Nr 76 - Tema hår

2013-10-24

♥ Redaktion ♥

Ansvarig utgivare: Emelie Engström

Chefredaktörer: Tringa Gashi & Simone Norberg, HU2KU

Illustratör: Tove Agélii, HU1A

Fotograf: Lisa Norgren, HU2KU

Korrekturläsare: Sally Carlund, HU1A

Illustratör: Emma Gustafsson, ES2BD

Illustratör & serietecknare: Kulturskribenter: Acke Holmberg, HU2KU & Einar Algotsson Huss, SA3C Bianca Casco, ES2BF

Framsida: Emma Gustafsson, ES2BD

Ledare: Två tankar om hår 1. Grått hår För tre veckor sedan, på en bildlektion, hittade jag mitt första gråa hårstå. “Åmeeh, det kan ju inte varit grått, det var ju säkert RÅTTFÄRGAT!” tänker du och suckar. Men icke, det var helt vitt, strävt och satt mitt i luggen. Både “coolt” och “obehagligt” var ord som susade genom min hjärna, och jag bestämde mig för att låda kidzen på flashback avgöra hur jag skulle reagera på detta. Enligt dem betydde det, d.v.s att få grått vid sjutton års ålder, att jag antingen åldras i förtid eller att jag blivit schizofren. Någon tyckte att “den enda lösningen på problemet” är att jag färgar eller tonar över det. I en tråd angående någons fjortonåriga (!) gråhåriga lillebror reagerade en användare med både avundsjuka och förundran. “En skaplig solbränna och vitt hår är det snyggaste som finns, han kommer ha brudar i klasar efter sig.”

YESSsss...

Jag håller faktiskt med denne användares åsikter, åtminstone delvis. Solbrännan skulle jag nog ha skippat men om det är något jag taggar med att bli äldre är det att få sånt där grått, tjockt och lätthanterbart hår. Dessutom har jag fått för mig att grått hår inte behöver tvättas lika ofta som vårt ungdomliga, bortskämda “färska” hår. (Någon i den äldre generationens lärare som vill bekräfta min teori kanske?) Hur som helst, detta leder oss vidare in på min andra punkt av denna mycket förvirrande ledare: 2. En lista över 25 saker som är roligare än att tvätta håret. (Ej inbördes ordning) Skotta, åka skridskor (och jag hatar att åka skridskor), diska, ta fel på person, gå upp tidigt på morgonen, spöregn, skala potatis, bita på naglarna, råka säga hej till någon på stan som man egentligen inte känner, råka säga hej till en alldeles för ytligt bekant, spotify-reklam, köpa tamponger, tanken på att man behöver köpa tamponger, kent-En Plats I Solen, när man glömmer spara innan man stänger ner the sims 2, A-fil, att äta frukost, människans språk, min ganska äckliga katt, telefonförsäljare, tanken på att den enda som ringer till min hemtelefon är telefonförsäljare, tanken på att vår generation aldrig kommer skaffa hemtelefon igen. Att tvätta håret är till och med tråkigare än osaltade poporn. semlor utan mandelmassa och lussebullar utan saffran.

Välkommen, vem du än är, till nummer 76 av Schilldringar. Det här numret handlar om hår.

Simone Norberg, HU2KU

Hårig fakta Här kommer lite håriga fakta, signed sealed delivered!

Vad är egentligen hår?

Hår är rätt och slätt, trådformiga utväxter från ytan hos växter och från huden hos djur och människor. Håret har olika funktioner hos olika arter, bland annat kan det skydda mot höga eller låga temperaturer i omgivningen. Det kan också användas som känselspröt (morrhår) eller skydda mot UV-ljus. Igelkotten är ett djur vars taggar fungerar som försvar mot fiender.

Hos andra djur än människor kallas håret ofta för päls.

I normala fall har en människa ca 80 000-160 000 hårstrån över hårbotten och oftast tappar man upp till 100 stycken per dag.

Människor har tre olika typer av hår: 1. Lanugohår, det fina hår som täcker nästan hela kroppen hos foster.

2. Vellushår, de korta, tunna hår som växer på hela kroppen och ser ut som ”persikoludd” 3. Terminalhår(håret vi har på huvudet), fullt utvecklat hår som generellt är mycket längre, tjockare och strävare än vellushår.

Hår och åldrande Grått hår uppkommer när hårrötterna slutar att producera melanin, helt eller delvis. Håret som sedan växer ut saknar därmed färg. Håret grånar normalt med åldrandet, vilket vanligen börjar inträffa i åldern 35-45år. Om man får grått hår tidigare kallas det prematur canitiesm, vilket kan vara ärftligt. Med åldern minskar också antalet hårstrån, håret bli tunnare.

Hur kommer det sig att vi har ögonbryn? Enligt forskare vet man inte riktigt varför vi människor har ögonbryn, men det verkar rimligt att anta att brynen först och främst har en praktisk funktion. Tillsammans med ögonfransarna förhindrar de att svett, regn och smuts tränger in i ögonen. Det finns flera tecken på att ögonbrynen är till för att skydda ögonen, till exempel att håren är riktade utåt. På så sätt leder brynen automatiskt bort svett och regnvatten från området runt ögonen. Förutom denna funktion är det sannolikt att ögonbrynen spelar en roll i att förstärka ansiktets mimik.

Hår och växter Växter har också typ av hår, filthår heter det. På deras rötter finns rothår, som är utskott från epidermisceller och används för att ta upp näring. På ovanjordiska delar skiljer man mellan trikom, i vilka endast epidermisceller ingår, och emergenser, i vilka också andra vävnader än epidermis ingår. Hår kan ha betydelse som försvar mot insekter och, särskilt på blad, som skydd mot alltför stark solstrålning.

Nadia Stenegård, ES2EM

Tänkte vi kunde ägna de här sidorna åt att uppskatta 90talets pojkband. Åtminstone derastahår.

Jag tänkte att vi skulle en titt på 90-talets pojkband. Åtminstone på deras hår.

Japp, okej, det syns att ni gjorde ett övervägt val

Det syns att ni la ner mycket jobb på det här och jag är stolt över er

Men allvarligt talat

????? ???? ????? ??? ??? ?? ?

????

Stahp it

VAD HÅLLER NI PÅ MED

IT BURNSSS USSSSSSSSS

(Men jag vet fortfarande inte om det är det bästa eller värsta jag sett) Såatteeeh Lycka till med livet Elsa Rohlén, SA2C

Sluta spara på avklippt hår Ibland blir städning till något mer än att puffa till kuddarna på sängen och sopa smulor under mattan. Ni vet när man hittar en dammig skokartong under sängen och man bestämmer sig för att öppna den, låta städningen ta tid.

Och i den hittar man vykort, pärlplattor och teckningar från favoritpersoner. Inget utav det man hittar är speciellt oväntat, men det är ändå en mysig nostalgi över skattjakten. Men så plötsligt hittar man ett stort, lite gulnat kuvert. I kuvertet ligger det något mjukt, men det är svårt att avgöra vad. Du öppnar kuvertet och där i ligger det en lång gyllenbrun, men lite dassig hästsvans. I en blå snodd är ditt åttaåriga hår sparat, i ett gulnat kuvert, i en dammig låda under sängen.

Varför sparade åttaåriga Tringa på sitt hår? Kanske för att när hon var just åtta år, på en ö utanför Afrikas västkust, inne i en frisörsalong, fick den där hästsvansen avklippt. Och det gjorde så fruktansvärt ont när håret föll till marken. Det fina långa håret. Fick åttaåriga Tringa inte spara sitt hår på huvudet, ja då skulle hon åtminstone spara det i ett kuvert. Det skulle hem till Sverige och det skulle sparas på.

Det där med att spara på hår har blivit någon sjuk besatthet. Det räckte inte med ett kuvert med hår. Nej, istället sparade jag även min 16åriga lugg som Simone klippte av mig inne på skoltoaletten, och nu har jag i fem dagar burit runt på en påse med mitt hår som jag klippte av i helgen. Vad håller du på med? Gå vidare! Vad tänkte du ens göra med håret som bara ligger och trasslar i ica-påsen? Scanna in det, skriva ut det och rama in det? Nej, släng det, snälla. Älskade vän, sluta spara på avklippt hår och sluta predika om mys-nostalgi. Det är äckligt.

Tack och hej.

Tringa Gashi, HU2KU

Om hår på benen (OBS! Text skriven näst sista natten innan deadline i stressen och pressen. Outvecklade resonemang kan förekomma i allra högsta grad. Jag blev ganska distraherad av en vrålande Miley Cyrus under Spotifys milt sagt frekventa reklampauser.)

Jag vet inte hur ni känner, men jag trivs verkligen som bäst på hösten. Nu är mornarna kyliga, kinderna rosigare och löven singlar sakta ner över en när man går längs alléerna. Jag är oktoberbarn och får snart fira en sjuttonde födelsedag. Lovet står för dörren och ja, allt känns för det mesta ganska bra helt enkelt (trots evighetslånga lektioner, snurriga prov och vikariekaos).

Men det som löjligt nog egentligen är ett av mina större projekt den här hösten är att låta håret på benen få växa ut. Efter en sommar av ofrivilliga skärsår på anklar och knän är jag bara så less. Jag kan inte minnas senast jag hade riktigt långa, mjuka hårstrån. Kanske när jag var så där i 13-årsåldern, och fattade en rakhyvel första gången.

Otaliga gånger har jag och mina kompisar suttit i pyjamasshorts i någons källare och ojat oss över att man inte har orkat raka benen. ”Men det är väl inte så farligt!”, har någon kunnat säga efter att ha känt efter på benet.

Och när man tänker efter, hur fånigt sagt är inte det egentligen? Vad skulle vara ”farligt” med lite hårväxt? Jag kan känna mig så fruktansvärt påverkad av patriarkala normer och ideal att jag blir illamående. Det känns som att man borde vara stark nog att stå emot sådant.

Sen finns det självklart inga rätt och fel kring det här med hårväxt. Raka, raka inte – alla får göra som de vill.

Men jag är så trött på att bara göra saker och ting rutinmässigt, enligt normen, och inte ifrågasätta varför jag gör det.

I övermorgon åker jag på en fyra dagar lång resa till Rom. Det kommer bli helt otroligt. Men så kom jag på här om dagen, under väderrapporten, att där är det varmt och soligt. Sannolikt barbentväder. Skall jag då ta ett uppehåll från mitt pälsprojekt? Och nu har jag insett att det är precis det jag inte skall göra. Detta är ju ett perfekt tillfälle att gå utanför min comfort zone. Det är verkligen på tiden att jag försöker förändra mitt tänkande.

Nu åker jag snart iväg och dricker cappuccino på alla piazzor jag kan hitta. Och benen kommer vara gladare än någonsin i den varma höstsolen.

Josefin Ahlénius, HU2KU

“”I luvyour yourfringe, fringe, itit really suits you, you ”I luv you look look like like aa good goodTaylor Swift”, Taylor Swift”, säger Caitlin Moran till mig medan hon signerar mitt ex av How to be a Woman efter sitt seminarium på bokmässan. Jag är allmänt skakig, den där särskilda träffa-kändisar-klumpen nånstans nedanför solarplexus bultar och värker, men allt går bra och vi tar selfies och jag lyckas klämma fram ett ”…you were BRILLIANT” precis innan vi går. Hon tackar och tar min hand, håller kvar mig onödigt länge. Det känns som om hon verkligen uppskattar min kommentar. Jag går därifrån med min kompis, på skakiga, euforiska ben. Jag har alltid tyckt att det är assvårt att veta hur man ska bete sig mot kända människor som man ser upp till så sjukt mycket – man vill ju inte vara störig och desperat, men samtidigt får inte ens stolthet komma i vägen för den där bilden man sen aldrig kommer sluta älta… I detta fall känns det ändå som om jag lyckades; jag fick vara fånig och fangirlande, men hon respekterade mig ändå nog för att självmant ta min hand och tacka för min uppskattning efteråt.

Och ändra min frisyr tänker jag aldrig mer göra. CAITLIN MORAN insinuerade ju ändå att JAG workar lugg bättre än Taylor Swift.

Brita-Karin Rehdin, HU1A

Om hår och frisyrer Jo, det första jag tänker på när jag hör ordet hår är frisyrer och hårfärg. De två grejerna hör väl lite ihop. Sen finns det ju hår lite överallt på kroppen, hår som anses vara på ”fel” ställen fast det är så vi människor ser ut…

Men det ska inte jag skriva om nu, nej det får någon annan göra. Jag ska berätta om något annat.

Jo, jag har haft färgat hår ett bra tag nu, första gången jag färgade det på riktigt och behöll färgen var när jag skulle på maskerad, snacka om att gå all in när jag väljer att färga håret för att bli så lik som möjligt… Det var 2006 tror jag. Idol var inne, alla kollade på det och jag hade fått för mig att jag skulle klä ut mig till Idol-Cissi.

Egentligen vet jag inte vad jag tyckte om hennes musik, jag var tvungen att gå in på Youtube och lyssna på henne nu för att komma ihåg hur hon lät, men jag minns att jag i alla fall tyckte att hon var så cool. Jag ville också se ut så! Därför blev det som det blev. Jag kom till maskeraden och jag är inte ens säker på att folk fattade vem jag var, men det spelade ingen roll, jag kände mig cool. Flera av tjejerna på festen hade klätt ut sig till IdolAgnes, det kändes ganska skönt att jag hade valt att klä ut mig till någon annan. Sedan den dagen har jag inte kunnat leva utan hårfärg. Ibland är jag inte ens säker på vilken färg som döljer sig under alla kemikalier, vilken färg som är min riktiga.

När det gäller My Chemical Romance så var jag inte så snabb med att upptäcka dem. Jag minns att jag såg bilder på när Gerard Way, sångaren i bandet, hade svart hår och bilder under början av The Black Parade-eran där han hade platinablont hår. Det tog ett tag innan jag fattade att det var samma person på båda bilderna och att han var sångaren i MCR. Många gånger under årens gång har jag haft liknande hårfärg som Gerard haft just då eller tidigare. Då blir det att jag lite för mig själv går runt och känner mig lycklig. ”Oj, nu har jag nästan samma frisyr som Gerard! Wow!” Jag har känt en samhörighet med någon som inte ens vet att jag existerar… och så känner jag fortfarande.

Jag har tänkt på en sak: varför har de kvinnliga superhjältarna så opraktiska kläder och frisyrer? Hur ska de kunna åstadkomma någonting med hår som fastnar och kläder som inte skyddar kroppen speciellt mycket?

Sailor Moon till exempel, hennes frisyr alltså, den kan inte vara lätt att ha! Eller ta bara en titt på de där personerna i W.I.T.C.H. eller vad heter den där andra serien som heter ungefär samma sak? - Jo, Winx Club, titta på dem! Visst, de kanske är fina, men oj så opraktiska!

Moa Ryman, ES2BFA

Ingen bryr sig!

Personligen tycker jag att det är sjukt onödigt att “komma ut” som t.ex. homosexuell.

Visst, man vill att folk omkring en ska acceptera en för den man är, men frågan är: gör vi det? Hur många gånger har vi inte (även om vi inte erkänt det för oss själva) sett någon på ett annat sätt efter att vi fått reda på dennes sexualitet?

Min fråga är: Är detta viktigt? Måste alla veta vad du tänder på? Är det någon som faktiskt bryr sig?

Jo, det är klart att det är, man måste ju veta vilka man kan ragga på, men varför måste vi vara så stressade över att hitta det vi kallar kärlek? Och VARFÖR I HELVETE MÅSTE HETEROSEXUALITET VARA NORMEN? Varför är inte pansexualitet det? (För er som inte vet det så är pansexualitet när man blir kär i personen och inte i könet, och därför kan bli kär i alla). För ärligt talat nu - Hur många av er flickor har inte någon gång känt er lite smått attraherad av en annan tjej? Detsamma gäller för pojkarna. Jag säger inte att vi ska ha ett stort gayparty, men jag säger att sexualitet inte är så viktigt som folk verkar tro. För det är faktiskt ingen som på riktigt bryr sig om vem du vill ha i din säng (eller annan valfri plats).

På högstadiet kändes det dock superviktigt! ALLA visste precis vem “Jonte i sjuan” var, inte för att Jonte var särskilt speciell, utan för att han kunde bli kär i pojkar. Efter att ha sprungit runt i Schillerskas korridorer i några veckor nu, och hört folk tjata om “andan” så har jag märkt att det stämmer precis. Här spelar det absolut ingen roll hur annorlunda du tror att du är, för här passar alla in, alla är bra, och framför allt: INGEN BRYR SIG OM DIN SEXUALITET (så länge du inte tänder på barn eller giraffer).

(Ni får ursäkta mig, jag har ingen aning om hur man skriver sånna här artiklar, jag har bara en massa åsikter) Puss och hej!

Mäster Estragon, HU1A

Kultursidorna: Teaterrecension

Fröken Julie (5 av 5, vad vi nu har för betygskala)

Text: August Strindberg.

Regi: Emil Graffman Scenograf: Julia Przedmojska Medverkande: Nina Zanjani, Fredrik Evers, Emelie Strandberg m.fl.

En klassiker av August Strindberg, vars kärna överlever sin samtid och tar sig in i vårt århundrade. Ett drama där en skuldtyngd ung kvinna och en manipulativ man konfronteras i ett slottskök sent på midsommarnatten. Det är en berättelse om attraktion, livsångest och en längtan efter att försvinna långt bort från slottet, och Graffmans tolkning skapar en konflikt där attraktionen hela tiden handlar om att vara den som har kontroll över situationen. En bidragande faktor till pjäsens tidlöshet är Julia Przedmojskas scenografi. Ett kalt och funktionalistiskt slottskök som känns retro på ett modernt sätt och färgskalan är som tagen ur en Roy Andersson-film.

Nina Zanjani gör en magisk insats som fröken Julie i denna tidlösa Strindbergklassiker. Hon spelar mot Fredrik Evers som också han gör en fantastisk insats, om än något vag och smygande, som den manipulativa opportunisten Jan, i Graffmans uppsättning kallad Jean. Nina Zanjani är allt annat än vag, hon kommer in på scen med kraft och pondus. Fröken Julie vill i sin egen osäkerhet använda sin position som grevdotter för att sätta sig över någon, men hon bedras av sin hybris, förlorar kontrollen och ångrar det som inte kan göras ogjort. I Zanjanis och Evers närvaro är det lätt att de andra rollerna hamnar i skymundan, men i Graffmans tolkning tar även Emelie Strandberg och hennes Kristin plats, och de andra småroller bidrar till att skapa dynamik på scen.

Att Strindbergs kvinnosyn var ganska rostig och komplicerad är definitivt något man bör ha i åtanke. Samtidigt som han dyrkade självständiga kvinnor så var han samtidigt rädd för dem och talade ofta illa om de så kallade ”rösträttskvinnorna”, och i många skrifter övergår hans allmänna kritik mot samhällsfrågor i rent kvinnoförakt.

Den samtida kvinnliga författaren Selma Lagerlöf kunde inte heller erkännas som författare utan avfärdades av Strindberg och andra som ”Sagotanten”. Men i Fröken Julie, Strindbergs största pjäs, så berättas en historia som är oerhört tidlös. Det destruktiva förhållandet och framförallt vakuumet mellan Julie och Jan, skapar en bild av romantik och tar upp klassfrågan på ett sätt som ter sig relevant även idag. Julies jakt på identitet och hennes skam förstärks av Zanjanis intensiva tolkning, och bilden av en ung kvinna som söker ett jag är tidlöst aktuell.

Einar Algotsson, SA3C

Novell: HairStrawet En gång för länge, länge sedan levde ett hårstrå. Hen var nöjd och gick mest runt på ett böljande klot och filosoferade. Hårstrået fördröjde även tiden med resande, men stannade alltid i sitt eget rike. Det längsta hen hade kommit var gränsen till hudcellernas rike som låg utbredd framför hen som en enorm öken, vid horisonten kunde hen även skymta näsans rike med sitt enorma berg.

En intressant fråga var om hen skulle döpa sig till någonting. Det fanns ingen på hens planet så det fanns ingen som kunde använda namnet, och hårstrået skulle förmodligen inte förväxla sig själv med något annat. Men hen kunde prata och tänka. Denna egenskap gjorde att hen ville sätta ett ord på det begrepp hen redan hade om sig själv.

Till slut bestämde sig hårstrået att ge sig själv ett namn.

För är det inte lättare att greppa saker när man har ett ord för det? Är det inte lättare att rama in sig själv när man har ett namn som genast sätter några sköna, säkra, beskyddande gränser? För inte kan man väl vara en man när man heter Magdalena? Man kan väl heller inte vara obetydlig om man heter Någonting den Store?

Eller?!

Hädanefter hette hårstrået Hufs.

Plötsligt började det poppa upp andra hårstrån också. Hufs var inte enväldig härskare över planeten längre, men det brydde hen inte sig om. Hufs var glad för att få se andra hårstrån: Längre, kortare, ljusare, mörkare, snabbare, segare, spetsigare, roligare, snällare. De hade dock två stora likheter, de var alla hårstrån och de var alla kärleksfulla.

Hufs rike blommade av allt nytt liv. Hårstråna var glada, vänliga varelser. De trivdes i varandras sällskap så mycket att de ofta smälte samman och bildade längre hårstrån. Deras glädje och positivitet gjorde att fler och fler hårstrån ville leva på deras planet.

Till slut fullföljde de alla hårstråns dröm... De bildade ett fluffigt HÅR! Tänk att jag har äran att bära omkring på ett helt rike av sådana små glada varelser!

Zapostrophe

Världshistoriens topp 3:

Douchebag moments Med Ranie von Nostogla, Trendsättare och historiker Genom historien har människor fått för sig att göra otroligt fittiga och onödiga saker mot varandra. I denna topplista rannsakar vi världshistorien efter de taskigaste sveken eller komiskt överdrivna handlingar. Renodlade folkmord eller liknande kommer inte vara med då de varken kan ses som bara ”taskiga” eller komiska.

1. Rom bränner Karthago ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”, sa ofta den romerska senatorn Cato i slutet av sina tal. Under det Tredje puniska kriget på 140-talet f kr fick han sin vilja igenom. Kriget slutade med att Rom brände Karthago och gjorde folket till slavar. Som om det inte vore nog med det så saltade de jorden efteråt så att ingen skulle kunna odla där mer. Really? Det är en sån total overkill som gör Rom till historiens största asshole och detta till världshistoriens största douchebag moment.

2. Kim Jong-Il förbjöd cigaretter Bland alla underliga reformer som Nordkoreas Högste Ledare införde så är detta en av de mest sviniga och egoistiska. När Kim Jong-Ils läkare fick honom att sluta röka så bestämde han sig för att ingen annan i Nordkorea skulle få göra det heller. Så Lille Kim förbjöd cigaretter i hela landet. Fyfan, det är nästan så man får hjärtklappning och kräks bara man tänker på det!!

3. Napoleon kröner sig själv till kejsare Napoleon Bonaparte tar makten efter den franska revolutionen och kröner sig själv till kejsare. Det innebär att han pissar på de ansträngningar det franska folket gjort för frihet och demokrati. Något av det mest kukiga som någon någonsin gjort på egen hand, och som såklart förtjänar en stark tredjeplats på listan.

Bubblare – Kandidater som inte riktigt platsat på listan men som ändå varit så sviniga så att de bör nämnas.

Även du, min Brutus?

Kända ord som ska ha yttrats av Julius Caesar när han såg att hans älskade styvson var bland de som mördade honom med 23 knivhugg. Brutus = Douchebag? Javisst!

Operation Barbarossa Vår favoritdouchebag Hitler och hans Wehrmacht beter sig riktigt svinigt åt när de sviker sin pakt med Sovjet och invaderar utan förvarning. Det gick som tur var inte så bra, tyskarna hade glömt att packa ner vinterkläder och de frös ihjäl i den ryska vintern.

Såhär bitter såg kanske Stekar-Kim ut när han var tvungen att sluta röka? ”Får inte jag röka ska fan ingen få göra det!!”, kanske han muttrade...

I nästa nummer(!!!): Världshistoriens topp 3:

Bloopers

Ranie von Nostloglia

DE SMARTA HÅREN Det hänger. Det slits. Det sätts upp i en hästsvans någon gång.

Men har du någonsin känt den svindlande tillfredställelsen av att ha ett gränslöst, omätligt och astronomiskt fabulöst hår? Och har du någonsin haft fruktstund med din frisyr? ... Oavsett så har vi här:

FEM FRISYRER FÖR DIG

1. Solen skiner, ögonen kisar och bekymmersrynkan utökas för varje sekund som går. För var har du den där jävla kepsen som du köpte förra året?

Skippa alla onödiga attiraljer och prova istället den bohemiska varianten:

Keps-i-ett

Du behöver: hårspray, kam, alternativt: sax.

2. Den Naturliga Halsduken Vintern är här. Halsen tar dagligen emot piskande vindar, men halsduken är bara i vägen och gör håret till en hoptrasslad, tillbuntad massa. Detta är lösingen.

(Den får håret ur vägen samtidigt som halsen, inklusive öronen, klarar sig utan frostskador.)

Du behöver: hårnålar, hårspray.

3. Har du samma problem, fast med näsan? Prova: Framtiden-är-löst: svaret på den ständiga näsförfrysningen (hårnålar, hårgelé)

4. Fruktstund???

5. För visst har föremål en tendens att

försvinna? Saknar du fickor och orkar inte bära på väskan? Lösning:

Häng-håret (men inte det apatiskt slokande, utan det användbara, praktiska och effektiva.)

Knyt fast dina grejer i håret! (Hårgelé är bra att ha.)

Text: Sofi Sydvik, HU1A Illustration: Tove Agélii, HU1A

Tove Agélii

“Ingen man vill knulla en apa” Det finns ingen lag som säger att man måste, ändå säger all reklam att kvinnan ska. ”Idag väljer man själv om man vill raka sig eller inte”. Så stog det i en tidningsartikel jag läste för ett tag sedan.Väljer man verkligen själv tänker jag då? Bara för att det inte finns en lag som säger att man måste raka sig så tror vi att vi har valt det själva. Men hur lätt är det att välja bort rakning när vi dagligen på tv, i tidningen, på datorn och vid busshållplatsen blir överösta av hårborttagningsreklam?

Eller hur lätt är det att välja att inte raka sig när det sker nätmobbning mot orakade tjejer iform av kommentarer så som; ”Ingen man vill knulla en Apa”, ”Jävla feministsvin” eller “Du bör hängas. I fyra minuter. Sedan hängas igen. Tills döden tar dig”.

Nätmobbning: Är det inte rent skadligt att inte visa upp lite håriga tjejer i media och underhållning? 2012 råkade en orakad, kvinnlig armhålla synas på tv några sekunder. Följden av detta blev en stor nätmobbning mot orakade kvinnor. Dom flesta som hotade och mobbade var vuxna män/unga killar.

Vadå?! Har dom aldrig sett en orakad kvinna förr?! Nä, det kanske dom inte har. Och om det sedan kommer en orakad armhåla och stör denna världsbild så är det ju klart att dom gör allt för att återställa den. Om det så innebär att hota armhålan med döden..För att kvinnan ens ska kunna ha ett val att

vara orakad så måste väl alla först veta om att kvinnan har hår? Låt inte lögnen om den hårlösa kvinnan växa.

Kvinnan försvarar: Ett stort argument som kvinnor själva har är att det är fräscht att raka sig. Men, det är inte bara fräscht. Det ökar även risker för infektioner av olika slag, eksem, bölder som kan (i extrema fall) utvecklas till blodförgiftning osv.

Men det är ju klart. Något positivt måste man ju komma på om rakning- nu när ingen man vill ligga med en om man inte är slät.

Det är ju knappast särskilt skönt att vaxa, epilera, råka skära sig på rakblad, få inåtväxta hårstrån eller kliet och prickarna efter rakning...

Vi får nog köra på det där med ”fräscheten” ändå.

Idag väljer man själv: Ja, idag väljer man själv. Om man klarar av kommentarerna från familj och vänner som man får om man inte rakar sig under armarna.

Ja, man väljer själv.

Om man kan stå emot reklamen (jag tar tillbaka det jag skrev innan om att det kliar efter att man rakat sig- man kan faktiskt förhindra det genom att investera i rakgel, fembladig rakhyvel, After shave gel och länge leve kapitalismen!) ”Jag gör det själv” Nä, jag blir så trött på att kvinnans kropp och utseende alltid ska (och får) diskuteras i det offentliga rummet! Jag gör det själv, just nu faktiskt. Att man ständigt kan utvärdera kvinnan gör henne osäker, och istället för att engagera sig i

viktiga frågor så kollar hon under armen för att se om där finns något stubb att kritisera.

Efter att ha läst min krönika kankse du tänker: ”Hår under armarna?

Seriöst har du inget bättre att kämpa för?” Och helt plötsligt får man inte diskutera kvinnokroppen längre. Kalla kvinnliga kändisar tjocka i skvallertidningar är okej men att ta upp frågan varför man inte får lov att vara en orakad kvinna- det är att vara rastlös. Är då inte läsning av kändisars viktresor rastlösare?

Pressen från samhället och idealet kring hårborttagning på kvinnokroppen är så stort att det nästan inte finns något val kvar för vissa av oss.

Valet är redan gjort, frågan är av vem?

Bianca Casco, ES2BF

R E P O R T A G E: Våra gamla redaktörer: Emma och Emelie Del 1, 2012-2010

Efter lite slentrianmässigt snack om att börja intervjua gamla Schilldringar-redaktörer tar vi äntligen tag i det. För att få ut så mycket smaskigt som möjligt om denna mytomspunna tidning och samtidigt hålla spänningen uppe tänkte vi träffa alla i kronologisk ordning, från och med redaktören innan oss, för att sedan jobba oss bakåt i tiden. En följetong helt enkelt! (”Fan, då kommer aldrig någon att intervjua oss..” -Tringa)

Våra första offer blir Emma

Allmoge Augustsson och Emelie Engström. Vi träffas för en nästan två timmar lång intervjudejt kalandes på kakor och saft för att prata tidningsminnen, den bestående kopieringsrumshetsen och Harri Mäntys hårväxt.

En plats vald med omsorg omringar oss; ungdomligt gröna väggar och kaffemaskiner; Schillerskas älskade uppehållsrum. Det första som kommer på tal är den nya varuautomaten och vi berättar om skolans enda och senaste lyft, nämligen att det finns varm choklad och kaffe för fem kronor.

Emma: Jag minns när vi fick en kaffemaskin! Det blev en skitstor grej, värsta snackisen. Den funkade en dag... Sen började det komma en gröngul vätska ur den oavsett vad man tryckte på för knapp... Jag tror att det skulle vara te. Efter ett tag funkade den i en dag till, sedan försvann den och kom aldrig mer tillbaka.

Emma, född 1993, var chefredaktör genom tvåan och trean, hösten 2010 t.o.m studenten 2012. När Emelie, född 1994, började i trean och Emma lämnat Schillerska samma vår tog hon över posten läsåret ut. Det var Emelie som var redaktör när vi gick med i redaktionen.

Hur kom det sig att ni gick med i Schilldringar från början?

Emelie: Jag var med från första dagen av gymnasiet t.o.m den sista, 2010-2013. Första skoldagen såg jag och min kompis en lapp i entrén, och gick helt enkelt på första mötet. Jag för att jag alltid har gillat pyssliga saker, att organisera och helt enkelt var genuint intresserad av att skriva. Det hade alltid varit en slags dröm att hålla på med en skoltidning. Min kompis gick med för att han hade hört att det skulle finnas kakor.

Emma: Oj, vilka bra anledningar du hade, Emelie...

Jag gick mest med för att få vänner. Några snubbar från tidningen satt och spelade tv-spel i entrén och sa typ: gå med i tidningen! På första mötet satt jag och lyssnade på deras fyllehistorier och det var väl det som mitt femtonåriga jag nappade på, haha. Jag vet inte ifall jag någonsin skrev så mycket, men jag gillade föreningsliv och hade tidigare erfarenhet av det.

Hur var redaktionen under era tider? Vilken typ av personer var med?

Emma: När jag började bestod redaktionen redan av en kompiskrets. Det var en drös ganska populära snubbar. När jag året senare blev redaktör ställde flera av mina kompisar från klassen upp och gick med de också. Det var dock framför allt killar som var med i redaktionen! Vilket är sjukt med tanke på att skolans elever bestod av minst 70% tjejer.

Emelie: Ja, det var några bohemiska snubbar kvar när jag gick med i tidningen också. Jag minns att samma höst som jag blev redaktör, d.v.s. ett år senare, släppte vi nummer 69, sexnumret. Dagen efter tidningssläppet hittade vi en tidning i entrén som någon hade skrivit ”MASSA ARGA FEMINISTER” på i rosa glitterlimsfärg! Det kändes som en vinst, att Schilldringar gått från killdominerat till att benämnas som en tidning som styrs av massa arga feminister.

Emma: En gång var det två personer som båda två ville vara korrekturläsare. När den ena och mest envisa till slut fick som hon ville, var hon bara med någon månad, sedan försvann hon spårlöst. Jag fick senare höra, först genom ryktesvägen och sedan av henne själv, att hon hade flyttat till Thailand och blivit nunna.

Hur ofta släppte ni nummer?

Båda: Ungefär tre gånger per termin. Det var alltid

kul att släppa ett nummer vid en högtid! Vi har till exempel haft jultema.

Schilldringar har haft en stor variation av teman genom åren och Emmas och Emelies favorit är vidskeplighet & gnäll, och pensionärsnumret! I pensionärsnumret skrev Nike, den vice chefredaktören under Emelies tid, en omtyckt text där hon lät sin mormor kommentera aktuell musik. Det blev ett roligt nummer som dessutom vägdes upp av en jättefin dikt skriven av en anonym person. Lova, som också var med i tidningen, hade även en följetong där hon gick under smeknamnet Fröken Schill.

Hon gav relationsråd och gjorde på så vis livet lättare för en och annan elev.

Vad var det jobbigaste med att vara redaktörer?

Emma och Emelie i kör: Kopieringsrummet!!

Det värsta och roligaste minnet är när Emelie med vänner en svettig fredagseftermiddag tryckte ett nummer i kopieringsrummet. Lärarna var stressade, sura och arga. Plötsligt kommer vaktmästaren in, trycker på kopiatorns alla stoppknappar och skriker ‘’INGE MERA SCHILLERSKA, INGE MERA SCHILLERSKA!!!!’’ (Ja, han sa Schillerska, inte Schilldringar) Ett tips för att undvika liknande scenarier är att se till att bli bundis med lärare så man kan använda kopieringsrummet när man vill!

Favoritfika på mötena?

Båda: På årsmötet 2011 hade vi två riktiga tårtor som Lova hade fixat! Ja ni vet, såna där från konditori i fina kartonger. Det var sjukt lyxigt.

Vad saknar ni mest med Schilldringar?

Emma: Det här! Att sitta och spåna fram nya teman på tidningen, och ja, att ha möten helt enkelt.

Emelie: När ett nummer var färdigt och tryckt, och man kände att fan, det här blev så jävla bra! Och att sedan dela ut det, se folk läsa det och få bra respons.

Nästan varje gång var det någon ny som sa: ”DETTA var det bästa numret hittills!”.

Det här numrets tema är hår! Har ni några hår-anekdoter att berätta?

Emma: När jag gick i tvåan hade min bästa kompis pojkvän träffat några ascoola feminister under sommaren som hade förklarat för honom varför det är coolt att börja odla hår på kroppen. Jag och min bästa kompis kom fram till att vi också ville börja odla! Det gick, och går, väldigt bra för mig, men hon är fortfarande len som en bebis, hur mycket hon är försöker. Nu firar vi varje gång hon får ett nytt hårstrå på kroppen.

Emelie: När jag var ungefär tolv åt älskade jag Kent, och på något sätt lyckades jag och min kompis få reda på telefonnumret till en av Kents gamla medlemmar Harri Mänty. Vi brukade ringa, fnissa och sedan lägga på men en gång skulle vi skoja med honom...

När han svarade i telefon så sa vi att vi höll på med marknadsundersökningar och undrade om han kunde svara på några frågor. Han svarade ja. Vi frågade: ”vilket balsam använder du?” och la på. Till historien hör ju även att Harri Mänty inte bara är känd som den FULA bandlemmen som lämnade bandet, utan också den flintskalliga....

Någonstans där, bland Harris flint och Emmas håriga ben tar saften och kakorna slut. De före detta chefredaktörerna tar sig en sista titt på det illgröna uppehållsrummet och sedan traskar vi upp till första våningen. Där går vi alla in på tjejtoaletten, mest för att diskutera den övermålade toalettpoesin. Det är med trumpna miner vi studerar de klotterfattiga toabåsen.

Emma: Hallå, det var ju toalettklottret som fick mig att börja på Schillerska! Jag var liksom från landet, hade inga vänner och valet av skola blev ganska enkelt när man satt där och plötsligt kunde läsa Håkancitat på varje vägg.

Ut i den höstiga allén, fortfarande pratande om gamla gymnasieminnen, vinkar vi hejdå till Schilldringars föregångare och åker hem. Ingen säger något, men vi tänker alla tre på just en och samma sak: Studenten.

Några andra roliga saker som kom fram intervjun: Emma: En gång i tiden gjorde någon en klippdocka som föreställde Lars Kromsten. Man kunde till exempel klä på lille Lars en stjärngosse-dräkt. Det var roligt. En sak som var mindre roligt var att någon ibland skrev åttasidiga spelreportage som ingen orkade korrekturläsa...

Emelie: Mina individuella val i tvåan var: tyska, retorik och andra världskriget... Jag valde faktiskt bara sånt jag gillade ju.

Intervju av: Simone Norberg, Tringa Gashi och Lisa Norgren. Foto: Lisa Norgren

Lärarcitat

”Säger man en mineral eller ett mineral????”

-Naturkunskapslärare ”Jag är en hamster som samlar på papper.”

-Historielärare “Vem köper min mamma?”

- Svensklärare “Det bästa är att gifta sig! Det är ett bra tips” -Samhällskunskapslärare “Kiss- och rökpaus! Nej förresten, bara kisspaus!”

-Lärare i Kultur- & Idéhistoria ”Vad Carl Bildt håller på med har jag ingen aning om... Man hör honom prata hela tiden men man fattar aldrig vad han säger!”

-Historielärare ‘’Hm, vi slutar om 5 minuter... Men äsch vi har ju ändå inget för oss. Hejdå’’ -Samhällskunskapslärare ”Är det bra att vara hög om man är en majsplanta?

Detta kommer säkert komma med i skoltidningen!”

-Naturkunskapslärare (Samma lärare gick sedan till kopieringrummet, träffade på två stycken från redaktionen och berättade hoppfullt om sin skojiga replik EN GÅNG TILL!)

”Det kunde ha varit väldigt annorlunda livet, men det är det inte. Var inte det väldigt poetiskt sagt?!”

-Historielärare Klassen: ”Hur gammal är du?”

Svensklärare: ”Jag vet inte, det får ni fråga på Stadsmuséet!”

“Nu låter det som jag är mytoman för att jag har så mycket kompisar hit och dit” -Samhällskunskapslärare -Ibland är det charmigt, men ibland är det bara dammigt.

-Samhällskunskapslärare angående Storbritanniens statsskick

Har du några lärarcitat? Lägg dem i brevlådan utanför tjejernas toalett!

“Jag hade åkt i fängelse och du hade blivit blind.

Det hade inte alls blivit ett bra avslut på den här lektionen” -Samhällskunskapslärare (Pekar på ett Y) “Det här är det ensammaste som finns.”

- Mattelärare “Det är ju lite snobbigt. Men ni får gärna vara snobbiga om ni vill!”

-Samhällskunskapslärare

Baksideillustration: Lovisa Jensen, ES2BD

Vill du ha med din text eller illustration i Schilldringar? Det är bara att slänga iväg ett mejl till korrschilldringar@hotmail.com så kommer det med i nästa tidning! Redaktionen har möten varannan tisdag, alla är välkomna. ♥