Nr 77 - Fredagsmys & mord

2013-11-29

NUMMER 77

♥ Redaktion ♥

Ansvarig utgivare: Emelie Engström

Fotograf: Lisa Norgren, HU2KU

Framsida: Bianca Casco

Chefredaktörer: Tringa Gashi & Simone Norberg, HU2KU

Korrekturläsare: Sally Carlund, HU1A

Illustratör: Emma Gustafsson, ES2BD

Illustratör & serietecknare: Kulturskribenter: Acke Holmberg, HU2KU & Einar Algotsson Huss, SA3C Bianca Casco, ES2BF

Reportage: Vilket är ditt favoritfredagsmys?

Förra helgen samlades delar ur Schilldringarredaktionen i Tringas kök för att gemensamt besluta om vad som passar bäst att ha som fredagsmys! Vi tog alla med oss var sitt förslag, antingen vår personliga favorit eller bara något som vore kul att testa. Inför varje nytt snacks ställde vi oss frågorna ”Vad är det jag ser?” och ”Vilka associationer ger det mig?”. Vi diskuterade även snacksets utseende och i slutet fick vi alla sätta ett betyg mellan 1 och 5. Nedan följer en spännande rangordning av resultatet.

10. Jellybeans

9.

Direktimporterade i tusen konstiga smaker har vi de brittiska Jellybeansen. Ordentligt instruerade med minst en fakta om varje smak (“det känns som du gör en smink-tutorial på youtube!”) provar vi vanilj (“Smakar som ett IKEA-doftljus”), grapefrukt (“Oranginaläsk och tictac, fast ganska gott”), tuttifrutti (“Det smakar barndom!” och “Först var det gott, sedan insåg jag att det smakade bamsetandkräm. Fyfan.”), banan (“Flourlacken med banansmak som man får hos tandläkaren!!!”), chokladpudding och slutligen vattenmelon (som är grön utanpå och röd inuti! Garanterade pluspoäng).

Väldigt övertygade av medtagaren om att rotfrukschipsen blev fel, fula och äckliga får vi först inte smaka på dem, men efter en timme får vi till slut öppna burken. Trots något mosiga och att de möjligtvis påminner lite för mycket om någon slags äppleoch svampgratäng, är de goda och blir Tringas favorit.

Medtaget av: Erica

Andra associationer vi får är barnkalas enkronorstuggummin från automater. Trots vattnemelon-spexet och en snygg originallogga från 50-talet så håller det inte.

Nadias hemgjorda rotfruktschips Medtaget av: Nadia

8. Noblesse

Medtaget av: Moa Typisk choklad man aldrig köper själv, utan helst bara får. Den är för tunn för att kännas prisvärd, och dessutom kan man äta hur många som helst = de tar slut snabbt. Inget bra kolla-på-film-snacks alltså!

Erica: Men asken är perfekt att försvara CD-skivor i!

Vi är dock ganska överrens om att allt med krisp är gott, och dessutom känner man sig lite om någon ur Sex and the City med en tunn noblesse-bit mellan fingrarna.

7. Solrosfrön (saltade) Medtaget av: Lisa

Blandade kommentarer om smakupplevelsen: “Jag känner mig som en fågel” “Man måste vara stabil på händerna för att lyckas äta fler än ett frö på samma gång...”

“Gott men förknippas inte riktigt med fredagsmys” “Man känner sig nyttig!”

“Detta är såå typiskt Lisa..”

6.

Tootsie Rolls Medtaget av: Erica Tootsie rolls - Sega chokladkolor beskrivet som gubbgodis med en bismak av ”gammal jul”, antagligen på grund av apelsin- och chokladsmaken. Gott för dem som gillar kola! Mycket bra sas om denna godis (dock lite tråkigt med samma smak hela tiden, så jobbigt att tugga) tills vi började spekulera om varför det heter Tootsie Rolls och blev aningen illa berörda av de olika teorierna. En sjätteplats fick det i alla fall bli.

5. Lakrisal

Medtaget av: Simone “Hostmedicin!!!” säger Moa och spottar ut lakrisalen direkt. “Får man ge minuspoäng?”

Knaprigt och perfekt för den som dyrkar salmiak, men kanske inte ett ultimat fredagsmys detta heller.

Med en snygg förpackning (pluspoäng) och praktisk medtagbar rulle som alltid går att fiska upp ur fickan på en tråkig lektion, får lakrisalen ändå en femteplats.

4. Cheeseballs

Vi analyserar länge och kommer bl. a fram till att ostbollen har en söt eftersmak som aldrig riktigt försvinner (“Bra att äta innan lektionen, så har man något att mumsa på riktigt länge i gommen”). Första sekunden är den kryddig, men blir snabbt en tråkig, men krispig, majsboll. Detta gör den mycket beroendeframkallande, men frågan är om kryddkicken värd det?

Tringa: Fint att dem är formade som bollar ju!

(Alla instämmer hummande och fortsätter äta en lång stund tills skålen är tom.)

3. Salt & Vinegar-chips Medtaget av: Acke

Hata eller älska dem, men en fin förpackning klär dem åtminstone. Vi kommer fram till att detta är vuxenchipsen, gubbchipsen, de svåra chipsen. Schillerskachipsen? Kanske är det en slump, men alla verkar tycka om Salt & Vinegar. OBS! Inte med dipp, då smakar det spya.

Acke: När det var min tur att laga mat under skidresan i sjuan så lagade jag fläskfilé och salt & vinegar-chips till klassen.

SÅ förtjusta i dem är kanske inte resten av oss dock.

2.

Lantchips + fresh island-dip Medtagare: Josefin och Tringa Plats nummer 2! De liknar räkchips eller skinnflagor, men de varar inte länge. “Häll upp resten av påsen!!!”

De är krispiga och har dessutom olika färg och storlekar, “inga jävla homogena Pringles liksom”. Dessutom får dem en att känna sig lite nyttig, de är ju ändå “från landet” och på framsidan av förpackningen är det en potatis.

1.

Morotsstavar + fresh island-dip Medtagare: Tringa “Jag lovar att mina kommer vinna” viskar tringa under kvällens början, och visst har hon rätt. “Får man ta en till?” blir en vanlig fråga. “De funkar till allt!”

Kanske är det det naturliga krispet, eller den fina färgen, eller att man inte kan föräta sig på dem, men en vinnare är de i alla fall!

Väldigt blandade resultat av våra hatälskade ostbollar. Simone: Det är godare för var för sig...

SLUT

Medtaget av: Emma

Tio omysiga ställen att ha fredagsmys på: (Hitta på din egen inbördesordning) 1. Sibirien Särskilt inte i en fängelsecell (vi tänker på dig, Nadezhda Tolokonnikova).

2. Japansk självmordsskog (Aoikigahara) Tillräckligt deprimerande för att höra hemma i en BD-musikvideo, men får ändå hipsterpoäng eftersom det är en japansk skog med beslöjade träd och perfekt ljus. Tänk dig en microvärld där du inte ens behöver lägga på ett matt filter.

3. Tjernobyl Jag vet inte, men senast jag kollade var inte radioaktiva ämnen särskilt festliga att mysa till det med. Förvisso har de också en ball skog - en väldigt röd sådan - men alltså, även optimismen har sina gränser.

4. Twin Peaks Det finns ingen chans att du kan se din guilty pleasure-film med Jennifer Aniston när ugglorna ser dig. Och vem fan gillar att hitta en fisk i kaffekokaren?

5. Rikets Sal Jag tror vi lämnar det där.

6. Ungdomsmottagningens väntrum Nog för att det är trevligt att höra att precis allt man gör är HELT och FULLSTÄNDIGT normalt, men det finns ändå trevligare ställen att tillbringa fredagskvällen (och alla andra kvällar) på än i ett sterilt väntrum med vattenskadade KP-tidningar. Räkna dessutom in den ungefär 578% förhöjda risken att stöta på någon du känner och nä, vi vill inte vara med längre.

7. Scars näste i Lejonkungen Sjukt mycket party men sjukt fel party. För nä, Scar är inte missförstådd, han är ett as. Förmodligen spelar de inte ens Shoreline.

8. SD’s valvaka NejnejnejnejnejnejnejnejnejNej 9. Bredvid ventilationen i ett klassrum Grattis! Dina fingrar kommer frysa till is, säg farväl till dina tår och du kommer inte att kunna känna din nästipp på en månad. Du kommer att under så lång tid lektionen varar att genomgå alla de stadier Napoleons armé fick utstå då de drog till Ryssland utan vinterkläder. Fast de kunde skära upp magarna på sina hästar och värma sig på deras ännu varma inälvor. Det kan inte du. HA. 10. Zeds källare i Pulp Fiction...

Så långt ifrån tacos det går att komma.

Elsa Rohlén, SA2C Wilma Söderström, ES1BF

Självförändring När allting är för tråkigt, tänk på vilket äventyr döden skulle vara. Det finns många slags Död. Vilken du möter i slutet av detta liv är upp till Dig själv.

När jag slutar andas känner jag något märkligt. Mina lungor fylls av ljus istället för luft. Jag har en känsla av stigande också, men det kanske bara beror på min inlärda syn på Himmelriket. Jag känner att min kropp inte längre är med mig. Jag är så lätt! Nästan tyngdlös. Kanske bara 21 gram. Jag ser inte mig själv liggandes på golvet. Tydligen dör inte alla, på det sättet man kan läsa överlevare beskriva det, med ljuset i änden av tunneln och sådant. När stigandet eller illusionen av stigandet tar slut känner jag mig ytterst avslappnad. Mina älskade, som min kropp lämnade idag, oroar mig inte längre, eftersom jag ser och förstår att det är exakt såhär allting ska vara. Hur skulle det annars fungera?!

Nu sitter jag i en bekväm öronlappsfåtölj och känner mig oändligt fri. Som att alla problem i livet bara är ett skådespel och nu är jag bakom kulisserna. Saker som mat och luft och vatten är bara ersättningsbara partiklar.

Beslut känns enkla. Min tankeförmåga svävar runt i utrymmet kring mig.

Jag har en katalog i handen. Den är gammaldags, har gulnande sidor och brända kanter. Jag undrar om det är jag som bestämmer hur den ska se ut. Det känns som att den är annorlunda för varenda person. Nu är det en touchpad jag har i handen. Samma sidor, just nu numrerade från 1773. Jag bläddrar till slutet. Det står 2013, papperet är grått, som att jag inte får välja från den sidan. Men det konstiga är att jag kan bläddra vidare. 2014, 2015……..2321….3490. Det tar inte slut. Istället provar jag att hitta början. Det går inte heller.

Nu är det återigen den gamla boken jag har i handen, med samma innehåll. Den är öppen vid forntida Egypten.

Jag ser faraon, slavar, Ísis, Nilen. Eftersom jag alltid dragits dit sätter jag handen på papyrusbladet. Allting försvinner från mig. Jag glömmer bort mer och mer av mina minnen. Snart vet jag inte ens vem jag är.

Det är ljust och jag är tom. Jag vet inte hur jag kom hit, jag vet inte vart jag ska, jag vet inte vem jag är. Jag är som en vas, med en tunn hinna av intryck och känslor längs kanten. Men så länge jag inte har någonting i mig, är de lika värdelösa som ett prefix i sig själv.

Luft fyller mina lungor. Jag skriker. Någon lyfter upp mig. Någon gråter. De sköljer av mig i Nilen. Min mamma är täckt i något rött. Hon rör sig inte. Någon äldre hukar sig över henne med skälvande kropp. Ytterligare någon gammal gubbe tränger sig in i mitt synfält. Han ler ett tandlöst leende mot mig och säger: Nåja, lille Ptolemaios, var inte orolig för din mamma, jag kommer att ta hand om dig.

Det har alltid känts som att döden bara var en port…en dörr, till något annat. Dessutom finns det inget annat man kan göra, ifall man vill bevisa att man står över allting i livet, än att överleva döden. Frågan är bara i vilket skick, vilket medvetande man får veta att man lyckades?

Zapostrophe

Låt mig få ha min parkas på mig Vi går utan paraply i ett kallt, tätt Göteborgsregn. Jag har nog frågat Felicia minst tre gånger om hon har biljetterna med sig när vi kommer in i entrén. Eller förresten, först var jag ju tvungen att ta en bild till Instagram. Ett svartvitt filter på det, det blir nog lagom indie och coolt. Det är viktigt att tänka på sin image - i dubbel bemärkelse.

Det är första gången jag är på Stadsteatern. Det krävdes att Doktor Glas, en roman som förgyllde min sommar förra året, skulle spelas för att jag skulle pallra mig dit. Oj, det är visst Tsatsikis morfar aka Wallander som spelar titelrollen också. Det kan jag ju inte missa.

Fyrtiofem minuter tidiga som vi är går vi upp till den ack så eleganta foajébaren. Vid en beställning så enkel som två stycken bryggkaffe tycker baristakillen ändå att han behöver göra sitt allra yttersta för att roa oss två, trötta studenter denna torsdagskväll. ”Vad önskar madame?”, ”... åh så ska du få en doktorsavhandling (=kvitto) här också” och massa annat dravel. Jag orkar verkligen inte vara annat än tillmötesgående och le lite tafatt åt hans små lustigheter. Det är så påtagligt vilka slags kunder han är vana att betjäna, som uppskattar denna typ av service. Det är alla dessa fina damer i dräkter och välkammade frisyrer som sitter och smuttar på varsitt glas vin före föreställningen. De som vimlar omkring i korridoren med sina makar och vänner. De som ser på mig med en blick som utstrålar ungefär ”vad gör du här?”. Jag får inte riktigt grepp om huruvida det är mina fördomar om Stadsteatern som spökar och orsakar den här typen av tankar eller om det faktiskt är så här på riktigt. Det jag vet är i alla fall att jag aldrig har känt mig så här malplacerad någonstans tidigare.

Efter att ha hittat våra platser och suttit oss ner blickar jag ut över publiken. Samma, samma. Äldre människor från övre medelklassen dominerar. Det känns ett tag som att jag är yngst på hela teatern. På den punkten motbevisas jag visserligen av en skolklass med nior som slår sig ner bakom oss. Vad roligt med lite yngre tillskott, tänker jag (något jag kommer ångra senare in i föreställningen då några töser bakom mig skrattar på helt omotiverade ställen). Syftet med den här texten är inte att bara hoppa på en grupp människor, utan problemet sitter i att det faktiskt endast är en slags grupp av människor som jag möter på Stadsteatern just den här kvällen. Varför är det ett sådan, utåt sett, extremt genomgående trend på vilken typ av publik som är där? Jag hade så otroligt gärna velat se en blandad publik. Alla skall åtminstone ha möjligheten att gå och ta del av teater. Kultur skall vara till för alla, vad finns det annars för vits med det? Ingen ska känna sig ovälkommen eller obekväm p.g.a. normer kring hur en skall se ut. Därför tycker jag att det här ”fiiiiiiina” som jag upplever på Stadsteatern behöver tonas ner lite grand. Till dig i Foajébaren: sluta tilltala kunder som ”madame”. Det behövs verkligen inte för att ge god service. Nu låter jag väl överanalytisk men det snarare stjälper än hjälper. Till oss besökare har jag ett förslag; skall vi inte ta och försöka ändra de här normerna och föreställningarna kring Stadsteatern? Låt oss kunna ha på oss vad vi vill utan att lägga värderingar i om någon är ”underklädd”. Sammanfattningsvis, ingen skall behöva känna sig fel ute på en teater. Det finns ingen som är mer berättigad att vara där än den andra.

Sen har jag inte den insikten att jag kan avgöra om publiken på Doktor Glas endast har med själva pjäsens innehåll att göra eller om det är den här föreställningen om ”Stadsteaternskänslan” som jag har försökt reda ut i den här texten. Om det endast är en äldre publik som tilltalas av Hjalmar Söderbergs klassiker kan jag skriva en text till om en annan problematik som uppstår. Men så Babelpretentiös skall jag inte vara. Den här gången i alla fall.

Josefin Ahlenius, HU2KU

Tove Agélii, HU1A

Lite om vad som har hänt i mitt liv hittills denna termin: 12 försök att få tag på personer som inte var där, 3 lärarbyten (och vi är inte färdiga än), 10 timmar sittandes i skolan då lektioner blivit inställda, 4 schemaändringar, 3 obesvarade pim, 3 lektioners frånvaro på lektioner jag blivit tillsagd att inte komma på, 1 lektions frånvaro markerad då läraren helt enkelt missade att jag var där och oräkneliga tillfällen då jag suttit och haft ångest över om, hur, när, vem, vad händer ens?

Ska jag ha lektion, är lektionen inställd?

När börjar lektionen, har tiden på schemat har ändrats sen igår?

Vem är min lärare, har vi ens en lärare i detta ämne?

Ska man behöva missa bussen för att man i sista sekund sitter och uppdaterar hjärntorget för att se om lektionen blivit inställd?

Ska man behöva uppdatera schemat varje dag, utifall att någon lektion skulle ha flyttats?

Ska man behöva vänta i fem veckor på att få prata med någon som vet någonting för guds skull, bara för att sedan, när människan äntligen är på plats i skolan på sitt kontor, få vänta i kö i trekvart?

Svaret är nej, det ska man inte. Och kanske säger jag detta till rektorn. Om jag får tag på henne.

Therese Ternegren Billqvist, HU2KU

Världens godaste kladdkakemuffins (skojar inte) Vad är väl fredagsmys utan choklad? (okej, vad är livet utan choklad?) Har ätit de absolut godaste kladdkakemuffinsen ever och vill inte att ni ska gå hela livet utan att få ha tagit del av dessa.

MUFFINS

2 ägg 3 dl socker 1,5 dl mjöl 4 msk kakao 1,5 tsk vaniljsocker 100 g smält smör

GLASYR 100 g smör 4 msk socker 4 tsk kakao 2 tsk mjöl 1 dl grädde 1 dl mjölk

Börja med att smälta smöret, vispa sedan ägg och socker. Blanda ihop de torra ingredienserna separat. Rör ner smöret i äggvispen och till sist de torra ingredienserna. Fördela smeten i ca 20 folieformar. Grädda i 160 grader i ca 13 min.

För att göra glasyren lägger du alla ingredienser i en kastrull och kokar upp medan du rör om.

När kakorna är färdiga (de ska vara kladdiga) låter du de svalna i några minuter innan du häller på glasyren. Frys in dem (hur jättegärna du än vill äta upp dem nu lovar jag att de är godast kalla).

Ta fram cirka 10-15 minuter innan servering.

Natalie Lien, HU1A

En liten text om självförtroende Visst har vi alla såna dagar då inget funkar? Den man gillar gillar en annan, matteprovet är imorgon (fast att de helt klart sa att det var “nästa vecka” för bara en vecka sen) och håret ser ut som bajs. Då vill man bara ta fram en stor, fet sax och klippa sönder sig själv i småbitar och lägga sig i papperskorgen.

Alla har såna dagar, och det är okej, men måste det vara okej? Folk hatar sig själva så mycket att de tar livet av sig varje dag, men vad gör vi åt det på riktigt? Självhat alltså? På sminkreklamer säger de “beacause you’re worth it”. Vadå? Är jag värd att vara snygg? Bitch, jag är snygg utan ditt svindyra läppstift. Vi hör hela tiden att vi ska älska oss själva, men samtidigt säljer affärerna med sina skyltdockor med perfekta kroppar och dyrt smink för att vi ska bli ännu vackrare. INTE OKEJ. Nästan varje dag klagar jag på att jag går på en skola med så sjukt snygga människor. För helt ärligt så är schillerskaelever skitfina. Varenda en av er, även när ni är svettiga efter att ha sprungit i trapporna.

För ett par år sen hade jag nada självförtroende. Zero, noll. Jag var den fulaste människan på planeten och hade ungefär tre vänner på hela jorden. Men sen nsåg jag att självförtroende = assexigt, så jag gick och blev cool.

Inte cool som i låtsas vara cool, utan riktigt jag-är-mig-själv-cool.

Så: nu vill jag att ni plockar fram era favoritkläder och känner er snygga och bekväma och ser hur självförtroendet växer. Lägg ner Schilldringar och ställ dig framför spegeln och säg till er spegelbild: Jag är fin. (om ni inte vågar kan ni säga “jag är helt okej”, men om ni p.g.a. alla fotomodeller i reklamerna och på TV inte tror på er själva när ni säger det, säg då: Mäster Estragon tycker att jag är fin.

För det gör jag verkligen.

Puss på er snyggingar <3

Text och illustration: Mäster Estragon

Wicked ways Egentligen borde jag plugga till historieprovet vi har imorgon, men efter att just ha läst Schilldringars hår-nummer känner jag mig för inspirerad för att bara stirra på en lärobok.

Termer irrar runt i mitt huvud (under håret) och så många fina ord skrevs i artiklarna och det är så många fina ord man möter i vardagen i Schillerskas korridorer och givetvis på toadörrarna. Vi använder ord som patriarkatet, feminism, kapitalism, hipster, homosexualitet, pansexualitet, sexualitet hit och sexualitet dit. Jag kan inte göra något annat än hålla med Mäster Estragon. Vad fan för ska det spela så stor roll vilken ”sexualitet” vi har? Är du gay? Fine! Ha en gay dag! Jag tror inte vi själva vet egentligen vilken låda vi passar in i. Bli gay i vem som helst! Men det var inte detta jag ville skriva om.

Vi dedikerar oss till dessa fina ord och kämpar för deras framgång, och det är helt okej! Det är jättefint att vilja förändra världen, att vilja göra den till ett bättre ställe och allt det där. MEN när har vi tid att leva? När har feministen chansen att vilja ha en manlig lärare istället för en kvinnlig? När har anti-kapitalisten tid att köpa en ny, jättedyr dator och faktiskt njuta av det? När har fredsaktivisten rätt att säga att det skulle vara så mycket lättare att bara skjuta de jävlarna? När kan greenpeace-aktivisten njuta av en middag gjord på mini-poliper?

Ja, jag är frutkansvärd. MEN vad hade hänt utan vår själsvånda över de saker vi gjort? Hade vi faktiskt varit glada en stund?

“I could tell you many things. Or I couldn’t. What’s the point? One day this wall will be gone. One day this entire building will crumble and the sun will explode. Human existence is temporary. So enjoy it.” Anonym dikt från en vägg på Världskulturmuséet.

Detta nummer ska handla om fredagsmys och mord. (Är inte den paradoxen (verkligheten för vissa... khrrmmkkhrhmm Sherlock...) helt underbar?) Så jag började tänka i de vanliga banorna... Vad gör jag på fredagar? Vad är mysigt? Vad tycker jag om hösten? Men vad spelar det för roll?

Det är inte det som är intressant. Intressant eller rättare sagt STÖRANDE är mina tankar. Om man ens kan kalla de irrande, virrande orden, bilderna, rösterna för tankar. På sistone leder mina tankar tillbaks till square one som i en ond cirkel. Vad jag än tänker, kan jag lika gärna tänka motsatsen och till slut få huvudvärk av att inte ha kommit fram till något (mer än att om jag fortsätter så här kommer jag bli galen... och jag menar verkligen den psyko-logiska termen: GALEN).

Så tycker inte ni att döden skulle vara ett sjukt stort äventyr?

Zaphastrophe

Lonely-Lonesome Det finns två typer av ensamhet. Den ensamhet som blir när alla andra vänder ryggen åt en och den ensamhet som blir när man vänder ryggen åt alla andra. Men är man verkligen ensam när man väljer det själv? Och kan man verkligen välja att vara ensam? ”We accept the love we think we deserve” står det i en bok och det är väldigt sant, på många plan. Anser man att man bör vara ensam, då ”väljer” man att vara ensam. Det är som ett undermedvetet val.

För en kort tid är det nog lätt att inbilla sig att man mår bättre ensam än i andras sällskap, men i det långa loppet blir man bättre som individ om man omger sig av andra människor. Även om det ibland inte känns så givande.

Vilka fördelar finns det med att umgås med andra människor, då? För det första, om man får åtta kramar om dagen utvecklas man som människa och om man får tolv kramar lever man längre.

För det andra, kan man använda människor som pro memorias, så man inte behöver komma ihåg allting själv. Ibland är människor ganska trevliga också, och det är ju fint i sig…

Hursomhelst är min poäng att man bör umgås med folk, även om man inte tycker det är hemskt. För människor är lite som böcker; om man inte gillar den första man hittar får man ta upp en annan, alla är olika och det finns garanterat en som passar alla. Tycker du om äventyr? Det finns säkert någon som rest jorden runt. Filosofiska tankegångar? Prova i biblioteket. Någonstans kommer du hitta någon som du kan tycka om och som kan tycka om dig. Ingen är ämnad att vara ensam. Jag gillar inte människor i största allmänhet, men ibland är de ganska bra att ha ändå.

Om det verkligen inte går att tycka om någon får du väl, helt enkelt, låtsas att du gör det och hålla god min. Ibland måste man göra saker man inte tycker om för att det ska löna sig i slutändan.

Clara Öhrfelt, HU1A

VECKOGUIDE! År 2006 tog sig ordet fredagsmys in som ett officiellt ord i det svenska språket; in i Svenska Akademins Ordlista (SAOL). Men det är ju inte bara ett ord – det är också en ritual som många följer. Barnfamiljer fredagsmyser, par fredagsmyser, pensionärer fredagsmyser. Ett annat välkänt begrepp är lördagsgodis. Ordet har dock inte den fina förmånen att finnas med i SAOL, men det existerar ändå.

Kanske börjar ni nu ana problematiken. Både fredagen och lördagen har en egen uppgift. ”WHAT ABOUT ME?!” börjar nu de andra dagarna skrika, ”DON’T BE SO EXCLUDING!” En exkludering av dagar har startat, och detta leder självklart till avundsjuka.

Själv tycker jag att tanken på lördagsgodis är riktigt trevlig. Så varför inte ha en liknande frågeställning varje dag?

Här är listan för dig som vill ha en trevlig vecka, veta vad du ska hitta på på en regnig torsdag eller få ett nytänk i din vardag.

Enjoy!

Medkänsla-Måndag. Idag är din uppgift att visa stor förståelse mot dina medmänniskor. Döm inte! Vidga dina vyer och hör en gång extra vad hen menade när hen sa den där kommentaren som fick ilskan att flöda i din kropp; kanske var uttalandet inte menat så. Ha förståelse och var sjyst. Känner du dig extra givmild? Ta och donera pengar till en välgörenhetsorganisation!

Veggtisdag! Tänk på dina kompisar; djuren. Kanske är det inte så gött att leva i den livsmiljö som djurindustrin erbjuder? Eller att bli industriellt mördad genom elchocker, dränkningar och flertalet halshuggningar? (Kycklingsindustrin. Alla kycklingar dör inte vid första halshuggningen utan får ta del av döden vid den andra omgången.) Bespara djuren i alla fall en dag i veckan och inför en vegetarisk dag – veggtisdag!

Omtankesonsdag. Tänk på människorna runt omkring dig. Gör något snällt. Det kan vara att ge någon en extra kram, att hjälpa en främling med matkassarna, att dela ut komplimanger. Var extra snäll helt enkelt.

Kunskapstorsdag! Lär dig något nytt idag! Det kan vara att se en dokumentär, gå på en teater, diskutera politik eller att läsa en lärorik bok. Kunskap är makt.

Fredagsmys. Här har vi det: fredagsmyset. Koppla av, se en film, umgås med en vän, ät chips. Pusta ut och känn dig stolt över att du har tagit dig igenom ännu en vecka.

Lördagsgodis. Oh yeah. Nu är det dags.

Lösgodis, klubbor, choklad, lakrits, skumtomtar, karameller, gott&blandat, bilar, salta döskallar, morötter, purjolök. Kör!!

Söndagspyssel. Dagen för pyssel! Pysselsöndag! Låt din kreativitet vandra fritt och vakna upp till den härliga känslan av att Idag Är Pysslets Dag. Pärla pärlplattor, gör armband, rita, måla, skriv ett rim, gör en klippgubbe av ett flingpaket. Allt eller bara litegrann, gör vad just du känner för!

Lycka till nu, och kör hårt.

Text: Sofi Sydvik, HU1A Illustration: Tove Agélii, HU1A

Novell: Att äta citronglass eller att inte äta citronglass Henrik satt längst in i hörnet. Regnet piskade mot fönstret. Grenarna från eken utanför sträckte sig ut mot rutan, rispade på glaset som för att få komma in i värmen. Han bet lite på naglarna. Visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen. Han hade ont i magen. En sorts ont i magen-känsla som han annars bara brukade känna när han såg på skräckfilm, vilket han aldrig gjorde längre. Dock fanns det en tid då han hade gjort nästan vad som helst för att inte behöva vara utanför. Att se på skräckfilm hade då varit en av de återkommande aktiviteterna. En sån jävla mes hade han varit.

Utanför lystes himlen våldsamt upp av en ilsken blixt.

Han kollade på klockan runt handleden, den visade 22:54, fredag, 1 November. Han sträckte sig efter en kaka, men ångrade sig i sista stund. Han var egentligen inte sugen. Klumpen i halsen växte och han kände på sig att det skulle vara omöjligt att svälja och få ner något ätbart överhuvudtaget. Blicken gled försiktigt runt i rummet och stannade på Sofie som satt på vardagsrumsbordet med fötterna uppdragna under sig.

Pumpan bredvid henne log ett skrämmande leende, han fick känslan av att det var riktat mot honom eller kanske mot hela situationen. Han rös till. Hampus stod i ett hörn med händerna i fickorna och såg bortkommen ut. En melodi började spelas upp i hans huvud ”Händerna i fickan fast jag bryr mig...”. En av Veronica Maggios nya låtar, Henrik skakade av sig den.

Josefin satt uppkrupen i soffan med armarna i kors och tom blick. I mitten av rummet, på mattan, låg Sarah med händerna över ansiktet, som för att gömma sig från det som inträffat. Tiden stod stilla. Det var ingen som vågade sig ut ur rummet. De var inte ens tillåtna att lämna det.

Det hela hade varit tänkt som en trevlig fredagskväll.

Lite film, glass och kanske lite te. Umgås alla för en gångs skull, i Halloween-tider för den delen också. De satt och var djupt försjunkna i filmen Frankenweenie.

Henrik hade dock redan sett den på bio, men hur som helst, de var väldigt inne i filmen när Alexander bad om att få pausa mitt i en av de mest spännande scenerna. Han reste sig och förklarade att han bara skulle gå och hämta mer glass. ”Någon som vill ha?”, nej, ingen ville ha. De ville bara att han skulle gå och hämta sin glass så att de kunde sätta på filmen igen så fort som

möjligt.

Alexander försvann ut i köket. Ljudnivån i rummet höjdes, alla pratade i mun på varandra, om filmen och om lite allt möjligt. Efter några minuter då Alexander ännu inte hade kommit tillbaka började de bli otåliga. ”Hur går det!?”, hade de ropat till honom utan att få svar. ”Kom igen, kom tillbaka nu... Hur jävla lång tid ska det ta att hämta lite glass?”. Efter ytterligare några minuter reste sig Sarah för att se efter vart han tagit vägen. Det första hon fick se när hon rundade dörröppningen in till köket var den livlösa Alexander som låg på köksgolvet. Bredvid honom låg glasskålen, den var tom. På diskbänken stod paketet med citronglassen, en sked satt i och glass hade tagits ur den nyöppnade förpackningen. Sarah hade ropat till sig resten av kompisarna i panik och slängt sig ner på golvet för att få liv i Alexander, men misslyckats. Hampus hade kastat sig på telefonen och ringt 112.

Nu befann de sig här, i vardagsrummet, och visste inte vad de skulle göra. Vad som hade hänt var det troligen ingen som visste, kanske endast poliserna som fanns i rummet intill, men ingen bland kompisarna hade någon aning, eller? En kvinna gick fram till Henrik där han satt, och sträckte fram en polisbricka och sa ”Saga Norén, Länskrim, Malmö, var det du som hittade honom?”. Henrik tittade förvirrat på henne och sa ”Eh nej, det var Sarah”, och pekade på Sarah där hon låg på mattan.

In genom dörröppningen vällde det in poliser, detektiver och journalister, allt deckarrelaterat. Kurt Wallander, Annika Bengtzon, Varg Veum, Iréne Huss, Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist och till och med Sherlock Holmes med Dr. Watson i hasorna. De gick fram till ungdomarna i rummet, ställde frågor, inspekterade, skannade av rummet. ”Jo det är troligen samma gift som de andra har dött av…”, hörde han någon säga.

Plötsligt höjde en av poliserna rösten. ”Hon har tuppat av!”. ”En guldpadda”, ropade en annan polis som kom in i rummet, ”leta efter guldpaddan”, befallde en annan. De började leta medan några satt hos Josefin som hade svimmat av. En av poliserna höll upp handen högt i luften och sa tydligt ”Här är den. Guldpaddan!” Och precis när hon sagt det började resten av

Nu befann de sig här, i vardagsrummet, och visste inte vad de skulle göra. Vad som hade hänt var det troligen ingen som visste, kanske endast poliserna som fanns i rummet intill, men ingen bland kompisarna hade någon aning, eller? En kvinna gick fram till Henrik där han satt, och sträckte fram en polisbricka och sa ”Saga Norén, Länskrim, Malmö, var det du som hittade honom?”. Henrik tittade förvirrat på henne och sa ”Eh nej, det var Sarah”, och pekade på Sarah där hon låg på mattan.

In genom dörröppningen vällde det in poliser, detektiver och journalister, allt deckarrelaterat. Kurt Wallander, Annika Bengtzon, Varg Veum, Iréne Huss, Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist och till och med Sherlock Holmes med Dr. Watson i hasorna. De gick fram till ungdomarna i rummet, ställde frågor, inspekterade, skannade av rummet. ”Jo det är troligen samma gift som de andra har dött av…”, hörde han någon säga.

Plötsligt höjde en av poliserna rösten. ”Hon har tuppat av!”. ”En guldpadda”, ropade en annan polis som kom in i rummet, ”leta efter guldpaddan”, befallde en annan. De började leta medan några satt hos Josefin som hade svimmat av. En av poliserna höll upp handen högt i luften och sa tydligt ”Här är den. Guldpaddan!” Och precis när hon sagt det började resten av ungdomarna svimma av. De började hosta, skaka och

ur mun och näsa forsade blodet. ”De dör, de dör, det är viruset, giftet!”. Henrik satt helt förstenad i hörnet och ville bara försvinna från världens yta. Vad fan hade hänt? Det skulle ju bara vara en vanlig jävla fredagskväll med film! Han rös till och plötsligt drabbades även han av en hostattack. Han kände blodsmak i munnen och kände svetten i nacken och hårbotten. Saga Norén stod böjd över honom, men han hörde inte vad hon sa. Allt blev immigt och dimmigt. Alla ljud blev avlägsna, som i en annan värld.

Plötsligt kände han en enorm kyla, som om taket och väggarna hade brustit från sina fästen och flugit iväg ut i stormen. ”Henrik, sover du? Det är ju skitspännande nu! Hängde du med i vad som hände nu? Nej nu får vi spola tillbaka lite...”. Henrik gnuggade sig i ögonen, han hade somnat lite. Vad pinsamt. Alexander reste sig, ”Kan ni pausa? Jag ska bara hämta lite mer glass.

Någon som vill ha?” Henrik reagerade först inte, men kände sedan hur paniken fyllde honom, han reste sig hastigt och fick ur sig ett ”Ja! Jag vill också ha!”.

Alexander väntade in honom, de gick ut i köket och Henrik förklarade ”Det gäller att passa på att hämta glass nu, så slipper vi pausa filmen igen!”

Frank Berntsson

TVÅ TVEKSAMMA DIKTER OM FREDAGSMYS av Nadia Stenegård, ES2EM

Att räkna med räkan!

Ett ideal vi många följa är att efter Fredagsmysets klassiska räckmacka de kladdiga fingrarna skölja För det är väl så, När man som Svensson vill må Att vi på fredagar räknar med räkan

Fredagsmys på hösten.

Fredagsmys på hösten är allra bäst, För ingen vet vad som väntar härnäst Brasa film te och chips Det är några av mina hetaste tips När ljusen är tända får stormen gärna knacka på vår dörr Så vi kan leka att strömmen gå och vi är från förr Ja man vet ju aldrig vad som väntar en fredag efter sex

I’m going insane

Det har hänt igen. När jag ser dig får jag fjärilar i magen. Eller rättare sagt får jag fjärilar i magen när du är i närheten och jag inte vågar se på dig.

Jag är klarvaken. Jag har kontroll över varenda cell i min kropp. Ändå vet jag inte riktigt vad jag vill känna. Jag vet inte vad jag vill att du ska få mig att känna. Några säger att det finns årstider när det är större sannolikhet att någonting liknande händer. Höst kanske är en sådan årstid, fast låter det inte lite väl stereotypiskt för att vara sanning?

När du går i korridoren får jag hjärtklappning och skriker till dig i mina tankar: JAG FINNS! HÄR ÄR JAG. STANNA! Samtidigt vill jag gömma mig i ett mörkt hörn och aldrig låta dig få vetskap om min existens. Vet du vad som hade varit fantastiskt? Om du hade sett på mig som Jay Gatsby ser på Daisy Buchanan. Ja, det är kanske romantiskt fjortis-skit-snack, men det är faktiskt det jag vill. Och tro mig, bara du ser på mig med ett leende på läpparna kommer jag själv lätt applicera några fina lager på bilden i mitt huvud. Om du väntar länge nog så kommer jag älska den filmsekvensen just som om du hade sett på mig på det där viset.

Dina kläder talar till mig. Samtidigt som de känns otroligt främmande och skräckinjagande. Jag läste någon text av en fangirl på tumblr där hon beskrev hur konstigt det känns att Du också gör saker hemma, kollar på film, går och lägger dig, får minnen som jag kanske får höra om någon dag. Så har jag aldrig tänkt. Du lever på min näthinna. När jag blundar för att se verkligheten ser jag Dig. Jag märker hur du går, hur ditt hår står. Men jag tappar också så många minnen. Jag hade en hel liten berättelse av våra ögonblick, småfilmer i min hjärna som kanske på snudden är som en stalkers minnen skulle se ut. Fast hur kan jag veta det, jag har ju aldrig sett en sådan hjärna. Min egen hjärna kanske är det. Har du gjort mig till en stalker? Eller är detta också en sådan grej; att om man frågar om man är det, är man säkert inte det?

Nu har i alla fall alla de fina bilderna försvunnit och endast lämnat avtryck i mitt hjärta och medvetande. Genom dem känner jag en medhörighet med Dig, som att vi har något gemensamt som vi båda glömt. Haken var bara

att de bilderna endast fanns i mitt universum. De delades endast på min dashboard.

Det sista, starka minnet som fick alla andra att tona bort börjar också bli färgsvagt. Jag ser inte dina ögon längre.

Jag ser heller inte ditt leende. Fastän det var det smilet som gav de sekunderna en sådan viktig innebörd. Då förstod jag att du faktiskt accepterade min existens. Och inte bara det! Du blev glad när du såg mig. För det är väl därför man ler?

Så länge jag inte får se dig igen lever du hos mig som en gående figur med leende kläder och vackert hår.

Länge sedan såg jag ner på ”fjortisar”. Gör det kanske i mina svaga moment nu för tiden också. Men tänk! När jag gladde mig åt det färska, sista minnet i min stalker-bok blev jag också en fjortis. The things we do for love...

Och nu känner jag mig ännu töntigare. Men vem vet, fjortisar kanske bara är väldigt glada, lättsinnade människor som vågar vara ologiskt lyckliga.

Jag har inte sett dig på ett tag nu. Det innebär alltså två dagar (i skrivande stund). Men två dagar kan vara en väldigt lång tid när man går runt i skolan och rycker med huvudet mot varje person som är ungefär lika lång och har samma hår. Det är roligt det där. När man fixerar sig på någon eller något är det som att hjärnan matar in de parametrarna man behöver för omedelbar igenkänning. Som när familjen har en ny bil, upptäcker man plötsligt hur många sådana bilar det finns i närheten. Nu känner jag igen dig bland virvlande kaskader av elever, bara från ögonvrån. Din profil, dina steg har blivit lika familjära till mina ögon som mina egna händer.

Det som däremot blir the punchline i den här texten är att jag aldrig har pratat med dig ansikte till ansikte. Du kanske är jättehemsk! Du kanske hatar allt jag hedrar! Du kanske inte alls är som jag vill att du ska vara. Och ändå tror jag på Dig! För de ögonen, det ansiktet kan inte tillhöra någon som inte tillhör mitt hjärta.

Jag tror på att man drar till sig det man tänker på (The Rule of Attraction (obs! Missförstå inte av kontexten, det handlar inte endast om det du tänker på)). Jag mediterade en stund sedan och fyllde hela min existens med lyckan av att du redan har kommit fram till mig och börjat prata med mig, medan dina lustfyllda ögon har länkats samman med mina. (Vi får väl se hur det funkar?) Även om det inte blir som ovanstående kommer jag vara tacksam för min fantasi. De känslor jag känner nu är riktiga, även om kanske det som framkallade dem inte var det. Jag har ändå upplevt underbara känslor och fått erfarenheter om och av mig själv. Är det detta som är tonårskärlek? Blind, utan någon som helst rationell tankegång bakom, impulsiv och (endast!) till synes ytlig? Eller är det definitionen av kärlek? Vågar inte ”vuxna” bli riktigt kära längre? De kanske inte har energi eller tid till att bli det. Man hade ju kunnat bli kär i den killen på spårvagnen med isblå ögon som borrade sig igenom ens själ och ända ut genom ryggen och vagnens plåtchassi. Eller i barfota-killen med resande impregnerat i sin aura.

Jag ville inte skriva en lång, supersöt, romantisk, förälskad, dräggel-text, så förlåt om den blev det. Men tro mig jag får mitt straff genom att visualisera hur han läser Schilldringar så som Du gör nu (eller så är det Du) och känner igen mig! För honom är jag ingenting och än så länge är han också bara en figur i mitt spel som verkligheten har designat. Jag skakar inombords och vill helst bara krama min kompis och gömma mig från världen i hennes hår.

Ifall du känner dig lika töntig som jag är hoppas jag att du känner min medkänsla och vädjande att du ska fortsätta att vara exakt som du är. Ifall du inte alls kunde relatera till min text hoppas jag i alla fall att du fick dig ett och annat gott skratt.

Zapostrophe

DAGS ATT BOTA MYSZOMBIERSARNA!

Vid tolvtiden varje fredag slutar skolan för min del Fast jag har aldrig fattat tjusningen riktigt. Folk intalar

och det är jag väldigt tacksam för. Då hinner jag hem med expressbussen och in genom dörren på ungefär en timme. Med god marginal innan Gbg-pendlarna strömmar ut i förorter och kranskommuner, långt innan hämta-på-dagis-timmen börjat och den milslånga kön på Ica inrättat sig.

Just nu, om bara för ett litet tag, slipper jag exponera mig för masspsykosen som är fredagsmysandet.

Det har krävts lite självinsikt för att inse att myset är fullkomligt institutionellt i Sverige.

I brist på bättre idéer och nya initiativ ska alla göra samma sak och numera blir det riktigt dålig stämning om någon händelsevis skulle vilja hitta på något annat istället.

Hur roligt är det egentligen att tvångsmässigt göra samma saker varje vecka, bara för att det är fredag?

Tradition i all ära men jag tycker inte att det blir annat än mödosamt och dödstråkigt i längden.

Hemma hos förälder #2, som jag inte bor hos särskilt ofta är det fortfarande obligatoriskt att vara med på fredagsmyset och absolut nödvändigt när Sveriges fotbollsherrar spelar matcher. Det är det ingen som kommer undan, så jag får snällt sitta med och utsätta mitt tålamod för ständiga prövningar.

Vi äter självklart texmex på fredagarna i min familj.

sig att denna illusion av exotism i form av den svenska tacosen ger lite spänning i vardagen. Men det är falskt. Man får bara högt kolesterol och salsafläckar på kläderna.

Sen är hela familjen tvungen att tillsammans uppleva kvällsunderhållningen på TV med start prick 20.00, där chips och läsk också är jätteviktigt. Liksom en bfilm med Adam Sandler eller Inception för femtioelfte gången. Detta vara en vanlig inkörsport till mys-missbruket.

Det börjar med hyrfilmer och plötsligt är man helt försoffad.

Jag tycker att vi har blivit som slöa zombies. För det är man faktiskt när man helt förlorat förmågan att vara handlingskraftig och fastnat i gamla spår för att de känns bekanta. Då ser man inte hur mycket tid som går förlorad på att enbart konsumera dålig TV och Estrella-chips. Hade vi firat jul en gång i veckan, exempelvis, så hade julen blivit meningslös och det tror jag att myset också blir om det saknas variation.

Jag vill uppmana och utmana dig, kära läsare, att göra något annat den här fredagen. Gör något roligt och annorlunda – reclaima fredagarna och gör något vettigt av dem. Sluta nu, innan zombien tar över.

Erica Äng, SA2A

Lärarcitat “Har du varit med i Fight Club?”

“Nej, jag glömde betala medlemsavgiften.”

- Engelsklärare “Det finns många guldfiskar i det här klassakvariet.”

- Lärare i Kommunikation -Var nu en god kristen så att du inte blir en tvåhövdad babian -Lärare i kultur- och idéhistoria “Vad betyder det ordet?” (elev om en glosa) “Alltså, det kan betyda vad som helst” -Spansklärare

Illustration: Moa Ryman

Har du några lärarcitat? Lägg dem i brevlådan utanför tjejernas toalett!

Bianca Casco