9789100805289

blodröta

BLODRÖTA.indd 1

2026-04-30 15:27:58

BLODRÖTA.indd 2

2026-04-30 15:27:58

elsa och cornelia swärd

Blodröta

albert bonniers förlag

BLODRÖTA.indd 3

2026-04-30 15:27:58

Tidigare utgivning Rovdrift 2025

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se ISBN 978-91-0-080528-9 COPYRIGHT © Elsa och Cornelia Swärd, 2026 OMSLAG Michael Ceken första TRYCKNINGen TRYCK ScandBook, EU 2026

BLODRÖTA.indd 4

2026-04-30 15:27:59

2034-03-08 kl 06:53

SOS-operatör: Hallå? Är du kvar?

Uppringare: … Ja. (svagt) SOS-operatör: Det ser ut som att du befinner dig på Bondegatan – stämmer det?

Uppringare: (snyftar) SOS-operatör: Jag skickar en bil till dig nu. Stanna kvar med mig i luren bara.

Uppringare: (snyftar) SOS-operatör: Det är någon som blöder, sa du – var på kroppen blöder personen?

Uppringare: (mumlar något ohörbart) SOS-operatör: Förlåt, var blöder det sa du?

Uppringare: Överallt …

SOS-operatör: Överallt?

Uppringare: Det blöder … (snyftar) Hjälp mig. Han är … det är blod överallt.

BLODRÖTA.indd 5

2026-04-30 15:27:59

BLODRÖTA.indd 6

2026-04-30 15:27:59

Onsdag 8 mars 2034

kapitel 1 ”Huvudvärk?”

Kriminalkommissarie Maggan Kipowski skakade frånvarande på huvudet. Hennes blick hade fastnat på läkarens namnskylt. Stenlund. Var det verkligen han som opererat henne? Under alla återbesök hade hon försökt förnimma hans ansikte i själva operationssalen men misslyckats. Kanske hade hon fått en blackout. Hjärnkirurgi. Det hade onekligen varit hög stressnivå där på britsen strax före induktion. Men Stenlund? Det ringde inga klockor. ”Yrsel?”

Maggan nekade automatiskt när läkarens monotona röst tystnat. ”Problem med synen?”

Hon skakade på huvudet ännu en gång. ”Hörseln?”

Maggan tillät tankarna att vandra. Hon hade inte haft några symptom de senaste två veckorna. Om det inte varit för infektionen hon fått efter operationen, följt av en mycket oturlig släng av influensa, hade hon varit tillbaka på jobbet för länge sedan. Hon mumlade ännu ett nej åt ytterligare något symptom från den mörkhåriga mannens långa lista och fastnade med blicken ut genom fönstret. Ett grått atrium pryddes av en vissen klängväxt som skymde sikten in i rummet mittemot.

Kanske satt någon annan med en hjärntumör där och svarade på samma frågor. På tal om frågor hade det blivit tyst på andra sidan bordet. Det betydde förmodligen att det var hennes tur att svara igen.

7

BLODRÖTA.indd 7

2026-04-30 15:27:59

”Nej?” sa hon prövande och ryckte lite på axlarna.

Stenlund lade ned de papper han höll i handen och suckade. ”Förlåt, vad sa du?” frågade hon urskuldande och tvingade sig att möta hans blick. ”Jag frågade om du haft några smärtor i höger skinka”, han såg uppfordrande på henne innan han fortsatte, ”och du sa nej.” ”Ursäkta, jag försvann i tankarna. Men jag har inga symptom.”

Doktor Stenlund mötte prövande hennes blick. ”Mer än tristess och outsäglig leda, möjligen …”, fortsatte hon mellan sammanbitna käkar och såg läkarens strama mun­ gipor dras en aning uppåt. Maggan suckade och lutade sig framåt, med händerna stödda på knäna och blicken fastnaglad i Stenlunds. ”Ärligt talat så behöver jag verkligen börja jobba nu.” ”Ingen mer feber?” ”Jag ljuger inte. Jag mår bra! Jag har mått bra länge men jag håller faktiskt på att tappa livsgnistan av att såsa runt hemma.” ”Du skrevs ut för tre veckor sen …” Stenlund tittade upp på henne, utan att le nu. ”En bakteriell infektion i hjärnan kan ta lång tid att återhämta sig från.”

Han suckade innan han fortsatte: ”Och speciellt om man några veckor tidigare gått igenom öppen skallkirurgi, det är ingen liten rutinoperation vi pratar om här. Hur länge har du kunnat öppna munnen ordentligt?”

Maggan motstod impulsen att börja tjafsa emot. Det stämde förvisso att de behövt dela hennes vänstra tuggmuskel i två för att komma åt den del av kraniet de ville öppna, men det fanns fullgoda alternativ till fast föda. Soppa. Filmjölk. Hon skulle ha kunnat börja jobba direkt efter utskrivning.

När Maggan lät bli att svara fortsatte doktor Stenlund. ”Men, trots allt det här, kan du enligt min bedömning börja jobba nu och det sa jag till din chef när hon ringde i morse. Hon planerar nog att sätta tillbaka dig i tjänst om ett par veckor.”

8

BLODRÖTA.indd 8

2026-04-30 15:27:59

Maggan svor tyst för sig själv. Kriminalkommissarier i operativ tjänst var tvungna att genomlida femtio procent längre sjukskrivning än de allmänna rekommendationerna. Sådana var reglerna. ”Dock ingen bilkörning på ytterligare minst en månad”, fortsatte han och bockade av något på sitt papper. ”Märker du något med minnet?” ”Nej.” Läkaren lade huvudet på sned och såg på henne ett ögonblick innan han nickade. ”Inget i provtagningen eller den postoperativa skiktröntgen indikerar några fler komplikationer och den histopatologiska undersökningen visade att tumören var precis så långsamväxande som vi hoppades. Det finns en liten del kvar där inne men det är inget vi oroar oss för nu. Du får komma tillbaka om ett år för en ny röntgen och långsiktigt kan det bli aktuellt med fler operationer.”

Maggan nickade och gjorde en ansats att resa sig. ”Men du Margareta …”

Hon stannade upp i rörelsen. ”Kan du försöka ta det lite lugnt när du börjar jobba? Jag vill verkligen inte se dig här igen förrän om ett år.”

Hon nickade ännu en gång, reste sig från stolen men stannade upp när hon lagt handen på dörrhandtaget. Vibrationer i jackfickan fick henne att hala upp telefonen. När man talade om trollen. Namnet som lyste på skärmen gjorde att hennes magkänsla vände på ett ögonblick, från uppgivenhet till förväntan.

Hon nickade urskuldande mot läkaren och släppte igenom samtalet i samma sekund som dörren gick igen bakom henne. ”Lundberg! Att du ringer, trots två veckor sjukskrivning kvar, kan inte betyda annat än att det hänt något riktigt sjukt?”

Maggans skämtsamma ton blev bemött med en allvarlig suck från hennes chef. ”Så skulle man kunna uttrycka det, ja.”

9

BLODRÖTA.indd 9

2026-04-30 15:27:59

”Jag kan inte ens gissa vad det är … ett terrordåd?” ”Du är inte SÄPO …”

Maggan kunde höra på tonen att Lundberg försökte kväva ett skratt. ”Men kanske borde jag bli, med tanke på mitt track record.” ”Ett löst terrorfall gör dig inte direktkvalificerad, tyvärr.” ”Men säg nu, jag har aldrig varit så nyfiken.”

Maggan kunde inte minnas att hon någonsin behövt ett fall så mycket som hon gjorde just nu. Något att försjunka i, något att prioritera över allt annat och framförallt, något som drog tankarna från hennes opererade hjärna. ”Ja du, Maggan. Kan du tänka dig att komma tillbaka tidigare om du får ett mordoffer, fyrtiosex år gammal, Söder­malm, hittad vid ett köksbord med blod rinnande ur alla kropps­ öppningar?”

Ilningen av spänning som gick genom hela Maggans nervsystem samtidigt fick fingertopparna att pirra och skalpen att knottra sig. ”BPU?” Maggan frågade för att få en adress. Hon visste att Lundberg inte skulle låta någon annan dra igång en brottsplats­ undersökning om det var hennes fall. ”Du har adressen i AINA, jag släpper in dig i systemet … nu”, fortsatte Lundberg. ”Yes.” Maggan pekade frågande mot en av taxichaufförerna som hade sin bil parkerad utanför sjukhusentrén. Han visade mot bilen längst fram i kön och hon joggade dit för att hoppa in i baksätet, samtidigt som hon uppdaterade polisens AI-mjukvara för att få adressen till brottsplatsen. ”Och du Kipowski – välkommen tillbaka!”

10

BLODRÖTA.indd 10

2026-04-30 15:27:59

kapitel 2 Vera Bonde svängde upp på Storgårdens grusplan och lade i backen. Den splitter nya leasing-suven gled smidigt in bredvid en rostig pickup som såg ut att ha gjort sitt för länge sedan. Medan hon stängde av motorn och fyllde jackfickor­ na med de tillhörigheter hon spridit ut på sätet bredvid: tuggummipåse, mobiltelefon, nycklar och en ful men funktionsduglig halsbuff som hon snott av Maggan, konstaterade Vera att bilen inte hade gjort henne besviken. Första längre körningen var avklarad, och hon hade varken träsmak i röven eller ont i ryggen. En smärta i höger axel hade strålat till och från under färden, men det var ju knappast bilens fel.

Tvärtom hade hon under flera sträckor kunnat slå på auto­ piloten och låta Volvon gå av sig själv. Det var något annat än Aftonbladet TV:s ihåliga Nissanbilar det, konstaterade hon nöjt och drog nästan ömsint handen över skinnklädseln när hon hoppade ur förarsätet. Bonde Media AB tänkte inte snåla med personalens komfort.

Vera befann sig intill en avlång ladugårdsbyggnad som en gång i tiden måste ha varit klassiskt faluröd, men vars färgpigment verkade ha flytt sin kos. Hon såg sig omkring och fastnade genast med blicken på det stora boningshuset som tornade upp sig på andra sidan gårdsplanen. Ett skolboks­ exempel på förra sekelskiftets estetik, med inglasad veranda och sirligt snidade trädetaljer. Ingen kunde säga annat än att det var ett vackert hus. Men ju närmare hon nu kom, desto tydligare syntes dess förfall. På de fläckvisa panelstycken där den vita fasadfärgen fanns kvar var den övervuxen av gröna 11

BLODRÖTA.indd 11

2026-04-30 15:27:59

alger och svartmögel, och när Vera sänkte blicken såg hon att stora sjok av offerbrädan längs torpargrunden helt ruttnat bort. Längre från Vasastans pastellfärgade perfektionism än det här kändes svårt att komma, tänkte hon, och följde en stenlagd gång fram till farstun på norrgaveln. En grå sjö bredde ut sig nedanför sluttningen åt öster, och bakom den en bergskam som försvann upp i de låga, täta molnen. Det kunde ha sett idylliskt ut, men allt Vera kände var en dov melankoli.

Ingenting ser inbjudande ut i marsväder, påminde hon sig och knackade på dörren efter att ha konstaterat att ringklockan var ur funktion. Hon ville inte vara stockholmaren som åkte till landet och tyckte allt kändes deppigt, men ändå: fy fan för att bo så här.

Dörren öppnades, men bara på glänt. Som om kvinnan där inne inte alls väntade besök, trots deras avtalade tid. Sofia Broberg hade hållit sig utanför medias nyfikna lins i drygt sex år nu, och hon var knappt igenkännlig. Det tidigare axellånga, kastanjebruna håret som sällan setts annat än välfriserat, var nu gråsprängt och kortklippt på ett sätt som fick Vera att undra om det var kökssaxen och Sofia själv som stått för arbets­ insatsen. Ålderns fåror hade lagt sig tillrätta på det ofördelaktiga viset och fick mungiporna att peka nedåt i ett hårt uttryck.

Av den alerta glimten i ögat som brukade fångas av pressens kameror under Sofia Brobergs karriär fanns ingenting kvar.

Något strök längs Veras ben och hon såg ned på en sköldpaddsfärgad katt med svansen upp i vädret. ”Vi sätter oss på verandan”, sa Sofia och knyckte med huvudet åt det hållet, ”du kan gå utevägen. Jag hämtar kaffe.”

Det var ett konstaterande snarare än en fråga, men Vera tackade ändå artigt ja till en kopp och hade knappt hunnit vända sig om innan dörren drogs igen. Hon hörde att låskolven vreds om och kände samtidigt hur urinblåsan spände efter de många timmarna i bil.

Vera gick runt husknuten bort till verandan och fann 12

BLODRÖTA.indd 12

2026-04-30 15:27:59

dörren låst även där. Hon hade varit med om ogästvänliga intervjupersoner förut, men någon som varken bemödade sig om att klämma fram en hälsningsfras eller lät en stiga på slog nog ändå nytt rekord. Huttrande i den fuktiga vårvinterkylan stampade hon några gånger på stället, tills Sofia blev synlig genom glaset. Ekshärad låg inte mycket längre norrut än Stockholm, ändå kändes det flera grader kallare här. Hon klev tacksamt på och lät axlarna sjunka när Sofia låste upp.

Vera hoppade in på en platsbyggd bänk som löpte runt ett gammalt slagbord och betraktade Sofia, som med fast hand började hälla upp kaffe från en sliten plasttermos. ”Hur många katter har ni?” frågade Vera i ett försök att få till ett samtal när ytterligare en katt, denna gång svartvit, hoppade upp i sin mattes knä.

Hon höll händerna tryckta mot koppens upphettade porslin i ett försök att värma dem och inväntade Sofias dröjande svar, hon tycktes faktiskt behöva räkna. ”Fem”, sa hon sedan med en liten nickning, som om hon bekräftade konstaterandet för sig själv. ”Anton kommer strax, han ger fåren mat, bara”, lade hon till över det brummande spinnandet som katten börjat ge ifrån sig så fort Sofia satt igång att klia den under hakan. ”Skulle jag kunna få låna toaletten medan vi väntar?”

Vera var redan på väg att krångla sig ut igen, men Sofia hark­ lade sig och flackade med blicken istället för att möta Veras. ”Det har varit en vattenläcka”, sa hon och harklade sig återigen, ”ett av rören under huset frös sönder så toaletten är tyvärr ur funktion.”

Vera hejdade sig i sin rörelse och väntade på en fortsättning, någonstans måste ju människorna göra ifrån sig …? ”Vi använder det gamla utedasset i lillstugan just nu, tills vi fått ordning på det”, sa Sofia och nickade bortåt ett litet uthus som såg ut att ha sjunkit halvvägs ned i den mättade jorden, ”men där kan du såklart gå.”

13

BLODRÖTA.indd 13

2026-04-30 15:27:59

Vera satte sig igen och viftade avfärdande med handen som för att visa att behovet ändå inte var så stort. I själva verket hade hon aldrig varit på ett utedass, och hade ingen direkt längtan efter erfarenheten heller. En och annan bajamaja på festival, men då hade hon ju varit typ tjugo bast och hög som ett hus.

Krasande steg hördes över gårdsplanen. Vera vred på nacken och drog en lättnadens suck när hon såg Anton Broberg stega fram i riktning mot dem. Redan efter bara några minuter i Sofia Brobergs sällskap ville hon inget hellre än att ha den här intervjun överstökad. Även Anton Broberg hade åldrats, men var vid en första anblick sig ändå mer lik än vad hans fru var. Kanske var det tack vare de grova, iögonfallande glasögonbågarna som ramade in ansiktet. Vera ville minnas att han burit precis samma under sin tid i rampljuset. Författarpolon hade däremot bytts ut mot en sliten blåställsjacka, smutsiga jeans prydda av en illa gjord lagning på högerknät och ett par naggade gummistövlar med stålhätta. Ändå gick det fortfarande att se vad som gjort ­Anton Broberg så efterfrågad framför kameran förr, tänkte Vera när hon tog hans framsträckta hand. Den var hård och valkig och lämnade efter sig något blött i Veras handflata, som hon diskret torkade av mot sina egna jeans. Hade han inte till och med gjort ett och annat modelluppdrag där i början av deras kändisskap? Kanske rent av just för de där brillorna?

Eller hade det varit något klädmärke? Hon mindes inte, bara att det under Veras egen gymnasietid uppstått en hype kring författarparet Broberg efter att deras True Crime Fiction-serie plockats upp internationellt och gjorts till Netflixserie. De hade poserat tätt intill varandra på röda mattor, Anton med antydan till sug i blicken och Sofia bredvid med handen på hans skjortbröst och ett skratt halvvägs över läpparna. Senare: en gravidmage klädd i siden och en uppenbart stolt pappa med handen på den putande bulan. Couple goals, hade det sagts.

Tänk om de då, på toppen av sin kometkarriär, hade kunnat 14

BLODRÖTA.indd 14

2026-04-30 15:27:59

se sig själva nu. Vad mörkt ett liv kunde bli. Att föreställa sig den version av Sofia Broberg som Vera nu hade framför sig skratta gick över huvud taget inte.

Verandan hade snabbt fyllts av den skarpa lukten av djur­ stall, och Vera fnös diskret för att jaga bort den stickande känslan ur näsan. ”Tack för att ni tar er tid att träffa mig”, började hon men avbröts av ett ironiskt frustande från Anton. ”Du var ju väldigt tydlig med att du skulle skriva om det här oavsett om vi ställde upp på en intervju eller inte, eller hur?” sa han vasst och naglade fast hennes blick under höjda ögonbryn. ”Jo, det är ju lite så journalistik fungerar”, sa Vera utan att kunna hejda sig, redan trött på den uppenbara avoghet hon bemöttes med.

Oavsett om de till en början hade velat ha henne där eller inte, var de alla vuxna människor. Och en trevlig, eller i varje fall inte otrevlig, samtalston var inte för mycket att förvänta sig. Det var inte hon som valt att väcka den här historien till liv igen, hon var bara mellanhanden, och hade hon tackat nej skulle någon annan i branschen ha tackat ja. Det var så det funkade. Anton grymtade något ohörbart till svar och Vera tog ny sats, ansträngde sig för att återfå det trevliga i rösten: ”Vill ni att vi pratar igenom frågorna innan vi tar dem framför kameran, eller att vi trycker på rec med en gång?” frågade hon utan större hopp om att svaret skulle vara alternativ nummer två, vilket alltid var att föredra för ett så autentiskt resultat som möjligt. ”Vi kan väl bara få det här avklarat”, sa Sofia och gav sin man en frågande blick på vilken hon fick en bister nickning till svar.

Vera lyfte upp det kompakt hopfällda stativet ur dess väska och började dra ut de långa benen. Hon spetsade öronen för att avgöra om det var nödvändigt att sätta mygga på sina intervjuobjekt, men det enda som då och då hördes var kattens 15

BLODRÖTA.indd 15

2026-04-30 15:27:59

spinnande och fårens dova bräkande inifrån ladugården, annars var det tyst på det sätt det bara blev långt bort från allt annat.

Några minuter senare hade hon fått Anton och Sofia att sitta axel mot axel på bänken. En ringlight vars ljus skulle imitera dagsljus stod riggad mittemot dem, alldeles bredvid kameran som just börjat spela in. Vera placerade sig själv bredvid, tillräckligt nära linsen för att det skulle se ut som att paret tittade in i kameran när de i själva verket såg på henne under samtalet. ”För sju år sedan vändes era liv upp och ned när er dotter My, åtta år gammal, försvann spårlöst från er innergård i Stockholm. Jag tror att vi är många som minns den tragiska historien, och att den aldrig fick något slut. Vad tänker ni om försvinnandet idag? Har ni några teorier om vad som hände?”

Det var egentligen inte det intervjun skulle handla om, inte huvudsakligen, men unga tittare skulle behöva en recap av bakgrunden innan reportaget gick in på det som faktiskt var av nyhetsvärde. ”Ja, vad ska man tro?” frågade Sofia Broberg, vände på huvudet och såg uppgivet på sin man.

Anton harklade sig. ”Vi har nog pendlat mellan precis alla teorier som har gått att föreställa sig de här åren.”

Han kliade sig i den grova skäggstubben. Det raspande ljudet fick Vera att rysa, just ljudet av skäggstubb var hennes version av krita mot griffeltavla. Hon väntade på att någon av dem skulle säga något mer, men de förblev tysta som om deras icke-svar ändå varit svar nog. Hon beslöt att vänta in dem, och till slut tog Sofia mycket riktigt ett djupt andetag och fortsatte: ”Under flera år var det enda jag gjorde, dygnet runt, att måla upp olika fruktansvärda scenarion i huvudet, det ena värre än det andra.” Hon gjorde en liten paus och började pilla på ett vasst nagelband. ”För något år sedan blev det annorlunda, jag kan inte säga varför, bilderna slutade dyka upp 16

BLODRÖTA.indd 16

2026-04-30 15:27:59

i huvudet. Det blev tomt istället. Jag tolkade det som att hon fått ro. Det var då vi lät dödförklara henne.”

Vera blev osäker på vad hon menade, kände sig tvungen att fråga: ”Fått ro?” ”Ja, att hon gått bort. Att hon är död.”

Vera kände medlidandet vakna till liv igen. Anton nickade instämmande och lade en liksom beskyddande arm runt sin frus axlar. Vera lät kameran rulla några sekunder under tystnad. Det var en bra bild. ”Har det funnits indikationer på att hon är avliden, eller är det bara en …”, Vera tvekade kring sitt eget ordval, ”… magkänsla, eller vad man ska säga?”

En krökning över Sofias överläpp fick henne att förstå att ordvalet blivit fel ändå. ”Man kan kanske kalla det för magkänsla, om man vill det, men jag tror inte att man ska underskatta en mammas koppling till sitt barn. En del säger att man kan känna i sig när ens barn dör, för att en del av en själv också dör.”

På ren instinkt ville Vera ifrågasätta denna teori, men på samma gång: vad visste hon? Hon hade aldrig förlorat ett barn. Skulle nog aldrig ha ett barn att förlora. Tanken fick det att svida till, och hon motade snabbt bort den. ”Och vad säger du, Anton?” frågade hon istället.

Han harklade sig igen, och det fanns något nervöst över både rösten och den skruvande torson: ”Det har tagit längre tid för mig än för Sofia att acceptera, men ja, även min övertygelse är att My är död. Det har gått så många år, jag tror vi skulle ha fått …”, han funderade ett ögonblick, ”… om inte se henne igen, så åtminstone något slags tecken på att hon var vid liv. Dagens digitala värld, jag förstår inte hur man bara skulle kunna försvinna.”

Vera nickade för att visa att hon lyssnade, och tänkte samtidigt att det här med att hoppet var det sista som övergav 17

BLODRÖTA.indd 17

2026-04-30 15:27:59

människan i alla fall inte tycktes stämma in på Anton och Sofia Broberg. Eller var det egentligen precis tvärtom – att hoppet i deras situation snarare var att deras dotter fått möta döden, hellre än alla de alternativ Sofia fantiserat fram?

De hade nått kärnan av själva intervjun, anledningen till att Vera över huvud taget var där. Hon stålsatte sig för de fientliga reaktionerna hon antog skulle följa och tog sats. Harklade sig lite som för att indikera ämnesbyte: ”Det har som ni vet hört av sig en ung kvinna till mig, eller ja, flicka snarare, hon är ju bara femton år, som heter Olivia Torstensson.”

Vera gjorde en paus för att lämna utrymme åt reaktion. ­Paret mittemot förblev tysta, men ansiktsuttrycken hade stelnat i något hårt. Antons tjocka, mörka ögonbryn bildade ett streck över pannan, medan Sofias skarpa blick på Vera var fylld av något som gjorde att hon påminde om ett trotsigt barn.

Deras ståndpunkt var tydlig även utan ord. ”Olivia har ju hört av sig även till er, eftersom hon tror sig vara er dotter My, men ni har avvisat henne ett flertal gånger.

Därför tog hon kontakt med mig. Jag förstår att det är en absurd situation, men vad gör er egentligen så säkra på att Olivia inte är My?” Trotset i Sofias ögon övergick till något snarare mordiskt.

Hon började öppna munnen, men Anton hann före: ”Tror du inte att jag hade känt igen vår My om jag såg henne?” frågade han och fick Vera att minnas sin gymnasielärare.

Han brukade alltid svara med retoriska frågor i den där nästan överlägsna tonen, så fort någon i klassen råkade ställa en fråga som han ansåg vara dum. ”Det har gått sju år, det är en lång tid”, sa Vera trevande. ”En evighet”, instämde Anton, och Vera såg att han flyttade armen, lade den kanske på Sofias ben under bordet för att lugna henne. ”Hjälp tittarna att förstå: sedan er dotter försvann har mass18

BLODRÖTA.indd 18

2026-04-30 15:27:59

vis med människor förhörts och otaliga Missing people-­kedjor och hundpatruller har finkammat så gott som hela staden. Det var en händelse som berörde hela landet under lång tid. Polisutredningen omfattar hundratals sidor och vittnesrapporter, och ändå gick det inte att säkerställa vad som egentligen hände den där dagen. Nu hör en tjej i rätt ålder av sig och säger sig tro att hennes adoptionspapper är förfalskade. Hon är dessutom till utseendet på många sätt lik er My. Varför väcks inget intresse av att ta reda på mer?”

Vera kände att hon var ute på djupt vatten nu, men Anton och Sofia hade varit införstådda med vad samtalet skulle komma att handla om när de till slut gått med på att medverka. ”Vad jag undrar”, sa Sofia med en blick som var så kall och utmanande att Vera fick anstränga sig för att inte titta bort, ”är hur folk, du till exempel, inte kan förstå att vi som föräldrar skulle känna igen vårt barn. Det behövs inget jävla dna-test för det. Du kommer och ställer frågor som om det var trettio år sedan vi förlorade My, som om vi skulle ha glömt allt som var hon.”

Vera insåg att det var en återvändsgränd och fångade upp ämnet Sofia nu själv fört på tal: ”Du nämner dna-test, vilket är just det Olivia Torstensson efterfrågar att få göra. Varför är det en så dålig idé? Om er känsla stämmer så skulle ju ett dna-test bekräfta detta, och Olivia skulle få ett svar. Vad skulle det skada?” ”Vad det skulle skada?!” nästan skrek Sofia vars hals nu hade blivit alldeles rödflammig. ”Det skadar oss, såklart! Det river upp alla sår på nytt! Vi vill inte ha den här uppmärksam­ heten, vill inte vara en del av det här spektaklet. Det är väl helt uppenbart att den här flickan inte är riktigt frisk? Hon borde få hjälp, inte medial uppmärksamhet. Att vi ska behöva sitta här och försvara oss för att vi inte vill låta en total främling dna-testa oss är helt …”, hon hämtade andan och letade efter rätt ord, ”… bisarrt. Helt jävla bisarrt.”

19

BLODRÖTA.indd 19

2026-04-30 15:27:59

Vera hade hållit andan bakom kameran under Sofias utbrott, och nu släppte hon ut ett långt, ljudlöst andetag och konstaterade att det ändå var ett reportage med en jävla p ­ otential som ramlat i knät på henne. Anton tycktes åter stryka sin frus lår under bordet. Sofia sjönk bakåt i stolen. Katten som hade hoppat ned kom nu tillbaka upp och lade sig tillrätta igen.

Dess högljudda spinnande kändes malplacerat i den spända stämningen på verandan. ”Sedan historien om Mys försvinnande blåste över har vi varit väldigt tydliga med att allt Sofia och jag vill är att bli lämnade ifred”, sa Anton lugnt, ”vi har med åren byggt upp någon sorts mening med livet här ute”, han gjorde en gest utåt gårdsplanen, ”och nu rivs det lugn vi lyckats finna upp, förstår du?”

Vera nickade, men tänkte att man väl måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Anton fortsatte: ”Kanske tror denna Olivia verkligen att hon är My, och i så fall lider jag med henne, men det gör det inte till vårt ansvar att sätta hennes känslor framför våra egna. Hon kanske faktiskt är sjuk och behöver hjälp, eller så vill hon bara ha five minutes of fame? Oavsett vilket: om vi inte drar vår gräns här, vem vet hur många som skulle komma dragande med dna-test under resten av våra liv? Vi kan inte ha det så.”

Han sa det med en min som om det väntade arméer av tonårsflickor med tester på andra sidan glasdörrarna. Vera skulle just ställa en följdfråga när Sofia slängde en blick på den gamla väggklockan ovanför dörren och avbröt: ”Jag tror inte att det finns mer att säga. Vi har förlikat oss med att vår dotter är död, och hittat ett sätt att ta oss igenom dagarna. Nu hoppas jag folk respekterar det framöver, tack”, sa hon och reste sig så abrupt att katten skrämt for upp ur knät.

20

BLODRÖTA.indd 20

2026-04-30 15:27:59

kapitel 3 ”Brottsplatsundersökning fallet Daniel Holm. Aktivera automatisk diktering på min röst och addera andras kommentarer om de talar direkt till mig.”

Teknikerkollegan Ali väntade tills telefonens mjukvara bekräftade att funktionen var igång innan han klev förbi Maggan och Johanna i den långsmala hallen. En vagt unken, sötaktig lukt vilade i lägenheten på Bondegatan. Maggan betraktade Johanna som krånglade på sig vita tossor utanpå skorna och hörde Alis klingande småländska försvinna allt längre in. ­Johanna hade börjat i teamet på avdelningen för grova brott city i september, vilket borde innebära att hennes aspiranttjänst skulle gå ut när som helst och Maggan kunde bara hoppas att de skulle få ha henne kvar som polis­assistent.

Maggan såg ned på det slitna trägolvet bredvid sina egna plastförsedda fötter. Intorkat snöslask, väggrus och utsmetat blod, bredvid fotavtryck från vad hon gissade var ambulans­ personalen. Trots att hon väntat i nästan två månader på att få komma tillbaka till jobbet var det något med situationen som gav henne en orolig känsla i kroppen. I väntan på att få äntra en brottsplats brukade hon vara full av adrenalin, men nu kände hon sig i det närmaste paralyserad. Judith saknades.

Det här skulle bli första gången på flera år som Maggan ­genomförde en brottsplatsundersökning utan att ha sin parhäst till tekniker att luta sig mot, och den insikten fick henne att svaja till. Sorgen hade kommit och gått med olika intensitet de senaste månaderna, men nu, i en situation där Judith skulle 21

BLODRÖTA.indd 21

2026-04-30 15:27:59

ha haft en så självklar plats, golvade den henne totalt. Hon kände att Johanna betraktade henne, och ansträngde sig för att möta hennes blick. ”Vad tänker du …?” frågade Johanna trevande. ”Äh, bara …”

Maggan tystnade och gjorde sitt bästa för att pressa ner det tjocka i halsen som förvrängde hennes röst. ”Åh”, utbrast Johanna när polletten föll ned hos henne, ”Judith, såklart. Det är verkligen tomt utan henne.”

Johanna kramade Maggans hand. Istället för att följa instinkten att dra den åt sig, klämde Maggan snabbt tillbaka innan hon beslutsamt nickade mot den stig av stegplattor som Judiths ersättare Ali lagt ut. De drog ett djupt andetag, exakt samtidigt, vilket bröt den sorgsna stämningen och Johanna frustade till. ”Dags att leta lik igen.”

Ett varmt sken flöt ut ur en dörröppning längst ned i den avlånga hallen. Maggan och Johanna avverkade de få stegen dit och möttes av ett rymligt kök med dubbla fönster ut mot innergården. De stannade strax innanför tröskeln. Här var den söta, metalliska lukten så överväldigande att Maggan automatiskt stängde näsgångarna och övergick till att enbart andas genom munnen. Långsamt tog hon ytterligare några steg medan hon vände och vred på huvudet för att noggrant ta in rummet. Det satt en person, livlös och täckt av blod, och väntade på henne vid det runda träbordet men av erfarenhet visste hon att det var klokt att först ta in helheten. Det var ett sätt att bevara själva brottsplatsen i minnet, innan man lät sig uppslukas av mordoffret. Varje detalj kunde komma att betyda något, även de som föreföll helt oviktiga i stunden.

Diskbänken framför henne gick knappt att urskilja under travar av gammal disk. Det svarta kaklet var fläckigt och flottigt och överskåpens gröna luckor stod på vid gavel. Maggan svepte med blicken längs en ansenlig mängd spritflaskor som 22

BLODRÖTA.indd 22

2026-04-30 15:27:59

upptog två av hyllplanen. Ingen av dem såg ut att ha särskilt mycket av sitt ursprungliga innehåll kvar. ”Hur mycket blod har en vuxen person?” mumlade Johanna. ”Cirka fem liter”, sa Ali som dök upp i dörröppningen på motsatt sida av rummet. ”Det var här sonen stod när han hittade honom.”

Maggan och Johanna sällade sig till honom och tillsammans betraktade de scenen. Daniel Holms överkropp låg framstupa över bordsskivan med vänster kind mot underlaget. Munnen gapade och det lilla som gick att urskilja av munhålan var täckt av blod. Rännilar från näsan hade färgat hela den nedre ansiktshalvan röd, medan den övre delen var blek som papper.

Blicken var tom och orörlig, riktad mot den brunröda pöl som hade spridit sig över nästan hela bordet.

Fem liter, tänkte Maggan, och gick närmare för att se bättre.

Blodet hade börjat torka, små sprickor spred sig i ett spretande grenverk. ”Fy fan”, sa Johanna lågt och summerade därmed teamets känsla i två ord.

Detta var synen som den sextonåriga Hugo Holm hade mötts av när han klev in i köket tre timmar tidigare. En ren och skär skräckfilm.

Två whiskyglas stod på bordet, och Maggan lät blicken vandra mellan dem. Det ena, som stod placerat framför Daniel Holms högra hand, var tömt – medan det andra, snett mittemot, såg helt orört ut. Hon lutade sig över glaset, men det fanns inga fingeravtryck eller läppmärken, i alla fall inte som gick att se med blotta ögat. ”Dörren?” frågade hon med ryggen vänd mot kollegorna. ”Upplåst när ambulanspersonalen kom”, svarade Johanna.

Maggan nickade och vände tillbaka mot hallen. ”Tre sovrum, eller hur?” ”Yes”, sa Ali som tagit rygg på henne ut ur köket.

23

BLODRÖTA.indd 23

2026-04-30 15:27:59

Nu stod de istället i ett vardagsrum med stor vägghängd tv och dubbla soffor. ”Stor lägenhet för en familj på två”, mumlade Johanna och tittade ned i sina papper. ”Den avlidne och en son i tonåren.”

Hon gick bakom Maggan mot en av två spegelvända dörrar på vardagsrummets långsida. ”Mamman var död sedan några år?” frågade Maggan och drog upp den ena dörren och tittade in. ”Stämmer.”

Tonårsrummet var minst sagt spartanskt möblerat, med skrivbord, stol och säng. Det hängde inget på väggarna, fanns ingen matta, inga växter och minimalt med prylar. Det stod en skrivbordslampa på bordsskivan och bredvid den låg två anteckningsblock. På fönstrets nedre halva var ett insynsskydd i plastfilm uppsatt, gjort för att efterlikna frostat glas. Kanske tyckte Hugo Holm inte om att se ut, för det var knappast risk för insyn. De befann sig uppe på fjärde våningen, och innergården som bredde ut sig innan nästa huskropp tog vid var stor och djup. ”Inte särskilt mysigt …”, sa Ali tankfullt. Maggan skakade instämmande på huvudet.

Hade det inte varit för högarna med smutstvätt på golvet och kläderna som vältrade sig ut ur garderobens öppna dörrar hade rummet i princip sett obebott ut.

Johannas overall prasslade när hon försvann ut igen och Maggan följde efter. Rummet intill var identiskt till storlek och form, och även här var stora delar av fönstret täckt av samma sorts plastfilm. Längs den ena väggen stod en våningssäng och istället för ett skrivbord var en stor Ikeabyrå placerad under fönstret. ”Daniel …”, Johanna kikade ned i sin telefon ett ögonblick innan hon hittade efternamnet, ”… Holm verkar inte ha varit särskilt inredningsintresserad”, fortsatte hon och nickade mot det enda som prydde rummets väggar. Åtta barnteckningar satt fastnålade direkt på tapeten.

24

BLODRÖTA.indd 24

2026-04-30 15:27:59

”Jag tyckte det var ett rätt trivsamt inslag”, svarade Ali, och Maggan betraktade teckningarna för att bestämma sig för om hon höll med eller inte. ”Hade jag haft råd med en sådan här lägenhet hade jag kostat på gästrummet några tavlor i alla fall”, sa Johanna och fortsatte längre in i rummet.

Maggan hörde henne börja dra i byrålådorna, men stod själv kvar och betraktade teckningarna. Johanna bad henne komma och titta på något, men Maggan stod orörlig. En känsla av att ha något inom räckhåll men inte kunna se det klart ännu hade börjat gro i henne. Försiktigt rörde hon vid pappersarket som hängde närmast. Motivet såväl som stilen talade för ett barn i förskoleåldern, och när hon lät fingertopparna glida längs ytan kunde hon konstatera att den varken var dammig eller särskilt åldrad. Färgerna var fortfarande klara, kontrasterna tydliga. ”Jag tror …”, började Maggan mumlande innan Johanna med ett uns av otålighet i rösten avbröt henne. ”Maggan, kom och kolla på det här!” upprepade hon. Maggan blinkade till och vände sig om.

Johanna pekade demonstrativt ned i byråns översta låda som var fylld till brädden av färgglada barnkläder. ”Det kanske är Hugos gamla?” sa Ali med en rynka mellan de kraftiga ögonbrynen, samtidigt som han försiktigt nöp tag om T-shirten som låg överst och lyfte upp den i luften. En glittrig enhörning tittade på dem från en ljusgrön bakgrund. ”Eller så är det inte det …”, sa Johanna som just dragit upp ytterligare en låda och nu höll upp ett par pyttesmå barntrosor i luften. ”Vad i …”, mumlade Maggan och lyfte på de översta plaggen.

Klädena var sorterade i högar i två olika storlekar. Johanna drog ut ytterligare en låda, och ett hav av små leksaksbilar i metall uppenbarade sig.

Plötsligt svor Ali till, och både Maggan och Johanna vände 25

BLODRÖTA.indd 25

2026-04-30 15:27:59

sig frågande mot honom. Han hade ögonen i mobilen, men höll upp ett finger i luften för att visa att han behövde läsa klart innan han kunde utveckla saken vidare. Huden i Maggans nacke knottrade sig när Ali började läsa innantill från de uniformerade kollegornas rapport, sammanställd bara någon timme tidigare. ”På brottsplatsen omhändertogs utöver tonårssonen Hugo Holm även två yngre barn, ej folkbokförda på adressen. Identitetsutredning påbörjad.”

26

BLODRÖTA.indd 26

2026-04-30 15:27:59