♥ Redaktionen ♥
Ansvarig Utgivare Emelie Engström
skribent & korrekturläsare Elsa Rohlén, SA2C
Chefredaktörer Tringa Gashi & Simone Norberg, HU2KU
Fotograf & Illustratör Lisa Norgren, HU2KU
Framsideillustrationer nr 82: Regnbågsbakgrund: Moa Ryman Figurer i bikini: Bianca Casco Beväpnade kroppen med ankhuvud: Tove Agelii Person med skylt + barn: Emma Gustafsson
Skribent & Serietecknare Moa Ryman, ES2BFA
Illustratör & serietecknare Bianca Casco, ES2BF
Diktsideansvarig Emmakarin Hallheden, HU2KU
Skribent Elsa Carlsson, ES2T
Skribent & frågespaltsavsvarig Josephine Bihl, ES2T
Skribent Nadia Stenegård, ES2M
Illustratör Emma Gustafsson, ES2BD
Kulturskribent Einar Algotsson, SA3C
Skribent Josefin Ahlénius, HU2KU
Ledare:
Svettig och smutsig revolution
Hej vänner, temat på läsårets sista nummer är Regnbågar och Revolutioner och det får mig att tänka på något som gnager i min kropp; och det har just med kroppen att göra. Jag är så himla trött på att vara behaglig och framförallt fräsch för andra. Jag duschar kanske varannan eller var tredje dag, sminkar bort trötta ögon och tuggar tuggummi när jag har råd. Det här handlar inte om en vilja att sluta tvätta mig, utan om en skam som finns hos de flesta. En skam över att ha fötter som luktar lite instängt, hår som stripar ner längst huvudet eller lite skit under naglarna. Och jag är trött på den skammen. Trött på att gå hemifrån precis som jag vill, men ändå inte känna mig bekväm i det. På dansgolvet blir jag stirrad på när två svettlökar tittar fram, eller när mina bara armhålor viftar med all sin växtlighet. Jävligt oskön brud. Vad är det som krävs? Funkar inte trosorna från årskurs 7 och måste jag köpa dyra deodoranter? Nä, då dansar jag hellre ensam. Man blir lortig av att leva och jag har faktiskt aldrig börjat mögla i varken hårbotten eller fittan. Och hallå era pryda små knytten! Blev det inte ett väldigt liv när det var lite mensblod kletat på tjejtoan? Jo visst, vad det snackades. Toapappret tar slut ibland. Mensblod har fina nyanser; det behövs målas med då och då. Vad är det som är äckligt? Blod och slem är brunt och rött. Flytningar är rinnande, kletiga, trådiga, klumpiga. På det viset är det. Det här är min revolution och det handlar om att jag ska sluta göra mig till för att vara behaglig för andra. Istället börja vara härlig och nöjd med mig själv. Ni andra får sanera er precis hur mycket ni vill. Skrubba och raka, så länge ni är bekväma med det, eller följa med mig i min revolutionerande utveckling! Välkommen till Schilldringars första färgnummer, Regnbågar och Revolutioner! Tringa Gashi, HU2KU
Bianca Casco, ES2BD
Höj rösten mot homofobin! ”Homosexuals are not interested in making other people homosexual. Homophobes are interested in making other people homophobic.” Dessa ord uttalas av den så kloka Stephen Fry i BBC-dokumentären Stephen Fry: Out there, en dokumentär som handlar om homofobi runt om i världen. Tyvärr kan vi ju inte lägga detta ämne till historien. Homofobi är i allra högsta grad aktuellt än idag. Visst, vi har kommit långt i Sverige. Det är inte olagligt, sjukligt eller straffbart att attraheras av eller att älska någon av samma kön. Men det tog oss ett bra tag att inse detta så självklara faktum. Det är bara 70 år sedan ”homosexuella förbindelser mellan vuxna” avskaffades. När mina föräldrar var i tonåren var homosexualitet fortfarande stämplat som ett sjukdomsbegrepp enligt Socialstyrelsen. Det var inte förrän deras dotter blev tonåring som könsneutrala äktenskap infördes. Det är i Sverige som Torka aldrig tårar utan handskar sänds på bästa sändingstid. Det är vår kronprinsessa och blivande statschef som delar ut pris för Årets homo på QX Gaygalan. Det är i svenska städer som regnbågsflaggorna vajar i vinden och budskapet om kärlek åt alla ljuder. Men ändå är det i Sverige det händer. Det är i Kinna, en tätort i Marks kommun, som ett samkönat gift par trakasseras och misshandlas just för att de är två män som lever ihop. Det är här som ”bög” fortfarande är ett vanligt förekommande skällsord och forum i stil med Flashback likställer homosexualitet med pedofili. Homofobi yttrar sig överallt. Det kan vara lätt att avfärda det och säga att det ”finns inte här”. Men jag tror att de allra flesta av oss någon gång har mött det. Homofobin tar plats redan bland barn. När jag gick i mellanstadiet fanns en företeelse på skolan som kallades för ”bögtestet”. Detta gick ut på att en med hjälp av ett suddgummi skulle sudda på ovansidan av handen tills det gick hål på skinnet. Om du skrek, började gråta eller slutade sudda var du bög. Detta blev någon slags ”rolig grej” som gick runt i klasserna. Enligt artikeln ”Barn hetsas till bögtester” (SVT Nyheter 2013-03-12) förekommer detta fortfarande på skolor. Då dessa ”tester” skedde öppet i klassrummet under raster agerade skolan och talade med oss elever om allvaret i det hela. En vän till mig fick ett ärr på handen av upprepade ”bögtester”. I Ryssland ser vi hur Putin trampar, ja, stampar på de mänskliga rättigheterna. Förra året trädde den lag som förbjuder ”propaganda” gällande “icke-traditionella sexuella relationer” i kraft. Homofobin i den ryska kulturen, som så många andra, är utpräglad. Enligt det
statskontrollerade opinionsmätningsinstitutet Vtsiom var 88 procent i Ryssland för den nya lagen. Samkönade par erkänns inte över huvud taget juridiskt och får heller inte tillgång till adoption. Ryska barn får inte adopteras till samkönade par och inte heller till par som lever i länder där samkönade äktenskap är tillåtet. Det finns ingen lag som skyddar mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könstillhörighet. I Uganda skärptes för några månader sedan straffen för ”homosexuella handlingar”. Från början innehöll lagförslaget dödsstraff. Detta fick omarbetas på grund av stort, internationellt fördömande. Istället kommer personer som begår ”homosexuella handlingar” kunna dömas till 14 års fängelse, och om en gör sig skyldig till ”förargelseväckande homosexuellt beteende” riskerar en livstids fängelse. Trakasserier och hot om våld är vanligt förekommande. Det har också funnits rapporter om lesbiska kvinnor i Uganda som våldtas för att ”botas”. Dessa är bara ett fåtal länder där det är enormt riskfyllt att vara homosexuell. I fem länder straffas homosexualitet med dödsstraff och i ytterligare 70 finns lagar mot homosexualitet. Det är skamligt och avskyvärt hur homosexualitet fortfarande ses på av så många människor. Det verkar inte finnas något slut på alla argument om dess ”omoral” och ”synd”. Vi måste våga bemöta dessa argument. Vi måste stå upp för alla människors lika värde och rättigheter. Detta måste ske på både individ- och samhällsnivå för att toleransen skall öka. Använd din röst, om det så gäller i valbåset eller i Pridetåget! Varje handling som stödjer allas lika värde är viktig. Homofobin är inte historia. Men vi kan skapa historia genom att bekämpa den. Josefin Ahlenius, HU2KU
BREV TILL GB-GLASS HEJ GB-GLASS!!! Som en ihärdig konsument vill jag tipsa er om utökning i ert sortiment! För att ni ska förstå den fantastiska bakgrunden till mitt förslag vill jag prata om ett av era senaste tillskott: penisglassen, även kallad X-pop. Alltså den här:
ASkul GB!!! Känner VERKLIGEN att samhället behöver mer fokus på kuken!!!!! ”Fan va trist du är, kan du inte uppskatta ett skoj kukskämt, eller?!?!?!” tänker ni. Kort svar: nej.
Men om ni nu tycker det är så jÄkla kul med könsorganglass kan ni väl, åtminstone, inte bara ha kuken representerad. Så, jag har funnit min inre entreprenör och ger givmilt bort min produktidé: vaginaglassen (se bild)! Ser fram emot att få se den i sortimentet inom kort!!
MVH Text: Sofi Sydvik, HU1A Illustration: Tove Agélii, HU1A
Sjungande själar Dina ögon så intensiva, väckte en eld inom mig, en brand jag inte vågade släcka. Din beröring drev mig vidare, vidare utöver kanten. Någon sa stopp, min mamma frågade hårt, men du gav mig inga kort. Dina nyckelben reser sig över silkeslen hud, likt bergstoppar som lämnar dimman. Du andas så snabbt, hinner luften med dig? Tänker du på mig när du tar andetagen? Ser du våra sammanflätade lår;hud mot hud; tunga mot läpp? Ditt hår långt, dansande, ett vrålande lejon som välkomnar morgonsolen. Vi klev på våra drömmars vagn, men kunde inte varandras namn. Killen med keps stirrade på våra händer, när de låg där på varandra, som en länk i strömmen. Lilla barnet log när du log, men pappan vände blicken bort. Du log och sa mitt namn, å dessa ljuvliga toner. Du kisade mot molnen och tog ett bloss. - Vi drar nu. Men häng med! Ni får alla göra det!, sa du och blickade på mig. Å, dessa söta minnen. Det droppar honung från träden och skator flyger över oss. Dansande tentakler och döda fåglar. Lyssna på orgeln, den sätter ditt ödes ton. En annan dag gick och du kunde inte ses. Jag blev hyperaktiv, men ack så negativ. Likt en present, dök du upp på min mobil, du ringde mig. Av alla personer på jorden, ringde du mig. Vi dansade med våra drömmar bort till Domkyrkan och där böjde du dig närmare. Dina naglar, likt taggar på en ros, rev upp en storm under min hud. Fjortistjejerna med klubbor i munnen och inga lockar i håret fnissar och verkar undra hur jag kan älska dig. De lever inte i min skimrande, sprakande värld… Hur skulle de då kunna förstå att frågan är: hur skulle jag någonsin inte kunna älska dig? Du kan få mig kokande med en fråga och undrande med en inbjudan. Likt en brun örn sitter du på bänken och blickar suggestivt i luften.
I min värld vandrar det själar på gatan, och de pulserar. Pulserar med lust och känslor och ångest och lycka och vemod. I min värld möts själar och älskar varandra. I min värld finns det inte ord som han och hon, det finns istället ord som vänskap, glädje och förälskelse. I min värld får själar energi för det de gör, inte den anatomin de har. Vilken värld lever du i? Såg du mig utan eller med bröst? Tänkte du på hon och han, han och han, hon och hon? Eller övergav du dig till skimret och smakade på orden? Zapostrophe Illustration: Tove Agelii, HU1A
En snurrig & utopisk tankegång!!!! av Simone Norberg 1. Killar blir uppfostrade med mkt uppmärksamhet, 4. Nr 2 är självklart en negativ och hemsk
“boys will be boys”-kulturen där allt är ok, får mkt bekräftelse av alla sortes mödrar och fäder och får samtidigt via typ ALL sorts TV, film, musik o media massa kill-propaganda som framställer allt som rör tjejer vara sämst och allt som rör killar vara fucking best place on earth. killar får mycket STÖD i sina tidiga år av livet. ett vetenskapligt stöd för detta har t.o.m gjorts: killar är “sena” i utveckligen. äh bullshit killar får för mycket tid på sig att utöva tjej-hat att deras hjärna slutar funka. sorry to tell u the truth.
2. I vuxenlivet lyssnar män på män och
kvinnor lyssnar också på män (detta kan praktiseras musikaliskt, genom val av film eller vem i klassrummet som av nån anledning är intressantast att lyssna på vilken skit det än är som sägs). I förskolan går det antagligen till såhär: pedagoger lyssnar på ALLA barn men eftersom killar blir så jävla jobbiga när de inte får som de vill DIREKT!! så blir deras behov tillfredsställda först, innan de eventuella tjejernas. killarna tänker: “äntligen min tur” *känslomässig chock över väntetiden 16 sekunder* tjejerna tänker: “aja! min tur snart! no big deal... fast vänta äre inte lite orättvist??”
konsekvens. Nr 1 är däremot intressant. De stereotypiskt kvinnliga egenskaperna börjar sin historia här tror jag. De flesta stereotypiska kvinnliga egenskaperna är nog en konsekvens av män. Att vi lär oss vänta till exempel. + Får ett duktighetsbehov och utför det genom att vara snälla, artiga, trevliga, icke-våldsamma, icke-hotfulla, lär oss kallprata bra etc. Detta är nog en undermedveten grej som bottnar i att vara omtyckt, bekfräftad och respekterad.
5. Men helt ärligt, fyFAAAn för att vara stereotyp-
isk kille? isåfall är jag MYCKET hellre stereotypisk tjej. Det äger ju! tänk att alltid vara givmild, ickevåldsam, duktig, trevlig, snäll och dessutom va bra på att kallprata??? Ååh en dream! Usch tänk att förknippas med våld, hot, nonchalans och att värst av allt: ALDRIG kunna vänta på sin tur.
6. Eftersom det patriarkala systsemet har lett till
det samhällssystem vi lever i idag, bygger mycket av världens grundprinciper på de stereotypiskt manliga egenskaperna, nämligen våldsamhet, girighet, likgiltighet, en allmän taskighet och I don’t care-coolness-attityd. Betyder det då att....
7. ... ett MATRIARKALT samhälle skulle
3. PGA killarnas extrema uppmärksamhets- avspegla de stereotypiskt kvinnliga
behov och dess tillfredsställelse så händer egenskaperna??? DVS ett samhälle som nåt med tjejerna: 1. vi lärde oss att vänta, är: tålmodigt, trevligt, artigt, snällt, givmblir tålmodiga och artiga eftersom eventuell ilt, omhändertagande och där alla kan uppkäftning (=stressmoment för pedagoger vänta på sin tur??? FYFAAAN VAD SKÖNT medan de uppfyller killarnas behov) leder till DET VORE!!!!!!!!! skäll. 2. en livslång inre konflikt startar som Intresserad av hur vi skall gå till väga? handlar om: Är jag bortprioriterad? Har jag Jag hänvisar dig vidare till något värde? Hur ska jag få något värde? Gillar någon mig? HUR gillar någon mig?? SCUM-MANIFESTET skrivet av JAG ORKAR INTE VÄNTA MER!!!!! VALERIE SOLANAS.
kram och puss från Simone Norberg, HU2KU
Var och en 채r sin egen lyckas smed. Ett idiotiskt idiomatiskt uttryck.
Therese Ternegren Billqvist, HU2KU
Spellista gjord av emelie skรถld & ivan johansson
MÅNADENS HOROSKOP av Balthzar
Stenbock Undvik broccoli och parkeringsautomater!! Uranus skvallrar om dåliga nyheter. God karma: Ge din mor/far en kram Vattuman Låt inte din integritet hindra dig från att be om hjälp, du behöver det just nu. Den här månaden bör du som är född i detta sensuella tecken använda sex som stresshantering. God karma: Köp en faktumtidning Fisk Gå inte helhjärtat upp i kärleken just nu! Kom ihåg att dagdrömmar är hälsosamma men att du öven måste ta ansvar. Månadens låt: Silver soul - Beach house God karma: Köp ekologisk mjölk Vädur Du har goda nyheter påväg, men tag akt! Håkan Hellström innebär olycka den här månaden så undvik honom som pesten. God karma: Bjud en vän på kaffe Oxe Fan va dålig det har gått för dig! Det är dags att rensa livet. Släng kläder, städa rummet, dumpa din partner, boka en one way ticket och känn hur nu skakar av det det gamla. God karma: Köp en katt Tvilling Sluta vara så jävla schitzofren. Nej, du är inte hatad av ca allt och alla. Det är så jävla 2005 att sitta och tänka sådär om sig själv medans Pärlor av Kent går på repeat. Skärp dig förfan. Månadens dryck: Öl God karma: Plocka upp fimpen efter dig
Lejon Undvik randiga tröjor och fiskmåsar denna månad, de ger otur. Något positivt kommer att hända kl 15:00 den 18 maj. God karma: Skänk 15 kr till tiggare Jungfru Merkurius har inte så mycket att rapportera ang. dig och din framtid. Det rullar på bra ifall du håller huvudet kallt och undviker A-brunnar. God karma: Köp en menskopp Kräftan Den här månaden bör du skämma bort dig själv. Dina lyckodagar är 23-29 men kärleken går åt helvete just nu så vänta tills mitten av juni för rajtan tajtan. God karma: Bjud din vän på choklad Skorpion Våga kliva ut ur din bubbla! Prata om & be om hjälp när stressen sätter in, världen vill inte sluka dig hel. Ett paket glass och ett bad verkar vara bästa problemlösaren den hör månaden enligt Pluto. Undvik socialdemokrater denna månad då de bringar otur för dig just nu. God karma: Bjud en vän på bio Vågen Stjärnorna och planeterna har sett sig. Vi vet vad du har gjort, ungjävel. God karma: Gå med i pridetåget Månadens färg: glitter Skytten Undvik tobak denna månad, din arma kropp behöver vila. Regn betyder otur så håll dig inomhus dem dagarna vädret ställer till det. Goda nyheter är att du kommer att lyckas på ett prov Månadens låt: Rise like a Phoenix-Conchita Wurst God karma: Planka inte på spårvagnen
Någonsin gråtit för konsten? När du ser dig som personen eller känner deras rörelser. Hör deras dialog i huvudet och tänker vad man tror de tänker. När man känner det som hörs och andas det som syns. Jag ser fragment av färger i det jag läst. En pastellig bok fast än den var så mörk. Med silkespojken och ökenfärger. Snäckskal och sjöhästar. Jag ser stranden framför mig där de sitter under knastriga parasoller och jag förstår inte hur något som bokblad blivit min tillvaro. Jag har en rynka mellan ögonbrynen och en krampaktig knut i magen. En känsla av att man vill hjälpa karaktärer som aldrig skulle se åt ens håll och som inte ens finns i vår “verkliga” värld. För det är väl så man känner. Om jag ser bokens färger framför mig. Om jag ser Valeries läppstift bredvid munnen och silkespojkens hud, varför skulle inte världen jag lever i just nu vara den fiktiva? Jag sitter och gråter i en buss för konsten och är på en annan plats i en annan tid. Jag ser mig själv hålla henne i mina armar och jag vill inte lämna scenen. Så kommer jag hem och ser färgerna runt omkring mig. Jag ser min mammas leende och min lillasysters mörkblonda hår. Jag ser mina nedbitna naglar och mina tavlor på väggarna och kaffet i min kopp. Jag hör skrattet från mina vänner och fötterna mot vardagsrumsgolvet när de dansar. Rynkan försvinner mellan mina ögonbryn och knuten löses upp i magen. Jag ser min verklighet och den är inte pastellig eller mörk. Den är så färggrann att den bländar mig. Alaska
Till minne av Malik På tisdagskvällen den fjortonde maj möttes filmvärlden av en fruktansvärd nyhet. Den Oscarsbelönade filmskaparen Malik Bendjelloul är död. Malik hade tagit sitt liv tidigare samma dag. Han blev 36 år gammal. När detta nummer släpps är det inte längre någon nyhet, men Maliks avtryck i den svenska filmhistorien är stort, även om det inte var långvarigt. Detta är det sista jag kommer att skriva som kulturskribent för Schilldringar; detta är en hyllning till Malik Bendjelloul. För visst förtjänar han verkligen att hyllas, som den skicklige filmskapare han är. Searching for Sugar Man är så nära ett mästerverk som en svensk dokumentärfilm kan komma. Det är den mest sedda svenska dokumentären någonsin och den har vunnit massvis med priser, allt från en Oscar och en BAFTA till en Guldbagge. Filmen rosades av kritikerna och hyllades i filmvärlden. Den har sagts vara en av de bästa musikdokumentärerna genom tiderna, men det är egentligen föga förvånande. I Searching for Sugar Man berättar Malik en fantastisk historia om drömmar som går i uppfyllelse, exploaterande bolagschefer och en politisk kamp mot rasism och fascism, en historia som berör och engagerar. Malik berättar om en utomjordiskt begåvad musiker som blir bortglömd innan han hunnit börja sin karriär, för att sedan oväntat bli en ansiktslös hjälte, en mystisk symbol, mot en rasistisk och fascistisk regim på en annan kontinent. Han berättar om hur Motown-bossar och kapitalister exploaterar och gör vinning på skickliga musikers skapelser. Han berättar om musik som förtrollade ett helt land och enade folket i deras kamp, musik som enade unga och gamla, svarta och vita, rika och fattiga, i kampen mot apartheid, rasism och fascism. Var är denna musik idag? Förutom att ge oss en förbluffande berättelse, så har Malik skapat en film med vackra bilder och fantastisk musik. Bakgrundsmusiken av Rodriguez skapar flera dimensioner i filmens historieberättande, och jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma den svepande klippbilden i Stephen Segermans skivaffär i Kapstaden. Vissa kanske tvekar på sanningshalten i Rodriguez fantastiska historia, men frågar du mig så spelar det ingen roll. Vare sig historien är helt sann eller delvis tesdrivande, så är det fortfarande en fantastisk film. Filmens berättelse och budskap är mycket viktigt idag, vilken musik kan ena oss antirasister i kampen mot SD och rasism, mot hat och fascism? Den frågan kvarstår. Klart är dock att Searching for Sugar Man inte bara satte sina spår i filmens värld, den förändrade även musikhistorien. Trots framgångarna med Sugar Man får vi inte glömma de stordåd som Malik uträttade innan filmen. Som en del av Kobraredaktionen satte han med sin kreativitet och berättarglädje, en unik prägel på programmet, dess reportage och vinjetter. Med detta sagt är det dags för mig att säga adjö. Efter tre långa år på Schillerska och ett alldeles för kort år i denna redaktion är det så äntligen dags. Detta är ett avsked till Schilldringar, till de tomma korridorerna och till den karga skolgården. Detta är ett avsked till Malik Bendjelloul. Vi ses. Einar Algotsson Huss, SA3C
Bygg broar, inte murar En och en halv vecka till EU-valet, en sommar till riksdagsvalet, och den artonde fyller jag arton. Det innebär att jag, precis som så många andra, är förstagångsväljare i båda valen. Jättespännande och kul och speciellt och en rätt häftig känsla - jag menar hallå, jag är en sådan som får rösta. Jag är kanske inte politiskt engagerad, men definitivt politiskt intresserad, och oavsett om man är något av det - eller inte alls - så är det ett otroligt privilegium att få leva på en plats där vi har rätt att tycka och tänka och använda vår röst precis hur vi vill, utan att riskera varken friheten och livet. Det är verkligen något att ta tillvara på. Men det är inte det jag ska prata om, utan något annat - ett fenomen jag stöter på nästan varenda dag, från alla håll och kanter. Det jag tänker på är hur folk så gärna målar den politiska världen i svartvitt. Man fnyser åt varandra, föraktar varandra, blir ointresserad så fort någon nämner om hen lutar till höger eller vänster politiskt. Från ”jävla kommunistpack” till ”borgarsvin”. Och det kan göra mig så trött. För om en tänker efter - varför har vi ursprungligen politiska partier? Vad jag förstått det som, så är roten till systemet just att olika grupper i samhället ska kunna få sin vilja och sina åsikter representerade då det kommer till att hantera situationer och problem vi står inför i samhället. Det är inte så mycket konstigare än så. Precis som vi har med oss olika värderingar, så skaffar vi oss också olika värderingar vilket gör att vi hamnar olika på skalan. I stället för att stänga av så fort någon nämner vart hen står politiskt - kan vi inte försöka lyssna på varandra? Precis som jag inte tror att alla som håller på vänstern är ”Vänsterextremister!!!!!” (som Jimmie Åkesson skriker, så fort något går fel), så har jag mycket svårt att tro att alla som röstar blått är giriga krösusar som värderar pengar över människor. Jag menar inte att alla måste tycka att alla har rätt, för det är ingen som gör. En kan tycka att någon har jättefel, men en kan fortfarande respektera hens åsikt. Det är så vi kommer någon vart. Som exempel vill jag citera Gudrun Schyman, i en intervju med Aftonbladet från den period då hon var partiledare för Vänsterpartiet. Hon fick en fråga om Carl Bildt, som är moderat och alltså sitter stadigt på högersidan. ”Vi kom mycket väl överens. Vi uppskattade varandra i det politiska arbetet och tyckte därför att det var roligt att diskutera och debattera. Han hade en intellektuell hederlighet i sitt sätt att resonera, och humor. Vi trivdes bra i varandras sällskap”
Jag tycker att det är ett bra exempel där två personer från helt olika sidor ändå respekterar och lyssnar på varandra; bygger broar i stället för murar, men är inte heller rädda att ta en diskussion. Och allvarligt talat - hur kul är det om alla tycker precis likadant? Mångfald är bra, det tror jag de flesta av oss är överens om. Är det inte bättre att vi försöker se varandra som individer, i stället för som stora, ointressanta grupper med ”fel” åsikt? Ska en vara helt krass tror jag det finns idioter i alla partier. Men jag tror också att det finns fina och bra människor i alla partier. Nu pratar jag om vettiga partier som tror på alla människors lika värde (sorry SD, ni bygger murar och sabbar stämningen för alla). Jag tycker inte en bör ha något till övers för de andra - men däremot kan vi låta den gyllene regeln gälla även där. Behandla andra som du själv vill bli behandlad - vilket i sin tur definitivt inte handlar om att mesa, för vi måste, måste bita ifrån och sätta ner foten gentemot dem. Hatet har inget här att göra. Däremot kan vi välja att vara bättre än dem, att inte sänka oss till deras nivå. Att inte låta hat föda hat. Men om vi bortser från dem. Det är lätt att måla världen i svartvitt, men med tanke på att den faktiskt inte är det så tror jag ändå att en mår bra av att försöka låta bli. Det blir roligare så. En liten tanke, såhär i valtider. Ha en fin sommar allesammans. Elsa Rohlén, SA2C
Insändare:
Hej KP
Jag undrar hur så många kan och orkar leva tillsammans med män trots hur många män som misshandlar, förtrycker, våldtar och/eller är elaka mot sina parters? Jaja, man blir kär i vem som helst men... ändå? Jag undrar även ifall andelen heteropar i världen skulle minska ifall media slutade romantisera det så mycket. Det tror jag.
//Anonym
Fundering kring objektifiering Utseende och yta är en knepig sak. För och ena sidan är det faktiskt ett problem att många tjejer känner sig tvungna att ha perfekta ytor för att bli accepterade. Man får inte vara för tjock, men man får inte vara för smal heller för då är fettpolisen genast där och rycker en i örat. Ju lättillgängligare och billigare det blir med plastikoperationer och skönhetsingrepp desto mer så höjs ribban för vad som är snyggt och perfekt. Vi lever i ett bildsamhälle och visst så påverkas vår självbild av att hela tiden bombarderas med bilder av kvinnor som har mycket mindre celluliter än du själv har. Och nu vet jag att endel av er kommer att tänka såhär: ’Vaddå bilder på kvinnor? Män lever väl också under press´. Och såklart finns det reklam med lättklädda män, men inte alls i samma utsträckning som det finns kvinnor, inte för att det rättfärdigar det hela. Hur som helst. När man ska försöka komma åt det här problemet så görs det ofta många lustiga logiska kullerbyttor. Man säger att man inte gillar utseendefixering och så väljer man ändå att göra ner en människa på grund av hennes utseende. Det blir lite som när abortmotståndare som vill värna om livet men bombar abortkliniker så att folk dör. Själv vet jag knappt var objektifieringen börjar och slutar. Jag vet knappt vad det betyder längre, det är ett ord som har använts så ofta i debatter utan att man kanske tänker på vad som egentligen menas. Är det objektifiering om jag säger till dig att dina nya skor är jättesnygga? Kanske inte. Är det objektifiering om jag säger till dig att du är snygg? Kanske, kanske inte. Är det objektifiering om du tittar på en bild i Vouge och säger ’åh vad fin hon är, den där tjejen i miu miu-klänningen’? Kanske eller kanske inte. Är det objektifiering när en musikrecensent väljer att diskutera hur ett band ser ut, istället för att prata om den musik som de skapar? Jaa, det är det väl. Subjektet bandet skapar musiken och objektet bandet är det band som blir tittat på. Jag får ingen rätsida på det här; tycker det är ganska svårt. Dels att ens veta vad jag tycker och sedan tycka det utan att trampa någon för mycket på tårna. Därför säger jag nu Tack och Hej för mig! Nadia Stenegård, ES2EM