Krymplingskortet

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-019867-1

Copyright © Annika Taesler, 2023

Omslag: Kerstin Hanson

Tryck: ScandBook, eu 2023

Till Mats

Förord

Han tog en långsam sipp ur ölflaskan och log. Flera tjejer hade gjort alltmer uppenbara lovar runt vårt bord, och nu kunde jag inte längre låta bli att skicka små pikar åt hans håll. Ett värmeljus flackade och gav skäggstubben löjligt perfekta skuggor. Naturligtvis var han medveten om att han såg bra ut, på det där sättet som garanterade att det bara var hans eget val om han gick härifrån ensam. Ändå var han vänlig snarare än dryg. Vi hade småpratat en stund, mest om vilka på festen vi kände, jag med min vigselring fullt synlig och båda lika anständigt korrekta som om vi varit varandras gammelmormor. Efter en stund ursäktade jag mig för att gå på toaletten. Just när jag vände mig om lutade han sig framåt, andades varm öllukt mot mitt öra.

”Jag måste bara säga en grej”, sa han. ”Du är alldeles för snygg för att sitta i rullstol!”

Orden snärtade som en örfil. Ändå visste jag att han hade gett mig en komplimang. Och jag borde verkligen hunnit vänja mig.

När jag för nitton år sedan ramlade av en häst, bröt nacken och blev nästintill totalförlamad intalade jag mig länge att kroppen var det enda på mig som förändrats. Att jag inte kunde gå längre, faktiskt inte flytta mig så mycket som en millimeter, hade ingenting att göra med vem jag var. Desperat höll jag fast vid allt i mitt liv som fortfarande var normalt: min pojkvän, min musiksmak, min favoritchoklad, mina icke-funktionshindrade vänner.

Samtidigt behövde jag inte mer än rulla ner på Ica för att märka hur omvärldens uppfattning om mig hade förändrats. De flesta vände besvärat bort ansiktet. Andra gjorde miner som var ömsom äcklade, ömsom skamlöst nyfikna.

Många försökte inte dölja sin avsmak: busschauffören ropade ut i högtalarna att jag måste gå av, att jag tog plats från riktiga passagerare. Mannen som knuffade till mig på uteserveringen fräste att såna som jag inte borde vara där. Flera år senare, när jag blev gravid, lät gynläkaren blicken glida misstroget mellan mig och min man. Hennes fråga var en enda. Var det här verkligen genomtänkt?

De i omgivningen som ville muntra upp mig bedyrade vilken inspiration jag var. Deras slutkläm var alltid densamma: ”Om jag hamnade i rullstol skulle jag fan ta livet av mig!”

Varje gång brände det i halsen. Det spelade ingen roll om jag just fått högsta betyg på en uppsats, om jag fortfarande var solbränd efter att ha varit på smekmånad eller om jag hade en riktigt bra hårdag. Jag insåg att allt jag en gång varit – mitt kön, min röst, min personlighet – hade krympt ihop till bara en kropp. Och inte den jag var van vid, en sådan som de flesta tjugonåntingtjejer använder för att få självkänslevärmande ögonkast tillbaka, utan en som gjorde mig till något helt annat. En icke-kapabel. Avvikande. Handikappad.

Kroppen var inte ens min privata längre. Handläggare från myndigheterna kom hem till mig, satt runt mitt köksbord och begärde att få veta hur lång tid det tog för mig att bajsa och hur skadan påverkade mitt sexliv. Domstolar slog fast att jag och andra inte hade rätt att sminka oss, inte gå ut när vi ville, inte klä på oss mer än underkläder. På tv:n dundrade politikerna att vi kostade samhället alldeles för mycket pengar. Människor som jag berövades all värdighet, sina mänskliga rättigheter – och tog livet av sig.

Att jag kastade mig över fjärrkontrollen hjälpte inte. Det gick inte att andas.

I dag räknar man med att vi är två miljoner människor i Sverige som har en funktionsnedsättning. Än så länge. En amerikansk undersökning visar att bara omkring femton procent av alla skador och sjukdomar är medfödda, och vi andra förvärvar dem under livet. Hur framgångsrika, karaktärsfasta och lyckade vi än är går nämligen ingen av oss säker: när jag går och lägger mig vet jag att jag inte kommer vakna upp som man, svart eller homosexuell, men det räcker att jag halkar i duschen efter frukosten för att jag ska bli förlamad eller förlora ett eller flera sinnen. Funktionshinder är den mest opålitliga sociala kategorin, som kan komma smygande över flera år eller på en tion- dels sekund, som kan vara livet ut eller försvinna efter en månad. Faktum är att i princip alla människor kommer att bli funktionshindrade på något sätt om vi får leva tillräckligt länge. Kontrollen är en illusion, och det måste alla vi som lever förhålla oss till.

Det är därför tystnaden om oss bränner. En googling på ordet mångfald ger elva miljoner träffar, och våra upplysta kändisar och politiker missar aldrig att poängtera hur de kämpar för lika rättigheter oavsett kön, etnicitet och sexualitet. Samtidigt tvingas tusentals svenska medborgare demonstrera hur de duschar framför handläggare med stoppur, och portas från butiker och restauranger för att såna där vagnar vill vi inte ha här inne.

Skillnaden är såklart att protesterna i det här fallet uteblir. Några Disabled Lives Matter-händer syns inte knutna i luften, inte heller något invalid-Pride eller några indignerade kulturkrönikor. Vi har varken riksdagspolitiker eller tv-programledare med en synlig funktionsnedsättning. I populärkulturen är det bästa vi kan hoppas på att någon Oscar-sugen filmstjärna sminkar ner sig, och snubblar och dreglar sig raka vägen till den åtråvärda statyetten (som hen naturligtvis mottar i sin vanliga, over the top allt annat än defekta styling).

Det började som ett skämt mellan mig och min man. ”Ska du dra krymplingskortet nu igen?” suckade han när jag försökte övertala honom att lägga in ytterligare en vedpinne i kaminen, trots att temperaturen i rummet stod på tjugoåtta grader och han var högröd i ansiktet. Snart blev det namnet på min hemliga legitimation, entrépasset till en ny värld, som markerade skillnaden mellan allt jag dittills tagit för givet och den person som en tusendels sekund i en skogsdunge förvandlade mig till.

Problemet var att kortet nästan alltid visade sig vara Svarte Petter. Framför allt var det jag trodde att jag behövde lära mig – hur man tar sig uppför en trappa i rullstol och att undvika trycksår – rena lekskolan jämfört med att tvingas bevisa för världen att jag är lika förtjusande och skitjobbig och lat och kvinnlig och enveten trots att jag tar mig fram på hjul i stället för på fötter. Att jag är människa, helt enkelt. Att vi alla är det. Och vilka parametrar vi använder för att bedöma varandra.

Det är därför jag nu vecklar ut kortet till allmän beskådan. Texterna i den här boken visar hur en funktionsnedsättning innebär betydligt mer än att bara ha en kropp som går utanför den medicinska normen – i stället medför den en identitet som har betydelse för alla sociala, kulturella och politiska delar av livet.

Feministen Roxane Gay har sagt: ”När man inte hittar någon att följa måste man hitta ett sätt att visa vägen.” Många frågor överväger jag fortfarande, och är långt ifrån säker på att mina reaktioner är de rätta. Men jag vägrar tro att vi har det så här med flit, eller att kampen för värdighet redan är förlorad. Det här är min riktning.