Varje dag, dygnet runt, utför blåljuspersonal runt om i landet livsavgörande insatser. Det handlar om människor med ett starkt engagemang och en vilja att göra skillnad.
Samverkan 112
HÖJDPUNKTER FRÅN
SAMVERKANSKONGRESSEN 2026
27 MINUTER SJÖRÄDDNINGSSÄLLSKAPET
När en bil hittades upp och ner i det iskalla vattnet vid Norralaån inleddes en desperat räddningsinsats där varje sekund räknades. Läs om människorna som vägrade ge upp när allt verkade hopplöst.
När vårdbehov uppstår till sjöss eller på öar utan vägförbindelse blir samverkan mellan Regionen och Sjöräddningssällskapet ofta avgörande för att rädda liv.
Nummer 2, 2026
Foto: Samverkanskongressen/Marcus Blomqvist
Utgivare:
Tidningen Samverkan 112 ges ut av Trauma Medicin Ambulans1 AB Förlaget är privatägt och står ägar- och åsiktsmässigt helt oberoende i förhållande till företag, organisationer och politiska partier
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Jerry Lidberg, 073 - 816 48 06
Utgivningsbevis:
24 224 ISSN: 1650-7487
Upplaga: 3200 exemplar
Postadress:
Långgatan 32 C 652 22 KARLSTAD
E-post: jerry@s112.se
Omslagsfoto:
Samverkanskongressen/Marcus Blomqvist
Layout och formgivning: Kreativa Kontoret i Kristinehamn AB
Tryck:
Mixiprint AB, Olofström
Annonser: jerry@s112.se
Prenumeration: https://www.s112.se/prenumerera
Hemsida: www.s112.se
Åsikter:
För åsikter som framförs i artiklar svarar intervjuade personer och textförfattaren
Tipsa oss:
Tipsare skyddas alltid av källskyddet och är garanterad full anonymitet. info@s112.se
LEDARE
Först och främst ett STORT TACK till er som på ett eller annat sätt deltog i Samverkanskongressen! Som besökare, utställare, föreläsare eller som bidrog på något annat sätt, tack för att just du var där!
När jag skriver detta har våren kommit. Marken är täckt av vitsippor, träden börjar skimra i grönt och solen skiner i mitt ansikte. Mitt i våren har jag I skenet av blåljus ena avsnitt ifrån Samverkanskongressen i öronen. Det är roligt att återigen höra sorlet ifrån kongressen. Höra Patrik och Mimmi prata med Lasse om personlig utveckling. Med polisen Björn, som gick på magkänsla och stoppade en bil med en stor mängd kokain, och som på kongressen fick motta priset som årets blåljushjälte i kategorin polis. I tidningen kan du läsa mer om Björn och de andra blåljushjältarna som uppmärksammades under kongressen.
Under invigningen av kongressen berättade brandmannen Thomas och hans kollegor ifrån räddningstjänsten, ambulansen och polisen i Söderhamn om ett larm som de aldrig glömmer. Under deras presentation var vi många som var rörda i publiken. På sidan 14-15 kan du läsa deras berättelse som verkligen satte pricken på kongressens tema, när varje minut räknas.
I detta nummer av tidningen kan du också läsa en artikel om Machokulturen i blåljussektorn, som Ola och Jessica föreläste om på kongressen. Men du kan också lära dig mer om cybersäkerhet inom blåljusvärlden. Om Svenska Sjöräddningssällskapet och deras viktiga arbete, inte minst nu när sommaren kommer och fler ger sig ut på sjön. Du kan läsa mer om Campus totalförsvar, brandmannen Johans observationer i Ukraina och mycket annat.
Du får också lite semestertips inför sommaren. Vad sägs om att besöka polismuseet i Stockholm och deras nya utställning? Du får också denna gång lite poddtips, nu är det podden Kriminologerna som du får veta mer om. Själv ska jag se om jag vågar läsa Anna Granlunds nya deckare Tunna röda linjen under semstern. På sidan 18 kan du läsa om hur du kan vinna boken så att också du kan läsa den i sommar.
Samverkan112 önskar alla sina läsare en riktigt skön sommar!
Viktoria Sandblom
viktoria@s112.se
Sveriges ledande leverantör inom patienthantering , räddning och säkerhet .
Patienthantering i ambulanssjukvården
Räddning i extrema miljöer
Stoppa blödningen
Säkerhet och civil beredskap
SAMVERKANSKONGRESSEN
Det är en speciell känsla att se något som den senaste tiden bara varit en vision och en idé växa fram rakt framför ögonen. Den känslan infinner sig när jag kliver in på Scandic Infra City i Stockholm, dagen före premiären av Samverkanskongressen. I den stora mässhallen råder febril aktivitet – utställare bygger sina montrar, olika fordon rullas in och utrustning för klättring monteras i taket. Nordic Congress gör de sista förberedelserna inför deltagarnas ankomst och luften är fylld av både förväntan och en aning nervositet. De senaste två åren har vi planerat för en ny mötesplats där alla inom blåljussektorn kan samlas för att utbyta viktiga kunskaper och erfarenheter. Vi utvecklar ofta våra verksamheter parallellt med varandra men för att lösa den gemensamma uppgiften på bästa sätt behöver jobba mer tillsammans och stärkas som team. Vår ambition är att Samverkanskongressen 2026 ska bli starten på ett återkommande forum för just detta.
Text: Ida Assarsson
Foto: Samverkanskongressen/Marcus Blomqvist
Begreppet samverkan, som är kärnan i kongressen, handlar om samarbete mellan individer, grupper eller organisationer för att nå gemensamma mål eller lösa problem. Det innebär att förena resurser, kompetenser och insatser för att uppnå resultat som inte vore möjliga på egen hand. Samverkan är central inom många områden – från arbetsliv och utbildning till samhällsutveckling och projektledning och bygger på god kommunikation, ömsesidig förståelse och tydliga strukturer för hur samarbetet ska fungera.
Invigningen inleddes med en hyllning till några av de kollegor som utsetts till årets blåljushjältar. I flera kategorier tog vi emot nomineringar på personer som på olika sätt utmärkt sig i sina yrkesroller.
Årets pristagare blev Björn Pettersson som årets polis, Marcus Aronsson som årets brandman, Lasse Nelson som årets instruktör, Adam Goll Rasmussen som årets ledare och Nicklas Hanson Granat som årets ambulanssjuksköterska. Priset för årets insats gick till de poliser som var först på plats vid Risbergska i Örebro under masskjutningen. Utmärkelsen togs emot av Henrik Dahlström, biträdande polisområdeschef i Örebro län, Polisregion Bergslagen. Läs mer om pristagarna i samma nummer! Kongressens tema, ”När varje minut räknas”, genomsyrade nästa föreläsning. Där berättade polis, ambulans och räddningstjänst från Söderhamn om en händelse från 2020 då en bil kört av vägen och hamnat i en å. I bilen fanns en 12årig flicka som låg upp och ner i vattnet i minst 27 minuter. När hon till slut hittades och togs upp ur bilen hade hon drabbats av hjärtstopp och var kraftigt nedkyld.
Mot slutet av föreläsningen visades ett klipp där hon själv hälsade och tackade dem som räddade hennes liv sex år tidigare. Det blev en stark påminnelse om att varje minut – ibland varje sekund är avgörande. För alla som arbetar inom blåljussektorn är detta en verklighet man möter, och berättelsen berör inte bara som en solskenshistoria, utan också för att den speglar hur våra beslut och handlingar kan vara direkt avgörande för någon annans liv.
Föreläsningen lämnade oss med några tydliga insikter att bära med oss: det finns alltid en chans, fatta beslut tidigt utifrån den information som finns, bygg system som arbetar parallellt i stället för i serie – och kom ihåg att varje minut som går är en minut som aldrig kan tas tillbaka.
Lasse Gustavsson – inte bara en go och gla göteborgare, utan också en person som inspirerar - både som individ och yrkesperson. Hans fö-
reläsning, som tar avstamp i den olycka han och en kollega drabbades av 1981 i samband med ett gaslarm i oljehamnen, och hans långa väg tillbaka lämnar få oberörda. Han lyfter flera avgörande faktorer: vikten av att våga lita på sin magkänsla – eller kanske rent av vår inbyggda larmcentral –amygdalan, skillnaden mellan att arbeta samtidigt och tillsammans, samt den avgörande roll som kollegor och närstående spelar i återhämtning och rehabilitering. Lasse berättar också hur hans egna erfarenheter och resa senare kom att bli ett stöd i mötet med överlevande från Göteborgsbranden. Under middagen samma kväll där vi avnjöt en tre-rätters med underhållning av självaste Hasse Brontén fick jag förmånen att sitta bredvid Lasse. Samtalet fortsatte kring betydelsen av den så kallade blåljusfamiljen. Liksom många andra arbetsplatser är vi en grupp som formas av individer med olika erfarenheter, personligheter och behov
- samtidigt möter vi speciella och ibland extrema situationer som påverkar oss på olika sätt. I vårt yrke kan starka band uppstå efter att ha varit med om samma händelse, utan att vi ens känner till varandras namn. Det är en särskild känsla av samhörighet som kan vara svår att sätta ord på för den som inte själv har upplevt den. En viktig insikt från Lasse är att vårt mindset och inställning till livets prövningar spelar större roll än vi ofta tror – att inte ge upp och att försöka se möjligheter istället för hinder.
Dagarna fortsatte med fyra parallella spår av föreläsningar som riktade sig till olika intressen och verksamhetsområden. Programmet spände brett – från omvärldsanalys och nya trender till operativa metoder och forskning.
Tullverket gav sin bild av framtida utveckling och vilka trender de ser i kristallkulan. Myndigheten för civilt försvar (MCF) berättade mer om Sveriges framtida digitala nätverk för samhällsviktiga kommunikationstjänster ”The Swedish Emergency Network (SWEN) och taktisk sjukvård, medan polisen belyste frågor kring hot och våld. Från Prehospen vid Högskolan i Borås presenterades aktuell forskning om hjärtstopp, det svårt sjuka barnet och andra tidskritiska patienter.
Anna Jinghede Sundwall delade med sig av sina viktigaste “do’s and don’ts” vid brottsplatsarbete. Katastrofmedicinskt Centrum presenterade den nya algoritmen för masskadetriage, och ytterligare föreläsningar belyste bland annat genuskompetens och utvecklingen bort från en traditionell machokultur inom räddningstjänsten. Under postersessionen kunde man ta del av den senaste forskningen genom presenterade abstracts från
både planerade och pågående projekt. Dessutom medverkade Brandskyddsföreningen, Svenska Livräddningssällskapet, Sjöräddningssällskapet och Regional samordningsfunktion (RSF). En föreläsning hade ett stort fokus på drönare och hur den tekniska utvecklingen påverkar våra olika organisationer. Allt sammantaget gav dagarna en bred och aktuell bild av nuläge och framtid inom hela blåljus- och krisberedskapsområdet. För varje dag hade vi en specifik samverkanspunkt som berörde alla verksamheter med fokus på hur vi kan arbeta bättre tillsammans och hur vi gör varandra bra. Första dagen kunde vi
lyssna till Tomas Koppelman Hellgren, Regional insatsledare och expert på Terroristbekämpning och pågående dödligt våld (PDV) tillsammans med Torbjörn Helge, Styrkeledare Stockholms Brandförsvar och David Limpar från ambulansen Stockholm. De pratade om hur vi bygger motståndskraft tillsammans, hur vi skapar medvetenhet och kunskap kring gängkriminalitet, sprängningar och PDV. Vilket duellvärde vi har och hur det kan stärkas.
Dag två var fokus på Samverkan vid kris och krig – Hur fungerar samarbetet mellan försvaret och det civila? Jörgen Holmlund berättade om Polis i höjd beredskap. Jonas Zimmerman berättade om erfarenheterna av LIV-övningen i Västsverige 2025 med erfarenheter som hur våra olika system inom civil och militär sjukvård kan påverka utfallet och att vi måste träna beslut efter situation, inte efter system. Vi övar samverkan men har ingen gemensam modell.
Parallellt med föreläsningarna fick några av deltagarna mer praktisk övning under våra workshops! Tillsammans med kriminalteknikerna Cecilia och Carina kunde man fördjupa sig i den forensiska världen och ta del av erfarenheter från verkligheten, se praktiska exempel och få en ökad förståelse för hur vårt agerande på en misstänkt brottsplats kan ha betydelse för kommande utredning med allt från blodspår till hantering av kläder och föremål. Polisen Per Nyberg som även höll i en föreläsning gällande hot och våld gav nu möjligheten att praktisk öva olika sätt att hantera hotfulla situationer.
Under Caroline Ericsons workshop fick deltagarna byta verklighet för ett tag med hjälp av VR. En teknik som bl.a. används för träning vid masskadehändelser och är en viktig del av framtidens utbildning inom katastrofmedicin.
Under workshopen ”Skymningsläge” med Tobbe och hans kollega från Vegvisir fick deltagarna träning i att hantera traumatiska skador under press och med begränsade resurser i ett höjt säkerhetsläge. En traumakurs som annars löper under 26 h blev 90 min och två team med blandad kompetens fick uppgiften att stabilisera och förbereda två svårt skadade patienter inför evakuering.
En av ambitionerna var att skapa en aktiv kongress med många olika intryck som engagerade flera sinnen. Därför tog vi hjälp av tre olika poddar som intervjuade gäster och föreläsare under kongressen vilket också gör att innehål-
let kan leva vidare och nå ut även under de efterföljande veckorna.
Redan inför kongressen släppte Mimmi och Patrik från ”I skenet av blåljus” flera intressanta avsnitt med några av de föreläsare som skulle medverka. Under kongressen fortsatte de att spela in nya avsnitt från poddscenen i mässområdet vilket skapade ytterligare innehåll och fördjupning. De har även lovat att framöver göra mer fördjupade intervjuer med flera av profilerna, något vi ser mycket framemot.
”Beredskap från insidan” med Nicoletta och Michael fokuserar på civilt försvar och beredskapsfrågor. Även dom skapade flera intressanta avsnitt under kongressen som ni nu kan lyssna till. Jörgen Holmlund lärare i underrättelsetjänst vid Försvarshögskolan var en av gästerna och pratade om olja, makt och motståndskraft och vad det innebär för Sverige. I ett annat avsnitt gästade Yohan Robinson och Jonas Zimmerman som både har operativ erfarenhet från krigssjukvård i både Ukraina och Afghanistan. ”GRÄNS” en podd från Sveriges Radio och borrar djupt i frågor som rör det civila och militära försvaret av Sverige blev avslutningen på hela kongressen när de spelade in live på scenen. Vi hörde Claes Aronsson
• Försvarsmakten Gymnastik & Idrottshögskolan samt NSA
• Heartrunner HemoCue
• Hettich Labinstrument
Vi vill rikta ett stort tack till våra sponsorer som gjorde Samverkanskongressen möjlig!
• Intersurgical Invidzonen
• I skenet av blåljus
• J5L-Production Oy JoWill AB
• Klätterteknik Kommunal
• Laerdal
Mago Scandinavia AB
• Med Tech Sweden Inc
Medical Care Systems AB
• Mediq Sverige AB
• Medu Miele AB
• Myndigheten för civilt försvar Nilsson Special Vehicles
• Nordic Congress Northcom
• Optisafe AB
• Petzl PICTA
intervjua ”Okänd soldat” även känd under täcknamnet Sten om när han arbetade som sjukvårdare i den ukrainska frivilligarmén. Han berättar vad som krävs för att ta hand om sårade när sjukhusen är bombade och när det röda sjukvårdskorset gör dig till en måltavla vid fronten.
”Många har både kunskap och erfarenhet av att utföra traumavård på fältet. Men få har erfarenhet av göra det i krig.”
Som avslutning vill jag rikta ett stort tack till alla deltagare. Vi hoppas och tror att detta bara var början på Samverkanskongressen. Med nya kontakter, värdefulla erfarenheter och insiktsfulla utvärderingar ser vi nu fram emot att återvända 2028.
Ett stort tack går också till alla som har arbetat med att bygga upp och genomföra kongressen – från oss som arbetat med programmet och upplevelsen runtom, till Nordic Congress som stått för all logistik, Scandic infra city, föreläsare, volontärer som hjälpt till under dagarna, samt utställare och våra fantastiska sponsorer. Utan er hade detta inte varit möjligt! Tillsammans har vi gjort vårt yttersta för att skapa två innehållsrika och inspirerande dagar.
Visionen om att bygga vidare och utveckla en mötesplats för hela blåljussektorn är ett långsiktigt arbete som nu tagit viktiga steg framåt. Förhoppningen är att detta ska bli ett återkommande forum där vi kan mötas över organisationsgränser, dela kunskap, utveckla samarbeten och stärka vår gemensamma förmåga att agera när det verkligen gäller.
• PreHospen Högkolan i Borås Pro Protection Sweden AB
• Safeguard Medical
• SAR Sweden SES Protection
• SHS, Swedish Hospital Supply AB Sjöräddningssällskapet
• Skyskol AB Statens inköpscentral vid Kammarkollegiet
• Studentlitteratur
• Stryker AB Svenska Räddningsprodukter AB
• Sveriges radio, Gräns Taiga
• Tenstar Simulation Vegvisir
• Vitec Codea Oy Xarc Sweden AB ''80 år på 90 sekunder'' Kåre Karlsson & Jonas Åsberg, bokbord
TACK!
BYGGD FÖR VERKLIGHETEN.
SUPPORT HELA VÄGEN.
Vi utvecklar vår service och support - närmare dig. Med svensk organisation, utbildade lokala verkstäder och hjälp på plats vid behov är Profile med dig hela vägen.
SVENSK SUPPORT
Dedikerad supportorganisation med lokal närvaro.
UTBILDADE VERKSTÄDER
Vi utbildar lokala verkstäder för snabb och effektiv service.
Om problemet inte kan lösas på plats kommer vi till dig.
HJÄLP PÅ PLATS
BLÅLJUSHJÄLTAR 2026
Varje dag, dygnet runt, utför blåljuspersonal runt om i landet livsavgörande insatser. Det handlar om människor med ett starkt engagemang och en vilja att göra skillnad – ofta med modet att kliva fram när andra måste backa, och med förmågan att fatta snabba beslut som kan vara avgörande för liv, hälsa och trygghet. Deras arbete handlar inte enbart om att agera i akuta situationer, utan också om att ta tillvara på erfarenheter och ständigt utvecklas genom träning, förberedelse och lärande. Det är ett yrke som kräver både skärpa och empati, där varje möte med människor sätter sina spår. Kanske är det just i samspelet mellan professionalism, mod, medmänsklighet och intuition som deras största styrka ligger. För att uppmärksamma några av dem som utmärkt sig särskilt i sina roller har vi delat ut utmärkelsen ”Årets Blåljushjälte” i kategorierna: Årets insats, Årets ambulanssjuksköterska, Årets polis, Årets brandman, Årets ledare och Årets instruktör. Vi
valde att ställa några frågor till våra vinnare och nedan kan ni läsa mer om deras individuella resor och hur erfarenheterna från yrket har påverkat dem – både i arbetet och privat. Vi vill rikta ett varmt tack till alla som skickat in nomineringar och ännu en gång säga stort grattis till årets pristagare. Tack till alla kollegor därute för ert fantastiska arbete!
ÅRETS INSATS:
Motivering:
DE POLISER SOM VAR FÖRST IN PÅ RISBERGSKA SKOLAN I ÖREBRO UNDER MASSKJUTNINGEN 4 FEBRUARI 2025.
Henrik Dahlström Bitr. polisområdeschef Örebro län, Polisregion Bergslagen blev företrädare och tog emot priset för de poliser som var först in på Campus Risbergska vid skolattacken den 4 februari 2025.
Vad innebär denna utmärkelsen för er?
Strax efter att det hela hänt så kunde jag både lyssna in kollegors ord men också ta del av material från platsen, bland annat från polisers kroppskameror. För mig blev det snabbt tydligt att deras insats var avgörande för att avbryta det dödliga våldet. Det var en övertygelse som jag hela tiden velat att fler ska få ta del av trots det ohyggliga som också hände den dagen. En utmärkelse som denna blir därför som ett viktigt kvitto på att fler tagit del av den övertygelsen.
Vad är viktigt för dig i din yrkesroll?
I händelsen efter Risbergska så har jag varit kommenderingschef. I praktiken handlar det om att
När det ofattbara inträffade på Risbergska skolan i Örebro prövades inte bara en skola och en stad – utan också människors mod. Mitt i kaoset, rädslan och paniken valde dessa poliser att göra det svåraste av allt: de gick in. Medan elever och personal flydde för sina liv, sprang de mot hotet - utan fullständig lägesbild och utan garanti för sin egen säkerhet. De visade att ansvar inte är ett ord – utan en handling. Deras insats präglades av ett enastående handlingskraft och mod under extrem press. De begränsade konsekvenserna av en tragedi och skapade hopp i en stund av mörker. De visade vad det innebär att bära uniformen – att stå upp för andra när det kostar som mest. Detta är mer än ett ingripande. Det är ett bevis på det yttersta ansvar och den osjälviskhet som blåljusyrket kräver. När andra tvingades fly, valde de att stanna. När rädslan lamslog, agerade de. För sitt mod, sin pliktkänsla och sin ovärderliga insats nomineras de poliser som gick in under skolskjutningen på Risbergska i Örebro till Årets insats.
få ihop olika delar: här och nu med kommande, olika funktioner med andras, men samtidigt inte glömma bort att laget som spelas, som ska lösa ut alla dessa delar också är människor som ska fungera och kunna byta hatt och komma hem efter arbetsdagens slut men också kunna återgå till nån sorts normalläge efter hela den särskilda händelsens avslut.
Hur har vägen varit dit där du är idag?
Att jobba som polis gör att man hela tiden byggs, stärks och utvecklas genom det man hanterar –både som individ men också som verksamhet. Tiden i yrket och erfarenheter från olika typer av ärenden att hantera har bidragit till min väg liksom kontinuerligt påverkar kollegors. Samtidigt som jag hela tiden vet att den utmaning jag ställdes inför igår kommer jag inte mötas av imorgon också, i alla fall inte exakt, så att kontinuerligt reflektera och försöka lära av händelser är viktigt för att i alla fall skapa en liten bättre förutsättning för morgondagen.
Har din yrkesroll påverkat dig privat och i så fall på vilket sätt?
Om man ser till tiden efter Risbergska så vet jag att det kom att bli en händelse som påverkade mig och kollegor – inte bara arbetsmässigt utan också på ett personligt plan. Inte minst därför jobbade vi från dag ett med en krisstödsorganisation. Samtidigt som vi som arbetsgivare försökte stötta medarbetare efter krisen så förväntade många journalister att dessa personer också skulle finnas tillgängliga för deras frågor, något som jag vet kom att påverka dem personligt också.
Foto: Samverkanskongressen,/Marcus Blomqvist
Har du någon speciell händelse från ditt arbete som du alltid bär med dig?
Jag väljer att se den frågan kopplat till just arbetet med Risbergska. Om man ser till det absolut första när jag förstår vidden av händelsen och kommenderingen hamnar på mitt bord att hantera tillsammans med kollegor så är det en otroligt tydlig kontrast till det jag känner när jag vaknar lördagen efter vår avslutande pressträff. Allt däremellan var nästintill som i ett töcken, otroligt intensivt med utredningsfokus, kommunikationsfrågor att hantera och krisstödsarbete att följa bara för att nämna några.
När du reflekterar över ditt yrke, själv eller med någon kollega vad handlar det oftast om då?
Jag med många av mina kollegor är problemlösare och kanske är det också något som färgar arbetet den där tisdagen på Risbergska. Det behövs många för att bygga insatsen på plats och i polishuset rusta oss för kommande arbetsuppgifter även om vi inte stått i en liknande situation tidigare. Men vi har problemet gemensamt i centrum och löser våra olika respektive delar för att bygga helheten ihop. Sen är såklart Risbergska extraordinärt på flera sätt men ändå – att ställas inför en händelse, stor som liten, och hantera den konstruktivt för att lösa ut problemet – det ser jag som signifikativt för polisverksamheten.
Vad är samverkan för dig och har du några personliga exempel?
Från det att larmet kommer då den 4 februari handlar det om samverkan mellan oss, sjukvård och räddningstjänst. Vår ledningscentral sitter tillsammans med sjukvård och räddningstjänst och det är en styrka för att snabbt uppfatta läget, koordinera resurser och bygga insatsen på plats men också i det längre loppet att förstå vad vi kan säga eller inte utifrån den gemensamma lägesbilden.
Motivering:
Nicklas är en förebild inom svensk ambulanssjukvård, en specialistsjuksköterska som inte bara utför sitt arbete med exceptionell skicklighet, utan också aktivt driver utvecklingen av hela professionen framåt. Han är en självklar ledare i både vardagens utmaningar och i den strategiska utvecklingen av prehospital sjukvård. Genom att ta initiativ till förbättringsarbete, engagera sig i forskning och ständigt lyfta yrkets betydelse i olika forum, sätter han en ny standard för vad det innebär att vara ambulanssjuksköterska idag. Med en imponerande kombination av klinisk kompetens, nytänkande och passion tar han ansvar långt utöver det förväntade. Han brinner genuint för sitt arbete och för att stärka professionens roll i vårdsystemet.
ÅRETS AMBULANSSJUKSKÖTERSKA:
NICKLAS HANSON GRANAT, AMBULANSEN SOLNA
Hur kände du och vad tänkte du när du fick besked om att du vunnit pris för Årets
Blåljushjälte?
Jag blev oerhört ärad och stolt! Samtidigt känner jag en stor ödmjukhet, då det i min organisation finns så många eldsjälar som är minst lika värda priset, personer som har varit stora förebilder för mig. Det känns väldigt roligt att engagemang och förbättringsarbete lyfts fram, jag ser det nämligen som en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta utveckla ambulanssjukvården till patienternas fördel.
Vad är viktigt för dig i din yrkesroll?
Det viktigaste för mig är att vi alltid utgår från patientens specifika behov, samtidigt som vi ständigt utvecklar ambulanssjukvården ur såväl ett omvårdnadsmässigt som ett medicinskt perspektiv. Det handlar om att förena hög medicinsk kompetens med ett djupt mänskligt bemötande.
Har det alltid varit självklart för dig att du skulle jobba med det du gör idag?
Absolut inte. Att jobba med människor har visserligen alltid fallit sig naturligt, ända sedan gymnasiet har jag arbetat inom LSSboenden och skolor för ungdomar med särskilda behov. Det var först när jag träffade min fru, som då studerade till sjuksköterska, i kombination med att jag arbetade som tidvis anställd inom Försvarsmakten, som jag insåg att jag ville jobba inom ambulansen. Där hittade jag den perfekta kombinationen av medicinskt ansvar, problemlösning och mötet med människan i kris.
Har din yrkesroll påverkat dig privat och i så fall på vilket sätt?
Massor. Jag skulle säga att grundutbildningen utvecklade min humanistiska sida, medan specialistutbildningen gav mig en djupare förståelse för hur man möter människor och deras unika behov. Skulle du fråga min fru får du nog ett lite mer praktiskt svar: min yrkesroll har lett till att jag absolut inte vill att hon tar MC-kort, och att orimligt många timmar hemma går åt till att ”nörda ner sig” och prata om prehospital akutsjukvård.
Har du någon speciell händelse från ditt arbete som du alltid bär med dig?
Ett minne som etsat sig fast är när vi lät en äldre patient få stanna kvar i sitt hem för att dö, vilket var hans högsta och sista öns-
kan. Han led av en allvarlig infektion (sepsis), men han hade också ett sista uppdrag i livet. Han hade lovat sin fru, som gått bort året innan, att skriva klart sin bok. Bara dagarna innan vi kom hade han skrivit klart boken och lämnat över datorn till förlaget. Han var färdig. Vi ordnade extra tillsyn under kvällen, fixade kall blåbärssoppa och bäddade om honom ordentligt. När vi lämnade honom var han helt alert och djupt tacksam över att få stanna i sitt hem. Morgonen därpå hade han gått bort. Den händelsen påminner mig om att vi ibland vårdar för vårdandets skull, eller för vår egen skull – snarare än för patientens. Det är avgörande att vi vågar stanna upp och fråga: Vad är patientens faktiska önskan? Hur skapar vi en vårdrelation där patienten känner att deras behov tillgodoses, samtidigt som vi vägleder dem både medicinskt och mänskligt?
Vad är samverkan för dig och har du några personliga exempel?
För mig är samverkan som vackrast när vi tillsammans blir en enhet för patienten och de anhöriga. Det handlar om de stunder då räddningstjänst eller polis kliver in och hjälper oss att skapa trygghet mitt i kris och kaos. Det kan vara allt från ett hjärtstopp, där vi får hjälp att städa undan efter oss för att underlätta för de anhöriga, till svåra trauman där vi hjälps åt att skärma av patienten från allmänheten eller branden när vi bygger upp en skadeplats och gemensamt fokuserar och jobbar utifrån på “vad är viktigast just nu?” och “Vad är den gemensamma målbilden?”. Genom att samverka kan vi vara fullt närvarande hos patienten och skapa en trygg vårdmiljö trots omständigheterna. I de lägena behövs vi verkligen allihopa!
Foto: Samverkanskongressen,/Marcus Blomqvist
ÅRETS POLIS:
Hur kände du och vad tänkte du när du fick besked om att du vunnit pris för årets blåljushjälte? Jag kände en stor överraskning och en stor glädje, trodde först inte att det stämde och sen när jag fick det bekräftat blev det väl ännu mer glädje och till viss del även en stolthet.
Vad är viktigt för dig i din yrkesroll?
För mig är det viktigt att man har en yrkesstolthet i det man gör och att var och en är driven och vill framåt mot gemensamma mål.
Har det alltid varit självklart för dig att du skulle jobba med det du gör idag?
Nej det har det absolut inte varit, jag började på LKC (länskommunikationscentralen) i Umeå, Västerbotten 2008 som 23 åring. Jag var civil-
Motivering:
När intuition möter yrkesskicklighet uppstår verklig samhällsförändring. Trafikpolisen Björn är ett lysande exempel på detta. Tack vare hans skarpa iakttagelseförmåga, professionella magkänsla och beslutsamhet stoppades ett fordon som visade sig innehålla kokain till ett värde av 20 miljoner kronor – en insats som utan tvekan har gjort samhället tryggare och slagit hårt mot den organiserade brottsligheten. Hans arbete påminner oss om hur varje beslut i fält kan göra skillnad för hela samhället.
BJÖRN PETTERSSON, POLISEN UMEÅ
anställd och var inte alls inne på att bli polis. En del i det var att jag inte ville försvara tex nazister i olika situationer, den bilden förändrades ganska snabbt när jag jobbade inom myndigheten och jag förstod att det inte är nazisterna i sig som polisen försvarar och skyddar utan det är rättigheten till att få yttra sin åsikt, nästan oavsett vad den åsikten är. Något jag idag både kan vara stolt och trygg med att göra. Jag pluggade till polis 2012 och 2013 och gick på aspiranten 2014, därefter var jag på närpolisen i Vännäs fram till att jag blev inkommenderar till RLC (Region Lednings Centralen) när man tog över att styra hela norra Sveriges poliser från Umeå sommar 2016. Jag var först Polis operatör och under 2018 började jag jobba som RLC-befäl och fick fast tjänst 2019 fram till juni 2024 då jag blev omplacerad av arbetsgivaren efter en beskyllning mot mig av en annan medarbetare på arbetsplatsen. Det började som en tillfällig omplacering från augusti 2024 som blev en permanent omplacering vid årsskiftet 2025. Även om jag inte alls sökt mig till att jobba med trafik så försöker jag göra det bästa av situationen, en av dom största nackdelarna nu jämfört med tidigare är den kraftigt minskade skiftgången, en skiftgång jag trivdes väldigt bra med.
Har din yrkesroll påverkat dig privat och i så fall på vilket sätt?
Kombinerat med att man mognare på sig när man blir äldre så kör jag försiktigare i trafiken nu jämfört med när jag var yngre, sen är det till viss del att jag blir igenkänd framförallt av våra lokala ungdomar som oftast sköter det snyggt och är trevliga, sen finns det även där några få med dåliga exempel som dels gjort sig skyldig till brott i form av hot och hat och även skapat dålig stämning i några situationer.
Har du någon speciell händelse från ditt arbete som du alltid bär med dig?
Det var under mina första månader på LKC under 2008 några händelser jag bär med mig bland annat ett ärende där ett yngre barn utsattes sexuellt av en nära anhörig samt ett ärende då en man sköt med vapen i hemmet och trodde själv att han dödat både sin fru och sitt barn, vilket ett antal minuter senare visade sig vara felaktigt och att han hade missat sina skott och frun och barnet hade kunnat lämna bostaden och tagit sig till säkerhet. En annan händelse jag bör med mig är trafikolyckan i Fredrika 5 november 2015 där kollegorna jagade en flyende bil och båda fordonen åkte ned i vattnet i samband med en skarp kurva och en av kollegorna dog. Det är händelser som varit med och format mig som polis, hur liten och hjälplös en människa
eller barn kan vara och hur dom kan utsättas av någon som står dom nära och borde skydda dom. Hur galet saker och ting kan bli när psykisk ohälsa och alkohol kombineras. Sen hur farligt det faktiskt kan vara att vistas i trafiken och att om det vill sig illa faktiskt kan sluta att jag eller någon av mina kollegor skadas allvarligt eller till och med dör på jobbet.
När du reflekterar över ditt yrke, själv eller med någon kollega vad handlar det oftast om då? Vardagliga ting och företeelser, hur viktigt det är att vi är bra kollegor och lyfter saker med varandra oavsett om det är positivt eller negativt, att låta bli och prata med varandra och börja prata om varandra är allt för vanligt på många ställen i samhället och här är inte polismyndigheten heller förskonad. Något som leder till skitsnack på arbetsplatsen, saker tas för sanningar för att man har hört det, hur medarbetare kan hamna i ”frysboxen” både av chefer och av andra medarbetare. Då blir det en krock med det viktiga uppdraget polismyndigheten har utåt sett mot våra medborgare om vi inte ens kan prata med varandra på jobbet. När det sen kombineras med svaga, konflikträdda chefer, som är mer mån om sitt nästa karriärsteg än en fungerande arbetsplats med välmående medarbetare då har myndigheten börjat i fel ända.
Vad är samverkan för dig och har du några personliga exempel?
Samverkan för mig börjar redan i polisbilen två kollegor emellan, att om man ska jobba tillsammans och inte bara på samma ställe samtidigt så måste det börja med kommunikation, om den inte fungerar så kommer inte heller samarbetet fungera. Samma sak här blir när vi bygger på det med fler kollegor, intern samverkan med andra avdelningar, extern samverkan tex räddning/tull/ ambulans/fjällräddare, om vi inte kommunicerar och samövar tillsammans, då blir det svårare att samverka när vi väl är på plats ute i jobbet. Vi behöver veta varandras förmågor så vi vet vad vi kan förvänta oss av varandra och rollfördelningen blir hanterbar, allt från de lilla och relativt enkla till det riktigt stora och kanske helt kaotiska.
VET DU NÅGON SOM FÖRTJÄNAR PRISET SOM ÅRETS BLÅLJUSHJÄLTE 2027?
Håll koll på våra sociala medier och höstens tidning för att veta när du kan skicka in din nominering! Tack igen för allt ni gör!
Foto: Samverkanskongressen/Marcus Blomqvist
ÅRETS LEDARE:
ADAM GOLL – RASMUSSEN
SVENSKA
SJÖRÄDDNINGSSÄLLSKAPET
Hur kände du och vad tänkte du när du fick besked om att du vunnit pris för årets blåljushjälte?
Det var lite oväntat, när jag läste nomineringen så blev jag smått rörd av mina kollegors fina ord som hade nominerat mig till denna fina utmärkelse.
Vad är viktigt för dig i din yrkesroll?
Mitt jobb handlar mycket om att hantera ett brett spektrum av intressanta ämnen. Sjöräddningssällskapet är en utförare för många huvudmän, Sjöfartsverket genom sjöräddning, stöttning till kommunal räddningstjänst och transportör och IVPA funktion mot regionerna. Jobbet handlar om att se till så att sjöräddningssällskapet fortsätter vara en relevant samverkanspart samtidigt som vi skall utveckla och effektivisera kedjan som räddar liv. Det är viktigt för mig.
Har det alltid varit självklart för dig att du skulle jobba med det du gör idag?
Ja det har det nog. Jag började väldigt tidigt som sjöräddare. 16 år gammal började utbildningen och engagerade mig frivilligt i stor omfattning fram tills jag blev anställd för snart 6 år sedan. Sjön har legat mig varmt om hjärtat och där min baskunskap rent professionellt finns och arbetet som volontär i verksamheten utövar jag fortfarande utanför arbetstid. Hur har vägen varit dit där du är idag? Utbildning, arbete mm? Min karriär inom sjödomänen började tidigt med hummerfiske i Kungshamn där jag växte upp. Jag började segla traditionella segelfartyg när jag var 12 år och seglade nästan ihop hela min matrosbehörighet där innan jag var 16 år. Därefter blev det gymnasium, tekniskt med sjöbefälsinriktning där man läste fartygsbefälsutbildning
Motivering:
Adam är en ledare som inte bara innehar en unik och djup kunskap om det svenska räddningstjänstlandskapet – han använder den för att skapa konkreta förutsättningar för att Sjöräddningssällskapet ska kunna fortsätta rädda liv, dygnet runt, året om. Adam är också en stark och konstruktiv röst i det större systemet. Genom sitt professionella ledarskap påverkar han statliga myndigheter, regioner och kommuner i rätt riktning och bidrar till att stärka Sveriges totala förmåga i Sjöräddningssystemet. Han bygger broar mellan aktörer som annars står långt ifrån varandra och gör det på ett sätt som skapar förtroende och ger en långsiktig effekt
Foto: Samverkanskongressen/Marcus Blomqvist
som jag sedan fortsatte med efter militärtjänsten i första ubåtsflottiljen på sjökaptensutbildningen på Linnéuniversitetet i Kalmar. Jag jobbade även lite på ambulansbåt och i skärgårdstrafiken parallellt med studier. Några veckor efter examen fick jag jobb i ett norskt rederi och började jobba som 1:e styrman på specialfartyg som stöttar oljeindustrin på Nordsjön. Där var jag kvar i 8 år i olika befattningar, jobbade 1 månad på och en månad av och lagom till jag fick ut sjökaptensbehörigheten så valde jag att gå iland. Då var karriären gjord och pandemin gjorde det besvärligt att resa. Jag fick jobb direkt på sjöräddningssällskapet och började bena i samverkansfrågor och teknik kopplat till RAKEL och utalarmering som jag är väldigt intresserad av.
Har din yrkesroll påverkat dig privat och i så fall på vilket sätt?
Under åren till sjöss så jobbade jag en månad efterföljt av en månads upparbetad ledighet. Det är ett väldigt speciellt liv. Men jag har en förstående bättre hälft som själv har erfarenhet från det livet så det har fungerat bra. Det kan nog i vardagen vara svårare att balansera jourtagande på sjöräddningssällskapet med samliv och barn. Helt plötsligt behöver man lämna utan mer förvarning än att familjen vet att man har beredskap.
Jag tycker det är viktigt som ledare i verksamheten att ha kontakt regelbundet med själva utförarverksamheten och prioriterar därför mitt ”frivilliga” engagemang högt. Det är dock främst ett trevlig fritidsintresse som ger mycket tillbaka både från människorna man hjälper eller sjöräddarkollegorna i besättningen. Har du någon speciell händelse från ditt arbete som du alltid bär med dig? Mycket av mitt arbete idag har ett stort administrativt fokus som är viktigt för att skapa förutsättningar för verksamheten men det är gångerna där jag får lämna arbetet och köra sjöräddningsbåt eller åka på hjärtstoppslarm som SMS livräddare där man känner att man gör skillnad på riktigt. Jag blir dock extra rörd när jag ser
larmkedjor där jag vet att jag varit med och effektiviserat som tydligt förändrar utfall till något positivt istället för att det hade slutat i dödsfall. Många gånger förstärks det av när man lyssnar på sjöräddare från stationer som kör väldigt få uppdrag per år men ändå agerar med hög kompetens och professionalism i samverkan med övriga aktörer, det är den bästa betalningen.
När du reflekterar över ditt yrke, själv eller med någon kollega vad handlar det oftast om då? Oj, ja det kan vara högt och lågt. Just nu pågår mycket utvecklingsinitiativ i samhället. Regeringen har tillsatt en utredning av en flytt av huvudmannaskapet av Sjö och flygräddningstjänsten det upptar mycket tid och kraft mentalt där ett förändringsarbete på hög nivå inte är tillgodo för att fortsätta och lösa ut verksamheternas utvecklingsområden. I Sverige idag har vi inte råd att prata pengar och HR i all framtid. Vi behöver fokusera på effekt och våra politiker måste precis som alla goda ledare skapa förutsättningar. Myndigheterna behöver agera handlingskraftigt och beta av To-Do listorna precis som vi göra i ett rasande tempo.
Vad är samverkan för dig och har du några personliga exempel?
Samverkan för mig är i grunden relationer. Ingen relation blir långvarig om den inte vårdas. Många gånger så gör relationen mellan blåljusaktörer skillnad för att prestigen faller. Då blir vi effektiva. Ett exempel från verkligheten förra sommaren var när vi under pågående ambulansuppdrag får info om att en person i 25 års åldern är försvunnen i sin båt. Vi ser till att snabbt lasta patienten och sätta kurs mot fastlandet. På vägen genomför vi ett snabbt färdlinjesök med hjälp av videosnutt personen skickat till sin anhörige. Videosnutten får jag av JRCC på messenger då det saknas operativa verktyg för att dela video, det funkar för att vi är vänner. Vi kan med hjälp av lokalkännedom identifiera platsen och kör förbi utan resultat. Flera räddningsbåtar ansluter från olika håll. Jag känner befälhavarna på samtliga anslutande båtar sedan 20 år tillbaka och alla har redan samma plan redan formulerad i huvudet. Vi briefar snabbt och genomför planen. Vi söker av systematiskt men i förhållandevis högt tempo för att inte riskera missa möjligheten att personen ligger på vattenytan det brådskar att nå denne. En stund senare uppfattar räddningsbåten från Norge något på en ö. Vi går fram och identifierar personen då vi är närmast och guidar fram en räddningsbåt på andra sidan ön (på läsidan) som säkert kan skicka upp räddningspersoner på ön för att hämta personen. Båten hade sjunkit och personen hade lyckats simma 200-500m och tagit sig iland på en ö. Detta är ett exempel på när förtroende och relationer resurserna emellan spelar roll och ger effekt.
ÅRETS
BRANDMAN:
MARCUS ARONSSON
SÖDRA ÄLVSBORGS
RÄDDNINGSTJÄNSTFÖRBUND
Hur kände du och vad tänkte du när du fick besked om att du vunnit pris för årets blåljushjälte?
Jag blev både stolt och lite överrumplad. Det är ett fint erkännande, men min första tanke var att det här inte handlar om mig som individ. Det är många som driver de här frågorna tillsammans. Jag har kanske blivit ett ansikte utåt, men vi är många som gör jobbet.
Motivering:
Vad är viktigt för dig i din yrkesroll?
Att göra skillnad på riktigt. Det handlar om att rädda liv, men också om att skapa förutsättningar för att göra jobbet säkert och effektivt. Jag blev prisad för mitt arbete med Arbetsmiljö och arbetstider, det är viktiga frågor, men det jag verkligen brinner för är utveckla teknik och arbetssätt så att vi hela tiden blir bättre.
Har det alltid varit självklart för dig att du skulle jobba med det du gör idag?
Nej, jag skulle egentligen bli snickare. När jag tog studenten 1996 var det lågkonjunktur och det fanns inga jobb. Jag började jobba på en fabrik där det fanns många deltidsbrandmän. Efter värnplikten som ingenjörssoldat på Ing 2 i Eksjö började de tjata på mig att jag skulle prova.
Jag blev deltidsbrandman i Reftele 1998 och fastnade direkt. Då visste jag att det var det här jag ville göra.
Hur har vägen varit dit där du är idag? Utbildning, arbete mm?
Jag började som deltidsbrandman 1998 och sökte sedan sommarvikariat i Gislaved. 2002 fick jag fast tjänst där. Jag gick brandmanheltid, den så kallade 15-veckorsutbildningen, och senare Räddningsledare A 2007.
2011 började jag på Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund. Idag arbetar jag även med att utveckla teknik och arbetssätt, och just nu går jag räddningsdykarutbildning via Storstockholms brandförsvar.
Har din yrkesroll påverkat dig privat och i så fall på vilket sätt?
Ja, det är svårt att helt släppa jobbet när man är ledig. Man bär med sig upplevelser, både bra och tunga. Samtidigt ger yrket perspektiv på livet. Det är människorna runt om kring dig som är viktiga i livet.
Marcus är inte bara en skicklig brandman som alltid sätter andra i första rummet, utan också en fin människa som bryr sig om sina kollegor och samhället i stort. Marcus har visat ett starkt engagemang för att förbättra både tekniken och arbetsmiljön inom brandkåren. Hans arbete med att utveckla och implementera nya tekniska lösningar har gjort vårt arbete säkrare och mer effektivt. Dessutom har han outtröttligt kämpat för bättre arbetstider och arbetsvillkor för alla brandmän i Sverige, vilket visar hans engagemang för vårt välbefinnande och yrkesstolthet. Hans positiva inställning, vilja att ständigt förbättra och hans engagemang för sina kollegor gör honom till en värdig kandidat för Årets Brandman. Han är en förebild för oss alla och en stor tillgång för brandkåren.
Har du någon speciell händelse från ditt arbete som du alltid bär med dig?
Det finns många, både sådana som gått bra och sådana som varit tuffa.
Pojken vi räddade i somras är en sådan händelse.
Det ledde till att vi blev prisade av Svenska Livräddningssällskapet och det är något jag bär med mig med stolthet.
Samtidigt finns det många tragiska händelser, särskilt där barn och ungdomar har omkommit i trafikolyckor, bränder, drunkningar och suicid. De ligger kvar i bakhuvudet och hälsar på ibland. Det är något man får lära sig att hantera, och det håller en ödmjuk.
När du reflekterar över ditt yrke, själv eller med någon kollega, vad handlar det oftast om då? Jag älskar mitt arbete. Oftast pratar vi om vilken ynnest det är att få arbeta med det vi gör. Att få arbeta med kompisar på jobbet är fantastiskt och en trygghet vid svåra händelser. Pratar vi rent tekniskt handlar det oftast om hur vi kan göra jobbet bättre. Hur vi kan öka säkerheten och skapa bättre förutsättningar i en redan utsatt situation. Det finns en stark vilja att utveckla både arbetssätt och villkor.
Vad är samverkan för dig och har du några personliga exempel?
Samverkan är avgörande. Ingen insats fungerar utan att vi litar på varandra och jobbar tillsammans. Vid lyckade insatser har samverkan fungerat inom hela blåljusorganisationen, där polis, ambulans och räddningstjänst hjälps åt för att skapa de bästa förutsättningarna för varandra. Jag har själv arbetat med samverkan både nationellt och internationellt, genom EU-projektet Collaris där vi sprider kunskap kring drönare inom civilförsvar i Europa. Där delar vi erfarenheter mellan länder, vilket utvecklar både teknik och arbetssätt och i slutändan gör insatserna bättre.
VET DU NÅGON SOM FÖRTJÄNAR PRISET SOM ÅRETS BLÅLJUSHJÄLTE 2027?
Håll koll på våra sociala medier och höstens tidning för att veta när du kan skicka in din nominering! Tack igen för allt ni gör!
Text om blåljushjältar: Ida Assarsson
Foto: Privat
ÅRETS INSTRUKTÖR:
LASSE NELSON
BRANDINGENJÖR OCH
LÄRARE PÅ MYNDIGHETEN
FÖR CIVILT FÖRSVAR, REVINGE.
Hur kände du och vad tänkte du när du fick besked om att du vunnit pris för årets blåljushjälte? Oväntat och överraskande men mycket glädjande. Vet att jag har många kollegor i vår bransch som dagligen gör ett fantastiskt arbete och är minst lika förtjänta av detta pris.
Vad är viktigt för dig i din yrkesroll?
Konstant omvärldsbevakning och ”örat mot rälsen”. Vad finns det för trender, tendenser och utveckling som kan gynna vår vardag och våra insatser. Hur kan detta omsättas till enkla och funktionella metoder och övningar.
Har det alltid varit självklart för dig att du skulle jobba med det du gör idag?
Ja faktiskt har det varit det. När jag fick ett erbjudande att arbeta på dåvarande Räddningsverkets skola i Revinge så var valet självklart. Har aldrig ångrat detta!
Hur har vägen varit dit där du är idag?
Har en bakgrund inom Försvarsmakten inkl två utlandstjänstgöringar. Insåg relativt snabbt att detta inte var vad jag ville syssla med resten av livet. Utbildade mig därför till brandingenjör och kände omedelbart att jag hamnat i rätt sammanhang.
Har din yrkesroll påverkat dig privat och i så fall på vilket sätt?
Såklart har det man ägnar sig åt stor del av den vakna tiden en inverkan på resten av livet. Tror möjligen att resten av familjen ibland suckar lite
Motivering:
Lasse har i snart trettio år utbildat blivande brandmän och har en alldeles särskild gåva när det kommer till att förklara brandförlopp och brandens kemi. Han gör det inte bara begripligt utan också spännande och levande. På något sätt lyckas han alltid få det att fastna. Den passion och det engagemang han visar i varje lektion går rakt in, och det har påverkat så många av oss som haft förmånen att lära av honom. Lasse är verkligen en eldsjäl i ordets bästa bemärkelse. Hans sätt att undervisa har satt djupa spår hos generationer av brandmän. Hans insats för svensk räddningstjänst är ovärderlig och han förtjänar verkligen att lyftas fram och hyllas.
Foto: Privat
när de inte får starta torktumlaren om vi är på väg hemifrån och när de inte får ladda datorer och annat utan tillsyn. Yrkesskadad!? Ja säkert, men på ett bra sätt!
Har du någon speciell händelse från ditt arbete som du alltid bär med dig?
Har speciella händelser som upprepar sig med jämna mellanrum. Jag har ju genom åren haft förmånen att träffa hälften av alla yrkesverksamma i vår bransch under deras grundutbildning eller vidareutbildning. De, för mig, speciella händelser som då uppstår är när jag träffar en gammal elev och konstaterar att han eller hon, med några års yrkeserfarenhet, blivit en mkt skicklig yrkesman/kvinna och att jag inser att jag varit en del i deras utveckling. Fantastiskt roligt!
När du reflekterar över ditt yrke, själv eller med någon kollega vad handlar det oftast om då?
Med ålderns rätt hamnar ofta diskussionerna på temat ”det var bättre förr”. Det är lätt att raljera kring detta och hitta några exempel som bekräftar denna tes men på det stora hela tycker jag att vår bransch utvecklats på ett fantastiskt sätt de senaste 30 åren och jag hoppas såklart på en fortsatt utveckling som gynnar vårt arbete i vardagen och på skadeplats.
Vad är samverkan för dig och har du några personliga exempel?
Samverkan är i många fall avgörande för ett bra resultat. Personligen föredrar jag ordet samarbete. Ett konkret och näraliggande exempel var för några veckor sedan då vi suttit en tid och projekterat vår nya sökövningsanläggning men kände att vi kört fast lite och behövde inspiration och idéer. Ett telefonsamtal senare så hade vi en inbjudan att besöka Regionala insatsstyrkan i Malmö och titta på deras motsvarande anläggning. Mycket välkommet och inspirerande och det gav oss nya bra idéer och energi att fortsätta vår egen projektering mot en ännu bättre anläggning.
PRENUMERERA!
PRENUMERERA!
27 MINUTER UNDER YTAN
EN BERÄTTELSE INIFRÅN RÄDDNINGSINSATSEN VID NORRALAÅN.
Klockan 13:22 den 29 februari 2020 ringde telefonen hos SOS Alarm. En förbipasserande bilförare rapporterade att en bil kan ha kört av E4:an utanför Norrala, norr om Söderhamn. Kanske mot en åker, kanske något annat. Inringaren hade inte kunnat stanna. Inga fler samtal kom in. Vi hade ingen exakt position, inga vittnen och ingen aning om vad vi var på väg mot.
Text: Räddningstjänsten Södra Hälsingland
Ett larm på ingenting Vi lyssnade med när SOS tog emot samtalet. I Söderhamn hade vi vid den här tiden möjlighet till medlyssning — vi kunde höra larmet live, i realtid, och redan under det pågående samtalet behövde vi bilda oss en uppfattning. Uppfyller det här kriterierna för räddningstjänst? Eller är det bara en bärgning?
Informationen var så tunn att det egentligen inte fanns något att gå på. Ingen bekräftad plats. Inga andra som ringde in, vilket det nästan alltid gör vid en riktig olycka. Varje minut vi väntade på säkrare uppgifter var en minut vi aldrig skulle kunna få tillbaka. Men någonstans fanns en magkänsla — en gnagande oro att det kunde vara värre än det lät. Beslutet fattades: alla enheter larmas samtidigt. Räddningstjänst, polis, flera ambulanser. Fullt pådrag — på ett samtal som knappt innehöll någon information alls. Det var ett beslut som gick emot det försiktiga. Vi visste inte ännu varför det beslutet var så avgörande. Det skulle vi förstå tretton minuter senare.
Mannen vid slänten
Vi körde norrut på E4:an och passerade ån vid Norrala. Och där — mitt emellan vägbanorna — fick vi syn på en man som kämpade sig uppför den branta, steniga slänten. Han var blodig. Ena armen var bruten. Han var uppenbart omtöcknad.
Det skulle visa sig att han hade försökt ta sig upp till vägbanan flera gånger men ramlat tillbaka ner flera gånger. Just i det ögonblick han äntligen lyckades — precis i den sekunden — passerade vi. Vi stannade. Hoppade ut.
Det första han sa, med skärrad röst på engelska, var sex ord som förändrade allt: Min dotter är kvar i bilen.
Vi tittade ner mot ån. Såg vattnet under bron. Och där, i det mörka, stilla vattnet — fyra däck som stack upp ovanför ytan. En bil. Upp och ner. Med en elvaårig flicka fastspänd därinne.
Känslan som slog emot oss går inte att beskriva. Magen vände sig. Hoppet om att det skulle vara en enkel insats dog i samma sekund. Det här var en kamp mot klockan — och klockan hade redan tickat länge.
FAKTA: OLYCKAN VID NORRALÅN
Datum: Lördag 29 februari 2020, klockan 13:22
Plats: E4:an vid Norrala, norr om Söderhamn
Drabbade: En far och hans 11-åriga dotter Förlarm till extraktion: 27 minuter (13:22–13:49)
Uppskattad tid under vatten: 27 minuter och 17 sekunder Kroppstemperatur vid ankomst till sjukhus: 27°C
In i det iskalla vattnet
Två av oss sprang ner för slänten och kastade sig i vattnet. Ingen tid att ta på ytlivräddardräkter. Ingen tid för förberedelser. Vattnet var så kallt att det skar i kroppen, men det spelade ingen roll. Vi försökte ta oss in i bilen från alla håll — dörrar, fönster, allt vi kom åt. Men bilen låg helt upp och ner, fastkilad mot bottnen. Inget gav med sig.
Det stod snabbt klart att bilen behövde vinschas. Vi måste vända den för att ens kunna skapa en öppning. Polisen anlände 13:37, ambulansen 13:38. Ingen av dem hade haft en klar bild av vad som väntade — radiotäckningen i området var bristfällig och sändningarna hade inte gått
Foto: Daniel Sjöholm X-nytt
Foto: Marcus Blomqvist/Samverkanskongressen
fram. Det var först på platsen som lägets allvar slog emot dem.
Polisen: Tanken slog mig — här kan det väl inte ha hänt? Det måste vara längre norrut. Sedan ser vi räddningstjänsten stå stilla. En blodig man mellan vägbanorna. Och under bron — fyra däck ovanför ytan.
Ambulanspersonalen tog omedelbart hand om pappan och satte upp en sjukvårdsplats direkt vid vattnet under bron. Polisen gick in och stöttade oss med vinscharbetet. Ingen behövde fråga vem som skulle göra vad. Ingen väntade på sin tur.
Bäcksvart vatten, noll sikt
När bilen började vinschas hade vi tur — den ställde sig nästan omedelbart upp på högkant. Så fort förardörren nådde ovanför vattenytan påbörjade vi arbetet med att nå flickan. Men det var allt annat än enkelt.
Vattnet var bäcksvart. Sikten noll. Vi kunde inte se någonting. Flickan låg längst ner på passagerarplatsen med säkerhetsbältet på, och vindrutan hade lindats runt henne. Allt vi hade att gå på var händerna — att känna oss fram genom det svarta vattnet, hitta hennes kropp, följa bältet med fingrarna och dyka ner med en kniv för att skära loss det.
En av oss tappade känseln i händerna av kylan och fick bytas ut direkt. Nästa man tog vid utan att tveka. Bilen fortsatte att vinschas parallellt. Varje sekund som gick kändes som en evighet.
Vi visste inte om hon levde. Vi visste inte hur länge hon hade legat där nere. Vi visste bara att vi inte kunde sluta.
Och sedan — lyckades vi. Vi fick upp henne. Flickan fördes till sjukvårdsplatsen under bron. HLR påbörjades omedelbart.
Saker vi inte visste då
Det var först efteråt vi fick hela bilden. Bilen hade inte bara kört av vägen — den hade flugit över ån och slagit i marken på andra sidan med en kraft som deformerade större delen av bilen. Mycket tyder på att flickan förlorade medvetandet redan vid nedslaget, innan bilen ens hamnade i vattnet. Det innebar att hon troligtvis aldrig aktivt försökte andas under ytan — och aldrig drog ner vatten i lungorna. Sedan kylan. Vattnet i Norralaån var iskallt den sista februaridagen. Hennes kroppstemperatur uppmättes senare till 27 grader. Hypotermin — den sänkta kroppstemperaturen — hade saktat ner alla processer i hennes kropp. Hjärnan, som normalt drabbas av irreversibla skador efter fyra till sex minuter utan syre, fick mer tid. Hur mycket mer visste ingen. Men kylan köpte minuter.
Det finns ett uttryck vi bär med oss sedan den dagen. Det låter enkelt, nästan banalt. Men den 29 februari 2020, vid en å utanför Norrala, visade det sig vara skillnaden.
Ge aldrig upp. Det finns alltid en liten chans.
Och så pappan. Trots sin brutna arm, trots att han ramlat ner för den steniga slänten gång på gång — lyckades han ta sig upp till vägbanan i precis det ögonblick vi passerade. Tio sekunder senare, och vi hade kört förbi utan att se honom. Utan honom hade vi kanske aldrig hittat vare sig bilen eller flickan.
Varje enskild omständighet var osannolik. Tillsammans gav de henne en chans.
Signaler i mörkret
Nere vid stranden påbörjade vi HLR. En av poliserna följde med in i ambulansen och hjälpte till — hon hade aldrig gjort hjärt-lungräddning på ett barn i verkligheten, bara läst om det. Men i stunden fanns ingen tvekan.
Det var aldrig en fråga om jag skulle följa med. Ambulanspersonalen jobbade runt mig, räddningstjänsten var ur spel av kylan, och jag fortsatte komprimera. Hela tiden med samma känsla: hon ska klara det här.
Bedömningen var att ambulanstransport till sjukhuset skulle gå snabbare än att invänta helikopter. Flickan lastades och vi påbörjade transporten. Och där, på vägen — dök det upp signaler på EKG:et. Svaga. Nästan omärkliga. Men de var där. Något inne i hennes kropp kämpade fortfarande.
Strax innan ankomst till sjukhuset defibrillerades hon två gånger. Och sedan — ytliga, svaga, men egna andetag. Efter allt det som hade hänt andades hon.
Den som vägrade ge upp
På sjukhuset var det inte alla som trodde att det var värt att fortsätta. Läget var objektivt sett hopplöst. Kroppen hade legat under vatten i nästan en halvtimme. HLR hade pågått länge. Flera bedömde att det var kört.
Men en ung läkare vägrade sluta. Med samma envishet som insatsledaren som larmade på vaga uppgifter, samma beslutsamhet som vi visade när vi kastade oss i vattnet utan dräkt — fortsatte han behandlingen när andra hade stannat. Det var inte okunskap. Det var ett medvetet val att inte stänga dörren så länge det fanns den minsta tänkbara chans.
Och det var det beslutet — precis som alla andra beslut den dagen — som till slut var avgörande.
Hon överlevde.
Fullständig återhämtning. Utan några bestående men överhuvudtaget.
Det är ett utfall som kräver att allting stämmer. Biologin — att kroppen kyldes ner tillräckligt snabbt. Besluten — att larma fullt ut på nästan ingenting. Samverkan — att räddningstjänst, polis och ambulans arbetade parallellt, inte i serie. Och tajmingen — att en pappa lyckades ta sig upp för en slänt i exakt rätt ögonblick.
Inget av det var givet. Men det hände. För att rätt saker gjordes vid rätt tidpunkt, av människor som förstod att minuterna räknades — även när ingen av oss visste hur det skulle sluta.
MACHOKULTUR I BLÅLJUSYRKEN
STRUKTURER, SIFFROR OCH VARDAG
Bakom statistiken om machokultur i blåljussektorn finns verkliga erfarenheter – om att passa in, stå ut och skapa utrymme för förändring.
Text: Viktoria Sandblom
Foto: Samverkanskongressen/Marcus Blomqvist
Under Samverkanskongressen hölls en föreläsning i machokultur inom blåljusektorn. En föreläsning med Ola Mårtensson, socionom med en bakgrund inom både Försvarsmakten, tidigare MSB och som under lång tid utbildat inom ledarskap främst inom räddningstjänsten. Han visade statistik och pratade om bakgrunden till machokulturen och hur den påverkar en organisation på ett teoretiskt plan. Föreläsningen delade han med Jessica Lidberg. Jessica är brandman sedan nästa 20 år tillbaka och var när hon anställdes den första kvinnliga heltidsbrandmannen i Göteborg. I ett samtal mellan Ola och Jessica framträder det tydligt hur normer kring maskulinitet påverkar både individer och organisationer.
”Jämställdhet i mansdominerade verksamheter är i grunden inte en kvinnofråga, utan en mansfråga”, säger Ola. Han beskriver hur maskulinitetsnormer, ofta omedvetna, styr hur kollegor bemöter
varandra, hur onödiga risker tas och hur avvikande beteenden hanteras. Centralt i detta är det han kallar manlig homosocialitet, hur män skapar gemenskap sinsemellan genom språk, humor och beteenden. ”På individnivå finns oftast inte åsikterna eller bemötandet, men i grupp trillar vi dit”, säger han.
Ola lyfter statistik som visar tydliga konsekvenser. Enligt MSB studie Räddningsutbildades karriärval, är det 41 procent av MSB utbildade SMO och brandingenjörer som inte arbetar på räddningstjänsten. Det handlar alltså inte om brist på utbildad personal, utan om att många väljer att lämna. De här siffrorna är anmärkningsvärda då kvinnor blir utsatta för kränkande och diskriminerande beteende från sina manliga arbetskamrater.
Problemet, menar Ola, är att organisationer ofta fokuserar på formella strukturer och policys medan det som faktiskt driver bort människor är något annat. ”Det är kommentarerna, jargongen
och det som sker i det vardagliga samspelet. Det är sällan elakhet, men det är normaliserade beteenden som får konsekvenser.” Han betonar också skillnaden mellan individ och gruppnivå: enskilda personer kan vara stöttande, men på gruppnivå kan normen ändå vara exkluderande. Jessica ger genom sina erfarenheter statistiken ett ansikte. Hon beskriver hur hon tidigt insåg att det inte räckte att vara yrkesskicklig, lika viktigt var att passa in. ”Jag fokuserade på
att bli brandman under utbildningen, inte på vad det skulle innebära att vara kvinna i yrket efteråt.” Men som ensam kvinna på ett lag blev anpassning en strategi för att bli accepterad. ”Jag hängde med i jargongen, sa inte ifrån och försökte smälta in. Det fungerade för mig, men jag vet många som inte har gjort samma val och som hamnat i väldigt utsatta situationer.” Hon berättar om hur vardagen präglas av små men återkommande signaler som ifrågasätter tillhörighet och kompetens. ”Det är sällan de stora övertrampen. Det är nötandet, dag efter dag som påverkar en. När man möts i fikarummet på morgonen och en ny person som kommer in i rummet säger ”God morgon gubbar” jag är ingen gubbe” säger Jessica.
Hon beskriver också hur minoritetspositionen påverkar hur man beter sig på jobbet. Känslor tonas ned och utrymmet att vara sig själv krymper. ”När man är ensam kvinna försvinner delar av det kvinnliga, tills man bryter normen. Då kan reaktionen bli stark.” Samtidigt framhåller hon hur avgörande stödet från kollegor och chefer
är. ”Det räcker att någon bekräftar det man säger, eller markerar i ett sammanhang att de står bakom en, det gör enorm skillnad.” Jessica berättar att hon på sin första arbetsplats hade en kollega vid namn Bengt som stod upp för henne. Både med att fixa praktiska saker som ett duschdraperi så hon slapp duscha naken till allmän beskådan, men främst att han stöttade henne i andra situationer. ”Alla som kommer nya behöver en Bengt, en kollega som står bakom en” säger Jessica.
Både Ola och Jessica är överens om att långsiktig förändring kräver mer än värdegrundsarbete
Nya Version 8 – smartare, öppnare och mer uppkopplad än någonsin
Några av nyheterna – PandoraOpen – öppen integration – Intern loggningsfunktion – Fjärruppdatering – GPS-delning
– 166 100 info@teliumsweden.se
på pappret. ”Det svåra är inte att säga att man jobbar med frågan, utan att förstå finliret, hur ord, skämt och normer faktiskt påverkar människor”, säger Ola. Jessica tillägger: ”Det krävs trygga samtal. Men att våga ta dem innebär alltid en risk för den som redan är i minoritet.” Det krävs en trygg miljö där man vågar säga och nämna även de små sakerna. Kunskap hos ledningen och viljan att ta tag i frågan, samtal där frågan lyfts och tas på allvar.
Machokultur i blåljussektorn är inte ett individuellt problem, utan en strukturell fråga. När utbildad personal lämnar verksamheten av arbetsmiljöskäl får det konsekvenser för både säkerhet och kompetensförsörjning. Att synliggöra detta handlar inte om att peka ut – utan om att förstå varför siffrorna ser ut som de gör, och vad som krävs för att fler ska vilja stanna. ”Många män trivs inte heller i machokulturen utan säger att stämningen är mycket bättre när jag som kvinna är på plats” säger Jessica.
SPÄNNANDE LÄSNING I BLÅLJUSMILJÖER
Samverkan 112 har träffat Anna Granlund, kommunikatör på Brandkåren Attunda, som gjort blåljusens vardag till spännande böcker. Med gedigen research och starkt berättande skildrar hon räddningstjänst och polis i ett samhälle där hotbilderna ständigt förändras och gränserna prövas.
Hur började det?
– Efter många år i bokbranschen blev jag nyfiken på om jag hade en egen röst och något att berätta. Att välja blåljusvärlden som fond föll sig naturligt eftersom jag delade livet med en brandman. Jag tycker också att räddningstjänsten vardag och villkor är spännande – en ganska sluten miljö som få har inblick i, berättar Anna
Du släppte den första boken i serien om Östermalms brandstation 2020, det blev fyra delar. Berätta om den!
– Man får följa utryckningsgrupp fyra med brandmästare Stefan Berg och brandingenjör Jessica Frank i centrum. Gruppen drabbas av mystiska och ofta livsfarliga händelser kopplade till bränder och brott. Läsaren får följa händelseförloppet men också karaktärernas egna trauman och relationer.
Vad har du fått för reaktioner på böckerna?
– Mest positiva, måste jag säga. Både från personer inom räddningstjänsten, som tycker att böckerna är realistiska, men även andra läsare. De finaste återkopplingarna jag fått är nog när någon berättat för mig att de börjat läsa tack vare mina böcker, eller till och med sökt sig till räddningstjänsten efter att ha gjort det. Då känns det som att jag verkligen gjort en insats, förklarar Anna.
Men nu har du startat en ny brandkårsserie, varför det?
– Så mycket har hänt inom räddningstjänsten sedan jag skrev min första serie, titeln brandmästare finns ju exempelvis inte längre. Hela samhället har också förändrats, och med det även brandmännens uppgifter.
Berätta om Tunna röda linjen, som din nya serie heter!
– Det är en realistisk och rå spänningsserie i sex delar om de som står vid frontlinjen när samhället brinner. Det kretsar kring bränder, våld och kriminalitet, där räddningstjänsten bland annat hamnar mitt i konflikter med kriminella nätverk och själva blir måltavlor.
Du är ju inte brandman själv, hur jobbar du så att allt blir korrekt?
– Jag tar hjälp av brandmän, brandingenjörer, brandorsaksutredare och även polis och ambulanspersonal – allt för att det ska bli så realistiskt som möjligt. Sedan skruvar jag såklart till historien för att skapa spänning, ler Anna.
På tal om att inte vara brandman, du är ju inte heller hundförare, ändå har du skrivit två böcker om den världen också? – Där var jag inte ensam författare. Jag hade en partner som var väldigt kunnig inom hundvärlden, och så fick vi självklart hjälp av en hundförande polis – också en otroligt spännande värld att utforska! Två böcker har det blivit om polisens hundenhet där samspelet mellan hundförare och tjänstehundar står i centrum. Serien kombinerar polisarbete, samhällsaktuella brott och starka relationer mellan förare och hundar, där hundarna är lika centrala som människorna.
Följ Samverkan112 på Instagram – i juni kan du tävla om signerade exemplar av Annas böcker!
FAKTARUTA
Bokserien om Östermalm, 4 titlar
1. Den röde hanen
2. Eldsmärkt
3. Se dig brinna
4. Min eld
Tunna röda linjen
1. Pyromanen
2. Korseld
3. Det brända barnet (utkommer september)
4. Grimm (utkommer november)
5. To be decided
6. To be decided
K9 – Hundenheten
1. Position okänd
2. Läge rött
Du kallar dig blåljusförfattare, blir det fler böcker från den världen, om ambulansen kanske?
– Nej, där ger jag mig. Den världen känns alldeles för komplex, skrattar Anna.
Text: Viktoria Sandblom Foto: Stefan Tell
NÄR MINUTERNA RÄKNAS –
BRANDEN I VIKARBYN
Strax före klockan fem på nyårsdagsmorgonen inkom ett larm till SOS Alarm. Det brann i en bostad i Vikarbyn. Räddningstjänsten var på väg, men innan de hann fram var Veine redan på plats – boende i Vikarbyn och engagerad inom CIP, Civil insatsperson.
Text: Brandskyddsföreningen
Foto: Brandskyddsföreningen
CIP är ett nationellt initiativ som drivs av Brandskyddsföreningen. Målet är att civila insatspersoner ska kunna larmas vid olyckor där räddningstjänsten har längre insatstid, med rollen att agera tidigt, rapportera korrekt och arbeta inom ramen för sin utbildning.
Vid branden i Vikarbyn var Veine bara tre minuter bort och kom dit före räddningstjänstens styrka från Rättviks brandstation.
– Vi får larm där vi befinner oss, inom ungefär en mil i omkrets. När jag fick larmet tog jag mig direkt till adressen. Bostaden brann i innervägg och innertak, även ovanför och under fönstret, säger Veine.
Veine började omedelbart släcka. I bilen hade han en privat sexkilos pulversläckare. Utöver den använde han den tvåkilosbrandsläckare som
ingår i CIP-utrustningen. Kort därefter anslöt ytterligare en CIP från Vikarbyn, Hanna, även hon med både privat brandsläckare och CIPutrustning.
– Vi dämpade ner och fick hejd på det ganska mycket. Min kollega sprang runt och knackade på men lägenhetsinnehavaren var redan hos en granne då. Sen tog räddningstjänsten över. Utbildad, utrustad och utlarmad
CIP bygger på en enkel men viktig princip: att vanliga människor med rätt utbildning och utrustning kan göra verklig skillnad innan professionella resurser är på plats. Civila insatspersoner genomgår utbildning via räddningstjänst, får personlig skyddsutrustning och larmas via app i samverkan med SOS Alarm. – Närheten är central. CIP bygger på lokal
Utbildningen omfattar bland annat: grundläggande brandkunskap och släckning
• livräddning och första hjälpen samverkan på skadeplats
kännedom, frivillighet och viljan att hjälpa de som finns nära, ofta bokstavligen grannar. Insatsen i Vikarbyn är ett exempel på just detta: att vara där när det behövs, göra det man kan, och lämna över när räddningstjänsten tar vid, säger Mikaela Näslund, Samordnare Civil insatsperson Dalarna, på Brandskyddsföreningen. CIP förstärker samhällets förmåga genom tidig närvaro, bättre lägesbilder och minskade skador. Det är ett arbetssätt som visat sig vara kostnadseffektivt och skademinskande – och som samtidigt stärker tilliten mellan människor och samhällsaktörer.
Veines insats är en av många. Tillsammans bildar de en helhet: civila insatspersoner runt om i landet som, med utbildning och medmänsklighet, bidrar till ett tryggare samhälle.
Angripare utnyttjar ofta mänskliga svagheter, som social manipulation, för att få åtkomst till system.
BLÅLJUSPERSONALEN SOM MÄNSKLIGA BRANDVÄGGAR
MOT CYBERHOTEN
Cyberangrepp och -haverier hotar dagligen samhällsviktiga funktioner som räddningstjänst, sjukvård och polis. Dessa angrepp försvagar insatssystemen och ökar sårbarheten, samtidigt som kraven på cybersäkerhet på oss skärps – exempelvis genom EU:s prioriteringar inom sjukvården och NATOs värdlandskrav.
Text: Johanna Parikka Altenstedt, Cybernode/RISE
Foto: Aija Svensson och RISE
Standardkonsekvensscenario för blåljus EU-, USA- och Storbritanniens cybersäkerhetsmyndigheter beskriver ett standardscenario för cyberincidenter inom ambulansverksamheten: angrepp mot digitala system leder till bortfall av adress- och positionsdata, vilket tvingar ambulanser att navigera utan digitalt stöd. I Region Stockholm rapporterades över 400 felnavigeringar 2025, bland annat när en ambulans lotsades fel till en skolgård istället för en akutadress. GPS-störningar, troligen från ryska sändare, har också påverkat ambulanser dagligen, vilket underminerar medborgarnas tillit till samhällets kärnuppdrag.
Säkerhetsåtgärder och samverkan
För att möta dessa hot krävs starka cybersäker-
hetsåtgärder, som skydd av datornätverk och effektiva system för övervakning och incidentrespons. Samverkan mellan offentlig förvaltning, civilsamhälle och privata aktörer är avgörande för att förbättra beredskapen. Detta kallas Private-Public-Partnership (PPP) och kräver att det skapas tillit för informationsdelning mellan privata och offentliga aktörer, något vi är rätt ovana med i Sverige. Samtidigt behövs ett helhetsgrepp över digital utveckling: inte alla system behöver vara uppkopplade hela tiden. IT/ OT-arkitekturen ska segregeras, och enheter ska kunna isoleras vid hot.
Blåljusfordon som mål för cyberangrepp Forskning visar att cyberangrepp ofta riktas mot fordonsnära system, som CAD och mobila terminaler. Ambulanser och polisfordon fungerar som ”rullande nätverksnoder” med WiFi, 5G och lokala kommunikationssystem. Sverige har
ALLMÄNNA RUTINER FÖR BLUETOOTH
Bluetooth förenklar anslutning mellan enheter som används inom ESS-verksamhet, såsom smarttelefoner, surfplattor, bärbara datorer, headset och fordon
• Bluetooth kan konfigureras så att endast betrodda enheter tillåts ansluta.
• Bluetooth kan sättas i ”osynligt” läge eller stängas av helt när det inte behövs, för att minska risken för obehörig åtkomst.
• Bluetooth finns numera i många olika typer av enheter; klockor, ringar, smycken, smarta kläder, lampor, smarta ID-handlingar, högtalare, smarta byggnader, m.m.
• Räckvidden är normalt minst 10 meter, men kan i vissa fall uppgå till 100 meter eller mer.
hittills haft Rakel som separat kommunikationssystem, men detta ska ersättas 2028 med SWEN, ett 5G-baserat nät med stöd för video, bild och sensordata. Fordonen innehåller också många IoT-enheter och sensorer, vilket ökar attackytan.
Personalen som kritisk länk Angripare utnyttjar ofta mänskliga svagheter, som social manipulation, för att få åtkomst till system. Det kan handla om att lura personal att dela uppgifter, använda oskyddade terminaler eller koppla upp sig via osäkra nätverk. Därför behövs ”mänskliga brandväggar” – utbildade medarbetare som har kunskap om risker och åtgärder, och som kan förmedla detta inom organisationen.
Cybersäkerhet som ledningsfråga Cybersäkerhet är en ledningsfråga, och ansvaret ligger hos den högsta ledningen. EU-regler som NIS2 kräver att verksamheter analyserar sina sårbarheter och risker, inklusive hos leverantörer. Ledningen måste också följa omvärldsutvecklingen, som exempelvis att flera länder flyttar bort från Windows och över till europeiska molntjänster. Med tanke på den ökande användningen av AI och den data som produceras vid utryckningar, är det viktigt att ta frågan om digital suveränitet på allvar. Ett sätt att börja med är att ledningen ser till att medarbetare har resurser och utbildning för att bli mänskliga brandväggar.
ALLMÄNNA RUTINER FÖR WIFI
• Skicka endast personlig information via trådlösa nätverk om den är krypterad – antingen via en krypterad webbplats eller ett säkert Wi-Fi-nät.
• Kontrollera att webbadressen börjar med https (”s” står för ”secure”). Vissa webbplatser krypterar endast inloggningssidan – om någon del av sessionen inte är krypterad kan hela kontot vara sårbart.
• Forskning har visat att många appar inte krypterar data korrekt. Undvik därför känsliga appar på osäkra Wi-Fi-nät.
• Om du måste använda offentligt Wi-Fi för känsliga transaktioner (t ex banken), använd företagets mobila webbplats (där https kan kontrolleras) i stället för appen.
• Undvik appar som kräver personliga (personnummer!) eller ekonomiska uppgifter.
ALLMÄNNA RUTINER FÖR E-POST
• Var skeptisk även till e-post som verkar komma från kända avsändare – adressen kan vara förfalskad, lär dig kontrollera vilken den riktiga sändaren är (lägg muspilen på avsändarnamnet – då framkommer den riktiga avsändareposten).
• Om du inte kan verifiera att ett misstänkt e-postmeddelande är legitimt, radera det utan att öppna det.
• Svara inte på skräppost eller trakasserande e-post.
• Stäng av automatisk nedladdning av bilagor.
8 SEPT 2026, KL 9.30–15.30, THE POT, KARLSHAMN
På vilka sätt är frivilliga en del av räddningstjänstens framtid?
Civilsamhället som resurs behövs mer än någonsin och vid flera olika typer av kriser och akuta händelser.
För anmälan och fullständigt program: jessica@heartrunner.com
Välkommen till ett kostnadsfritt seminarium med fokus på erfarenhetsutbyte och framtidssyn deltasverige.se smslivraddare.se heartrunner.com
Text och foto: Polismuseet
SEMESTERTIPS!
FAKTARUTA
Besök Polismuseet på Museivägen 7 Stockholm. Öppettider: tisdagar till fredagar 12-17 och lördagar och söndagar 11-17. Polisanställda går in gratis samt barn och ungdomar under 19 år.
BESÖK POLISMUSEETS NYA
UTSTÄLLNING POLISLIV
Den 28 mars öppnade Polisliv, Polismuseet nya historiska utställning och största satsning på många år. Här kan besökare uppleva och utforska polishistoria från 1850 och fram till idag, berättad av och med poliserna själva. Många delar i utställningen är interaktiva, passa på att prova polisuniformer eller varför inte polisbilen? Testa om du kan skilja äkta från falskt!
Polisens historia
I Polismuseets nya utställning får du veta mer om polisens historia, från en tid när poliser patrullerade på linje, kvinnor var polissystrar, spritpoliser jagade smugglare och fram till idag, när poliser patrullerar på nätet. Här delar poliser och polisanställda med sig av personliga upplevelser från uppmärksammade händelser som till exempel Norrmalmstorgsdramat, Göteborgsbranden och polismorden i Malexander. Brottsfall som förändrat polisens arbete för alltid.
Fordon och utrustning
Titta närmare på polisfordon och utrustning från förr och nu. Här visas till exempel den första motorcykeln Indian från 1918 och den banbrytande ledningsbussen Dodge från år 1968, som gjorde polisen nåbar överallt. Ta reda på hur polisen har gått från självstyrande, kommunala organisationer till dagens enhetliga statliga Polismyndighet.
Testa och prova
I Polisliv kan du testa och prova på egen hand, både stora och små kan ta på sig polisuniformer från olika tidsepoker. I olika spel och quiz kan du testa sina kunskaper om polisen och livet som polis. Hur hade du klarat dig som polis på 1800talet? Testa att linjepatrullera med kontrollur på tid. Passa på att utmana dig själv; se vilka lagar du har koll på och vilka gradbeteckningar och polistitlar du känner till.
Utreda brott
Här får du lära sig mer om polisens utredningsarbete och själv testa på att lösa brott. Titta närmare på hur fingeravtryck analyseras och testa skilja äkta från falskt. Här möter du banbrytande utredare och tar del av uppmärksammade och unika fall. Vissa av fallen har förblivit olösta medan andra tog oväntade vändningar, men alla har drivit polisens metoder framåt.
Polisen i Sverige
Möt dagens polis … Nära, synlig och i samtal med dig som medborgare. Hoppa själv in i polisbilen, slå på blåljuset och häng med på utryckning! I Polisliv möter du poliser och polisanställda från hela Sverige och få en inblick i polisens uppdrag genom tiderna.
HÄR TRÄNAS POLISSTUDENTER
FÖR ETT HÅLLBART ARBETSLIV
Det börjar ofta med en bild många har burit länge: blåljus, bilkörning, snabba beslut. Men verkligheten bakom polisyrket är mer komplext än så. Det handlar om att orka springa när benen redan skakar, hålla fokus när luften är tung och stå kvar när andra backar. På Högskolan i Borås tränas polisstudenterna för just de ögonblicken. Här kopplas hälsa, träning och mental förberedelse direkt till det som faktiskt händer ute i verkligheten – något som gör studenterna ännu mer motiverade.
Text: Jonas Sehlin
Träning är hämtad från verkligheten
När polisläraren Bernhard Sandberg beskriver kursen Fysisk och mental förberedelse i relation till polisärt arbete är han tydlig: upplägget har ändrats i grunden. Det som tidigare samlades under begreppet ”hälsa” har flyttat närmare polisens arbetsuppgifter.
Studenterna får uppleva vad som händer när kroppen pressas. De jagar en gärningsperson i full fart. De ska hålla linje mot en fiktiv fotbollsklack. De gör HLR när deras egna andning inte riktigt återhämtat sig. De bär människor från ett ställe till ett annat – ibland över längre sträckor än de trodde var möjligt.
Bernhard säger det utan omsvep:
– Det är en sak att prata om vad som krävs. Det är en helt annan att uppleva det när pulsen ligger på 190.
Det är just den upplevelsen som gör skillnaden. Den tar utbildningen bort från ren fysträning och rakt in i polisens vardag. Och det märks på studenterna.
Hälsa är inte ett sidospår – det är en förutsättning Kursen vid polisutbildningen i Borås handlar inte om att förvandla studenter till elitidrottare. Det handlar om att ge dem förutsättningar för att klara ett hållbart arbetsliv. Träning, kost, sömn och återhämtning ska ingå i utbildningen lika naturligt som momenten med uniform.
RÅD TILL DIG SOM VILL PLUGGA TILL POLIS
Bernhard skickar med tre raka råd till den som funderar på att börja polisutbildningen:
• Träna på ett sätt som utmanar dig och är hållbart över tid. Då växer den fysiska förmågan och den mentala hårdheten blir starkare.
• Förbered dig mångsidigt. Träning, kost, återhämtning och sociala relationer är en stabil grund.
• Bygg sunda vanor och var disciplinerad. Det är vanor som håller dig hel i längden.
Studenterna kommer in med olika bakgrund. Vissa har tränat hela livet. Andra har undvikit idrottssalen sedan mellanstadiet.
– Vårt jobb är att bygga dem starka både fysiskt och mentalt, på flera sätt och utifrån deras individuella förutsättningar. Målet är att när de lämnar utbildningen efter två år så är de så hållbara som möjligt och redo för att möta samhällets utmaningar. Det är ett stort ansvar samhället ger oss poliser, det är ett stort ansvar vi poliser ger varandra och det är ett ansvar vi måste vårda, säger Bernhard.
Styrka handlar inte bara om muskler. Det handlar om att ta sig igenom ett nattpass, komma tillbaka efter en tuff händelse eller ta hand om sig själv när livet med skiftarbete börjar ta plats i vardagen. Det är här sömn, kost och mental återhämtning kommer in.
Ansvar redan från dag ett
Att kliva in i polisutbildningen innebär att kliva in i ett yrke där ansvar inte går att lägga åt sidan. Det följer med in på varje pass, varje ingripande och varje möte med människor som befinner sig i pressade situationer. Det handlar inte bara om att ta beslut när det hettar till, utan också om att vara förberedd på ett sätt som håller över tid. Därför lägger Högskolan i Borås stor vikt vid att studenterna tidigt ska förstå hur deras egen
Bernhard Sandberg
Foto: Erik Andersson Högskolan i Borås
Foto: Erik Andersson Högskolan i Borås
fysik, sömn, matvanor och mentala förmåga påverkar deras möjligheter att faktiskt göra skillnad när det behövs.
– När studenterna tränar i scenarier som liknar arbetet ute i yttre tjänst blir det tydligare vad som står på spel. Allt ifrån vardagshändelser som att springa ikapp en gärningsman, hålla en arm till att utan att tveka springa mot en väldigt stökig situation och vara redo att agera. Det skapar en förankring som är svår att få genom traditionella träningsmoment, och det gör att de ser sin egen roll och sitt eget ansvar på ett nytt sätt, förklarar Bernhard.
Linnea Thuresson ska börja fjärde terminen på Polisprogrammet. Innan hon började utbildningen hade hon bilden av att man behövde vara en superatlet för att bli polis. Den bilden förändrades direkt när hon började utbildningen: – Vi är olika stora, olika starka och har helt olika bakgrund, och ändå fungerar det. Träningen här handlar inte om att passa in i en mall, utan om att lära sig jobba med sin egen kropp och sina egna styrkor.
Att kursen nu sätter hälsa i sin rätta kontext har betytt mycket för hennes motivation:
– När övningarna verkligen liknar situationer som poliser hamnar i på riktigt, känns allt mycket mer begripligt. Man fattar varför man måste träna, och det gör att man tar det här ansvaret på en annan nivå, fortsätter Linnea.
Meningsfull träning ökar motivationen
Övningarna i polisiär kontext speglar den verklighet studenterna är på väg in i. Övningarna kompletteras under den tredje terminen med ett löptest och en hinderbana som kräver både tempo och teknik. Simning och livräddning, bland annat i isvak. Momenten är ingen tävling. Det är verktyg.
– När kursen gjordes om blev förändringen tydlig och resultaten förbättrades på våra tester. Motivation och engagemang ökade. Studenterna förstår varför de behöver träna på ett visst sätt. Varför det spelar roll att orka bära någon. Varför det är viktigt att kunna jobba när kroppen är trött. Poliser har inte lyxen att kunna välja att sluta för att de är rädda eller trötta, vi slutar när uppgiften är klar, den förmågan kommer inte av sig själv. Allt detta är lättare att ta in när man vet exakt vad det behövs till, avsluta Bernhard.
AVKOPPLING OCH SPÄNNING I ETT
MED PODDEN KRIMINOLOGERNA
Söker du både spänning och avkoppling i sommar? Då kan podden Kriminologerna vara något för dig.
Text: Solveig Klug. Omslag: Suss Wilén.
Kriminologerna är en populärvetenskaplig true crime-podd, som kombinerar tilllämpning av kriminologisk teori på verkliga brottsfall. Du får alltså ta del av både brottsfallens när, var och hur, samt hur de kan förklaras vetenskapligt utifrån kriminologin. Genom att förklara brott, går det även att säga något om vilket förebyggande arbete som kan bedrivas för att förhindra att det händer igen.
Podden har initierats av Charlotta Thodelius, docent i kriminologi vid Akademin för polisiärt arbete vid Högskolan i Borås och hon driver den tillsammans med Sofia Persson, universitetsadjunkt i kriminologi och Jonas Sehlin, kommunikatör.
– Idén till att starta en podd med det här upplägget kom upp i samband med undervisningen i kriminologi, där vi såg att våra studenter på Polisprogrammet ofta lärde sig teori bättre ju mer tillämpbar den är, och där vi skulle kunna nå en bred lyssnargrupp om vi skapade något nytt inom true crime-genren, berättar Charlotta Thodelius.
Podden fyller flera syften, dels fyller den en lucka i true crime-genren då vanliga poddar ofta fokuserar på när, hur och var i brottsfall, dels finns det en bred grupp som är intresserade av kriminologi.
– Vår podd bidrar till en djupare förståelse för varför det blev som det blev, samtidigt som vi kan bidra med teoretiska perspektiv som poliser och kriminologer kan använda i sin yrkesvardag eller för att själva förstå brott på nytt sätt. Det handlar även om att lyfta fram en relativt osynlig grupp av kvinnliga forskare inom kriminologin, nämligen de som jobbar med grova våldsbrott, förklarar Sofia Persson.
Fokus på grova våldsbrott
Podden har fokus på grova våldsbrott i Sverige, då de grova våldsbrotten ofta är svåra att förstå eller förklara i allmänhet.
– Det handlar även om brott som ofta har diskuterats i media eller sociala medier, och som utifrån kan ses som oförklarliga men där vi kan erbjuda en förklaring. Bland annat har vi tagit upp skolskjutningen i Kungälv, Nella-mordet i Fagersta och hedersmordet i Landskrona. Vi har även haft specialavsnitt med Hasse Aro om kalla fall och LaxTon Ghost Sweden om spökkriminologi, berättar Sofia Persson.
Responsen från lyssnarna är positiv, många uppskattar poddformatet och upplägget och flera lyssnare har tipsat om fall som de är särskilt intresserade av. I snitt har podden 3 500–4 500 lyssnare per avsnitt, men ett avsnitt om dubbelmordet i Värnamo har hittills nått 9 300 lyssnare. I april släpptes det tolfte avsnittet.
Vad kan lyssnarna vänta sig framöver? – Inför sommaren, i säsong tre, kommer vi bland annat att ta upp Hagamannen, förklaringar till styckmord och frågan om hur vi kan förstå barn som dödar barn. Vi planerar även för säsong fyra till hösten, som kan ses som en stickspårssäsong, där vi även kommer titta på andra brottstyper än det grova våldet och bjuda in fler spännande gäster, tipsar Charlotta Thodelius.
Linnea Thuresson
Foto: Benjamin Seipel
SÅ HAR REGION STOCKHOLM OCH
SJÖRÄDDNINGSSÄLLSKAPET BYGGT EN
SAMVERKAN SOM RÄDDAR LIV
Sedan många år tillbaka samverkar Sjöräddningssällskapet med flera av landets regioner för att personer till sjöss och i skärgårdsmiljö ska få den vård de behöver. Sjöräddningssällskapet utför cirka 850–900 uppdrag per år där samverkan med regionerna sker. Samarbetet vilar på avtal i olika former. Tidningen har träffat Åse Sjökvist, biträdande stationschef vid Ambulansstation Värmdö, samt Tomas Karlsson, regionledare på Sjöräddningssällskapet, för att prata om samarbetet.
Text: Robert Stjerndahl
Det typiska uppdraget – sjukvårdsinsats på ö utan vägförbindelse
Det vanligaste är att en person med ett vårdbehov befinner sig på en ö utan bilväg eller färjeförbindelse. SOS Alarm tar emot ett 112-samtal, indexerar vårdärendet, och regionens ambulansdirigering medlyssnar och bedömer prioritet. Larmplanen i Zenith föreslår närmaste sjöräddningsstation via kartstöd. Båt och ambulans larmas parallellt. Räddningsskepparen kvitterar tillbaka till ambulansdirigenten, en gemensam RAKEL-talgrupp etableras, och en mötesplats bestäms i dialog mellan sjöräddaren och ambulansdirigenten.
När de möts på en lämplig kaj, brygga eller motsvarande kliver ambulanspersonalen ombord på sjöräddningsbåten, båten går ut till personen med ett vårdbehov, ett första omhändertagande sker på platsen, och samma båt tar patient och ambulanspersonal tillbaka till bryggan. Därifrån fortsätter ambulansen till sjukhus. Ibland sker uttransport och återtransport med olika båtar – det beror på ärendets karaktär och hur brådskande det är.
Antalet uppdrag har ökat stadigt sedan flera år tillbaka.
– Folk blir kanske inte sjukare – men man blir definitivt äldre. Jag märker när jag är ute på öar i Stockholms skärgård att det är fler som under pandemin fick möjlighet att börja jobba hemifrån och tillbringade längre tid i skärgården. Man kanske inte bara är där sommarveckorna utan skaffar ett vinterboende, säger Tomas Karlsson.
SITS – sjukvårdsinsats till sjöss
I Region Stockholm finns en särskild resurs som har utbildning, utrustning och beredskap för så kallade sjukvårdsinsatser till sjöss, på is eller på fartyg.
Personalen har särskild utbildning, och ambulansen är utrustad med säkerhetsutrustning för ambulanspersonalen. Utbildningen syftar till att på ett säkert sätt kunna hantera en nödsituation till sjöss, exempelvis att överge en båt eller helikopter. Den är både teoretisk och praktisk – med moment som att överge fartyg och kliva ombord i en livflotte.
SITS bör inte förväxlas med vanliga sjukvårdsuppdrag i skärgården. Beteckningen
SITS – sjukvårdsinsats till sjöss – avser specifikt uppdrag på vatten, ombord på fartyg eller vid fartygsbrand och i Region Stockholm kräver det särskild utbildning och utrustning. Det är ett fåtal uppdrag per år. SITS-uppdraget regleras i Socialstyrelsens föreskrifter om ambulanssjukvård samt i samverkansavtalet med Sjöräddningssällskapet.
Sjukvårdsuppdrag på ö utan bro- eller färjeförbindelse är den stora volymen, och alla ambulanser i Region Stockholm ska kunna utföra dem – inte bara de utpekade SITS-enheterna.
– Vi har det lilla undantaget som bekräftar regeln, säger Tomas Karlsson. Ligger isen och ambulansbesättningen ska kliva ombord på en svävare, då är det bra att det är en SITS-ambulans med erforderlig säkerhetsutrustning – dräkter, flytväst och så vidare. Att åka svävare i skärgårdsmiljö är förenat med högre risker, och därför behövs utökad säkerhetsutrustning. Men de allra flesta uppdragen är korta transporter ut till en ö under relativt lugna förhållanden.
SITS-utrustad ambulanspersonal från Ambulansstation Ekerö
Vem ansvarar för vården och kostnaden?
Uppdragen vilar på Hälso- och sjukvårdslagen – god vård åt alla som vistas i regionen, på lika villkor. Det gäller också till sjöss och på öar utan vägförbindelse.
– Den juridiska ansvarsfördelningen är glasklar: Region Stockholm är alltid ansvarig för vården, oavsett om personen med ett vårdbehov befinner sig på en ö eller ombord på en båt. Sjöräddningssällskapet ansvarar för transporten, säger Åse Sjökvist.
En vanlig missuppfattning som behöver röjas undan är att Sjöräddningssällskapet fakturerar regionen för insatserna. Det stämmer inte – och har inte stämt på mycket lång tid. Verksamheten är helt kostnadsfri för regionen.
Avgränsningar – ingen konkurrens med andra aktörer
En viktig gränsdragning som båda parter värnar är att Sjöräddningssällskapet inte ska konkurrera med övriga aktörer i skärgården. Planerade resor – exempelvis
dialys eller eftervård efter en operation – ska bokas av regionen via båttaxi eller annat lämpligt alternativ. En planerad sjukresa är inte något som Sjöräddningssällskapet utför.
Vad har Sjöräddningssällskapets besättningar för utbildning?
Samtliga sjöräddare är grundutbildade i första hjälpen, och utbildningen repeteras årligen. Den är något utökad jämfört med en standardkurs och omfattar bland annat D-HLR, spinal rörelsebegränsning, hantering av hypotermi, hantering av spinebord och mycket annat. Vid stationerna inom Region Stockholm har besättningarna dessutom utbildning och personliga delegationer i syrgasbehandling.
Ombord på samtliga sjöräddningsenheter finns en standardiserad första hjälpen-utrustning som ser likadan ut i hela Sverige.
– Hoppar någon in och håller beredskap på grannstationen i eftermiddag och tar den röda första hjälpenväskan, så vet man att där finns syrgasen. I den gröna finns första hjälpen-utrustningen, som lätt kan tas med. Utrustningen följer samma standard i hela landet, säger Tomas Karlsson.
Utlarmningen – varför är effektiv utlarmning avgörande?
Tidigare gick larmet manuellt: ambulansdirigenten ringde till JRCC för att begära stöd av en båtresurs, varpå JRCC ringde stationen. Nu går det direkt via SOS Alarms system. Ett knapptryck triggar besättningarnas personsökare och RAKEL ombord på båten. Tidsbesparingen är substantiell – men minst lika viktig är förstahandsinformationen.
När larmet kommer från en SOS-central som är van att larma Sjöräddningssällskapet innehåller det kontaktuppgifter till inringaren, ofta information om vad ärendet handlar om, och – kritiskt – positionering på fastighetsnivå. Det innebär att sjöräddaren redan vid
Behöver du kontakt med Sjöräddningssällskapet för att effektivisera samverkan i din region?
Kontakta info@ssrs.se
larmögonblicket kan börja resonera om vilken brygga som ska användas och vem på den aktuella ön som kan hjälpa till.
Lokalkännedom
Både Region Stockholm och Sjöräddningssällskapet lyfter att lokalkännedomen är en bärande del av den effektiva samverkan som sker. Det handlar inte bara om sjökortet – det handlar om att veta vilken brygga som faktiskt fungerar i nordvind, vem på ön som har en fyrhjuling som kan hjälpa till, och vilken väg på ön som är bäst för att undvika besvärlig terräng.
Arbetsmiljö
Båda parter ser arbetsmiljön som ett område med tydlig utvecklingsriktning. Region Stockholm bygger nu upp ett systematiskt övningskoncept för att SITSpersonalen ska kunna öva regelbundet tillsammans med Sjöräddningssällskapet med flera. – Vi har gjort riskanalyser och identifierat vad vi behöver bli bättre på. Det är något vi jobbar med kontinuerligt, och efter en ordentlig isvinter har vi identifierat att vi behöver lägga särskilt fokus på hur vi hanterar arbetsmiljön på isen, säger Åse Sjökvist. – Till syvende och sist – om medarbetaren känner att den personliga säkerheten är hotad, så måste vi kontakta vår bakjour. Vi har alltid en ambulanschef i beredskap. Man är sitt eget skyddsombud. Hittills har vi aldrig hamnat i det läget att vi känner att det är för otryggt att åka ut. Vi har ett samarbete där vi diskuterar med besättningen om något skulle vara riskfyllt, säger hon.
Sjösjuka – ett arbetsmiljöproblem?
– När vi pratar med besättningarna efter ett uppdrag och frågar hur det gick, kan svaret bli: ”Jo, det gick bra. Men det blev lite sjösjuka hos ambulanspersonalen ombord.” Det är väl det vanligaste ”arbetsmiljöproblemet” jag har hört talas om. Sjösjuk blir de flesta förr
eller senare. Uppdragen nattetid, ganska långt ut mot färjelederna, är tuffa – det är inget snack om det, säger Tomas Karlsson
Krishantering efter uppdrag
Sjöräddningssällskapet hanterar krisstöd i tre nivåer. Lokalt på stationen via stationsansvarig och befälhavare. Regionalt via Sjöräddningssällskapets operativa jour, som motsvarar tjänsteman i beredskap och kan agera omgående. Sedan en tid tillbaka har Sjöräddningssällskapet också en kommersiell tjänst med professionellt krisstöd som kan anlitas för att stötta stationens besättningar efter tunga uppdrag.
Flera stationer har dessutom utbildade kamratstödjare – ett äldre system som fortfarande fungerar bra där det finns kvar. Tomas beskriver det som en process som kräver fingertoppskänsla – man måste vara adaptiv beroende på stationens egen förmåga att ta hand om svåra händelser.
Uppdraget i stormen som bekräftar välfungerande samverkan
Sent en kväll, mitt under en av säsongens kraftigaste stormar, kommer larmet. På en ö har en person fått ett träd över sig. När larmet kommer har personen legat utomhus i flera timmar. Det blåser 20–25 sekundmeter. Det är två-tre grader i luften. En granne har först hittat ett klädesplagg på marken och börjat ana oråd –sedan funnit personen under trädet.
Larmet kom till Sjöräddningssällskapet från ambulansdirigeringen som Assistans till ambulans prio 1. En räddningsbåt från Sjöräddningssällskapet hämtade upp ambulanspersonal på fastlandet och gick därefter ut till ön.
På plats kunde lokalbefolkningen på ön vägleda oss fram till olycksplatsen med hjälp av fyrhjulimg. Ambulanspersonal och sjöräddare kunde göra ett första omhändertagande av personen.
Ytterligare fyrhjulingar som snabbt mobiliserades av lokalbefolkningen kom till platsen och transporterade sedan patient och ambulanspersonal cirka en kilometer över ön i piskande regn, fram till en mötande räddningshelikopter från Sjöfartsverket som hade landat på ett öppet gärde.
– Det var helt lysande exempel på en välsmord samverkan säger Tomas Karlsson. Det var lokalbefolkning, det var Sjöräddningssällskapet, det var ambulansen, det var räddningshelikoptern. Det räddade personens liv.
Det som imponerade mest, fortsätter han, var hur sjöräddaren under framförande också via telefonen i lurarna etablerar kontakt med boende på ön som kan assistera med transport med fyrhjulingarna
Det visar vikten av lokalkännedom, vilket är en av Sjöräddningssällskapets tydligaste styrkor med 73 stationer runt om i landet.
– Jag hade aldrig kunnat göra samma sak. Jag saknar lokalkännedomen säger Tomas Karlsson.
Text: Anna Granlund
BRANDMÄNNEN I UKRAINA FÅR INTE DÖ
Klockan halvett under den första natten i Kiev går flyglarmet, det låter precis som från en film från andra världskriget – men det här är världens första ”moderna” krig – en testplats för allehanda nya vapensystem och en aldrig sinande uppfinningsrikedom om hur man kan använda drönare och minor för att lemlästa och döda människor.
Men vi börjar från början.
Jag sitter ner med Johan Söderlind från Brandkåren Attunda, nyligen hemkommen från en utbytesresa till Ukraina, där han tillbringat nästan två veckor tillsammans med ett antal kollegor från bland annat Södertörns brandförsvarsförbund och några följeslagare från Myndigheten för civilt försvar (tidigare MSB). Johan är brandman och vice gruppchef på Sigtuna brandstation utanför Stockholm, och är även utbildningssamordnare och instruktör för räddningstjänst under höjd beredskap. Syftet med resan är att lära sig om hur brandkåren i Ukraina hanterar det explosiva hot som drabbar dem. Dagligen. En resa som ska ge ”kött på benen” till instruktörerna som de kan ta med sig hem till Sverige där de ska utbilda sina kollegor i AMH – Ammunitions- och minhantering. Att få snacka ”brandman till brandman” är värdefullt, och de berättelser som Johan kommer att få ta del av under denna resa glömmer han aldrig.
”Proceed to the nearest shelter – var inte modig, sök skydd”, säger rösten i appen Airalert som alla i gruppen uppmanats att ladda ner inför resan. Johan och de andra skyndar ner i hotellets skyddsrum, som egentligen är garaget, där det finns ett antal sängar och fåtöljer. Därifrån kan de via appen Airalert, men även Telegram, följa vad som händer i realtid, och de osannolika siffor som de fått ta del av i en säkerhetsgenomgång inför resan blir nu verkliga.
Det senaste året har Ukraina attackerats av i snitt 4-5 000 drönare och cirka 300 robotar varje månad. Overkliga siffror. Och det är inte vilka drönare som helst. De så kallade SHAHED-drönarna, iranska från början men som ryssarna adopterat, bär på cirka 30 kilo sprängmedel vardera och har en räckvidd om ungefär 250 mil. De drivs av en enkel förbränningsmotor och en propeller och kan komma upp i 150 km/h. Men Ryssland experimenterar också med jetdrivna drönare som kan nå mycket längre och bära tyngre. Drönarna, som är förhållandevis billiga vapen, används som ett så kallat ”täcke”, för att skydda de mycket dyrare robotarna som kommer efter.
Att följa vad som händer live via olika appar känns som att titta på ett tevespel – men natt två på hotellet, när ryssarna manglar Kiev i en jätteattack med över 700 drönare och 110 robotar –blir det på riktigt. Johan och hans kollegor fick då tillbringa över nio timmar i hotellets garage. Helt plötsligt känns gårdagens restaurangkväll med middag och en öl väldigt långt borta. Krigets kontraster är ett begrepp som kommer att återkomma under samtalet med Johan.
Brandmännen i Kiev helt oförberedda på kriget I Kiev fick Johan och de andra träffa en av brandgrupperna från de centrala delarna av staden. De är alla måna om att få berätta hur det var när kriget inleddes. Hur de blev tagna på sängen och inte visste vad de skulle göra. Det slutade med att samtliga brandmän tog med sig sina familjemedlemmar och bosatte sig på brandstationen. En situation som blev ohållbar
redan efter några veckor. Ni kan ju tänka er cirka 60 brandmän med familjer på en och samma brandstation. De fick ta ett nytt beslut, att dela gruppen i hälften. Ett beslut som skulle visa sig bli ödesdigert då halva gruppen bara dagar senare befann sig på ockuperad mark och inte kunde nå brandstationen. Tack och lov lyckades ukrainarna frita den delen av Kiev och brandmannalivet kunde återgå till det ”normala”.
Sedan flera år tillbaka rullar de nu på fyra skift, jobbar ett dygn och är lediga i tre. När de åker på larm åker samtliga 15 brandmän ut och de tar med sig alla fordon de har. Det ger större flexibilitet, de kan dela upp styrkan vid behov och fördela om personal där den behövs bäst. Unikt är att de även har en utbildad psykolog med sig. Den personens uppgift är att ta hand om drabbade och anhöriga på skadeplats, ett sätt att frigöra tid från brandmännen som kan fokusera på själva räddningsinsatsen. Psykologen hjälper självklart även brandmännen på stationen när det finns behov att prata.
Om vi dör, vem ska rädda alla drabbade då?
”Vi får inte dö”, säger brandmännen
En så kallad ”Doubletrap” är det största hotet för brandmännen i Ukraina. När brandstyrkan får ett larm efter en explosion som slagit ner i en byggnad väntar de på klartecken från försvarsmakten innan de åker ända fram. De måste vara säkra på att det inte kommer en andra anfallsvåg från luften. Även om de har både drönarvarnare och störsändare i alla brandbilar är samarbetet med försvaret av största vikt. För som brandmännen själva säger – om vi dör, vem ska rädda alla drabbade då? Det är viktigt både för moralen och stridsviljan hos folket att räddningstjänsten fortsätter fungera.
Något som Johan och de andra får se dagliga bevis på är folkets uthållighet och moral. Att det
går att hitta någon slags vardag även i krig. Så fort en explosion inträffat, läggs resurser på att röja upp och städa. Många gator och stadsdelar ser ut som i vilken europeisk stad som helst. Förutom att samtliga monument av historisk och kulturell betydelse är inkapslade och rejält skyddade. För vilka är ukrainarna utan sin historia och kultur – går den förlorad har de förlorat kriget ändå. Något annat som också sticker ut är det som sker varje morgon klockan nio prick. Hela Ukraina stannar upp för att lyssna till nationalsången och hålla en tyst minut för att hedra alla som stupat i kriget. Det finns också flera minnesplatser från kriget runtom i städerna. Reservkraftverk och generatorer som står utplacerade lite överallt är en annan stadsbild som blivit normal.
”May the force be with you”
När Johan och hans grupp kommer till Kharkiv några dagar senare är de farligt nära gränsen, och det märks. På vägen dit störs bilens gps ut med jämna mellanrum och när de kommer fram så fungerar den inte alls. Det smattrande ljudet från luftvärnskanonerna känns farligt nära och flyglarmet går ”hela tiden”. Så här nära fronten finns heller inte samma möjlighet till förberedelse eller tid att hinna sätta sig i skydd. Johan och de andra har både hjälmar och skyddsvästar med sig och de får bestämma själva när de ska bäras. Men det går helt enkelt inte att ta av och på grejerna hela tiden eller springa ner i skyddsrum titt som tätt, då kan de lika gärna åka hem, men ”krigs-appen” är ständigt på och är deras livvakt.
”Attention! The air alert is over – May the force be with you”, säger den mörka rösten från appen Airalert och Johan och de andra kan pusta ut. Det är dags att besöka brandmännen i Kharkiv. På brandstationen är det tydligt vilket pris kriget haft. Här finns bara brandmän kvar så att det räcker till tre skiftgrupper. Det betyder att de jobbar 2 dygn i sträck och är lediga 4. Vakter med skyddsvästar patrullerar den inmurade brandstationen, det enda som är synligt från gatan är portarna, som är delvis förstörda då fienden försökt köra in drönare där för att förstöra deras fordon. Brandbilarna körs in med fronten först och backas alltså ut vid larm. Förklaringen är enkel, om en drönare når fram kan brandbilens motor i alla fall räddas om den står med nosen inåt.
Här experimenterar även räddningstjänsten med drönare, man använder dem bland annat för att spana av områden, både efter försåtsmineringar och skadade. De har även markgående drönare med släckmöjligheter och gripklor som
kan ta tag i och dra ut människor på skadeplats. Att laborera med det man har och testa sig fram är vardag här. Brandmännen får meka med och laga fordon och allt möjligt så gott det går. Det är svårt, om inte omöjligt, att få tag på reservdelar, därför är mycket äldre bilar bättre än nya –något att tänka på i världens mest moderna krig. En annan utmaning är vatten. Ryssarna gör sitt bästa för att slå ut elkraftverk som gör att pumparna slutar fungera, men stora dieselpumpar vid den närliggande floden har placerats ut för att tillgången inte ska sina.
Sanering efter kemiska stridsmedel är en annan bister verklighet, så här nära fronten har man funnit indikatorer efter både Saringas och Novitjok. Den senare ett nervgift som utvecklades under stort hemlighetsmakeri av dåvarande Sovjetunionen redan på sjuttiotalet. Den som får i sig nervgiftet drabbas av svåra kramper, musklerna förlamas och luftrören drar ihop sig så att man till sist inte kan andas. Mindre än en droppe kan ta kål på en människa.
Krigets kontext – i Sverige?
Hemma i Sverige igen och åter på brandstationen i Sigtuna åker Johan ut på ett larm som visar sig vara falskt. Han har utbildad sina kollegor i ammunitions- och minhantering, men känner han sig nöjd? Snarare frustrerad. Han menar att utbildningen i sig är en bra grund, men att räddningstjänsten i Sverige måste utveckla egna rutiner. Om kriget kommer idag så är rutinen om man finner minor att backa ut och spärra av – men hur gör man om det finns människor kvar på platsen?
Han menar också att man måste ha med kriget i åtanke vid inköp av både nya fordon och utrustning – med hållbarhet och funktion i fokus. Man kan inte bara köpa saker som fungerar i fredstid. Och hur kan räddningstjänsten i Sverige använda drönare framöver? Billiga spaningsdrönare är kanske något att satsa på för att minimera riskerna för brandpersonalen. Oavsett är detta saker vi måste bygga upp och lära oss om i fredstid, menar han. Om kriget kommer och vi inte gjort detta redan är det försent. Vi behöver också öva mer med försvarsmakten, även på stabsnivå.
Johan lutar sig tillbaka i stolen, rösten börjar ta stryk efter allt han har att berätta. Jag ber om att få lyssna på flyglarmet från appen Airalert en gång till. ”Var inte modig – sök skydd”, säger den. Och när larmet är över lyssnar vi igen på budskapet ”May the force be with you”. Och det önskar vi verkligen det ukrainska folket.
MILITÄR SJUKVÅRDSUTRUSTNING I DRIFT PÅ VISBY LASARETT
Text: Lina Wennersten-Gradert. Foto: Daniel Klintholm/ Försvarsmakten
Den steriliseringsutrustning som Försvarsmakten har lämnat som stöd till Visby lasarett är driftsatt och kommer användas så länge som behovet kvarstår. Att militär sjukvårdsmateriel används civilt stärker totalförsvarsförmågan och ger också Försvarsmakten möjlighet till utveckling.
– Vi lär oss mycket av att sjukhuset använder vår utrustning. Deras personal är proffs som arbetar med det här till vardags, så vi får värdefulla jämförelser med vår verksamhet, säger arméchefen, generalmajor Jonny Lindfors.
Han besökte den mobila steriliseringsmodulen utanför Visby lasarett tillsammans med bland annat chefen för operationsledningen, viceamiral Ewa Skoog Haslum.
Modulen är ett tillfälligt stöd i väntan på att de steriltekniska problemen på sjukhuset åtgärdas. Den är inte dimensionerad för att täcka behoven och kompletteras med andra lösningar, såsom att skicka instrument till Stockholm för sterilisering.
Containern rymmer diskdesinfektorer, det vill säga diskmaskiner som gör innehållet höggradigt rent, och ångautoklaver för sterilisering. Sterilteknikern Jessica Svahn visar hur man löpande kontrollerar autoklavernas effekt med hjälp av så kallade Bowie-Dick-test. Det rosa mönstret på kortet ska bli grönfärgat – det visar att ångautoklaven fungerar och att den steriliserar på rätt sätt.
Alla instrument som steriliseras i autoklaverna packas in och märks upp för att vara garanterat sterila när de ska användas.
– Vi har en utsedd person som flyttar saker mellan steriliseringsmodulen och sjukhuset, för vi som jobbar här inne ska inte springa in och ut, säger Jessica Svahn.
En av utmaningarna från början var just att få till flödet så att vårdhygienen kunde garanteras. Försvarsmakten och Region Gotland har haft ett tätt samarbete för att kunna göra de anpassningar som krävs. Bland annat installerades system för vattenrening.
– Vi sade också att det hade varit bra med ett förtält med dörr och då tog Försvarsmakten hit ett sådant, säger Jessica Svahn.
Att den mobila steriliseringsmodulen testas skarpt i den civila sjukvården innebär också att man identifierar detaljer som skulle kunna förbättras och rutiner som förenklar arbetet. Erfarenheterna kommer att sammanställas i en rapport som både Försvarsmakten och den civila sjukvården kan dra nytta av.
– Jag är imponerad av hur snabbt personalen har anpassat sig, säger Lars Morén, enhetschef för medicinsk teknik på Region Gotland.
Detta har gjorts i samarbete mellan P 18 på Gotland och Försvarsmedicincentrum
Allt behöver inte vara nytt för att vara rätt.
Återanvändning av vårdarskåp - med samma krav på säkerhet och funktion.
Vi bygger vidare på det som redan fungerar.
Genom att återanvända beprövade vårdarskåp kombinerar vi kvalitet, säkerhet och hållbarhet –utan att kompromissa med funktion eller arbetsmiljö.
Ett ansvarsfullt val för både dagens verksamhet och framtiden.
Ambulanser byggda med erfarenhet
Vad kostar en ambulans?
Scanna QR-koden och testa vår kalkylator.
TREPARTSSAMTAL MED VIDEO GER BÄTTRE BEDÖMNING PÅ PLATS
När larmcentral, ambulans och specialister kopplas upp i gemensamma videosamtal är det lättare att göra bättre bedömningar i den akuta vårdinsatsen – ett arbetssätt som inte bara ger trygghet för alla inblandade utan också rätt vård direkt.
I ett samtal med Jonatan Green, projektledare och ambulanssjuksköterska, och Martin Lindblad, verksamhetsutvecklare och sjuksköterska, blir nyttan med videostöd i vårdkedjan tydlig.
Innan projektet VaLs – Videoassisterade 112-samtal för tillgänglig och jämlik vård startade 2024, var Sjukvårdens larmcentral först i Sverige med att börja använda video i sina larmsamtal 2021. Genom att se inringaren är det lättare att bedöma om en ambulans behöver larmas ut. Om patienten befinner sig långt från en akutmottagning, kan en specialist kopplas upp i ett trepartssamtal för att bedöma om patienten ska skickas direkt till kliniken med helikopter.
– Videosamtalen med en specialist sparar i många fall viktig tid som kan vara avgörande för patientens tillfrisknande, säger Martin Lindblad. I stället för att enbart lita på andras beskrivningar kan både larmoperatör och specialist själva se patienten och upptäcka detaljer som annars hade kunnat missas.
Han lyfter strokepatienter som exempel, där en neurolog snabbt kan identifiera symtomen via video så att patienten kan flygas direkt med helikopter till sjukhus för att avlägsna en eventuell propp. Även vid handskador är det värdefullt med en bedömning av handkirurgen, som kan ta beslut om patienten ska flygas direkt till kliniken.
– Om patienten kommer direkt till specialisten kan det vara avgörande för att bevara funktionen i handen och i förlängningen förkorta rehabiliteringstiden, säger Jonatan Green.
Nyligen har man dessutom börjat involvera barnmorskor från Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan vid oplanerade hemförlossningar. Barnmorskan kan observera situationen via videolänk och guida både föräldrar och ambulans-
Fr.v. Jonatan Green och Martin Lindblad berättar om tredjepartssamtal under VaLs inspirationsträff hösten 2025.
personal direkt på plats. För en ambulanssjuksköterska som sällan hanterar förlossningar innebär det en trygghet att få handledning i realtid, vilket minskar risken för vårdskador.
– Video blir ytterligare ett verktyg för att göra korrekta bedömningar, det är ett arbetssätt som underlättar och uppskattas. Idag använder vi video i fyra till fem procent av alla larmsamtal som kommer in under ett år, säger Jonatan Green och fortsätter:
– Vi tror att både vanliga videobedömningarna och trepartssamtalen är här för att stanna.
Ta del av insikter och resultat från projekten VaLs och PreViS2 under konferensen Prehospital video: Lärdomar, samverkan och vägen framåt i Göteborg den 23 september! Anmälan: picta.lindholmen.se
När alltmer sjukvård sker i hemmet blir det vanligare att patienters hälsotillstånd övervakas på distans med hjälp av digital teknik. En ny internationell översiktsstudie från Högskolan i Borås visar att relationen mellan patienter och sjuksköterskor förblir central även när vården sker på distans.
Text: Kristina Axelsson
Fördelarna med digital övervakning i hemmet är att patienten kan stanna hemma längre och att fler människor, oavsett var de är bor, lättare får tillgång till vård. Men det saknas kunskap om hur utvecklingen påverkar mellanmänskliga relationer i vården.
– Vi behöver hålla jämna steg kunskapsmässigt med utvecklingen som sker just nu, inte bara vad gäller tekniken, utan också hur relationer påverkas, såväl relationen mellan patient och sjuksköterska som sjukvårdspersonalen sinsemellan. Vi behöver också mer kunskap om patientens förtroende för den här typen av vård och vilja att använda tekniken, säger Anna Granath, författare till studien och doktorand vid Högskolan i Borås.
Vid distansövervakning i hemmet, så kallad egenmonitorering, används olika former av digital teknik för att registrera hälsodata som blodtryck, vikt, puls eller saturation (syremättnad i blodet). Mätinstrumenten kan exempelvis vara en smart klocka, en våg eller ett saturationsinstrument. Övervakningen kan antingen ske genom automatisk registrering eller genom att patienten själv mäter sina värden och skickar in till vården via exempelvis en app.
Sjuksköterskans roll central
I studien har forskarna gått igenom vetenskapliga artiklar från stora delar av världen som handlar om patienters upplevelse av relationen mellan patient och sjuksköterska vid övervakning på distans. Av drygt 9000 artiklar valdes 31 ut och utifrån dessa gjordes tematiska analyser och tre centrala områden identifierades: Kommunikation och interaktion, känslomässiga aspekter och patientens delaktighet.
– Patienterna upplevde för det mesta relationen till sjuksköterskan vid egenmonitorering som något positivt. Vissa fick till och med en bättre relation till sjuksköterskan. De upplevde en större tillgänglighet och att sjuksköterskan hörde av sig ofta, säger Anna Granath.
Adobe Stock
Resultaten i studien visar att tekniken kan stärka känslan av trygghet om den används på rätt sätt. Distanslösningarna kan stödja ett mer partnerskapsbaserat arbetssätt mellan vården och patienten, där patienten aktivt deltar i sin behandling.
– Men det förutsätter en engagerad och etiskt medveten sjuksköterska med goda kommunikationsfärdigheter. Risken är annars att patienten upplever ett för tungt ansvar för sin egen vård, att tekniska problem blir en börda eller att övervakningen skapar ett beroende och en otrygghet när den avslutas, berättar Anna Granath och fortsätter:
– Distansmonitorering kan främja en personcentrerad vård som sätter patienten och de mellanmänskliga relationerna i centrum, vilket också är nödvändigt för att distansmonitorering ska fungera – det är i grunden en relationell process.
Mer kunskap om relationer behövs när ny teknik tas fram – Jag hoppas att min forskning ska leda till att man involverar användarna tidigt när tekniken utvecklas, men också att man fokuserar på det relationella, de etiska aspekterna och hur tekniken påverkar förtroendet för vården. Det är viktigt att lyssna på patienterna och på personalen redan i designfasen när ny teknik tas fram, avslutar Anna Granath.
Länk till studien: Studien är en del av Interreg-projektet Kontiki som finansieras av Interreg Sverige-Norge.
I en kommande studie ska hon studera en pågående genomförbarhetsstudie som handlar om hur patienter kan övervakas i hemmet med hjälp av smarta klockor och AI-teknik. Hon kommer då att titta på hur detta kan påverka patientens relation till vårdpersonalen. Förhoppningen är att det ska ge forskarna i projektet mer kunskap om patienternas upplevelse i ett tidigt skede när tekniken utvecklas. I en tredje studie kommer hon att undersöka hur sjuksköterskor upplever distansmonitorering och hur det påverkar relationen till patienterna.
LÄS MER
Foto:
Foto: Marc Hermansson
FÖRÄNDRAT SÄKERHETSLÄGE
- HÖGSKOLAN I BORÅS TRAPPAR UPP SATSNINGAR PÅ KATASTROFBEREDSKAP
När tillvaron sätts på prov av ett försämrat säkerhetsläge blir det viktigt att lärosäten satsar på utbildning och forskning som stärker samhällets katastrofberedskap.
Text: Henrik Andersson och Anders Sterner Foto: AdobeStock
När säkerhetsläget försämras och världen blir mer oförutsägbar sätts samhällets beredskap på prov. I sådana tider spelar utbildning och forskning en roll för att stärka vår förmåga att hantera fredstida kriser och krig. Sverige befinner sig i en tid präglad av osäkerhet och snabba förändringar. Rysslands invasion av Ukraina har försämrat säkerheten i Europa och påverkar även Sverige. Väpnade konflikter utanför Europa riskerar att spänningar övergår till attentat i Sverige. Samtidigt växer hotbilden genom cyberangrepp, drönaraktivitet och sabotage såsom kabelbrott. Hotet från ideologiskt motiverad brottslighet är på en hög nivå och flera allvarliga händelser med
VAD HÄNDER VID HÖGSKOLAN I BORÅS
Utbildningar Katastrofmedicinsk beredskap i fredstid, vid höjd beredskap och krig
Katastrofberedskap i socialt arbete vid fredstida kriser och krig
dödligt våld i offentliga miljöer har inträffat. Den samlade bilden är tydlig: samhällets förmåga att förebygga och hantera kriser och krig måste stärkas. Här har lärosätena en viktig roll.
Utbildning för redohet
Högskolan i Borås är en del av Campus Totalförsvar, ett nationellt samarbete där civila och militära aktörer möts genom utbildning och forskning. Tillsammans arbetar vi för att stärka Sveriges motståndskraft mot hot och förbättra beredskapen. Vid Högskolan i Borås erbjuds flera utbildningar med tydligt fokus på beredskap och katastrofhantering. Under hösten 2026 införs en veckas utbildning i katastrofmedicinsk beredskap inom sjuksköterskeutbildningen och hösten 2027 införs dessutom en helt ny kurs på 7,5 högskolepoäng i katastrofmedicin inom specialistsjuksköterskeutbildningen
med inriktning mot akutsjukvård. Utöver programutbildningarna finns fristående kurser. Katastrofmedicinsk beredskap i fredstid, vid höjd beredskap och krig riktar sig till legitimerad personal inom hälso- och sjukvården. Kursen Katastrofberedskap i socialt arbete vid fredstida kriser och krig vänder sig till chefer och ledare inom socialt arbete som behöver fördjupad kunskap om ledarskap i kris.
Forskning för ökad beredskap Utbildningarna kompletteras av omfattande forskning. Projektet ARE YOU READY undersöker hur utbildning och träning i katastrofmedicinsk beredskap och civilt försvar ser ut inom både högskola och klinisk verksamhet. Resultaten visar att utbildningsnivån varierar och att mer kunskap och träning krävs för att möta klimatrelaterade katastrofer och väpnade konflikter. Projektet ”Blåljusakademin” tar sikte på
samverkan mellan olika samhällsaktörer, ambulans, polis, räddningstjänst – och i krig även Försvarsmakten – vid händelser med pågående dödligt våld. Målet är att bygga nätverk, identifiera forskningsbehov och skapa förutsättningar för ny forskning som stärker samhällets förmåga att hantera extremt våld.
Högskolan i Borås är även en del av den nationella forskarskolan DISASTER-CARE. Här utbildas framtida instruktörer och lärare inom katastrof- och totalförsvarsmedicin. Inom ramen för forskarskolan kommer två doktorandtjänster med inriktning mot prehospital akutsjukvård att utlysas vid Högskolan i Borås. Det ena projektet är inriktat på pågående dödligt våld i fredstid och kallas PREPARE – PREhospital cARE in Risk Environments. Projektet syftar till att stärka den prehospitala akutsjukvårdens förmåga att vårda ett stort antal skadade i hotfulla och osäkra miljöer. Det andra projektet är inriktat på stridsnära vårdmiljöer i krig och kallas TAPAS – TAktisk Prehospital Akutsjukvård i Stridsnära vårdmiljöer. Projektet syftar till att stärka det taktiska vårdandet i stridsnära vårdmiljöer.
VAD HÄNDER?
Forskning
ARE YOU READY
Blåljusakademin
DISASTER-CARE
Detta är en annons
Forskningsprojektet PREPARE (PREhosPital cARE in Risk Environments) syftar till att stärka den prehospitala akutsjukvårdens vårdande av ett stort antal skadade i hotfulla och osäkra miljöer. Högskolan i Borås söker en doktorand till forskarskolan DISASTER-CARE inom ämnet vårdvetenskap med fokus på prehospital akutsjukvård i hotfulla och osäkra miljöer.
Forskningsprojektet TAPAS (TAktisk Prehospital Akutsjukvård i Stridnära vårdmiljöer) syftar till att stärka taktiskt vårdande inom prehospital akutsjukvård i hotfulla, osäkra och stridsnära vårdmiljöer. Nu söker Högskolan i Borås en doktorand till forskarskolan DISASTER-CARE inom ämnet vårdvetenskap med fokus på prehospital akutsjukvård i hotfulla och osäkra miljöer.
LEDIGA DOKTORANDTJÄNSTER LÄS
MER
Skanna QR-koden för att ta del av hela vår aktuella utgivning för blåljussektorn. www.studentlitteratur.se/blaljussektorn
Akut
i het, varm och kall zon
Beställ på studentlitteratur.se
DET FINNS INGA GENVÄGAR PÅ 40 METERS DJUP Krönika
Att bli räddningsdykare handlar inte bara om teknik. Det handlar om förberedelse, fysisk kapacitet och förmågan att leverera när det verkligen gäller. Efter att som 49-åring ha genomfört Storstockholms brandförsvars dykskola är en sak tydlig: kraven finns där av en anledning. De är inte förhandlingsbara.
Det börjar långt innan första dyket. Med träning. Med disciplin. Med ett beslut om att ta uppgiften på allvar. Jag är 49 år och visste att räddningsdykarutbildningen inte är något man klarar av på rutin. Det är något man förbereder sig för. Fysiskt, mentalt och med respekt för vad som väntar.
Träningen innan handlade inte om att bli starkast eller snabbast, utan om att bygga en kropp som håller. Styrka, rörlighet och kondition. Simning, undervattensövningar och CO₂-träning. Att förstå hur kroppen reagerar på belastning, hur den återhämtar sig och vad som krävs i form av sömn, kost och kontinuitet var avgörande. För när utbildningen väl börjar finns det inget utrymme att komma ikapp. De första veckorna är en omställning. Vattenfys, avvägning, pardyk och haveribana. Moment som på land känns enkla, men som under ytan snabbt blir något helt annat. Sikten försvinner, finmotoriken försämras och varje rörelse kostar mer energi. Det är där man börjar förstå. Det här är inte bara teknik. Det är kontroll under belastning. Sedan byggs det på. L-tabeller, multileveldyk, dykmedicin och föreskrifter. Teori som måste sitta, inte för att klara ett prov, utan för att fatta rätt beslut när det gäller. Och det gäller hela tiden. Djupdyken förändrar allt. På 40 meters djup bryr sig ingen om hur många år du har i tjänst. Där avgör din fysiska och mentala förmåga om du löser uppgiften eller inte. Jag kände av det direkt. Djupberusningen slog till. Tankarna blev långsammare. Fokus smalnade av. Jag tappade kontrollen över avvägningen och började ifrågasätta mig själv. Det är en speciell känsla. Att stå där, mitt i en uppgift, och undra om man
Text: Marcus Aronsson Brandman, Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund
verkligen hör hemma där. Samtidigt fortsätter utbildningen. Linjesök, cirkelsök och halvcirkelsök. Arbetsdyk där vi lyfter bojstenar med lyftsäck. Dyk i noll sikt där man måste lita på metodik och på sin parkamrat. Det går inte att fuska. Det går inte att prova sig fram. Du gör rätt direkt, eller så gör du fel. Och kroppen får sitt. Kyla, belastning och tryck. Under ett dyk i kallt vatten pressades kroppen hårt. Efteråt kom hostan. Blod. Sjukhus. Utredning. Jag fick SIPE.
Ett lungödem som påminner om hur snabbt det kan svänga. Det blev ett stopp, ett dykförbud, men också en lärdom. Om kroppen, om belastning och om hur viktigt det är att förstå sina egna signaler. Efter två veckor var jag tillbaka i vattnet igen. Rätt in i hetluften, på samma nivå som alla andra. Det var tufft. Men kroppen höll. Någonstans där vände det. När man slutar försöka göra allt rätt och istället börjar göra rätt saker. Lugnt och metodiskt. En uppgift i taget. Utbildningen fortsätter att pressa. Larmdyk i Stockholms vatten. Sök efter dockor som simulerar verkliga scenarion. Dag och natt, i dålig sikt och svåra förhållanden. Och varje gång man hittar det man söker händer något. Man inser att det fungerar. Men det är inte de perfekta dyken som sätter sig. Det är de dåliga. Eller som instruktören uttryckte det, de lärorika. När kompassdyket havererar. När självförtroendet sviktar. När man går upp ur vattnet och undrar vad man håller på med. Det är där utvecklingen sker. Till slut återstår hemsimmet. Ett sista test. Utbildningskontrollen. Inte tekniskt så svårt, men fysiskt och mentalt. Vi simmar gruppvis. Tempot dras upp. Prestigen finns där. Men någonstans
Foto: Picta och Rikard Moensjö, Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund.
längs vägen händer något. Vi släpper tävlingen. Samlar klassen. Tar oss i mål tillsammans. Sista biten springer vi mot Kungsholmens brandstation, inte som grupper, utan som ett lag. När det är över släpper allt.
Spänningen. Tröttheten. Pressen. Jag blir rörd. Tårarna kommer. Runt mig står samma människor som jag delat allt det här med. De som vet exakt vad det kostat.
Nu hänger den runt halsen. Grodan med blixt. Inte som en medalj, utan som ett kvitto. På timmarna i vattnet. På misstagen som blev lärdomar. På tvivlet som byttes mot respekt och kunskap inför uppgiften. Men det här är inget avslut. Det är en början.
För i verkligheten ser det likadant ut. Kallt vatten. Dålig sikt. Snabba beslut. Skillnaden är att det inte finns någon instruktör som stoppar dig. Ingen som säger gör om, gör rätt. Det är då allt sätts på prov. All träning. Alla misstag. All förberedelse. Och kanske är det just det som är poängen. Att det måste få vara svårt. För när det verkligen gäller räcker det inte att vilja. Då måste du ha förmågan att utföra uppgiften snabbt och säkert.
Det finns inga genvägar till CITA ET CERTA.
Simulering med ambulanspersonal i Mora
LÄS MER
Studien ingår i ett delprojekt inom Kontiki – AI som beslutsstöd för patienter och hälso- och sjukvård, ett 3-årigt projekt som finansieras av Interreg Sverige-Norge. Projektet leds av Högskolan i Borås och Høgskolen i Østfold. I delprojektet samarbetar Høgskolen i Østfold, PICTA Prehospital innovationsarena, Sykehuset Østfold, Chalmers tekniska högskola, Region Värmland, Region Dalarna och Västra Götalandsregionen.
Länk till den vetenskapliga artikeln:
Läs mer om projektet Kontiki
AI TESTAS FÖR BEDÖMNING AV
STROKE
I AMBULANSEN
Stroke är en av våra största hälsoutmaningar och kräver snabb diagnos för att minska risken för allvarliga skador eller dödsfall. En ny studie har undersökt om artificiell intelligens (AI) kan hjälpa ambulanspersonalen att upptäcka stroke i det akuta skedet – redan innan patienten når sjukhuset.
Forskare i Norge och Sverige har undersökt hur ambulanspersonal upplever användningen av ett AI-baserat diagnosverktyg vid misstänkt stroke. Totalt deltog 24 personer från tre ambulansstationer i Sverige respektive Norge i en kvalitativ studie, där de fick testa verktyget i simulerade strokefall. Verktyget var utformat som en hjälm och tekniken baserades på mikrovågsteknik och AI-algoritmer som programmerats för att upptäcka olika typer av stroke.
Den kliniska blicken väger tyngst
Resultatet visar att ambulanspersonalen ser AI som ett möjligt komplement till deras befintliga bedömningsmetoder – inte som en ersättning. De betonar vikten av att kunna lita på tekniken, och att den måste vara praktisk att använda i
klinisk verksamhet. Det handlar bland annat om att verktyget ska vara lätt att bära med sig och kunna skilja mellan olika typer av stroke, som hjärninfarkt (ischemisk stroke) och hjärnblödning (hemorragisk stroke).
– För ambulanspersonalen är det fortfarande den kliniska blicken, patientens symtom och vitalparametrar som väger tyngst. Men AI kan bli ett stöd i beslutsfattandet, säger Ann-Chatrin Linqvist Leonardsen, författare till studien och forskare inom projektet Kontiki – AI som beslutsstöd för patienter och hälso- och sjukvård.
Viktigt med tillit när tekniken utvecklas
Studien visar att det, för att AI-verktyget ska fungera i praktiken, krävs tillit från både
ambulanspersonal, neurologer och andra vårdaktörer. Det är först då tekniken kan bli en naturlig del av vårdkedjan vid stroke.
Forskarna ska nu undersöka vidare hur tekniken kan användas och anpassas till nuvarande arbets- och vårdprocesser inom ambulanssjukvården i Sverige och Norge. De betonar att det är avgörande att ambulanspersonalen är med i ett tidigt skede när tekniken utvecklas. – Förhoppningen är att patienterna snabbare ska få rätt vård och hänvisas till rätt vårdnivå, redan vid ambulansens ankomst. Detta kan spara både onödiga transporter och sjukhusinläggningar, förklarar Glenn Larsson, medförfattare till studien och forskare i samma projekt.
Vem utvecklar dig?
På FLISA 2026 möter du dem som driver utvecklingen, inte bara i teorin, utan även i verkligheten. Riktiga case. Riktiga misstag. Riktiga lösningar. Från människor som stått där du står.
Det handlar inte om att gå på fler föreläsningar, det handlar om att bli bättre när det faktiskt gäller
Årets tema: Framåt – i samverkan
Där blåljus möter norrsken
I Umeå möts du av en verklighet som format svensk prehospital vård: långa avstånd, krävande miljöer, skarpa lägen och lösningar som fungerar i praktiken.
Här utvecklas vården tillsammans över organisationer, professioner och regioner. Men framför allt i det viktigaste teamet vid patientens sida.
Tre dagar för ny kunskap, nya perspektiv och möten med kollegor från hela landet som står inför samma verklighet.
