Romska Smycken

När den framstående silversmeden Rosa Taikon gick bort 2017 fanns det ingen som kunde ta över yrket efter henne. Men kan det romska hantverket levandegöras igen? Och kan ungdomar inspireras till att vilja utbilda sig och föra arvet efter Rosa Taikon vidare in i framtiden?

Romska smycken – Hantverk, tradition och ett sätt att leva

Den här boken handlar om romska smycken och ceremoniella föremål – berättelserna kring dem och hantverksteknikerna i dem. Tillsammans utgör de en del av den romska och svenska kulturhistoria som nästan gått förlorad.

Romska smycken Hantverk, tradition och ett sätt att leva Åsa Nilsson & Erland Kaldaras

Jag slår med hammaren och tunnar ut järnet.

Jag gör hjulband och beslår vagnar.

Jag gör dem starka så att de kan tåla tunga laster och att de kan gå igenom leran utan att axlarna brister.

Jag är Ivanca.

Jag gör alla dessa ting så att alla människor förundras.

Anonym, Rumänien Nedtecknad av Barbu Constantinescu i slutet av 1800-talet. Översättning Katarina Taikon.

–1–

–2–

Förord Det här är en berättelse om en liten grupp människors hantverksskicklighet och känsla för metaller. De kom till Sverige i slutet av 1800-talet, främst via Ryssland, för att göra affärer.

P

å grund av hur historien i början av 1900-talet sedan utvecklade sig blev de, utan att det var tänkt så, kvar här. Det fanns ingen möjlighet att ta sig tillbaka till Ryssland, och det var heller inte tillåtet att ta sig till Sverige. Gruppen om cirka 50 personer blev under en 40-årsperiod avskurna från den släkt och de vänner som var kvar i Ryssland.

Men de var duktiga affärsmän och skickliga inom områden såsom smide, förtenning och smyckeskonst, de var sångare, dansare och musiker, de sålde hästar och drev tivoliverksamhet. Det gällde att hitta sätt att livnära sig på eftersom de inte var tillåtna att bosätta sig någonstans.

Inga metaller var dem främmande och deras kunskaper behövdes inom många områden: guld, silver, koppar och tenn hanterades i enkla verkstäder som följde dem på vägen. Allt från knivar och

enklare vardagsföremål, utrustning som användes på fabriker och mejerier, kärl och ämbar på gårdar och restauranger till de vackraste smycken i guld och silver kunde de reparera, formge och tillverka.

Många svenskar blev beroende av deras kunskaper inom förtenning och smide, likaväl som de roades av den musikunderhållning och dans som kunde ordnas på lördagskvällarna, eller när tivolit rullade in i byn.

Trots att kontakterna med omvärlden var så många och varierande blev de här färgstarka människorna inte accepterade – de levde sina liv utanför det svenska samhället och tvingades, ibland efter bara några dagar, att lämna en plats för att resa vidare till nästa. Den här boken berättar om de svenska romernas hantverks- och smyckeskonst från slutet av 1800-talet fram tills idag.

–3–

Innehåll Förord

3

Man gör så gott man kan

58

Historien sätts på pränt

5

Det stora svenska riksvapnet

62

En historisk tillbakablick

6

Att bära sitt kapital

65

Föremålen i den här boken

8

Inte som andra banker

72

Hövdingens kännetecken

11

Pantbanken räddar en kulturskatt

79

Från koppar och tenn till slit och släng

25

Svärmor och svärdotter

83

Samovaren – mötesplats och värmespridare

29

En stor ära att bära

87

Från Fjärran Östern till Trondheim

33

Moderna smycken

90

När tiden sätter käppar i hjulet

38

Rosa Taikon

97

Mynten med hundarna – en bortglömd historia 42

En blick in i framtiden

107

Designen följer resvägen

45

Författarpresentation

110

Olika tider olika tekniker

49

Tack

112

Koraller – för hälsans skull

52

Romska smycken – Hantverk, tradition och ett sätt att leva Författare: Åsa Nilsson & Erland Kaldaras Utgiven av Romska Kulturcentret i Malmö Grafisk formgivning: Torkel Edenborg Foto där ej annat anges: Torkel Edenborg Tryck: Mixiprint 2018 ISBN: 978-91-639-9591-0 © Åsa Nilsson och Romska Kulturcentret i Malmö 2018

–4–

Historien sätts på pränt Den här boken är resultatet av ett processliknande arbete i samverkan med Regionmuseet Kristianstad. Under 2017 genomfördes intervjuer med några romska familjer. Deras viktiga berättelser om en snart svunnen tid, och de ibland fragmentariska minnesbilderna om historien kring föremålen i deras ägo, ledde oss så vidare.

V

i lämnade de romska familjerna med bilder tagna på deras unika föremål och tillhörande berättelser. Minnesfragmenten och berättelserna skulle senare skrivas ned och fogas samman som intressanta och viktiga historier, angelägna att förmedla om ett kulturhistoriskt arv som nästan gått förlorat. Flera av föremålen i boken saknar idag en levande person som kan göra dem rättvisa och berätta deras historia. Därför har vi ibland tvingats att spekulera en aning och försöka göra rimliga antaganden. Ibland har vi haft en halv berättelse, ibland har vi hittat en detalj i en intervju och en annan detalj på ett uppförstorat fotografi som gjort att vi kunnat dra slutsatser, få kontakt med kunniga personer inom området och därför

kunnat komma vidare i arbetet. Faktasökande som många gånger liknat rena detektivarbetet, mail och telefonsamtal som skickats och ringts med olika frågeställningar, har hela tiden haft syftet att hitta så många detaljer och så korrekta uppgifter som det bara har varit möjligt.

Slutligen har då återgivna berättelser, beskrivningar och faktauppgifter satts samman och utformats till de texter du nu har framför dig i boken.

Eftersom de ibland byggts upp utifrån fragment, personliga minnen och fakta inhämtade från olika personer och platser kan inslag i texterna vara svåra att verifiera rent historiskt. Alla otydligheter, brister i framställningen och eventuella faktafel är författarna sålunda helt ansvariga för.

–5–

En historisk tillbakablick Romer har funnits i Sverige i drygt 500 år. Den första dokumentationen är från Stockholm den 29 september 1512 när ett trettiotal familjer kom till staden.

På den här tiden var Stockholm en internationell stad där svenskarna dagligen mötte människor på gatorna som talade tyska, holländska, franska och ryska.

Men de här nyanlända familjerna var klädda i vackra kläder och talade ett språk som ingen förstod.

D

en nya gruppen människor kallades i Sverige för tattare, förmodligen för att man först trodde att de var tartarer, en turkisk folkgrupp i Ryssland. Benämningen tattare, som från början alltså bygger på ett rent missförstånd, kom att etableras i svenskan och har alltsedan dess felaktigt och nedsättande använts för att beteckna både resandefolk och romer.

Från allra första början har romernas liv i Sverige präglats av lagar och regler där deras rörelsefrihet och möjligheter till försörjning begränsats. De svenska myndigheterna har utvisat romer, de har tvingat dem till sterilisering och abort, och romska barn har tvångsomhändertagits. Mellan 1914 och 1954 fanns också ett in- och utreseförbud för romer till och från Sverige. Det innebar att under tiden som två världskrig rasade i Europa kunde inga romer ta sig till Sverige för att söka skydd. Romerna

i Sverige kunde, under 40 års tid, heller inte resa ut ur Sverige. Förbudet innebar givetvis också att kontakten med släkt och vänner utanför Sveriges gränser blev helt avskuren.

Kelderash-romer Men den här boken berättar alltså om en speciell grupp romer som kallas kelderash, det romska ordet för kopparslagare. De kom till Sverige främst via Ryssland i slutet av 1800-talet. Gruppen bestod av ett femtiotal personer. De kom för att göra affärer och reste fram och tillbaka mellan Ryssland och Sverige ett flertal gånger. Men när in- och utreseförbudet infördes för romer i samband med första världskriget, kunde de som var i Sverige inte resa tillbaka till Ryssland, och de som var i Ryssland kunde inte längre ta sig till Sverige. Förbudet gjorde att de blev kvar, vilket aldrig varit tanken från början.

–6–

Foto: Romska kulturcentret Malmö

Romsk hövding med kedja kring halsen och stav i handen inbegripen i ett samtal med en romsk man och hans hustru.

De ryska romerna kom till Sverige när det är dåliga tider och var fjärde svensk lämnade landet för att söka lyckan och ett bättre liv i Amerika. Överbefolkning, alltför små jordlotter och arbetslöshet bland en snabbt växande befolkning var de främsta orsakerna till att svenskarna emigrerade.

Men romer är, efter århundraden av ett liv i rörelse och på flykt, anpassningsbara och uppfinningsrika.

De hittade vägar att försörja sig på trots att de till en början inte var tillåtna att stanna mer än några dagar på varje ställe. Kelderash-romerna kallas numera svenska romer.

Ett nytt sätt att leva Inte förrän i slutet av 1950-talet tilläts de svenska romerna att folkbokföra sig och därmed också få samma medborgerliga rättigheter, skyldigheter, sociala trygghet och möjligheter till utbildning som

övriga medborgare. Lagen som sa att romer inte fick vistas mer än tre veckor på samma ställe avskaffades och lägenheter med acceptabel standard ordnades så småningom fram till dem.

Men drömmen om en fast punkt i tillvaron i form av en egen bostad med värme, elektricitet och rinnande vatten har också visat sig ha en baksida. Efter århundraden i ständig rörelse har en del romer haft svårt att anpassa sig till det nya sättet att leva – till exempel att ha grannar som man inte känner och att dela tvättstuga med andra. I ett romskt läger fanns inga direkta tider att passa – man var ute hela dagarna och ar­betade, och kom hem till lägret på kvällen för att laga och äta mat, spela, dansa och sjunga. Man hjälpte varandra och gjorde allt tillsammans. Livet och gemenskapen som fanns i lägret är svåra att återskapa i våra modernare boenden.

–7–

Föremålen i den här boken Många av de romska föremålen har gått förlorade, smälts ner eller sålts vidare utanför den romska gruppen. Nu i modern tid har det också blivit så att smycken och föremål delas upp mellan familjemedlemmar, vilket i och för sig blir mer rättvist, men får ibland den olyckliga konsekvensen att de skingras.

E

tt fåtal romska familjer har haft möjlighet att bevara, visa och berätta om sina vackra, värdefulla släktklenoder. Det är dem du ser på bilderna och läser om i boken. Utöver dessa föremål finns sannolikt inte många kvar.

Förvalta – inte äga Egentligen är det inte rätt att säga att något av bokens beskrivna föremål tillhör en viss person eller familj. Snarare förvaltas de av den nuvarande romska generationen för den kommande. Föremålen

betingar ett stort kulturhistoriskt värde för de flesta romer och sättet de hanterar sina värdeföremål på skiljer sig egentligen inte från hur kungliga familjers kronjuveler hanteras. De hålls inlåsta men plockas fram, bärs och används vid alldeles speciella och högtidliga tillfällen.

Hastiga uppbrott Vissa föremål är skadade eller saknar en eller flera delar. När romer förr avhystes eller ett läger rensades av polisen kan en hövdingastav ha trillat ur när

–8–

häst och vagn kom i rörelse. Någon kan också ha tappat eller inte lyckats få med sig sina ägodelar i all hast. Och ibland kunde man bryta eller rycka loss en del av ett smycke för att få stanna några dagar till.

Romerna, som då levde ett mycket spartanskt och kringflackande liv, var tvungna att snabbt samla ihop det lilla de ägde vid ett hastigt uppbrott för vidare resa. Därför blev smycken och andra värdeföremål naturliga att äga eftersom de inte tog så mycket plats i anspråk. Då romer tidigare inte var tillåtna att ha ett konto i banken köpte de guldmynt om de hade lite pengar över, och förvandlade sedan mynten till smycken för kvinnorna i familjen.

Dessa smycken kom i första hand att betraktas som kapital. Guld är alltid guld och förlorar inte i värde.

Detta visste romerna.

En kulturskatt smälts ner Idag är de gamla romska bevarade silverföremålen ett tecken på att man varit duktig på att vårda och behålla något länge. Silvret är inte så värdefullt utan har främst ett kulturhistoriskt värde. Guldföremålen däremot betingar ett högt värde och vittnar om en förmögenhet. Men de romska guldföremål som ibland dyker upp på auktioner köps inte och används av andra romer, utan smälts oftast ner av den nye ägaren för guldets skull. Därmed försvinner bevisen på den vackra smyckeskonsten och hela det kulturhistoriska värdet.

Muntlig berättartradition Den muntliga berättartraditionen är stark inom den romska kulturen. I mitten av 1950-talet när romerna till slut fick rätt att folkbokföra sig och fick tillgång till bostäder, kunde barnen tills sist också få

rätten till regelmässig skolgång. Fram tills dess var många svenska romer analfabeter, och när man inte kan läsa eller skriva blir de muntligt traderade berättelserna mycket viktiga för sammanhållningen och det gemensamma historieskapandet.

De äldre berättelserna om och traditionen kring användningen av de vackra romska smycken och ceremoniella föremål i boken har också varit med på alla resor, uppmärksammats vid stora händelser och förts vidare under samtal vid lägereldar och samovarer under årens lopp.

Hantverket lever vidare i designen Svenska guldsmeder som arbetar på uppdrag av sina kunder stämplar alltid sina föremål – dels för att garantera äktheten, dels för att tala om vilken smed som tillverkat föremålet och när. Hos de svenska romerna finns en del vackra smycken och föremål som inte har några stämplar, men däremot en tillhörande berättelse. Det är ibland svårt att verifiera om ett föremål verkligen är tillverkat av romska smeder, eller om det betraktas som romskt därför att det har tillhört en familj väldigt länge. Vi måste därför reservera oss en aning på några ställen i boken när de romska föremålen beskrivs. Traditionen att romska män ritar och designar de smycken som kvinnorna i familjen bär är däremot i allra högsta grad levande. När ett smycke beställs hos en guldsmed finns alltid ett förslag till utformning och design med.

En sak är dock säker och det är romernas osvikliga känsla för vackra ting.

–9–

Foto: Romska Kulturcentret Malmö

En annorlunda fotografering – romsk hövding uppklädd för ett högtidligt tillfälle vintertid framför en kuliss med sommarmotiv.

Hövdingens kännetecken Här ser vi en riktig romsk hövding, fotograferad i Sverige på 1920- eller 1930-talet framför en kuliss med ett sommarmotiv. Bakom hövdingen finns en stig där det växer sommarblommor och gräs.

F

örr i tiden var det högtidligt att gå till fotografen och troligen har den här hövdingen blivit ombedd att posera inför fotografens kamera.

Han ser allvarlig och bestämd ut, men också nöjd.

Den här dagen har han nog sett fram emot. Många människor var nyfikna på romerna – journalister ville intervjua dem och fotografer ville ta bilder som den här. Romerna själva ägde inga kameror och de fick nästan aldrig se bilderna som togs av dem. När bilden var framkallad var de redan på nästa ställe.

Hövdingen har en stor kedja om halsen, en stav i handen och han bär en jacka i kraftigt tyg med stora silverknappar. Han har pälsmössa på huvudet, jackan är pälsbrämad på krage och ärmar och på fötterna har han svarta läderstövlar som

ibland också pryddes med speciella silversporrar.

Så här klädde en romsk hövding upp sig vintertid, om det skulle hållas bröllop eller romsk rättegång, så kallad kris.

Romerna hade ett eget rättssystem med egna lagar och regler. Systemet utvecklades under alla de år som de stod utanför samhället. Hövdingen i en romsk grupp var väldigt mäktig och han höll också i rättegången, krisen. Under en kris försökte man komma fram till den bästa lösningen och den mest lämpliga bestraffningen. Begick man som rom ett brott som drabbade en svensk eller annan ickerom, då tvingades man att stå tills svars för sina handlingar både inför det svenska rättssystemet och den romska krisen.

– 11 –

– 12 –

Hövdingakedjan Hövdingakedjan markerade just vem det var som var hövding och därmed stod högst i rang. Hövdingakedjan som hövdingen på bilden ses bära är tillverkad i Ryssland under tidigt 1800-tal. Den har flyttat med den romske hövding som kom från Ryssland hit till Sverige under 1800-talets slut. De ryska romerna kom senare att kallas svenska romer och de arbetade med kopparslageri, förtenning, guldsmide, musik, artisteri och spådom. Eftersom de till en början inte hade tillåtelse att stanna mer än tre dagar på varje plats var de ständigt på resande fot. När romerna bröt upp från lägret och flyttade vidare förvarades hövdingakedjan antingen i en gono, säck på romanes, eller så gömdes den i ett dunbolster.

Hövdingakedjan är ett exempel på mästerligt

guldsmide. Tittar du noggrant så ser du hela tiden en ny detalj! Det är till och med så att kedjan är dekorerad på ställen där detaljerna bara syns om man tittar från sidan och samtidigt väldigt nära.

Tre större plattor i guld sitter fästa på ett fyrradigt system av pansarlänkar som hålls ihop med dekorerade silverstavar satta med jämna mellanrum. Den centrerade guldplattan är rund medan de andra två guldplattorna har en mjuk pyramidform. På varje guldplatta som är rikt dekorerad med filigranarbeten finns det regala inslaget i form av två beväpnade silverlejon klädda i krona och redo för strid.

På plattorna återfinns också både större och mindre knappar, även de rikt dekorerade filigranarbeten. Knapparna är vanliga inslag på romska smycken och inspiration till dem har hämtats runt Medelhavet. Den runda guldplattan ramas in av en

– 13 –

– 14 –

– 15 –

vågformad kant klädd med tvinnad silvertråd. De två mjukt pyramidformade guldplattorna ramas också in av den tvinnade silvertråden och kröns av en speciell detalj i varje hörn. Silvertrådar har böjts till öglor, getts formen av en slags krona och därefter har en filigrandekorerad knapp satts ovanpå.

Hövdingakedjan hålls ihop genom att det mellan de två pyramidformade plattorna löper en kraftig pansarkedja i silver.

Det är mycket möjligt att lejonen i silver placerats på kedjan vid ett senare tillfälle. Kanske har de tillkommit när titeln som hövding skulle lämnas över till nästa. Det är i den romska kulturen ganska vanligt att nästa generation bygger på ett smycke med nya detaljer för att sätta sitt eget avtryck.

Hövdingakedjan är tyvärr väldigt ömtålig, svår att underhålla och restaurera. Anledningen är att lödningarna som fäster detaljerna på de tre plattorna är av tenn. Romerna arbetade under primitiva förhållanden då de inte hade tillgång till riktiga smidesverkstäder. Därför valde de att löda med tenn eftersom det smälter redan vid 232 graders värme, till skillnad från silver som smälter vid 962 grader och guld vid 1064 grader. Men om hövdingakedjan behöver lagas är det en komplicerad sak eftersom risken är stor att även mycket små tennspån, omöjliga att upptäcka med blotta ögat, fräter hål på de vackra detaljerna i guld och silver och gör stor, irreparabel skada.

Hövdingastaven Staven till höger påminner mycket om den som hövdingen på det gamla fotografiet ses hålla i. Staven är tillverkad i silver och har ett långt träskaft.

Den bärs i en läderrem över axeln som ett vapen.

Staven är precis som hövdingakedjan tillverkad under tidigt 1800-tal, och man kan se att en del av träet är utbytt för det skiljer sig i nyanserna.

Hövdingastaven har använts som en ordförandeklubba vid olika ceremonier, till exempel när man hållit kris. Staven tillsammans med kedjan visar vem i sällskapet som är hövding. Det var de äldsta personerna i den romska gruppen som hade dessa stavar.

Hövdingen som ägde just den här staven var en väldigt mäktig man. Han var känd för att vara mycket rolig och omtyckt – alla älskade honom.

Det kan vara självskrivet vem som är eller skall bli hövding, men det finns också de romer som kämpar om titeln. Valet skall bygga på ömsesidig respekt och det går inte bara att leva på det gamla. Att bli hövding bara för att ens far var det är inte ett tillräckligt skäl – varje romsk hövding måste förtjäna sin titel.

Stavens moderna betydelse Staven har idag ett mycket högt symboliskt värde för nuvarande ägare, och det finns en oro för vad som skall hända med den i framtiden. Det är hedrande att äga ett sådant här föremål men det är samtidigt ett stort ansvar. Ägarna är väldigt rädda om staven. De har den dock framme för det är meningen att den skall synas. Staven berättar om en svunnen tid, om livet som levdes förr. En romsk familj skulle aldrig sälja en sådan här stav och man är också mycket noggrann med vem i familjen som får den som gåva eller i arv. Man reser heller inte iväg någonstans utan att staven har tillsyn.

– 16 –

Staven berättar om en svun­nen tid, om livet som levdes förr.

– 17 –

– 18 –

Ölbägare Den stora bilden visar en mycket rikt smyckad ölbägare med regala inslag som tillhört sonen till hövdingen på fotografiet. Den är något bucklig upptill vid överkant och lock men i övrigt i bra skick.

Mittendelen på bägaren utgörs av olika silvermynt som satts dit i en vågform. Bägaren har ett rikt dekorerat handtag och ett lock som öppnas och stängs med ett litet gångjärn som är infällt i en dekoration, och påminner om ett kuttersmycke som sitter på ölsejdelns handtag. Sejdlarna har troligen inte använts att dricka ur – man har haft dem för att de är fina. De äldre har möjligen skålat med dem för syns skull vid fester eller när man kommit fram till en lösning vid en kris.

Det regala inslaget som romerna tycker om finns på sejdeln i form av silvermynt med olika kungar på, och i botten på ölbägaren ser man en design som påminner om de bälten som romer tillverkar.

Både i toppen och på botten av sejdeln löper olika blommönster runt. Sejdeln är ett tydligt exempel på tillverkning där själ och hjärta lagts ner i processen och det troliga är att det är romer själva som både designat och tillverkat den, men det är idag svårt att verifiera. Precis som med staven är de nuvarande ägarna mycket rädda om bägaren och vågar knappt röra den.

Sejdel På den mindre bilden syns en mycket rikt ornamenterad ölsejdel som skiljer sig i designen från ölsejdeln på den stora bilden. Handtaget är utformat på liknande sätt med ett infällt gångjärn och rikt smyckade detaljer som skall fästa i locket. Här saknas dock den förbindande delen, så på denna bägare sitter inte locket ihop med handtaget. Ut-

över den saknade delen på handtaget är bägaren i mycket fint och välbevarat skick.

Bägaren har en ciselerad ornamentering och på bägarens nedre och övre del ser man en design som påminner om små plattor eller knappar i en rad runtom. De har troligen tillverkats med hjälp av repousseringsteknik, vilket betyder att smeden har hamrat ut mönstret från föremålets baksida.

Ovanför bägarens fot finns en bredare ring som består av ornamentering runt runda eller fyrkantiga plattor, också uthamrade från insidan av bägaren.

Den stora delen av muggen utgörs av ciselerade ornament i större mönster som formar sig runt en stor oval slät yta med små, små kulor runt. Tanken förs nästan till en vacker spegelram. De runda, svängda mönstren på bägarens mittendel påminner mycket om den heraldiska eller franska liljan. Liljan är en fransk kunglig symbol, men används också som en kristen symbol för treenigheten – alltså Gud som Fader, Son och Ande.

– 19 –

– 20 –

Förgyllda sejdlar Bilderna ovan visar en förgylld ölsejdel i silver som ursprungligen utgjorde en pokal för ett förstapris i en dragkamp. Årtalet kan vara någonstans mellan1860- och 1880-talet. Sejdeln är modern i sin design med rena linjer. Den står på tre större guldkulor som fästs på den med vackert ciselerade löv ovanför. Handtaget har en stilren mjuk och slät form. Locket, som bär spår av skador och omild hantering, lyfts med hjälp av ytterligare en kula i silver. Tillverkningen av sejdeln är inte romsk men förgyllningen kan vara det. Ett möjligt scenario är att en rom, av en eller annan anledning, bytt till sig sejdeln, förgyllt den, dekorerat den och använt den vid högtidliga och viktiga tillfällen såsom bröllop och kriser.

På den stora bilden ser vi en förgylld ölsejdel med tydliga skador, bucklor och patina. Troligen är dessa spår från när man brutit upp från lägret och gett sig av i all hast när polisen kommit stormande. Då gällde det att snabbt slänga ner sina värdeföremål i en jutesäck, hiva upp den i vagnen och ge sig av. Spåren av patina säger oss att bägaren

använts flitigt i samband med bröllop och kriser när hövdingarna i samförstånd skålat med varandra. Även den här sejdeln står på tre kulor av silver men dessa är rikt dekorerade. Vid en första anblick ser det ut som filigranarbeten, men det är ciselerade mönster i silvret som påminner om filigran.

Ovanför varje kula finns vackert ciselerade lekfulla mönster på en utformad platta i silver. Locket som också har ett ciselerat mönster lyfts av med samma typ av silverkula som på foten, och sitter förankrad på det släta handtaget.

Nästa uppslag berättar om en unik och och mycket speciellt dekorerad ölbägare i silver med både ryskt, nordiskt och tyskt ursprung. Den tillhör samma tidsepok som hövdingakedjan och hövdingastaven och är alltså tillverkad i början av 1800-talet. Foten och särskilt locket bär spår av både patina och skador. Bägaren är mycket känd hos de svenska romerna, väl använd vid högtidliga tillfällen och den finns med på många fotografier från olika sammanhang.

Troligen har bägaren från början varit slät.

Sedan har de vackra dekorationerna som ligger

– 21 –

– 22 –

i ­relief runtom tillkommit efteråt. Varje ny ägare till ett romskt föremål tillför gärna något nytt.

Vi ser människor eller gudar i silver på bägaren, både manliga och kvinnliga. En kvinna blickar åt sidan – en man blåser i ett horn. Små figurer som liknar keruber med pilbågar syns på flera ställen,

och ormbunksblad ligger som en bakgrund. Bägarens lock pryds av en hjort med horn som också fungerar som ett handtag. Hjorten är ett tecken på att bägaren är skandinavisk, men den har ingen egentlig koppling till bägaren. Någon har tyckt om den och troligen limmat dit den på bägarens lock.

– 23 –

Foto: Anna Riwkin, Moderna Museet

Romska män förtennar ett ämbar under mycket primitiva förhållanden i ett romskt läger.

– 24 –

Från koppar och tenn till slit och släng Romerna var duktiga smeder och kunde hantera metaller som guld, silver, koppar och tenn. Många svenskar var beroende av deras kunskaper och tjänster, och man kunde spara sådant som var trasigt och behövde lagas tills romerna kom nästa gång.

G

årdar, mejerier och restauranger behövde också få kärl, kar och behållare tillverkade och förtennade, husmödrar ville få sina köksknivar slipade och hade handtaget på kaffekitteln lossnat därhemma kunde den enkelt lagas igen. Kanske ville den förmögne bonden i trakten beställa ett vackert smycke till sin fru? Beställaren kunde då uttrycka sina önskemål om formgivning och förskottsbetala den romske smeden för själva materialkostnaden. Nästa gång, alltså ett år senare, när romerna återkom till samma plats var smycket färdigt för leverans till beställaren.

Inga metallarbeten var främmande för romerna att ta sig an – enklare vardagsföremål tillverkades

och underhölls likaväl som man formgav vackra smycken och prydnadsföremål med avancerade mönster, snillrika detaljer och karakteristisk romsk design. Alla kärl i koppar behövde också förtennas innan användning, annars kunde man bli förgiftad av kopparoxid.

Material och utrustning som romerna använde och arbetade med vid smide och förtenning behövdes tas med vid varje ny resa, vilket gjorde att vagnar och tält användes som verkstäder. Arbetsförhållandena var tuffa och ohälsosamma och de små utrymmena rökfylldes snabbt. Många romska smeder led av hälsoproblem och dog i alltför unga år.

– 25 –

På bilden ser du en kaffe- eller vattenkittel i koppar med lock och ett handtag som går över locket. Den är ungefär 100 år gammal, har tydlig patina och är lite bucklig. Kitteln är ett välanvänt bruksföremål som funnits i många svenska hem. Med undantag för lockets lilla handtag som utgörs av ett par bitar metalltråd som vikts och rullats är kannan helt slät i formen och utan dekorationer. Man ser tydligt lödningen där pipen satts fast. Kitteln smalnar av i formen nertill, troligen för att passa på en ställning som ställs över elden. Kanske har du en sådan här kittel i ditt eget hem, eller har sett en liknande hos dina mor- eller farföräldrar som liten? Det är inte omöjligt att den tillverkats av romer som kommit resande förbi gården eller byn och köpts av någon i din familj.

Slit och släng Idag har äldre tiders kopparkittlar och bunkar ersatts av allt modernare material i form av glas, plast, aluminium och porslin. Vi har inte längre samma behov av att få våra vardagsföremål lagade. När handtaget på en kastrull i köket går sönder, slänger vi den och åker och köper en ny. Om en plastbunke blir sliten och ful återvinns den och en ny plastbunke, inköpt för en låg summa, ersätter den gamla. Behovet av kopparslagare och tennsmeder har avtagit och idag sysslar romska män inte längre med metallsmide. Gamla kunskaper, överförda från far till son i generationer, har glömts bort. Vi behöver numera ta oss ända till Östeuropa för att hitta romer som sysslar med det gamla traditionella smideshantverket.

Små bucklor och en lagad pip berättar om många kaffestunder framför vedspisen i köket.

– 27 –

– 28 –

Samovaren – mötesplats och värmespridare

I varje romskt tält eller vagn fanns en samovar. Den utgjorde precis som den öppna elden en samlingsplats. Det var vid samovaren man samlades efter dagens slut – för att värma sig, dricka te, sjunga tillsammans och för att lyssna till de äldres berättelser.

B

ilderna visar en elegant urnformad mäs­ sings­­samovar i ren och enkel design som är minst 100 år gammal. Varje romsk familj med ryskt ursprung hade en samovar. Så skulle det vara.

Just denna samovar har designats av en romsk man som själv var kopparslagare, men har lämnats för tillverkning hos en annan kopparslagare. Samovaren har sedan förtennats, annars hade man inte kunnat använda vattnet från den.

I samovarens behållare fyller man vatten och i mitten på behållaren finns plats för ett rör med glödande kol. När man sedan gör te, och för att hålla teet varmt, ställer man en liten tekanna med teblad på ovansidan av samovaren. Med hjälp av det varma vattnet som tas från kranen på samovaren, späder man sedan ut tebladen till önskad styrka.

På samovarens undersida finns en liten lucka som öppnas när askan från kolen skall tas bort.

Själva behållaren på samovaren är helt slät utan dekorationer. Runt handtagen och kranen finns ett enklare mönster. Samovaren står på ett litet fundament på fyra enkla mässingsfötter. Till den

här samovaren har funnits en speciell påse i skinn och tyg. Tyvärr finns den inte kvar idag. Påsen var sydd med skinn nertill och linne upptill, och hade en skinnkant runt med mässingsöljetter så att man enkelt kunde dra ihop den.

– 29 –

– 30 –

Ägaren till samovaren på den stora bilden berättar att hon åkte med sin man till en marknad i Danmark. Med tanke på mannens ryska ursprung var det viktigt för honom att ha en samovar. De gick runt och tittade och hittade denna i mässing med handtag i mörkt trä, som kostade 300 kronor. Sedan på båten tillbaka till Sverige ordnade de ett kalas för att fira att de köpt samovaren. Kalaset kostade 1000 kronor. Samovaren har ingen personlig anknytning till familjen från början. Men mannen ville ha en rysk samovar. De har aldrig använt den.

Bilderna överst på sidan visar en samovar i koppar med mässingshandtag som bär spår av tydlig användning. Kopparen har ärgat och på några ställen antagit en grön ton.

Metall som ärgar angrips av syre, koldioxid och den vattenånga som finns i luften. Koppartak och statyer gjorda i brons eller koppar utsätts för väder och vind och ärgar snabbare än föremål som förvarats inomhus. Frihetsgudinnan i New York, tillverkad helt i koppar, är ett bra exempel på en staty som ärgat.

Samovaren har ett handtag med vackra mjuka former som fäster ihop med locket med hjälp av ett gångjärn. Locket är tvådelat – längst upp på den

mindre delen sitter en mässingsknopp för att enkelt kunna öppna och fylla på mer kol. När man lyfter hela locket med hjälp av gångjärnet kan man fylla samovaren med vatten. Den är rikt ornamenterad i orientaliska mönster på själva behållaren och den har en fot med ett genombrutet mönster. De beskrivna samovarerna har alltså inte tillverkats av romer. Enklare reparationer och förtenning av dem utförde de däremot själva.

På bilden nedan syns två likadana gräddkannor i silver – släta upptill vid pipen, på handtaget och nertill runt foten. Själva magen på kannan har ett mycket rikt blad-, blom- och fågelmönster utfört med hjälp av ciseleringsteknik.

– 31 –

– 32 –

Från Fjärran Östern till Trondheim I slutet av 1800-talet, mitt i den intensiva svenska emigrantvågen, kom en ny grupp människor till Sverige. De var khelderash-romer och invandrade från olika delar av Europa, främst Rumänien, via Ryssland till Sverige. De flesta härstammade från slaveriet i Östeuropa.

I

Rumänien hade romer funnits sedan 1300-talet och eftersom de hade så goda yrkeskunskaper tvingades de kvar som slavar vid gårdar och kloster. Men i mitten av 1800-talet upphävdes slaveriet i Rumänien, romerna blev fria och vissa började röra på sig. En del tog sig till Frankrike och andra ända till Ryssland. Khelderash-romerna med sin ryska anknytning kallas idag svenska romer, vilket också är den riktiga benämningen som används både om och av khelderash-romerna själva. Kelderash betyder kopparslagare på romanes, och i den romska kulturen är det vanligt att

yrket man har och efternamnet man bär matchar varandra. Det var khelderash-romerna som i Sverige kom att kallas zigenare till skillnad från de romer som sedan 1500- och 1600-talet bodde i Sverige och kallades tattare. Tattarna sågs som fattiga, kringresande svenskar, medan khelderash-romerna – zigenarna – betraktades som invandrare.

Numera är benämningarna tattare och zigenare mycket nedsättande att använda. Den accepterade benämningen på den första grupp romer som kom in i Sverige är resanderomer, och kelderash-romerna kallas alltså svenska romer.

– 33 –

Viljan att ta sig vidare Från Ryssland kom khelderash-romerna in i Sverige via Finland och Haparanda. Därifrån har de sedan rört sig runtom i hela landet. Med tanke på att de endast hade tillstånd att uppehålla sig tre dagar på varje ställe hann de med 120 socknar på ett år. I norr såväl som i söder reste de runt och målet var ofta att ta sig till de olika marknaderna.

Marknaden i Jokkmokk besöktes likaväl som Kiviks marknad.

Men två romska män ville ännu längre och det här var före in- och utreseförbudet som infördes 1914. De tog sig med sina familjer till den svenska västkusten och Göteborg. Därifrån tog de en båt över till England och sedan vidare upp till Skottland där de prövade lyckan. Från Skottland reste de slutligen med båt till Norge och de tog de sig ända upp till Trondheim. Väl i Norge stannade den här

romska gruppen i två år. Där och då beställdes och tillverkades detta fantastiska silverbälte.

Henrik Møllers silverbälte Bältet är tillverkat under sent 1800-tal eller möjligen i början av av 1900-talet. Det är tungt och ett läderbälte är trätt genom varje del för att hålla ihop det. Bältet är tillverkat enligt den romska principen med avtagbara delar för att kunna sälja eller pantsätta en del om så behövdes. Stämplat på baksidan av varje bältesdel står H. Møller som är silversmedens namn, Trondheim för tillverkningsorten och 830 S vilket betecknar halten 830/1000-delars renhet. Bältet består alltså av 83 procent rent silver.

Silverbältet är tillverkat av den norske guld- och silversmeden Henrik Møller som levde mellan 1858 och 1937. Han tillhörde fjärde generationens guldsmeder, verksamma i Trondheim sedan 1770.

– 34 –

Møller var först guldsmedslärling på moderns verkstad, avlade sedan gesällprov i Köpenhamn 1879 och vistades därefter i New York och Wien.

1884 återkom han till Trondheim för att försörja sig som silversmed, ciselör och modellör. Under tidigt 1890-tal kom han nästan uteslutande att ägna sig åt dragestil – en norsk designstil som bygger på vikinga- och medeltida motiv – dels för att säkra inkomster från de turister som under slutet av 1800-talet börjat hitta till Norge, dels för att väcka deras intresse för äkta hantverk i gammal norsk stil. Ett tiotal år innan unionsupplösningen 1905 arbetade en rad formgivare och arkitekter också för att skapa en egen nationell stil som byggde på det norska kulturarvet, och dragestilen kom att bli särskilt populär bland dem. Møller hade många kunder både i Norge och ute i världen. Flera av de europeiska kungahusen och andra förmögna personer anlitade honom. Idag kan man beskåda Møllers silverkonst i dragestil på Nasjonalmuseet i Oslo och Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum i Trondheim.

Sigurd Fafnesbane och draken Själva spännet på bältet består av ett motiv som bygger på berättelsen om när Sigurd Fafnesbane dräper draken Fafner. Den börjar med att tre asagudar besöker Midgård. När de blir hungriga fångar de en utter som de flår och tillagar. Mätta och belåtna försöker de sedan, med skinnet som betalning, få övernattning på en gård. Men det visar sig att det är bondens son Utter, som de dräpt av misstag. Som kompensation vill bonden ha så mycket guld att det täcker utterskinnet. Asagudarna accepterar och betalar bonden. När Utters brö-

der Fafner och Regin förstår att fadern nu är en rik man vill de ha sin del i rikedomen, men han vägrar.

Fafner dödar sin far, gömmer skatten i en grotta och förvandlar sig själv till en drake som håller vakt.

Men Regin planerar att erövra skatten och han ber sin smedslärling Sigurd om hjälp, eftersom Sigurd ärvt ett trasigt svärd som hans far fått av gudarna. De lagar svärdet och därefter gömmer sig Sigurd i en grop på den väg draken Fafner tar när han ska gå och dricka vatten. När draken är rakt ovanför gropen sticker Sigurd svärdet genom hans hjärta, och draken dör.

Inspirationen till motivet med Sigurd Favnesbane och draken har Møller hämtat från portalen till Hylestad Stavkyrka som byggdes på 1100-talet.

– 35 –

Bältet är tillverkat enligt den romska principen med avtagbara delar för att kunna sälja eller pantsätta en del om så behövdes.

– 36 –

Genom Richard Wagners operor var berättelsen relativt välkänd hos de europeiska turister som i slutet av 1800-talet började besöka Norge. Møller hämtade en rad motiv från den här kyrkoportalen som han sedan omarbetade i sitt konsthantverk, och den finns idag bevarad på Kulturhistoriska museet i Oslo.

Två kulturer möts På något sätt har de romska männen i Trondheim kommit i kontakt med Møller och sett hans konsthantverk. Det stora bälteslåset med motiv från den nordiska mytologin fanns nog från början, kanske i skyltfönstret till Møllers butik. De romska männen kan ha sett det och gått in i butiken för att titta närmare på det. Utifrån formen på den runda plattan med Sigurd Fafnesbane har de sedan designat, ritat och beställt delarna till bältet. Delarna är snillrikt utformade för att passa ihop med varandra, och om en smalare och en bredare bältesdel tas bort passar övriga delar med varandra igen. Delarna i bältet har vackert ciselerade mönster och i mitten på varje del finns en större eller mindre knapp som är så typisk för den romska designen. Men mönstret på de smala silverplattorna som består av en cirkelformad sköld med en fyrklöver, är också ett återkommande mönster i andra delar av Møllers produktion. Knapparna kan antingen vara tillverkade med hjälp av repousseringsteknik, där smeden hamrar ut en form från baksidan av ett föremål, eller så har de slagits fram med verktygen

kulpuns och puckelanka. Genom att lägga en plåt mot puckelankan, hålla kulpunsen emot och slå med hammaren på punsen får man fram önskad form. Själva bälteslåset ramas in av en tvinnad silvertråd. Delarna i bältet består i överkant av en lång rad små kulor, och i underkant syns samma kulrad samt ett mönster med små figurer som liknar åttor, formade av tunn silvertråd som kantar varje del runt hela bältet.

Det finns ett stort arkiv efter Henrik Møller på Konstindustrimuseet i Trondheim där man kan följa hans arbetsprocesser med hjälp av teckningar, formstudier och nedskrivna förklaringar. Under 1890-talet överlät han mycket av det hantverksmässiga utförandet till sina assistenter, och fungerade själv huvudsakligen som formgivare. När Møller fick beställningsuppdrag valde han aktivt ut och kombinerade motiv med inspiration från norsk medelålderskonst, Nidarosdomen, stavkyrkor och europeisk arkitektur för att passa de olika kunderna. I arkivet efter Møller finns liknande föremål som det här avbildade, men skisser eller anteckningar om just det här bältet saknas i dokumentationen, vilket gör det extra intressant och viktigt att beskriva i boken. Det norska silverbältet är ett vackert och unikt exempel på när två kulturhistoriska tradi­tioner möts – den nordiska och den romska.

– 37 –

Foto: Lantmäteriet

Tre dagar på varje ställe som var regel fram till 1921 krävde noggrann planering för en välfungerande resrutt.

När tiden sätter käppar i hjulet Historien om det här vackra samovarsetet i silver och teak är väldigt speciell och har förts vidare från en generation romer till nästa sedan slutet av 1800-talet.

D

en romska berättelsen kring silversamovaren med tillhörande delar är att de beställts av en förmögen svensk person, kanske en storbonde eller en fabriksägare. Ett förskott för materialkostnaden för silvret har betalats till den

romske silversmed som åtog sig att göra jobbet.

Nästa gång romerna återkom till samma plats, kanske året därpå, kanske flera år senare, var det dags att överlämna det färdigställda samovarsetet och avsluta affären. Men under tiden hade bestäl-

– 38 –

– 39 –

laren hunnit avlida och de som övertagit gården var inte intresserade. Vad gjorde man då? Det här var silverföremål som hade tagit enormt lång tid att tillverka. Kunde man sälja dem till någon annan?

Troligen inte. Beställaren hade kommit med unika önskemål, vilket dessutom gjorde arbetet ganska kostsamt, och det är alltid svårt att sälja en vara som egentligen är tänkt för någon annan.

Väldigt lång leveranstid Men varför gick det så lång tid mellan beställningsdatum och leverans? Fram till 1921 var romer tillåtna att stanna tre dagar på en plats i varje kommun eller socken, och från 1921 tre veckor. Historien om samovarsetet går tillbaka till tiden före 1921.

När storbonden hade lämnat sin beställning gick romernas resa vidare genom 120 socknar innan de återkom till samma plats igen. Det var inte tillåtet att passera en socken de redan varit i för att komma till en annan, vilket i praktiken innebar att romerna måste ha en slags resrutt klar, så att de redan från början visste hur de skulle färdas. Det vanliga var att de var i södra Sverige under sommarhalvåret tack vare alla marknader, och i norra Sverige un-

der vinterhalvåret. Man kan också se på den äldre romska befolkningen att syskon i en familj är födda på olika ställen och det säger oss också någonting om hur färdvägarna gick.

Vad som hände var att samovarsetet blev kvar i den romska familj som inledde affären med storbonden. Det är aldrig använt och än idag i mycket fint skick. Samovarsetet består av en samovar i miniatyrform, en sockerskål, en tekanna och ett serveringsfat. Med hjälp av ciseleringsteknik har silversmeden skapat otroliga mönster och inte sparat på krutet i sin noggrannhet och detaljrikedom.

Det har förmodligen tagit honom väldigt lång tid att tillverka de här unika föremålen. Mycket vackra runda blomformationer och fågelmotiv har ciselerats in i metallen och både sockerskål, bricka och samovar kantas med en ring som utgörs av de karakteristiska, romska silverkulorna.

Samovarsetet är unikt, välbevarat och mycket vackert. Men det går idag inte att belägga att det är en romsk smed som tillverkat det. Samovarsetet är ett prov på avancerat silversmide, och de förhållanden som romerna förr smidde under var många gånger väldigt primitiva. Men romer tycker om vackra föremål och har en speciell känsla för dem. Det visar sig inte minst i traditionen att romska män själva ritar och designar de smycken som bärs av kvinnorna i familjen. Kanske är den riktiga berättelsen att en rom köpt eller bytt till sig det här vackra samovarsetet för länge sedan, och varit väldigt rädd om det i alla år fram tills idag. För de svenska romerna handlar emellertid berättelsen om ett samovarset som är romskt. En sak råder det dock inget tvivel om, och det är romernas säkra känsla för tingens skönhet.

– 40 –

– 41 –

Mynten med hundarna – en bortglömd historia

Det här bältet består av silverplattor och mynt och är tillverkat av den berömda silversmeden Rosa Taikons far, Johan Taikon. I mitten av 1930-talet utgjorde det en gåva till en brorson, men med tanke på att bältet är tillverkat enbart i silver är det ett tecken på att det är äldre.

M

ynten kommer från Svenska Kennelklubben och är präglade med årtalet 1889.

Eftersom Kennelklubben grundades den 13 december 1889 så vet vi att bältet i alla fall inte kan vara äldre än så. Troligen har silverplattorna i bältet tillverkats först och sedan under slutet av 1920-talet eller början av 1930-talet, när det var

mycket dåliga tider i Sverige, har Johan Taikon eller någon annan på något sätt kunnat köpa mynten med hundarna. Då har bältet kompletterats med de speciella mynten. Kanske såldes mynten av en person som bestämt sig för att bryta upp och söka lyckan på andra sidan Atlanten som så många ur Sveriges befolkning gjorde då. Vi vet inte säkert,

– 42 –

och av dem som kände till den riktiga historien och kunde berättat för oss finns idag ingen kvar.

Bältets delar utgörs dels av mynten från Svenska Kennelklubben, dels av plattor i silver med en form som påminner om tveeggade yxor. Varje platta ramas in av en tvinnad silvertråd som löper runt den.

Den runda utbuktningen i mitten på varje silverplatta, gjord med repousseringsteknik, är speciell för romskt hantverk och smide. När man hamrar från baksidan på en metall för att skapa en form på framsidan av föremålet kallas det repoussering.

Mynten och plattorna sitter på hällor i silver som trätts på en vanlig livrem i läder. Speciellt för det här silverbältet, liksom för andra romska bälten och smycken, är att det är tillverkat i delar. Behövde man köpa något plockade man enkelt av ett mynt eller en platta och använde som betalningsmedel, eller växlade in på pantbanken mot kontanter.

Ser du att en bit av ett silvermynt saknas? Kanske har man snabbt behövt pengar, klippt bort en bit av myntet och använt som förskottsbetalning för att få stanna kvar på samma plats några dagar till. Bönderna på just den här gården kanske behövde mer hjälp att plocka potatis, äpplen eller att få sina mjölkkärl förtennade. Mitt i skördetiden behövdes det mycket arbetskraft. När männen arbetade på gården hjälpte de romska kvinnorna till med städningen i huset och spådde böndernas hustrur. Frågor om livet, barnen och kärleken hittade spåkvinnan svar på. De romska barnen kunde ha enklare sysslor som att plocka jordgubbar. Efteråt fick de komma in i köket och smaka hembakade bullar, något som var helt nytt för dem. Ett kringflackande liv i tält innebar att maten lagades på oljefat och att man inte hade någon tillgång till ugn.

– 43 –

– 44 –

Designen följer resvägen Indien är alla romers ursprungsland – de var från början en indisk folkgrupp som levde i Indien. Men för ungefär 1000 år sedan började romerna att flytta på sig eller kanske rent av fly. Vi vet inte riktigt varför, men det troliga är att områdena Sind och Punjab, där de bodde, invaderades av en folkgrupp med turkisktafghanskt ursprung. Med hjälp av de romska smyckenas design och formgivning går det nästan att följa den tusenåriga resan från Indien till Sverige – det syns tydligt hur romerna har hämtat inspiration till sina smycken från de platser i världen där de har passerat.

G

uldörhängena med alla små hjärtan i guld är tillverkade på 1910- eller 1920-talet och bär tydlig inspiration från den indiska smyckeskonsten. När romska barn föds börjar pappan tidigt att designa och tillverka eller beställa smycken för framtida bruk. Men det är inte alltid bestämt vem som skall få vad utan det får tiden utvisa. Örhängena är mycket detaljrika med tvinnad guldtråd runt de fyra större halvmåneformade plattorna. V-formationer och små stjärnor har formats av den tvinnade guldtråden och satts fast i ett mönster på varje halvmåne. Små ditlödda guldöglor fäster ihop örhängets delar, och i öglorna hänger också små guldhjärtan med en stjärna av

tvinnad guldtråd på varje. Översta delen av örhänget utgörs av en guldplatta där mitten består av en slät knapp. Guldsmeden har troligen format knappen med hjälp av verktygen kulpuns och puckelanka. Tekniken innebär att en plåt av guld läggs på puckelankan, sedan håller man kulpunsen mot plåten, och med hjälp av hammaren slår man på punsen för att få till formen. Rosa Taikon använde verktygen flitigt i sin verkstad och i kapitlet om henne ser du fler exempel. Örhängena är visserligen gjorda och sammansatta i delar på det romska traditionella viset, men delarna är så små att tanken aldrig kan ha varit att lösgöra någon del för att sälja eller pantsätta.

– 45 –

Paret större halvmåneformade guldörhängen med kungakrona överst och två blå stenar på varje hänge, är tänkta att bäras av en vuxen kvinna. De är tillverkade på 1910- eller 1920-talet som en gåva från en man till sin hustru. Örhängena är tydligt persiskinspirerade men de är också ett exempel på romernas fascination för det regala med kungakronan överst i fästet. Tunna kedjor fäster ihop översta delen av örhänget med den större halvmånefor-

made delen av smycket. Guldsmeden har med hjälp av hammare och mejsel gjort mycket vackra, detaljerade mönster på de tunna utformade blommorna och bladen. Tekniken kallas ciselering.

De i små, små öglor påhängda, blanka mynten för också tankarna till den persiska smyckeskonsten.

Persien heter idag Iran och var ett av de länder som romerna passerade på sin långa vandring från Indien vidare ut i världen.

– 46 –

Diklospännen Slutligen ser vi två mycket vackra diklospännen i guld. De är en gåva från en svärfar till en svärdotter, och troligen tillverkade under 1930-talet. Hade man flera svärdöttrar skulle varje svärdotter få ett likadant par diklospännen. En diklo är en huvudduk, en slags schalett, som visade att den romska kvinnan var gift. För att fästa diklon användes två spännen, ett på varje sida av huvudet. Diklon användes hela tiden, både ute i samhället, i lägret, inne i vagnen eller tältet. Vissa romska kvinnor sov också med diklon på sig. Man skulle kunna säga att diklon motsvarade vår tids vigselringar.

Diklospännenas detaljer visar att inspiration till dem hämtats ur europeisk kultur och kristen tradition. Spännena är i sin design och utformning inspirerade både av det regala och av det kristet religiösa. På varje spänne syns två bevingade lejon, som också kallas Markuslejon. Ursprungligen är det bevingade lejonet en symbol för den italien-

ska staden Venedig, när Venedig under många hundra år var en självständig stat. Evangelisten Markus är Venedigs skyddshelgon, och lejonet är hans symbol. Lejonet fanns med på Venedigs flagga och symboliserar kunglig makt, vilket också knyter an till romernas intresse för det regala.

Jämte varje lejon finns ett vackert, lite bulligt kors som i formen påminner om en stjärna. Centralt på spännet under blomman med korallen finns en detalj som påminner om en fransk, eller heraldisk lilja. Liljan är en fransk kunglig symbol, men används också som en kristen symbol för treenigheten – alltså Gud som Fader, Son och Ande.

I underkant på varje spänne hänger i tvinnad guldtråd en detalj som också verkar vara en variant på en fransk lilja. Diklospännet ramas in av den tvinnade guldtråden som är så typisk för den romska formgivningen, liksom av de små kulorna – granulaten – som lötts dit i överkant på spännet.

– 47 –

– 48 –

Olika tider olika tekniker Precis som olika platser runt om i världen sätter avtryck i design och formgivning, varieras också tekniker över tid. Porträtt kan till exempel mejslas fram på ädla metaller, graveras och snidas fram på snäckskal, eller målas på någonting så enkelt som en bit plåt.

B

ilderna visar ett par modernare guldörhängen med bilden av Maria och Jesusbarnet centralt på hänget. De är designade i mitten av 1980-talet av en romsk man som en gåva till hustrun på deras tioåriga bröllopsdag, och de har använts som vardagssmycken. Örhängena har både regala, religiösa och astrologiska inslag. Överst ser vi kronan där hänget också fästs i örat och under kronan motivet på Maria och Jesusbarnet graverade i guldet. Runt motivet är guldet utsågat i linjer med mellanrum för att visa att det strålar kring mor och son. Under motivet sitter en halvmåneformation och allra längst ner tre små stjärnor på varje örhänge som sitter i en liten ring av guld. Över och under motivet på Maria och Jesusbarnet ses två små hål i guldet sannolikt perforerade med en kinchava. Hålen kan vara en förberedelse för att dekorera örhänget med ädelstenar eller för att kunna fästa smycket i ett band eller en hårslinga.

– 49 –

– 50 –

Kamésmycke Den stora bilden visar ett kamésmycke tillverkat under 1940-talet. Smycket med hängfunktion är tänkt att hänga i en kedja. Själva kamén utgörs av en klassisk kvinnoprofil och är graverad i relief på snäckskal. Runt kamén sitter en enkel ram gjord av slät guldtråd formad i ett regelbundet mönster som påminner om en kringla. Mellan varje mönsterformation sitter en liten kula av guld, och det är just dessa kulor som är typiska för det romska smyckes­hantverket. Tekniken kallas granulering och är ett mycket gammalt sätt att pryda smycken, känd långt före Kristi födelse. Antingen smälter man guld eller silver och låter den smälta metallen falla i droppar och bilda små kulor, eller så har smeden en tunn guld- eller silvertråd som klipps till i små bitar som smälts på en platta med fördjupningar. Sedan kommer det kritiska momentet när de små kulorna – granulaten – skall sättas fast på föremålet. Det krävs en mycket skicklig och koncentrerad smed för att få dem att ligga still så att fastlödningen blir framgångsrik.

Motiv på plåt Bilderna till höger visar en större guldring tillverkad för att bäras av en kvinna. Centrum av ringen utgörs av ett religiöst motiv på plåt som föreställer Maria och Jesusbarnet. Runt motivet sitter en vågformad, delvis genombruten ram av guld med två större och två mindre kulor i guld. De är gjorda med hjälp av granuleringsteknik och typiska för den romska smyckesdesignen. Den inre utskurna ramen som omgärdar porträttet visar tydligt att det här är ett handgjort smycke. Att motivet sitter på en metallplatta visar att det är gammalt – troligtvis har

det tillverkats under 1930-talet. Nuförtiden finns liknande bilder på porslin och de ackompanjeras gärna av ett bibelord. Plåtbilder som denna såldes förr på marknader i Ungern. Med tanke på inoch utreseförbudet som gällde för romer mellan 1914 och 1954 har själva motivet troligen köpts av en icke-rom i Ungern som tagit med sig det till Sverige. Där har en romsk man sannolikt köpt eller bytt till sig bilden av Maria och Jesusbarnet, och tillverkat en ring som ramar in den.

– 51 –

Koraller – för hälsans skull

Den röda korallen kallas också för det röda guldet. Man har dykt efter koraller sedan urminnes tider, men att tillverka smycken med koraller blev populärt under 1500-talet i Europa. Det var utanför Italiens kust som korallfisket bedrevs som intensivast. Precis som med traditionellt fiske som bedrivs för hårt finns allt mindre av röd korall i Medelhavet idag, och numera är den skyddad.

D

agens koralldykare med licens att skörda röd korall i Medelhavet tvingas numer att dyka mycket djupare för att få tag i den. Ett dyk

kan ge mellan ett och tre kilo korall, men mycket går till spillo då alla koraller som skördas inte går att använda för smyckestillverkning.

– 52 –

Romer är ganska skrockfulla och vidskepliga människor. De tror på korallens betydelse för hälsan och att den skall skydda bäraren av ett korallsmycke från sjukdomar. Koraller är en relativt vanlig detalj på romska smycken.

De två hårspännena är tillverkade för att användas av yngre, ogifta kvinnor. Det var bara de gifta romska kvinnorna som bar den speciella huvudduk som kallas för diklo och som fästes upp med speciella spännen. Hårspännena på bilden har alltså fästs direkt i håret.

Det raka hårspännet är tillverkat på 1910- eller 1920-talet. Designen är typiskt romsk med ciselerade eller graverade blad och blommor i guld och den karakteristiska ramen runt i tvinnad guldtråd. De fyra blommornas mitt utgörs av en korall och man kan tydligt se att det raka spännet är äldre eftersom korallerna i det har en blekare nyans.

Det avlånga hårspännet är tillverkat något senare, under 1940- eller 1950-talet. Det är av en enklare design, inte lika välgjort och har inte lika många detaljer som det raka spännet. En större och två mindre runda, knappliknande guldplattor sitter på rad och de två mindre är ditsatta bakom

den större. Varje rund guldplatta har små, enkla mönster och i varje plattas mitt finns en liten rund ram av guld i vilken en korall är fäst. Korallerna är utformade som små rosor. I en av de mindre guldplattorna syns ett hål. Kanske är det en skada eller så har smeden medvetet perforerat spännet med hjälp av en kinchava för att det skall kunna träs på ett band eller igenom en hårslinga.

Bilden på nästa sida visar ett guldhalsband och ett armband som tillhör ett set, där inspirationen hämtats i det romska hjulet som dekorerats med koraller. Halsband och armband tillverkades under tidigt 1950-tal och är en kombination av egen och inköpt design. Mindre och större smidda delar av guld och korall har satts ihop till halsband och armband med hjälp av en köpt, maskintillverkad ankarkedja.

Armbandet utgörs av två ankarkedjor som i mitten fäster på ett romskt hjul i guld med infällda släta koraller. Den största korallen som är rund sitter i armbandets centrum – navet – och runt hjulet, på själva ekrarna av guld, sitter två större och sex mindre släta, något ovala koraller. På varje sida av det centrerade hjulet sitter på ankarkedjorna tre

– 53 –

– 54 –

koraller. Två av dem är ovala och den tredje rektangulär och de har alla utformats som blommor.

Halsbandet utgörs av en ankarkedja som en bit ner på kedjan bygger på med en kedja till. På den yttre kedjan sitter halsbandets lås dekorerat med en slät rund korall. Vidare sitter två större släta koraller på varje sida av det inre halsbandets mitt. På halsbandets inre kedja återfinns samma form på det romska hjulet i guld som sitter på armbandet, men med den skillnaden att korallerna här är ovala. Från fyra av korallerna på den inre kedjan går guldstavar som fäster ihop med två av korallerna på den yttre ankarkedjan. På den yttre ankarkedjan sitter sammanlagt fyra mindre, ovala koraller och två större runda. I mitten längst ner på den yttre kedjan finns smyckesetets tredje romska hjul i guld och koraller. Korallen i hjulets nav är rund och de omgärdande något ovala. Detta hjul är snarlikt det hjul som finns på armbandet.

Hjulet som viktig symbol Rent tekniskt är varken armbandet eller halsbandet i det här setet ett särskilt avancerat hantverk om man jämför dem med en del andra romska smycken. Men det är stora och imponerande smycken, med det romska hjulet som central detalj, som visar den viktiga kopplingen till den romska kulturen. Halsbandet är stort och har den form som på engelska kallas bib necklace, alltså ett halsband med ett brett parti framtill och som täcker en del av bröstet. Smyckesetet med halsband, armband och örhängen har använts vid festliga tillfällen.

Bilden ovan visar de örhängen som hör till smyckesetet. Här ser man det regala inslaget överst på varje hänge i form av en krona. Det troliga är

att kronorna tillverkats av någon annan, att man köpt eller bytt till sig dem, och därefter byggt på örhänget med egen design och hantverk. I kronan sitter en ring av tvinnat guld och i den en korall formad som en ros. Därpå följer en droppformad ring av tvinnat guld med en rund korall som hänger i mitten. Längst ner på örhänget har tre små hängen satts i små öglor – två små tvinnade ringar av guld med en äppelformad korall inuti hängande på varje sida av en päronformad korall fäst i mitten på den droppformade ringen.

Arbetet och materialet håller inte högsta kvalitet i de här örhängena, och de har en ganska enkel utformning. Men det var viktigt i den romska kulturen och en särskild känsla i att rita och ibland också tillverka sina smycken själv. Än idag ritar och designar romer sina smycken, men numera lämnas tillverkningen bort till guldsmeder.

– 55 –

Bilden ovan visar ett par enklare örhängen med stora koraller där tydlig patina och slitage syns.

Smycket är utformat som ett hänge där det centrala är den stora korallen som är genomborrad i mitten i vilket fästet för upphängningen sitter. Underst syns en liten blomformad guldplatta med ciselerat eller graverat mönster, fäst i en guldstav som som trätts genom korallens mitt. Små kronformade guldklor sluter om korallen från ovansidan.

Den mindre bilden visar två guldringar tillverkade för män under 1910-talet. Den större ringen är troligen tillverkad av bäraren själv – en äldre romsk man – medan den mindre är tillverkad som en gåva till ett barnbarn, en yngre man.

Den större ringen är en bred ornamentring med vackra, utskurna bladformade mönster. I ringens

centrum sitter en stor rund korall. I den mindre ringens centrum sitter också en rund korall men runt den sitter en ram av hamrat guld och under den en klack, också av hamrat guld. Ringskenan utgörs av slätare guld utformat med en skåra i mitten.

– 56 –

Örhängen med ädelstenar De droppformade guldörhängena på bilden ovan är tillverkade i Polen under 1910- eller 1920-talet.

En större kvadratisk korall sitter i en guldram i mitten på varje hänge och runt korallen är mönster ciselerade i guldet. Som en ram runt varje örhänge

sitter en lång rad små vita ädelstenar som troligen är diamanter. Romer har genom historien främst sysslat med metaller och egentligen aldrig ägnat sig åt ädelstenar. Det troliga är att de här örhängena kompletterats med diamanter i modern tid.

– 57 –

Man gör så gott man kan Inom den romska kulturen är det tradition att flickorna och kvinnorna i en familj bär smycken som deras män, fäder eller svärfäder, designat speciellt för dem.

Traditionen är i allra högsta grad levande, men numera lämnas all tillverkning bort till speciellt utvalda guldsmeder.

F

örr i tiden tillverkade de romska männen vissa smycken själva och det ser vi prov på i det här kapitlet. Hårspännet, ringen och hänget är av väldigt enkel tillverkning – det finns inga inslag av filigran, knappar eller kulor som är så

karakteristiska för romsk formgivning. Det som istället är alldeles speciellt med smyckena är att de är tillverkade av kärlek. Kärleken till en ung dotter. Kanske var familjen en musikerfamilj utan särskilda kunskaper om metaller och smide. Men

– 58 –

pappan ville skapa något eget för att ge till sina döttrar. Utifrån de kunskaper han hade tillverkade han de här tre smyckena.

Hårspännet är tillverkat i början av 1920-talet för en ung, ogift kvinna. Spännet är stort och tänkt att fästas i en håruppsättning mitt bak på huvudet. En ung kvinna kunde ju använda hårspännet precis så.

Från den dagen hon sedan var gift bar hon diklo – den speciella huvudduk som romska gifta kvinnor bar – och till den användes särskilda spännen.

I mitten på hårspännet sitter en kamé i en enkel, vågig infattning, och den flankeras av ett mynt av Franz Joseph på varje sida. Han var fram till 1916 både kejsare av Österrike och kung av Ungern.

Kamén sitter mitt i ett ovalt hjul och mynten mitt i två runda hjul, som dekorerats inuti genom att metalltråd böjts i formationer runt mynt och kamé.

Hårspännet är väl använt, bär spår av slitage och det är lite tillplattat i underkanten. Men det särskilt intressanta med smycket är att mynten är i väldigt fint skick. De var helt nya när de placerades i hårspännet och har alltså inte cirkulerat på marknaden. Därför kan man dra slutsatsen att hårspännet har tillhört en flicka vars familj haft det ganska bra ekonomiskt. Hon har inte, fram tills den dag hon gifte sig och förmodligen slutade använda hårspännet, tagit ur mynten för att familjen behövde pantsätta dem.

– 59 –

Bilden visar ett hängsmycke och en ring, båda prydda med var sin kamé. De är tillverkade under 1930- eller 1940-talet, också av en pappa till en ung dotter. Kaméerna är infattade i en tunn remsa av guld. Resultatet är ganska buckligt och ojämnt, vilket syns särskilt tydligt på ringen. Kaméerna ramas sedan in av själva smycket som både på hänget och ringen är dekorerade med ett enkelt mönster dithamrat med hjälp av hammare och en liten, tunn mejsel. Varje litet streck är ett slag med hammaren.

Ser du att motiven på de tre kaméerna är olika?

Två av kvinnoporträtten ser vi från deras högra sida och ett från det vänstra. Att göra kamésmycken är ett hantverk där man graverar i relief, och det har utövats ända sedan antikens dagar. Den vanligaste tekniken nu i modernare tid är att skära i snäckskal.

Ett vackert kamésmycke är ett unikt litet konstverk och det bygger på gedigna yrkeskunskaper.

När den unga romska flicka som en gång bar det vackra hårspännet med kamén och mynten av Franz Joseph senare gifte sig, kunde hon inte

– 60 –

längre använda sitt vackra hårspänne. Som gift kvinna skulle hon nu bära diklo – den speciella huvudduk som visar att en romsk kvinna är gift.

Diklon sattes fast med två särskilda diklospännen, ett på varje sida av huvudet, så att huvudduken satt på plats. Spännen var likadana, kvinnan hade alltså ett par. Diklon användes alltid – ute i samhället, hemma i lägret och inne i vagnen eller tältet.

Vissa romska kvinnor sov också med diklon. Det går att likna de romska kvinnornas användning av diklo och diklo­spännen med hur vi använder våra vigselringar.

Diklospännen Bilden ovan visar ett par mycket vackra diklospännen i guld med en röd sten i mitten. Spännena har tillverkats i tre uppsättningar av en svärfar i gåva

till sina tre svärdöttrar. Alla skulle få lika för att det skulle vara rättvist. Eftersom romerna designade sina smycken själva visade de också vilken familj kvinnorna tillhörde. Det gällde att utforma sina smycken så unikt som möjligt för att det skulle vara svårt för andra att kopiera dem.

Diklospännet utgörs av vackra större och mindre blommor och blad. I den stora mittenblomman sitter en röd, syntetisk sten. Romernas specialitet var metaller och det är ovanligt med ädelstenar som inslag på deras smycken. Blommans kronblad, liksom de stora bladen, har ciselerade mönster, och pistillen på de yttre blommorna har ett rutformat ciselerat mönster. De fyra mindre blommorna som sitter runt den stora blomman i mitten är inte identiska, vilket vittnar om att diklospännena är ett exempel på äkta konsthantverk.

– 61 –

Det stora svenska riksvapnet Romer har alltid varit fascinerade av det regala, alltså av det som har med kronor och det kungliga att göra. Broschen på bilden är en avbildning av det stora svenska riksvapnet och på ett sätt typisk för den fria tanke som återfinns i den romska kulturen.

– 62 –

R

omerna formgav sina smycken utifrån sin egen tradition tillsammans med rådande kultur. Broschen är ett ganska roligt och fantasifullt exempel på hur romerna fastnat för en så stark symbol för Sverige. Det de tyckte om ville de också avbilda. Kanske har det gått till så, att en rom en dag ute i Stockholm fått syn på det stora svenska riksvapnet, inspirerats av det och velat tillverka ett sådant som smycke. Även om broschen är väldigt speciell och med en charmig historia är den tyvärr inte ett jättebra exempel på vackert guldsmide.

Detaljerna har troligen varit svåra att få till, vilken gjort utformningen lite klumpig och otydlig.

Riksvapnets historia Grunden till det stora svenska riksvapnet skapades redan 1448 av en kung som hette Karl Knutsson Bonde, och har fram tills idag förändrats och kompletterats. I själva hjärtskölden kan man se vilken ätt eller släkt som styr Sverige. Sedan 1818 heter ätten Bernadotte i Sverige och det är ju också det efternamn som vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf och hans familj bär. Det stora svenska riksvapen vi nu använder ändrades senast 1982 till att se ut som det gör idag. Riksvapnet används som en symbol för den svenska staten och får egentligen bara användas av kungen, riksdagen, regeringen, de olika departementen, försvaret och representanter för Sverige i andra länder.

På broschen finns många regala inslag: överst en krona, på varje sida ett lejon med krona på huvudet som håller själva hjärtskölden. På hjärtskölden ser man två fält med tre kronor och två fält med lejon. I mitten av hjärtskölden finns till vänster en vase som är Vasaättens vapen. Gustav Vasa var

den kung som under 1500-talet lade grunden till det moderna Sverige. Under riksmötet i Strängnäs den sjätte juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung av Sverige, och med anledning av det firar vi numera den svenska nationaldagen den 6 juni. Gustav Vasa centraliserade makten, moderniserade militären, ökade skatterna, reformerade kyrkan och gjorde Sverige till ett arvrike. Under Vasaättens 130 år på tronen växte Sverige till ett effektivt styrt land och en stormakt. Ätten Bernadotte Till höger om symbolen för Vasaätten på riksvapnet syns en bro och över bron en örn med sänkta vingar. De är symbolerna för ätten Bernadotte – anfadern hette Jean Baptiste Bernadotte och kom ursprungligen från sydvästra Frankrike. Han var en framgångsrik militär och administratör under den franska revolutionen, och steg snabbt i graderna.

Med anledning av att dåvarande kung Karl XIII inte hade några arvingar adopterade han Bernadotte som valdes till svensk tronföljare vid riksdagen i Örebro 1810. I samband med det ändrade Bernadotte sina förnamn från Jean Baptiste till Karl Johan. Över örnens huvud på det stora svenska riksvapnet skall egentligen också Karlavagnens stjärnbild finnas med, men den detaljen har inte guldsmeden lyckats att få med. Under hjärtskölden hänger Serafimerorden som en medalj allra längst ner på broschen. Kungliga Serafimerorden instiftades 1748 och är den finaste utmärkelsen man kan få i Sverige. Sedan 1975 delas den endast ut till utländska statschefer och familjemedlemmar ur det svenska kungahuset.

– 63 –

– 64 –

Att bära sitt kapital Förr i tiden bar de romska kvinnorna familjens kapital i form av smycken – det var alltså de som var banken. När familjen sedan behövde pengar var det enkelt att lösgöra en del i ett smycke och sälja eller pantsätta.

Längre bak i tiden tillverkades de flesta smycken i silver, men i modernare tid blev guldsmycken allt vanligare. I det svenska bondesamhället köpte man kanske ytterligare en ko, några grisar eller en bit mark när tiderna var goda. De som bodde i staden kanske investerade i en fastighet.

N

är romerna fick lite pengar över gick de till banken eller en guldhandlare och köpte ett guldmynt. Eftersom de inte var tillåtna att inneha bankböcker blev guldmynten en praktisk lösning på att ordna ett sparande som tog lite plats i anspråk, och som enkelt kunde packas ner när det var dags för nästa resa. Guldmyntens äkthet garanterades också av bankerna och guldhandlarna, vilket gjorde dem till en säker investering. Förr i tiden fungerade mynten även som betalningsmedel när man gjorde affärer.

Romer har alltid varit duktiga på att handla med och hantera metaller som guld, silver, koppar och tenn. De romska männen designade alltid, och tillverkade ibland själva, de smycken som flickorna och kvinnorna i familjen bar. Varje familj hade sin egen speciella design, och det gällde att utformningen blev så unik som möjligt för att undvika att en annan familj skulle försöka att göra likadant. Än idag designar romska män de smycken som används inom familjen.

– 65 –

På bilden syns ett stort och många små guldmynt med Franz Joseph på framsidan. Han var fram till 1916 både kejsare av Österrike och kung av Ungern. På baksidan av myntet är en tvåhövdad örn avbildad. Den är en symbol för det tysk-österrikiska furstehuset Habsburg som Franz Joseph tillhörde.

Det stora guldmyntet kallas av romerna för galbeno och det väger 14 gram. Karathalten är 23,66, alltså så nära rent guld man kan komma. 100 procent guld eller 99,99 procent guld håller 24 karat. Eftersom karathalten är så hög på en galbeno – 98,6 procent består av rent guld – gör det myntet väldigt mjukt och ömtåligt. Det mindre myntet kallas fyrling, eller štaralé på romanes, för det går fyra štaralé på en galbeno. Viktenheten štaralo motsvarar 3,5 gram. 3,5 gånger 4 blir 14. En štaralé är alltså en

fjärdedels galbeno. Den håller samma höga karathalt som en galbeno, alltså 23,66.

Idag är guldvärdet på en galbeno flera tusen kronor om det är tillverkat från 1915 och framåt. Likadana mynt som tillverkats fram till 1914 är värda fem gånger mer. Men guld som metall var fram till 1940- och 1950-talet lågt värderat på marknaden, och flera av de magnifika smycken vi ser i boken kostade inte de enorma summor att tillverka som de skulle göra idag då guldets värde ökat många gånger om.

Förlovningsmynt Ett mynt kan alltså vara mycket mera värt än bara själva guldvärdet. Men om man perforerar det sjunker värdet. Ett mynt som är så mjukt som

– 66 –

en galbeno kan perforeras med ett speciellt litet verktyg som romerna kallar kinchava, en slags syl.

Med hjälp av kinchavan stansar man ett litet hål i myntet. Även om myntets värde minskar när man gör så, gjorde romerna det ibland ändå för att kunna bära mynten på ett enkelt sätt. De träddes på en tunn tråd att ha om halsen eller så flätades mynten helt enkelt in i håret med hjälp av hårslingor som drogs genom de perforerade mynten. Unga romska kvinnor bar sådana här guldmynt under tiden mellan frieri och bröllop.

De perforerade mynten skulle kunna kallas förlovningsmynt.

Tjugodollarsmynt Ett ännu tyngre och tjockare guldmynt kallas morokotz på romanes, och det syns i mitten på bilden flankerad av två guldmynt med Gustav VI Adolf.

En morokotz väger alltid ett uns. När en guldhandlare pratar om guldpriser anges priset i troy ounce, eller troy uns på svenska. Ett uns guld är alltid 31,1035 gram. 90 procent av ett morokotzmynt består av rent guld – karathalten är 21,6 – vilket gör den hårdare än en galbeno. När man bär en morokotz som smycke är en ögla fastlödd på myntet och sedan träs det på en kedja.

På framsidan ser vi Frihetsgudinnan, Statue of Liberty, i profil. På hennes hätta står det LIBERTY – frihet på svenska. Runt om på myntets framsida finns tretton stjärnor som symboliserar Amerikas

– 67 –

tretton första stater som förklarade sig självständiga. Myntets baksida är präglat med texten TWENTY DOLLARS, den amerikanska örnen och de tretton stjärnorna som ramar in orden IN GOD WE TRUST. Myntet gavs ut mellan 1877 och 1907 och just detta är präglat år 1894. När myntet, som också kallas Double Eagle coin, gavs ut motsvarade det värdet av tjugo amerikanska dollar. När ekonomin i Amerika växte sig stark under 1800- och 1900-talet användes myntet av människor från alla samhällsklasser, vid både stora och små affärer.

Idag kostar ett sådant här tjugodollarsmynt många tusen kronor, och det finns ett stort intresse för det hos investerare. I kapitlet Pantbanken räddar en kulturskatt ser du närmare hur ett vackert smycke tillverkats med utgångspunkt i ett antal tjugodollarsmynt.

Förtjänsttecken På varje sida av morokotzmyntet finns två guldmynt försedda med en liten krona. Avporträtterad är Gustav VI Adolf och han var Sveriges kung mellan 1950 och 1973. Mynten används som förtjänsttecken och delas sedan 1802 ut av Kungliga Patriotiska Sällskapet till personer inom olika kultur- och verksamhetsområden i Sverige för uppskattad arbetsinsats och betydande gärning.

Själva mynten präglas i guld i två olika storlekar med sittande regents porträtt. På baksidan präglas namnet på den som föräras medaljen tillsammans med själva motiveringen för utmärkelsen.

Den ursprungliga tanken är att medaljen skall bäras i ett band som till hälften är gult och till hälften grönt, färger som representerar halm och gräs – en symbol för det särskilda intresse som sällskapet

har för jordbrukets utveckling. Kanske har de ursprungliga ägarna till förtjänsttecknen avlidit och så har mynten sålts vidare och köpts av en romsk familj vana vid att spara sitt kapital i guldmynt. Örhängen På den stora bilden ser vi hur två guldmynt med Franz Joseph tillsammans med två 20-kronorsmynt med den svenske och norske kungen Oscar II utgör delar av ett par örhängen. Mynten med Oscar II på framsidan och det stora svenska riksvapnet på baksidan väger drygt 8 gram (0,26 troy uns) och har det nominella värdet 20 kronor. Idag säljs varje sådant mynt för långt högre summor. En romsk pappa har i slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet tillverkat de här örhängena till sin unga dotter.

Månen och stjärnorna skall skydda flickan. Runt mynten sitter en ram av tvinnad guldtråd och i den en ögla som binder ihop smycket. Örhängena är tillverkade på det viset att skulle man behöva pengar så kan man lossa myntet från ramen och sälja det. Man kan också korta av örhängena genom att plocka bort de nedre mynten och ändå ha ett fullt fungerande smycke.

Ring Den lilla bilden visar en mindre guldring tillverkad av samma pappa till samma dotter som örhängena.

Ringen har ett infällt mynt av Franz Joseph och kan plockas ut om man skulle behöva.

– 68 –

– 69 –

– 70 –

Under tiden kan myntet ersättas med ett annat mindre värdefullt, tills man har råd att lösa tillbaka det ursprungliga. Ringen är ett karakteristiskt romskt smycke med de tvinnade guldtrådarna runt om. Det här är en välanvänd ring som flickan bar flitigt under sin uppväxt.

Diklospänne Till vänster ser du ett mycket vackert och detaljrikt diklospänne med ett engelskt sovereignmynt med motiv av en äldre drottning Victoria. Myntet var en symbol för den enormt framgångsrika ekonomin under det brittiska imperiets glansdagar. En sovereign med drottning Victoria på framsidan och S:t Göran och draken på baksidan väger 7,322 gram (0,24 troy uns) och består av 91,66 procent rent guld. För att hålla myntet intakt och mer värdefullt är det placerat i en ram. Anledningen är, precis som med den yngre flickans örhängen och ring, att man skall kunna plocka ut myntet om man behöver använda det som betalningsmedel eller pantsättning och ändå bevara smycket. Diklospännet är ett fantastiskt exempel på en ren men ändå tekniskt avancerad design. Myntet omgärdas av druvklasar tillverkade med hjälp av granuleringsteknik och ciselerade vinblad.

Runt hela spännet löper en guldtråd som ramar in det.

18 karat vanligast i Sverige Den vanligaste karathalten i Sverige är 18 karat, och i stämplat guld märks det ut med siffran 750 eftersom guldhalten är 75 procent. 18 karats guld är hårdare och mer tåligt, vilket är bra för smycken som till exempel vigselringar som används flitigt.

I USA däremot är 14 karats smycken vanliga. Då innehåller smycket 58,5 procent guld och på stämpeln i smycket skall det stå 585.

– 71 –

Inte som andra banker Traditionen att bedriva pantbanksverksamhet i Sverige går tillbaka till Gustav III:s dagar. Under sin tid vid makten utfärdade han kungligt privilegium och reglemente för Generalassistanskontoret som det då kallades.

D

rygt 100 år senare, 1866, startade skomakare Johan Alfred Jansson Pantbanken Sverige på Storgatan 8 i Stockholm. Lokalerna han flyttade in i rymmer fortfarande, över 150 år senare, låneverksamhet och huvudkontor för Pantbanken Sverige. Pantbanksverksamheten har vuxit i omfattning sedan Janssons dagar och idag finns ett flertal olika företag som sysslar med låneverksamhet. De har dock alla det gemensamt att de vuxit fram ur en gammal tradition. Numera pantsätts de kapitalvaror som människor anser sig kunna undvara: en klocka, en kamera eller ett guldsmycke, medan man förr i tiden pantsatte bruksföremål såsom kläder, lakan eller husgeråd.

Snittbelåningen hos Pantbanken är idag (2018) cirka 6000 kronor per lån och olika guldföremål står för 80–90 procent av kundernas pantsättningar.

När ett föremål lämnas in till Pantbanken har kunden sex månader på sig att köpa tillbaka det,

och får betala ränta för tiden som föremålet varit pantsatt. Pantbanken lämnar ut en summa för det föremål som lämnas in. Kan kunden inte lösa ut det igen för summan plus räntekostnad går föremålet så småningom till auktion. Pantbanken behåller då pengar för utlånat kapital, räntor och avgifter. Blir det efter genomförd auktion ett överskott betalas

– 72 –

det ut till föremålets ägare, medan Pantbanken står för ett eventuellt underskott.

Romernas bank När Pantbanken 1866 öppnade sina lokaler i Stockholm var det utvandringstid i Sverige. Mellan 1846 och 1930 emigrerade 1,3 miljoner svenskar till Amerika, alltså 25 procent av Sveriges dåvarande befolkning. Människor sålde och pantsatte allt de hade för att skapa sig ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Men Pantbanken var också den enda bank som accepterade romer som kunder.

De svenska romerna började komma till Sverige ungefär vid samma tid som Pantbanken startades. Ett långtgående och välfungerande samarbete mellan dem började att byggas upp. För många människor skulle det kanske kännas skamligt att anlita Pantbanken, men för romerna var och är det helt naturligt. Pantbanken blev romernas bank, och de behandlades också som trovärdiga kunder.

Devisen är att Pantbanken värderar föremålet, inte människan. Många nytillkomna kunder i modern tid är nya svenskar med guldtradition.

När man lever helt utanför samhället, endast med skyldigheter och inga rättigheter, gör överlevnadsinstinkten att ett alternativt system växer fram så att man ändå kan klara sig. Fram till slutet av 1950-talet hade romerna inga fasta adresser, inga telefonabonnemang, aldrig några längre anställningar och därmed också tillfälliga och oregelbundna inkomster. Ransoneringskort under kriget var heller inget som delades ut till dem. Många romer var analfabeter och de blev helt beroende av andra människors välvilja om de behövde läsa sig till eller skriva något. De hade heller inte rätt att öppna ett konto

i banken eller att hyra ett bankfack för sina värdeföremål. Har man ingen bankbok där kapital kan sättas in och tas ut tvingas man istället att förvalta sitt kapital på annat sätt. Det ena blev att omvandla de pengar man tjänat ihop till guld och silver, och det andra att göra affärer med Pantbanken när kontanter sedan behövdes för mat och kläder.

Att säkra sitt kapital Det finns hos romer en gammal tradition att handla med guld och det gör man än idag. Till skillnad från våra olika valutor som är relativt nya har guld varit en handelsvara och ett betalningsmedel i 10 000 år. Ofta gick det till så förr i tiden att romerna var kunder på ett specifikt pantbankskontor. Där byggde de upp en relation och ett förtroende och förblev just den pantbanken trogen. Det var vanligt att de lånade på sina föremål på våren, tjänade ihop pengar under sommaren, och löste sina lån på hösten. Oftast låg romska guldsmycken som säkerhet för lån. Men Pantbanken kunde också fungera som en säker förvaringsplats för romernas värdefulla ägodelar när de skulle iväg någonstans och inte ville ta dem med. På vissa av föremålen som beskrivs i boken syns skador – sannolikt är de uppkomna vid hastiga uppbrott från lägren – när de kanske slängts ner i en säck som sedan hivats upp på en vagn för att man snabbt skulle komma iväg. De tjänster som Pantbanken kunde erbjuda

– 73 –

– 74 –

Till skillnad från valutor som dollar, pund och kronor har guld varit en handelsvara och ett betalningsmedel i 10 000 år.

– 75 –

”Vi hade ju inte mark, eller sommarstugor eller ängar.

Du förstår.

Vi hade stora guldarmband”

romerna blev en garant för att deras föremål nu låg i tryggt förvar och fanns kvar när de kom tillbaka till samma plats nästa gång. Romerna både pantsatte och förvarade alltså sina värdeföremål hos Pantbanken, och även om omfattningen idag har minskat var och är romer mycket uppskattade kunder. De sköter sina affärer och löser sina lån i hög utsträckning då de är rädda om sina värdeföremål.

Ibland förekom det givetvis att man inte hade råd att betala för eller lösa ut det pantsatta föremålet. För att undvika att det då såldes på auktion, försvann till andra ägare och kanske till och med smältes ner kunde man i undantagsfall sälja pant-

brevet till en annan romsk familj. Men det ansågs skamligt att inte klara av att ta hand om sitt eget. Även om romer precis som alla människor i samhället idag kan inneha bankkonton, köpa bostadsrätter och hus och teckna försäkringar betraktas guld som ett säkert och pålitligt kapital.

Två vackra guldarmband På bilden syns två mycket rikt dekorerade identiska armband. De är från 1910-talet och formgivna av antingen en svärfar för en svärdotter, eller av en man till sin hustru. Armbanden är helt unika i design och utformning och så gjorde man för att

– 76 –

inte bli kopierad. De romska familjerna ville ha sina egna unika smycken. Men varje ny ägare till ett smycke – oftast nästa generation – lade också gärna till något nytt. Detaljen med stenarna som sitter på varje sida om den mittersta blomman har troligen kommit dit någon gång efter andra världskriget.

Många romska smycken är prydda med små kulor i guld eller silver. Utöver de alla tunna blad i guld som formats till blommor, blad och slingor syns också de utplacerade små kulorna. Tekniken kallas granulering och är en mycket gammal teknik att pryda smycken på, känd långt före Kristi födelse. Smeden låter antingen den smälta metallen

falla i droppar och bilda kulor, eller så klipps tunn guld- eller silvertråd till små bitar som smälts på en platta med fördjupningar. När granulaten sedan skall fästas på smycket krävs att smeden är skicklig och koncentrerad så att granulaten ligger still och lödningen blir lyckad.

Guldarmbanden användes inte till vardags. Dels var de för tunga, dels vågade man helt enkelt inte.

Men vid bröllop och fester plockades de fram. Armbanden var dock svåra att bära då dekorationerna på dem skar in i bärarens handleder, och de kom främst att användas som pantföremål när familjen som ägde dem behövde köpa mat och kläder.

– 77 –

– 78 –

Pantbanken räddar en kulturskatt Nuvarande ägare till detta utsökta guldbälte med kaméer är Pantbanken Sverige.

Under en auktion 2017 observerades att bältet var på väg att ropas in för enbart guldvärdet. Det hade då sannolikt smälts ner och därmed försvunnit för alltid.

Av den anledningen bestämde sig Pantbankens styrelse, vid sittande bord, för att själva ropa in guldbältet.

G

enom åren har en hel del romska bälten passerat Pantbanken, men aldrig något så välgjort och välbevarat som detta. Tanken med att rädda bältet var dess höga kulturhistoriska värde – det skulle vara omöjligt att ersätta eller finna ett annat om det här skulle försvinna. Bältet är en romsk och en svensk kulturskatt som numera finns bevarad för eftervärlden tack vare Pantbankens uppmärksamhet, kunnighet och rådighet.

Traditionen att använda guldbälten har minskat hos romerna. Orsaken är delvis att guldpriset stigit kraftigt vilket gör att guldbälten är mycket dyra att tillverka och lika riskabla att använda. De romska bälten som tillverkas och används idag är vanligen köpta på guldmarknader utomlands, i till exempel

Dubai eller Antwerpen. Där säljs de guldkedjor som används till bältena som metervara, vilket gör att hantverket i dem inte alls har samma finess och unika, traditionella utformning som i de äldre handsmidda bältena.

Det är också så att en del romska familjer i modern tid har börjat att dela upp smycken mellan sig, till exempel i samband med en släktings bortgång. Ett guldbälte kan fördelas så att olika familjemedlemmar får var sin del. Visserligen är tillvägagångssättet och tanken rättvis, men det får den olyckliga konsekvensen att föremålet inte längre är intakt då delarna försvinner åt olika håll – många gånger för att senare pantsättas eller säljas.

– 79 –

Guldbältet vi ser här är tillverkat 1962 hos Hov­ juvelerare Gunnar Fahlström AB, verksamma i Stockholm sedan 1930. Ateljén ligger på Sveavägen 33 och drivs idag av tredje generationen Fahlström. Det sannolika scenariot är att en romsk familj i början av 1960-talet tagit kontakt med Fahlströms och sagt att man nu har sju stycken guldmynt, och att man utifrån dem vill skapa ett bälte. Familjen har varit mycket delaktiga i det inledande skedet, förklarat och uttryckt sin vilja och sina önskemål om hur det färdiga bältet förväntades se ut. Guldsmeden i sin tur har varit väldigt lyhörd och följsam och skissat fram ett förslag till design och utformning.

Så har guldsmeden inlett skapandeprocessen med att utgå från mynten som fått en ram av guld, sedan har han skapat och fyllt ut mellan mynten

med plattor av guld, men också tillverkat den centrala delen i bältet.

Steg för steg Tillverkningstiden för det här unika bältet utgörs av minst 600 timmars arbete, där processen att ta fram de rätta mönsterverktygen är omfattande och mycket tidskrävande. De plana ytorna på bältet blir till exempel bäst om de stansas – de är svåra att gjuta eftersom risken är stor att det då skulle bli bubblor i guldet. Vidare har guldsmeden tillverkat en originaldel, exempelvis en knapp, som han sedan utgått ifrån och tillverkat fler. Eftersom delarna i bältet är så jämna och exakta är det lätt att tro att de är serietillverkade. Men alla delar är tillverkade för hand, en efter en. Kamébältet är helt enkelt ett mästerverk, och ett unikt exempel på klassisk romsk

– 80 –

design, med de karakteristiska romska attributen i kombination med skicklig och raffinerad hantverkskunskap som är svår att hitta idag.

På den stora ovala mittdelen på bältet sitter guldknappar – i Östeuropa kallade rozeta – de ka­ rakteristiska kulorna, utskurna ciselerade ekblad, en våg­formad infattning som ramar in själva kamén och tvinnad guldtråd som går runt hela mittdelen och runt kamén. Den ovala mittenplattan flankeras av en vågformig sköld på varje sida. Sköldarna är prydda med guldkulor och ramas in av tvinnad guldtråd. I mitten på varje sköld sitter även här en kamé som också den infattas av en vågig kant av guld och ett spetsigt mönster av tvinnad guldtråd.

Den stora mittenplattan och de två vågformade sköldarna utgör själva basen och framsidan av bältet. Liksom många andra romska smycken be-

står även detta bälte av delar som länkats samman.

Runt om bältet följer sedan mindre sköldar – alla inramade med tvinnad guldtråd och prydda med guldknappar och kulor. I mitten av varje sköld sitter en större karneol som är en variant av bärnsten.

Varje karneol är infattad av en vågig guldkant och tvinnad guldtråd.

Morokotz Mellan varje sköld sitter ett inramat mynt som på romanes heter morokotz. Framsidan av myntet visar Frihetsgudinnan, Statue of Liberty, i profil. På hennes hätta står det LIBERTY – frihet på svenska.

Runt om på myntets framsida finns tretton stjärnor som symboliserar de tretton första stater i Amerika som förklarade sig självständiga. Morokotzmyntet beskrivs närmare i kapitlet Att bära sitt kapital.

– 81 –

Photo: Frank May Foto Frank May / DPA / SCANPIX

Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel efter vigselceremonin i Storkyrkan, Stockholm den 19 juni 2010.

Ytterligare en detalj som gör bältet speciellt är att morokotz-mynten inte cirkulerat på marknaden – de var alltså helt oanvända när bältet beställdes.

Det finns på bältet nästan inga tecken på slitage; trots att det tillverkades 1962 ser det praktiskt taget nytt ut. Alla delarna i bältet bär också guldsmedens stämpel och tillverkningsår och det är ganska ovanligt på romska smycken.

Familjen som beställde bältet var goda kunder hos Fahlströms vilket också ledde till att en fin och långtgående vänskapsrelation växte fram dem emellan. Ägaren själv blev till exempel inbjuden till ett romskt bröllop där just det här bältet bars av en av de romska kvinnorna. Att hitta en guld­ smed villig att åta sig ett så omfattande och avancerat arbete som det här skulle sannolikt vara svårt

idag. Kamébältet är, precis som hövdingakedjan i bokens inledning, helt unika och representerar den romska kulturen på ett lika symboliskt vis som kungliga familjers kronjuveler och riksregalier i en monarki.

Drottning Josefinas kamédiadem I vår svenska kungafamilj finns ett mycket vackert kamédiadem som ursprungligen tillhört Frankrikes kejsarinna Joséphine, gift med Napoleon I. Till Sverige kom diademet under 1820-talet med en släkting till Joséphine som ärvt det. Kamésmycken blev väldigt populära i Sverige då, kanske tack vare henne. Diademet har använts vid flera bröllop och Nobelfester. Både drottning Silvia och kronprinsessan Victoria bar kamédiademet när de gifte sig.

– 82 –

Svärmor och svärdotter Inom den romska gruppen är hierarki och status viktigt. Ett vackert bälte som bärs av en romsk kvinna skickar ut signaler om vilken nivå man har råd att lägga sig på. Romer visar gärna upp sig för andra romer och man vill att det ska synas att man håller hög standard.

V

id ett romskt bröllop ger gästerna ofta brudparet guld i bröllopspresent. Guldet är en garanti för att brudparet får något värdefullt.

Brudgummens familj står för själva kalaset, men det är brudgummens gudfar som är ansvarig för och leder bröllopsfesten. För att visa att han är

– 83 –

festens värd bär han ett speciellt band på sig, som en orden ungefär. Vid bröllopsfester förr bar de romska kvinnorna sina guldbälten. Här beskrivs två bälten som vid bröllop och eller andra festliga tillfällen kunde bäras av en svärmor och en svärdotter, alltså vid själva bröllopet av brudgummens mamma och bruden.

Vid ett bröllop kunde det vackra sköldformade bältet på föregående sida bäras av bruden, alltså

svärdottern. För romer är status, hierarki och respekt för de äldre mycket viktigt. Bruden/svärdottern måste tänka på att inte bära ett bälte som är större eller mer imponerande än det som hennes svärmor bar. Är brudens/svärdotterns bälte en gåva från svärfadern har man redan tagit hänsyn till det. Det är männen i familjerna som som designar de smycken som kvinnorna bär och svärdöttrarna får identiska smycken av svärfadern. Men

– 84 –

har bruden/svärdottern med sig bältet från sin egen familj bör hon jämföra det med svärmoderns innan hon tar det på sig så att ordningen blir rätt. De äldre romska kvinnorna har högre status än de yngre.

Det sköldformade bältet är tillverkat under sent 1940-tal eller tidigt 1950-tal. Trots att sköldarna verkar vara identiska är de troligen stansade, eftersom formgjutning riskerar att göra bubblor i guldet. De sitter ihop med smala fina gångjärn i guld.

I mitten på varje sköld har sedan en cirkel tagits ut och en rund, slät knapp, sannolikt tillverkad med kulpuns och puckelanka, satts fast från baksidan av den runda öppningen med tunna klor i guld.

På framsidan av bältet, runt varje sköld löper en tunn ram av guld runt de släta guldknapparna.

Bälteslåset är mer än dubbelt så stort som varje sköld och pryds av en stjärna med strålar i mitten, några stenar runt om och ett vackert mönster i relief. Mönstren på varje sköld liksom på bälteslåsets stjärnstrålar är gjorda med hjälp av ciseleringsteknik, vilket innebär att smeden med hammare och mejsel gör nedsänkningar som bildar mönster på föremålet. Det sköldformade bältet är också ett tydligt exempel på den romska traditionen att tillverka och sätta samman smycken i delar. Denna praktiska funktion gjorde att en sköld enkelt kunde avlägsnas ur bältet om man behövde pantsätta det för att få loss kontanter.

Nästa bälte är ett magnifikt midjebälte i guld tillverkat i mitten av 1930-talet och temat för det är astrologi. Det här bältet kan användas av brudgummens mor vid bröllopet, alltså brudens svärmor.

Det är större och ännu mer imponerande än det sköldformade bältet som bruden/svärdottern bär.

Astrologi som inspiration De romska kvinnorna använde stjärntecken när de utövade spådom och gjorde horoskop åt sina kunder. På bältet syns olika stjärntecken, stjärnor och planeter. Alla större plattor har en form som påminner om en tveeggad yxa. På varje platta återfinns planeten Saturnus och i mitten den karakteristiska knappen som finns på många romska smycken. Knappen kan tolkas som planeten jorden. Båda planeterna omges av stjärnor och små runda kulor.

Kulmönstren och planetformationerna är tillverkade med hjälp av kulpuns och puckelanka. Man lägger en slät guldplåt mot en utvald fördjupning på puckelankan. Därefter slår man ett eller flera slag med en hammare på punsen för att få önskad form på guldplåten. Vidare har sedan den större knappen/planeten jorden dekorerats rikt med ciselerade raka och hamrade punktmönster. På samtliga plattor utom en finns olika stjärntecken ditsatta, utformade som platta guldfigurer. Särskilt tydligt syns stenbocken och tvillingarna.

Mellan varje större platta sitter smala, rektangulära plattor av guld. Bältet är sedan ihopsatt med hjälp av tunna ringar av guld trädda genom de små hål som är utstansade i bältets alla delar. Verktyget som används för att stansa små hål i mjuk metall är en slags syl, av romerna kallad kinchava. Varje platta ramas slutligen in av en tvinnad guldtråd som löper runt. Det finns en röd sten i bälteslåset som troligen tillkommit senare. En platta i bältet är också borttagen och omgjord till brosch. Den går enkelt att sätta tillbaka igen om man skulle vilja.

– 85 –

Bältet är, med all sin detaljrikedom, ett exempel på fantastiskt guldsmide.

Romsk förlovning När en ung romsk man anhåller om en flickas hand, när det är dags för förlovning, skall den romska flickan enligt traditionen smyckas. Mannen skall ha med sig ett set smycken. De kan vara till låns att bära fram till bröllopet, då de lämnas tillbaka till mannens familj för nästa flicka att bära vid en förlovning, eller så kan de vara en gåva.

Detta är egentligen en arabisk tradition – att lämna presenter till flickan.

I Sverige har traditionen tidigare varit att flickan har med sig en hemgift när hon lämnar föräldrahemmet för sitt nya hem. När en romsk flicka skall gifta sig skickar också hennes familj med henne smycken. Man vill inte att ens dotter skall komma

till en ny familj utan att ha något av värde med sig. Dessa smycken fungerar också som en slags hemgift.

Det var vanligt förr att unga romska kvinnor bar guldmynt inflätade i håret, eller i en tunnare tråd om halsen, under tiden mellan frieri och bröllop. Mynten perforerades med en kinchava för att man enkelt skulle kunna trä en tråd eller hårslinga genom. Man skulle kunna kalla de mynten för förlovningsmynt. Du ser bilder på sådana förlovningsmynt i kapitlet som heter Att bära sitt kapital.

Vilket är det mest dyrbara föremålet vid dagens bröl­lop? Vigselringen? Brudklänningen? Bröllops­ presenterna? Eller är det kanske gästernas bilar på parkeringen?

– 86 –

En stor ära att bära Till den romska traditionen hör att kvinnorna smyckar sig med bälten i guld eller silver vid högtidliga tillfällen. Ju högre status inom den romska gruppen desto större och vackrare bälte. Alla romska familjer har dock inte möjlighet att beställa eller tillverka ett bälte, men den här familjen var sparsam och köpte lite guld i taget. Skrotguld som guldsmederna fick över.

R

omerna ville i allmänhet inte bära kontanter, och eftersom de inte kunde skaffa ett bankkonto köpte de guldmynt för pengarna som blev över när mat, kläder och annat nödvändigt var betalt. Guldmynten hade den fördelen att banker och guldhandlare garanterade äktheten i

dem. Mynten blev ett smidigt sätt att hantera sitt sparkapital. Ifall romerna snabbt tvingades lämna en plats var det enkelt att få med sig guldmynten eller de smycken som tillverkats av dem. Mynten fungerade också bra som betalningsmedel eller pantsättning var man än hamnade.

– 87 –

– 88 –

Detta magnifika guldbälte är tillverkat i början eller mitten av 1950-talet. Familjen bestämde sig för att de ville ha ett guldbälte och de beställde del för del av guldsmeden som var österrikare och hette Manina.

Mannen i familjen hade själv gjort ritningen och bestämde hur bältet skulle se ut.

Till skillnad från andra romska bälten är detta tillverkat i endast fem delar – fyra mindre som sitter baktill på bältet och en stor del som utgör hela framsidan. Bältet ramas in, både i över- och underkant, av den typiska tvinnade guldtråden. Centralt på bältet sitter en stor applikation formad som ett runt hjul som skulle kunna associeras till det romska hjulet. Inuti hjulet finns blomformationer, slingor av guld, i mitten en blå sten och på fyra ställen pärlor. Romer är ganska skrockfulla, för dem symboliserar pärlor tårar och gråt, och därför är det ovanligt med pärlor på romska smycken. Att vara pärlfiskare är ett mycket farligt yrke och det händer att pärlfiskare omkommer när de dyker efter pärlor. Det är anledningen till att romer inte är så förtjusta i att pryda sina smycken med pärlor. På varje sida om den stora centrala applikationen finns stjärnor, små kulor av guld, två fantasifulla föremål som nästan ser ut som insekter, och två runda blomformationer som påminner om lotusblommor. I mitten på varje blomma sitter en sten och på blombladen små röda koraller.

– 89 –

Festens drottning Bältet är imponerande och väldigt tungt och det bars förr vid bröllop och kalas.

Det var en stor ära att bära det och den kvinnliga bäraren kände sig drottninglik.

Genom att bära ett guldbälte visade man upp vad man hade och det gav status hos romerna. Men det var inte bärarens ära.

Det var mannen i familjen som visade vad han kunde och hade råd med. Man kan säga att kvinnan med sina smycken visade upp mannens förmögenhet.

Guldbältet på bilden är ett av de mest magnifika smycken som finns bevarade hos de svenska romerna. Utformningen av det påminner nästan om en tiara som kungligheter bär vid särskilda tillfällen.

Guldpriset har sedan bältet tillverkades på 1950-talet stigit mycket och idag är det väldigt värdefullt. Av den anledningen är det svårburet och hålls numera inlåst i ett bankfack. Men bältet har också förlorat i betydelse sedan mannen i familjen, som också designat bältet, gått bort. Familjen är medveten om bältets höga värde och har för avsikt att behålla det. Men om det skulle behövas pengar för något i framtiden är de inte främmande för att sälja det.

Hur vackra och imponerande romernas smycken än är finns det i deras kultur ett praktiskt sätt att se på sina smycken. De är i första hand ett kapital och i andra hand vackra föremål.

Moderna smycken Traditionen att de romska männen designar smycken för kvinnorna i familjen lever kvar än idag. Men nuförtiden lämnar man alltid sin design till utvalda guldsmeder som tillverkar föremålen efter de önskemål som finns. Männen designar för sina fruar, döttrar och svärdöttrar. Har man flera svärdöttrar skall de få likadana smycken.

Smyckena utformas fantasifullt och med så många detaljer som möjligt – allt för att inte bli kopierad av andra. De skall vara unika och visa vilken romsk familj man tillhör.

Ritningarna sparas i regel inte.

O

van ser vi ett rikt arbetat guldbälte med många detaljer av arabiskt ursprung. Det är mycket troligt att det köpts som metervara på guld-souken i Dubai. Själva låset utgörs av en oval konvexformad platta med mjuka linjer och utsökt filigranarbete. På själva bälteslåset är en näckros utformad i guld, och i mitten på denna näckros sitter en stor slipad röd sten.

Själva bältet består av hoplänkade, i sig mycket rikt dekorerade, runda plattor med genombrutet mönster. I mitten på varje platta sitter en blomma formad som en lilja och i mitten på blomman en röd, syntetisk sten. I över- och underkant på varje platta sitter tre små öglor ditlödda. Den yttre öglan på varje plattas båda sidor, länkas med hjälp av ännu en guldögla ihop med nästa plattas yttre ögla.

– 90 –

Samma modell – olika metaller Bilden visar två par modernare identiska örhängen – ett par i vitt guld och ett par i rött guld. Överdelen av örhänget har traditionell romsk design och utgörs av en blomprydd knapp – i Östeuropa kallad rozeta – som ramas in av tvinnad guldtråd. Örhängets nedre del är konformad och det är precis samma konform som finns på silverdelarna i en romsk hövdingastav. Runt hänget är metalltråd tvinnad på tre ställen. På hängets konformade undersida sitter en konvexformad blomma, medan det på en hövdingastav hade det suttit ett mynt.

Men principen är densamma trots att de ena föremålen är små och det andra stort.

Filigranteknik Bilden på nästa uppslag visar två bälten, ett i silver och ett i guld, som i princip är identiska med varandra. De är tillverkade under 1980-talet i Kurdistan men med gamla romska principer. På båda bälteslåsen finns avancerat filigranarbete i små och snirkliga formationer. Filigranarbete är utförda detaljer på smycken som görs av fina trådar och små kulor i guld eller silver till ornament och spiraler. De har endast ett dekorativt syfte.

Filigranteknik är en mycket gammal smyckesteknik som använts ända sedan antiken, och den har förekommit särskilt mycket i folkkonsten. Under vikingatiden var filigranarbeten i silver ganska

– 91 –

vanliga. Smeden drar och glödgar filigrantråden för att kunna forma den som han vill. Därefter skall formationen lödas fast på smycket men lödningarna får ju inte synas. Det här är ett arbete som kräver en mycket tålmodig och noggrann smed.

Silverbältet består av mynt och mycket detaljerat filigranarbete på själva bälteslåset som utgörs av två större och en mindre platta. Filigranarbetet är utformat som en blomma som påminner om en påsklilja. I blommans mitt och runt varje platta sitter genomskinliga stenar. Under själva bälteslåset går tre små kedjor med små knappar på. I varje kedja sitter ett silvermynt. Själva bältet utgörs av en lång rad silvermynt som sitter ihop med hjälp av en dubbelradig kedja. Mellan varje mynt sitter dubbla rader med tre små öglor. Silverbältet är ett utmärkt exempel på den romska smyckestraditionen där man vid behov enkelt kunde lossa ett av silvermynten och använda som betalning.

Guldbältet består precis som silverbältet av mynt och mycket detaljerat filigranarbete på själva bälteslåset som även det utgörs av två större och en mindre platta. Guldbältet är identiskt med bältet i silver och troligtvis egentligen en klockkedja. På själva bälteslåset finns detaljerat filigranarbete i guld utformat som hjärtan.

De tre bältesplattorna ramas in av en tvinnad guldtråd som löper runt varje platta.

I mitten av filigranformationerna sitter små silverkulor och knappar.

Själva bältet utgörs av en lång rad guldmynt som, precis som silverbältet, sitter ihop med en dubbelradig kedja.

– 92 –

Att förädla en gåva I vänstra hörnet ser du en modern slipsnål från 2000-talet, designad av en ung romsk pojke och tillverkad av en guldsmed. Inför sin åttaårsdag önskade sig pojken pengar. Han fick 800 kronor i födelse­dagspresent och för dem köpte han en liten diamant. Inför sin nio­ årsdag önskade sig pojken pengar igen och han fick 1000 kronor i födelsedagspresent. För dessa köpte han skrotguld. Sedan lämnades diamant och guld till en guldsmed som utformade slipsnålen utefter pojkens önskemål.

Slipsnålen betingar idag ett högre värde än de 1800 kronor som gavs till pojken vid två födelsedagar. Slipsnålen är ett modernt exempel på hur romer har lyckats öka värdet på sina tillgångar när möjligheten att inneha ett bankkonto eller äga en fastighet inte funnits.

Modern hövdingastav Här ses en modern hövdingastav tillverkad under 2000-talet av en silversmed. Staven består av några delar i silver, en liten del i guld samt en del av trä. Den tillhör inte en romsk hövding utan är designad och beställd av en romsk man som tyckte att det var roligt och intressant att hylla den romska hantverkstraditionen. Staven är tillverkad av flera olika delar i silver och trä som sitter sammanfogade. Runt stavens övre del är silvertråd tvinnad. Under den konformade delen följer sedan en slät rund del i silver på staven med en liten krok på. På bilden ses den röda rosetten sitta där. På kroken är det egentligen meningen att det skall hänga guldmynt,

– 93 –

stora eller små beroende på vad man hade råd med.

Mittdelen av staven utgörs av trä och underdelen av staven är i silver och matchar den övre. Först en slät, rund del silver för att längst ner avsluta med en rak del med släta sidor. Slutligen sitter ett guldmynt på stavens undersida, vilket gör att den inte kan sättas i marken utan att myntet skadas.

Poängen med ett föremål som den här staven, uppbyggd i flera delar, är att den i äldre tider visade vad man har råd med. Var det många bitar av silver på staven och många guldmynt som hängde på kroken så vittnade det om status och rikedom, vilket ingav respekt hos andra romer. Men just den

här staven är ett modernt exempel – designad och beställd för att hedra den romska kulturen.

Symbol för framåtskridande Guldörhängena på bilden har formen av det rom­ ska hjulet och tillverkades under 1980-talet. Hjulet ingår sedan 1971 som en del i den romska flaggan och är då rött. Tillsammans med den blå färgen på flaggan som symboliserar himlen, och den gröna färgen som symbol för jorden utgör det röda hjulet på flaggan en symbol för romernas vandring från ursprungslandet Indien, men också för deras framåtskridande.

– 94 –

Modern tillverkning

Bilden visar maskintillverkade bälten i guld. Kedjorna är inköpta av en guldhandlare i Antwerpen i Belgien och köps som metervara. Bältena bär det franska modehuset Chanels logotyp, som består av ett bakvänt och ett rättvänt stort C, efter grundaren Coco Chanels initialer.

Varje platta består av en rektangulär ram och inuti den en rund ram där logotypen sitter. Varje del länkas till nästa på två ställen på varje dels kortsida.

Låset utgörs också av två karakteristiska C:n men här med infällda ädelstenar.

Principen med guldbälteskonstruktionen är densamma som för många andra äldre romska smycken – sammansättningen av ett antal sammanlänkade delar. Tanken var förr i tiden den att behövde man pengar kunde man enkelt ta loss en del och sälja eller pantsätta, och bältet kunde ändå användas. Det som däremot utmärker dessa bälten som moderna är dels att de är maskintillverkade och inte unika, dels att de väger en tiondel av vad ett guldbälte hade vägt om det tillverkats för hand längre tillbaka i tiden. Bältena skulle kunna användas av kvinnliga gäster på ett bröllop.

– 95 –

– 96 –

Foto: Rosario Ali Taikon/ERG

Rosa Taikon En av Sveriges mest kända silversmeder hette Rosa Taikon. Hon föddes i ett tält i Tibro 1926 och dog 2017 i Ytterhogdal i Hälsingland. Rosa Taikon beskrev sig själv som flickan från tältet som aldrig fick gå i skolan.

R

osa Taikon har berättat att när hon var barn kunde hon vakna på natten, titta upp från sängen och se sin pappa sitta i fotogenlampans ljus i vagnen och smida i silver. Johan Taikon, Rosas pappa, var en av de sista svenska romerna som behärskade yrket som silversmed. Han kom till Sverige från Ungern, via Ryssland och Finland, och hade som ung studerat de romska silversmederna i Samarkand, i nuvarande Uzbekistan. Pappan, som utöver yrket som silversmed, också var musiker, dansare, tivoliägare och kopparslagare undervisade Rosa i dans, sång, musik och silversmide.

När Rosa Taikon var 33 år fick hon möjlighet att gå två år på folkhögskola. Ungefär då förstod hon också att det inte fanns några silversmeder kvar bland romerna, samtidigt som hennes bror Paul – den naturlige arvtagaren till yrket efter pappan – mördades brutalt. Rosa Taikon tog då beslutet att ta på sig rollen och bestämde sig för att skola sig inom silversmidet, för att kunna föra traditionen vidare. Hon sökte in och antogs till Konstfack; efter fem års studier hade hon sin examen och kunde starta ett yrkesliv sträckte sig nästan 50 år fram i tiden.

Tala med silvret I den romska kulturen ansågs guld- och silversmide vara manliga yrken och på den punkten var Rosa Taikon en pionjär. Hon arbetade med gamla tekniker såsom filigranteknik, där trådar tvinnas, och granulering, dekoration med små kulor, i kampen för att bevara de traditionella romska formerna och uttrycken. Silvret var för henne ett underbart material att jobba i – hon upplevde att hon kunde tala med det och att det formade sig efter hennes intentioner. I sina väldigt uttrycksfulla smycken, som kännetecknas av en modernistisk och futuristisk stil, kombinerade Rosa Taikon en tusenårig romsk smyckestradition med svensk 1960-talsmodernism och sin egen, personliga stil. Samtidigt som hon tog upp och bevarade den romska smyckestraditionen skapade hon smycken att bäras både av romer och av gemene man. Hon moderniserade romernas smideskonst, gjorde sina egna tolkningar av den och var mycket noga och kritisk till sin egen tillverkning.

Rosa Taikon har haft en mängd utställningar, både i Sverige och utomlands, och hennes smycken finns till exempel på Nationalmuseum och Nordiska

– 97 –

– 98 –

Museet. Men hon var också aktivist och kämpade för romernas rättigheter, en kamp som förstärktes i och med broderns dramatiska bortgång. Det finns ingen egentlig skiljelinje mellan Rosa Taikons konst och hennes politiska engagemang. När hon 1969 ställde ut på Nationalmuseum pågick samtidigt en stor demonstration i Stockholm mot utvisningen av franska och polska romer.

Arvet efter Rosa Taikon Efter Rosa Taikons bortgång 2017 kontaktade syskonbarnen Hälsinglands museum i Hudiksvall och frågade om museet var intresserade av att ta hand om hennes ateljé. Den låg i det gamla skolhuset i Ytterhogdal, samma hus som också var Rosa Taikons hem. Hela skolbyggnaden är i sig ett konstverk med vackra träsniderier där mönstren hämtats ur den romska kulturen. Det var själva skolsalen som Rosa Taikon byggde om till verkstad och ateljé, och det var i den hon tog emot kunder från hela Norden som anlitade henne flitigt.

Ett omfattande och noggrant arbete inleddes nu i Ytterhogdal av personal från Hälsinglands museum med att dokumentera och fotografera ateljén.

Varje föremål från verkstaden märktes också för att senare katalogiseras: en stor anslagstavla, Rosas diplom, priser och utmärkelser, hennes egentillverkade mönsterverktyg, hammare, kulpuns, puckelanka och inte minst armbandet som hon sökte in med till Konstfack. Det fanns där hela tiden i verkstaden och kom genom de yrkesverksamma åren att fungera som hennes lyckoamulett.

Verkstaden får nytt liv För Hälsinglands museum är det ett hedersuppdrag att skapa en framtida utställning som ger fler

människor möjligheten att lära känna Rosa Taikon. Tanken är att belysa, men samtidigt också bredda och förnya, bilden av hennes konstnärskap och långa yrkesverksamma liv som silversmed.

Utställningen om Rosa Taikon har ett stort symbolvärde och är viktig för romerna. Den beskriver och bekräftar deras historia och den berättar om den sista romska silversmeden i Sverige. Samtidigt är de svenska romernas historia också en del av alla svenskars gemensamma kulturminne och historia.

Smycken och skisser Smyckena som beskrivs på bilderna här består av ett set med ett större halsband, armband, ring och örhängen, inköpta av Hälsinglands museum för att komplettera det rika materialet från Rosa Taikons verkstad. Smyckesetet med sina mjuka linjer är ett fantastiskt exempel på hennes otroliga kreativitet i skapandeprocessen och en unik del av de svenska romernas och vårt gemensamma kulturarv.

I Rosa Taikons ateljé fanns också ett stort antal arbetsskisser bevarade, vilket är unikt inom den romska kulturen. Några av dem kan du se på omslagets insidor i denna bok. Det vanliga är att romer gör sig av med skisser och ritningar för att undvika att bli kopierade. Varje romsk familj vill ha sina egna unika smycken.

Konsten att smida Rosa Taikon har använt sig av silverplåt som hon sågat eller klippt ut till önskad form och storlek. Därefter har hon värmt silvret, smidit det runt städet till önskad rundning och sedan satt dit stämplarna.

De runda knapparna är tillverkade med hjälp av hammare, kulpuns och puckelanka, en teknik som beskrivs närmare med ringen på nästa uppslag som

– 99 –

exempel. Knapparna har därefter dekorerats med tvinnad silvertråd i runda formationer och granulat av guld. För att få ytorna på metallen släta har Rosa Taikon använt en planerhammare, sedan har ytan putsats och polerats med smärgelduk och slutligen har en polermaskin använts för att få upp blänket.

Armlänk Armlänk i silver tillverkad i ett stycke. Den dubbelt tvinnade silvertråden löper från baksidan av armlänken och bildar formen av ett öga mitt fram – kanske det onda ögat som det gällde att skydda sig från? I själva ögat finns en modernare variant av den dekorativa knapp som är ett vanligt inslag i den romska smyckeskonsten. Den förekommer dels på romska bälten och andra smycken, dels som regelrätta knappar på de västar och jackor som de romska männen bar vid speciella tillfällen.

Den tvinnade tråden som ramar in själva knappen

är något kraftigare och den har tvinnats först och valsats sedan. Innanför ramen är själva knappen uppbyggd av tunnare tvinnad silvertråd som lagts runt, lötts fast och samman i allt större cirklar från mitten som pryds av ett granulat av guld.

Knappen är tänkt att likna ett kvinnobröst – en symbol för liv och fruktbarhet – och oavsett om den sitter på en jacka eller i ett smycke är detta ursprunget till utformningen. På smyckesetet här är formen dekorerad med tvinnad silvertråd där granulatet av guld symboliserar bröstvårtan.

Baksidan av armlänken visar ett flertal stämplar, bland annat en med hela Rosa Taikons namn.

Stämpeln R10 visar att armlänken är tillverkad 1991, vilket innebär att Rosa Taikon varit verksam som silversmed i 25 år när hon skapade smycket.

De två små hålen i silvret på armlänkens baksida underlättar luftgenomströmning och förhindrar att knappens kupade form sprängs vid en eventuell

– 100 –

omvärmning. Den lilla blå klisterlappen med siffran 46 talar om för oss att smycket vid något tillfälle ingått i en utställning. På locket till asken som länken ligger i står namnet ”Livsspiralen” och kanske är det Rosa Taikons namn på det här smyckesetet. Örhängen Formspråket hos armlänken går igen i de matchande örhängena. Själva hänget påminner i storlek och utformning nästan om en mockasked, men fördjupningen i själva skeden är här platt och rymmer en mindre, men likadan knapp som på armbandet.

Nederdelen på hänget där knappen sitter är formad som en spelkortsruter – kanske en blinkning till den spådomskonst som romerna utövade. Tvinnad silvertråd är fastlödd på hänget – från övre delen hela vägen ner där de två trådarna delar sig och placerar sig på var sin sida om själva knappen. Örhängena vittnar om en enorm precision med

gaslågan och känsla för de tvinnade silvertrådarnas egenskaper när trådar och knapp skulle lödas fast mot det platta hänget.

Ring Den rundade formen på knapparna som pryder samtliga delar i smyckesetet är skapad med hjälp av två verktyg som heter kulpuns och puckelanka. De syns på bilden jämte hammaren på sidan till vänster.

En silverplåt läggs på puckelankan, sedan håller man kulpunsen mot och med hjälp av hammaren slår man på punsen en eller flera gånger för att få till formen. Hur silvret ser ut när det formats syns på den lilla skålen med granulat på nästa sida. I puckelankan blir formen slät och fin redan från början, men kanterna kan behöva filas och smärgelduk och polervax användas. Man kan också placera föremålet i en trumlare där små kulor av titan gör ytan extra blank och fin.

– 101 –

Precis som på armbandet har ringen en ram ytterst av en kraftigare tvinnad och valsad silvertråd.

Innanför har den tunnare tvinnade silvertråden lötts fast och samman varv på varv på själva kulformen och slutligen sitter också där ett granulat av guld.

med guldgranulatet i mitten följer samma princip som på armbandet, örhängena och ringen.

Halsband Det mycket vackert utformade silverhalsbandet utgörs, helt enligt romsk smyckestradition, av ett flertal sammanlänkade delar. Själva halsbandet består av en stel länk i tre delar – en längre och två kortare – som är sammankopplade med hjälp av små ringar av tvinnad silvertråd.

På halslänken är tvinnad silvertråd fastlödd i dubbla rader. I länken hänger en stor, mycket vacker silverplatta formad som en kortspelsspader, kanske ännu en blinkning till de romska kvinnornas spådomskonst. Spaderformen har skapats med hjälp av städets rundade form och silverknappen

– 102 –

Från spaderplattan hänger fyra droppformade, skålade mindre hängen i små ringar av tvinnad silvertråd. På varje platta, men nedanför mitten, finns en ring fastlödd av tvinnad silvertråd. I varje ring sitter en liten kula, inte heller den centrerad, vilket ger extra lyster åt smycket. De små kulorna är troligen är gjorda i puckelankan – med andra ord inga granulat och då inte solida. Eftersom varm luft expanderar måste därför fastlödningen av kulan på hänget lyckas på första försöket. Vid en omvärmning riskerar man att kulan sprängs eller kollapsar.

Låsformationen utgörs av en stor kula i silver och två silveröglor gjorda av tvinnad silvertråd som Rosa Taikon antingen slagit på eller valsat för att få platta. Låsknoppen, som är lödd på en stav och

sitter på ena öglan, är för smidighetens skull något ovalt utformad för att den ska gå lättare att föra igenom den andra öglan.

Baksidan av halssmycket, som syns på nästa upp­slag, är nästan lika vacker som framsidan och fört­jänar också en beskrivning. I mitten på spaderdelen syns, utöver Rosa Taikons stämplar, ett hål för luftgenomströmning vid lödning. Två kulor syns under och de är troligen tillverkade i puckelankan. Sannolikt är de placerade på halsbandets baksida för att smycket skall vila vackrare mot den kvinnliga bärarens bröstparti. På baksidan av halsbandets hängen kan man också se Rosa Taikons hammarslag, vilket gör smycket extra vackert.

– 103 –

– 104 –

Baksidan av Rosa Taikons halssmycke är lika arbetad som framsidan.

– 105 –

– 106 –

En blick in i framtiden Idag lever de svenska romerna integrerade i samhället på mer lika villkor än tidigare. Men inkluderingen och ett förändrat sätt att leva har också lett till att hantverkskunnandet och de tidigare naturliga försörjningsmöjligheterna försvunnit.

B

aksidan av myntet är att integrationen har gjort att livssituationen för en del av de svenska romerna känns hopplös och utsiktslös. Förr i tiden deltog alla från lägret i arbetet som skulle göras – ung som gammal. Man gick ut under dagen för att tjäna pengar och hjälptes åt att utföra olika arbetsuppgifter. Senare på kvällen kom man hem till lägret, fördelade inkomsterna solidariskt enligt likalönsprincipen, lagade och åt mat tillsammans och sjöng, spelade och berättade historier för varandra. Men den gemenskap som finns i ett läger försvinner när människor skiljs åt, och även om de svenska romerna numera har en modern lägenhet att bo i har de inte längre den nära och naturliga kontakten med varandra som livet i ett läger ger.

Nationell utveckling Fortfarande ligger romer efter när det gäller högre utbildningar och möjligheten att få ett fast jobb,

men i och med att de nu är en erkänd minoritet i Sverige så finns en särskild utvecklingsplan för till exempel hälsa, integration, utbildning och sysselsättning. Med hjälp och inspiration av hur bevakningen av samernas intressen fungerar förarbetas och förbereds också nu (september 2018) tillsättningen av en halvtidstjänst som nationell utvecklare för att tillvarata romernas intressen.

Tjänsten är tänkt att leda till mer samarbete och nätverksbygge mellan romer och andra kulturinstitutioner, att syssla med kulturarvs-, näringslivsoch marknadsföringsfrågor, att ordna träffar och utställningar där allmänheten informeras samt att utveckla pedagogisk verksamhet i form av till exempel en Skapande skola.

När Rosa Taikon var ung väckte pappan, Johan Taikon, hennes intresse för silversmide, och hon fick lära sig smideskonsten av honom. Senare sökte Rosa Taikon in till Konstfack och blev antagen. När hon efter examen inledde sin yrkesbana var det

– 107 –

svenska samhällets behov av romernas hantverkskunnande redan på väg bort. Slit och släng-kulturen var på stadig frammarsch och romerna tvingades därför att hitta andra sätt att försörja sig på.

Men Rosa Taikon ville lyfta fram den romska hantverkstraditionen och i sin smyckeskonst blandade hon moderna influenser med traditionella romska former och mönster. Under ett nästan 50-årigt yrkesliv hade Rosa Taikon ett stort antal utställningar och hon anlitades flitigt av privatkunder som beställde vackra smycken av henne. Tyvärr hade hon inga egna barn och heller inga lärjungar som kunde ta över hennes verksamhet och föra traditionen vidare. Idag finns därför i Sverige ingen rom som behärskar den romska smideskonsten. Rosa Taikon var den sista svenska romen som utförde hantverket som guld- och silversmed.

Vi står nu inför det faktum att den romska hantverkstraditionen är ett svenskt kulturarv som vi är på väg att förlora. Snart finns i Sverige heller ingen som ens kan berätta om de gamla tiderna och hur allt gick till då. Men traditionen att designa sina egna smycken är i allra högsta grad levande i den romska kulturen i och med att männen själva ritar och designar de smycken som kvinnorna i familjerna bär. Däremot har man inte den hantverksmässiga kunskapen som krävs för att tillverka smycken eller andra föremål. Särskilt utvalda guldsmeder anlitas för att tillverka smycken efter de romska männens önskemål.

Workshops På initiativ av Romska kulturcentret i Malmö deltog under 2018 ett antal romska ungdomar – både tjejer och killar – i särskilda workshops arrangerade

av Hemslöjden i Skåne och Nämnden för hemslöjdsfrågor. Under en dag gavs de möjlighet att pröva olika hantverk och tekniker. Vid det första tillfället fick ungdomarna pröva att arbeta med broderi, snida i trä, göra luffarslöjd och fläta band.

Uppgifterna väckte stort intresse och en väldig kreativitet uppstod. Under påföljande workshop som ordnades i Hemslöjdens lokaler i Landskrona fick ungdomarna istället testa att arbeta i silver. Slutresultatet skulle bli en personligt utformad ring. De smälte, böjde, hamrade och slipade, och gav ringarna personliga stämplar, symboler och mönster.

Inte så lite stolta lämnade de verkstaden med var sin ring – handsmidd och unik i designen.

– 108 –

Väcka traditionen till liv igen Ambitionen med den här boken är att den också skall utgöra en grundplåt till att det romska hantverkskunnandet väcks till liv igen. Det yttersta målet är att starta en tvåårig hantverksutbildning för ett tiotal intresserade romska ungdomar som ger dem nödvändiga förkunskaper och de rätta verktygen och förutsättningarna för ett yrke som smed.

I Östeuropa är det romska hantverket än idag levande och det är där en smed måste hittas som är villig att lära ut sina kunskaper till de svenska romska ungdomarna. Under utbildningens tre första terminer är tanken att eleverna skall lära

sig att hantera metaller, rita, designa och tillverka.

Den fjärde terminen är sedan tänkt att ägnas åt att lära sig driva företag – marknadsföring och försäljning av sitt eget hantverk med målet är att bli självförsörjande egenföretagare.

Kan det romska hantverket levandegöras igen i Sverige? Går det att skapa föremål med romska mönster och sälja till en intresserad allmänhet?

Och kan vi bland de romska ungdomarna hitta en eller flera som blir så bitna av sina nya kunskaper att de utformar arbetsprover, söker sig vidare till Konstfack och för arvet efter Rosa Taikon vidare in i framtiden?

– 109 –

Författarpresentation Åsa Nilsson är kommunikatör med inriktning mot myndigheter och offentlig förvaltning, gymnasielärare i engelska och svenska och har många års erfarenhet från försäljnings- och servicebranschen.

Ett genuint intresse för språk, litteratur, kultur och kommunikation gör att Åsa är observant på, och lyhörd för, hur text och budskap måste anpassas och varieras för att fungera läsarvänligt och nå ut i olika sammanhang. Åsa använder skrivandet som ett medel för att visa på intressanta samband mellan då och nu och för att dra paralleller mellan olika företeelser och händelser. Möten med människor som präglas av nyfikenhet och öppenhet, där alla får ge sin bild av saken, är viktiga och inspirerande för tanke- och skrivprocessen.

Under åren som lärare på yrkesprogrammen arbetade Åsa med särskilt fokus på motivationshöjande och ämnesöverskridande undervisning för att engagera och skapa en känsla av sammanhang hos eleverna. Hon är gärna drivande i projekt med kulturell och internationell prägel, både i skolans värld och utanför.

Erland Kaldaras Nikolizsson är en romsk aktivist med mångårig och bred erfarenhet av att sprida och öka kunskapen om romsk kultur och historia både i Sverige och utomlands.

Som aktivist har Erland varit initiativtagare till ett flertal projekt och verksamheter såsom Romska Kulturcentret i Malmö och radiostationen Radio 123. Numera är de permanenta institutioner och verksamheter som tillsammans bidrar till att synliggöra romsk kultur och historia. Erland har sin bakgrund i grundandet av Romska Ungdomsförbundet som idag är landets största romska organisation. Han möter ständigt och håller föreläsningar för ungdomar på skolor runtom i Sverige.

Erland kommer från en familj med hundraåriga traditioner av metallarbeten. Namnet Kaldaras betyder översatt från romanes kopparslagare.

Familjens kunskaper om metaller och bristen på romska hantverkare i Sverige idag har initierat projektet Romskt hantverk – igår, idag, imorgon som nu resulterat i en bok och en vandringsutställning.

– 110 –

– 111 –

Tack Arbetet med den här boken hade inte varit möjligt att genomföra utan de romska familjer som ställt upp med sin tid och sitt engagemang, som delat med sig av sina berättelser om en snart svunnen tid, och som visat och låtit oss fotografera deras föremål. Vårt främsta och varmaste tack riktas till dem.

Ett varmt tack vill vi också rikta till alla de bidragsgivare som ställt upp i samband med bokens tillblivelse: Elisabeth Ekstam, Regionmuseet Kristianstad Hälsinglands museum Konstfack Kulturdepartementet Kulturrådet Lantmäteriet Morten Spjøtvold, Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum i Trondheim Nordiska Museet Nämnden för hemslöjdsfrågor Peter Fahlström, Hovjuvelerare Peter Sundström, VD Pantbanken Sverige Postkodsstiftelsen Romska Kulturcentret i Malmö Romska ungdomsförbundet Skånes hemslöjdsförbund Torkel Edenborg, fotograf Varbergs museum

– 112 –

När den framstående silversmeden Rosa Taikon gick bort 2017 fanns det ingen som kunde ta över yrket efter henne. Men kan det romska hantverket levandegöras igen? Och kan ungdomar inspireras till att vilja utbilda sig och föra arvet efter Rosa Taikon vidare in i framtiden?

Romska smycken – Hantverk, tradition och ett sätt att leva

Den här boken handlar om romska smycken och ceremoniella föremål – berättelserna kring dem och hantverksteknikerna i dem. Tillsammans utgör de en del av den romska och svenska kulturhistoria som nästan gått förlorad.

Romska smycken Hantverk, tradition och ett sätt att leva Åsa Nilsson & Erland Kaldaras