9789153151951

OKÄND MOR

MICHAEL TUVESON

Andra böcker av författaren: Arri Gorri 1993 Abbes dröm 2026

© Michael Tuveson 2026 ISBN 978-91-531-5195-1 Dochas Förlag dochas@telia.com Printed in Lithuania by BALTO Print Sättning/Layout: Turbin AB

Personer: Amanda Hansson (med pseudonymen Amanda Persson, när hon bor hos barnmorskan), född i Schleswig 2.6.1880, (ogift arrendatorsdotter), Nils Edmund Riedel f 1877 (unge godsägaren på Harnåsgården, någon mil norr om Höör), Emma Kranz f 1882 (Nils Edmunds trolovade), Adolf Edmund Riedel f 1849 (gamle godsägaren och far till Nils Edmund), Elisabeth Riedel f von Levell 1853 (mor till Nils Edmund), Adolf Bernhardt (advokat), Hans Ditlefsen f 1850 (arrendator och far till Amanda), Alma (Amandas mor), Alfred (Amandas storebror), Frida (Amandas lillasyster som bor hos föräldrarna), Astrid (Amandas lillasyster i Lund), Johannes (Amandas fd fästman), Olga Johansson (barnmorska), Pehr Johansson (Olgas man, gjutare), Mathilda Olofsson (inackorderingsvärdinna), Karl Olofsson (Mathildas man, arbetar på sockerbruket), Johannes, 6 (Mathildas barn), Emma, 4 (Mathildas barn), Aron (sadelmakare), Sarah (Arons fru, sömmerska), Daniel (hemmansägare utanför Lund), Peter (Amandas son) Nils och Emma (Peters adoptivföräldrar) Agneta (Amandas barnbarn) Göran (Agnetas man)

30 december 1908

”Ni måste ta bort det!”

Unge godsägaren Nils Edmund Riedels röst är bitande. Han studerar henne uppfordrande.

Unga husjungfrun Amanda Hansson ser envist ner i golvet. Hon känner hur tårarna bränner på näthinnan och försöker tvinga sig till att tänka klart. Till slut lyfter hon blicken och ser, som genom en dimma, på sin husbonde: nyss fyllda 31 år gammal, av medellängd, senig, kort ljust skägg, yviga mustascher och med lätt böjd näsa. Hans annars så vänliga ögon med de lätt sänkta ögonlocken, är nu uppspärrade och munnen halvöppen. Är detta den man hon nästan avgudat i flera år? Den stilige och snart gifte arvtagaren till godset Harnåsgården. Han står där i sin glansiga svarta rökrock med sitt ljuslockiga hår på ända och ett nästan skrämt vädjande uttryck i sina blåklintsblå ögon. ”Förstår Ni?” Han får inget svar och försöker med lite mjukare tonfall. ”Det vore en fruktansvärd skandal!” Amanda svarar fortfarande inte och han anstränger sig för att inte rösten ska brytas. ”Jag skulle få ställa in bröllopet och allt skulle bli kaos här! Hur skulle min stackars Emma reagera? Och min far och mor? Och vilken skandal för Er familj!

Vad skulle Er bror säga? Nej, Ni måste förstå det här!”

Hennes hjärta dras samman, det ilar i magen och hon känner hur händerna börjar darra, hon stryker en hårlock från kinden och svarar till sist med tunn röst. ”Jag kan få skador för livet och”, hon tvekar, ”sedan kanske jag inte kan få barn igen”. Hennes ögon blir glansiga.

Han sätter sig vid det gamla rokokoskrivbordet i biblioteket på det vitrappade tvåvåningshusets andra våning och tittar ut. Ögonen glider över den stora lagårdsbyggnaden i rött tegel, den stenlagda gårdsplanen, den gamla asken mitt på gårdsplanen, vattenpumpen och vidare ut över det böljande slättlandskapet, där åkrarna är vitfläckade av smutsig snö. Situationen känns hopplös.

Snöflingorna dalar långsamt ner mot gräsmattan utanför och skymningen tätnar.

Råkorna i de gamla almarna skränar. Efter en lång tystnad vänder han sig mot henne och pekar mot besöksfåtöljen mitt emot skrivbordet. Hon sätter sig och ser återigen ner mot golvet. Han stryker sin mustasch och granskar henne för att försöka utröna hennes tankar och känslor. Blicken fastnar på de mjuka, lite

runda, ansiktsdragen med den fylliga munnen och de lysande varmt blå ögonen, som fängslat honom sedan hon kom i hans tjänst. Hon är idag klädd i en svart mönstrad klänning, som går ner till anklarna, och ett vitt broderat förkläde, 28 år gammal, ganska smal och inte särskilt lång, det långa ljusa håret är idag uppsatt med en klämma där bak, en attraktiv kvinna, han har många gånger funderat över varför hon inte gift sig och skaffat familj. Och den där historien med hennes fästman, eller före detta fästman, får man väl säga? Han skakar på huvudet och reser sig, går till den öppna spisen, lägger in några nya vedklabbar och fortsätter sedan till tidningsstället vid bokhyllorna. Där finns dagens Skånska Dagbladet, som han tar upp och återvänder till stolen. Han bläddrar långsamt i tidningen. Kanske kunde det finnas någon lösning bland annonserna – han har ett svagt minne av att han vid något tillfälle för länge sedan sett en annons om ”Diskret förlossningshjälp”. Det kanske finns någon sådan annons nu också och kanske syftar det på fosterfördrivning. För det måste väl vara det bästa i den här situationen? Han tänker vidare på de historier han hört om ”flickor som råkat i olycka” och som skickats utomlands för att föda och lämna bort barnet till fosterföräldrar, men det måste ju kosta en förmögenhet att göra så, funderar han vidare. Han skulle få sälja boskap eller värdepapper för att få ihop pengar till det. Skulle det kanske bli billigare att ordna fram fosterföräldrar i Sverige? Vad skulle det kosta? Han bläddrar vidare. Det skrivs fortfarande om jordbävningskatastrofen i Messina på Sicilien, Europas värsta med kanske över 100 000 döda, som inträffade för ett par dagar sedan; så kommer han fram till annonserna. Pannan rynkas och han sveper med blicken över bodbetjänter som erbjuds arbete och andra lediga tjänster, så fastnar blicken på något.

Amanda lyfter på huvudet och ser honom fästa blicken på något i tidningen. Han tittar upp och ser henne i ögonen. De där ögonen, som han förlorade sig i på skördefesten i september och det som inte fick hända, hände. Det hela spelas upp i hans inre. Långbordet utanför huvudbyggnaden med de fem arrendatorsfamiljerna, godsets egna anställda och hans närmaste, hans mor, far och hans bror Erik. Amanda hade suttit med sina föräldrar Hans och Alma, sin bror Alfred och syster Frida och hon hade verkat så lycklig och glad. Hon hade verkligen strålat den där kvällen och hade klätt sig i sin ärvda hembygdsdräkt.

Det hade säkert varit omkring hundra festdeltagare där. Efter maten med snaps efter snaps hade det blivit dans i godsets jättelika loge. Han hade själv skuttat runt i dansen och känt sig ganska rund under fötterna. De bytte gång på gång danspartners och plötsligt höll han om Amanda. Han drog henne till sig och kände att hon darrade. Hans far, Adolf Edmund, gick upp på plattformen där musikanterna höll till och lyfte armarna, varpå musiken tystnade. Den grånade aristokraten med de yviga polisongerna och mustaschen, som mera hörde

hemma i tiden 30 – 40 år tidigare, med fickurets kedja glänsande mot den smårandiga västen, utan kavaj och med uppkavlade ärmar, höll ett improviserat tal. ”Mina goda herrar och damer, och alla andra”, han log förnöjt och belönades med spridda skratt, ”vi har arbetat på bra i år – som vanligt – och vädergudarna har stått oss bi – något så när – så skörden har blivit lite större än normalt. Den här sommaren var lite varmare än förra årets och vi har inte haft så mycket svamp- och insektsangrepp. Så det lär komma in en del slantar när allt är sålt, om vi bara får sålt till rimliga priser. Det har skrivits mycket i tidningarna om vikande konjunkturer och krav om lönesänkningar. Kvällens glada nyhet är att era löner inte kommer att sänkas i år. Drängarna får behålla sina 25 kronor i månaden och pigorna sina 15! Men jag vill varna er! Kommunister och allmänna bråkmakare är inte välkomna här! Jag har hört att några agiterar och uppviglar folk till strejk … När jag fått klart för mig vilka det är, så åker de all världens väg härifrån!” Han såg sig omkring bistert och det blev med ens tyst. ”Men låt oss nu inte bli dystra utan fira skörden och vi bjuder på två extra öltunnor!

Musiker, Maestro, var så goda!” Stämningen lättade och musiken spelade upp igen.

Nils Edmund vaknar upp ur sina tankar av ett skrapande ljud. Amanda reser sig tårögd. ”Godsägarn förstår inte hur det känns!” får hon fram. ”Är Ni verkligen helt säker på att Ni är på det viset?” försöker han. ”Jag har ju sagt att jag inte haft blödningar på tre månader!”

Han skakar på huvudet. ”När tror Ni att det kommer att börja synas?” ”Om en eller två månader, tror jag.” Hon torkar sig under näsan. ”Jag slutar förstås arbeta och håller mig hemma så att ingen ska få veta. Jag är så rädd för skandalen!” Hon ser vädjande på honom. Kunde han hjälpa henne på något sätt? ”Samtidigt har jag längtat efter barn länge, men det är klart, det ska ju vara fött i äktenskapet …” ”Låt mig fundera på vad vi kan göra! Är Ni helt emot att ta bort det?”

Amanda kan bara nicka. ”Min fästmö kommer i morgon. Det är kanske bäst att Ni sover hemma i natt och över nyår.” ”Men om jag ändå kunde behålla barnet. Litar inte godsägarn på mig?” Amanda tycker sig se ett halmstrå, en räddning, om han bara kunde lita på hennes diskretion.

Han granskar henne, samlar tankarna och tar sats.

”Ni förstår väl att det kan komma ut? När barnet växer upp, kommer det att fråga vem som är dess far och det kommer att gå rykten. Pastorn kommer att försöka utreda faderskapet. Ni kanske får agg till mig av en eller annan anledning och börjar hota att avslöja hemligheten eller vilja hämnas på något … och Ni själv skulle bli skandaliserad, utstött och borta från alla möjligheter att få en familj”.

Hon får inte fram något svar. ”Vi kommer nog inte längre idag! Cykla hem nu, så ses vi efter nyår och då kan vi prata vidare.”

2 januari 1909

Adolf Bernhardt, sedan länge familjens advokat, stiger vid pass halvelvatiden på förmiddagen in i biblioteket och Nils Edmund går honom till mötes. ”Välkommen, det var inte i går! Har resan gått bra?”

De två herrarna tar varandra i hand. Nils Edmund granskar sin gäst med en uppskattande min. Advokaten ser äldre ut än han är, ansiktet är fårat och håret gråspräckligt, de mörka ögonen är intensiva och det verkar som om han ser rakt igenom honom, mustaschen välansad som vanligt över den fylliga underläppen, han är klädd i tredelad mörk kostym och svarta derbylågskor. ”Jo då, det gick! Men det är slaskigt och besvärligt. Tack för skjutsen från stationen! Vägen hit därifrån tog faktiskt längre tid än tåget. Synd att inte snön kunde få ligga! Men tåget från Lund tog sig fram utan problem, 1 timme och 9 minuter, helt enligt tidtabellen.”

Nils Edmund ber honom slå sig ner i besöksstolen framför skrivbordet. Efter att ha fiskat upp en mapp ur sin portfölj ser Bernhardt leende på sin klient. ”Som jag sa i telefon är detta ett mycket känsligt ärende”, börjar Nils Edmund. ”Godsägarn kan vara helt lugn, min tystnadsplikt är absolut, naturligtvis också mot er far och mor, trots att deras och min relation är äldre än jag minns.” ”Som jag nämnde i telefon, handlar det jag vill veta mer om: begreppet okänd mor, jag har läst att det lämnats in motioner i riksdagen om att avskaffa möjligheten för mödrar att vara okända. Tror ni det kommer att avskaffas nu, den närmaste framtiden?” ”Jag är övertygad om att det kommer att dröja flera år innan möjligheten att vara okänd mor avskaffas.”

Advokat Bernhardt öppnar sin mapp och tar upp några pappersark. ”Jag har här Gustaf III:s ursprungliga brev om rätten för mödrar att vara anonyma. Det är daterat den 17 oktober 1778 och det står i brevets punkt 7: kvinna som vill i okänd ort framföda fostret, må i sådant uppsåt lämnas ostörd utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd, och anse vi den olägenhet mindre om på sådant sätt något olovligt hävdande skulle döljas, än att genom sträng efterfrågan i dylikt tillfälle betaga ett blödigt sinne all utväg att kunna dölja sin förbrytelse. Sedan dess har alltså mödrar kunnat vara anonyma. Prästen ska i födelseboken skriva okänd mor och det enda som antecknas är moderns födelsedatum.” ”Födelsedatum!” utbrister Nils Edmund och spärrar upp ögonen.

”Ja, det är så, men jag ser inte att det skulle vara något problem, det föds massor av människor varje dag i Sverige och det går inte att ta reda på vem av alla dessa som är mor i ett visst fall.”

Nils Edmund funderar. ”Att ge dem moderns riktiga födelsedatum tycker jag ändå verkar äventyrligt. När barnet vuxit upp kan det ju forska i kyrkoböckerna och leta efter kvinnor som fötts den dagen, även om det är många.” Nils Edmund kisar mot advokaten och kniper ihop läpparna. ”Ja, det är förstås en teoretisk möjlighet.” ”Som advokaten naturligtvis förstår, är det aktuellt för mig att försöka förmå den blivande modern att föda som okänd mor.” Nils Edmund ser prövande på honom. ”Så advokaten menar att det här ska kunna fungera bra?” ”Absolut! En liten nackdel kan ju vara att barnmorskor – efter vad jag hört – vill ha extrabetalt för att hjälpa okända mödrar, de påstår att det medför extraarbete för dem, fräckt!” ”Hur mycket extra, vet advokaten det?” ”Det känner jag inte till, men man kan ju anta att det inte är några småbelopp.” ”Den utgiften kan man väl spara in genom att istället uppträda under falskt namn? Så kanske man gjorde innan Gustaf III hittade på det här med okänd mor?”

Advokaten drar på svaret, nickar långsamt. ”Förr i tiden åkte den blivande modern till Tyskland eller Danmark och ordnade fosterföräldrar där, och det händer nog fortfarande, detta med okänd mor är egentligen löjligt, eftersom modern ifråga lika väl kan uppge falskt namn och falskt födelsedatum, precis som godsägarn säger, ingen kontrollerar ju den saken. När anmälan om födseln görs till pastorsämbetet, ofta av någon annan än modern, är modern all världens väg borta och pastorn har ingen möjlighet att undersöka sanningshalten i de uppgifterna. Såå, tja, varför inte?” ”En sådan här sak med inackordering långt hemifrån ett antal månader, förlossningshjälp och att betala för fosterföräldrar i ett för allt, blir väldigt dyrt, jag kommer att få sälja av värdepapper eller djur för att ordna den saken, finns det inte något bättre och billigare alternativ?” ”Tänker godsägarn på fosterfördrivning?”

Nils Edmund nickar nästan omärkligt.

Advokaten fortsätter. ”Man kan inte tvinga henne till det! Kanske kan hon övertalas med en sedelbunt … men den sedelbunten kan man lika väl låta gå till barnmorska och fosterföräldrar, för hon kan råka riktigt illa ut om aborten misslyckas och hon kanske sedan aldrig kan få barn igen, blodförgiftning och allt möjligt. Att ha det på sitt samvete … nej, det skulle inte jag ha rått till eller krävt, i alla fall.” ”Hm!” Nils Edmund tittar upp i taket. ”Det här med fosterföräldrar då, är det inte stor risk för att fosterbarn råkar väldigt illa ut? Man har ju läst om änglamakerskor – de får ett stort engångsbelopp och sedan dör barnet snabbt och behändigt ...”

Advokaten ger honom en trött blick. ”Det kom en lag om fosterbarnsvård för fem sex år sedan, 1903, om jag minns rätt, och den innehåller bestämmelser om hur fosterbarn ska vårdas och att fosterhem inspekteras. Den gäller bara om fosterföräldrarna fått ersättning för att ställa upp. Vissa ställer ju upp utan att ersättning begärs. Tidningarna är fulla av annonser av fosterföräldrar som begär så och så mycket, eller någon som önskar fosterföräldrar och vill ge dem ersättning för det.” Han gör ett uppehåll och drar med handen över nacken. ”Vi svenskar är väldigt godtrogna, ja, naiva skulle jag vilja säga. Det ser man på våra lagar också. Inte för inte kallar tyskarna oss för de dumma svenskarna, die dummen Schweden. Till och med den här lagen har man lyckats dumma till i vanlig ordning. Det står nämligen, som jag sa, att den bara gäller om fosterföräldrarna fått ersättning. Ja …” han slår ut med händerna, ”vad händer då? Jo, när inspektorn står utanför dörren, säger fosterföräldrarna naturligtvis att de inte fått någon ersättning, så får inspektorn gå igen. Man kan lätt räkna ut att de avtalat med den biologiska modern att inte avslöja att ersättning betalats, inget kvitto.” Han skakar på huvudet med ironisk min.

Nils Edmund vilar hakan i handen och rynkar pannan.

Advokaten fortsätter. ”Det man får göra är förstås att se till att det blir bra fosterföräldrar och ha kontroll på saker och ting. Man får skaffa en bra barnmorska som man kan ha förtroende för, men … vi ska väl inte bara prata om eventuella problem i framtiden? När blir det bröllop då? Jag har hört ryktet!” ”Vi hade tänkt göra det i maj ... Om nu inte detta kommer ut bara!” Nils Edmunds ögonbryn åker i höjden, han ser bekymrad ut. ”En annan sak: vem anmäler till pastor att ett barn fötts, om modern är okänd? Hon kanske har rest sin väg kort efter nedkomsten.”

Advokaten ser åt sidan och tänker en stund. ”Det kan jag faktiskt inte svara på, men jag ska ta reda på saken. Jag återkommer om det!”

”Titta gärna på det där med att okänd moders födelsedatum antecknas i födelseböckerna också – måste det verkligen göras alltid? Finns inga kryphål där?” ”Jag tittar på det och återkommer. Ska vi prata lite om de handlingar som kan behövas inför äktenskapet också, eller vill godsägarn vänta med det? Jag tänker på äktenskapsförord, testamente, eventuella gåvor o.s.v.” ”Vi kan väl återkomma till det efter lunch. Jag har ett arrendekontrakt jag skulle vilja diskutera med Er om också. När går förresten tåget tillbaka?” ”15.23, så några minuter dessförinnan förväntas jag befinna mig på stationen i Höör!” ”Då skjutsar vi er härifrån vid tvåtiden. Det blir bra, då hinner vi med både lunch och diskussion om äktenskapsförord m.m.”

De båda herrarna reser sig och Nils Edmund bjuder på cigarr.

3 januari

Nils Edmund har legat vaken stora delar av de senaste nätterna och han har bestämt sig. Han kommer inte försöka tvinga Amanda till fosterfördrivning, en fosterfördrivning är inte heller billig, utan är nu fokuserad på hur en s.k. obemärkt förlossning med inackordering och sedan fosterföräldrar ska finansieras på bästa sätt. I tankarna går han igenom det boskapsbestånd han fått ta över efter sin far. Vad kan det kosta? Han har sett annonser om fosterbarn och ibland har begärda eller erbjudna engångsbelopp satts ut och inackordering kan väl inte kosta mer än hotellrum. 700 eller 800 kronor sammanlagt? De kvigor han äger är värda drygt 100 kr styck – att döma av de många boskapsauktioner han bevistat. Men att sälja åtta kvigor … Korna är värda omkring 135 kr styck, men det är nog klokare att tänka på försäljning av kvigor i första hand. Han funderar vidare. Kalvarna kanske är värda 40 kr styck. Han skakar på huvudet.

Inte bra. Ungtjurarna är värda ungefär lika mycket som kvigorna. Att sälja av ett par tre kvigor och ta resten från värdepappersförsäljning, verkar vara det bästa.

Han kan säga till far att han tänkte sälja några djur för att i stället öka sitt värdepappersinnehav. Nya investeringsmöjligheter har öppnat sig, som kan ge stor vinst, är något han kan säga. Han låser upp och drar ut skrivbordslådan och börjar bläddra bland häftena där han har noteringar om sina värdepapper. Han har 15 aktier i Skånes Enskilda Bank á 400 kr och det gör 6 000 kr, en förmögenhet! Efter en stunds funderande, kommer han fram till att det bästa nog vore att sälja två eller tre av dessa aktier, det skulle säkert räcka till alla utgifter i samband med Amandas nedkomst, inklusive pengar som hon får ha för egen räkning, med tanke på att hon blir arbetslös. Det är flera årslöner för en piga, men inte oöverkomligt för mig, blir hans slutsats. Han ser fjärrskådande genom fönstret. Mörkt ute och ruskväder. Snön som kom före nyår håller på att regna bort, slask och gyttja överallt. Otroligt trist vinterväder i Skåne, som vanligt, konstaterar han.

Det känns lite bättre nu, när han bestämt sig för hur finansieringen kan ordnas.

Men en sak är klar, Amanda måste inom några veckor sluta sin tjänst hos honom och avkrävas fullständigt tystnadslöfte.

4 januari

Advokaten ringer. Nils Edmund för luren till örat och hör den välbekanta rösten. ”Gomorron godsägarn! Är allt väl?” ”Tack, alldeles utmärkt! Hur är det i Lund idag då?” ”Snösvängen är igång, annars är allt som vanligt! … Jag har forskat lite i den där frågeställningen som blev hängande i luften, men jag kan inte ta det per telefon av sekretesskäl. Har godsägarn något ärende till Lund snart, så kunde vi ses då, eller är det mer brådskande?”

Nils Edmund tänker efter. ”Jag skulle kunna göra mig ett annat ärende dit också och slå flera myggor i en smäll. Kan jag komma upp på advokatens kontor i eftermiddag?” ”Det går utmärkt! Jag har en förrättning klockan ett, men räknar med att den är slutförd klockan tre, så välkommen vid tre, eller senare – när det passar godsägarn.”

Nils Edmund ler. ”Utmärkt! Om bara inte tåget fastnar i snön, är jag där klockan tre. Tack och adjö advokaten!” ”Adjö och välkommen då!”

En täckt vagn, dragen av två hästar rullar kort därefter iväg, stallmästare Anders Persson sitter på kuskbocken. Det är slirigt och isigt, men det går att ta sig fram.

Väl framme i Höör, kliver Nils Edmund av och vänder sig mot Anders Persson. ”Jag har ett ärende i Lund klockan tre, som jag tror är slut klockan fyra, sedan tåget hem. Vill han vara vänlig ta reda på om det går ett tåg därifrån vid halv fem - femtiden och se när det kommer in här och … att han då är här och hämtar mig?” ”Det ska bli godsägarn!” ”Utmärkt!” Nils Edmund ler och lyfter handen i en uppskattande avskedsgest.

Tåget är försenat, men en dryg timme senare är han i Lund. Trottoarerna i centrum är ordentligt rensopade och han kan utan besvär ta sig fram till Grand Hotel för att intaga en bättre lunch.

Klockan tre är han framme vid advokatens kontor på andra våningen i ett vackert trevåningshus på Klostergatan. Han går upp för trapporna och kommer

fram till en elegant mörkbetsad ekdörr med en tjock ring av mässing på. Under ringen en mässingsskylt med byråns namn.

Han slår till med ringen ett par gånger, öppnar därefter dörren och stiger in.

Hallgolvet är belagt med en stor äkta matta, till vänster paraplyställ och rockhängare och till höger ett par bruna skinnfåtöljer med ett litet bord emellan.

Han sätter sig och tar en tidning från det lilla bordet. Innan han hunnit öppna tidningen, kommer en lång glasögonprydd dam in i hallen från kontorets inre.

Han känner igen henne. ”God dag godsägarn! Advokaten kommer om ett ögonblick!” Hon återvänder till det inre och strax hörs därifrån skrivmaskinsknatter, en telefon ringer. Han öppnar tidningen och har precis hunnit påbörja läsningen av en artikel om strejkerna, när advokat Bernhardt kommer ut i hallen tillsammans med en äldre dam. Advokaten skakar hand med damen, som sedan tar på sig kappan, som hängt på en krok, och avlägsnar sig. ”Välkommen godsägarn! Var så god och stig in!”

De kommer in i advokatens kontorsrum och Nils Edmund ser sig omkring. Det är sig likt, de två skinnfåtöljerna framför det stora antika skrivbordet, som vanligt översållat av böcker, papper och akter, LM Ericssontelefonen, modell ”kaffekvarnen”, stor äkta matta på golvet, advokatens egen fällbara fåtölj bakom skrivbordet under det stora fönstret ut mot gatan och porträtten av kung Oscar II och drottning Sofia på väggen. Snart dags byta ut dem mot Gustav V och Victoria, tänker han, ”Var så god och sitt godsägarn!” Han tar fram ett litet skrin med cigarrer. ”Får jag bjuda på en cigarr idag?”

Nils Edmund tar en cigarr och advokaten en. De tänder och lutar sig tillbaka. ”Gick resan bra?” ”Inga större problem, det var lite försenat bara. Det känns bra att vara i Lund igen, det är en verkligt trevlig stad. Studenterna sätter sin prägel på gatubilden och det blir extra livligt av det. De här gatorna i centrum har en så fin atmosfär – de gamla gatuhusen och de nätta butikerna. För att inte tala om Grand Hotel! Jag intog min lunch där förresten!” Han ler med hela ansiktet och ögonen lyser till. ”Ja, de har riktigt god mat där nuförtiden … sedan de fick den nye kökschefen. Åt godsägarn något gott?” ”Filet des Mostelle, hette anrättningen, med grönsaker och aubergines frites, verkligt läckert får jag säga,” han blåser ut ett rökmoln. ”Hade de något gott vin till det?” Advokaten ler brett.

”Jag tog en Chateau Mouton Rotchild från 1904!” ”Aha!” Han spärrar upp ögonen … ”Blev godsägarn nöjd med den?” ”Jo, det är en bra årgång, men den kan nog lagras lite till. Den lilla Merlotbouqueten var ovanligt framträdande, tycker jag, Men … jag klagar inte!” han ler skälmaktigt.

Advokaten ser imponerad ut och nickar uppskattande. Han blåser ut ännu ett rökmoln, lägger ifrån sig cigarren och tar fram några papper. ”Jag har här fått fram barnmorskereglementet 1856 och bestämmelser 1894 om hur kyrkoböcker ska föras, godsägarn behöver inte oroa sig för anmälan till pastor. Om den okända modern lämnar barnet strax efter nedkomsten, kan hon överföra sin skyldighet att anmäla födseln till den som tar hand om barnet.

Anmälan ska göras senast efter sex veckor.” ”Vilken pastor ska det anmälas till?” ”Egentligen till pastor där barnet fötts, men det lär vara lite hur som helst med det! Om det anmälts till annan pastor, t.ex. pastorn i fosterföräldrarnas hemförsamling, skickar pastorn där en avi till födelseförsamlingen om att barnet fötts där, så skrivs barnet in i den födelseboken också!” ”Vad? Skrivs födelsen in i flera födelseböcker – alltså om barnet kommit till annan församling – hur kan man då räkna folkmängden?” ”Ha, ha, förlåt att jag skrattar! Jag håller med! Det kan man verkligen fråga sig, men det är så att folkräkning grundar sig på en särskild undersökning och då har man mantalsskrivningslistor och församlingsböcker till det.”

Nils Edmund skakar på huvudet. ”Ja, tala om tokigheter i byråkratin!” han tänker några sekunder. ”Har advokaten fått veta något mer om det här med att den okända moderns födelsedatum antecknas i födelseboken? Det verkar ju helt tokigt!”

Advokaten bläddrar en stund i papperna och rynkar pannan. ”Jag har förstått att det den 1 januari 1895 kom nya tryck till födelseböcker, som ska användas i alla församlingar. I dessa finns en särskild kolumn för föräldrarnas födelsedatum, år, månad och dag, dessförinnan fanns bara en kolumn för vilket år de var födda och några decennier ännu längre tillbaka i tiden fanns inte ens det.” ”Men det förklarar inte varför man ska fylla i den kolumnen när modern är okänd!” han ger advokaten en prövande blick.

”Det är så sant, men det är så att Gustaf III:s förordning 1778 stipulerar att man inte får efterforska moderns namn eller hemvist. Det står inte att man inte får anteckna hennes födelsedatum i födelseböckerna!” ”Ha, ha, ha! Vilken advokatyr! Ha, ha, ha!” han blir tyst en stund och ser fundersam ut. ”Men man hade väl lika väl kunnat låta bli att fylla i den uppgiften! Varför gör man det?” ”Det är tydligen så att man av hävd noterat moderns ålder i födelseboken”, han pausar några sekunder. ”Varför vet jag inte, kanske har statsmakterna velat få reda på deras ålder av statistiska skäl.”… ”En märklig sak är att barnmorskan ska råda den okända att lägga ner en lapp med sitt namn och adress i ett kuvert och sedan få prästens sigill på kuvertet. Det kan barnaföderskan sedan ta med sig och förvara väl. Om hon ångrar sig kan hon ta med sig kuvertet till prästen och på så sätt bevisa att hon är barnets mor. Ibland förvarar prästerna sådana kuvert. Det står om det i barnmorskereglementet 1856”, fortsätter han.

Nils Edmund suckar djupt. ”Jaha, man bekymrar sig tydligen för modern och vill underlätta för henne … hmm.”

Advokaten rycker på axlarna. ”Tyvärr får man nog konstatera att statsmakterna inte tänkt på barnens intressen. Faderns intresse är nummer ett, sedan moderns och barnets intresse har man överhuvudtaget inte brytt sig om. Samtidigt är det så att Gustaf III:s förordning har kritiserats av många – särskilt präster – sedan den kom, och motioner har lagts i riksdagen om att avskaffa den, då har man särskilt nämnt barnets intresse. Så, vi får väl se! Den kommer nog att förpassas till papperskorgen så småningom. Lika bra det! De som vill vara anonyma, kommer alltid att ha den möjligheten – på det ena eller det andra sättet.” ”Är det så att modern kan uppge vilket födelsedatum som helst, när de frågar efter det? Kontrolleras det på något sätt?” ”Det kan inte vara någon kontroll på det. Hur skulle en sådan kontroll gå till?

Hon föder, barnet lämnas till fosterföräldrar och fosterföräldrarna anmäler barnets födelse … Det måste vara så ibland att fosterföräldrarna inte har någon uppgift om moderns ålder. Och ibland har de säkert fått felaktig uppgift om det.

En annan sak är om modern vill ljuga om en sådan sak inför pastorn, om hon själv anmäler födelsen. Det där är säkert väldigt olika.”

Nils Edmund bugar sig långsamt ett par gånger. ”Jag får tacka för ett utmärkt arbete! Jag känner mig fullärd nu i detta ämne! Hur mycket kan jag betala för detta? Jag är stadd vid kassa idag!” han klappar på kavajens överdel.

”Nej, nej! Det tar jag inget betalt för! Det var bara intressant att komplettera mina kunskaper i folkbokföring lite grand.”

Nils Edmund spärrar upp ögonen och ler. ”Krydda räkningen för arrendekontraktet då! Det blir ju en avdragsgill kostnad!” Han breddar leendet ytterligare.

Advokaten reser sig och Nils Edmund följer exemplet. ”Ha nu en god hemfärd och lycka till med projektet okänd mor!”

EFTERORD

Detta är en roman med verklighetsbakgrund. Personerna i boken är fiktiva romanfigurer och ska inte förväxlas med någon verklig person. En mor kunde från Gustaf den tredjes tid i slutet av 1700-talet och fram till 1.1.1918 stå som okänd i en församlings födelsebok. Anledningen var att man ville komma till rätta med barnamorden. För att undvika skandal sattes tidigare nyfödda ibland ut i skogen och lämnades där, eller fick dö på annat sätt. Många barn med okända, eller kända, mödrar lämnades till fosterfamilj, som fick betalt, både före och efter Gustaf den tredjes påbud. Okända mödrar fanns förstås även dessförinnan, men då handlade det om hittebarn – men barn hittades också efter Gustaf den tredjes påbud. Vissa fostermödrar vanvårdade de små barnen grovt, vissa så grovt att de dog. Fostermödrar av den kalibern kallades änglamakerskor. Det kunde också hända att pengar, som skulle gå till fosterföräldrarna, förskingrades.

Det förekom flera rättegångar mot sådana kvinnor i början av 1900-talet.

Hagbard Isberg har i sin bok ”Så var det …”, utgiven på Gleerups förlag 1959, berättat om dessa rättegångar och förhållanden. Det kunde vara så att barnets födelse anmäldes av annan än modern och till församling där barnet inte föddes.

Det hände också att barns födelse överhuvudtaget inte anmäldes och att barn försvann på olika sätt. Vad inackordering och fosterfamilj kostade framgår av annonser i tidningar 1909, av Isbergs bok och av brev från mödrar som publicerats på annat sätt. Barnmorskorna, som ofta kom hem till den som skulle föda, hade också sina taxor. Att föda på lasarett blev vanligare från 1900-talets början, men det kostade också pengar. Vissa fosterföräldrar hade tydligen gjort det till en affärsverksamhet att ta emot fosterbarn mot betalning. Det fordrades för dem som inte ville lämna barnen till fattigvården (barnhem) alltså ett ordentligt kapital för att arrangera s.k. obemärkt eller diskret födsel och få fosterföräldrar till barnet, om man inte hade den stora turen att få kontakt med en barnlös familj som tog barnet till sig utan att begära ersättning, godhjärtade människor som senare adopterade barnet. Barnet i romanen råkade inledningsvis illa ut, men det hade kunnat gå ännu värre.

Baksidestext

”Amanda Hansson, 28, är 1908 husjungfru på ett gods i Skåne. Hon blir gravid. Den blivande fadern är unge godsägaren Nils Edmund, som emellertid är förlovad med Emma Kranz. Det slutar med att Amanda blir inackorderad hos en familj i Lundatrakten innan graviditeten börjar synas. Där vistas hon sedan i flera månader och blir cyniskt utnyttjad av inackorderingsfamiljen både ekonomiskt och arbetsmässigt. Hon får passa familjens barn, utföra diverse sysslor i hemmet och dessutom betala för sig. Efter förlossningen, vilken sker i inackorderingshemmet med hjälp av ditkallad barnmorska, tas barnet ifrån henne och hon får inte veta var det befinner sig. Den dyra betalningen för fosterföräldrar skingras svekfullt mellan olika inblandade aktörer. Det var tänkt att födseln av inackorderingsvärdinnan skulle anmälas till annan församling än den där barnet fötts och modern skulle uppges vara okänd.

Men saken tar en annan vändning. Det är ett porträtt av en svunnen tid med dess hyckleri, skandalskräck, klassklyftor och könsidentifiering. Amanda är en av många mödrar i Sverige som varje år från 17.10.1778 till 1.1.1918 skrivits som ”okänd mor” i församlingarnas födelseböcker – det var deras lagliga rätt. Under fyraårsperioden 1908 – 1911 föddes i Sverige 3 890 barn med okända mödrar, dvs 972 per år. Om antalet började på en lägre nivå och sedan ökade under perioden 1778 – 1918 blir summan över 100 000. Det innebär att flera hundratusen personer i Sverige idag lär ha en inte alltför avlägsen släkting som är okänd mor. Den här boken ger också kunskaper om hur man kan söka efter en okänd mor. Bokens innehåll är tankeväckande mot bakgrund av den nu pågående debatten om surrogatbarnindustrin, där det förekommer att ägget donerats av okänd givare.

Lysande recensioner!”