Issuu

SCHLAGT SIE TOT! Musik: Bo Holten Text: Eva Sommestad Holten

LIBRETTO Svenska / Schwedisch

Edition Wilhelm Hansen Premiär Malmö Opera 11 maj 2019

Roller MARTIN LUTHER Basbaryton PHILIP MELANCHTHON Tenor GEORG SPALATIN Baryton LUCAS CRANACH Bas BARBARA CRANACH Lyrisk sopran KURFURST FREDERIK DEN VISE AV SACHSEN Bas (Rollnamn kan kortas stegvis från slutet.) LANTGREVE PHILIP AV HESSEN Ung tenor ERASMUS AV ROTTERDAM Karaktär-‐tenor ANDREAS KARLSTADT Hetlevrad tenor KATHARINA VON BORA Mezzo-‐sopran HULDRYCH ZWINGLI Tenor MARTIN BUCER Baryton JOHANNES OECOLAMPADIUS Bas KÖR (möjligt att inkludera BARNKÖR): POLYFON KÖRMUSIK, DUBBELKÖRER etc. Också STUDENTER, NUNNOR (två olika grupper), MUNKAR, BORGARE, BÖNDER, TEOLOGER, SOLDATER mm. MINDRE ROLLER: (En till två repliker) Sc. 5A. Bannbullan bränns: STUDENT 1 (läser) (också i scen 9 A) STUDENT 2 (läser) Sc. 8. Riksdagen i Worms: KEJSAR KARL V Ung tenor DR. VON DER ECKEN Karaktär-‐tenor GEORG AV ALBERTINSKE SACHSEN Bas DIPLOMAT Tenor KVINNA 1 Mezzo KVINNA2 Alt KVINNA 3 Sopran KARDINAL 1 Basbaryton KARDINAL 2 Tenor Sc. 9 A. Fanatismens eld er lös: ENSAM RÖST 1 Sopran STUDENT I MASK Tenor (Kan vara samma som scen 5) ENSAM RÖST 2 Alt BORGARKVINNA Mezzo-‐sopran MAN /ANABAPTIST Baryton KVINNA / ANABAPTIST Sopran Sc. 9 B. I stormens öga -‐ Wittenberg: 3 ST. ZWICKAUPROFETER (terzett) Sc. 10. Kamp om tro och själar. GESÄLL Tenor Sc. 11. Luther bland ruinerne i Helfta: FÖRVIRRAD EXISTENS Tenor BONDEKRIGARE 1 Tenor BONDEKRIGARE 2 Bas Sc. 15. Kvinnor och giftermål: TVÅ NUNNOR Sopran + alt (i trio med Katharina von Bora) Sc. 16. Intermezzo / Piæ Cantiones : FLICKA 1 Sopran FLICKA 2 Sopran FLICKA 3 Alt STUDENT 1 Tenor (Annan än scenerna 5 och 9) STUDENT 2 Bass (Annan än scenerna 5 och 9) (Sc. 18. Mötet i Marburg) (ANDREAS OSIANDER och STEFAN AGRICOLA presenteras) (Sc. 21. Bordssamtal) (STUDENT/SKRIVARE , utan replik. Annan än tidigare studenter)

Schlagt sie tot! Eva Sommestad Holten

2015 ©

eva.holten@icloud.com · Edition Wilhelm Hansen

Akt 1. Scen 1. (28 augusti 1518) År 1518. SLOTTSKYRKAN I WITTENBERG Reliker, mässor och böner med alla tillbehör för alla sinnen – rökelse, fladdrande ljus och känsloladdade bilder. Innerlig och intim stämning. Präster sjunger mässor vid olika altare. Kurfurst Frederik den Vise av Sachsen, Tysklands mäktigaste furste och vän till kejsaren, har tagit den nya lantgreve Philip av Hessen, knappt 14 år, under sina vingars skugga. Han har bett sin sekreterare Spalatin att introducera Philip till sin stolthet, den stora reliksamlingen. KÖR: "Esurientes implevit bonis dimisit inanes." (”De hungriga har han mättat med sitt goda, och de rika har han sänt tomhänta bort”)(Luk.1:53) SPALATIN: Ers excellens, lantgreve Philip: Här är några av den store kurfurst Fredriks berömda reliker… PHILIP AV HESSEN: Han har tusentals, eller? SPALATIN: Vi har just räknat till 17 443 heliga föremål. … Här en flisa från Jesu kors. Samlingen påbörjades på 1300-talet. … en tumme från Sankta Anna, … och lite hö från den heliga krubban. PHILIP AV HESSEN: Ger väl också stora pengar i kassan? SPALATIN: Ja, faktiskt betalar det vårt nya universitet. … mjölk från den heliga jungfrun...

KURFURST FREDRIK: Avbryter: Lille Philip - i goda händer! Min sekreterare Spalatin är också en briljant humanist. Som furste bör man alltid omge sig med de skarpaste hjärnorna! Mitt nya universitet i Wittenberg överglänser redan Leipzig och Erfurt. Känner ni till Philip Schwartzerd, kallad Melanchthon? PHILIP AV HESSEN: Nej – inte ännu… KURFURST FREDRIK: Min nya professor i grekiska. En pojke som ni, men med ett svindlande intellekt. SPALATIN: Han är just ankommen. Anbefallen av självaste Erasmus, alla oss humanisters store mästare och förebild… KURFURST FREDRIK: Vi ska heller inte glömma vår doktor i teologi, berömd och beryktad för sina briljanta teser mot påvens avlatshandel. En ny Peterskyrka kräver visst smutsiga metoder! PHILIP AV HESSEN: Vi känner alla till Martin Luther! Refererar demonstrativt: Tes nr 82! ”När nu påven kan befria vem han vill ur skärselden, varför räddar han bara dem, som betalar?!” KURFURST FREDRIK: Ja - en nådeslös kritiker och en stor personlighet. Han kallas redan kättare. PHILIP AV HESSEN: Beskyddar ni honom? KURFURST FREDRIK: Magister Spalatin, ni känner honom. Förstod han vad han gjorde? SPALATIN: Stora ting föds sällan ur klokhet eller försiktighet… Men han kanske är en helig man. Kanske är tiden inne för den stora striden mellan Gud och Satan?

KURFURST FREDRIK: Vem vet. Några kallar påven Antikrist. Andra tror, Luther är en profet. Tiden är full av plågor, förvirring och falskhet. Ja - jordens undergång kan vara nära. Eller inte. Spalatin slår upp kyrkporten, full av akademiska uppslag. De går ut på den strålande solbelysta platsen och möts av ett hav av studenter. Kurfurst Fredrik och lantgreve Philip betraktar på nobelt avstånd begivenheternas utveckling, mens Spalatin tar fatt i sitt nästa uppdrag, att hälsa Melanchthon välkommen.

Scen 2. MELANCHTHON MÖTER LUTHER Jublande glada studenter kommer dragande med i centrum den unge ljuslockige Melanchthon, i sällskap med Andreas Karlstadt. STUDENTER: Magister Melanchthon, ni måste möta Doktor Luther! Doktor Martinus! Var är han? I Wittenberg har vi den man som törs säga sanningen, som törs trotsa påven! Doktor Martinus! Var är han? SPALATIN: Lyfter en dämpande hand mot studenterna. Till Melanchthon: Magister Philip, på kurfurstens vägnar vill jag hälsa er välkommen. Doktor Karlstadt – ni ser glad ut! KARLSTADT: Ryktet talar sant. Vi har fått hit en ung man i en klass för sig. Och se, där har vi Doktor Martinus! Studenterna hälsar med begejstring Luther och formar med en cirkel scenen för Luthers och Melanchthons första möte: STUDENTER: Doktor Luther! LUTHER: Omedelbart betagen, till Melanchthon: Philip Melanchthon! Vår ”Graeculus”, vår Griechlein! Som en liten Guds ängel!

MELANCHTHON: Doktor Martinus; en ära att möta er. Ni är en hjälte för era studenter. LUTHER: Ja, de är trötta på skolastiskt dividerande! De vill ha det sanna evangeliet. Tro är större än lärdom! MELANCHTHON: Utan väl att förneka lärdomens.… LUTHER: Avbryter: Jag är lycklig att få lära känna er. Den som kan grekiska som ni, kan verkligen finna Sanningen i Skriften! MELANCHTHON: Jag kan lära er grekiska… LUTHER: Tar i Melanchthon i armen och ser honom rakt in i ögonen: Jag lär er teologi! Från hjärtat och gripande: Läs Paulus! Det handlar om kärlek! Om nåd! Inte om lagen, inte om goda gärningar! Vi behöver inte pynt och ceremonier för att möta Gud. Vi är alla präster! Jag vill lära er teologi, Philip Melanchthon! Släpper taget om armen och ser runt på studenterna som jublar. Luther drar vidare, och vinkar med sig sina beundrande anhängare. MELANCHTHON: Förvirrad: En man med stark utstrålning… SPALATIN: Vi humanister lär oss att söka och att tvivla. Doktor Martinus ser en enda sanning och förnekar allt tvivel. Ändå är jag djupt betagen. Hans tro och hans övertygelse är magisk. KARLSTADT: Vi tror alla på en reform av kyrkan. Tiden är mogen!

Scen 3. ”CRANACH I” - INTRODUCERAS TILL LUTHER Spalatin går, med sitt tredje uppdrag, vidare till i hovmålare Lucas Cranach och hans stora verkstad, som ligger vid torget. Labyrintiska mörka hörn med dukar, pigment och burkar växlar med ljusa arbetsytor. Det finns också några tryckpressar för träsnitt och pamfletter. Lärlingar och gesäller pysslar. Man ser halvfärdiga tavlor med motiv allt från bloddrypande Jesus på korset till variationer på temat ”naken Venus i helfigur” och lyxiga, närmast sexiga porträtt i samma stora skala. Men där finns också spår av andra uppgifter som en hovmålare har, som att pynta upp till fester och att dekorera vapen och vagnar. SPALATIN: Ser sig runt. Bäste Mäster Cranach; Er verkstad är en vidunderlig plats. Men jag har ett ärende som hastar: Kurfursten vill, att ni tar er an Luther. LUCAS CRANACH: Som hovmålare står jag alltid till tjänst. Jag förnimmer också att reformeringen av kyrkan förtjänar min medverkan. Trots en del bildstormare som härjar! SPALATIN: Först vill vi ha ett officiellt porträtt att sända runt. Nu! Jag har bett Doktor Martinus att komma hit. ”Problemet Luther” står överst på alla agendor! LUCAS CRANACH: Det klarar vi, Magister Spalatin. SPALATIN: Vi se också gärna att ni använder ert nya tryckeri till hans och Karlstadts skrifter. Allt ska utgå från Wittenberg! Tar på sin barett för att gå. BARBARA CRANACH: Entré. Doktor Luther är här! Spalatin på väg ut bugar farväl till Barbara och lägger en bekräftande hand på Luthers axel, då de möts i dörren. Munken Luther låter blicken svepa över verkstan och studsar ett ögonblick över ”lidande Kristus” vid sidan av ”naken Venus”, men fångas snabbt in av paret Cranachs värme. LUCAS CRANACH: Till Luther: Välkommen min vän. En ära att äntligen få träffa er. Ni ska porträtteras, - slå er ner! BARBARA CRANACH: Något att dricka, Doktorn?

LUTHER: Tack, fru Cranach, jag säger aldrig nej! Mäster Lucas, står ni nära Kurfurst Fredrik? LUCAS CRANACH: Ja, mycket. Jag var också en gång i tiden hans sändebud hos kejsaren i Mechelen. BARBARA CRANACH: Lucas målade den lille prins Karl, som lär bli nästa kejsare. Sitter ni bra? LUTHER; Ja - underbart vilsamt i er verkstad. LUCAS CRANACH: Ja, ett fint ställe. Min borg. Mitt i livet blev allting plötsligt svårt. Så flyttade jag verkstan hit, bort från hovets id och strid. Jag fick fru och barn. Era predikningar hjälpte mig också. I ljuset av Guds nåd, blev problemen plötsligt så små. En märklig fred, som befriade mig från oro och ångest. Tron – Skriften – Nåden... LUTHER: Sola fide – Sola scriptura – Sola gratia... Ni har förstått det viktiga, Mäster Cranach. Men nu talar alla bara om att lyda eller inte lyda påven. LUCAS CRANACH: Ja, det går visst obönhörligen mot bannlysning av både er och er kollega Karlstadt. LUTHER: Med skräck i blicken: Jag ser hur jag blir levande stekt på bålet! Men alla försök till försoning misslyckas. Ingen lyssnar! Nu står jag inte längre ut. Det är nog! Jag måste gå till angrepp. BARBARA CRANACH: Så gör det! Ni vet ju redan, hur man predikar för hela Tyskland via tryckpressarna!

LUCAS CRANACH: Kurfursten ser gärna att jag trycker och distribuerar det ni skriver. Och här har vi porträttet som visar en stark och trotsig munk! Ger skissen till Luther, som blir glad och inspirerad av synen. Medan han reser sig för att gå: LUTHER: Kanske också satirer? Påven som Antikrist? Vi vill nå ut till vanligt folk! LUCAS CRANACH: En bra idé. Min verkstad kan också stå för bilderna. BARBARA CRANACH: Och ett är säkert, doktor Martin: Ni har ordet i er makt och folket i er hand.

Scen 4. MÖTET MED ERASMUS I KÖLN / LUTHERS BREV TILL PÅVE LEO Simultana nattscener: - I Köln, där alla är samlade efter kejsarkröningen i Aachen, leder Spalatin, med fackla i hand, Erasmus längs mörka gränder till kurfursten, som vill ha råd av”lumen mundi”. (5 nov.1520)

- I Wittenberg, vid ett vaxljus, skriver Luther brev till påve Leo X. (Brev efter 12 okt.1520, antedaterat till 6 sep.,innan han fick bullan )

- Eventuellt ser vi också påve Leo X i Rom, i all sin prakt och auktoritet. SPALATIN: Min bäste Erasmus! Min herre är mycket tacksam, att få lite av er dyrbara tid, när nu våra vägar möts här i Köln. ERASMUS: Naturligtvis står jag till tjänst. Kurfurst Fredrik är en både klok och mäktig man. SPALATIN: Men vi har svåra tider. Kejsar Karl är bara 19 år. Läget osäkert. ERASMUS: Ja, turkarna avancerar. Och i Sachsen har ni problemet Luther.

SPALATIN: Precis. Luther skriver i allt större upphetsning. Spalatin och Erasmus kommer fram till den väntande kurfursten: ERASMUS: En ära. Bugar. KURFURST FREDRIK: Min käre Erasmus, jag behöver från er, vår allas ”lumen mundi”, ett råd! ERASMUS: Till er tjänst, ers excellens. KURFURST FREDRIK: Ni har själv - med stor elegans! – - kritiserat kyrkans förfall. Och kritiken griper om sig! En bannlysning är på väg mot två av mina teologer, Andreas Karlstadt och Martin Luther. Det eskalerar på båda sidor. Vad bör jag göra?

Simultant på i natten i klostret i Wittenberg skriver Luther i förtvivlan brev till påve Leo X: LUTHER: Allraheligaste fader i Gud, Påve Leo! Som din ödmjuka tjänare ber jag dig lyssna! Tre år har jag fört krig mot tidens ondska. Men ingen tål längre sanningen!

ERASMUS: Problemet är front-figuren, Luther. Hans sätt!

LUTHER: Ingen tål sanningen! Men hör på Kristus och profeterna: De smickrar inte! ERASMUS: Han har rätt i mycket, men är en alltför hetsig man.

LUTHER: Helige Fader Leo! Vad är mer korrupt, än ditt hov i Rom? En mördarkula, ett horhus! Det är inte längre dig värdigt. Det stinker!

ERASMUS: När så mycket är skrivet i vrede och affekt. bör man inte genast ropa på kättarbålet. Inte reta upp honom ännu mera! LUTHER: Rom som var himmelens port är nu helvetesgapet… En gudlöshet värre än turkarna…! KURFURST FREDRIK: Han tycker att ingen lyssnar. Han tycker att han blir kränkt och trampad på!

LUTHER: Som en rättshaverist rabblande alla detaljer: Helige Fader, jag sa ja till allt! Jag hade lovat att hålla tyst… Men den Satans lakej i Leipzig förstörde fredsplanen…! Ska jag verkligen brännas på bålet? Sjunker samman i förtvivlan.

ERASMUS: Så är mitt råd: Be kejsaren lyssna på honom på nästa riksdag, i Worms. Det är alltid klokast att gå milt fram, så att det inte urartar till strid och oro, - till ”tumultus”! Alla goda må älska Luthers frimodighet. Men det förefaller mig, att man uppnår mera med beskedenhet än framfusighet. Således har Kristus underlagt sig världen!

KURFURST FREDRIK: Kommer ni till Worms, Erasmus? ERASMUS: Kan vara … Men jag är som sagt inte en stridens man… Bugar. Spalatin följer honom, upplyst av facklan, tillbaka till hans hus. LUTHER: Forts. till Leo X: Fader Leo! Gud ska välta de mäktiga från deras troner! Lyssna inte på alla smickrare, lyssna på dem som ödmjukar er! Helige Fader… Jag sänder också min sista bok, ”En kristen människas frihet”. En liten instruktion i kristet liv, om du tillåter… Ett är säkert: Jag har alltid talat hedrande och gott om dig, Fader Leo!

Scen 5 A. BANNBULLAN (10 dec. 1520 ) Morgonen gryr. Melanchthon slår tillsamman med Karlstadt upp en kallelse till bokbränning på alla kyrkportar. De backas upp av en flock hetsiga studenter, som delar ut flygblad med samma besked. Melanchthon är nervös men beslutsam. STUDENTER: Hånfullt sjungande: Påven i Rom stinker! Antikrist ska störtas! Bordellen Rom ska stängas! Bannbullan ska brännas! Läser från ett flygblad: STUDENT 1: ”Alla som är gripna av hänförelse över skriftens sanning mötes klockan 9 vid stadsporten. STUDENT 2: Där kommer, efter gammal apostolisk sed, påvens lag och de gudlösa skolastiska skrifterna att brännas! STUDENT 1: Detta sker, för att evangeliets fiender i Leuven, Köln och Mainz har dristat sig, STUDENT 1+2 ...att bränna Luthers fromma böcker!”

Kamraterna jublar. Fler studenter och nyfikna strömmar mot stadsporten, där elden redan brinner. Vanligt folk förenar sig med studenterna i slagord och paroller. Stämningen är festlig men aggressiv. Melanchthon och Karlstadt langar och kastar, med hjälp av några studenter, den kanoniska lagen, Ecks skrifter mm. på elden, påhejade av glada tillrop. STUDENTER: Rom är nu en mördarkula, ett horhus! Syndens, dödens och fördömelsens rike! Bränn böckerna! Bränn lagen! Bränn dem! LUTHER: Träder fram i centrum vid elden: Påven har sänt en varning: ”Exurge Domine”! Lyfter bullan: ”Emedan du har fördärvat Herrens heliga, fördärve dig nu denna eld” Han kastar med en demonstrativ gest den påvliga bullan i elden. Taktfast jubel. LUTHER: Tystar med en gest: En liten lek. Vi borde bränna själva påvestolen! Den som inte trotsar påvens löjeväckande regim kan aldrig bli salig! Vänder och lämnar platsen. Samlingen löses upp i fortsatt taktfast jubel. Man känner massans otyglade kraft.

B. UPPTÅG: LEVANDE SATIRER / LEVANDE FLYGBLAD Mens de äldre drar sig tillbaka sätter studenterna igång ett hatiskt karnevals-liknande upptåg. De klär ut sig och drar fram vagnar. STUDENTER: Påven i Rom stinker! Antikrist ska störtas! Bordellen Rom ska stängas! Bullan är bränd och borta! Upptåget drar fram genom Wittenbergs gator. Studenter uppe på vagnarna agerar djävlar, påven som Antikrist och åsna, kardinaler som grisar och vargar, apokalypsens odjur, Babylons sköka och frosseriet i Rom med matorgier, lyx och sex – allt som iscensatta levande flygblad. Andra studenter följer jublande och sjungande efter. Grundstämningen är att vara lurad och att hämnas. Vägen kantas av entusiastiska men också förfärade åskådare, inklusive Melanchthon.

Studenterna i följet tar upp en smädesång, som illustreras med vilda tablåer på vagnarna. Andra åskådare faller in i refrängen och hatet stiger. Första versen: Påven har förkastat Guds lag och får därför en ny av djävulen. Vi ser påven som Antikrist få råd från djävulen, som talar från en buske, liksom Gud talade till Moses. STUDENTER: ”Påven regler och lagar bjöd med hotet om den eviga död. Och kommer det inte från Gud är det själva djävulens bud!” (Efter orginal av Hans Sachs) En åsnepåve i djävulsk pakt! Papa påve-stank, papa papa papst, Papa påve-stank, papa papa papst, ... ett åsne-svin! Andra versen: Påvens girighet häcklas. Vi ser avlatshandel, giriga munkar och turkar i gigantiska turbaner. Pengarna flyger i luften, de fattiga rövas och påvens rikedom växer. STUDENTER: ”Av världens skatter är kistan full, med avlat och med turkiskt gull. Med fynd i mängd och simoni, en flod av heligt fiffleri!” (Efter orginal av Hans Sachs) En åsnepåve i syndig prakt! Papa påve-stank, papa papa papst, Papa påve-stank, papa papa papst, ... ett åsne-svin! Melanchthon på sidolinjen blir illa till mods. För första gången är situationen bortom kontroll. Protesterna har fått sitt eget liv.

Scen 6. ERASMUS TAR AVSTÅND SPALATIN: Doktor Martin har ödmjukt bett Erasmus om stöd, om ett litet erkännande. Svaret är här! Melanchthon sträcker ut handen efter brevet och läser. Sättet och metoderna skrämmer honom. Han vill dämpa och varna! MELANCHTHON: Läser vidare i brevet och ser upp på Spalatin: Som humanister är vi väl lite eniga..? Vi måste få Luther att förstå vad han menar!

SPALATIN …om han nu KAN förstå. LUTHER: Entré, blir misstänksam vid stämningen. Vad handlar detta om? SPALATIN: Svaret från Erasmus… LUTHER: Lyser upp: Till sist! SPALATIN: Han är enig i, att reformer behövs, men manar till försiktighet. LUTHER: Vadå? MELANCHTHON: Han skriver att det är skillnad på att kritisera något, eller som du, att ANGRIPA. SPALATIN: Det handlar bara om sättet. Att du bör dämpa dig. MELANCHTHON: Att ditt våldsamma sätt att uttrycka dig kan hetsa upp folk och leda till strid och oro, till ”TUMULTUS”… LUTHER: Dämpa mig? Men vad nyttar svärdets egg om den inte biter? Guds ord ÄR krig och förargelse. Ett gift! Man kallar min sista bok en krigsfanfar. Den är också full av frihet och stridslystnad. Men folk gillar den. Såld i tusentals exemplar och kan inte dras tillbaka! MELANCHTHON: Mer och mer beklämd: Men hur kan du inte lyssna på Erasmus, som hela Europa frågar till råds? LUTHER: Griper fatt i Melanchthon och ser honom djupt i ögonen: Vad menar du, min älskade Philippus, min Griechlein? Jag säger sanningen! Att tro är att vara säker på sin sak.

I allt sitt vacklande och tvivlande är Erasmus Guds fiende! Med innerlighet: Gud uppenbaras inte hos de kloka och lärda, men i dårskapen och ondskan… i lidandet och svagheten… ”Sub contraria specie”: Död är liv! Profetiskt glödande mens han med blicken fångar Spalatin och Melanchthon: Och glöm inte: Satan sover aldrig! Gud har befallt mig att lära och döma som en av apostlarna i det tyska landet. Om så behövs, med eld, svärd och blod! Uppfylld av ro, gudstro och tro på sig själv vänder han på klacken, och lämnar sina närmsta förtrogna mållösa. SPALATIN: Till Melanchthon: Ibland är han skrämmande. De fortsätter ut i folkmyllret på torget.

Scen 7. ”CRANACH II” - HELGONBILDER SOM SKRÄP & EN MILD MUNK Folkmyller på torget. Barbara och Lucas Cranach lastar och sänder iväg vagnar fulla med pamfletter och polemiska skrifter. Från andra hållet kommer Karlstadt övervakande en transport med nedrivna altare, helgonbilder och orglar. Någon gråter, gör korstecknet och sliter åt sig ett fragment av en sönderslagen Madonna. BARBARA CRANACH: Får några stora påsar med pengar och sänder iväg transporten. Till Karlstadt, som just passerar med sin vagn: Här går det visst våldsamt till! KARLSTADT: Avgudabilder på altare är djävulens påhitt. BARBARA CRANACH: Ropar efter honom: Att ta bort bilderna är ju att erkänna att de har makt! Har ni aldrig tänkt på det, Andreas Karlstadt?! Ser Luther närma sig en bit bort och ropar: Doktor Martin, kan ni inte hålla styr på den mannen? Vad ska vi leva av, när bildstormarna tar makten? LUTHER: Kommer närmare. Själva de gudlösa föremålen måste bort, fru Cranach, om vi ska utrota de falska ceremonierna!

Lucas Cranach kommer ut för att lasta en ny vagn. Lärlingar bär travar av pamfletter märkta med destination: Strassburg, Zürich, Nürnberg etc. LUCAS CRANACH: Till Luther: De kan ju också användas till er fördel! Tar en stor packe med grafiska blad från vagnen och löser upp snöret. Visar: Som här: Ett nytt porträtt av den milde augustinermunken Martin! BARBARA CRANACH: Kurfursten tyckte, att det gamla var för trotsigt. Att ni liknade en rebell. LUCAS CRANACH Så nu är ni en ofarlig och from munk! Lägger tillbaka packen. Vi har tryckt tusentals. Ska också säljas på gatan i Worms, när ni ska höras vid riksdagen. LUTHER: Gripen av ångest: De har lovat mig fri lejd, in i vilddjurets gap! Men jag tror inte jag kommer levande tillbaka… BARBARA CRANACH: Lägger armen om honom Det gör ni Doktor Martin. Ni klarar det. Och jag behöver också en gudfar! (pekar på sin mage) INTERMEZZO – Triumftåg till Worms. Luther predikar längs vägen, och dricker och spelar luta som en "Orfeus med lyran" på värdshusen. Folkets jubel.

Scen 8. RIKSDAGEN I WORMS (17-18 april 1521) A. BÖN I en blandning av vrede och skräck ber Luther till sin Gud Fader om natten i månljuset i sin klostercell, innan han nästa dag ska höras inför kejsaren i Worms. LUTHER: Gud, stå mig bi mot all världens förnuft och vishet! Hör du mig Gud? Är du död? Nej du kan inte dö… du gömmer dig bara. Jag ska stå inför all världens stora herrar… Redo att offra mitt liv… som ett lamm…

B. FÖRHÖR Delegaterna - furstar, kardinaler, diplomater och representanter för de imperiala städerna fyller salen. Det öppnar sig en glipa och vi ser Luther framför sin utfrågare, Dr. von der Ecken från Trier och kejsaren. På ett stort bord ligger alla Luthers böcker och pamfletter staplade. Vi ser bokstavligen framför ögonen hans våldsamma publicistiska aktivitet. DR. VON DER ECKEN: Nu har ni länge nog tröttat oss med öändliga tirader, oändliga utvikningar. Kan vi så komma till saken! Har ni, Martin Luther, författat dessa böcker? LUTHER: Går fram till bordet: Ja, de är alla är mina. DR. VON DER ECKEN: Tar ni tillbaka det ni har skrivit? ”Revoco…”! LUTHER: Svagt men beslutsamt: Ers kejserliga höghet, högt ärade furstar: Nej. I det jag skrivit om tro är jag bunden av skriften. I min kritik av kyrkan säger jag bara, vad också vanligt folk upplever och menar. Påvens tyranni har plågat och utsugit tyskarna. Att ta tillbaka vore att öppna dörren på vid gavel för denna monstruösa gudlöshet! Jag kan och vill inte gå emot mitt samvete. DR. VON DER ECKEN: Det finns intet att diskutera. Era kätterier är desamma som Jan Hus’, och dem har konciliet i Konstanz redan fördömt! Kejsaren viskar något till Dr.von der Ecken, som nickar och fortsätter: Menar ni att koncilier kan ta fel? LUTHER; Med kraft: Ja! Och det kan jag bevisa! KEJSAR KARL V: Reser sig. Tack! Det är nog! LUTHER: Mens han hårdhänt förs bort: Endast Guds ord är ofelbart!

C. MINGEL Mötet upplöses i mingel och ett luxuöst afton-event. Mat och dryck bärs in. Kvinnor ansluter. Samtal i grupper med olika stämningar och energi. Luther själv väntar i ångest och närmast koma i sin munkcell på det han tror blir kättarbålet. GEORG AV ALBERTINSKA SACHSEN: Ett vildsvin i vingården! Som sanktionerar att alla tolkar bibeln som de själva vill! PHILIP AV HESSEN: nu 16 år: Men var det inte imponerande? Han följer sitt samvete! KVINNA 1: Tar fram ett av Cranachs tryck med den milda munken: Ni har väl sett hur Luthers bild blir kysst som ett helgons på gatorna i Worms? GEORG AV ALBERTINSKA SACHSEN: Det är vämjeligt! Jag sover inte lugnt, förrän denne broder Martin är på bålet! Och varför är Erasmus inte här? I en annan grupp: DIPLOMAT: Liksom den Jan Hus i Konstanz ska han känna elden bränna… KVINNA 2: Avrättningen av Hus gav ju bara kätteriet vind i seglen! KVINNA 3: Vad händer om Luther dödas? DIPLOMAT: Kurfurst Fredrik kommer inte att tillåta, att den lille kejsaren blandar sig i Sachsens affärer. Tredje grupp: KARDINAL 1: Ser sig om att ingen hör: Vi vill ju alla att kyrkan reformeras. KARDINAL 2: Ja, men inte att den raseras! Den mannen ska stoppas! KARDINAL 1: Vi ligger som vi bäddat. När såg vi maken till påve? Inte bara korrupt, men också utan omdöme!

KARDINAL 2: Han har hela tiden underskattat denne munks farlighet! Fjärde grupp: Avsides, inklusive Spalatin: PHILIP AV HESSEN: Gör kejsaren honom fredlös? KURFURST FREDRIK: Möjligtvis. Men hans popularitet i Tyskland är redan som en feber… Han kan och skall inte avrättas. Spalatin! Få fatt i honom. Nu. Avbryts av fanfarer: Kejsaren ut i procession med blåsare i täten. Sällskapet upphävs.

D. SAMMANBROTT Spalatin tar hand om Luther, som brutit samman i skräck och anspänning. Han slår omkring sig och darrar. Några vakter håller fast honom. LUTHER:

Djävlarna tar mig… den Satan… sover aldrig!

SPALATIN:

Jag är här! Spalatin! Du klarade det!

LUTHER:

De lyssnade inte…jag blir stekt som en gås! …den Antikrist …den Satan…

SPALATIN:

Lugn, jag är här. Du blir inte stekt. Du har fri lejd! Vi gömmer undan dig…Lugn!

Ger tecken åt vakterna att släpa honom med sig, och följer själv efter.

Scen 9. ”TYSKARNA ÄR NU SOM BESATTA” A. FANATISMENS ELD ÄR LÖS Människor strömmar fram: Massan har kommit i rörelse, och världen är vänd på huvudet i tron på förändring. Skräck – destabilisering – frihet! Pandoras ask har öppnat sig. Kör, dialoger, kaos. Många har biblar, pamfletter, flygblad och hammare. Succesivt kommer de olika grupperna och personerna i centrum: ALLA: En kristen människas frihet! Vi lyder bara Gud! Befriade i Kristus störtar vi Antikrist!

Men var är Luther? ENSAM RÖST: Den store Erasmus flyr! Studenterna välter hans kateder…! ERASMUS: På flykt med ytterkläderna halvt på, en bunt papper i handen och med en tjänare, som hastar iväg med hans koffertar på en vagn: Tyskarna är nu som besatta! Ingen kan rädda sig från detta vanvett! Åh, denna Luther-tragedi, hade den bara hejdats i tid! Vi ser en kärngrupp av radikala studenter, som i upptåget (Scen 5B) i djurmasker. De parodierar mässan, de löjliga ceremonierna och de feta munkarna. ALLA: Vi var lurade av feta klerker, djävulens lakejer! Tillbaka till Skriften! Tillbaka till Kristus! Tron allena: ”Sola fide!” STUDENT I MASK: Åhhhh! Den heliga Sankt Benno! Öppnar locket på det stora relikvariet på fot: Vad har vi här?! Hästben? Koben? Skrattar och kastar benen över axeln och slänger relikvariet i en vagn. ALLE: Men var är Luther? Munkar angriper en staty av sin egen Fransciscus: River av repet och drar av kläderna tills bara en träram med händer och huvud är kvar. Sliter av huvudet. FRANCISKANERMUNKAR: Vi var slavar under dig Franciscus! Slavar! Tillbaka till Kristus och Korset! Bönder kommer bärande på en gigantisk Madonna i svart siden och guld, som en parodisk påskprocesssion: BÖNDER: Kasta henne i floden! Se om hon flyter! Se om hon är en häxa! ENSAM RÖST: En enda syndare är nog, att dra hit pesten, svälten och jordens undergång! Men var är Luther?

ERASMUS: Gömmer ansiktet, mens han smyger sig fram med sin tjänare genom fientligheterna: Fanatismens eld är lös… Kan jag hinna ut ur landet, innan jag rivs i stycken? BORGARKVINNA: Hugger tag i Erasmus Det är du, Erasmus! Varför flyr du? Varför gömmer du dig? Varför gör du inte något! Erasmus sliter sig lös och försvinner i mängden. ALLA: Befriade i Kristus störtar vi Antikrist! Några anabaptistliknande ”svärmare” kommer i centrum, som på en vansinnets arena. De döper varandra. En kvinna faller i kramper. Några river av sig kläderna. MAN: Slår sönder sina redskap. Vi behöver intet! Vår Gud ska ge oss allt vad vi behöver… KVINNA: Med avklippt hår: Guds ande talar till mig … Jag är Messias! De släpas och bärs bort av ordningsmakten. ALLA: Frihet! Vi kan alla läsa bibeln. Vi är alla präster! En kristen människas frihet! Vi lyder bara Gud!

B. I STORMENS ÖGA: WITTENBERG I Slottskyrkan i Wittenberg plockar Karlstadt och hans medhjälpare stilla ner bilder, helgonstatyer och altare, ackompanjerat av Zwickau-profeternas kontakt med den helige ande. Melanchthon ser på. Stegar och verktyg. Inte så få av tingen stryker med och blir förstörda. ZWICKAUPROFETER: Tre enkelt klädda män i ett hörn, gripna av anden och som i trance: Halleluja! Uppenbara din sanning! … …Jag hör dig Gud, Halleluja!... …Klasarna på jordens vinstock skall skördas, och kastas i Guds vredes vinpress.… Och som ett tecken ser jag sju änglar med sju plågor...

MELANCHTHON: Tittar över mot Zwickauprofeterna: Dessa Zwickau-vävare. Det känns, som om de faktiskt har kontakt med Gud... ZWICKAUPROFETER: O tala till mig heliga Ande! Stunden är nära… Min Gud, i den sista striden mellan Gud och Satan… SPALATIN: Slår triumferande upp kyrkporten Kära alla! Jag kommer med Doktor Luther! MELANCHTHON: Du är tillbaka! Skyndar fram och omfamnar honom. Luther ser runt på alla nedplockade bilder. Blicken möter en av Zwickau-profeterna: ZWICKAU-PROFET: Ser med blanka ögon på Luther: Doktor Luther! Genom mig talar den helige Guden. Han säger att... LUTHER: Förvirrad och rasande: Ni ska inte tala om för mig vad Gud säger!! Förvinn, era svärmare! Tar fatt i den som talat och kastar honom mot dörren. Hela gruppen drar sig förskräckt bort. Till Karlstadt: Och du gör visst vad som passar dig? Kaos och bildstormning! Karlstadt! Vem tror du att du är? KARLSTADT: Fortfarande med en nedmonterad bild i handen: Ursäkta, men nu är du ju inte den enda reformatorn här i stan. LUTHER: Är på gränsen att fysiskt ge sig på Karlstadt: Vad i helvete...! SPALATIN: Hugger Luther i armen, och säger plötsligt ifrån: Doktor Martin! Här är det många som gör en insats. Vad hade hänt, om vi inte hade gömt dig på Wartburg? LUTHER: Blir ett ögonblick svarslös. …Spalatin, jag vet vad jag har att tacka Kurfursten för. Och dig. Och min Philippus! Lägger armen om Melanchthon Men Karlstadt?! Över min döda kropp! Slår ut med handen mot de nedmonterade bilderna och de sönderslagna statyerna.

KARLSTADT: Har fått nog: Martin Luther; Du ser uppenbarligen dig själv som kung av reformationen! Som den nya trons egen påve! Men det blir utan mig! Kastar det han har i händerna och går, men vänder sig om till en avskedssalut: Du tar också gruvligt fel, herr Doktor, i din glorifiering av Paulus och hans Romarbrev! Han är ingen Jesu apostel, ingen profet. Väsande och föraktfullt: Och det är du heller inte, din uppblåsta klerk! SPALATIN: Följer efter ett ögonblicks tvekan efter: Vänta Doktor Karlstadt! Luther och Melanchthon ensamma kvar. LUTHER: Tar något skakad fatt i Melanchthon: Så slapp vi honom. Nu är det du och jag, min Philippus! Nu må förvirringen upphöra och trons ordning inträda…!

Scen 10. (Septemberbibel 1522. Nunnornas flykt 4-5 april 1523) KAMP OM TRO CH SJÄLAR A. ”CRANACH III ” & NUNNOR PÅ FLYKT I verkstan tornar pamfletterna upp sig, och man är igång med Bibeln i Luthers nya översättning. Biblar och katekeser lastas och körs på vagnar. Det avräknas i guldmynt och noteras i kassaboken vid ett bord. Vi ser också de enorma porträtten av kurfurstebröderna, Luther och Melanchthon som ska ersätta nedrivna altare och helgon. GESÄLL: Skjuter en vagn med stora paket: Tvåhundra biblar till Nürnberg, Mäster Lucas. LUCAS CRANACH Fint! Får syn på Luther, som stressad och stirrig inspekterar några blad, bläddrar i en bibel. Martinus! Har du fått ordning i stan? LUTHER: Det ska framförallt predikas! Glödande! Ger strategin i tre punkter: Skilja på viktigt och oviktigt. Rensa ut fanatiker och svärmare.

En liten katekes, visar så att folk kan öva in den rätta läran. LUCAS CRANACH Också med bilder, eller hur? LUTHER: Ja, som i vår Bibel! Jag har ju kastat ut Karlstadt. Han ska förbjudas att skriva och predika! LUCAS CRANACH Jaså? LUTHER: Liksom svärmaren Müntzer hetsar han upp bönderna. CRANACH: Är inte Karlstadt i Strassburg? LUTHER: Associerar utan att lyssna: Strassburg. Och Zürich! Där imiterar man oss. Den där Zwingli...Han hatar musik! BARBARA CRANACH Plötsligt in, avbryter: Glöm Zwingli!! Kvinnorna är här! LUTHER: Vad, fru Cranach? BARBARA Har ni inte hjälpt tolv nunnor att fly från sitt kloster? Nu står nio av dem de trötta och smutsiga här utanför. LUTHER: Hans stirrighet och stress är som bortblåst. Ja, nunnorna från Nimbschen! Vilken seger för den nya tron! LUCAS CRANACH: Barbara, låt dem få hälsa på Doktor Luther. LUTHER: Tar fram en lista och ger Cranach Jag letar efter goda män att gifta bort dem med. Tre kan bo här, eller hur? Nio smutsiga, trötta och närmast kvaddade nunnor gör blyga och försiktiga entré i verkstan. LUTHER: Intar centrum: Modiga kvinnor, välkomna! Ut i världen och in i vardagen! Vem av er skrev till mig?

KATHARINA VON BORA: Jag – Katharina von Bora. Gud välsigne er, Doktor Luther. KATHARINA + NUNNOR Mäster Koppe från Torgau kom med sill till klostret, och vi gömde oss bland tunnorna på väg tillbaka. Nu luktar vi alla av fisk! LUTHER: Reformationens hjältinnor! MELANCHTHON: Kommer in med ett korrektur, och ser förbluffad på de smutsiga nunnorna: Vad är detta? BARBRA CRANACH: Till Melanchthon: Nunnorna som rymt från Nimbschen. Till nunnorna: Ni behöver ett bad, nya kläder och mat! Lucas ser på listan han fått av Luther, och han och Barbara försvinner med kvinnorna. Luther och Melanchthon blir ensamma kvar i den stora verkstan.

B. DEN FRIA VILJAN LUTHER Min bibel på tyska och nunnor som lämnar klostret: Vilka segrar för den nya tron! MELANCHTON: Men allt går inte vägen, Doktor Martin. Bönderna pekar på dig när de gör uppror. Och nu stöter du de lärda ifrån dig, med ett våldsamt angrepp på Erasmus! Viftar med korrekturet till ”Om den trälbundna viljan” (”De Servo Arbitrio”) LUTHER: Tänder till, men behåller sitt yttre lugn: De andras böcker har jag torkat mig i röven med! Men Erasmus’ har jag läst till ända. Och han angriper min teologis hjärta. Påstår att vi har en fri vilja! MELANCHTHON: Jag tror på nåden som Guds gåva. Tar mod till sig; Men jag tror också - som Erasmus! på förnuftet som en gåva från Gud...

LUTHER: Uppriktigt uppriven och med innerlig vilja att nå sin Phillipus: Guds dårskap är visare än någon människa! Erasmus sprider sitt slippriga tal till hela världen! Jag vill dräpa den Satan med pennan, jag vill utradera hela hans sekt..! MELANCHTHON: Med motsvarande förtvivlan: Vill du också utradera mig? ! Lågmält: Du stöter alla ifrån dig. Karlstadt, Erasmus, och nu mig. LUTHER: Griper som tidigare gånger tag i Melanchthon: Nej! Du får inte lämna mig… min Griechlein! Allt vad du skriver är bättre än mitt! MELANCHTHON: Kan inte stå emot, men har sinnesnärvaro nog att utnyttja situationen: Doktor Martin: Så för en gång skull - lyssna! Bönderna och Müntzer pekar på dig när de gör uppror. Mana dem till fred! Mana furstarna till mildhet! Kriget har redan nått Thüringen och ditt eget Eisleben…

Scen 11. LUTHER BLAND RUINERNA I HELFTA (ca april 1525) Luther, för första gången utan munkkåpa (fakta; okt.1524), står i ruinerna av det berömda cistercienser-klostret Helfta vid Eisleben, som är nedbränt och ödelagt av de framstormande bönderna. Här levde på 1200-talet tre berömda mystiker: Gertrud av Helfta, Mechthild av Hakeborn och Mechthild av Magdeburg. Röken pyr. Gråtande och trasiga nunnor är spridda i ruinerna. Förbrända skulpturer av Maria och Sankta Anna stirrar dött på oss. Nunnorna lyfter gråtande upp dessa heliga, ramponerade föremål och tillber dem. Vemod, tragedi. En aggressiv och blandad flock av bondekrigare har dröjt sig kvar, beväpnade med liar, slagor och knivar. De letar planlöst efter värdesaker i ruinerna.

FÖRVIRRAD EXISTENS: Med galna ögon. Igenkänner Luther: Såååå… du har kommit hem till ditt Eisleben! DU - Martin Luder! Se! Vårt heliga Helfta, Mystikens krona, i ruiner…! Väsande: Du spred hatet! Du tände elden! Nunnorna förstår att det är Luther och närmar sig från alla håll, omringar honom och pressar sig på honom. Han backar i förvirring och faller över en murrest. NUNNORNA: Du tog det ifrån oss! Kvinnornas liv i fromhet och lärdom! Våra böcker är aska, vårt liv är i aska. Ingen man hade större lärdom än Gertrud av Helfta! Mechthild av Magdeburg! Här fann vi gudomlighetens flödande ljus Förstår du vad du gjort? Förstår du vad du aldrig förstod? Luther river sig lös och bort, bara för att stå öga för öga med några av de beväpnade bondekrigarna: BONDE 1: Vi lyder bara Gud, inte människor! BONDE 2: ”Sola Scriptura”, vi följer er, Martin Luther! Och Müntzer! En av bondekrigarna antastar en nunna. Men han får plötsligt bråttom att komma vidare, då från ena hållet några beväpnade munkar, och från andra hållet tungt väpnade legoknektar närmar sig, inklusive furstarnas härförare, Philip av Hessen, som inspekterar ödeläggelsen. LUTHER: Men… men…lille Philip… av Hessen? Är det ni? För ni befäl mot bönderna? PHILIP AV HESSEN: Ja, Doktor Luther – det är jag. LUTHER: Ni är ju bara, bara… PHILIP AV HESSEN: …bara 20 år, ja. Och tack, jag har redan sett för mycket. LUTHER: Herr Lantgreve Philip; Jag ville aldrig detta! PHILIP AV HESSEN: Svarar i hast och går vidare: Icke desto mindre tände ni luntan! Helvetet är fyllt av goda föresatser…

FÖRVIRRAD EXISTENS: Sticker fram huvudet rakt upp i ansiktet på Luther, och griper hans arm: …sa den helige Bernhard! Ett helvete av goda föresatser! LUTHER: Slår sig fri. Fylls av skräck, förtvivlan och raseri. Raseri: Jag manade till fred! Jag manade till mildhet! Vad hjälpte det? Jag fördömer dessa mördande och plundrande horder av bönder, som trotsar den gudomliga ordningen! Förtvivlan får övertaget: Gud själv har insatt den värdsliga makten. Furstarna! Det är överheten som skall bära Guds vredes svärd. Inte bönderna! Stick ner, slå och dräp alla som ni kan - som man dödar en galen hund! Skräcken: Detta uppror är Satans verk. Världens undergång kan väntas när som helst. Jag, Martin Luther säger: Dräp dem!

Akt 2.

Scen 12. (Kurfursten död 5 maj 1525. Slaget vi Frankenhausen 15. Maj. Müntzer avrättad 27 maj.)

NATT I WITTENBERG - BÖNDERNA SLAGNA Den gamle vise kurfursten är död, mitt i bondekrigets stora tragedi. Kistan står i kyrkan, dit också Luther, i djup ångest, tagit tillflykt tillsammans med Melanchthon. På altaret bara ett krucifix. På väggarna stora bilder av Luther, Melanchthon och kurfurstebröderna. MELANCHTHON: Med handen på kistan: Så dog vår Fredrik, - den Vise... Plågad av tanken på, om detta uppror var ett rättfärdigt straff för den härskande klassen. Tittar bort mot Luther, som i bön ser ner i golvet.

Rebellerna pekar på dig. Ord och pamfletter har blivit till blod och död. Vad ska vi svara? LUTHER: I matt försvar: Det är den där svärmaren och galningen Müntzer! Han är Satan själv. MELANCHTHON: Det är inte bara Müntzer. Hela Tyskland är i uppror. Folk läser Bibeln och ser en ny och annan rättvisa! LUTHER: Med plötslig kraft och irritation: Ja, och det sanna problemet är, att folk inte läser evangeliet riktigt. Att dom är för dumma! MELANCHTHON: Vad med att ”Guds visdom visar sig i dårskapen?” Att ”en åsna kan ha rätt mot Gud?” Vad ska vi svara? Och din blodiga pamflett mot bönderna har bara gjort allt värre. LUTHER: Igen med blicken i marken: Jag ville aldrig detta… Ordet allena! Inte våld. Överge mig inte, min Philippus! SPALATIN: Kommer in och avbryter: Här är ni! Lyssna! Philip av Hessens arméer har segrat vid Frankenhausen. Tusentals bönder är stuckna och slagna till döds! En massaker! MELANCHTHON: Och Müntzer..? SPALATIN: … är fängslad, torterad och avrättad. Doktor Martin, kanske är ni en profet… jag vet inte. Bönderna ligger slaktade. Min furste är död. Jag vill inte mer… Plötsligt vaknar den förlamade Luther till liv.

LUTHER: Tyst, nästan viskande: Jag, Martin Luther gjorde det… jag gjorde det…! Han reser sig och går i den halvmörka kyrkan sakta fram mot Melanchthon och Spalatin. De ville inte lyssna! Och den som inte vill höra Guds ord när de sägs med vänlighet, måste lyssna på bödeln… Stilla triumferande och med blanka ögon: Jag säger er: Jag, Martin Luther, har slagit ner alla bönderna, för det var jag som sa: Dräp dem! De andra backar i fasa. Det blir helt stilla. Så vänder Spalatin på klacken och lämnar med ett brak när kyrkporten slår igen. SPALATIN: Rabblande mens han lämnar fältet: Jag har fått nog. Jag vill inte mer… jag vill inte… Luthers och Melanchthons blickar möts. Luther sjunker igen ned med händerna i ansiktet. MELANCHTHON: Jag lämnar dig inte, Doktor Martin. Jag stannar här hos dig.

MUSKALISKT INTERMEZZO: Nollpunkten. Luther ber hela natten.

Scen 13. MORGONENS FÖRTVIVLAN Luther är kvar i kyrkan. Gryningen kommer, och han ber och talar för sig själv i sin förtvivlan. Han kan inte vara ensam, och Melanchthon sitter kvar i en bänk och arbetar. Några ruffiga sångare har kommit för att öva, och en kvinna sopar och torkar golvet. LUTHER: Är du där, Philippus? MELANCHTHON: Med några papper och ett utbrunnet ljus i en bänk: Ja, jag är här. LUTHER: Ber, gör korstecken av misstag, ser runt att ingen ser: Gode Gud, ge mig kraft att klara kaos och förtvivlan, jämmer och fördärv!

Numera ska man bara hata Luther, för att genast bli ett helgon. Nästan en Guds like! Galna bönder, papister och klerker. Alla dessa kacklande höns! Philip, är du där? MELANCHTHON: Jag är här. LUTHER: Be för mig! MELANCHTHON: Du skulle kanske dra tillbaka pamfletten mot bönderna? LUTHER: Vaknar till: Tig! Djävlarna drar och sliter i mig… Med förtvivlans desperation till de ruffiga sångare som bläddrar i sina stämböcker: Sjung!! jag säger SJUNG! Musiken jagar bort ondskan!

Scen 14. MUSIKENS RÖRELSE / Intermezzo Vardagen erövras och fylls av det gudomliga: Verkligheten transformeras av musiken och det himmelska gryningsljuset. Allt blir till ett kalejdoskop av rörelse - själva musikens och världens rörelse: Musica mundana, musica humana, musica coelestis. LUTHER: Musiken är den förtvivlades tröst, Därför spelade David för Saul! VOKALENSEMBELN + KÖR AV VARDAGENS MÄNNISKOR: Tröstar de sorgsna, ger de uppgivna kraft, ödmjukar de stolta, tyglar lidelserna. LUTHER: I musiken verkar Guds Ande på jorden; Styr våra känslor, vår vilja, planeternas gång och sfärernas musik.

VOKALENSEMBLE, KÖR: Tröstar de sorgsna, ger de uppgivna kraft; Musica mundana, musica humana, musica coelestis; all denna gudomliga rörelse. LUTHER: Mästaren Josquin, - en glimt av Gud! En himmelsk harmoni av stämmor, en bild av det gudomliga! VOKALENSEMBLE, KÖR: Musica mundana, musica humana, musica coelestis, all denna gudomliga rörelse; människans musik, sfärernas musik, vindens och fåglarnas musik. Allt är Guds Ande, Guds gåva, Guds nåd. Den verkliga världen återvänder: LUTHER: Delvis talad replik, för sig själv: Den som inte begriper musiken storhet, kan lika gärna lyssna på en åsna!

Scen 15. ”CRANACH IV” - KVINNOR OCH GIFTEMÅL I Cranachs verkstad sitter Lucas Cranach och Luther bland staplar av biblar och pamfletter. Identiska porträtt av Luther står i rader. LUCAS CRANACH: Livet är ingen lek. Efter de första triumferna kommer allvaret. LUTHER: Först tyst: Jag såg för mig antingen seger eller kättarbålet. Inte denna ändlösa sump! LUCAS CRANACH: Livet ska gå vidare, Martinus. Skriv psalmer! Dikta! Poesi och musik för längre än hat och polemik. Luther tiger. Skaka av dig djävlarna med dina egna råd: Musik och gott sällskap! Ger Luther en sejdel öl.

LUTHER: Eller kvinnor. Kanske Gud begär det av mig? Han skapade våra kroppar till att fortplanta oss. LUCAS CRANACH: När allt var tomhet, så gav Gud mig Barbara. LUTHER: Men om jag gifte mig, skulle alla bara hata mig ännu mer. Med det självupplevdas smärta: Men jag säger i alla fall sanningen! Celibatet är lögn och hyckleri! Hororna stod alltid i klosterporten. Varför ska man skämmas för, hur man är skapad? LUCAS CRANACH: Men munken Martin skämdes, eller...? LUTHER: Lyssnar inte: Till och med träden lutar sig mot varandra i åtrå. Utan lust blir säden inte till frukt! Till liv! Lusten som tvingas tillbaka, förgiftar vårt kött och blod! LUCAS CRANACH: Men vågar du kvinnan? BARBARA CRANACH: Avbryter: Stör vi? LUTHER: Med en fläkt av värme och ro: Ni stör aldrig, fru Cranach. BARBARA CRANACH: Jag vet ju, Doktor Martin, att ni behöver musik till tröst. Ger honom en luta. LUTHER: Plinkar lite på lutan. Ni är en god människa, fru Barbara. BARBARA CRANACH Vi har ju våra nunnor från Nimbschen. Inte helt lätt att få dem bortgifta. Vinkar in de tre nunnorna.

TRE NUNNOR FRÅN NIMBSCHEN: (inklusive Katharina von Bora) De överraskar bakifrån, sjungande en av hans helt nya psalmer i stämmor, ev. från små häften, mens Luther improviserar på lutan. "Amen, ditt Ord är visst och sant, Där har vår tro så fast en pant, Att aldrig vi må tvivla på, Att vad vi bedja skall vi få; Allt på ditt Ord, i Namnet ditt Vi säga nu vårt Amen fritt." (Svensk översättning efter norska förlagor)

LUTHER: Musik… min psalm, min lilla visa i himmelsk avbild! Jag vill nästan gråta, Och kvinnoröster, äntligen kvinnor… Nu ska ni som hustrur ta del i Guds skapande verk! KATHARINA VON BORA: Träder några steg närmare: Doktor Luther: Vi är tacksamma att ni vill finna goda män till oss. Men jag frågar mig ändå: Tog jag fel? Ska jag återvända till klostret? LUTHER: Nej! Moderskapet är kvinnans gudomliga uppgift! KATHARINA VON BORA: Den enda? LUTHER: Kan något vara större, än att föda och fostra små barn? KATHARINA VON BORA: I ödmjukhet, Doktor Luther: Jag vill inte gifta mig med pastor Glatz. Jag var instängd i klostret, men detta fängelse blir ännu trängre. Niger och drar sig tillbaka tillsamman med de två andra och Barbara.

LUTHER: Till Lucas Cranach: Blir hon nunna igen får papisterna ett fruktansvärt trumfkort! LUCAS CRANACH: Gift dig med henne.

LUTHER: Nej, hon är stolt och högfärdig. LUCAS CRANACH: Ja, och fräck! En kvinna som vågar säga: ”Inte pastor Glatz, så hellre Doktor Luther” Hon är en, som kan klara dina djävlar och ditt liv. Ta henne! LUTHER: En munk och en nunna. Vilket hat skulle det inte väcka! LUCAS CRANACH: Jag ska översvämma landet med bilder av er! Munkar och nunnor kan gifta sig! Män och kvinnor ska leva tillsammans!

Scen 16. PIAE CANTIONES - Intermezzo Studenter, många från Skandinavien, strömmar sjungande till Wittenberg med kappsäckar på ryggen. Flickorna i Wittenberg tar emot och sjunger med. Nyfikna barn längs kanterna. En bild av glädje, kärlek och fruktbarhet, som övergår i giftigt skvaller. BARN, STUDENTER & FLICKOR I WITTENBERG: In vernali tempore, vers 2 (Piae Cantiones): "Terra viret floribus, Et nemus virore, Aves mulcent cantibus Et vocis dulcore, Aqua tempestatibus Caret, aer imbribus, Dulci plenus rore, Sol consumptis nubibus Radiis patentibus Lucet cum dulcore." ("Jordens rika blomsterprakt smyckar skog och lunder, fågelsångens ljuva makt alla Herrens under. Svept i sommarns milda hägn glömd är kyla storm och regn. Daggens pärlor rena sprider solens blida glans i en gyllne strålekrans över gräs och grenar.”) (övers.ESH)

STUDENT 1: Äntligen tillbaka i Wittenberg! Omfamnar sin flicka. FLICKA 1:

Men har ni hört?! Luther har gift sig med en nunna!

FLICKA 2:

När munken äktar nunnan föds en Antikrist. Ett odjur!

FLICKA 3:

Hela reformationen handlade bara om, att Luther ville tillfredsställa sin egen liderlighet!

FLICKA 1:

Säger man!

Alla pratar i munnen på varandra mens dom drar vidare, några par om par: ALLA:

Vem har sagt det? … hela världen skrattar åt den liderlige munken... …skrattar åt Wittenberg…Allt vad han uppnått är som gjort till intet... Är det sant?

STUDENT 2: Vad säger Magister Melanchthon? FLICKA 2:

Han är rasande! Han visste ingenting!

STUDENT 2: Allt hände bakom hans rygg! ALLA:

Vem har sagt det? Är det sant? …dom kallar henne student-horan… Hela reformationen kan falla…säger man … är det sant?

ALLA: Unisont: In vernali tempore, vers 3: "O quam mira gloria, quantus decor Dei! Quanta resplendentia suae faciei, a quo ducunt omnia, ima, summa, media, formam speciei. Maior est distantia, quam sit differentia noctis et diei." ("O, vår Gud är god och vis, som hans värld är fager! Blomstren strålar till hans pris, hänför och betager. Allting kommer från hans Ord, form och färger på vår jord är av honom givet. Efter vinterns mörka natt tackar vi med jubel att Gud vill ge oss livet.") (övers.ESH) Som en parallell till alla de unga omfamnar Luther nu sin Käthe!

Scen 17. LUTHER OCH HANS KÄTHE LUTHER Vårt äktenskap gläder min far, retar påven, får änglarna att sjunga och djävlarna att gråta! KATHARINA: Fast jag blir kallad hora! LUTHER: Glöm det! Du skall äras och beundras. som en förebild i den nya tron! Tar fram flera porträtt av Käthe av Cranach: Så plirig och stark du ser ut! Så vacker! Genom dig ska Gud skapa barn, liv och glädje… KATHARINA: Skämtsamt Mycket att ta fatt i! LUTHER: Ja, i äktenskapet blir den syndiga lusten gudomligt skapande… KATHARINA Säden ska bli frukt… Träd och blommor lutar sig mot varann i lust och längtan…. Lutar sig som en blomma. LUTHER: Ja, i längtan och åtrå… Lutar sig tillbaka Ett tecken på Guds längtan efter liv. Vi skapades till lust och glädje! KATHARINA Inte mera ensam i en cell. Leva tillsammans, röra varandra. LUTHER: Löser upp hennes hår Tänk att vakna med ett par flätor bredvid sig på kudden. Käthe, du har en from man som älskar dig. Du är en kejsarinna! Som ett plötsligt mörkt moln: Men alla hatar mig, förföljer mig, - oss! Men så förföljde man också dem som kom före mig.

KATHARINA Menar du, att du är en riktig profet? LUTHER: I alla fall mer än den där schweizer-osten ’Zwingel’-Zwingli! En narr som påstår, att nattvarden bara är symbolisk! KATHARINA Man vill att ni blir eniga, eller hur? LUTHER: Ja, Lantgreve Philip tjatar. Men jag ger aldrig efter! Skräcken vid min första mässa. Jesus VAR där, levande i hostian!

Scen 18. MÖTET I MARBURG 1529

(1 - 4 oktober 1529)

PHILIP AV HESSEN: Doktor Luther! Vinkar till sig honom med handen: Pastor Zwingli i Zürich respekterar er. Men ni kallar honom svärmare, djävul och hedning. Jag är trött på ert eviga hån, hat och dunder! En gång grät ni över, att ingen ville lyssna på er. Nu vägrar ni själv att lyssna på andra! Det är för dumt, herr Doktor. Nu enar jag protestanterna, militärt och politiskt. Kejsaren är beredd till eftergifter. Nu fattas det bara, att ni också enar er i tron: Ni, Martin Luther, och Huldrych Zwingli! LUTHER: Zwingli? Aldrig! Han hatar musik. Konspirerar med Karlstadt. Kallar nattvarden symbolisk! Men Jesus sa ”Detta ÄR min kropp”! Det säger evangeliet! PHILIP AV HESSEN: Retfullt Visst: Ena dagen ”Sola scriptura”. Nästa dag översätter ni Bibeln som det passar er!

Men ”nu är vi alla präster”, och måste kompromissa! Jag kallar till möte på mitt slott i Marburg: Vi förflyttar oss i en glidande övergång till Marburg: Teologerna (kör + solister) i stora svarta kappor strömmar in från alla håll, och Philip von Hessen presenterar de viktigaste städernas representanter: - Pastor Huldrych Zwingli, Zürich, - Doktor Johannes Oecolampadius, Basel, - Pastor Andreas Osiander, Nürnberg, - Doktor Stefan Agricola, Augsburg. Från Wittenberg: - Magister Philip Melanchthon, - och ni, Doktor Martin Luther! Luther träder in i kretsen. - Som medlare: Doktor Martin Bucer, Strassburg. Alla hälsar på varandra med förväntning, inte minst Melanchthon och Bucer. Luther och Zwingli markerar revir som två hundar: LUTHER: Herr Zwingli! Sola scriptura! Jesus sa, detta ÄR min kropp! ZWINGLI: Doktor Luther, efter en formidabel insats är ni på avvägar. Men jag tror på, att jag kan övertyga er! PHILIP AV HESSEN: Samlar snabbt uppmärksamheten: Nu, DISPUTERA, men kom överens! Jag vill se en enad front som möter kejsaren i Augsburg! BUCER: Mänskligheten vill tacka oss om vi lyckas! Disputationen iscensätts i klassisk halvcirkel. Philip von Hessen låter servera och skämma bort sina gäster. Martin Bucer leder förhandlingarna. Luther är arg och föraktar Zwingli. Zwingli anser sig överlägsen, med broderlig nedlåtenhet. BUCER: Vi är eniga på fjorton punkter, men inte om Nattvarden, om arten av Kristi närvaro i bröd och vin: ALLA: (Oecolampadius, Zwingli, Luther, Melanchthon + kör) Hoc es corpum meum! Detta är min kropp! De olika personerna håller upp skrifterna från polemiken och läser titlarna:

OECOLAMPADIUS: Först var Andras Bodenstein von Karlstadt: Lyfter hans skrift: "Om mottagandet, tecknen och löftena i Sakramentet av Jesu kött och blod. Också om tillbedjan och vördnad inför tecknen i det Nya Testamentet". (1521) ZWINGLI: Och Karlstadt fortsätter: Lyfter hans skrift: “Huruvida man med Den Heliga Skrift kan bevisa, att Kristus med kropp, blod och själ finns i Sakramentet”. (1524) LUTHER: Den narren, den svärmaren Karlstadt! Men han drog tillbaka det! MELANCHTHON Doktor Martin Luther svarar: Lyfter hans skrift: ”Att Jesu ord ’Detta är min kropp’ står fast gentemot svärmarna”! (Luther 1527) ZWINGLI: Lyfter sin skrift: Min sanning: „De Eucharistia”! ("Subsidium sive coronis de Eucharistia" 1525) ("Om Nattvarden") ALLA: Hoc es corpum meum! Argumenten på latin: OECOLAMPADIUS: Min tes: Sacramentum est signum corporis Christi! (Sakramentet är en symbol för Kristi kropp!) LUTHER: Nej! Corpus Christi est in pane! (Nej! Kristi kropp är i brödet!) ZWINGLI: Corpus non potest essesine loco, ergo Christi corpus non est in pane! (En kropp kan inte vara överallt - alltså finns Kristi kropp inte i brödet!) MELANCHTHON: De ubiquitate sive omnipræsentia corporis Christi! (Jesu kropp är allestädes närvarande!) OECOLAMPADIUS: Citerar titel på sin skrift från 1525 ”De genuina verborum Domini: Hoc est corpus meum, iuxta vetustissimos auctores expositione liber” ("Guds sanna ord: Detta är min kropp, enligt de äldstes utläggning av boken") ALLA: Hoc es corpum meum! BUCER: Lugn! Håll tyst! Silentium! Final Zwingli kontra Luther på tyska: ZWINGLI: Något patroniserande: Jag måste dessvärre korrigera er, Doktor Luther. Jesu kropp kan inte, som hans gudomlighet, vara överallt samtidigt.

LUTHER: Jag har själv darrat i skräck för den levande Kristus i brödet! ”Mysterium tremendum”. Alltså är han där! Vi biter honom, tuggar honom! ZWINGLI: I aversion, nästan talat: Vad säger ni?! LUTHER: Hoppar i logiken: Att ni har fel. Och att jag inte tänker låta mig beläras av djävulen själv. ZWINGLI: Skakad, mens han sträcker fram handen mot Luther: Doktor Luther, jag vill be för er som för en broder. Luther tar inte emot handen. BUCER: Går emellan: Stopp! Ta hans hand! Ser Luther rakt i ögonen: Ska den kallas djävul, som har en annan åsikt? LUTHER: Skiftar från aggression till lättsamhet: Jag vill gärna stå på god fot med schweizarna! Men jag kan inte se denne man, som en medkristen. Han lämnar mötet, låter sig servera från prinsens förfriskningar och börjar se på sin korrespondens. Övriga är chockerade och förvirrade. MARTIN BUCER: Är detta samme Luther, som en gång förtrollade mig? ZWINGLI: Förvirrad och påverkad: Så ologisk. Och som han bemöter mig! Jag vill gråta. MARTIN BUCER: Magister Philip, varför är ni lojal med denne man? Philip av Hessen bryter in: PHILIP AV HESSEN: Lystring! Mötet är ett misslyckande. Nattvarden som skulle förena alla kristna ska nu splittra dem!

Med inåtvänt raseri Turkarna belägrar Wien! Hela kristenheten hotas. Men hellre låta allt gå under, än att vika en tum från sina minsta paragrafer! Till alla Protestanterna kommer splittrade till Augsburg. Philip Melanchthon – ni möter för Wittenberg!

Scen 19.

(1530)

LUTHER PÅ COBURG / Brev-aria Skriver först till Käthe, som sliter med barn, hus, hem, odlingar och inneboende: ”Min käraste Käthe! Vår Lantgreve gjorde verkligen allt, för att ena oss som bröder i Kristus. Det vägrade vi. Men det hela slutade med en trevlig middag! Nu är Magister Philip i Augsburg för att ensam försvara den sanna tron. Men han torterar mig med sin tystnad! Intet hör man från riksdagen, annat än skvaller. Men jag klagar inte, kära Käthe. På Coburg lever jag som en prins bland molnen, och nöjer mig med fåglarnas riksdag utanför fönstret. En skog av korpar, kråkor och kajor som far och flyger, skriker och bråkar! Ännu ingen näktergal, men vi har hört göken. Kyss barnen från mig! Från fåglarnas rike och din lydige tjänare, Martin Luther.” Övergår att skriva till Melanchthon, som under ständiga attacker leder ofattligt krävande förhandlingar i Augsburg, ibland driven till tårar. ”Min Philip, jag saknar dig så. Men varför göra en martyr av dig själv? Var är din tro? Din tillit? Gud har sagt, att vi inte ska bekymra oss! Och varför fråga, hur mycket du kan ge efter för papisterna? Det är redan för mycket!

Men jag har med förnöjelse läst din Bekännelse. Och Apologia. Aldrig kunde jag formulera mig så milt och försonligt som du! Du överträffar mig också i teologin! Må Kristus styrka och trösta dig! Från vildmarken och ett slott fullt av djävlar, Martin Luther”

Scen 20. ”CRANACH V” - NYA PORTRÄTT (Tidshopp ca 15 år. ≈ 1545) Wittenberg. Cranach har kommit till Luther med en laddning av det nya porträttet ”Luther som auktoritet”. Parallellt dukas bordet i Schwartze Kloster till middag, mens några studenter övar en motett. Cranach packar med hjälp av gesällerna upp porträtten. LUTHER: Åren går Lucas! Och vad blir det till? Kompromisser! Militärallianser! Njursten, örondån, och djävlarna som snärjer mig. Åren går, intet blir bättre. CRANACH: Retas lite: Min kära vän, Så illa är det väl ändå inte? LUTHER: Du kan ha rätt… Och Gud visar, vem som är hans sanna tjänare! Först föll hans dom över Müntzer, sen Zwingli. Deras död i vanära visar, att jag har rätt! Snart tar han också hand om Karlstadt, papisterna och turkarna. CRANACH: Lyfter upp ett av Luther-porträtten: Vi hänger det här. Du ska lysa som den sanna auktoriteten! Här är några fler. Han lutar fem-sex ytterligare Lutherporträtt i olika storlekar mot väggen. LUTHER: Va? Ja… Det är strålande Lucas… absolut strålande!

Ut mot alla gäster som nu samlats: Musik! Min motett! Sermo et vox! STUDENTER / KÖR: "Non moriar sed vivam et narrabo opera domini." (Jag skall icke dö, men leva och predika Guds ord)

Scen 21. BORDSSAMTAL Studenter, gäster, barn och tjänstefolk har strömmar in. Det nya porträttet beundras. Luther njuter sin roll som en bastion, närmast pösmunk, som docerar om allt. En student noterar vad som sägs – ”bordssamtalen”. LUTHER: Njut livet vänner. Det är det Gud vill! Vardagen är gudstjänsten! Så mycket bättre än alla munkar som fastar sig till döds och oavbrutet ber på sina knän. Ja, mens papisternas tar död på folk verkar vi för LIVET och tar flera fruar, ha ha! KATHARINA: Flera fruar? Det tror Djävulen! LUTHER: En kvinna kan bara föda ett barn om året, mens en man kan avla flera, ha ha! KATHARINA: Hellre än att tåla sånt prat skulle jag åka tillbaka till klostret! LUTHER: Men det valet har du inte, Käthe! Denna gudlösa institution har jag avskaffat. Slår ut mot sin fru: Se min fantastiska Käthe! Hon styr huset som en drottning, men förstår inte att hålla tyst vid bordet! Till skribenten: Fick du med det?

Fortsätter: Nå pojkar! Vill ni fråga mig nåt’? STUDENT: Just när Melanchthon kommer in: Ja, vad menar ni om herr Calvin i Genève, Doktor Luther? LUTHER: I sitt esse: Kalven Calvin, ’Das Kalbe’, haha!! Och så ’Zwingel’-Zwinglis lakej Bullinger, ’der Bulle’, och sist pratkvarnen Bucer, ’das Klappermaul’, haha! Ser upp mot Melanchthon som kommer mot honom. Med vass ironi: Men Magister Philip älskar ju att frottera sig med de här banditerna. MELANCHTHON: Ursäkta att jag avbryter... Drar Luther till sidan: ...men Lantgreve Philip är här med den engelska delegationen. Käthe ger tecken och gästerna drar sig motvilligt undan, nyfiket iakttagande Luther och Melanchthon. Hon själv övergår till att röja upp och plocka undan. LUTHER: Ta hand om det Philip. Jag blir sjuk vid tanken på dessa disputationer som ingenstans leder. Det är bättre att lita på Gud! Han skapade havet, naturen och alla djuren. Vad skapade vi?! MELANCHTHON: Jag litar på Gud. Men vi är också beroende av furstarna. Vi måste förhandla. Kompromissa. LUTHER: En vass glimt syns i ögat Kompromissa!? Jag vet Philip, att du gör eftergifter som jag inte godkänt! Att du ändrar i texter som vi har avtalat, och skriver de vackraste dedikationerna till de största svinen! Det är för många snirkliga korrespondenser! Alltför många! Rycker åt sig manuskriptet till ”Mot påvedömet”, hötter med det och lämnar rummet.

Scen 22. MELANCHTHONS FÖRTVIVLAN Käthe dröjer sig kvar och plockar och ordnar. MELANCHTHON: Man lär sig att tiga. Vi måste hjälpa varandra, Käthe! KATHARINA: En gång var du svartsjuk på mig. MELANCHTHON: Jag avgudade honom, och ville hellre dö än att lämna Luther. Men nu! Ett vanärande slaveri under hans lynnighet och vrede! Mannen är ett geni och en katastrof! Var blev förnuftet av? Alla ber mig att gripa in, men jag kan intet göra. Europa rivs isär, som ett segel! Katolikerna möts i Trent, men utan oss. Kejsar Karl har klarat turkarna, och vi står i tur. Men några av oss kämpar fortfarande, förtvivlat!, för den vilja till förståelse, som Erasmus drömde om. Den gamle Erasmus. KATHARINA: Men kanske måste någon röja väg med dunder och kraft? Doktorn var profeten som alla hoppades på! Han var magisk. MELANCHTHON: Ja, men också en profet måste veta när det ska sluta! Och den som inte lyssnar blir mycket, mycket ensam. KATHARINA: Med viss hårdhet: Så sant, …och då hjälper det inte, att vara kung över middagsbordet. Rycker häftigt till sig det sista från bordet och gör sorti.

Scen 23. ”CRANACH VI” - ETT SISTA ANGREPP PÅ PÅVEN Den fete, åldrande Luther ger triumferande Lucas Cranach sin nya pamflett: LUTHER: Deklamerar stolt sitt eget motto: “Pestis eram vivus, moriens ero mors tua, Papa.” Levande var jag din pest, döende skall jag bli din död, Påve! CRANACH: Läser titeln: “Mot påvedömet, instiftat av Djävulen”? Först nya pamfletter mot schweizarna, mot judarna. Och nu påven. Vad är meningen? Se dig omkring! Vi målar krigsstandar. Vi väntar på kriget! LUTHER: Tar inte in vad Cranach vill säga: Ja, Satan sover aldrig! Vi måste säkra hatet mot påvedömet. Ger Cranach ett tättskrivet papper. CRANACH: Kastar en blick på pappret: Jag är hovmålare. Jag gör vad som beställs av mig. Jag målar in dig med familj, på altartavlorna, som vore ni apostlar och profeter. Jag målar madonnor till biskoparna och nakna kvinnor till furstarna. Och nu gör jag - till Doktor Martin Luther – en soldat som skiter i påvens tiara. Men som din vän säger jag: Sluta. Ingen lyssnar längre på dig. LUTHER: Har steg för steg blivit rasande: Din ynkliga målarklatt! Den som inte angriper påven, är själv en hädare! CRANACH: Illa berörd och beklämd: Martinus, varför denna förryckta vrede? LUTHER: Med vanvettets glimt i ögat: För då går allting bättre! Vreden är mitt vapen som friskar upp mitt blod, skärper tanken och skingrar djävlarna! Lämnar i samma vrede ateljén, och smäller igen dörren.

Scen 24. VÄRPHÖNAN KATHARINA: Griper honom i armen Barbara säger, att du har farit ut mot Mäster Cranach? LUTHER: Ser upp, och Käthe blir klar över att han är bortom sig själv: Han angriper min nya bok. Men hatet mot påvedömet måste säkras! Också min Philippus vacklar och samarbetar med fienden. Tänk Käthe, båda två är opålitliga svindlare! Men det är ändå snart slut. Hela världen menar att det är bäst att bli mig kvitt. Djävulen har svurit att dräpa mig, och... KATHARINA: Avbryter: Nej! Han är ju besegrad av Kristus! Litar du inte själv på Guds nåd? LUTHER: Plötsligt ynkligt: Käthe, ge mig de tröstande orden! KATHARINA: “Den Gud älskar tillhör Guds rike” LUTHER: Men han älskar mig inte! KATHARINA: “Simul iustus et peccator.” LUTHER: Närmast rabblande: Ja, både rättfärdig och syndare... …och vi kan intet göra... …vad vi försöker själva blir ont… … allt är Guds ansvar, inte mitt…! Jag måste tro att det är sant, så kan jag vara säker… … säker …trygg …förlåten… KATHARINA: Du är ju rädd! Skräcken har styrt ditt liv. Men det finns också hjärtan fyllda av kärlek! LUTHER: Desperat: Nej! Vi är alla onda, med hjärtan fyllda av hat!

På sammanbrottets rand med alla djävlar som bokstavligen river och sliter i honom: Åh, alla dessa djävlar, som flugor, som kackerlackor! Käthe blir alltmer desperat i försöken att lugna honom: KATHARINA: Ta lutan ...skräm bort dom …med musiken! Försöker ge honom lutan, men han vräker undan henne. LUTHER: Nej! Det enda som biter är förakt, festande, köttets lust och en prutt i fjäset! Förstår du inte? Djävlarna klänger på mig och säger att jag tog fel! Att jag ledde alla ned i förvillelsens avgrund… Sakta växande stämningsskift: Men plötsligt talar Gud, och han säger, att jag har rätt! Att de andra är falska profeter. Lögnare! Gud hatar inte syndare…han hatar inte mig. Griper fatt i Käthe, som han nyss vräkte bort. Käthe! Mitt i döden är vi omgivna av livet! Låt Kristus, Guds son, rädda dig, liksom han räddar mig! Som ett litet barn: Bara hos honom är mina synder inte längre synder. I skydd av hans varma vinge är min skam förlåten. Han är min lilla värphöna som jag flyr in under för att undkomma Guds stora vrede… Han brister i gråt i Käthes framsträckta händer.

INTERMEZZO

- Kör

Sönderbrutet som skuggor, ekon och facetter från en annan tid: "Fecit potentiam i brachio suo Dispersit superbos mente cordis sui. " ("Han gör mäktiga verk med sin arm,  han skingrar dem som är övermodiga i sina hjärtan.") Av djupsens nöd jag ropa må... ...Fader vår som är i himmelen... ...Vår Gud är oss en väldig borg... ...Gud, hör mitt rop….

Scen 25.

(Slaget vid Mühlberg 24 april 1547)

FINAL - ”TUMULTUS” Kejsaren och hans allierade har belägrat och intagit Wittenberg. Triumfens år (1517- 47) är förbi. Kurfursten, Fredrik den Vises brorson Johan Fredrik, är fånge och berövad sin titel. Mörker, regn och dimma. Alla är ute på gatorna. Soldater, oro. Studenter med ränslar flyr bort. Några av krigsstandaren från Cranachs verkstad ligger sönderbrutna på marken. Barbara Cranach skjuter en tung vagn packad med konstverk, som de vill rädda med sig. KATHARINA: Bär på ett knyte med Luthers dödsmask. Andfådd: Åh, Barbara… Wittenberg slaget och förnedrat …tänk att Kejsaren…. BARBARA: ...den lille Karl som Lucas en gång målade! KATHARINA: Vet du att Kurfursten är fånge…? BARBARA: Ja …och Lantgreven! Jag är glad att den gode doktorn slapp att uppleva detta. KATHARINA: Lyfter knytet: Här är hans dödsmask – vad ska jag göra av den?! BARBARA: Kanske Magister Philip? Vi andra måste härifrån! KATHARINA: Vad ska det bli av mig, Barbara?! BARBARA: Käthe, tro på dig själv och var stolt. Vi förändrade världen! Vardagen! Att allt blev så våldsamt, så kaotiskt och så svårt är deras skull som vägrade att reformera sig själva. Alla de giriga, lata och makthungriga..! Hur annorlunda kunde det inte ha sett ut?! Där är Lucas! Gud vare med dig, Käthe… Hon drar bort med vagnen. KATHARINA: Får syn på Melanchthon i mängden och griper fatt i fatt i honom:

Magister Philip! Ta hand om den… dödsmasken…! Sticker den till honom. Nya dunder och brak och soldater får Käthe att skräckslaget skynda vidare. MELANCHTHON: Vecklar ur tyget och står öga mot öga med den döde Luthers ansikte: Doktor Martin… så underligt stilla! …Som en skugga… Vi ville förnya tron, förnya livet. Och vad är kvar? En dödsmask, krig… utmattning… upplösning. En hand läggs på hans axel: En tillfångatagen Philip av Hessen omgiven av kejsarens vakter vill säga farväl: PHILIP AV HESSEN: Med sin vanliga distans och ironi: Ja, vad är kvar? ”Tumultus”! Magister Philip, jag ville bara säga farväl. MELANCHTHON: Vi misslyckades, herr Lantgreve! Vi enade inte protestanterna. Vi försonades inte med Rom. Vi kunde inte förhindra kriget. Europa rivs isär, som ett segel! PHILIP AV HESSEN: Tar masken; Men vår Doktor här lyckades! Han slutar som profet. Pilgrimer river redan flisor från hans säng. En plötslig närhet mellan de två männen från två världar - och vemod. Mens Melanchthon igen vecklar in masken i tyget: En reminiscens hur allt startade: MELANCHTHON: Han blev vårt liv, vårt öde. PHILIP AV HESSEN: Vi var så unga… så fulla av hopp. MELANCHTHON: Ni var fjorton, jag var tjugoett. PHILIP AV HESSEN: Du älskade honom, eller hur…? MELANCHTHON: Paus. Var vi inte alla förförda? Vakterna rycker med sig krigsfången Philip von Hessen, bort i dimman och regnet.

FINE