig av mina erfarenheter och perspektiv. Att ge det vidare, som Egil Svartdahl formulerar det i sin bok, har blivit min ledstjärna.

Jag är tacksam att sanningen till slut kom fram och att vi fick förtroende hos församlingen i Linköping. Under min tid i Trollhättan hade jag ägnat mycket tid åt missions- och biståndsarbetet och nu fick jag äntligen göra nytta igen!

27