EMMA SEGLADE ENSAM ÖVER ATLANTEN

Emma lockades av att utforska ensamheten och såg till att göra det till sin yttersta spets. Hela 164 dagar tillbringade hon ensam till havs och sammanlagt vad hon borta i 9 månader. När Emma var allra längst hemifrån gick motorn sönder – det visade sig vara det bästa som kunde hända.

TEXT: CARIN TRAUMER FOTO: PRIVATA

Seglingen har alltid varit en stor del av Emmas liv, hon började segla när hon var 10 år och redan som 17-åring ägde hon sin första egna segelbåt. Hon har alltid drömt om att segla långt och över stora öppna hav.

Innan sitt stora seglaräventyr över Atlanten hade Emma, förutom drömmen om att segla långt, också en längtan efter mer ensamhet. Men insikten om att hon faktiskt kunde kombinera sin dröm om långsegling med längtan efter ensamhet väcktes först när hon såg en film om det första Golden Globe Racet, världens första solosegling som gjordes jorden runt utan uppehåll. – Då föddes idén om att jag faktiskt kunde segla ensam och tanken på att få fullfölja denna dröm gav mig ett så starkt adrenalinpåslag att jag inte kunde sova på flera dagar, förklarar Emma.

Resan gick från Emmas hemstad, Göteborg, via England och Kanarieöarna, över Atlanten till Brasilien och slutligen till Tristan da Cunha, som är världens mest avlägsna bebodda ö med cirka 250 invånare.

En resa helt ensam ute på öppet hav kan låta skrämmande men Emma var väl förberedd innan sin resa. Hon hade läst på mycket om hur man kan hantera en båt i storm och var förberedd i både tanke och teori. Hon hade en noggrann plan för allt som skulle kunna hända, till exempel om båten skulle börja läcka in vatten eller om det skulle blåsa upp till så pass kraftig storm att masten skulle gå av. – Jag hade med mig mycket utrustning för att laga saker som kunde gå sönder. Jag hade också två satellittelefoner, en livflotte och en EPIRB, som är nödsändare som aktiveras automatiskt om båten skulle sjunka.

Emma råkade aldrig ut för någon stor storm eller farlig situation ute på havet. Däremot gick motorn sönder när hon var allra längst hemifrån, vid ön Tristan da Cunha. Men Emma drabbades inte av panik för det, motorn är inte till någon hjälp vid storm eller andra farligheter som kan uppstå ute till havs. Vid långsegling använder man endast motorn för att lägga till samt till att köra genom stiltje, det vill säga när du inte har någon vind och båten bara ligger still.

Föreställ dig att du är ensam på en tio meter lång segelbåt och du vet dessutom inte hur lång tid du kommer vara kvar på båten. De flesta skulle nog uppleva en enorm uppgivenhet av att vara så utlämnad åt naturens makter och att inte ha någon kontroll över situationen. – Det var just detta som gjorde min upplevelse så stark, att jag var helt utelämnad åt naturen och dess krafter. Om det inte blåste så låg jag helt still. Jag hade inget annat val än att vänta på vinden, ofta i flera dagar. Det tog tid innan jag vande mig vid känslan av att inte ha någon kontroll. I början var jag oerhört frustrerad och arg då jag fick en väderrapport om att jag skulle ligga still i flera dagar. Men så släppte frustrationen och jag hamnade i ett oerhört speciellt tillstånd. Jag bara blev ett med situationen och med naturen. Jag kunde njuta av tystnaden och stillheten, det oerhört vackra blanka havet och spektrumet av färger då solen gick ner, berättar Emma.

Resan över Atlanten handlade inte om att Emma ville utforska fysiska platser på vägen. Syftet var snarare att tillbringa mycket tid ute till havs för att Emma skulle få möjlighet att utforska ensamheten och vad den skulle göra med henne om hon under lång tid var isolerad från omvärlden. – Det var som att jag sökte något. Jag visste inte exakt vad det var jag sökte men jag visste att jag bara skulle kunna finna det där ute, ensam på Atlanten.

Emma har otroligt många fina minnen från resan men ett av hennes mest minnesvärda

ögonblick var en dag i stiltje i Hästlatituderna. – Jag hade helt sjunkit in i den stilla och vackra tillvaron den dagen och det enda jag hörde under flera timmar var andetag från stora valar som låg en bit bort och blåste ut sina andningsmoln.

– Dagarna av stiltje, vilka kom flera gånger på vägen hem, skulle jag beskriva som resans höjdpunkt. Om min motor hade fungerat så hade jag aldrig fått den upplevelsen eftersom jag hade brutit tystnaden och tuffat därifrån, förklarar Emma.

Ensamheten var dock mycket tuffare än Emma trodde den skulle vara, men samtidigt var den också mer utvecklande än förväntat. Emma är i grunden musiker och ute på havet tillbringade hon mycket tid med att spela gitarr, läsa böcker och att bara tillåta sig att tänka och uppleva ensamheten och sitt egna sällskap. Hon konstaterar hur stor skillnad det är mellan tillvaron på land och tillvaron till havs. På land blir det nästan aldrig tyst och det är alltid något som stjäl ens uppmärksamhet – mobiltelefoner, internet, jobb, andra människor och plikter av olika slag. Då är det svårt att få tid för sig själv och att finna ett inre lugn. Det var mycket enklare till havs där det är lugnare och Emma kunde fokusera på att bara ta hand om sig själv och båten. – Den tillvaron var ibland ödslig och tom men även otroligt utvecklande för själen och ibland så full av ren livsglädje och tacksamhet över livet som jag aldrig tidigare känt, säger Emma.

Resan över Atlanten är det största äventyret och det mest utvecklande Emma har gjort. Det gav henne mer styrka och ett större lugn än hon tidigare hade. Dessutom upplever hon att hon har ett större tålamod än vad hon hade innan resan. Den självutveckling som resan ledde till hade hon aldrig fått uppleva om hon inte hade utmanat sig själv

EMMA RINGQVIST Ålder: 41 Bor: I en bovagn i Svenshögen, Stenungsund Utmärkande: Vann utmärkelsen som Årets äventyrare 2018 för sitt stora seglaräventyr över Atlanten

och uppfyllt sin dröm om att segla ensam över Atlanten.

"Livet finns här att ta vara på och leva till 100 procent och då kan det vara värt att ta vissa risker. Jag älskar livet och vill gärna leva så länge som möjligt. Jag är inte så rädd för döden då den väl bestämmer sig för att komma. Jag är inte religiös men jag tror att själen lever vidare på något vis"

Ensamhet och isolering har blivit utmanande frågor nu under pandemin då alltfler jobbar hemifrån och färre träffas fysiskt. Men Emma tycker inte riktigt att pandemins sociala isolering går att jämföra med ensamheten hon upplevde till havs. – Det är ju stor skillnad när man själv väljer att vara ensam och det är också stor skillnad om man kan vara i naturen eller om man måste sitta i en lägenhet. Mitt främsta råd till de som lever isolerat är att begränsa skärmtiden och att istället plocka fram något kreativt. Passa på att lära dig att spela ett instrument, skriva, måla eller vad som helst som är kreativt. Och viktigast av allt, håll igång kroppen med träning eller yoga.

Innan sitt stora äventyr över Atlanten hade Emma seglat över medelhavet med Women’s Boat to Gaza som seglar i solidaritet med folket i Palestina. Hon hade också rest runt i Sydamerika. Varje sommar brukar Emma segla på Västkusten men hon drömmer fortfarande om större äventyr och längre segling. – Bland annat drömmer jag om att någon gång segla jorden runt ensam utan stopp. Men jag skulle också vilja segla i sällskap till områden som Norge, Island, Alaska och Antarktis.