9789172997363

Anja Hitz Min stora stokiga nya familj

D

et är inte lätt när ens mamma träffar en ny man. Och inte blir det bättre av att han har fem barn som nästan alla är killar! Ensambarnet Roses lugna liv vänds upp och ner när hon helt plötsligt är del i en ny stor galen familj. En familj där alla hela tiden tycks vara överallt på en gång och där ingen gör saker på det sätt som Rose och hennes mamma är vana vid. Rose, som alltid önskat sig syskon, börjar tänka att hon nästa gång kanske ska var lite mer försiktig med vad hon önskar sig ...

Mi n

stora

stokiga

nya familj Anja Hitz

Bokförlaget Opal AB www.opal.se

Originalets titel: Mig og min papfamilie Originalförlag: Høst & Søn, Köpenhamn © Text: Anja Hitz, 2011 Översättning: Helena Stedman Omslag: Lisa Zachrisson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7299-736-3

Anja Hitz

Min stora s tรถ ki ga nya familj ร versatt av Helena Stedman

Opal

Innehåll: Bakgrund Huller om buller Utflykt och andra pinsamheter Pappa och tystnaden Operation nyttig mat Inte bara min mamma Till lands, till havs …

En alldeles ovanlig dag En tjej till min pappa Projekt Bitten och bio Vad ska egentligen pappor med flickvänner till?

Nytt försök Tänk om …

En oväntad gäst Världen är inte så dum ändå … och i luften Ballonggrevar och ballonggrevinnor

7 9 14 24 28 47 55 66 72 84 96 100 106 113 118 120 129

Bakgrund

Från början var det bara mamma och jag, ensamma.

Och pappa och jag, ensamma.

Nej förresten, från allra första början var det mamma, pappa och jag, som en riktig familj. Men det minns jag bara för att jag har sett det på gamla foton. Det finns till exempel en bild där jag är med mamma och pappa i en trädgård. Jag har en fånig mössa på huvudet och sitter på pappas axlar, och alla tre ler in i kameran.

På en annan bild syns pappa och halva mamma, där de sitter i en bil på ett zoo någonstans. Mellan dem ser man huvudet på en giraff som står framför bilen.

Mamma säger att det är jag som har tagit bilden och det stämmer nog, för vem skulle det annars ha varit?

Men att vara skilsmässobarn har varit helt okej faktiskt, åtminstone tills mamma kom in på mitt rum en dag och sa: ”Älskling, jag har något att berätta.”

Sedan berättade hon om sin nya kille, Frank Femtal, och alla planer som de redan hade gjort upp. Det

7

där med ”Femtal” hittade jag själv på och snart fattar du varför. ”Barn har han också!” utbrast hon och slog ihop händerna. ”Precis som du alltid har önskat dig!” ”Vad har jag alltid önskat mig?” frågade jag. ”Syskon! Du har ju alltid klagat på att vara ensambarn.” ”Vänta nu lite”, sa jag. ”Jag menade att du och pappa borde ha skaffat fler barn medan ni var tillsammans.”

Man ska se upp med vad man önskar, var det en klok person som sa någon gång, för det man önskar kan bli sant. Därför måste man vara noga med sina önskningar – väldigt noga.

Frank hade inte bara ett eller två barn, han hade fem! Och tydligen tyckte mamma att de fem barnen kunde bli mina syskon.

Vi fick väl se hur det blev med den saken, tänkte jag i mitt stilla sinne.

8

Huller om buller

Alla skulle träffas för första gången i Franks och barnens hus. Innan vi åkte dit stod mamma framför spegeln i typ en timme och bytte kläder minst trettio gånger. Jag sa att jag inte brydde mig om hur jag såg ut. Så viktigt var det väl inte?

Vi kom fram till en trädgård som växte ända ut över staketet. Grinden stod vidöppen – buskarna hade slingrat sig in i gångjärnen så att den inte gick att stänga.

Det måste ha varit väldigt länge sedan något i den där trädgården blev klippt, inte minst gräset. Brevlådan hängde snett, fönsterfärgen hade flagnat av och krukväxten utanför ytterdörren var vissen. ”Är de nyinflyttade?” frågade jag. ”Näe, Frank har tydligen bott här i … över 20 år”, svarade mamma. ”Är det inte i stökigaste laget för dig?” sa jag i samma stund som mamma snubblade över en sparkcykel som slängts över trädgårdsgången.

9

”Vad menar du?” svarade hon när hon återfått balansen.

Då förstod jag att hon redan var helt lost. Hon var störtkär, totalförvirrad och helt såld på Frank Femtal.

För tillfället kände jag henne bättre än hon kände sig själv. Jag kände till hennes städmani och ständiga behov av att skura och feja och fixa och dona. Där min mamma befann sig var det ordning och reda. Hos Frank var det precis tvärtom – kaos! Och då hade vi inte ens träffat alla hans barn än. Att bara titta på fem barn samtidigt är en stökig upplevelse. Så nej, jag trodde inte särskilt mycket på min mammas nya förhållande.

Om du någonsin har träffat så många nya människor på en och samma gång, så vet du hur svårt det kan vara att komma ihåg vilken mun som säger vilket namn.

Frank Femtal var lätt att skilja från resten. Han var den ende som hade skägg, och mamma strålade med blicken varje gång hon såg på honom. ”Här har ni mina fem guldklimpar”, sa Frank och svepte ut med armen. ”Pappa försöker få ihop så mycket guld att han kan förgylla hela kvarteret”, sa ett av barnen, en kille med finnar. ”Snarare hela kungariket”, sa en annan kille, med utstående öron. ”Nä nu …!” utbrast Frank Femtal och kastade sig efter sina söner, som tog ett skutt åt sidan. Sedan följde en vild jakt genom huset. Ett par minuter senare 10

hade deras enda krukväxt vält från soffbordet och hela familjen låg huller om buller på golvet.

Bara en kille, som var ungefär lika lång som jag själv och hade en mössa djupt neddragen i pannan, stod kvar och stirrade på mig. ”Rose”, sa jag och räckte fram handen. ”Renée”, sa killen utan att ta upp händerna ur fickorna.

Ouppfostrade unge, tänkte jag. Lika fånig som killarna i min klass.

Plötsligt reste sig killen med utstående öron och sprang fram och ryckte av Renée mössan. Ett långt, ljust hårsvall föll ner över Renées axlar. ”Är du tjej?” utbrast jag förvånat.

Renée kastade en hastig blick på mig och såg ut som om jag just kommit på honom – henne – med att stjäla godis i en kiosk.

Sedan störtade hon efter killen med öronen.

Mamma och jag stod kvar med armarna hängande utmed sidorna, hon med ett fånigt leende på läpparna, jag med en grimas. Hon blinkade åt mig. ”Kan en tjej heta Renée?” viskade jag. ”Javisst, det är inte alls ovanligt”, svarade hon. ”Precis som tjejer kan heta Kim, Alex, Sam eller Bo.” ”Ja, eller Bruno eller Bernhard …”, mumlade jag. ”Det har jag i och för sig aldrig hört”, sa hon och betraktade hänfört Frank och hans ungar där de fortfarande låg på golvet i en hög.

11

Vad det än var för sjukdom så märktes det tydligt att min mamma redan var smittad. Ärligt talat brydde jag mig inte, men senare på kvällen när vi kom hem till vår egen stillsamma lägenhet var min mamma helt fixerad vid att jag skulle lära mig känna igen alla barnen. Hon ritade alla fem på ett papper och skrev ålder och namn under varje barn.

Sixten var femton år och var längst och hade finnar.

Sedan kom Max, tretton år och utstående öron. Renée var elva. Hon var enda tjejen. Elias var också elva, men varken mamma eller jag kunde komma på något typiskt kännetecken för honom. Morris var fem och rödhårig, familjens lilla sladdis. ”Hur kan Renée och Elias vara lika gamla?” frågade jag.

Mamma skrattade. ”De är tvillingar så klart, hur skulle det annars ha gått till?” ”Det var väl inte så lätt att veta, de är ju inte ett dugg lika.”

Det var irriterande att hon visste så mycket mer om dem än jag gjorde.

Nynnande fyllde mamma på teckningen med fler och fler detaljer. ”Lova att vi aldrig flyttar ihop med dem”, sa jag. ”Det är för tidigt att snacka om det”, svarade hon. ”Men bara lova!” ”Det kan jag inte!”

Det kändes som om stolen eller golvet rycktes un12

dan för mig och att jag sögs in i en mörk tunnel med en rasande fart. Jag reste mig, gick till mitt rum och smällde igen dörren efter mig. Så hårt jag bara kunde.

13

Anja Hitz Min stora stokiga nya familj

D

et är inte lätt när ens mamma träffar en ny man. Och inte blir det bättre av att han har fem barn som nästan alla är killar! Ensambarnet Roses lugna liv vänds upp och ner när hon helt plötsligt är del i en ny stor galen familj. En familj där alla hela tiden tycks vara överallt på en gång och där ingen gör saker på det sätt som Rose och hennes mamma är vana vid. Rose, som alltid önskat sig syskon, börjar tänka att hon nästa gång kanske ska var lite mer försiktig med vad hon önskar sig ...

Mi n

stora

stokiga

nya familj Anja Hitz