Issuu

2013-05-28

NUMMER 74

Ansvarig utgivare: Emelie Engström, SP3E

Chefredaktörer:

Rubrik Tringa Gashi & Simone Norberg, HU1B

Skribent: Anna Bäckersten, ES3B

Skribent: Niklas Rutgersson, SP3E

Illustratör och fotograf: Lisa Norgren, HU1B

Ledare: Stallet.se och Leonardo Di Caprio Internet, internet internet. Det är vad detta nummer handlar om och hallå, toppen vad bra! Då är det ju hur lätt som helst att skriva eftersom ämnet är gigantiskt. Ändå sitter jag här lite försent och vet inte vad jag ska skriva om. När jag får ett sms som lyder såhär: Skriv om nån internetbesatthet du haft! så känner jag mest att fan, you got me girl. För det första jag kommer att tänka på är stallet.se. Och ja, nu är det väl uppenbart. Först med en text om en osynlig häst för något nummer sedan eller två, och nu det här. Jag var nog en hästtjej som barn trots allt. Eller var jag? En osynlig häst, javisst! Stallet. se-konto, absolut. Men riktiga hästar? Njaa. Fina att klappa och titta på, men fan vad jag fick stryk uppe på hästryggen. Ramlade av varenda polle, upp och ner och hit och dit. Jag slängdes fram och tillbaka som en leksak. Nej, det var inte alls kul, men över den osynliga hästen och på stallet.se hade jag kontroll. Där bestämde jag precis allt, och ja, vad stallet.se handlade om säger väl sig självt. En hemsida där du köper hästar och djur för stallpengar, mockar och bygger upp en gård. Men framför allt den ständiga tävlan om vem som hade den snabbaste ponnyn. När min osynliga häst blev för töntig flyttade han helt enkelt in på stallet.se istället. Där kunde han leva kvar ett tag till, för internet var coolt. Stallet.se blev nog en form av besatthet, men på grund av min ovisshet gällande ekonomi som barn, tog stallpengarna slut och där någonstans dog mitt intresse för internetsidan och hästskit. Ett tag skapade jag istället massa nya konton på stallet.se, men inte för hästarnas skull utan för att luras. I profilen ändrade jag åldern till 19, och profilbilden till typ Leonardo Di Caprio (medlemmarna på stallet hade inte tid till att kolla upp vem han var). Ja, så där satt jag framför skärmen och skrev till flickor att de var fina och lovade att någon dag ses vi. Somnade med en klump av skam i kroppen och tänkte vad fan håller du på med? Mitt barnjag tyckte dock att det var så himla kul att chatta och få nya, äldre kompisar. Sedan lämnade jag väl stallet och trillade väl in på bilddagboken eller något liknande. Där fick jag faktiskt riktiga kompisar utan att ljuga om min ålder eller mitt utseende. Kompisar som bodde långt bort och som en bestämde träff med utanför Liseberg. Jag lovar och svär att det här är den sista gången ni får läsa om hästar skrivet av mig. Om ni någon gång blivit förförda av en nittonårig Leo på internet så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Verkligen! Dock kanske det kan vara skönt att veta att det inte bara är gamla snuskgubbar där ute, utan också förvirrade och skamsna småflickor. Många cyberhugs, Tringa Gashi HU1B

“Jag skulle vilja ha din MSN” Det fanns en tid när jag bara hade internetvänner, och de i sin tur hade också bara internetvänner. Vi hängde i våra internetbubblor, på olika forum, på bilddagboken, på bloggar. Vi chattade, kommenterade, följde varandra, och vi var så förbannat socialt kompetenta! Hur gick det till? Hur gjorde man ens?! Jag har vaga minnen av hur processen gick till, hur man skapade och behöll sin identitet, och hur man blev vänner med varandra. Först och främst var det viktigt att skriva en presentationstext som förklarade PRECIS vem man var. Man plockade ut det bästa Kentcitatet, skrev vilka band man gillade, och sist men inte minst valde man ut en bild där man visade sitt coolaste, intressantaste jag. Sen hittade man varandra. Men vad i allsin dar skrev man till personerna man ville lära känna? Hur kunde jag vara en sådan social lirare som gick runt och kände ALLA? Hade jag någon line, liksom en raggningsreplik som funkade varje gång? Efter lite arkeologiskt arbete kunde jag ta mig in på min gamla bilddagbok för att försöka förstå vad man egentligen sa till varandra. Inkorgen blinkade. En främling från 2009 hade hört av sig. “jag skulle vilja ha din msn. vill inte verka jobbig, du måste verkligen inte ge den till mig, ok? men det vore snällt om du gjorde :) så kan vi prata typ” VA? Såg det ut så, på riktigt? Föll jag för sånt här? Var jag likadan? Var det på det sättet som jag lärde känna mina bästa vänner, genom att tjata likt en svältfödd stalker? I verkligheten dyker det upp sociala sammanhang då man faktiskt förväntas prata med någon, man kanske väntar på en lektion tillsammans med en halvbekant från parallellklassen och säger “segt med matte........... hehe”, eller så råkar man hamna ensam med någon i ett kök på en fest och harklar fram ett “jag skulle bara hämta vatten” för att situationen kräver det, men på internet blir man faktiskt aldrig tvingad till att prata! Hur kunde det då kännas så naturligt att krysta fram sina “vgd?”-konversationer i timmar med samma personer som man ignorerade i skolans korridorer? Skämdes man aldrig? Hur konstlat och märkligt det än kan verka i efterhand så skulle dessa internetpersoner komma att bli väldigt viktiga för mig, mitt liv skulle i stort sett cirkulera runt dem under ett par år. Mina bästa vänner var de som bodde längst bort (något som kanske tyder på att man inte alls var det sociala geni man trodde) och den absoluta höjdpunkten på året var den vecka på sommaren som vi bodde hos varandra. Den värsta känslan på hela hela jorden var att åka ifrån dem och veta att det skulle gå ett helt år innan man sågs igen. Nuförtiden är det nästan pinsamt att behöva förklara för folk hur jag lärde känna många av mina äldre vänner eftersom de alltsom oftast kommer från lunarstorm, bilddagboken eller något annat utdött, utbytt internetcommunity. När frågan väl kommer drar jag ut med ett tvekande “jaaaaeeeh...det var nog...vi läste varandras bloggar, men alltså, vi hade gemensamma vänner också!!”, som om internet inte var en legitim anledning till att lära känna någon. Nåja. Emelie Engström SP3E

Ett försvarstal Okej då. Jag kanske fick en macintosh classic-dator när jag var fem år. Det enda jag minns av den var den fina regnbågsfärgade appleloggan, sen så vet jag inte riktigt vad jag hade den till. Spelade pacman? Snake? Skrev berättelser på det inbyggda, ashäftiga tangentbordet? Oavsett vad: Vad än mina n00b-kompisar säger, jag är fan ingen datanörd. Min pappa introducerade mig för photoshop ca 2002 och kloningsverktyget blev genast det coolaste jag någonsin sett. Jag satt uppe alldeles för länge om nätterna än vad en sexåring ska och klonade in typ animefigurer och sälar mitt i fotografier av vackra vinterlandskap; Klippte in mig själv, kanske två stycken bredvid varann till och med, på varsin sida om Sailor Moon. Var även otroligt fascinerad av att man kunde skriva något och sedan sitta och fixa och trixa med färgen och typsittet. Jag brände skivor med olagliga windows-kopior och gav till mina vänner i skolan, lärde mig hur man fixade ett fejkat serienummer vid installationen av ett nerladdat Sims 2 och tyckte att tangentbordets kortkommandon var världens smartaste grej. När datorn hängde sig så var det mina kompisar som grät, skrek och sparkade på skärmen av aggression, och det var jag den som sa: Lugn, it’s cool. Det är bara att trycka Ctrl+Alt+Delete. Sen då? Min vän visade mig djur.nu där man kunde designa sin egen ”sida” med hjälp av olika HTMLkoder och det tog inte lång tid innan jag blev som besatt av alla de där symbolskombinationerna, lärde mig det utantill och dessutom hittade olika knep för att sno andras. Jag tror inte ni förstår min inombords SUCCESS när jag upptäckte Arkiv>Visa källkod och kunde kopiera (och lära mig!) mina djur.nu-fienders komplicerade HTML-designer. Jag kanske lärde känna någon på den där hemsidan som på genom en lång rad av tillfälligheter till slut formade mig till personen jag är idag. Några av mina bästa och viktigaste vänner idag kanske en gång var spännande främlingar i webbkameran på MSN. Jag kanske fortfarande tycker att det är askul att photoshop:a, fortfarande kan installera program (VEM KAN INTE DET???) och kan skriva snabbt på tangentbordet. Men allvarligt talat, JAG ÄR FAN INGEN DATANÖRD! Simone Norberg HU1B

”Ska du inte gå ut då? Du kan ju inte sitta vid datorn hela dagen.” Hur många gånger har man inte hört denna fras? Det är ett välkänt faktum att ungdomar spenderar ganska mycket tid vid datorn, uppkopplade på nätet. Är detta nödvändigtvis dåligt? Jag tycker att det känns som att många vuxna inte accepterar nätet som ett socialtnätverk. Vuxna överdramatiserar nätet. Säger att nätet förstör ungdomar, tror att vi endast sitter vid datorer. Det är inte sant. Man kan spendera tid vid datorn, och samtidigt träffa sina vänner. På nätet kan man spela spel, kolla på coola grejer, få kontakt med knasiga personer. Internet är kul. Internet är som en skål med godis i vilken alla sorter finns, från söta karameller till saltiga pastiller. Det finns både lättuggad och hårdsmält information på intranätet. Man kan hitta i princip allt, det finns något för alla. Den äldre generationen måste tagga ner. Inse att internet är någonting bra. Det är lätt för dem att dra förhastade slutsatser eftersom att de inte växt upp med det så som vi har. Många unga har svårt att förställa sig ett liv utan tillgång till cyberrymden. Det borde inte spela någon roll om man har ett socialtliv på nätet eller IRL. Vem har bestämt att det ena är mer värt än det andra, eller för den delen lika viktigt? Jag tycker att man borde få göra som man vill, bara man trivs och mår bra. Att vi ska låta cyberrymden och den köttsliga världen komplettera varandra. LÄNGE LEVE INTERNET! Vill till sist sända ut en liten varning: Tro inte på allt som står på nätet. Ta det med en nypa salt! Nadia Stenegård ES1EM (ft. Stella Jakoviak)

Mina interneterövringar Jag är dålig på internet. Tycker mina vänner. Jag är i alla fall tillräckligt kompetent för att uttrycka mina känslor inför det i en smiley: :’-( Men okej, jag erkänner att jag åtminstone har haft vissa svackor. Det har hänt att jag har känt mig dum när jag undrat OCH VAD I HELVETE SKA DET HÄR BETYDA angående ”<3” eller något annat internetfenomen. Jag har dock gjort vissa framsteg. Se själva! Jag ger er… mina interneterövringar: 1. Första gången jag såg :-D 1. Första gången jag såg :-D Jag var tolv år. Jag mailade med min syssling från Stockholm. Vi hade tidigare varit brevvänner men hon tyckte att vi skulle förflytta vårt brevväxlande till den virtuella arenan eftersom hon hade skaffat MSN och det var ”jätte kul !!”. Jag skaffade ett konto. Allt flöt på, vi hade kul osv, tills hon en dag började skicka märkliga teckenkombinationer i meddelandena. Oftast förekommande var kombinationen kolon + bindestreck + D, men det fanns fler, innehållande exempelvis semikolon eller bokstäverna P, S och O. Efter ett tiotal mail av outgrundligheter fick jag nog och frågade min syssling: ”Vad betyder det när du skriver t.ex. såhär ---> :-D ?” Hon svarade: ”Det kallas emoticon! Det finns på MSN men jag tror inte att du har den uppgraderade versionen så att du kan se dem på samma sätt som jag gör. Men lägg huvudet på sne så ska du få se något kul…!” Jag kan säga att en helt ny värld öppnade sig för mig. 2. Första gången jag såg ett internskämt på internet En gång när jag var ute och surfade på Internet så hände det något konstigt. Sidan blev helt vit och inget rörde sig. Jag förstod att sidan hade kraschat. Men så dök följande ruta upp på skärmen:

Jag tänkte ”Vem är död?” och ”Jag heter ju inte Jim”. Sedan drog jag slutsatsen att det måste vara något slags spammeddelande eller virus – utformat som ett hotbrev – men som hamnat fel. Min goda vän* förklarade för ungefär en månad sen (då hade jag alltså undrat över detta i ett par år!) att det är en Star Trek-referens. Ja, youtube:a själva texten ”He’s dead, Jim” om det för er, liksom för mig, var fullkomligt obekant. Beträffande den lilla varelsen vet jag inte! Särskilt konstigt är att den ibland ersätts av en likadan figur iklädd halsduk!!!

Kanske är även den ett internskämt på Google chrome men det gör mig jättenervös att inte fatta! Dessutom – vadå ”Kill pages”??? Det är helt brutalt. *Som jag inte lärde känna över internet = ett i raden av mina många argument för att verkligt bra saker sker uteslutande i verkligheten :-) Viktoria Andersson SP3E

Om en slump och en uppmaning På onsdag är det dags att ta studenten. Vemod/Melankoli anses vara relevanta ord i studentsammanhang. Den positiva biten med att ta studenten är nog ganska uppenbar. Det mer negativa är väl att behöva lämna kamrater som man kanske inte kommer få träffa lika ofta. Kanske också att behöva lämna Schillerska, som faktiskt är en bra skola. Men ändå har jag på det senaste haft det lite lättare att behöva lämna skolan, eller rättare sagt, skolan har gjort det lättare att säga farväl. Som en utdragen och plågsam nedskalning; det har skett stora förändringar på skolan. En del av er kanske inte har märkt av det, vissa mer än andra. Vi treor är väl de som märkt av skillnaden mest, just för att vi har spenderat mest tid på skolan. När jag började på Schillerska hade jag ingen aning om vad det var för sorts skola. Jag hade valt Jensen som första val, kommit in, och hoppat av. Av något som kan jämföras med slumpen hamnade jag på Schillerska och det gick ju alldeles utmärkt. Med öppna armar välkomnades jag och resten av 94:orna till denna skola som du och jag går i nu. Jag förvånades över skolans sköna attityd till allt som har med skolgång att göra. Nya överraskningar väntade varje dag. Skoltidning, engagerad elevkår, en hel del flummiga kurser (och i detta sammanhang är flummigt inte ett ord med negativ laddning) och även ett fenomen som kallades Kulturdagar. För er som aldrig hann uppleva kulturdagarna kan mycket berättas. Kortfattat var Schillerskas kulturdagar tre dagar packade med de mest oklara aktiviteterna du kan komma på. Det kunde involvera allt från de lite mer normala aktiviteter vi kan se än idag som konstutställningar, musikföreställningar och bullförsäljning, till att stå och prova på brottning med Thomas Trädgårdhs skrev knutet runt ditt ansikte. Och det var ju grymt, men det som var mest grymt var inte Thomas skrev, utan att allt detta faktiskt gjordes med skolledningens stöd och drivkraft, något som jag idag inte känner av överhuvudtaget. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte hur det ser ut i nuläget. Jag gav upp någon gång under förra året när jag tillsammans med resten av en grupp kids som kallades för “kulturkommiten” bemöttes av oerhört mycket motstånd från auktoriteterna på skolan. Det som en gång var Schillerskas stolthet försöktes nu grävas ner under jorden, och dessutom bakom våra ryggar utan någon sorts notis. Denna nedskalning som dragits bakom ljuset upptäcktes och drogs tillbaka in i ljuset av två hjältar vid namn Bianka och Dag, två personer som jag är stolt över att kunna kalla mina vänner. Tillsammans upplyste de hela skolan om att kurser skulle försvinna och kulturdagarna likaså. Utan hjälp av någon annan, och speciellt inte av skolledningen, gick de runt från klass till klass för att få namnunderskrifter om vilka kurser som faktiskt var intressanta att ha kvar. Detta lade grunden till den organiserade protest som skulle komma att riktas emot de människor som styrt sitt skepp rätt åt helvete. Protesten togs inte på allvar. De möten som organiserades med rektorer och andra vuxna var ett slöseri på tid då dessa inte tog oss på allvar. Vi behandlades som åttaåringar som diskuterar med sina föräldrar om att få vara vakna efter Bolibompa. Jag vill även nu passa på att understryka att dessa “vuxna” jag pratar om inte involverar alla vuxna. Många lärare har engagerat sig i vår kamp och det är jag oerhört tacksam för.

Efter mycket om och men fick vi till slut en kulturdag som vi fick bedriva själva, utan det samarbete som hade existerat året innan mellan elever och lärare. Dagen blev mest en ursäkt för kids att vara bänga i skolan eller stanna hemma. Missförstå mig ej, arbetet som eleverna har bedrivit har varit asbra. Verkligen grymt och jag beundrar dem för att de orkade fortsätta kämpa medan alla andra la av, men mycket finns kvar att göra. Och det är där ansvaret ligger på er yngre elever. Frågan är ju vem fan jag är att ge er order efter att jag hoppade av… Jag vet inte hur jag ska svara på denna befogade fråga, men jag vet att sakta men säkert försvinner det vi kallar “Schillerska-andan”, och detta är alltså min uppmaning till er att bevara denna anda som så länge levt kvar på skolan. Jag vet inte ens om någon läser Schilldringar längre, men om du läser detta och du går kvar nästa år, kom ihåg att det kan vara du som saktar ner processen från “skolan gjorde mitt adjö lättare” till “skolan fick mig att vilja sluta”. Anonym

Theathlasspher.com Theatlassphere.com är en hemsida för folk som tycker om Ayn Rand. De skriver artiklar om objektivism och libertarianism, recenserar böcker och filmer. Det är dock en sak som gör denna sida extra intressant, sidan har en dejtinsektion där man kan träffa andra objektivister att gosa med. Varför behöver Ayn Randfans en egen dejtingsida? Vi vet inte! Vi gissade på att det var för att folk som attraheras till en person som tycker att “girighet är en dygd” inte kan fungera i ett normalt samhälle. Vi tänkte lämna det där men kom då på att vi faktiskt skriver för Schilldringar och att vi kunde ha med ett reprtage i tidningens Internet-nummer! Vi satte oss vid datorn, gjorde en profil och betalade medlemsavgiften. Väl inne var det första vi märkte att det var sjukt homogent, nästan alla var vita och kom från medelklassen eller uppåt! Det andra vi märkte var att alla verkade må jättebra, alla sa att de var glada att de levde och var rationella varelser. Det var SJUKT! Nedan följer ett urval av profiler vi tittade på. FAKTARUTA: Ayn Rand var en ryskamerikansk författare och filosof. Hennes filosfi, objektivismen prisar girigheten och människans rationalitet och påstår att man alltid ska ska följa sitt rationella egenintresse. Rand får ofta kritik för att hon ska vara filosofiskt osofistikerad och att hennes argument saknar grund i den verkliga världen. Nike Rydberg Krohné och Niklas Rutgersson, SP3E

VAD VI HAR HETAT PÅ INTERNET (/hette fram till 2011) polkagris94 -

“polkagris94 - Jag minns att namnet blev lite skämmigt när man började lyssna på Kent och BD, men en äldre popare lugnade mig med att det var ett “coolt och praktiskt” namn. Nu förstår jag att hon var sarkastisk.”

musik.beroende xCityOfTheDead SmaskigJordgubbe sessanminkatt@hotmail.com bananasplitlove naddis_best_96@hotmail.com nikeshamster@hotmail.com kiarakokosboli simonegillarkatter@hotmail.com “Jag har typ inte hetat något kul, men mitt smeknamn var Korven” ...

Schilldringar räddade mig från Schillerska Mitt allra första möte med Schillerskas elever var i form av en liten specialutgåva av Schilldringar, som var avsedd för ettorna men passade lika bra för mig som flyttat över från Hvitfeldtska inför tvåan. Läsningen ledde dels till att jag gjorde mig lustig över tidningens stora skillnader mot Hvitsnurran – min tidigare skolas ekonomiskt curlade på-riktigt-tryckta tidning (förlåt!) – men också en observation om att en av redaktionsmedlemmarna gick i min nya klass. Hon verkade vara ett riktigt ärkepretto (positiv egenskap), hade samma frisyr som jag och när det väl var dags för första skoldagen och korridorsrädslan mitt i en klass som redan kände varandra kunde Schilldringar vara en isbrytare. Emelie Engström, som hon hette, var ivrig om att få med mig på årets första skoltidningsmöte. Kanske ville hon bara vara snäll, men eftersom jag inte bara drogs till Emelie utan även till att vara med och göra en skoltidning var det såklart så det skulle bli. Nu i efterhand känns det helt sjukt hur många som var med på det där mötet, jämfört med i år då slopandet av Elevens tid gett oss ett deltagar-medelvärde på kanske fem personer per möte. Detta, i kombination med att jag var ny och hade prestationsångest, gjorde att jag tog otroligt seriöst på skoltidningen – det gör ont att tänka på hur mycket mer tid jag la ner på att få idéer till texter och att skriva dem i början av tvåan. Jag ser samma beteende hos vänner som gått med eller funderat på att gå med i Schilldringar, som inte riktigt är säkra på om de är tillräckligt bra. Men det funkar liksom inte så. På ett sätt var det nog destruktivt för just mig att så småningom känna mig bekväm i sammanhanget – mina bidrag till tidningen spårade verkligen ur i ungefär samma stund som jag blev vice chefredaktör. Min vän Viktoria och jag skrev ett jävla internskämt till julreportage som rymde citatet ”Nike hävdar bestämt att russinen är som små tumörer, eller svarta hål. Viktoria kontrar med följande: de svarta hålen är ju vad som gör rymden så spännande och fascinerande…” Kanske har du i år försökt lösa våra tveksamma rebusar men fastnat vid bilden på Jude Law. Och i det senaste numret testade vi och några andra i redaktionen på att laga ostfondue. Det behöver inte vara mycket mer än så. Aldrig har jag varit så kroniskt upprörd som under de här två åren på Schillerska. Med orealistiska scheman, en del inkompetenta eller diskriminerande lärare, den oumbärliga vegetariska Röda Grytan i dess olika skepnader samt konstiga sociala hierarkier gav Schillerska mig en mängd skäl att ifrågasätta varför jag ens valt att byta skola från början. Men våra diskussioner om såna här problem slutade alltid med samma idé – ”vi gör något om det i skoltidningen!” – och ärligt talat hade jag nog inte stått ut utan det. Inte heller hade jag velat vara utan den sedvanliga Hemköp-fikashoppingen till tisdagarnas möten, att trycka tidningar och lida i timtal med mina vänner i det kvava kopieringsrummet, att sända kulturdagsradio om vad jag än ville, eller att få möjlighet att med skoltidningen som alibi fråga ut lärare om deras husdjur. Min stora kompis-crush Emelie då? Vi ska ta studenten, har fortfarande samma frisyr och som utspringslåt för klassen röstade hon och jag på en gammal bob hund-dänga (men det blev Outkast i stället). Vår prettoångest inför studentdagen och dess obligatoriska glädje är nog ungefär lika stor. Vi må ha ägnat många timmar åt att dissekera den här skolans brister de senaste två åren, men vår skoltidning stod alltid utanför. Jag kommer att sakna den. Nike Rydberg Krohné SP3E

Jag kommer sakna dig fastän du är ganska skitjobbig ”Amekomigen spela Shoreline dåååå!...” Schillerska, vad är du ens? Någon står och vrålar om schillerskaandan, jag tror fan inte att den finns. Antagligen är dina konstnärsposerande hipsterelever de mest ytliga personer jag träffat. Jag försöker att inte vara bitter, försöker att inte vara bitter. Jag menar, antagligen är dina engagerade, romantiska, konstnärliga, varma elever de mest underbara personer jag träffat. Jag sitter ju likförbannat här och lyssnar på Broder Daniel medan jag skriver till skoltidningen, så på något sätt har du väl kommit åt mig. Jag sörjer faktiskt på riktigt alla stora förändringar som antagligen kommer skaka dig i grunden, jag blir orolig för hur det kommer bli. ”Är inte det den där estetskolan? Är alla typ vänsterpartister och emos?” Jag tänkte att jag skulle lära mig skapa stor konst. Jag kan inte säga att jag gjort det, det mesta av min tid har gått åt till att tackla skapandeångest och besvikelsen över att inte vara bra nog. Vi har aldrig pratat om konst. Vi har aldrig fått veta varför det är bra eller viktigt. Jag är nog lite besviken på dig, Schillerska, men jag vet att du inte kommer be om ursäkt. Det gör du aldrig. Schillerska, du andas cigarettrök och bränt kaffe och för många vändor upp och ner för trapporna mellan första och fjärde våningen. Du låter som Doc Martens mot gråa korridorer, nylonsträngad gitarr som typ är stämd, helt ok, tunga dörrar som slår igen och öppnas. Du ser ut som svarta nylonstrumpbyxor, långa kappor, rött läppstift och sotarmössor. Jag tänkte att det skulle bli skönt att slippa dig, ditt pretentiösa as, men nu tror jag att jag kanske vill stanna lite till. Anna Bäckersten ES3B

Mest av allt kommer jag nog sakna pim-funktionen p책 hj채rntorget

Viktoria Andersson SP3E

Det kommer smärta mig att inte längre gå på en skola vars nationalsång är Shoreline (det tål att sägas många gånger), vars trappor blivit utmejslade av 200 års trampande fötter, vars elever gång på gång har vunnit över besluten med sitt brinnande engagemang, vars lärare klämmer ur sig odödliga citat, vars aula är så fin att man fylls av andakt varje gång man kliver in i den. Jag kommer nog till och med sakna de jävliga bambalokalerna, att ta trapporna till tredje våningen och att få svängdörrarna i ansiktet. Åtminstone i en vecka eller två. Emelie Engström SP3E Illustration: Viktoria Andersson SP3E

Datorn den är liten som ett lamm och alla vill köra så mycket som de kan En del tycker chattning är bra att ha själv tycker jag att det är ingenting att ha En halvtimmes spel tycker jag är bra men en del vill ju köra längre så klart Datorn är en maskinidiot (ja) full av skrot (ja ja) full av skrov

En kompis skickade ett virus till mig jag skrek bara: “Nej, nej, nej, nej, nej” Tänk att ha ett webbhotell ja, där kan man sova varje kväll Jag hittar ingenting och trycker på sök svävar över vägen som en hök Vill spela ett spel och sätter i en disc till middag blir det fisk, till middag blir det fisk

För datorn den är jättejättehet (ja) het het het het het het När man spelar mycket då blir man fet (ja) fet fet fet fet fet fet När man spelar mycket då blir man fet (ja) fet fet fet fet fet fet För då är datorn jättejättehet

Ibland kan man trycka på en knapp ja, plötsligt kan det komma upp en mapp Jag har en bebis som jag måste mata men då börjar jag tänka på min data En kille som jag känner är datanörd han brukar vara ganska störd Då får man ta och backa tillbaka baka en kaka, baka en kaka

DANIEL & LUKAS, U NOT MAKING ANY SENSE!!!!!!!! :( :( ???!?!?!

Att jobba med datorn är ganska kul jag känner en snubbe som är väldigt ful Senaste macen är mycket grön (ja) själv tycker jag att den är otroligt skön Datorn den är jättejättecool om man spelar mycket skiner en sol En bärbar dator är bra att ha vad var det jag sa, vad var det jag sa? För datorn den är jättejättehet (ja) het het het het het het När man spelar mycket då blir man fet (ja) fet fet fet fet fet fet När man spelar mycket då blir man fet (ja) fet fet fet fet fet fet För då är datorn jättejättehet

(Hejdå!!!!!!! Tack för i år. Vi ses i höst @--’--,--- <- ros)