Issuu

2013-08-21

ETTORNAS NUMMER NR 74:2

HU2KU

Veteran:

Hu2KU

Ledare Min festivalsommar blev inte alls som jag hade tänkt mig, utan var framför allt full av misär, bråk, sjukdomar och utmattning. Efter Hultsfred och Emmaboda tänkte jag ärligt talat mest: ALDRIG MER FESTIVAL!!!! I och för sig tänkte jag likadant efter Emmaboda 2011, men ett år senare var jag alltså där igen. Jag har en känsla av att historien kommer upprepa sig........ Det du läser ovan var några av mina första skrivna rader i Schilldringar. Jag var en asnervös nyfödd gymnasieelev som visste några treor som var med och drev skoltidningen. Efter lite övertalning, pepp och uppmuntran så fick jag faktiskt ihop den där bittra texten om min festivalsommar ändå. Det tog flera dagar av ångest över att jag-är-sämst-på-att-skriva-i-hela-världen och ingen-kommer-ändå-läsa-det-eller-väntaALLA-kommer-läsa-det-och-alla-kommer-tycka-att-jag-suger, tårar i ögonen och allmän nedstämdhet, men plötsligt gick det. En natt så bara kom allt, och på 45 minuter var texten klar. Jag klickade på spara, lät en vän läsa igenom den och sedan mejlade jag in den till korrekturläsar-adressen med en klump i magen. Och det är något av det bästa jag gjort. Inte texten i sig, men att jag faktiskt vågade. Jag vet inte hur många som läste den, kanske fem personer, kanske två hundra, det spelar ingen roll, för plötsligt var jag med i ett jätteroligt sammanhang som fick det att bli lite enklare att uppskatta skolan. Mitt i allt detta fann jag även Tringa, min chefredaktörskompanjon! Vi kommer att skriva varannan ledare framöver. Jag längtar så mycket efter att gå och köpa ett bigpack krispiga drömmar tillsammans med henne och bjuda på på nästa Schilldringarmöte. Och hur det gick med festivalerna i år? Jag åkte som förutspått så klart iväg på flera stycken ändå. Det kanske beror på att jag var sjutton och inte femton, eller på att jag åkte med ett mer lämpat festivalsällskap än innan, eller på att jag hade lärt mig att det faktiskt inte är så hemskt att gå omkring barbent; men jag hade det så himla, himla roligt. No shame till Camp Lycka 2012, även om detta årets festivalande tog fjolårets camp-namn till en helt ny och icke-ironisk nivå. P.S Vid varje släpp av nytt nummer kommer vi att skriva på vår facebook-sida vad som kommer att bli nästa nummers tema. Då kan du, vem som helst, också skriva en text och skicka in till korrschilldringar@ hotmail.com! D.S Simone Norberg, HU2KU

Jag kommer sakna dig fastän du är ganska skitjobbig ”Amekomigen spela Shoreline dåååå!...” Schillerska, vad är du ens? Någon står och vrålar om schillerskaandan, jag tror fan inte att den finns. Antagligen är dina konstnärsposerande hipsterelever de mest ytliga personer jag träffat. Jag försöker att inte vara bitter, försöker att inte vara bitter. Jag menar, antagligen är dina engagerade, romantiska, konstnärliga, varma elever de mest underbara personer jag träffat. Jag sitter ju likförbannat här och lyssnar på Broder Daniel medan jag skriver till skoltidningen, så på något sätt har du väl kommit åt mig. Jag sörjer faktiskt på riktigt alla stora förändringar som antagligen kommer skaka dig i grunden, jag blir orolig för hur det kommer bli. ”Är inte det den där estetskolan? Är alla typ vänsterpartister och emos?” Jag tänkte att jag skulle lära mig skapa stor konst. Jag kan inte säga att jag gjort det, det mesta av min tid har gått åt till att tackla skapandeångest och besvikelsen över att inte vara bra nog. Vi har aldrig pratat om konst. Vi har aldrig fått veta varför det är bra eller viktigt. Jag är nog lite besviken på dig, Schillerska, men jag vet att du inte kommer be om ursäkt. Det gör du aldrig. Schillerska, du andas cigarettrök och bränt kaffe och för många vändor upp och ner för trapporna mellan första och fjärde våningen. Du låter som Doc Martens mot gråa korridorer, nylonsträngad gitarr som typ är stämd, helt ok, tunga dörrar som slår igen och öppnas. Du ser ut som svarta nylonstrumpbyxor, långa kappor, rött läppstift och sotarmössor. Jag tänkte att det skulle bli skönt att slippa dig, ditt pretentiösa as, men nu tror jag att jag kanske vill stanna lite till. Anna Bäckersten, veteran (30 maj 2012)

Minns ni hur det var att sluta nian? ...Att stå där med betygen i handen och inte riktigt veta om man skulle slita upp kuvertet på en gång, eller gå hem och lägga det längst in i byrålådan, utan att veta resultatet? För några av er var det för bara några månader sedan, för andra kan det där ögonblicket ha inträffat för ett eller flera år sedan. Eller så kanske ni aldrig tyckte betygen var speciellt jobbiga att få, utan bara njöt av att få sluta grundskolan.

det som om vi går på Hogwarts, det ger mig hopp. Att tänka att det kanske kanske finns lite magi kvar. Jag var aldrig och besökte någon annan skola, det behövdes liksom inte… Och om du nu väljer en linje som efter ett tag känns skit, så är det lugnt. Jag vet många som har bytt skola och linje, mitt i terminen, efter en termin eller efter andra terminen. Det ordnar sig. Det måste kännas rätt i magen, för du ska ändå stå ut i tre år. Gör något bra av tiden.

När det var dags för oss att bestämma var och vad man skulle läsa på gymnasiet var det för mig, som för de flesta andra, ganska svårt att veta vad man skulle välja. Hur skulle man tänka? Hur skulle jag tänka? Skulle jag läsa alla de ”tråkiga” ämnena för att det var ”bra” eller skulle jag läsa något som jag tyckte var roligt, något som jag ville och vad ville jag? Jo, jag var och är intresserad av både bild och språk, och på något sätt var det som om dessa ämnen var varandras motsatser. Gick du bild och form fick du inget språk, förutom engelska och svenska. Valde du språk blev det helt enkelt ingen bild. Ångest.

Till sist vill jag säga att allt inte är perfekt på Schillerska, verkligen INTE, men det är det väl i stort sätt inte på någon skola. Jag förstår och hör mycket om att Schillerska var så mycket bättre förr. Fler kulturdagar och jag vet inte allt, men jag blir ganska deppig av att höra vad vår generation missar. Vi får helt enkelt fortsätta som vi gjort nu, med demonstation och strejk för att försöka försvara skolan och behålla det vi tycker är viktigt ”utanför en ny armé från Schillerska”. Vi får försöka bevara den traditionella Schillerskaandan som alla alltid talar om. Jag är rädd att den håller på att försvinna, om den ens finns kvar...?

Jag var på öppet hus på Schillerska en kväll när jag gick i nian. Jag besökte den översta våningen, våningen som man är tvungen att släpa sig upp för alla trapporna för att nå. Våning fyra. Där alla bildsalar finns. Där man förhoppningsvis skulle få tillgång till pensel och stafli. Jag kände väl egentligen på en gång, att detta, detta kunde jag inte vara utan. Bilden vann över språket. Det var en estet jag skulle bli, inte humanist. Jag insåg att jag skulle gråta om jag såg Bild-och-Formarna gå upp för trapporna, på väg upp för att ha bildlektion, om jag själv inte var en av dem, om jag istället hade valt att läsa något annat och inte fått uttrycka mig genom färg och form.

Jag ser ändå fram emot att börja tvåan, nya kurser - jag ska faktiskt läsa spanska nu, Yes! Då får jag äntligen mitt språk till sist! Hur som helst, välkomna till Schillerska, hoppas ni kommer att trivas. Gör ni inte det, så panika inte, det är bara att byta. Och kom ihåg, oavsett vilken linje du går eller vem du än är, så är vi alla olika, bra på vissa saker och sämre på andra och tur är väl det, för det är det som är själva grejen.

Sen kan jag inte säga att jag är speciellt duktig, men jag intalar mig själv att jag är här för att lära, vilket vi faktiskt är. Hur som helst, vi går i skolan för att lära oss något som vi kan ha användning för i framtiden, så vafan, gör det bästa av situationen bara. Var glad när andra lyckas, så kommer de vara glada för din skull när du gör nåt bra. :) Bland de tre valen inför gymnasiet fanns det bara en skola som var aktuell för mig. Det var Schillerska, Schillerska och Schillerska. Jag hade väl egentligen redan ställt in mig på att det var där jag ville gå. I stan. I en underbar gammal byggnad. För jag måste säga att byggnaden, miljön, är viktig. Ibland känns

¡Bienvenido! Moa Ryman, ES2B

Några tips som jag hade velat få innan jag böjade ettan Hej igen. Innan ni tar del av mina tips borde ni kanske veta något om mig först och sätta er in i min synvinkel: Jag som skrev ledaren heter Simone och går från och med den här veckan humanistiska linjens andra år utan att riktigt veta än varför jag går gymnasiet. Än mindre varför jag går just en humanistisk linje. Missförstå mig inte -jag tycker att humanism är något av det viktigaste som finns, men jag fattar fortfarande inte riktigt ifall det verkligen passar mig. Jag antar att jag valde linjen för att jag egentligen ville gå estet men inte vågade, och tycker om samhällsvetenskapliga ämnen men hade fördomar om samhällare... * … Så! Åter till ämnet.

OBS! Samtliga tips och råd är baserade på egna erfarenheter och bör kanske inte följas alls!!!! 1. Svaret på den eviga frågan under de första skolveckorna -Hur loggar man in på skoldatorerna?????!!!!! Jo: Ditt användarnamn är de tre första bokstäverna i ditt för- och efternamn, som sedan följs av din födelsedag- och månad! Lösenordet är ordet “elev” och sedan de 4 sista siffrorna i ditt personnummer. ** <3 SPRID VIDARE <3

2. Skolmatsproblemet Skolmaten som serveras är, för att använda milda ord, inte speciellt god. Åtminstone inte utifrån min erfarenhet av Restaurang Storseglets vegetariska utbud. Jag slutade äta i bamba efter kanske tre månader, vilket jag ångrar djupt. Dels för alla de hundralappar jag därav lagt på svindyr hemköp-mat, men mest för att det är så himla svårt att få tillbaka ordentliga skollunchvanor igen. LÖSNING: Försök att avdramatisera bambamiljön! Gör något kul av det. Som att t.ex leka viskeleken kring matbordet eller tävla i vem som kan vara smidigast och snabbast i helveteskorridoren och alla virrvarr-rum. Då kan även en skink-fisk-ost-korv-biff bli skojig. OBS! Vid speciella tillfällen (tacos) eller schemakrockar (alla andra dagar) är kön dit upp en kilometer lång.

3. Var envis och glöm aldrig att gymnasiet ”är till för DIG!” Ifall du t.ex vill ändra din studieplan, byta klass eller hoppa av en kurs så måste du ha tillåtelse av rektorn. Om det är något jag lärt mig under ett år på Schillerska så är det: Rektorer och lärare har svårt att ta en enskild elevs önskemål på allvar ifall inte målsman är inblandad. Alltså, ifall du vill få någonting gjort är det lika bra att be din målsman att ringa upp rektorn direkt med förberedda argument om varför du ska få din vilja genom. Att själv, som elev, typ skicka ett mejl slutar ofta bara med att mejlet vidarebefodras tusen gånger mellan alla de mest otänkbara personer på skolan. Till slut kanske du får ett svar från vaktmästaren där det står ”Du får tyvärr inte byta spanskagrupp =(”.

4. Tänk igenom dina strategier väl Jag var oerhört strategisk hela högstadiet och gick ut grundskolan med väldigt höga och oförtjänta betyg. Genom att vara en ”duktig tjej” till uppsynen kunde jag med jämna mellanrum skolka mest av alla i klassen utan att det märktes speciellt mycket. Jag var borta alla de, enligt mig, onödiga lektionerna, för att sedan skriva en enda skitbra uppsats. På grund av mina få, men enda, MVG:n så kunde/ville inte lärarna sänka mig i något ämne, trots min dåliga närvaro. Jag gjorde likadant i ettan. Det funkade inte. Jag tror verkligen på strategier, men de behöver vara väl genomtänkta eftersom man allt mer sällan får en andra chans på gymnasiet. Ifall någon kommer på en bra får ni gärna mejla mig på simonenorberg@live.se

5. Var engagerad i ett roligt sammanhang! För mig blev det Schilldringar. För dig kanske det blir kulturkomittén, elevkåren eller något helt annat. Starta en förening! En bokcirkel! Fråga ifall någon vill starta band! Få liv i ett elevkafé igen! Låna skolans fotostudio, teatersal eller gör som jag: Låt dig bli inlockad i Schilldringars fikafyllda värld. När min gymnasietid är över kommer det inte vara decembers historieprov jag minns mest. Nej, det kommer vara mitt halvkassa försök till den här guiden där jag försöker låta mer erfaren än vad jag är, och alla andra frivilliga och självutvecklande texter jag kämpat med i deadlinens hetta. Men det gör inget, för detta är så himla mycket viktigare än resten.

PUSS OCH KRAM OCH LYCKA TILL //Simone Norberg, HU2KU

*Fördomarna är borta nu!!! **Så gjorde man i alla fall för ett år sedan... 7

(Publicerad maj 2013)

Första dagen Vem kan glömma sin första dag på gymnasiet? Kanske har man försökt förtränga den, men minnet av den kommer alltid finnas kvar. Nu har det gått ett helt år sedan jag insåg tyngden av de röda portarna och hade min första samling i aulan. Dagen ingen i klassen sa något förrän lunchen. Bambamatens minnesvärda första intryck. Hur jag pustade ut på bussen när dagen var över. Det första jag tänkte på när jag skulle välja gymnasium var min enorma längtan efter att få lämna Mölnlycke – min hatade, älskade hemort, bakom mig. Hur Grön express skulle vara fordonet för min flykt varje morgon. Sedan följde beslutsångest mellan humanist- eller samhällsprogrammet – och gällande skola föll lotten till slut på Schillerska. En lördagsmorgon i december var jag inne i skolan för första gången. Medan mina kompisar tyckte att allt var så ”gammalt” (jag minns hur en av dem beskrev aulan som en kyrka) var det detta som fick mig att tycka om skolan så mycket. Ja, ni vet ju. Nu skulle jag börja det nya, spännande gymnasielivet i Göteborg. Jag såg fram emot att lära mig spårvagnslinjerna utantill, att hitta ett eget ”Central Perk” att hänga på och att träffa kompisar från alla håll och kanter. På raster skulle vi sitta i de stora fönstren vid trapporna, gärna med en mugg thé som en sann mys-Ernst (som förresten råkar vara min idol – not so cool). Jag hade inte väntat mig att skolan skulle säga upp en tredjedel av sina lärare. Jag hade inte väntat mig att aldrig kunna få entydig information av lärare eller att schemaläggaren alltid skulle vara spårlöst försvunnen. Dock hade jag aldrig kunnat hoppas på att träffa så mycket bra människor. Trevligare folk än Schillerskaelever är svåra att hitta. Det menar jag. Sen är det klart att det kanske inte kändes så kul att vara etta när man kunde läsa ”JAG AVSKYR ETTORNA” med svaret ”VEM GÖR INTE DET?” på insidan av de fullklottrade toalettdörrarna (detta var innan dessa målades över med målarfärg och elevernas toalettankar försvann). Men det är väl egentligen något man bara skriver för att man är äldre. Då har man själv bara varit ett eller två år ifrån etta-rollen och måste få känna sig lite ”stor”. Ni vet, som när man gick i nian och var äldst på skolan. Med andra ord – det rörde en inte i ryggen. Nu börjar jag tvåan och lämnar ettan bakom mig. Vad jag kan garantera er nykomlingar är att inget kommer bli som ni väntat er, och antagligen känns allt ganska konstigt ett tag. Men vilket år ni har framför er! Ett år ni alltid kommer kunna blicka tillbaka till. Ett ganska kul år till och med. Så ta det lugnt och enjoy the ride. Det här kommer bli bra. Josefin Ahlénius, HU2KU

Vill du vara med i Schilldringar?

Vi försöker ha ett möte varje vecka där vi fikar och pratar om tidningsidéer. Redaktionen lider av stor brist på skribenter så komsi komsi!!! Vårt nästa möte kommer att hållas den 3 september klockan 15.00. Vi möts i entrén!

Åldersgränsskit! Fan, jag blir så jävla arg! Jävla orättsvisa samhälle… Usch vilken bortskämd snorunge jag är som blir så påverkad av det här, ett obetydligt I-landsproblem, men jag tycker man ska få ha sådana då och då. Ibland är det så sjukt jobbigt att inte vara 18 eller äldre. På riktigt, jag får VINGSLAG! Ett vanligt exempel: ”YES!!! Hon ska spela i Göteborg!!! Wohoo, jippie! Vad glad jag blir!”, tänker man när man ser de goda nyheterna. Sedan ser man en liten osynlig text lite längre ner på sidan, som om det är meningen att man ska missa den… ÅLDERSGRÄNS! Nej, de måste skoja, det kan ju inte vara 18-årsgräns nu! Tack, där sprack det. De där 10 sekunderna när man var överlycklig har istället övergått till en djup ilska som kommer hålla i sig betydligt längre än ett antal sekunder. Hmm, det måste ju finnas någon orsak till varför det finns en åldersgräns, att man måste vara myndig. Beror det på att de anser att musiken bara passar för så kallade ”vuxna”? Nej, nej, självklart beror det inte på att det är något fel på själva musiken, den är inte för grov eller olämplig, inte alls, hela åldersgräns-spektaklet beror ju såklart på något annat; den jävla alkoholen! Visst, på vissa ställen är det 13-årsgräns för att… Vadå? Musikvolymen är för hög för en 12-åring. Det är ju lite underligt. Bring öronproppar och du är safe. Klart. Lätt fixat. Hur som helst, alkohol var det. Jo, bar och sånt. Där folk kan dricka. Själv kanske man inte alls är intresserad av det där drickandet, men ändå ska man inte få komma in. Det fattar jag ju, att de kanske inte vet om man går till baren även om man inte får. Det kan ju inte de hålla koll på, men ändå, jag blir så trött på att man ska bli utstängd från musiken bara för att man är för ung… För ung för att dricka?!

farande vara musiken som lockar! Svårt att förstå? Ibland känns det som att alla typer av event, te.x fotboll, festival o.s.v bara handlar om en enda sak; att få dricka öl. Som att det är därför man går på dessa olika evenemang, för att ha en andelning att få dricka! Suck… Varför bara inte ha en bar där bara de som är tillräckligt gamla kan sitta och trycka med sina ölfyllda plastglas och lyssna på musiken samtidigt, medan småglinen glatt kan njuta av musiken framme vid scenen? Som på Brewhouse. Är det så fel!? Eller här då: På bio, om man nu skulle få för sig att gå på VIP, lite lyxigare liksom, som man kan känna att man förtjänar ibland. Nänä, det får du inte heller göra om du inte är över 18. Men What the fuck då? Ska man inte ens få kolla på film? Spelar det ens någon roll om jag kollar på typ ”Det regnar köttbullar” eller ”Saw-filmerna”? Kommer det ändå vara samma sketna åldersgräns? Eh, svar: Ja. Beror det också på alkoholen? Ja, jag är rädd att det gör det, tyvärr. För det finns en bar, där också. Jahapp, det är så världen ser ut antar jag. Ingen konsert och ingen bio förrän man är 18 år. Ledsen att göra er besvikna… Äsch, nu är det ju inte så att allt har en åldergräns, verkligen inte, men jag måste få säga att jag tycker det är rätt så mycket som har den där gränsen. Det har gjort mig besviken många många gånger, vilket har lett till att jag har skrivit ett antal sura mail. Själv fyller jag 18 om mer än ett halvår. Jag får helt enkelt hålla ut ett litet tag till. Det får väl ni som inte heller är myndiga också göra. Till er som har hunnit fylla 18 vill jag bara säga; Grattis och njut! :) Själv kanske jag hinner skriva några fler sura mail innan det blir min tur, vi får se ;) Moa Ryman, ES2B

Kan inte folk bara gå någonstans för att lyssna på musik, utan alkohol? Dricka innan? Eller efter spelningen, någon annanstans, om man nu måste ha nåt som höjer alkoholhalten i kroppen!? Bara för att man är över 18 behöver det inte betyda att det är alkoholen som man är ute efter, det kan faktiskt fort14

Det är nu ditt liv förvandlas till en Håkanlåt. Välkommen. Du har börjat på en skola vars korridorer, skåp, klassrum och tegelstenar är tyngda av ett kulturellt arv. Det märks inte bara på trappstegen som efter 150 år av springande fötter blivit urgröpta närmast räckena, eller på bysterna i den k-märkta aulan. Nej, det är något mycket större än så som håller på att hända med dig. Om du är redo att ta emot det, så har du just stigit rakt in i skolan som kommer förvandla ditt liv till en Håkanlåt. Välkommen. Se dig omkring. Ledtrådarna finns redan där. Utanför fönstret ligger Vasastan med sin kärlekslund och sitt Chinatown (även om ingen någonsin har förstått vad den gode Hellström menade med det, eller?). Säkert finns det en prinsessa bland de du precis träffat som har nylackerade skor, och efter att du har varit på din första Schillerskafest så kommer ni samlas på skolgården måndag morgon, några kommer skämmas och några kommer stoltsera, men alla kommer undra samma sak: vem kysste Elin bakom ryggen på Marie? Snart är du gammal nog att upptäcka - vare sig det sker när du faktiskt har åldern inne eller när du helt enkelt har lärt dig att planka - att Jazzhuset är fullt av trix, och rätt som det är kommer du gå gråtandes hem en kväll genom Vasaallén likt någon ur musikvideon till Nu kan du få mig så lätt, besviken över allt som inte hände. Snart, mitt Schillerskabarn, kommer du att få upptäcka allt det här. Emelie Engström, veteran