NR 84 26 sep 2014
Schilldringarredaktionen Framsideillustration: Emma Gustafsson
Ansvarig utgivare Emelie Engström
Skribent & korrekturläsare Elsa Rohlén, SA3C
Chefredaktörer Tringa Gashi & Simone Norberg, HU3KU
Fotograf & Illustratör Lisa Norgren, HU3KU
Skribent & Serietecknare Moa Ryman, ES3BFA
Illustratör & serietecknare Bianca Casco, ES3BF
Skribent Nadia Stenegård, ES3M
Illustratör Emma Gustafsson, ES3BD
Skribent Elsa Carlsson, ES3T
Skribent & frågespaltsavsvarig
Skribent Josefin Ahlénius, HU3KU
Skribent Sofi Sydvik, HU2A
Diktsideansvarig Emmakarin Hallheden, HU3KU
Skribent Susanna Gavin, HU14A
Josephine Bihl, ES3T
LEDARE: Krossa
glas
Söndag den 21 september 2014. En vecka efter riksdagsvalet och livet känns sådär. Vid den här tiden för en vecka sedan satt jag och mina vänner framför valvakan, nervösa men förväntansfulla. Sju timmar senare på en kall bänk på Järntorget med vetskap om att det tredje största partiet i riksdagen är rasistiskt och att partiet jag själv lagt min röst på snubblade på 4%-spärren. Det kändes förjävligt. Måndagen efter var värst. En bultande huvudvärk och en uppgivenhet som fyllde mig inifrån. Trots varma händer och kramar, en demonstration på Gustav Adolfs torg fylld av kärlek så låg det ett tungt och mörkt täcke över Göteborg och Sverige. En skam. Min kropp vill krossa glas, riva väggar. Slå på kylskåp och slita upp det fuktiga gräset runt omkring mig. Jag känner hat och rädsla inom mig, för rasismen som växer i Europa. Men att möta hat med hat funkar inte. Det är okej att gråta, men vi måste också samla oss. Visa att vi är många fler som tror på kärlek och mångfald. Vi måste ta debatten, prata med varandra. Våra röster är viktiga, använd dem. Men om vi bara är en och en i våra hemmaceller då är vi inte många och inte starka heller Ty om vi gømmer bort oss i varsin liten egen cell då kan vi inget göra och snart nog är det kväll ... Men om vi stiger ut och känner efter hur det känns att vara väldigt många som har det likadant då verkar det mycket bättre då känns det nästen som ett hopp att nånting går att ändre på att man faktisk kan säja stopp Kampen fortsätter, på Schillerska, Göteborg, Sverige och i världen. Tringa Gashi HU3KU
Om en lärare. När jag gick på högstadiet hade jag en lärare som var tokig, i ordets bästa bemärkelse. Inte bara det att han en gång blev så arg på tavelsuddet att han spottade på tavlan, eller att han kastade ett paket korv på min klasskamrat, eller att han var med i min småstads UFO-förening - han hade gjort allt, sett allt, hört allt. En gång räknade en klasskamrat till mig ut att om han faktiskt skulle ha upplevt allt han sa sig ha varit med om skulle han ha behövt vara minst 120 år gammal, vilket faktiskt inte är en siffra jag har problem med att köpa rakt av. Som barn hade han lekt med en modelljärnväg hemma hos Sveriges värsta landsförrädare, som ung kommunist blivit bästa kompis med Hell’s Angels på en Bluesfestival - en historia med sensmoralen att ett lock öl löser allt - och som vuxen suttit i spanskt fängelse. Och vi satt som tända ljus och bara lyssnade. Vi väntade alltid utanför klassrumsdörren, för man var helt enkelt inte sen till hans lektioner. Det hände bara inte. Redan innan han kom inom synhåll visste vi vilket humör han var på - rasslet av nycklar och sättet han dundrade fram genom korridorerna på gick helt enkelt inte att undgå. Ibland låste han upp dörren och stod sedan kvar i öppningen för att skaka hand med alla som äntrade. Ingen visste väl riktigt varför, men det var rätt mycket som försiggick kring honom utan att någon riktigt visste varför. Var det en glad dag, så lyste ögonen på honom när han ritade oförståeliga små kråkor på tavlan och han riktigt hoppade jämfota av hänförelse inför allt från judendomens historia till gaykulturen i San Francisco. Var det en butter dag muttrade han mest, vrålade rakt ut om någon gungade på stolen, målade ännu mer oförståeliga kråkor och sa till oss att det varit bättre att han stannat som programmerare på Volvo, eller blivit buddhistmunk och flyttat till Indien. Vilket han för övrigt varit helt inne på ett tag, det var bara det där med celibatet och att han gillade blues så mycket. Så vart vill jag komma med det här egentligen? Jo. När jag gick på högstadiet och hade så mycket småstadsångest att jag mest ville ligga i fosterställning på badrumsgolvet, blev ibland min enda anledning att faktiskt gå till skolan att ”ja men vi kommer i alla fall ha historia”. Och han skulle stå där som en ettrig Hemingwayfigur med alla sina jävla fasoner, längst fram i klassrummet i sina ständigt likadana pikéer och ingjuta en känsla av hopp. När jag var femton visste jag inte särskilt mycket om någonting, och det gör jag väl knappast nu heller, men han och hans sjövilda historier blev för mig en symbol för världen utanför. Hela det där livet som väntade. Och det var så jag tog mig igenom högstadiet. En lördag i december, då jag slutligen fått börja på mitt Schillerska, hade jag och min bästa vän vandrat en halvmil i tio minusgrader för att köpa jordnötsrutor på Willys. När vi rundade en brödhylla stod han där och höll i ett paket lingongrova. ”Jaha, ni är vänner?” sa han. Jadå, sa vi. Kompanjoner sedan vi var tio år gamla. Han log och plirade lite mot oss. ”Jaha, ja jag tänkte väl det. Ja, det var ju alltid något särskilt med er.” Och så skiljdes vi åt och jag och Wilma kom överens om att någon viktigare komplimang har vi nog knappt aldrig fått. Jag säger inte att jag aldrig haft eller kommer få en lika bra lärare igen, för Schillerska har faktiskt en jättebra lärarkår. Och ibland har jag undrat vad han gjorde på en högstadieskola i en dödstråkig småstad när han kunnat vara här. Eller vart som helst, egentligen. Men å andra sidan kanske det är för det bästa att han är där han är och hjälper folk att höja blicken. Jag är i vilket fall så himla tacksam. Och fortfarande en smula konfunderad över hur den människan ens går ihop. Elsa Rohlén, SA3C
Restaurang Storseglet – A love story Du har inte fått många komplimanger för din matlagning. Varken veganer eller vegetarianer har jublat över din kunskap om olika kostupplägg. Allergikerna har tålmodigt fått vänta när deras mat har kommit på villovägar. Du har fått utstå springande montessoribarn, trötta tonåringar och en och annan utbytesstudent från Frankrike. Hos dig har gästerna slagits om sittplatser. Din paradrätt – fil med cornflakes/müsli och kanelsocker – har räddat många eftermiddagar med matte 2b. Du har muttrat, skrattat, gormat och småpratat med dina gäster. Stamkunder kanske de ändå bör kallas, då de trots allt troget kommit tillbaka varje vardag (om inte kanelbullar från Hemköp lockat mer). De uppmuntrande kommentarer du har kommit med vid salladsbordet har varit till glädje för många elever. Du har skapat folkstorm och kaos med dina tacosdagar. I korridoren har gästerna trängts med sina färsfyllda tallrikar. En och annan har fallit i marken så att de svarta kängorna nu blivit vitprickiga av gräddfil. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men med i facit i hand så var du inte så pjåkig ändå. Faktum är att jag och mina vänner har många minnen från våra luncher. Du har bjudit på en hel del intressanta diskussioner och skratt över aningen opassande liknelser med maten. Många teoribildningar har skapats över vad vi egentligen har tuggat på. Jag vill tacka dig för att du fick mig att inse att jag inte längre ville äta kött. Du behövde inte göra något annat än att servera en schnitzel. Men åter till icke-så-pjåkigheten. Under detta, som är mitt sista år på Schillerska gymnasiet, då jag skall grubbla men framför allt komma fram till vad jag egentligen vill göra med mitt liv som jag snart skall introduceras för, har jag fått ytterligare en sak att fundera över: VAD SKALL JAG ÄTA TILL LUNCH? Blir det falafel, linssoppa eller sushi? Var kommer jag hinna äta utan att behöva jogga tillbaks till skolan? Finns det över huvud taget något som inte innehåller fetaost eller serveras med bröd? Med dig som suppleant behövde jag inte bry mig om dessa lyxproblem. Då visste man vad man fick; en röd gryta, en stol i samma färg och ett hörn att äta vid. Kanske till och med en dekorativ växt. Så – tack för allt, Restaurang Storseglet. Jag kanske kommer sakna dig en gnutta ändå. Josefin Ahlenius, HU3KU Illustration: Emma Gustafsson, ES2BF
Test: VEM ÄR DU I...
? 1. Hur festar du? A. Med mina vänner, jag är den som tar hand om alla B. Med så lite kläder som möjligt och champagne i mängder C. Så illegalt som möjligt D. Med vänner, på nåt skogsrave E. Pfft, ingen är bra nog. Röker mina Luckies i ett hörn
4. Du hamnar i fängelse, hur hanterar du läget? A. Håller mig undan B. Charmar mig till vänner C. Slår ner de som är taskiga D. Infiltrerar olika grupper och ger bort gåvor för att de ska gilla mig E. Håller mig för mig själv. Jag är stark.
2. Hur tänker du kring sexualitet? A. Det finns viktigare saker än sex och utseende B. Det är ett utmärkt sätt att få vad man vill C. Kaos D. Jag går mer på hjärna E. Jadu, jag anser mig vara rätt så överlägsen i sängen
5. Vad dricker du på fester? A. Dricker inte så ofta, det är fine ändå B. Allt som är dyrt och gratis C. Zumbali D. Bärs E. Rött vin
3. Du blir påkommen med alkohol i skåpet, hur hanterar du läget? A. Ber ödmjukast om förlåtelse B. Överlämnar alkoholen och flirtar med någon i elevkåren för att sedan gå in i lärarrummet och ta tillbaka den när ingen ser C. Får panik och slår till läraren D. Står för mitt misstag och erbjuder mig att skura toaletterna som kompensation E. Skyller på en annan elev och undviker konfrontation med hen för resten av året
6. Varför går du på festival? A. Musiken B. Efterfesterna C. Drogerna D. Atmosfären och friheten E. Jag går inte på festival, det är för mycket drägg 7. Favvismat? A. Pannkakor B. Sushi C. Kakor och knark D. Linssoppa E. Hummer
6. Jag tror på: A. Kärlek och solidaritet B. Sex och Rock’n’roll C. Carpe diem på ett snuskigt sätt D. Människans förmåga att utvecklas E. Den fria individen 9. Du misslyckas på ett prov du pluggat hårt till. Hur hanterar du förlusten? A. Tar en kopp te med vänner, gråter kanske lite. Det ordnar sig B. Tar en dusch, fixar mig och går ut och dansar fastän hjärtat brister C. Blir stupfull och hånglar med Malin från Kungsbacka D. Tar en cigarett som tröst och går vidare E. Håller huvudet högt och försöker igen senare 10. Beskriv dig själv med tre ord: A. Lugn, stabil, varmhjärtad B. Självsäker, sexig, smart C. Impulsiv, excentrisk, nyfiken D. Smart, målmedveten, jordnära E. Målmedveten, stolt, ledare
Flest: A: Mr Healy: Du är en lugn vänlig person som vill väl. Du är dock lite tafatt i sammanhang då du inte har full kontroll och du dricker ditt kaffe lite för blaskigt
kan vara svårt att veta vart man har dig. Ena sekunden festens mittpunkt och nästa sekund mjuk som en kattunge. Lärarna vill ge dig frånvaro men vågar inte, pojkarna vill ha dig men kan inte, du är underground.
Flest A och C: Piper Chapman: Du är en smått förvirrad smygflata (ifall du nu påstår att du inte alls är flata så bevisar det bara testets teori) som menar väl men som ibland är lite för impulsiv. Du behöver ha koll på vilka som är dina riktiga vänner och du behöver veta dina gränser. Jävlas man med dig kan det tyvärr gå illa tillslut
Flest C: Crazy eyes: Du tappar det
Flest A och B: Daya: Du är en flirtig mjuk sötsak med rapp käft och snygga höfter. Du har två sidor; en mjuk och vänlig (som t.ex lärare uppskattar att se) och en sexig och flirtig (som gör dig populär att festa med). Du har koll på dig själv och behöver egentligen bara oroa dig över att hålla känslorna i styr ibland Flest B: Nicky: Charmören själv. Du tar dig an livet med en klackspark och kan ta dig ur de flesta situationer. Du är den som med största sannolikhet kommer vara utan slutbetyg på studenten men som lär dansa mest av alla ändå (oroa dig inte, det är ganska standard på Schillerska). Dessutom lär du irriterande nog ändå bli framgångsrik och vara på omslaget av typ Vogue eller spela på största scenen på Roskilde ett par år senare. Fan alltså. Det enda negativa din orädda attityd kan leda till är dyra böter och fängelse, men vad gör väl det? Flest B och C: Taystee: Definitionen av sass. Du är lite flyktig av dig men din charm väger upp för eventuell irritation som kan uppstå. Tyvärr har du en svag översittarattityd ibland som kan störa, men du kommer undan med det! Du är klassens clown med höga ambitioner som du tyvärr är lite för lat för att kämpa för. It’s a cruel town Flest B och E: Alex Vause: Du bär upp konstiga ögonbryn och sekreterarglasögon bättre än någon annan. Plötsligt känner alla som ser dig för att böja sig fram på katedern och be om smisk, jisses. Du är dock slug och det
Flest C och A: Pennsatucky: Y’all need less jesus Flest D: Red: Du är modern av mödrar. Cool och med koll på allt och alla (that’s why her hair is so big, it’s full of secrets!). Bakom din kalla fasad finns en hjärna som konstant smider storslagna planer samt ett hjärta av guld. Du är den kompisen alla borde ha, tyvärr blir det lite svårt att närma sig dig när du verkar så överlägsen. Jobba på det så ska du se att du snart är mer omtyckt än Branko. Flest D och B: Sophia: Du är raringen som bakom ett vackert leende är slug och vet hur hon får vad hon vill. Flest D och A: Poussey Washington: Smart och självständig, men du slits mellan hjärnan och hjärtat ibland. Stå med ryggen rak min vän! Det kan vara svårt att veta hur man ska vara när alla omkring en rör sig i 100 km i timmen, men lita på dig själv och kom ihåg att ha humor. Läs t.ex våra lärarcitat här i tidningen när det känns tufft, eller googla genuinely stoked goats. Flest E: Pornstache: Vart början man? Du är ett arsle egentligen, allt pekar mot det. Men någonstans under allt det bossiga finns det en öm sida. Trots dina hårda principer och din snäva musiksmak är du en sådan som lyssnar på Tarzans soundtrack som gulity pleasure, eller älskar att kolla på Keeping up with the Kardashians när ingen ser. Det är okej, men du måste tagga ner med din hyrbis annars kommer det sluta upp med att du får ett slag på käften. Wilma Söderström, HU2A
Min sommarmamma ibland är jag rädd ganska ofta faktiskt min sommarmamma, hon är inte rädd för någonting i hela vida världen. ”lilla soldat” vi går armkrok genom stan det finns ingenting vi inte kan för vi har varann min sommarmamma och jag. min sommarmamma kan springa flera mil utan att stanna. hon korsar kontinenter i ett andetag. min sommarmamma läser tidningen på balkongen. min sommarmamma badar i oktober. min sommarmamma är kapten på de sju haven. min sommarmamma surrar sig vid rodret skrattar åt stormen. så en gång är jag elva år rönnbären och kvällssolen är rubiner, är guld. min sommarmamma möter inte stormen. min sommarmamma ligger på köksgolvet med telefonluren i handen. luften har gått ur henne min sommarmamma är trött. även sommarmammor tappar luften ibland. jag är elva år och förstår med ens att inte heller sommarmammor har lätt att andas jämt.
så jag lägger mig ner på golvet hos min sommarmamma. jag är elva år och kan inte veta hur det känns men jag kan hålla hennes hand. kvällen går tills jag viskar, ”lilla soldat, lilla sommarmamma” och det blir mörkt men vi reser oss rönnbären är fortfarande rubiner vi ser dem bara inte. vi simmar i havet och gråter tills tårarna blir hav och havet blir tårar. så fint för en sjökapten, att ha havet i sina ögon. så vi gråter och gråter och timmarna tickar men det finns fortfarande ingenting vi inte kan för vi har varann. och till sist skrattar vi vi skrattar och vi skrattar min sommarmamma och jag. kaffet kokar hundarna skäller och vi skrattar. ibland går allting sönder utan att någon märker det. världar rasar pappor sviker och folk förstår inte de bara tycker, utan att se. men de ska aldrig vinna och vi ska aldrig bita ihop och ibland måste något gå sönder och vi kan växa genom asfalt och de ska aldrig ta oss ifrån oss och när jag tänker på dig är jag inte rädd längre. det finns ingenting vi inte kan för vi har varann. tack lilla sommarmamma tack. E.R
Var fan tog bamba vägen?! Jag har alltid trivts i bamba. Hela skolan samlas i samma lokal, kring samma bord för att äta samma mat och tillsammans stämma upp i klagosång över den. Det gör det samma om du hemma äter oxfilé eller falukorv, i bamba äter alla bambamat. I bamba diskuterar, skrattar och skvallrar vi. I bamba är vi grupperade tillsammans. Elever och terminer kommer och går men bamba och dess mat består. Trodde jag i alla fall. Efter en sommar av mer jobb än lov och med ett evigt suckande över lunchlådor var min bambasaknad, om möjligt, större än vanligt vid sommarlovets slut. Nästan lite skolpeppad satt jag vid bänken första dagen, men känslan dog fort. Som en blixt från klar himmel slog matkorten ner. Pang, så var vår tid tillsammans förbi, vi fick tretton år ihop bamba och jag. Efter några veckor i detta nya frustrerande system har jag kommit på blott en fördel och det är att man kan äta riktigt god mat på vissa ställen. Men jag tror att falafel och andra godsaker som man tidigare unnat sig någon gång på stan ibland, nu kommer förlora sin forna charm när man kastar i sig det var och varannan dag. För matro är ju något man också kan kyssa farväl. Inte för att bamba direkt var något idealställe för matro under den stressigaste timman men det var ju i alla fall samma köer man trängdes i varje dag och ett stök som man snabbt lärde sig hantera. Nu knör man med resten av Göteborgs lunchätare och tvingas ta snabba beslut om var och vad man ska äta. Förutom när man har riktigt kort lunch och tvingas ta det som ligger närmst. För en med så stort matintag som jag själv så finns det dessutom få ställen att välja på där man faktiskt blir mätt. Skulle man till råga på allt råka beställa något som inte är gott så finns det ingen fil med flingor, inga knäckemackor och ingen sallad att äta istället. Några som där emot gnuggar händerna av förtjusning är kapitalisterna. Kedjan Le Pain Francaise har mage att endast tillåta oss beställa en sak från deras utbud men vad vi än väljer drar dom femtio kronor. Att få mer än det dubbla betalt när någon beställer en croissant skulle i alla fall jag kalla en god affär. Vissa elever tycker förstås också detta är jättefestligt, men ett bakverk till lunch är det nog ingen som mår bra av i längden. För att inte tala om den sociala biten. Att i samlad trupp med sina vänner gå ner till saluhallen för att äta kan vara jätteskoj, men alla har inte en gemenskap i klassen. Det är mycket lättare att slå sig ner på en ledig plats vid någras bord i bamba än vad det är att följa med ett kompisgäng ner på stan. I och med att pengar - sorgligt nog - alltid verkar vara ett vinnande argument kan jag tillägga att det dessutom blir dyrare för skolan att hålla oss med matkort. Någon vidare ekonomi är ju något som vi alla känner av att vår skola inte har. Med detta sagt skulle jag nu vilja uppmana till revolution! Maila rektorer, starta grupper, samla namn, strejka och hojta! Tonåringar, gör det ni gör bäst, revoltera! Om ni inte är med mig och jag inte lyckats tända er låga, så är det med kurrande mage och vemodig nostalgi som jag tänker tillbaka på mina år i barnbespisningens trygga famn. Det var en fin tid. För övrigt anser jag att skolledningen kan cykla till Bahamas. // Bamba Lover. Illustration av Moa Ryman, ES3BD
Faktaruta: Bamba Bamba – skolmat skolmåltid barnbespisning. Både Bamba och Bambamat finns med i SAOL. Regionalt och vardagligt uttryck, myntades någon gång under fyrtio-femtiotalet. Att skolan har skyldighet att servera kostnadsfri mat till elever omfattade av skolplikten fastslogs först i 1997 års skollag! Någon skyldighet till skolmat för gymnasieelever finns inte. Ordet Bambas uppkomst är vida omstritt: Har det kanske rötter i folket Bambara i sydvästra Mali? Los Lobos La Bamba? Eller är det i självaverket ett skämt om likheten mellan dåtidens barnbespisning och militären? Ingen aning. Nadia Stenegård, ES3BFA Illustration: Tove Agélii, HU2A
För kärlekens skull Fyra år av kramar och rosor. Fyra år till av studiecirklar, demonstrationer och torgtal. Vad du än har jag gjort, stått i valstuga eller engagerat en släkting, så ska du veta att jag är stolt över dig. Vilken färg du än föredrar, röd, blå, rosa, grön, lila..., så hoppas jag att din valrörelse var full av snälla tanter och gratiskaffe. Jag hoppas att valresultatet inte sänkte dig och att du fortfarande känner styrka att fortsätta vara engagerad. Om du inte har varit så insatt under det här valet men börjar känna dig intresserad av politik så önskar jag dig lycka till. För det behövs aktivister, dels för att informera folk om olika partier, men också för att slå mot det där fanskapet som nu har 12,86% av Sveriges röst. Även fast det är svårt så måste vi känna kärlek framför förtvivlan efter dessa siffror. Jag tror att med kärlek och samtal kan vi fixa detta. Så krama alla du ser och le mot alla du pratar med. Vi är 87%, för kärlekens skull. Susanna Gavin, HU14A
Den raka linjen leder endast till döden. Lik. Du liknar ditt lik. Samma fyllda läppar, bestämda ögonbryn och kaskader av kastanjebrunt hår. Dina händer greppar tag i någonting över horisonten. Dina ben vilar utsträckta, precis som så många nätter i min säng. Vad har ändrats? Jo, du är ett lik. En död kropp som ser ut som alla andras döda kroppar. Din bröstkorg kramar inte längre om ditt pulserande hjärta och dina vibrerande andetag. Takten i ditt blod har blivit konstant, noll. Kall och styv. Vad skiljer dig från din forna form? Jo, du är fast. Obenägen att framkalla förändring. Inga ambitioner, rädslor, mål, öden eller kopplingar. Bara celler, hud och testiklar. Ingen större, högre makt bakom som styr. Men vad är du för sorts lik? Hur kom du att bli ett lik? Följde du den raka vägen och leddes därför med en gång till döden? Är ditt lik resultatet av dina tråkiga livsval? Följde du den cirkulära vägen och lät dig ständigt avstyras från ditt egentliga mål? Bär ditt lik minnen av fantastiska upplevelser? Är ditt lik resultatet av vågade livsval eller tidens oundvikliga död? Och viktigast av allt: skall du vara ett lik? Har anden inom dig bestämt sig för att gå vidare till nästa kött-och-blodbärare, var din mening avslutad, kan dina celler splittras med ett bra förtroende? ELLER höggs livstråden ifrån dig oväntat, skriker din ande efter MER? Jag tycker att du ska sätta dig ner och ta ett snack med dig själv om vilken sorts lik du vill bli! Många kramar och bra sex, Zapostrophe, Noémi Zelander, HU2A
Moa Ryman, ES3BFA
Riktiga Punkpionjärer!!!! Första gången jag hörde The Slits musik var för snart ett år sedan, deras cover på Marvin Gayes I Heard It Through The Grapevine, blev jag extatisk det var så ballt!!! Punkigt svängigt tufft! Senare när började läsa på om bandet upptäckte massa andra häftiga grejer om dem till exempel att sångarren Air Up bara var fjorton år när bandet bildades 1976!! Ett band fler borde känna till!! På grund av detta och att det i september var exakt 35 år sedan de släppte debutalbumet ”Cut”, har jag knåpat ihop en faktatext om dem! The Slits revolutionerade när de gav ut skivan ”Cut”. Inte bara blandade de in reggaerytmer i rocken, något då helt nytt, utan gav fullkomligt den i att försöka spela på sin ”kvinnliga charm”. I första singeln från ”Cut”, Typical Girls, frågar de sig vem som egentligen hittade på att det var typiskt tjejigt att vara försiktig, känslig och att oroa sig över ytligheter.
I bandet spelade Viv Albertine (gitarr), Palmolive (trummor), Tessa Pollitt (bas) och Air Up (sång), alla från England. Palmolive lämnade senare bandet och började spela med The Raincoats (tips!!). The Slits var helt okonventionella, precis lika eldiga starka arga och skitiga som dåtidens manliga artister, någon större respekt för rockhistoriska referenser hade de inte heller. De fick inspiration från Latinamerika, Afrika och Jamaica och gjorde musik som korsade genregränserna, disco reggae punk m.fl. Vad jag läst mig till var att gå på konsert med The Slits i 70-talets London inte helt ofarligt. De blev ofta trakasserade både på gatan konserter på grund av hur de spelade och klädde sig. Trots att musikgruppen splittrades efter bara några år tror jag inte att man ska underskatta vad de banade väg för och vad det betydde för kommande generationer. Nittiotalets grungescen och riot grrl- rörelsen är bara två exempel i vilka man kan se spår av The Slits! Tipstips på om man vill veta mer om The Slits: -Senaste Stil i P1 -”Clothes, Clothes, Clothes, Music, Music, Music, Boys, Boys, Boys” av Viv Albertine -The Guardian, finns flera kul artiklar!
Nadia Stenegård, ES3M
Pärlor
Bubbel i mitt sinne, bubbel över mina läppar Kolsyrade pärlor som sprider sig genom märg och genom vener och som hänger i rader kring min hals Likt ett halsband av törst Jag vill ha mer Och när flaskan är tom och glaset har vält då ska jag försöka att inte somna Jag ska vara vaken och känna i min berusning Jag ska slakta tankar och skrämma bort ord som fastnar på min tunga och på min hud Verbala tatueringar, sugmärken från drypande kärleksförklaringar Jag tar en klunkt till, drar handen över munnen och jag skakar av det Bubbel i mitt sinne, kolsyra i mitt blod och dyra droppar på min tunga Jag är dyr ikväll Mitt saliv när jag spottar kan räknas i sedlar Wilma Söderström, HU2A
En nitton timmars lång begravning Den fjortonde september räknade jag, halvt sömnlös och inringd på kort varsel, röster för valnämnden. På min lunchrast sprang jag till Fjällskolan för att med med tårar i ögonen och ångest in i märgen välja röstsedel. Det var inte högtidligt, det stod för mycket på spel, utan kändes snarare som att gå in i Bergakungens sal. Jag kollade den senaste opinionsundersökningen innan, och tänkte: skitsamma, det stämmer säkert inte. Tänkte: min röst spelar ändå ingen roll. Ändrade mig: okej, det gör den visst. Undrade ändå: hur kan demokrati göra mig så likgiltig? Överlag, och det vet nog ni andra som också arbetade som rösträknare, att det mestadels var ett tråkigt och långsamt jobb. Instruera väljare och ge röstkuvert: -Hej får jag se ditt röstkort? Tack. Här får du fyra röstkuvert till de fyra valen. -Vadå fyra val? -Ja, trängselskatten är det fjärde valet -Jaha, okej. Om och om igen samma tillsägelse. ”Om du inte är opartisk kan vi och vårt valdistrikt bli stämda. Om du inte är opartisk kan de begära att vi ska räkna alla röster en gång till.” ”Okej.” -Hej vill du ha hjälp med något? -Jag letar efter Sverigedemokraternas röstsedlar. -Aha. -Var är dem? -Ehm. Där. Nu i efterhand känner jag mest: Jag hade kunnat räkna röstsedlarna tio gånger eller mer för att det inte skulle bli det här resultatet. Stäm mig, tvinga mig; du får inte rösta SD i den här vallokalen. Om vallokalen där jag arbetade hade fått vara representerande för hela landet hade regeringsskiftet skett med säker majoritet, KD och C åkt ut ur riksdagen; ersatts med Feministiskt Initiativ och SD hade legat kvar på sina 5% som efter valet 2010. Medan jag sprättade upp kuvert och la röstsedlarna i olika högar, sa reporten på den radiosända valvakan att resultatet för riksadagsvalet 2014 redan hade kommit. Jag tänkte att demokratin aldrig varit så bokstavlig förut: mitt framför mig i pappershögar. Ändå kunde reporten på P4 berätta den slutgiltiga ställningen innan vi ens hade ringt in och rapporterat vår vallokals resultat. Jag vet att pappershögarna framför mig bara var en bråkdel av alltihop, en hoppfull bråkdel, men ärligt talat så var det längesedan jag kände sån hopplöshet. Jag fortsatte räkna röster till klockan två på natten. När jag gick hem kändes det som att jag varit med och anordnat en begravning. Simone Norberg, HU3KU
LÄNGE LEVE LAGANDAN Jag sitter vid ett uppfällbart bord i Slottskogen, på gräsmattan framför Björngårdsvillan. Människor pratar, skrattar och fikar runt omkring mig; bland andra Emmaus, Hagabion och Kommunistiska partiet anordnar Fredsloppet för 30:onde året i rad, en fem kilometer lång runda där löparna springer för fred. Inkomsterna från arrangemanget gick i år till Palestina. Talen om Israels krig avlöser varandra, information om situationen omger tillställningen och banderollerna ”Idrott åt alla” och ”En annan värld är möjlig” fångar mina ögon. Pia Sundhage, fotbollslandslagets förbundskapten (inte gubbarnas såklart) delar ut priser med orden: ”En annan värld är möjlig, och det är förändring.” Hon avslutar med att sjunga Bob Dylans låt The Times They Are A-Changin’. Jag sitter med en Cuba Cola framför mig och glädje i mitt bröst. Inte för att Israel kommer sluta bomba imorgon eller för att vi alla kommer börja ta hand om dem som har det sämst, över natten. Jag är lycklig för att jag känner mig delaktig. Delaktig i ett litet arrangemang, där jag kan se mig omkring, se på de andra närvarande och känna att vi är förenade i något. I att tro på något; solidaritet, fred eller att Gazas befolkning är värd bättre. Pia Sundhage fortsätter: ”Det som är så bra med fotboll, är att alla är bra på olika saker och det är ju därför som lagspel funkar så bra!” Det är ju därför solidaritet, att ta hand om varandra trots att en kanske inte känner den andra, funkar så bra; vi är bra på olika saker och det är därför det är fantastiskt att jobba tillsammans, att jobba för varandra, eftersom du kan komplettera det som kvinnan i Norrland inte klarar av, medan hon kan hjälpa dig med de pengar till hyra som du inte har. Jag är ledsen, ledsen över de avkollektiviseringar som skett de senaste decennierna. Ledsen över att vi lärt oss att ta mindre och mindre hand om varandra, att vi lärt oss att vara misstänksamma mot dem som inget har; lärt oss att dem som går på bidrag gör det av illvilja, att dem minsann inte är sjuka för ”alla kan om dem vill”. För att lagandan, solidariteten, blivit till misstro. Sorg till ilska; vi är värda bättre. I Slottskogen packas borden och stolarna ner, lådbilen rör sig bort från området. Arrangemanget är slut för den här gången. Men det kommer fler. Kom dit nästa gång, eller så möts vi någon annanstans; låt oss jobba tillsammans. Det är då vi kan göra skillnad. Jag vill avsluta med att sjunga Dylans låt Times They Are A-Changin’ för dig. Sofi Sydvik, HU2A
Lärarcitat
“Det ingår i kursen att göra något vettigt. Tror jag” - Sociologilärare
“Bananer är tysta” - Mattelärare “Det var en mindfuck, jag får inte säga så, men det var det” - Svensklärare “Brukar ni köra ölhävartävlingar? En gång vann jag en sån” - Mattelärare “Förlåt, jag brukar inte vara såhär, men jag tappade en soppåse i trappan hemma...” - Litteraturlärare “Jag är ju inte farlig, fastän polisen tror det” - Lärare i Ledarskap & organisation “Fredag kommer ändå, döden kommer ändå” - Litteraturlärare “Jag är av någon anledning estetlärare, vilket jag varit arg över i 14 år nu” - Mattelärare “Det är fler kvinnor som behöver en pakt med satan, tycker jag” - Lärare i Ledarskap & organisation “Nu har hon inget arbete, vilket bara är att gratulera” - Mattelärare
“- Tiden flög iväg! - Men ni flög inte med den” - Språklärare “Det känns ju tryggt att veta vem man ska slå ihjäl” - Språklärare “Jag vet inte om James Joyce har riktigt koll på hur det är att ha mens.” - Svensklärare “Man slår ju inte ner någon i en busskur bara för att det regnar.” - Språklärare “Alexander Bard, mitt största hatpobjekt nummer ett” -Psykologilärare “Vi i Sverige tycker det är väldigt roligt med töntiga män.” - Svensklärare “Vi tar bara männen. Vi struntar i fruarna och barnen.” -Tyskalärare ang. kasussystemet “Hvitfeldtska har bra rykte. Fast inte bland oss på Schillerska förstås!” -Svenskalärare
“Hur man än vänder sig är rumpan där bak, brukar jag säga” - Lärare i ledarskap & organisation “No, but killing her won’t help you! You’ll have to kill the whole class!” - Engelsklärare (som ger råd om hur man säkrar en plats till Edinburgh som utbytesstudent)
Har du några lärarcitat? Skicka in till korrschilldringar@hotmail. com eller lägg i brevlådan mittemot tjejtoaletten!
Baksidans “design” av Simone Norberg, HU3KU
-HEJ! Har du skrivit eller ritat något som du vill ha med i Schilldringar? -Japp -Vad kul!!! Skicka det till korrschilldringar@hotmail. com eller kom på något av våra möten! Info finns på facebook.com/schilldringar