Issuu

INTRODUKTION Apokalypsens agenter kom till eftersom så många människor uppmanade mig att skriva ännu en bok om Uppenbarelseboken. Jag kan gott och väl förstå det aktuella intresset för ändens tid. Vi lever i en ständigt kaotisk och gudlös värld, och många kristna tror att apokalypsens mörka skugga hotar vid horisonten. Under det senaste århundradet såg vi brutal förföljelse av judar och trogna kristna i nationer som Tyskland, Ryssland och Kina. Idag fortsätter Guds folk att möta tortyr och död i länder i Mellanöstern, Afrika och Asien. Även i länder i västvärlden, vilka länge upprätthållit kristna principer, har utrensningen av kristna uttryck och praktiker inletts. Och om historien är någon slags guide, är denna diskriminering av troende dömd att tillta. Jag möter kristna varje dag som är ängsliga inför framtiden, inte bara på grund av denna ökning av anti-kristna åsikter, utan också på grund av nedgången av den ekonomiska och sociala stabiliteten. I tider som dessa har människor en tendens att ta en ännu närmare titt på Uppenbarelseboken, kanske för att den, mer än alla andra, uppmuntrar kristna att hålla hoppet levande. Den berättar om den världsomspännande upplösningen och förföljelsens kalla fakta, och samtidigt försäkrar den Guds folk om säker seger. 5

På grund av Uppenbarelsebokens livsviktiga betydelse och dess relevans för vår aktuella verklighet, inser jag behovet av nya böcker för att hjälpa till att hålla dess budskap levande. Men det behovet för också med sig en stor utmaning. Uppenbarelseboken är knappast ett nytt ämne för författare att skriva om. Utan tvekan har tusentals böcker skrivits i ämnet, och jag har själv redan bidragit med flera stycken. Så när jag återigen uppmanades att skriva på temat, var den brännande frågan i mitt inre: hur kan jag skriva en bok som lägger fram detta viktiga budskap på ett nytt och fängslande sätt? Svaret som letade sig fram till mig, var att använda dramatiserande berättelser för att väcka Skriftens profetior till liv. Men först kunde jag knappt acceptera idén. Jag ville lägga fram Uppen barelsebokens bibliska sanningar; inte spekulativa fantasier som kanske skulle få läsaren att fundera över dess tillförlitlighet. Men berättelsens värde som ett instrument för sanning, hade gjort intryck på mig av en man som är vida känd som den mest inflytelserika författaren inom kristendomen i vår tid: C.S. Lewis. Lewis var en ung ateist när han första gången läste Phantastes, en novell av den skotska kristna artonhundratalsförfattaren George Macdonald. Lewis berättade att en ny egenskap, en ”ljus skugga”, hoppade ut ur dess sidor och att hans ”fantasiförmåga, på något sätt, blev döpt.”1 Även om boken inte fick Lewis att konvertera direkt, var den startskottet på hans resa till tro. Flera år senare beskrev Lewis nära vän J.R.R Tolkien, författaren till Sagan om ringen, de antika myternas gudar vilka dog och återföddes, som berättelser som förebådade Jesu korsfästelse och uppståndelse. Lewis blev så småningom övertygad om att berättelsen om Kristus, såsom den presenteras i evangelierna, ”helt enkelt är en sann myt”.2 Som svar till dem som var misstänksamma gällande den förmåga en historia har att presentera sanning, sa Lewis: ”Förnuft 6

är sanningens naturliga organ; men fantasi är meningens organ.”3 Han sa att berättelser kan alliera förnuft med fantasi, och intellekt med känsla. När sanning placeras i fantasiform, kan den inte bara drivas in i intellektet, utan också in i hjärtat. Så jag frågade mig själv: Kan berättelser användas för att skärpa in Uppenbarelsebokens budskap i det mänskliga hjärtat? Ju mer jag tänkte på det, desto mer övertygad blev jag att de kunde det. Även om Uppenbarelseboken presenterar en överblick av framtiden, ger den få detaljer. Det är inte dess syfte. Men de omvälvande och triumferande händelserna den beskriver, kommer påverka verkliga människor i verkliga situationer. Spelarna som Uppenbarelseboken identifierar i detta ändtids-drama, kommer också vara verkliga människor – antingen människor som blir onda och vållar förstörelse, såsom Antikrist och den falske profeten, eller trofasta människor såsom martyrerna och de två vittnena, som står emot dessa demoniska individer. Genom att fånga dessa spelare genom berättelsens lins, tillåts Uppenbarelseboken att väckas till liv på ett nytt sätt. Det möjliggör för oss att inte bara se Skriftens övergripande sanningar, utan också att genom berättelserna få uppleva dem. Det ger oss chansen att se dessa individers agerande på nära håll medan de ageras ut i detta kosmiska drama. I den här boken har jag tillägnat ett kapitel vardera åt de mest framträdande spelarna i Uppenbarelseboken – de som är apokalypsens främsta aktörer. Efter att jag gjort efterforskningarna på nyckelspelarna eller spelgrupperna, frågade jag min vän Tom Williams om han kunde skriva dramatiseringarna som illustrerade de bibliska sanningarna. Han gick med på att göra det, och vi har då till sist denna unika bok. Jag vill understryka att inget som läggs fram i Bibeln har ändrats då dessa fiktiva berättelser skrivits. De dramatiserade 7

elementen är noggrant byggda på fakta i Uppenbarelseboken. Berättelserna fyller bara i gapen som Uppenbarelseboken inte tar upp. De lägger fram möjligheter om hur de bibliska händelserna skulle kunna utspela sig. Jag medger till fullo att dessa scener inte med fullständig noggrannhet kan fylla i gapen, men de erbjuder en möjlighet bland många med ett mål i sinne: att skärpa in ändtidens sanningar inte bara i intellektet, utan också i hjärtat. Min förhoppning är att dessa historier ska fungera som en påminnelse om att Uppenbarelseboken inte bara är teoretisk; dess avsikt är att skildra verkliga individer och situationer. Varje kapitel i den här boken är indelade i två sektioner. Den första är den dramatiserade händelsen, vilken följs av en sektion som kallas ”Skriften bakom berättelsen”. Min förhoppning är att dramatiseringen ska väcka din aptit att upptäcka de bibliska sanningarna bakom berättelsen. Denna andra sektion gräver djupare in i Skriften, med diskussioner om vad Uppenbarelseboken säger och hur den kan tolkas och tillämpas. Detta upplägg möjliggör för dig att skilja fakta från fiktion, och förstå den bibliska grund som bär upp berättelsen. På det här sättet får du allt från den här boken som C.S. Lewis hade velat. Berättelsen för in sanningen i ditt hjärta, och Skriften bakom berättelsen för in den i ditt intellekt. Det är mitt hjärtas bön att den här boken ska göra ett intryck både i ditt intellekt och i ditt hjärta av Uppenbarelsebokens sanning, och att den ska stärka din beslutsamhet i att stå fast för Kristus mitt i de värsta omständigheter. Jag ber även att den här boken ska hjälpa dig inse Uppenbarelsebokens övergripande sanning: att den kristnes seger i Kristus är en absolut garanti.

Dr David Jeremiah

kapitel ett

EXILEN Det var en söndagsmorgon under det första århundradet e. Kr. och medlemmarna i den efesiska församlingen samlades för gudstjänst i det rymliga atriet i den villa som tillhörde Marcellus; en mäktig romersk konvertit som frikostigt erbjöd sitt hem som mötesplats. Då medlemmarna anlände var deras ansikten stela av osäkerhet. Spänningen låg i luften som en tamp redo att brista. Mötet inleddes som vanligt, med en psalm, men den här dagen sjöng kyrkan utan större inlevelse. Deras sinnen var distraherade av de illavarslande ryktena som kom från Rom. Efter en bön och läsning ur profeten Jesaja stod Tychicus upp, en av församlingstjänarna, för att tala till församlingen. ”Kära bröder och systrar, kyrkans ledare har bett mig informera er om onda budskap. Ett påbud har precis satts upp på mötesplatsen, vilket berättar för oss att den romerske kejsaren Domitianus har antagit titeln ’mästare och gud’. Han har krävt att alla i riket svär en ed för att dyrka honom. Han har redan satt 9

igång en aggressiv kampanj för att tvinga fram påbudet i alla städer som befinner sig under Roms rättssystem. Det som är värre är att han har pekat ut judar och kristna, eftersom han misstänker att vi inte är lojala mot Rom.” En röst från folksamlingen ropade: ”Stämmer ryktena att påbudet redan har tvingats fram i några av de andra kyrkorna?” Församlingstjänaren nickade försiktigt. ”För fjorton dagar sedan invaderade romerska soldater alla kristna hem de kunde finna i Pergamon, och krävde att varenda medlem omedelbart svor eden att tillbe Domitianus.” ”Gjorde de det?” frågade en annan skälvande röst. Tychicus ansikte fick något smärtsamt över sig. ”Det smärtar mig att rapportera att två tredjedelar av dem gav med sig och svor eden.” En susning spred sig genom folksamlingen. ”Vad hände med dem som inte böjde sig?” frågade någon. ”Jag är ledsen att behöva berätta för er att de blev brutalt pryglade och avrättade. Och vi kan vara säkra på att samma sak snart kommer hända här i Efesos.” Det blev tyst i rummet. Till sist frågade någon: ”Vad kan vi göra?” En äldre man som suttit vid sidan om, reste sig i den stunden med stöd av käppen i sin hand. Till skillnad från de andra ansiktena i rummet, visade hans ingen oro. Han utstrålade helt enkelt glädje. ”Det var nästan som om hans ansikte strålade”, konstaterade en medlem senare. Aposteln Johannes vände sig mot gruppen. ”Mina kära bröder och systrar”, började han, ”ni frågar vad vi kan göra. Det finns bara ett svar.” Vid nittio års ålder ljöd hans röst fortfarande klar och stark. Men det fanns en värme i hans framförande som löste upp mycket av spänningen i rummet. 10

”Vi kan stå redo att ge tillbaka till vår Herre Jesus Kristus, det Han har gett till oss. Han gav oss liv genom att ge upp sitt liv, och vi ska inte göra något mindre för Honom.” ”Vi kanske ska sluta träffas på ett tag”, sa Marcellus. ”Det skulle stoppa oss från att vara så synliga och identifierbara.” ”Nej, det är exakt vad vi inte ska göra”, svarade Johannes. ”Vi måste se på detta bekymmer som är i antågande, som ett prov på vår tro. Kommer vi älska Herren tillräckligt för att stå starka och lida med Honom? Eller kommer vi vända ryggen åt den som gav oss historiens största kärleksgåva? Med sådana bekymmer på väg behöver vi träffas mer än någonsin för att stötta och uppmuntra varandra att stå starka. Om vi slutar samlas kommer vi isolera oss själva och förlora den styrka vi drar från varandra. Vi får aldrig sluta träffas, oavsett hur svår förföljelsen är.” ”Så länge detta hot kvarstår har vi bestämt att vi bör mötas i hela staden i olika hem”, sa Tychicus. ”Romarna kommer aldrig lyckas hitta oss alla. Några av oss faller kanske, men kyrkan i Efesos kommer överleva.” ”Och till och med växa sig starkare trots förföljelsen, hoppas jag”, tillade Johannes. ”Ibland är jag rädd för att vi är på väg att bli självbelåtna, och att den kärlek vi ursprungligen hade för vår Herre och för varandra börjar svalna. Förföljelse skulle kunna tända den kärleken på nytt genom att dra oss samman då vi möter en gemensam fara.” ”Varför låter Gud detta hända?” ropade en röst från den bakre delen av rummet. ”Vi har varit lojala och hängivna. Vi har gjort många goda saker i Kristus namn. Men ju fler goda saker vi försöker göra, desto mer verkar världen hata oss.” ”Förundra er inte, mina bröder och systrar, om världen hatar er”, svarade Johannes. ”Vår Herre och Frälsare var perfekt på alla sätt, och ändå hatade världen Honom. Människor hatar det de inte 11

förstår. Vi borde se på denna kommande prövning som en stor ära. Vi väljs ut för att dela Hans kors och Hans offer för oss. Många som redan har dött för Kristus har tagit emot sitt lidande med glädje. Under de år som gått sedan Hans död och uppståndelse, har alla mina apostlakamrater, inklusive den där sent inkomna brandfacklan Paulus, blivit kallade att dödas för Honom. Jag är den ende kvarvarande aposteln som har förnekats den äran. Och nu när jag ser det vid horisonten, välkomnar jag det med hela mitt hjärta. Jag uppmanar er alla, mina kära bröder och systrar, att stå kvar trofasta och lojala mot Kristus, oavsett priset. Ni kommer få ta emot en belöning i himlen som kommer få er uppoffring att framstå som en bagatell.” Johannes återtog sin sittplats och lutade sig tungt mot sin stav. Efter ytterligare en psalm och flertalet böner, upplöstes samlingen. Som vanligt flockades medlemmarna runt Johannes med frågor eller bönebehov, eller helt enkelt för att njuta av mannens magnetiska närvaro. Men den här dagen rann en spänd underström genom konversationerna. Det tog inte lång stund förrän Marcellus knuffade sig fram genom gruppen och stod mitt emot aposteln. Hans ansikte var rött som vin, och hans ögon brann av ilska. ”Hur kan du be oss göra detta?” krävde han att få veta. ”Jag har en fru och fem små barn. Förväntar du dig att jag bara ska stå och se på medan de torteras och slaktas? Jag kommer inte göra det! Ni andra kan träffas nästa söndag liksom boskap som väntar på dessa romerska slaktare. Men inte jag! Ni måste hitta någon annanstans att träffas. Det kommer inte vara någon gudstjänst här förrän den här krisen har passerat. Jag är fullständigt villig att leva för Kristus, men det är för mycket begärt att be mig dö för Honom!” Utan att säga något mer vände Marcellus på hälen och gick 12

iväg. Snart skingrades de kvarvarande medlemmarna för att bege sig hemåt. Hur skulle de reagera när romarna kom? De var inte helt säkra. Skulle de möta denna kris med Johannes mod eller Marcellus rädsla? * * * Följande söndag samlades en liten grupp av familjer för att hålla gudstjänst i Johannes hem. Fem av de förväntade tjugotre medlemmarna var inte närvarande. Inget sades om de som uteblev, men morgonbönen inkluderade en begäran om att alla skulle återfå sitt mod och stå fast. Efter några psalmer, en skriftläsning, och fler böner, stod Johannes upp för att tala. Plötsligt slogs dörren upp, och åtta romerska soldater rusade in. De var iklädda rustning och bar svärd. De förskräckta kristna stirrade med vidöppna ögon, och mödrar drog sina barn intill sig. Den befälhavande officeren öppnade en liten skriftrulle och läste kejsarens krav. ”Ni måste upphöra med att tillbe er Gud”, proklamerade han. ”Det är endast tillåtet att tillbe Domitianus.” Efter uppläsandet höll en av soldaterna upp en bronsstaty. Den var över trettio centimeter hög och bar en exakt avbild av kejsarens ansikte. Befälhavaren rullade ihop skriftrullen och sa: ”Kejsar Domitianus begär att ni visar ert samtycke till hans order denna dag genom att böja er inför hans avbild. Om ni vägrar kommer ni dödas.” Ingen av de kristna rörde sig. Det här var ett skört ögonblick, och alla visste det. Om någon av dem bröt ihop och böjde sig inför avbilden, skulle kanske andra också förlora sitt mod och göra detsamma. Efter en spänd stund av tystnad nickade befälhavaren till sina män. De drog sina svärd.

En kvinna nästan längst fram skrek till och föll till golvet. Hon böjde sig inför avbilden och svor eden. Hennes man följde snabbt efter, liksom fyra andra medlemmar. Men resten av de församlade stod orubbliga och några av dem yttrade tysta böner. ”De sex av er som gav vika har räddat sina liv, för vad de nu kan vara värda.” Befälhavaren gjorde inget försök att dölja sitt förakt. Medan de sex medlemmarna rusade ut genom dörren, klev officeren fram mot Johannes. ”Jag tror du måste vara den som ditt folk kallar aposteln Johannes.” ”Jag är han”, svarade Johannes. Befälhavaren vände sig mot sina soldater. ”Män, vi har till sist funnit honom – ringledaren för alla kyrkorna i Mindre Asien. Detta är den viktigaste rebellen som har lett tusentals medborgare till att förneka Roms auktoritet och tillbe en man som avrättades som en kriminell.” Befälhavaren vände sig tillbaka mot Johannes. ”Ord om din trolöshet har nått kejsarens egna öron, och han har reserverat ett särskilt straff för dig. Istället för att dräpa dig direkt vill han få dig att lida tills du önskar att du vore död. Ditt öde kommer visa dina följare fruktlösheten i att stå emot Rom.” Befälhavaren grep Johannes och knuffade ut honom genom dörren. De andra soldaterna följde efter och bommade igen dörren från utsidan och stängde in de kristna som var kvar där inne. En soldat tog fram en fackla, tände eld på den med sin flinta och satte huset i brand. Medan soldaterna ledde Johannes mot den romerska garnisonen, kunde Johannes se hur huset började brinna. De befann sig femtio steg bort då befälhavaren stannade upp och vände sig mot den nu flammande stugan. ”Vad är det för oljud?” ”Det är sång”, svarade Johannes. ”Mina trofasta bröder och 14

systrar lovsjunger till sin sanne Herre, Jesus Kristus, vilken de kommer möta ansikte mot ansikte under just den här timmen.” Johannes lutade sig tungt mot sin stav och kämpade för att andas, men de tvingade honom att marschera vidare. Då de anlände till garnisonen överlämnades han till en fångvakt som spände fast kedjor runt Johannes vrister och släpade ut honom på gården. Soldaterna klädde av honom till midjan, kedjade fast hans vrister vid en stolpe och pryglade honom med en metalldubbad piska. Sedan låste de in aposteln i en fuktig, stinkande cell. Under flera dagar låg han där och svävade mellan liv och död. Men trots sin strimlade rygg, de smutsiga förhållandena och de magra matportionerna, svor aldrig Johannes åt sin vakt. Soldaten, som var imponerad av Johannes uthållighet, började smyga dit extra mat åt honom. Under de följande veckorna läkte Johannes sår och så småningom kunde han stå och halta omkring i sin cell. En dag kallade vakten honom att komma nära. ”Jag har fått veta vad som kommer hända med dig”, viskade han. ”Du kommer föras till ön Patmos där du kommer få leva i exil resten av ditt liv.” ”Patmos!” upprepade Johannes. Han kände till ön – en ökänd avstjälpningsplats för Roms dömda fångar. ”När kommer jag skickas i exil?” ”Om två dagar. Du kommer inte få så mycket mat på resan – och inte över huvud taget på ön. Jag kommer ge dig en liten påse med bröd och vindruvor som du kan smyga in under din dräkt och smuggla ombord på skeppet.” ”Tack, men om det inte gör någonting för dig skulle jag mycket hellre vilja ha en rulle pergament och en flaska bläck.” ”Jag ska göra vad jag kan.” * * * 15

Två dagar senare klev Johannes ombord på ett skepp som lämnade Efesos hamn för den tre dagar långa resan till Patmos. Under sin dräkt bar han en platt läderväska som innehöll hans pergament och bläck. Skeppet – vilket var en romersk konvertits handelsfartyg – drevs fram genom ett ensamt fyrkantigt segel och fyrtio åror under däck. De landsförvisade som gav sig av tvingades bemanna årorna – förutom Johannes som fortfarande bar kedjor runt vristerna, och tre andra som undantogs på grund av ålder eller handikapp. De hölls på däck nära skeppets stäv. Då skeppet seglade in till Patmos hamn såg Johannes ut över ett landskap med karga kullar, livlösa fält av sand och salt, och steniga klippor översållade av björnbärsbuskar och korta träd. När fångarna klev av skeppet fick de varsin tredagarsranson av torkat kött och fisk. ”Det är allt ni får”, sa kvartermästaren. ”När det är slut får ni klara er på egen hand.” Johannes lärde sig snart att de förvisade var lämnade åt sig själva även på andra sätt. Inte bara skulle de vara tvungna att samla ihop sin egen mat, utan de skulle också vara tvungna att finna tak över huvudet. Även om det fanns två eller tre enkla boplatser som byggts ovanpå ruinerna av antika städer, erbjöd dessa stretsamma byar inget skydd från öns landsförvisade kriminella befolkning. Den enda lag som gällde var självbevarelsedrift och överlevnad. De förvisade som anlände fann antingen tak över huvudet bland öns grottor, eller så byggde de skjul av sten och döda träd. När Johannes befann sig ombord på skeppet hade han hört rykten om att den avlägsna delen av Patmos var minst befolkad. Han resonerade att mat och tak över huvudet skulle vara enklare att hitta där, så han begav sig ut på en vandring över ön. Den åldrande aposteln var nära utmattning då han snubblade över en övergiven grotta. Den hade utsikt över havet, och ett rin16

nande vattendrag flöt förbi i närheten. Johannes var född och uppvuxen som en fiskare, och samlade ihop några sega klätterväxter och vävde ihop dem till ett användbart nät. Han stapplade ner till stranden och klev upp på en udde som var översållad av stenblock. När han nådde fram till en klippavsats som hängde ut över det djupare vattnet, sänkte han ner nätet medan han höll kvar greppet om dess långa grenar och väntade. Två timmar senare återvände han till grottan med det provisoriska nätet fyllt med tre stora krabbor och två silverfiskar. * * * Medan dagarna gick, den ena lik den andra, började Johannes känna att hans liv blivit meningslöst – att han var dömd att fortsätta resten av sitt liv på jorden utan syfte. Han undrade ofta över varför han inte blivit martyr som sina apostlakamrater. Efter morgonandakt en solig söndag och lunch bestående av fisk och bär, stapplade Johannes iväg mot sin favoritplats med utsikt över havet. Han satte sig ner på sin vanliga klippa i skuggan av ett högt stenblock, och tittade ut över det grågröna vattnet. Han lade sitt pergament i knät och tog fram en fjäderpenna för att skriva ett brev. Det var då det hände. En mäktig röst dånade precis bakom honom. ”Jag är Alfa och Omega, den förste och den siste.” De mäktiga orden ekade genom himlarna som dundrande åska. Johannes tappade sin fjäderpenna och började skaka. Nästan förlamad av skräck kunde han knappt förmå sig själv att titta mot den plats varifrån rösten kom. Men det fanns någonting väldigt lockande med den där rösten, så att han till sist inte hade något annat val än att vända sig om. 17

Framför honom stod den mest magnifika och majestätiska man han någonsin sett. Hans ansikte lyste som solens glans. Han var iklädd en skimrande dräkt i renaste vitt, som var knuten runt Hans bröst med ett guldskärp. Hans hår var vitt – inte ålderdomens stripiga och bleka vita hår, utan livfullt och gnistrande vitt som ren snö. Mannens ögon brände in i Johannes själ som genomborrande flammor. I sin högra hand höll Han sju gnistrande stjärnor. När Han talade rullade orden fram över Hans tunga som tidvattensvågor. Allt med den här mannen utstrålade en sådan perfekt skönhet och prakt att Johannes sinnen överväldigades. Han föll till marken fullständigt avsvimmad. Han vaknade till av att någon försiktigt rörde vid hans axel. ”Var inte rädd”, sa mannen med en röst som var så fylld av kärlek och värme att Johannes rädsla smälte som vax i solsken. ”Jag är den förste och den siste”, sa mannen igen. ”Jag är den levande; jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och helvetet.” Johannes insåg att han än en gång var i närvaron av den Herre han älskade. Han njöt i vågor av oförutsedd glädje. Den gyllene rösten bad Johannes ta upp sin fjäderpenna för att skriva ner de under som skulle avslöjas för honom – under som gällde existerande saker, och kommande saker. Johannes, nu full av förväntan, satt återigen med fjäderpennan i sin hand och rullen i knät. Rösten talade: ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser...” Genast började Herren diktera varningar, tillrättavisningar och lovord till de sju kyrkor som sett Johannes som sin patriark. Då Johannes avslutade det sista brevet försvann uppenbarelsen av Kristus, och Hans röst ropade från någonstans ovan: ”Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste ske efter detta.” 18

I den stunden bleknade Patmos välbekanta landskap bort, och Johannes blickade intensivt och vördnadsfullt mot något som ingen jordisk människa någonsin hade sett – himlens faktiska tronrum. Uppenbarelse efter uppenbarelse följde – några som var hemska att se, och andra majestätiska bortom fattningsförmåga. Medan den sista uppenbarelsen bleknade bort, hörde aposteln dessa sista ord: ”Jag kommer snart!” Plötsligt upptäckte Johannes att han återigen satt på sin klippa i skuggan av stenblocket. Han hade fått en vision om saker som skulle komma – ett budskap som skulle försäkra Herrens kyrkor världen över om att deras slutgiltiga seger i Kristus var säker, även om fruktansvärd förföljelse väntade i framtiden. ”Ja, Herre, kom snart”, sa han medan han rullade ihop rullen. * * *

SKRIFTEN BAKOM BERÄTTELSEN Genom att skriva denna mäktiga bok på ön Patmos, slöt sig Johannes till en exklusiv grupp av utvalda tjänare som hade fått liknande instruktioner från Herren, och som hade utfört sina verk under svåra omständigheter. Moses skrev Moseböckerna i vildmarken. David skrev många av psalmerna medan han flydde från den mordlystne kung Saul. Jesaja skrev medan han iakttog sin nation urarta, och enligt traditionen dog han en martyrs död. Hesekiel skrev medan han var i fångenskap i Babylon. Jeremias liv var ett liv av prövningar och svårigheter. Petrus skrev sina två brev precis innan han blev dödad som martyr. Paulus skrev sina brev samtidigt som han blev slagen, led skeppsnöd, blev stenad och rånad, och medan han mötte hunger, törst, kyla, nakenhet, 19

förtal och mer eller mindre alla andra prövningar som människor kan möta (2 Korintierbrevet 11:24-27). Och Johannes fick ta emot den mest omfattande uppenbarelsen av framtida händelser som någonsin visats någon av Nya Testamentets författare, medan han var utvisad till Patmos – en liten, stenig ö i Egeiska havet. Han var utestängd från världen men innestängd hos Gud, och från den där ensliga ön gav han oss den bok vi känner som Jesus Kristi uppenbarelse. Gud kan mycket väl ha tillåtit Johannes landsförvisning så att han kunde vara ensam med Honom, och ta emot denna monumentala vision av framtiden. Ibland kräver det arbete Han har för oss, att vi förflyttas från vår vanliga miljö. Jag tänker på Abrahams kallelse, Josefs slaveri, Moses flykt från Egypten, och Daniels fångenskap. Många författare jag känner, drar sig undan till ett berg eller till och med ett hotellrum så att de till fullo kan koncentrera sig på sin uppgift. I mitt schema ingår ofta flygresor, och jag tenderar att skriva bäst, planera, och tänka i isoleringen på ett flygplan på 9 000 meters höjd. Då vi öppnar Uppenbarelseboken visar det sig snabbt att vi kommer möta ett budskap med ett högt syfte. Även om den bär likheter med profetiska budskap i Daniel, Hesekiel och Matteus, är Uppenbarelseboken unik. I de första verserna berättar den för oss vilken typ av bok det är. En profetisk bok Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han sände sin ängel och gjorde det känt för sin tjänare Johannes. uppenbarelseboken 1:1

Den här versen uppvisar det profetiska särdraget i det Johannes skrev, genom att använda ett nyckelord och en nyckelfras. Nyckelordet är uppenbarelse, vilket är översättningen av det grekiska ordet apokalypsis, eller ”apokalyps”. I det grekiska Nya testamentet är detta det första ordet i hela boken. När vi hör ordet apokalyps, tänker vi på fruktansvärda katastrofer associerade med världens slut. Men på grekiska betyder ordet helt enkelt ”ett avtäckande; ett avslöjande; en manifestation av”. Det huvudsakliga syftet med Uppenbarelseboken är inte att måla upp en bild av ändtiden, även om den gör det. Den skrevs först och främst för att avslöja, eller avtäcka, Jesus Kristus majestät och makt. Boken är varken ett pussel eller en gåta utan ett avslöjande om vem Jesus är. Den profetiska nyckelfrasen som används i vers 1 är översatt med ”snart måste ske”. Detta uttryck beskriver någonting som händer plötsligt. Det indikerar snabb utveckling efter att någonting sätter igång. Tanken är inte att händelsen kanske sker snart, utan att när den gör det så inträffar den plötsligt. Det är som en jordbävning i Kalifornien: vi vet inte när nästa kommer, men vi vet att den gör det. Och den kommer att komma plötsligt och utan förvarning. En personlig bok Johannes, som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt vad han själv har sett. uppenbarelseboken 1:1-2 Uppenbarelseboken når vida omkring i sin omfattning, och samtidigt är den också väldigt personlig. Det här är ett budskap som Johannes personligen tog emot från Herren. Johannes skriver till 21

dem som han är personligen bekant med, och hänvisar till sig själv som ”broder” (”broder och kompanjon”, eng övers) i lidandet (1:9). Jesus sa till Johannes: ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea” (Upp 1:11). De sju brev vi finner i kapitel 2 och 3 var personliga brev som var skrivna till faktiska församlingar i Mindre Asien (nuvarande Turkiet) vid slutet av det första århundradet e. Kr. Enligt teologen John Scott: ”De sju städerna som nämns utgör en ojämn cirkel, och listas i den ordning en budbärare möjligtvis besöker dem ifall han har i uppdrag att överlämna breven. Efter att ha seglat från ön Patmos … skulle han anlända till Efesos. Han skulle sedan resa norrut till Smyrna och Pergamon, sydöst till Tyatira, Sardes och Filadelfia, och avsluta sin resa vid Laodicea.”1 Vart och ett av breven inleds med frasen: ”Jag känner dina gärningar”, och vart och ett innehåller ett löfte till den ”som segrar”. Men varje budskap mellan dessa stödfraser var personligen skräddarsydda för behoven i den kyrka till vilken det var adresserat. Det är som sådana breven måste läsas i deras egen kontext. Ändå finns det tillämpningar för oss idag. Fastän Johannes skrev dessa brev med kyrkor under första århundradet i åtanke, identifierar de exakt den typ av kristna som dyker upp i kyrkan i varje tidsålder – inklusive idag. Vem som än läser breven kommer förmodligen tänka på individer eller kyrkor som passar in i någon av beskrivningarna. Jag tror att Herrens rekommendationer till dessa sju kyrkor skulle kunna lösa alla de problem som nutida kyrkor möter. Denna princip tycks bekräftad i det faktum att alla sju brev innefattades i ett enda pergament, vilket betyder att var och en av kyrkorna fordrades att läsa de brev som var skrivna till de andra.

En illustrerad bok Han sände sin ängel och gjorde det känt för sin tjänare Johannes, som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt vad han själv har sett. uppenbarelseboken 1:1-2 Vid trettionio tillfällen indikerade Johannes att han nedtecknade saker han såg. Hans ord målar levande bilder för att avslöja framtiden genom minnesvärda symboler och liknelser. Symboler förekommer genom Skriften som instrument för gudomlig uppenbarelse, men den här boken innehåller fler symboler än någon annan. Ibland representerar symbolerna människor. I det första kapitlet, till exempel, ser man Jesus som en domare med ett tveeggat svärd som kommer ut ur Hans mun. I kapitel 13 presenteras Antikrist som ett vilddjur som kommer upp ur havet, och den falske profeten som ett vilddjur som har sitt ursprung från jorden. Varför finns det så mycket symbolik i Uppenbarelseboken? För det första försvagas inte symbolik med tiden. Väl valda symboler spänner över århundradena och låter oss tillämpa dem inte bara på uråldriga eller kommande tider, utan också på vår egen. De skapar ett fängslande drama som uppmuntrar förföljda och lidande heliga genom tiderna. För det andra skänker symboler värderingar och väcker känslor till liv. Att kalla en tyrann för vilddjur framkallar en primär rädsla som ordet diktator missar. Det är mer färgstarkt att tala om det korrupta världssystemet som det stora Babylon, än att dämpa det med en trivial lista av beskrivningar. Ta en titt på vad Eugene Peterson säger om hur bildspråket i Uppenbarelseboken påverkar honom: ”Evangeliets sanning är 23

redan komplett, uppenbarad i Jesus Kristus. Det finns inget nytt att säga i det ämnet. Men det finns ett nytt sätt att säga det på. Jag läser inte Uppenbarelseboken för att få mer information, utan för att väcka min föreställningsförmåga till liv. … [Johannes] tar sanning som urholkats till plattityd genom slarvigt användande, och sätter den i rörelse framför oss i en ’livlig och lidelsefull dans av idéer.’”2 Sist men inte minst fungerar dessa symboler som en slags andlig kod som i allmänhet förstods av troende men inte av utomstående. Johannes bok skickades runt till kyrkorna under Domitianus regim (81-96 e. Kr.). Om den hade skrivits i mer direkt, vardagligt språk och råkat hamna i romerska händer, hade de som associerats med boken blivit avrättade. Historikern Ethelbert Stauffer skriver: ”Domitianus var … den förste kejsaren som drev en ordentlig kampanj mot Kristus, och kyrkan svarade på attacken under ledning av Kristi sista apostel, apokalypsens Johannes. … Domitianus var den förste kejsaren som förstod, att det bakom den kristna rörelsen stod en gåtfull figur som hotade glorifieringen av kejsarna. Han var den förste att förklara krig mot denne figur, och också den förste att förlora kriget – en försmak av saker som skulle komma.”3 En lönsam bok Uppenbarelseboken är den enda boken i Bibeln som motiverar sina läsare genom löfte om välsignelse för dem som läser och hörsammar den. Löftet ges i början och i slutet: Salig är den som läser upp och saliga de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som står skrivet i den, för tiden är nära. uppenbarelseboken 1:3 24

Och se, jag kommer snart. Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok. uppenbarelseboken 22:7 Ordet salig (blessed, eng) betyder ”lycklig, lycksalig, glad”. Det kan verka märkligt att associera glädje med det stundtals isande dramat i Uppenbarelseboken, men dr Martin Lloyd-Jones hjälper oss förstå varför detta är en logisk reaktion för dem som läser boken: ”Uppenbarelseboken skrevs för att Guds folk, som gick igenom fruktansvärda förföljelser och hemska svårigheter, fortfarande skulle kunna fortsätta att glädja sig. Det är en bok som visade dem Herrens slutgiltiga seger över Satan och alla andra ondskans krafter. . . Den skrevs för män och kvinnor som hade haft problem, och den var avsedd att hjälpa dem, inte bara människor som skulle leva 2 000 år senare. . . Om din förståelse av Uppenbarelseboken inte hjälper dig att glädjas, då missförstår du den.”4 lönsam för personlig tillämpning Johannes var inte intresserad av att enbart stimulera sina läsares föreställningsförmåga. Hans mål var att påverka deras liv och ändra deras levnadssätt. Skriften är en guide för uppförande likväl som den är lärokällan. Sju gånger i Uppenbarelseboken läser vi denna fras: ”Du som har öron, hör” (2:7, 11, 17, 29; 3:6, 13, 22). Vårt uppförande idag påverkas av det vi vet om morgondagen. Uppenbarelseboken berättar för oss om Guds plan för framtiden, och försäkrar oss om att vi är på den vinnande sidan. Det tycks ofta som om fienden vinner, men Uppenbarelseboken sätter allt i perspektiv. Satan vinner kanske några nuvarande strider, men krigets utfall har redan slagits fast – och Satan vet det. När vi känner till den sanningen också, ger det oss mod att hålla ut genom nedgångarna. Liksom skeppsbrutna som fortsätter ro eftersom 25

kartan visar en ö längre fram, kommer vi ha modet att fortsätta framåt. Kanske är detta anledningen till att djävulen försöker hindra människor från att läsa denna fantastiska bok. ”Djävulen har vänt tusentals människor bort från denna del av Guds ord. Han vill inte att någon ska läsa en bok som berättar om hur han kastas ut från himlen, blir bunden i en avgrund i tusen år och slutligen nedkastad i eldsjön för att ’plågas dag och natt i evigheters evighet.’ Inte heller är han angelägen om att vi ska läsa om hans främsta fiendes, Jesus Kristus, slutliga seger. Ju mer du studerar Uppenbarelseboken, desto mer förstår du varför Satan kämpar så hårt för att hålla Guds folk borta ifrån den.”5 lönsam för offentlig sammankomst Dramatiseringen i inledningen av det här kapitlet beskriver en kyrklig sammankomst under det första århundradet, och är inspirerad av den tidiga kyrkofadern Justinus Martyrens (100-165 e. Kr.) skrifter. Han beskriver själva typen av deras gudstjänst i First Apology: ”På den dag som kallas söndag är det ett möte på en plats för dem som bor i städer eller på landet, och man läser apostlarnas memoarer eller profeternas skrifter så långt man hinner. När läsaren är färdig, kallar ledaren [oss] i ett tal att efterlikna dessa nobla ting.”6

Uppenbarelsebokens saligheter 1.

Salig är den som läser upp och saliga de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som står skrivet i den. (Upp. 1:3)

Saliga är de döda som härefter dör i Herren. (Upp. 14:13)

Salig är den som vakar och bevarar sina kläder, så att han inte går naken och man ser hans skam. (Upp. 16:15)

Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid. (Upp. 19:9)

Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden ingen makt, utan de ska vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år. (Upp. 20:6)

Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok. (Upp. 22:7)

Saliga är de som tvättar sina kläder så att de får rätt till livets träd och får komma in genom portarna till staden. (Upp. 22:14)

Offentlig högläsning och förmaning var en väsentlig del av sammankomster i den tidiga kyrkan. Paulus sa till exempel till unge Timoteus: ”Fortsätt att högläsa ur Skriften och att förmana och undervisa” (1 Timoteusbrevet 4:13). Uppenbarelseboken 1:3 indikerar att den offentliga högläsningen av Uppenbarelseboken kommer mötas av en speciell välsignelse från Gud. lönsam för profetisk förväntan Den tredje versen i Uppenbarelseboken 1 slutar med frasen tiden är nära, och Uppenbarelseboken 22:10 förkunnar att ”tiden är nära”. Många människor har tolkat dessa fraser som att de betyder att uppfyllande av profetian måste vara precis runt hörnet. Det här har resulterat i förhastade förutsägelser om när uppryckandet, vedermödan, tusenårsriket och Jesu andra ankomst kommer att ske. 27

Uttrycket ”tiden är nära” behöver dock inte nödvändigtvis betyda att händelsen kommer inträffa omedelbart. Det indikerar att den är nära från den profetiska uppenbarelsens perspektiv, vilken drivs enligt sin egen tidtabell. Att säga att en händelse är nära, betyder att den är den nästa stora tilldragelsen i den profetiska kalendern. De här händelserna var nära i den betydelsen då Johannes skrev ner dem; de var de närmast följande stora händelserna i kalendern. Och de är ännu närmare idag. Profetior är Guds sätt att ge oss rättvis förvarning så att vi kan förbereda våra hjärtan och sinnen att vara redo för det som ligger framför. En praktisk bok För över hundra år sedan skrev William E. Blackstone en liten bok som heter Jesus Is Coming; God’s Hope for a Restless World (”Jesus kommer; Guds hopp till en rastlös värld”, fritt övers från eng). Den hade en markant betydelse för den kristna världen, och sporrade mycket av dagens intresse för att studera profetior. I sin bok ägnar Blackstone ett helt kapitel åt de praktiska fördelarna med att studera profetior, vilket han kallar den sanna drivkraften till ett heligt liv. Han skriver: ”Ingen annan lära i Guds ord skänker ett djupare motiv till att korsfästa köttet, till avskildhet för Gud, till att arbeta för själar och som vårt hopp och glädje och ärekrans, än denna gör.”7 Blackstone fortsätter och lägger fram fyrtio fördelar listade i Bibeln för dem som studerar profetior. Jag har inte utrymme att nämna fyrtio, men jag skulle vilja dela tre praktiska vinster som kommer till oss genom att studera profetior – och speciellt Uppen barelseboken.

att studera profetior motiverar oss att leva fruktsamma liv Vissa människor tror att en stark medvetenhet om Jesu andra ankomst gör oss till lata själar som står här och där och stirrar uppåt i någon slags värdelös trans. Men i själva verket är det motsatta sant. I den största predikan som någonsin predikats på temat den andra ankomsten (talet från Oljeberget i Matteus 2425), räknade Jesus upp ”tidens tecken” och beskrev händelserna runt Hans återkomst. Sedan berättade Han en rad historier för att åskådliggöra betydelsen av att vara produktiv och förberedd. ”Salig är den tjänaren när hans herre kommer och finner att han gör så”, sa Han (Matteusevangeliet 24:46). Denis Lyle, en baptistpastor i Belfast på Nordirland, berättar om en turist som besökte en vacker herrgård på en fin sjöstrand i Schweiz. Huset var omgivet av välskötta trädgårdar vilka satt ihop med hjälp av prydliga gångstigar. Det fanns inte ett ogräs i sikte. ”Hur länge har du skött om det här stället?”, frågade turisten trädgårdsmästaren. ”Jag har varit här i tjugo år.” ”Och hur ofta har ägaren av denna egendom varit i residenset under den tiden?” Trädgårdsmästaren log. ”Han har bara varit här fyra gånger.” ”Och tänk”, utbrast besökaren, ”att du hållit det här huset och trädgården i sådant utmärkt skick i alla dessa år. Du sköter om dem som om du förväntade dig att han kommer i morgon.” ”Åh nej”, svarade trädgårdsmästaren, ”jag sköter om dem som om jag förväntade mig att han kommer idag.”8

Jesus kommer tillbaka – Han kan komma vilken minut som helst, Han kan komma snart; kanske kommer Han idag. Det här är några av Hans sista ord som skrevs ner i Bibeln: ”Ja, jag kommer snart” (Uppenbarelseboken 22:20). Ju mer medvetna vi är om Hans nära förestående återkomst, desto mer motiverade kommer vi vara i vår tjänst för Honom i de här sista dagarna. att studera profetior motiverar oss att leva positiva liv Uppenbarelseboken främjar också ett positivt sinne. Medan vi studerar den, börjar vi inse att allt som händer i vår värld idag är på väg någonstans. I Uppenbarelseboken, som i ingen annan bok, ser vi Guds suveräna hand över världshändelserna. Vi ser Honom ha kontrollen även om så mycket här på jorden verkar vara bortom kontroll. Johannes säger att Jesus Kristus är ”härskaren över jordens kungar” (Uppenbarelseboken 1:5). Det här är inte ett uttalande om Kristus framtida styre. Det är ett uttalande om Hans nuvarande styre. Jesus kommer inte bara bli kung. Han är redan kung över jordens kungar. Vernard Eller får fram denna poäng på ett ganska mäktigt sätt: Vi är här vid hjärtat av Johannes budskap. … Det är detta: saker är inte vad de ser ut att vara! Utifrån allting ... som de flesta av oss kan se, verkar det tydligt att ”jordens kungar” är där saker händer: det är deras inflytande som ser till att saker sker, det är deras handlingar som avgör historiens gång. ... Nej, saker är inte vad de ser ut att vara! I motsats till deras egna självbelåtna åsikter, så är det inte det där gänget som håller i historiens tyglar. När Johannes för allra för30

sta gången nämner jordens kungar, förkunnar han att de har en härskare, att de blir styrda. Den där härskaren … har redan vunnit den avgörande segern och etablerat sin kontroll. … Guds är verklig makt iklädd skenbar maktlöshet; ondskans är skenbar makt som egentligen är maktlös. Saker är inte vad de ser ut att vara! Jesus är Herre – och inte bara över oss … som accepterar hans herreskap utan över alla andra, upp till och inklusive jordens kungar.9 Medan tillståndet i världen blir värre sa Jesus att vi inte ska gå omkring och hänga med våra huvuden i missmod, eller skaka på våra huvuden i förvirring. Vi ska lyfta våra huvuden i förväntan, för vår befrielse närmar sig (Lukasevangeliet 21:28). Efter att Paulus berättat för tessalonikerna om Jesu plötsliga återkomst för att hämta sitt folk, sa han: ”Trösta därför varandra med dessa ord” (1 Tessalonikerbrevet 4:18). Vår värld befinner sig i ett tillstånd av depression, och antidepressiv medicin sväljs i snabbare takt än någonsin tidigare. Enligt en nyligen genomförd studie har användandet av antidepressiva läkemedel skjutit i höjden under de senaste årtiondena. Faktum är att en av tio amerikaner nu äter antidepressiva mediciner. Bland kvinnor i fyrtio- och femtioårsåldern är siffran en av fyra.10 När jag läste den där statistiken tänkte jag på Ordspråksboken 12:25: ”Bekymmer tynger en mans hjärta, ett vänligt ord ger det glädje.” Jag anser att det finns tillfällen då medicinering är absolut nödvändig, men biblisk meditation är ofta bättre. Då vi läser Uppenbarelseboken är de här några av de första ord vi möter: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga ska se honom” (1:7). Då vi föreställer oss vår Herres återkomst bjuder vi våra själar på ett ”vänligt ord”.

att studera profetior motiverar oss att leva rena liv Här är en sista fördel utifrån studier av Uppenbarelseboken: det befrämjar renhet i våra liv. För några år sedan besökte en framstående predikant vid namn dr J.C. Massee en föreställning han kände att han inte skulle ha besökt. Efter några få minuter reste han sig abrupt och gick. Hans vänner följde med honom ut och frågade vad som var fel. Dr Massee förklarade att Jesus skulle kunna komma vilken stund som helst. ”Jag vill inte att Han ska [finna] mig här!” sa han.11 Bibeln säger att: ”När han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har det hoppet till honom renar sig, liksom han är ren” (1 Johannesbrevet 3:2-3). Att studera Uppenbarelseboken är inte bara för ”profetiaknäppisar” eller ”experter på Jesu tillkommelse”. Det är för varje kristen som älskar Jesus Kristus och som förväntar sig att Han kommer. Det är begripligt och det är lockande, och det kommer förändra våra liv. Det är en praktisk bok med konkreta fördelar, och de som studerar den är gladare, heligare och hälsosammare människor. En avsiktlig bok Uppenbarelseboken 1:7-8 presenterar det tvåfaldiga syftet med hela boken, vilket är att bekräfta Jesu återkomst och Hans slutgiltiga styre över jorden. konungens återkomst Se, han kommer med molnen, och varje öga ska se honom, även de som genomborrat honom. Och jordens alla stam32

mar ska jämra sig för hans skull. uppenbarelseboken 1:7 Bibeln uttrycker oftast Kristi andra ankomst genom att använda det grekiska ordet parousia. Detta är den grekiska termen för ”kommande” eller ”väntad ankomst”, men det kom att tillämpas i en teknisk mening på Kristi ankomst. Det grekiska ordet bär en specifik bibetydelse som är till hjälp: en parousia är ett inträdande som omedelbart förändrar den nuvarande situation den träder in i. Föreställ dig en lärare som för stunden kliver ut ur klassrummet. Då han lämnat blir eleverna högljudda och bullriga och börjar kasta pappersbitar. Men då läraren kommer tillbaka in i rummet förändras allt. Vid hans parousia tystnar eleverna, och ordningen är återställd. Det här är en ögonblicksbild av vad som kommer hända då konungen återvänder. Allt kommer att förändras – ondska kommer slås ned, ordning kommer återställas och rättvisa kommer styra. Uppenbarelseboken 1:7 står i en lång rad av bibliska sanningar. Daniel förutsåg att Messias skulle komma genom molnen: ”I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar” (Daniel 7:13). I sitt tal från Oljeberget talade Jesus om sin ankomst i liknande termer: ”Då ska Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk ska jämra sig när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet” (Matteusevangeliet 24:30). Johannes utvecklade Jesu ord för att beskriva vad varje människa kommer uppleva vid Hans ankomst. ”Varje öga ska se honom” när konungen återvänder (Uppenbarelseboken 1:7). I den stunden kommer den stora frågan för oss alla vara om våra ögon är fyllda av tårar av glädje och tacksamhet för vad konungen gjort för oss, eller tårar av sorg och fasa för den dom som väntar oss.

konungens styre Jag är A och O [”Alfa och Omega”, eng övers], säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige. uppenbarelseboken 1:8 Alfa och Omega – den första och den sista bokstaven i det grekiska alfabetet – pekar inte bara mot Kristus evighet, utan också mot Hans allomfattande makt. I första Moseboken läser vi om hur Satan bröt ned de första människorna och tillskansade sig titeln ”denna världens furste” (Johannesevangeliet 12:31). Sedan dess har vi människor levt i det som C.S. Lewis kallade ”fiendeockuperat territorium”. Jorden tillhörde fortfarande Gud, men Han vidtog inte omedelbart någon åtgärd för att driva ut Satan. Detta var inte på grund av maktlöshet; det var en fråga om timing (Efesierbrevet 1:10). Som Alfa och Omega är Han större än tidens begränsningar. Han föregår skapelsens början och överlever slutet för mänskligheten. Han är den evige allsmäktige Gud. Och när tiden var inne inledde Jesus sin kampanj för att återvinna sin rättmätiga suveränitet över jorden. Uppenbarelseboken är redogörelsen för den kampanjen. Den berättar om Faderns tillsättande av Honom på tronen, Hans kamp mot ondskans makter, Hans slutliga seger och Hans relation med de friköpta. På grund av Kristus triumf presenteras Hans folk som segrare. I de första tre kapitlen i Uppenbarelseboken lämnar Jesus sju löften till ”den som segrar”, och en liknande fras förekommer fem gånger till i boken. Den enkla innebörden av ordet segra (”overcome”, eng) är ”att övervinna” eller ”att vinna segern”. Löftet om seger är säkert, men dess slutliga verklighet väntar på konungens återkomst. 34

Profeten Daniel förutsåg den här segern långt innan Johannes gjorde det, och han skrev om det med samma klarhet: ”I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk ska tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras” (Daniel 7:13-14). Likaså lämnar inte heller Nya testamentet utrymme för tvivel om Kristus fullkomliga seger: ”Han som betygar detta säger: ’Ja, jag kommer snart.’ Amen” (Uppenbarelseboken 22:20). Det är centralt för varje troende att förenas med de forna heliga i att längta efter den dagen, precis som Johannes då han avslutade sin skriftrulle: ”Kom Herre Jesus!” (Uppenbarelseboken 22:20). Men låt oss komma ihåg detta medan vi väntar: Vi lever fortfarande i Johannes kristid och … uppenbarelsen han fick av Jesus är fortfarande det definitiva svaret på nutidens stora frågor. … Det är dags för oss att återupptäcka Uppenbarelseboken och dess budskap om hopp. I en värld där [mer än 100 000] kristna lider martyrdöden för sin tro varje år behöver vi fortfarande den uppenbarelse som Jesus gav till Johannes. I en värld där kyrkan förblir hemskt bristfällig och där ännu en kyrka stängs varje vecka och dess byggnad förvandlas till en nattklubb, en restaurang eller en moské, behöver vi den uppenbarelse som Jesus gav till Johannes. Det är en uppenbarelse som förändrar allt. Det är en uppenbarelse om att Gud sitter på tronen. Och han gör upp sina strategier från himlens kontrollrum.12