Issuu

2013-04-30

NUMMER 72

Ansvarig utgivare: Emelie Engström, SP3E

Chefredaktörer:

Rubrik Tringa Gashi & Simone Norberg, HU1B

Skribent: Anna Bäckersten, ES3B

Skribent: Niklas Rutgersson, SP3E

Illustratör och fotograf: Lisa Norgren, HU1B

Ledare: Nu tackar jag för mig Det har varit en turbulent och alldeles fantastisk tid. Det har varit post-stress-kräkas i en vecka efter kulturdagen, det har varit 200 Schillerskaelever i skrikande Shoreline-allsång som inte kunde bry sig mindre om de inkräktande civilpoliserna på dansgolvet på en svartfest, det har varit klappar på ryggen från lärare och det har varit utskällningar i kopieringsrummet. Det har varit min tid på Schilldringar. Jag ska vara ärlig. Det var en period i höstas då jag inte trodde att tidningen skulle fortsätta finnas. Och det kändes fruktansvärt, som om mitt redaktörsskap varit ett stort SVEK då jag inte hade lyckats föra vidare dessa anor till nyare generationer, ett SVEK mot förra och förrförra och förrförrförra och den allra första chefredaktören och alla som har funnits däremellan. Jag hade rentav accepterat ödet. “Okej. Det blir inge mera. Det går i graven. Det är okej.” Men vet ni vad? Allt det där har löst sig, vi har en ny och alldeles strålande redaktion och det är med stolt mamma-gråt i ögonen som jag lämnar över den här tidningen till dem. Schilldringars framtid ligger i trygga händer. När skolan ligger i smulor och ruiner, när varenda lärare har sparkats, när en dödsrosslande estet drar sitt sista penseldrag på en av toaletterna för att därefter sjunka ihop i en muskellös hög, då kommer redaktionen resa sig ur askan och fortsätta ge er den finaste lilla skoltidningen ni någonsin kommer se. Den kommer aldrig att dö. P.S. Sa jag att temat på numret var cheesy? D.S. Emelie Engström SP3E *** Hejhej, Klockan är 13:57 och det är dagen då tidningen ska tryckas. Rättare sagt om ca 2 timmar. Vi sitter i ett stökigt vardagsrum och är efter åtta intensiva timmar, svärandes framför datorskärmen och JÄVLA IN-DESIGN, nästan klara med det är numret. Tidsdisponeringen har varit långt från perfekt och det enda jag (Simone) fått ut av nattens layoutande är att hånfullt blivit kallad Datanörd tills det slutade vara kul/till jag eventuellt insåg att det är den rena sanningen.“Kom igen, gör en serie om att du gillar att chatta!!! Haha, är “N00b” det värsta du nånsin blivit kallad??? Kan du inte citera ‘Data-hop’ i nästa tidning?” Men strax är allt klart, det är bara den här ledaren kvar att skriva, våran första. Vad skriver man ens? Ska vi berätta om oss själva? Nä. (Om Schilldringars nederlag kommer i höst, klaga på oss. Eller gå med i redaktionen själva!!! Det äger) Och glöm för guds skull inte bort att gå vår skattjakt! PUSS PUSS. Tringa Gashi och Simone Norberg, HU1B

I framtiden Eftersom ett av våra teman till detta nummer är framtiden tog vår korrespondent fram tidsmaskinen för att rapportera om hur framtiden ser ut. Som alla vet är det ju dock tyvärr så att man inte kan ta med sig döda ting när man använder en tidsmaskin så Niklas var tvungen att tatuera in allt han la märke till, därav de korta meningarna. I framtiden kommer vi sluta använda toapapper, istället använder vi tre snäckskal.

I framtiden kommer allt vara 3D-printat så det enda som kommer ha något värde är mat, olja och sand som är de enda sakerna man inte kan 3D-printa.

I framtiden kommer all mat vara formad som din favoritkändis/idol.

I framtiden kommer det inte längre finnas några sängar, bara platser där man ligger och svävar under natten.

I framtiden kommer man ha små teleportaler i fickan så att fickorna blir nästan oändligt stora!

I framtiden kommer vi uppfinna maskiner som förlänger orgasmen. Maskinen blir en succé och p.g.a att alla använder den så mycket kommer det vara helt socialt accepterat att använda ‘jag genomgår en orgasm’ som ursäkt för varför man inte kan prata i telefon. I framtiden kommer alla ha ljudisolerade lådor med mickar och högtalare i så att man kan välja själv vad man hör och vad som hörs ut från lådan.

I framtiden kommer alla ha en display i pannan som visar ens humör.

Niklas Rutgersson, SP3E Illustration: Emelie Engström, SP3E 5

En cheesy text om ettan, eller kanske osten För över ett år sen satt jag i högstadiets parfymtunga korridorer och längtade bort. Till något större. Till något som var mer fantastiskt än det jag upplevde då. Till en skola jag valt själv. Till nya vänner som inte kände mig utan och innan, sådana som var mer som jag och mindre som dem jag var med då. Det som jag visste skulle komma hösten 2012 kändes oerhört avlägset och samtidigt skrämmande nära. Jag ville dit nu nu nu. Vårterminen i nian gick fort och sommarlovet flög förbi. Plötsligt var det bara veckor kvar och på gräsmattan på Way Out West gick det upp för mig att nu, snart, jävligt snart börjar jag gymnasiet. Första veckan kom och allt rullade liksom på. I klungor på skolgården och utanför bamba utbytte vi våra första meningar med varandra. Och snart hade jag de där nya vännerna. Vänner som jag skämtade och skrattade med och snart hade favoritlåtar tillsammans med. Dagarna gick ut och in och det som jag hela nian längtat efter kändes just då, under den mörka och regniga höstterminen, inte allt för fantastiskt. Men det var det. Så fantastiskt mycket mer fantastiskt än det jag upplevde under vårterminen i nian och alla andra terminer också. Jag slet ut madrasserna hos de nya kompisarna, sprang hem i ösregn från någon hemmafest och paniksmsade om gymnasiets första prov. Bara vetskapen om att jag numera skulle promenera hem genom Vasaallén var så himla mycket bättre än att släpa sig upp för branta backar i Guldheden, I promise. Sen så finns det ju såklart en hög med negativa saker som faktiskt får en att släpa sig genom allén, trots alla vackra träd och kärlekspar. Ja alltså, det kanske låter konstigt, men ettan har varit lite som en ost. Som en brieost till och med. Vissa älskar det och andra hatar det. I nian var jag så otroligt sugen på den där brieosten och ville bara ha och ha och ha.. Sen kom till slut ettan, osten, och jag åt och åt och åt och nu är jag liksom ganska mätt. Illamående och spyfärdig till och med. Ja, men faktiskt näst intill proppmätt. Det är klart att jag står ut, det är ju inte så mycket kvar och det mesta blir nog kul. Men ja: se upp för ostar helt enkelt. De kan vara helt fantastiska till en början, men äter man för mycket, för fort, finns det risk att en tröttnar. Chilla på osten och peace out. Tringa Gashi, HU1B Illustration: Simone Norberg, HU1B

Ett ljus och en riktning Framtiden rasade ner över mig, och jag var inte ens beredd. Helt oannonserad kom den till mig när jag vaknade upp på en brits i ett svalt, upplyst rum. Jag såg mig omkring. Ingen där. Jag reste mig och gick ut. Jag hade befunnit mig i en husvagn på ett stort öppet område. Asfalt. Byggnader. Långt borta, en rymdraket. I Framtiden var jag en astronaut. ”Hurry up! You overslept!” En man i vit keps och yvig mustasch ropade åt mig från en golfbil. Jag hoppade in och vi for i rasande fart mot raketen. ”Take off is in five minutes!” “Va? Vad sa du?” 10. 9. 8. 7. 6. 5. 4. 3. 2. 1. And lift off. I Framtiden var jag en astronaut. Jag var på väg till Månen. Helt ensam svävade jag viktlös i rymdkapseln. Jag tänkte på hur länge jag måste sovit. Flera år, antagligen. Jag kunde inte minnas någonting. Jag landade på Månen, fortfarande ensam, utan kontakt med rymdstationen i Huston, Texas. Jag antog att det var därifrån jag farit. Det är oftast så i filmer. ”Huston, we have a problem” osv, osv, men ingen får panik, även om man är mitt i tomhet och vakuum när problemen hopas. I Framtiden kanske man inte räknar med några problem. Jag satt där på Månen och försökte göra mig hemmastadd. Jag hade fin utsikt, man kunde se hela vägen hem. Men jag förlikade mig med mitt öde, precis som Robert i Utvandrarna och jag kände mig lite grann som honom, eller kanske mer som Kristina, när jag sa farväl till min hemplanet. Jag ställde mig upp och sjöng alla sånger från Kristina från Duvemåla som jag kunde utantill. Ingen klagade på att jag sjöng för högt eller spelade över. Jag var nöjd. Jag inredde Månen jättefint. Femtiotalskoppar, trasmatta, vinylspelare, stringhylla. Det fanns inga problem med att skaffa mat, för månen var gjord av ost (jag visste väl det) och jag hade salta kex och äpplen i min ryggsäck. Jag insåg snart att jag inte var helt ensam trots allt. Jag hittade Ted. Ted Gärdestad alltså. Han låg i en krater och nynnade när jag hittade honom. ”Kan jag få ett av dina äpplen?” frågade han. Det fick han. ”Men Ted Gärdestad, du är ju död.” ”Ja, jag vet.” ”Är jag också död? Är det här himlen?” 8

”Nej, vi är i rymden.” Plötsligt slår det mig att det är löpe i ost. Och jag som är vegetarian. Vem är det som har slaktat rymdkor för att göra ostmånen? ”Ted Gärdestad?” ”Ja.” ”Vem är det som har slaktat rymdkor för att göra ostmånen?” ”Jag vet inte.” ”Är det Gud?” ”Förmodligen inte.” ”Varför inte?” ”Det kanske var någon annan. Louis Armstrong till exempel. Han kom ju hit först. Trevlig kille förresten.” ”Du menar Neil Armstrong. Louis var musiker. Han spelade trumpet.” ”Ja, och han kom hit först. Vi spelade ihop. Neil kom långt senare.” ”Ted Gärdestad, vad gör du här? Hur länge har du varit här?” ”Jag vet inte riktigt. Förmodligen tusentals år.” ”Är det här en dröm, Ted Gärdestad?” ”Nej, det är Framtiden.” Vi satt och tittade ut i rymden, mot jorden. En ensam rymdko svävade förbi strax ovanför Orion. ””” ”L’Avenir est seulement pour ceux qui ont peur, mais toujours prendre le risque.” ”Quoi? Ted Gärdestad, je ne comprends pas vad du säger. Ne craindre pas. ” ”Jag är inte rädd. Anna Bäckersten, ES3B 9

Repotage: Redaktionen testar OSTFONDUE Allt är gott om det är ost på, så vad kan vara bättre än att doppa olika saker i flytande ost? Inför månadens temanummer provade vi därför 70-talsklassikern ostfondue!

Det här behöver du: 600 g emmentaler- eller gruyérost 1 vitlöksklyfta 4 dl torrt vitt vin

Gör så här: 1. Riv osten grovt. Gnid in en fonduegryta eller annan tjockbottnad gryta med vitlöken. 2. Koka upp vinet i grytan. Sänk värmen. Tillsätt osten i omgångar under ständig omrörning.När osten är helt smält tillsätts Kirschwasser blandat med potatismjöl. 3. Ställ grytan mitt på bordet och håll den varm med hjälp av en liten värmelåga. Låt nu gästerna doppa brödbitarna i ostmassan med hjälp av långa gafflar.

1 msk potatismjöl 4 msk kirschwasser vitt bröd skuret i munsbitar Du behöver också: en värmelåga långa gafflar fonduegryta

Redan här stötte vi på problem! Vi köpte fel ost! Kom ihåg att det ska vara EMMENTALER och inte EDAMER! Trots att osten var fel bestämde vi oss för att fortsätta.

“Ska det verkligen se ut såhär?”

När det aldrig blev bättre förmodade vi att fonduen var färdig och vi förberedde doppningen. Vi doppade sockerärter, surdegsbröd, grisini, champinjoner, rädisor, sparris och potatiskroketter.

Något måste vi gjort fel......

Det smakade sådär...... Vinet skar sig med osten, så när man doppade till exempel bröd fick man mest en massa kokt vin som smakade vinäger om man inte la på ost med en sked.... Osten smakade mest gummi. Vi provade lite andra saker men alla höll med om att inget smakade speciellt gott.

Så var det dags att sammanfatta.

Poäng:

Smak: 2/10 Upplevelsen: 8/10 Utseende: “Alltså, vi kan ju inte skriva att det ser ut Viktoria: Sockerärtorna eller brödet. Niklas, Nike och Ellen: Kroketterna när de fortfar- som sperma, men det gör det” 1/10 Svårighetsgrad: 5/10 ande var varma och krispiga. Rasmus: Grisini, men det var det enda jag vågade Konsistens: 0/10 prova. Totalt får fondue 16 poäng. Vad var sämst? Vad var bäst?

Vikotria: Krokett, det var det värsta jag haft i min mun! Ellen: Brödet, det sög bara åt sig massa vin. Nike: Champinjonen var ett lågvattenmärke. Niklas: Rädisan, jag tycker inte om rädisor i vanliga fall, och det blev ingen blandning, ena sidan var bara rädisa och andra bara ost.

Niklas Rutgersson, SP3E och Ellen Rutgersson, SA1A

Ca... flera timmar senare: Niklas: Smakade inte sockerärtorna lite konstigt, som att man borde sköljt dem? 13

Er diarrégula färg kommer få varje estet med överlevnadsinstinkt att greppa efter spritpennorna Under åtminstone hela min tid på Schillerska så har det funnits en sorts kult kring toaletterna. Det har i allra högsta grad varit en plats för eleverna att uträtta sina behov, och då inte bara de naturalistiska (kissa, gråta, ligga, eller som vi fick en insändare om till förra numret: bajsa), utan kanske framförallt de konstnärliga behoven. Vi går ju ändå på vad som ska vara en kulturell skola. Ni vet såna där dassböcker som finns i diverse svenska hem, fulla med lättlästa sexistskämt och Bellmanhistorier, som är tänkta att underlätta toalettristessen? Man har inte behövt några såna på Schillerska. Här har vi hittat ett bättre koncept. Toalettklottret. När jag gick i ettan så bestod toalettklottret till ca 98.7% av uppmuntrande saker; slagord, små konstverk, girlpower, anekdoter, teckningar, skämt och tips (jag minns att favoriten var “Om man drar bak öronen på en katt så ser den snabb ut”) fjärran från dassböckernas unkna “humor”. Första gången klottret togs bort så dröjde det inte många dagar innan insidan på dörrarna var täckta igen, men sedan började något hemskt hända. Folk skrev grejer som helt enkelt inte var okej. Personangrepp, ful-listor och sexistiska uttalanden. Varje gång som klottret togs bort så växte det tillbaka lika snabbt igen, och de negativa nedkrafsningarna kom oftare och oftare men utspätt bland inspirerande, vackra, intressanta och viktiga uttalanden och målningar. Oavsett vad man tycker om klotter så är jag säker på att många håller med mig om att det ändå finns grader i helvetet. Jag vill förvisso ogärna rangordna konstformer, men visst finns det å en sida kul och inspirerande gatukonst, och å en annan sida fult och onödigt spraykrafs (klotter)? Är en lyktstolpe invirad i färgglada stickningar lika provocerande som en tag (klottersignatur) på en k-märkt husfasad? Vilket av dessa konstnärliga uttryck blir du övervägande glad respektive övervägande sur av? På Schillerska har man valt att inte göra skillnad på gatukonst och vandalisering, man har nolltolerans. Väggar och dörrar målas om med super-resistent-slår-ifrån-sig-vad-som-helst-färg varje dag, man har dessutom gjort om guldtoaletten, rödtoaletten och hajtoaletten till vänta-på-tandläkaren-toaletten, kliniska-lämna-urinprov-hos-barnmorskan-toaletten och vitt-ända-in-i-kaklet-toaletten, och eleverna å sin sida försöker lika desperat upprätthålla det imperium av färger som de hållit vid liv i så många år. Guld-, röd- och hajtoaletten var förresten de minst 14

nedklottrade toaletterna på skolan, och jag ska förklara för er varför. Klottret kommer nämligen inte försvinna bara för att man målar över det med tråkig färg. Det har upprepade gånger visat sig att det man känner sig delaktig i, det som man är delägare till och det som redan är fint, det vill man också behålla fint. Att låta eleverna vara med och bestämma hur toaletterna ska se ut (exempelvis “en gapande haj på tredje våningen vore fint!”) och dessutom medverka i målandet av dem skulle få dem att känna sig som deltagare, de skulle känna att toaletterna var deras, och de skulle hjälpas åt med att hålla dem fina. Att istället måla över allt med samma diarrégula färg som vi är ack så vana vid kommer däremot få varenda estet med överlevnadsinstinkt att greppa efter spritpenna efter spritpenna. Emelie Engström SP3E

Mot nedskärningarna Hittills har vi manifesterat utanför utbildningsnämndens möte på Gustav Adolfs torg, och arrangerat en skolstrejk. På förstnämnda aktion, som anordnades av Vår skola vår stad (kampanj startad av några Hvitfeldtskaelever), var vi kanske 200 personer från främst Schillerska och Hvitfeldtska. Cirka 1000 namnunderskrifter mot nedskärningarna lämnades till politikerna. Under strejkdagen i solen den 17 april var vår skolgård mellan 10:00 och 15:00 fylld av protesterande elever, även från Hvitfeldtska. 488 personer skrev under dessa timmar på protestlistor mot nedskärningarna. Det ger en indikation på hur många som deltog sammanlagt. Innan skolstrejken samlades 140 personer i aulan till förankrande stormöte. Nu har föräldrar börjat engagera sig. Närmast planerar Projektgruppen Utbildningspåverkan Schillerska att bjuda in ansvariga politiker till aulan för debatt/utfrågning vecka 20.

”anpassa” efter individens förutsättningar när lärare får mindre tid med sina elever; hur man ”anpassar” sig genom att inte ens tillfråga oss elever (och lärare) när man planerar banta ned verksamheten drastiskt.

Elever eller ”vandrande sedlar”?

Ju mer man får reda på om nedskärningarna, desto mer inser man hur idiotiska de är och hur illa de slår. Bilden av nedskärningarna som ”anpassningar till mindre elevunderlag”, vilken våra politiker velat ge, framstår också som alltmer irrelevant. ”Till hösten kommer många lärare att förlora sina jobb på Göteborgs gymnasieskolor. Minskade elevkullar sägs vara skälet. Att skolpengen i Göteborg är låg, eller att regeringen i år skall spara 1,4 miljarder på gymnasieskolan pratas det mindre om.” Så presenterar vår lärare från Schillerska, Karin Berg, en film* hon gjort och lagt upp på Youtube. Hon beskriver bland annat hur nedskärningarna kommer att leda till att de klasser hon undervisar i svenska blir fler och hur det i sin tur kommer att leda till att undervisningstiden för respektive klass minskas. Hon avslutar med ”Hjälp våra politiker att förstå att de offrar en hel generation! Agera nu! För våra barns skull!” Filmen har hittills över 8500 visningar. Om du inte redan gjort det – se den! Nedskärningarna strider mot de flesta av de ”strategier” Göteborgs kommun satt upp för sina skolor. Man kan närmast plocka en slumpmässigt: ”Vi anpassar utbildningen efter de studerandes förutsättningar, behov och önskemål inom olika skolformer”. Man frågar sig då hur man ska kunna

”Vi är som vandrande sedlar!” utbrast en tvåa på Åmåls praktiska gymnasium, som ska lägga ned på grund av för lite elevunderlag**. Och det är en ganska träffande beskrivning av en elev idag. Nior jagas och lockas på gymnasiemässor, i reklamfoldrar med mera till skolor, inte som elever utan som pengapåsar. Detta är en konsekvens av konkurrensen mellan skolor, vilken trissas upp av vinstmaximerande friskolor, och leder i förlängningen till dålig kontinuitet för dessa ”sedlar”/elever. På ett möte som Schillerskas rektorer anordnade med elevinflytanderådet förklarade rektorn läget av för få sökande till skolans platser och att nedskärningarna därmed blir nödvändiga och fortsatte med att fråga vad man kan hitta på för att locka fler sökanden nästa år. Tillfråga oss gärna om skolans framtid (där har vi ju kommit med det enkla förslaget att låta lärarna vara kvar), men inte i desperata marknadsföringsstrategier för att locka fler ”sedlar” in i en verksamhet som kommer vara betydligt sämre nästa år.

Vårt krav Redan idag är skolan underbemannad. Alla elever blir inte sedda, lärare är stressade och elever med extra behov får inte det stöd de bör få. Lärartätheten är också exceptionellt låg på Schillerska: 5,5 lärare per 100 elever, mot ett snitt i kommunen på 6,5 lärare per 100 elever och över hela landet 8,5 lärare per 100 elever.Det är också därför Projektgruppen Utbildningspåverkan Schillerska (PUP) ställer följande krav: Dra tillbaka nedskärningarna, låt lärarna vara kvar och minska klasstorlekarna. Höj skolpengen efter behov (en början kan vara att den kommer upp i den nivå Stockholm och Malmö har).

Bantandet av antalet lärartjänster innebär att de runt hundra lärare som ”tas bort” omplaceras i andra av kommunernas verksamheter. De blir alltså inte sparkade och av med lönen. För att kunna betala detta ”omställningsarbete” har utbildningsnämnden beslutat att ta ur en kassa för oväntade utgifter och investeringar. Man beräknar för detta behöva 13 miljoner kr, en lika stor summa som underskottet man genom att skära ned vill bekämpa. Med andra ord kommer utbildningsnämnden en period fortsätta betala lika mycket som om man hade lärarna kvar. Ett enormt resursslöseri förefaller detta, då man dessutom om några år kommer vara tvungen nyanställa lärare igen, när elevkullarna åter växer. Dessa miljoner borde kunna användas till att ha lärarna kvar, tills en höjning av skolpengen i nästa års budget är genomförd.

Hur gå vidare? Det talas om elevinflytande och skoldemokrati, men det är underförstått att vi inte ska kunna påverka ett sådant här beslut, som är så avgörande för vår utbildning. Avsaknaden av pengar i utbildningsnämnden görs till en slags naturlag som inte går att bryta mot. Då inser vi att de aktioner som hittills genomförts antagligen inte kommer räcka, trots den stora uppmärksamhet de fått. Det kommer krävas dels att vi drar med oss fler skolor i motståndet men inte minst att lärarna ryter ifrån och trycker på sina fack att anordna protestaktioner. Lärarna är rädda för att det ska se ut som att de skjuter oss elever framför sig, att vi protesterar på uppmaning av dem - men nu är det faktiskt vi som uppmanar dem att protestera.

större hinder för att engagera sig.” Jag är övertygad om att både manifestationen och strejken har funkat som en hävstång för att ta sig över en första tröskel att engagera sig för många (det visar sig inte minst i att PUP överhuvudtaget bildats). Enskilda tar plats i den gemensamma kampen bakom kravet vi ställer till Göteborgs politiker, istället för att knyta näven i fickan. Vår protest är långt ifrån över och de som känner att de vill bidra borde göra det, för vi behöver vara många. Vi demokratiserar skolan med våra protester, och oavsett utgången av våra aktioner denna vår, så kommer exempelvis troligen föreningslivet på Schillerska till hösten väckas till liv och spira lite mer än det gjort de senaste åren. Motståndet mot minskat antal lärare handlar om vår rätt till en bra utbildning, men satt i ett större sammanhang även om kommande generationers, och vidare om vilket samhälle vi vill leva i. Vägra nedskärningarna, det finns alternativ. *Länk till Karin Bergs Video: http://www.youtube. com/watch?v=eyrLC25zc0c **Länk till nyhetsinslaget om nedläggningen av Åmåls praktiska gymnasium: http://www.tv4play. se/program/nyheterna-väst?video_id=2331259 Elias Theodorsson

Det vi behöver diskutera på Schillerska är vad som är vårt nästa steg, vår upptrappning av kampen. Är det en skolstrejk till, som vi försöker samorganisera med Hvitfeldtska? Är det en ockupation av skolan? Är det en demonstration som vi bjuder in göteborgarna att delta i och kampanjar runt om på Göteborgs skolor för att få med folk till? Jag pratade med ettan Erica Äng, en av de som satt på skolgården på strejkdagen. Hon betonade: ”Alla kan delta idag, man behöver inte överstiga något 17

Schillerskas skolstrejk 17/4 2013

Foto: Elias Theodorsson

Faktaruta om David Hasselhoff

På tal om Cheesy så satt jag häromdagen och funderade på vem som var den smörigaste människan jag visste. Jag kom fram till att det nog måste vara David Hasselhoff som tar det priset, han som med sin hårbeklädda bringa snärjt en hel generation. Här kommer lite fakta om honom: David Michael Hasselhoff föddes 17 juli 1952 i Baltimore Maryland. Han är son till Joe och Dolores Hasselhoff. David har under årens gång fått smeknamnet David Shirtless Hasselhoff (detta springer sig delvis ur hans ständiga försöka att ta av sig tröjan när man minst anar det) David har också varit upphov till många kända fraser, bland andra ”Don’t Hassel the Hoff”. Hans favoriträtt är, lägligt nog, ost. Han är särskilt förtjust i gouda. I ett smärre okänt uttalande säger han: ”I love cheese just because it reflects to my inner ME and I also believe that it’s one of Gods most significant and appreciated creations”. David har många strängar på sin lyra och är både skådespelare, sångare, regissör och producent. Han har inom film och tv gjort bland annat rollerna som Michael Knight i den populära 80-tals serien Knight Rider och livvakten Mitch Buchannon i serien Baywatch (i vilken han mestadels var utan tröja). Inom musikbranschen är han mest känd för hans legendariska version av ”Hooked on a feeling”. David har tyska rötter och har haft en del framgång där. År 1989 släppte han låten ”Looking for freedom”, som blev en solklar listetta där och han har även turnerat runt som sin karaktär i Knight Rider. På senare tid har han setts i bland annat Dancing with the Stars och Britain’s Got Talent. Detta är två av många desperata försöka att upprätthålla sitt kändisskap. Hetsen kring David Hasselhoff har rätt och slätt dött ut och framtiden ser inte ljus ut. Trots detta vill jag att vi alla ska minnas honom som den brunbrända, tröjlösa, cheesiga man han egentligen är. Nadia Stenegård

Utanför dansar snön och jag räknar ner vintrarna tills jag kommer härifrån Jag började sjuan 2009 och i årsskiftet bytte jag skola för andra gången på ett halvår. På min nya skola gick alla mina gamla klasskompisar, alla jag en gång hade bytt skola från för att slippa. Anledningarna var de där vanliga, att de var omogna och fortfarande sådär mellanstadieelaka mot varandra och att jag samtidigt ville hitta till nya personer. Men okej, jag var tillbaka bland mina gamla lågstadiefiender. Visserligen i en ny skolbyggnad med äldre och fler elever, men det kändes fortfarande inte bra. Jag kunde verkligen inte släppa att allt var så tråkigt. Jag ville så gärna bli vuxen, eller åtminstone lite, lite äldre. Slippa ljuga om hur gammal jag var och kanske helst av allt komma upp i den åldern då siffran inte längre spelar någon roll. För att ha något att se fram emot på söndagskvällarna inför skolveckorna insåg jag: NITTIOFYRORNA!!! Niorna! NIORNA!!! De var så lugna och verkade så snälla. Några av dem hade varit kompisar med mig i lågstadiet och jag var säker på att det fanns hemliga band mellan oss. Band som fanns kvar sedan rasterna, skolgården, sandlådan, parkeringen och pysselstunderna kring 2002. Jag minns att jag tyckte att niorna var så långa också, att flera hade fina kläder. Snygga skor. Snälla blickar. En dag trodde jag att jag skulle dö när en NIA stoppade mig i korridoren och frågade ”ifall jag skulle se Timo Räisänen på Liseberg ikväll”. Jag hatade Timo Räisänen men vågade bara svara: ”Nä... tyvärr...” Inom mig dansade jag en segerdans och tänkte: YES, någon ser mig! Sedan kom våren och till sist den efterlängtade försommaren. Jag blekte håret och grät över hur misslyckat det blev, tänkte mycket på typ Kent och Oskar Linnros (…) men mest av allt på att jag så himla gärna ville börja gymnasiet. Jag var helt enkelt färdig med högstadiet nu! Enough of fula klinkersgolv, bastuvarma trapphus och kvartssamtal. Enough of NO- och SO-ämnena och av värdelösa teckningar på klassrumsväggarna. Inte nog med att jag skulle behöva gå två år till i en skolpliktsskola med utseendet av ett mentalsjukhus, jag skulle behöva gå där i två år utan skolans enda intressanta människor: Niorna. Det blev höst igen, och precis som jag trodde så blev allt ganska tråkigt. Sjuorna blev åttor och åttorna blev nior. Nästan läskigt rutinmässigt började plötsligt en ny skara barn på skolan och allt kändes för evigt förstört. Nu fanns det ingen att råka skämma ut sig för, prata och konspirera om eller helt enkelt bara titta på. Ni skulle bara veta hur PIRRIGT det var att vara 13 år och gå förbi dem i bamba, att kanske få ett ”Hej” (för gamla dagistiders skull) eller bara ett ögonkast. För jag ville så gärna vara äldre, vara som dem. Framför allt känna gemenskap med personer som inte valde att klättra upp på skåpen på rasterna eller skriva BÖG på väggarna. Och nu är vi här igen. Våren har kommit och min absoluta favoritårgång som jag ändå knappt aldrig har känt någon i ska återigen försvinna från skolan, och den här gången ska ni ut i världen på riktigt. Prestationsångesten från min sida har väl inte flödat riktigt lika mycket i år som den en gång gjorde i Sannaskolans korridorer, och jag har insett att de flesta av dem inte är så speciella som jag en gång trodde, men ändå. Många är fortfarande de lugna nittiofyrorna med snälla ögon. Några av de som går ut gymnasiet om bara en månad tillhör den största delen av redaktionen här på Schilldringar. Ni har varit så himla inspirerande, peppande och duktiga och jag vill bara säga TACK! För utan er hade jag nog aldrig vågat sitta här och skriva den här texten med publicering i åtanke. ♥♥♥ Simone Norberg, HU1B 22

Lärarcitat Många hus och människor dog. :( Geografilärare Han som ledde revolutionen, den revolutionäre ledaren, han ledde revolutionen. Historielärare “Orkar ni mer? Fan, jag borde haft en sockerbit att kasta till er” Samhällslärare “Börjar ni klockan åtta någon dag? Ha! Det kan ni gött ha!” Samhällslärare

GISSA DJURET!!!!!!!!!!!!

“...jag satts mig i fredags med skolkatalogen och ett glas vin...nähähähähä det gjorde jag en helt annan dag” Samhällslärare

Har du några lärarcitat? Lämna dem i brevlådan utanför tjejernas toalett! Vill du skriva i tidningen? Maila in din text till korrschilldringar@ hotmail.com! 23