Kapitel 1 SISTA BREVET FRÅN PARADISET .. sidan

Kapitel 1

SISTA BREVET FRÅN PARADISET

Kära vänner! Det här blir mitt sista brev från paradiset. Sommarlovet silar fortfarande sin varma sand mellan lediga fingrar och tår här vid havet. Allt flyter här, båtar, korkar och tiden. Jag sitter just nu i min koja nere på stranden och skriver. Den är byggd av karusellparaplyer, drivved och vass och är vackert dekorerad med stolta havsfynd. Jag gör små mönster av stenar i sanden och tecknar fram er, som stjärnbilder ni vet.

Härifrån ser jag världen i kolorerat vykortsformat, som de där fiffiga korten med fyra bilder jag skickat er. De är fina men gör samtidigt inte platserna rättvisa vilket stör mig lite. Hit till östkusten åker man enligt mig för dofternas stråk av pinje, kvällsglöd och sockervadd. Hit vill man för de lekfulla ljuden och för

himlens apelsinskiftningar, men inget av det där går ju att fånga på bild hur mycket färg man än adderar. Man vill liksom inte förstå utan bara känna. Kunde jag skulle jag packa ner allt det obeskrivbara i min väska och ta det med hem till er, det vet ni ju.

Tur att jag vet hur snäll sommaren är även mot er.

Jag är säker på att bergens och dalgångarnas kryddgröna stigar och floder ni brevmålat upp för mig får er att forsa glatt mot framtiden. Snart ses vi i alla fall igen och då ska vi byta skatter. Redan i kväll tuffar vi tillbaka hemåt. Innan dess ska jag försöka hinna bada och äta glass minst tio gånger till. Håll tummarna för att jag lyckas. Haha.

Puss och kram

Eder evigt lojala vän

Dora

Dora vek ihop brevet och for med kvicka steg bort till sina föräldrar som satt i skuggan under strandcaféernas randiga parasoller. ”Jag fattar inte hur ni kan låta bli att vara i solen och simma i allt det klargröna”, ropade hon till dem. Ljuset omslöt henne och hon fick samma känsla av tyngdlöshet som alltid när hon var lycklig. ”Kom, ska du få något kallt att dricka”, svarade hennes mamma. ”Iste med citron gärna!”

”Det ska bli, lilla solfångare”, sa hennes pappa och vek ihop sin tidning. ”Det ordnar vi!” ”Här är det”, sa Dora när hon slog sig ner vid bordet. ”Sista brevet från paradiset.” Hon studsade snabbt upp igen och tittade förfärat ner på stolen. ”Ah, jag glömde bort … Alltså, hur kall kan en stol utan sol bli egentligen?” Hon skrattade. ”Snurr-Fia, ta morgonrocken om dig först. Är badkläderna blöta så måste du byta.”

Hennes mamma gick runt och svepte in Dora i sin handduksfamn. ”Vet du”, sa hon. ”Det där brevet kanske inte hinner komma fram innan vi själva gör det. Postgången har blivit lite osäker som det verkar.” Hon hejdade sig ett ögonblick och sökte efter ord. ”Så det kanske är säkrast att du tar med det och stoppar det i brevlådan hemma när vi är tillbaka.” ”Vad är det som har förändrats egentligen? Brevbärare kan man lita på i alla herrans väder, säger pappa, de är både pålitliga och godhjärtade och finner vägen till ensligaste hus och ödsligaste hjärtat.” ”Ja, det förstås. Men hur ska jag förklara? Det verkar utveckla sig som så att … Ja, saker och ting kanske inte riktigt är som de brukar vara längre, de …”

Längre hann hon inte förrän Doras pappa var tillbaka. Han hade hört vad Dora frågat om. ”Iste till fröken med extra honung i som önskat”, sa han och gjorde en elegant gest när han ställde ner glaset och la sina händer på Doras axlar. ”Du vet ju att jag har pratat om hur illa

ställt det är runtom i världen. Ett fåtal människor med mycket pengar och så de flesta med knappt något alls. Man kan säga att det finns olika sätt att lösa problem på och att några av de gubbar som sitter på makten har väldigt farliga idéer om hur problemen ska lösas.” ”Är det därför ni har era bekymrade konferenser hela tiden och inte har tid med ledighet längre?” ”På pricken därför, min kloka”, svarade han. ”Men det ska säkert ordna upp sig ska du se. Så galet de tänker sig framtiden, så tokigt kan det väl aldrig bli.” Han trummade på bordet.

Doras mamma prasslade nervöst ner tidningen i sin väska. Sedan tog hon upp portmonnän och skramlade framför Dora. ”Så bekymra dig inte för det nu. Du, vad sägs om att gå och köpa ett frimärke så att vi kan posta det?” ”Så du tror att brevbärarna klarar det ändå?” sa Dora och skrattade till så att isbitarna i hennes mage smälte. ”Ja, absolut! Ett sådant fint brev bara måste komma fram”, log hennes mamma.

Dora satt på balkongen och ritade, följde eftermiddagens ljuslekar. Samtidigt som bergens och olivträdens konturer skärptes draperades omgivningarna i skymningens malvadräkt.

Pappa hade gått till receptionen för att ringa några samtal och göra upp räkningen före avfärd. Hennes mamma rörde sig försiktigt mellan de små borden i trädgården där några

av de andra gästerna satt och njöt av en drink och inväntade middagsklockans lovande ringning. Hon gick för att säga adjö och önska alla fortsatt trevliga dagar. Dora hörde deras vuxenmummel. Inget hemskt skulle väl kunna hända världen när den verkade så vänlig och belåten.

Sin finaste klänning bar Dora, den med mest sommar i sig, solblekt och strandig. När man skulle ut och resa var det viktigast att känna sig bekväm och nytvättad. Helst hade mamma sett att hon klätt sig lite varmare och viftat med långbyxor, men då hade Dora viftat tillbaka med sin kofta och det hade lugnat sig. Koftan var egentligen pappas men hon tyckte den var perfekt. Stor ficka som rymde hennes anteckningsbok och pennor. Den luktade rakvatten och trygghet.

Packat hade hon gjort själv och var riktigt nöjd. Dora hade skjutit i höjden likt en solros så en del av hennes kläder hade blivit för små och skänkts vidare, därför hade det funnits gott om plats för strandfynd och andra skatter.

I ryggsäcken låg smörgåspaketen, saften, hennes anteckningsbok och så den obligatoriska serietidningen som hon alltid fick när de skulle resa långt. Allt var klart. ”Dags att åka”, vinkade hennes pappa från dubbeldörrarna som ledde in till receptionen och matsalen. ”Och titta vad jag hittade.” Han höll upp ett frankerat kuvert och log stort.

Dora sprang fram, kramade hans arm och ryckte kuvertet ur handen på honom. ”Skriv nu dit adressen så postar vi det på vägen ut”, sa han.

16

Dora tog sin hallonpenna, skrev snabbt, slickade ihop kuvertet och samlade sedan de sista av sina tillhörigheter med vemodiga tag. ”Pappa, hur kan man vilja stanna kvar och samtidigt längta hem lika starkt?” frågade hon när de satt i taxin på väg till stationen. ”Ja, är inte det ett av livets trevligare mysterium?” suckade han. ”Färden mellan två goda platser är i alla fall trivsam och bara den är värd att minnas.” ”Det hade varit lättare om en av platserna var dålig”, sa Dora. ”Då hade man inte behövt grubbla över saken. Då hade det varit lätt.” ”Är det inte min egen filosof som talar så klokt”, sa hennes pappa och knackade pekfingret mot rutan. ”Ser du, där står tåget putsat och framkört.”

När de stod med packningen på trottoaren utanför stationen, hon och mamma och pappa, just innan de skulle korsa gatan, sa Dora: ”Vad som helst blir bra bara vi får vara tillsammans, det är viktigast!”

Hennes föräldrar tittade underligt på varandra.

Och så gick de in genom stationens välvda portar. Det var allt de kände till nu, det var allt de rimligtvis kunde veta, men om bara några timmar skulle en första framtidsskymning sänka sig och det var ändå bara början.