9789100138004

Med sina l채ppars svalk a

theodor kallifatides

Med sina läppars svalka

albert bonniers fĂśrlag

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013800-4 Š Theodor Kallifatides 2014 Tryck CPI Books, Tyskland 2014

»Hon ser inte att jag ser på henne, hon känner det över hela kroppen. Ögat sluter sig och det är natt; men inuti henne är det ljusan dag.« Søren Kierkegaard

Storklockan i Gustav Vasa kyrka i Stockholm väger tvåtusen tvåhundra kilo av finaste malm. När den klämtar, klämtar den för alla. Det var påskdagen, söndag den 8 april 2012, och Elena P. stod framför sitt staffli, när det ringde på dörren.

Det var hennes dotter. »O, lilla Maria. Vilken trevlig överraskning. Kom in, kom in.« Det var en överraskning, men inte en trevlig sådan. Maria skakade i hela kroppen, tårarna rann, hon öppnade munnen för att säga något utan att klara av det. Hon gick inte in, ramlade in snarare. »Fredrik vill skiljas, mamma.« Hon satte sig på den hårda målarpallen och grät så häftigt att hon fick svårt att andas och hennes ansikte stelnade till i namnlös fasa. Elena kramade om sin dotter ännu hårdare och vaggade henne som när hon var en liten flicka och just hade fått ett astmaanfall. Det var samma andnöd, samma fasa, samma hjärtslitande gråt, som man känner sig maktlös inför.

De stod så en bra stund och Maria slappnade av, smärtans kramp gav efter, hulkandet upphörde och hon kunde tala.

Det hade kommit så överraskande. Den ena stunden låg de med varandra och den andra ville han skiljas.

7

»Jag vill skiljas«, sa han, som om han skulle ta en dusch.

Hon hade skrattat. Det var säkert ett av hans många skämt, men det var det inte. Fredrik ville skiljas. De reste sig från sängen och satte sig vid köksbordet. »Vill du ha en kopp te?« Han blev ursinnig. »Hör du inte vad jag säger? Jag säger att jag vill skiljas och du kommer med ditt förbannade te. Har du ingenting att säga?« Vad skulle hon säga? Vad kunde hon säga? Det vanliga. »Är det en annan?« »Nej, det är inte en annan. Det är du. Det är vi. Det är vårt lördagsknull, middagarna med den gamla kärringen, det är tristessen på kvällarna. Senaste gången vi skrattade tillsammans var för tre år sedan på julafton, då vår granne som skulle vara tomten föll på näsan med svåra smärtor och hans tandprotes trillade ut och vi fick leta efter den hela natten. Ja, då skrattade vi för att han inte kunde prata utan sin protes och lät som en förvirrad gris. Så där höll han på.« »Den gamla kärringen är jag«, tänkte Elena, men svalde förtreten och sa: »Det låter inte som en man som vill skiljas. Han vill kanske ha lite uppmärksamhet.« »Nej mamma, han vill skiljas.« »Ni verkade så lyckliga.« Det var inte helt sant, det visste hon, men det sa hon ändå, trots att hon hade sett att Fredrik och Maria undvek att se varandra i ögonen när de talade till varandra, undvek att röra vid varandra och varje gång hon hade varit på besök hemma hos dem var han antingen borta eller också satt han framför sin dator medan Maria sprang runt som en skållad råtta för 8

att hinna med allting. Med maten och med barnen, som bara kallade på henne, inte på honom, aldrig på honom.

Mamma och mamma och mamma. Och lägenheten sedan, där dammtussarna var stora som spädgrisar. »Jag trodde också det.« »Och barnen? Vad ska ni göra med barnen?« Maria ryckte på axlarna. »Jag vet inte.« »Har han en annan?« »Han säger att det inte är så.« »Och du tror honom?« »Snälla mamma.« »Han ljuger. Alla män ljuger. Till och med när de talar sanning ljuger de.« Maria ville försvara sin man. Hon ville också försvara sig själv. Så dum var hon inte att man kunde ljuga henne rakt upp i ansiktet. Men det skulle föra för långt och hon orkade inte, inte just nu. »Jag måste gå nu mamma.« »Du kom ju nyss.« »Alexandra måste till dansen och Jesper till handbollen.« Just då hördes storklockan igen. Marias hastiga steg dränktes i den mäktiga klangen och Elena blev ensam.

Klockringningen var ändå en tröst, som en hälsning från någon man har glömt, från ett annat liv. Hon återvände till staffliet, men kunde inte fortsätta.

Det blåste lätt. De stora almarnas kronor rörde sig mjukt.

Det var redan mycket folk i Vasaparken. Barn och hundar lekte med varandra. De vuxna vände ansiktena mot ljuset och hoppades att antingen bli bruna eller i bästa fall klokare.

En plötslig sötma i munnen fick henne att svälja hastigt 9

några gånger. Det var längtan. Det var så den kändes. Något sött och massivt i munnen, som mandelmassa.

Om det bara hade varit en söndag hemma i Grekland.

Då skulle hon ha vetat vad som måste göras. Hon skulle ha sökt upp Fredrik, talat med honom, fått honom att lyssna.

Men det var en söndag i Sverige. Och här gör man inte så.

Han skulle skratta åt henne. Eller helt enkelt kasta ut henne.

Lägg dig inte i. Det här är inte din sak. Lite rätt skulle han också ha. Det var inte hennes sak, det var mer än så. Det var hennes dotters liv.

Hon gick tillbaka till staffliet. Det var en beställning från Uspenskijkatedralen i Helsingfors som hade bestulits på några av sina finaste ikoner. Hon hade varit där flera gånger. Kyrkan ute på Skatudden var ortodoxins största och vackraste. Dess tretton kupoler brann i eftermiddagens sol som flammor. Inne i kyrkan fanns ikoner av de största ryska och finska mästarna. Bara tanken att ha en ikon bredvid dem fick henne att darra av upphetsning, även om »upphetsning« inte var det rätta ordet, när man har blivit så gammal som hon.

Elena ville göra sitt bästa, sitt absolut bästa. Det var för denna stund hon hade förberett sig under alla år. Ändå kunde hon inte arbeta. Maria hade inte tagit sin sorg och oro med sig. De fanns kvar i rummet, de svävade som mörka slöjor framför staffliet.

Hon stegade försiktigt fram till fönstret. En av de äldsta och vackraste almarna i parken låg omkullvält på marken med rötterna spretande i luften. Den såg våldtagen och hjälplös ut. Den hade varit sjuk länge. Almsjuka. En parasit.

Men framför allt hade den blivit gammal. Som hon själv.

Vart hade alla dessa år tagit vägen?

10

Elena var född den 28 oktober 1932 i byn Gyllene Källan i norra Grekland. Varför Gyllene? Källan fanns mitt i byn.

Två stora plataner skuggade den. Med tiden växte bytorget kring källan på samma sätt som byn hade vuxit kring kyrkan.

Det är därför kyrkorna alltid är mitt i byn. Deras kyrka var ägnad den Gyllene Källans heliga jungfru. Hon välsignade vattnet som rann ut från en öppning i berget. Den hade aldrig sinat. Men varför Gyllene? Ibland hade vattnet en gulaktig färgton. Det var kanske för mycket svavel i det.

Vem vet.

Från barndomen mindes hon nästan ingenting, utom fåglarna som kom till platanerna för att övernatta. Hundratals fåglar. Hundratals läten. Annars var det nästan en tid utan minnen. Hon var lycklig. Det mindes hon. En gång föll hon från en hög mur och man fick sy henne under hakan.

Det ärret fanns kvar som bevis på att hon en gång var en liten flicka som hoppade rep i platanernas skugga. Det var alltid varmt när hon var liten. Dagarna var soliga. De gula vetefälten vajade i vinden. Uppåt bergsidorna mognade druvorna gula.

Det var kanske därför som byn fick heta Gyllene Källan.

För allt det gula.

11

Elena var enda barnet till en skomakare som var flykting från Svarta havet och som doftade läder. Hennes mor var från trakten. En robust skönhet med breda höfter, svarta ögon och långt svart hår.

En höstmorgon tog barndomen slut. Det var den 28 oktober 1940. Det var hennes födelsedag och hon satt i sin skolbänk när allt förändrades. Plötsligt fylldes luften av våldsamma explosioner. Marken skakade. Fönsterglasen gick sönder.

Läraren var kritblek. »Krig. Det är krig«, ropade han och skickade hem barnen.

Samma dag hade Benito Mussolini, Italiens fascistledare, förklarat krig mot Grekland. Den första anfallsvågen på hundrafyrtio tusen man vällde över gränsen mellan Albanien – som redan var lierat med Italien – och Grekland. Den var förstärkt med albanska trupper, men den slogs tillbaka.

Så även den andra vågen på tvåhundrasjuttio tusen män liksom den tredje på femhundratjugo tusen män.

Krig betydde ingenting för henne, det var bara ett ord.

Visst hade man lekt krig med skolkamraterna, men denna gång verkade vara något annat. De nio kyrkklockorna i byn ringde oavbrutet. Folk samlades på kaféerna på torget. Kvinnor som hade en make eller en son eller en sonson i armén gjorde korstecknet och ojade sig. Hon hörde också ett nytt ord: fred. Vad betyder fred, pappa? frågade hon, men han hade inte tid att svara.

Enstaka familjer lämnade byn, de flesta blev kvar.

Någon gång kom kanondånet närmare, men aldrig riktigt nära. Sedan tystnade det helt och hållet. Sårade från striderna dök upp i byn. Italienska fångar också. Kriget gick för bra för grekerna. Det spreds smädevisor om Benito Mussolini.

12

Benito, Benito Du är finito Eller om den italienska arméns allmänna feghet och brist på manlighet. »Italien består av spaghetti och bögar.« Det var en euforisk tid och den varade tills den tyska armén tog över i april 1941. Den grekiska fronten rasade samman som ett korthus. På fjorton dagar var hela landet ockuperat.

De första tyska pansarvagnarna kom till Elenas by i slutet av april. Människorna var rädda, men flera var också imponerade. Det fanns en glans över de tyska soldaterna som gjorde intryck. De var unga, starka, med vackert ljust hår.

Man kunde inte tänka sig att de var onda. »Djävulen är inte ljushårig«, sa byprästen.

När de tvättade av sig den snabba framryckningens trötthet och damm vid källan på torget såg de odödliga ut. Att förlora i strid mot sådana män var inte skamligt. »De kan göra en åsna på smällen i uppförsbacken«, sa borgmästaren och tog emot dem med öppna armar. »Är kriget slut nu?« frågade Elena sin far. Han skakade på huvudet. »Jag tror att det är nu det börjar på allvar«, svarade han.

Han greps samma kväll. De satt till bords, när det knackade på dörren. »Det är till mig«, sa han bara och reste sig, kysste sin hustru och sin dotter.

På samma sätt greps läraren, en ung man vars hustru väntade deras första barn.

Så greps också Samuel, den gamle judiske skräddaren som bokstavligen hade förgyllt Elenas barndom. Hans kapi13

tal när han kom till byn tillsammans med de andra flyktingarna från Svarta havet var en tillskärarsax. Det dröjde inte länge förrän han ensam stod för hela klädtillverkningen i trakten. I hans affär kunde man köpa symaskiner av märket Singer – hennes mamma hade köpt en – man kunde köpa tyger, trådrullar i alla färger, spetsbitar, samt låta sy kostymer och klänningar. Varje gång Elena var där med sin mamma fick hon ett nytt hårband, oftast i ljusa klara färger som kom henne att se ut som en bysantinsk ängel. Hon tittade förhäxat på när den gamle mannen bredde ut tygrullarna på bänken och slätade ut dem vördnadsfullt som om de var varelser av kött och blod. Det doftade svagt av de olika tygerna som låg på hyllorna längst in i lokalen för att skyddas mot solljuset.

Den doften skulle hon aldrig glömma.

Mäster Samuel och Elenas far var bästa vänner. Skräddaren och skomakaren var oskiljaktiga som trosan och rumpan, sa man i byn. De skickade kunder till varandra. Så Elena var ofta i skrädderiet. Det fanns en anledning till: Gabriel, skräddarens son, en pojke på sexton år med becksvarta ögon och svart fjun på överläppen.

Gabriel hade vuxit upp utan sin mamma, som dog när hon födde honom. Elenas mamma hade tagit hand om honom och han blev som en storebror för Elena, lekte och retades med henne. Han brukade lyfta henne högt upp i luften och snurra runt tills hon blev yr och bad honom sluta, men han lyssnade inte. »Änglar ska flyga«, svarade han och fortsatte en stund till innan han satte ner henne, såg på henne med sina becksvarta ögon, rufsade om hennes hår och lovade högtidligt att vänta på henne tills hon kunde gifta sig med honom.

Hennes mamma skrattade, mäster Samuel skrattade, men 14

hon skrattade inte. Hon var åtta år och Gabriel var hennes första kärlek.

Soldaterna tog honom också.

Fångarna låstes in i slakthusets källare, som för tillfället var tom. På övervåningen satt flera soldater, åt och drack och spelade en och samma sång gång på gång. Då och då gick några stycken ner till källaren och roade sig. Då höjde man volymen för att överrösta vrålen från männen när soldaterna misshandlade dem med sparkar och slag, släckte cigarretter på deras genitalier, drog ut naglarna med tång.

Det var inte många som sov den natten i byn. Tidigt morgonen därpå såg man de fyra fångarna släpas medvetslösa upp på en militärlastbil som försvann i ett moln av damm.

Det var sista gången Elena såg sin far vid liv. Det var sista gången hon såg sin lärare, mäster Samuel och sin första kärlek. Deras blodiga, lealösa kroppar på flaket till en militär­ lastbil.

Varför just hennes far? Varför hennes lärare och mäster Samuel? Vad hade de gjort? Och vem hade angivit dem?

Hon frågade sin mor, men hon visste inte. Hon frågade sin mormor. Inte heller hon visste. Hon frågade sin morfar. Han visste. Alla fyra var anklagade för kommunism. Hon visste inte vad det var för anklagelse. Det visste inte hennes morfar heller, men det sades att kommunisterna hatade Jesus Kristus. Mäster Samuel var dessutom jude, hans folk har korsfäst vår frälsare, sa den gamle mannen och verkade inte särskilt upprörd.

Det var så det var, det insåg hon med tiden. Alla i byn sörjde inte de fyra männen. En del tyckte till och med att det helt enkelt var på tiden att man blev av med dessa »flyktingar och främlingar«. Till och med hennes morfar tyckte det.

15

Det var första gången hon kände något i själen och i kroppen som aldrig skulle lämna henne. Något som sved i henne, som fick henne att rodna över hela ansiktet. Det var en klåda som inte gick över utan blev värre ju mer man kliade sig.

Det var mer än sjuttio år sedan. Ändå rodnade hon ännu inombords och tårarna rann nerför de magra kinderna. Hon var inte medveten om dem. Genom fönstret och genom tårarna såg hon den omkullvälta almen som i ett dis. De nakna rötterna hängde i luften och fick ingen näring.

Elena hade sin hälsa, hon hade sina minnen och sina rötter. Maria och hennes barn var mäktiga rötter, Elena hängde inte i luften, hon stod på marken som en gammal ek. Hon hade varit med om starkare vindar, om vildsinta stormar. Det var fördelen med att vara gammal: man vet vad man förmår.

Hon skakade av sig missmodet, satte sig ner för att ringa till Lotta, sin bästa väninna sedan många, många år, men hon kom på att Lotta säkert var på aftonmässan.

Så ringde hon till Maria, som inte svarade. Vad hade egentligen hänt med dem? Varför hade kärleken tagit slut?

Hon tyckte om sin svärson, även om han inte var galen i henne.

Hon ringde ännu en gång. Inget svar.

Hon förberedde sig för sin ensamma kväll. Först middagen, kyckling i tomatsås. Barnbarnen älskade den. Så ringde hon igen för att fråga om de ville äta middag hos henne.

Inget svar. Så nyheterna på tv. Greklands kris avhandlades ännu en gång. Demonstrationer, brända bilar, upprivna gator, intervjuer med folk på gatan. »Vi betalar inte. Det är inte vi som har förskingrat pengarna«, sa en man. En annan anklagade tyskarna.

16

»Merkel vill erövra Europa med eurons hjälp.« Merkel? Var hon inte dotter till en präst?

Så en intervju med den svenske finansministern och en intervju med den grekiske finansministern och de var överens. Det måste bli ordning i Grekland. »Hur har det blivit så här?« Efter en stund var kycklingen klar. Hon lyfte luren för att på nytt ringa Maria, men la ner den igen. Klockan hade blivit mycket. Hon satte sig ensam till bords, tog ett par tuggor och ett glas vin. Så skedde undret. Plötsligt, från ingenstans, kom lusten att arbeta. Hon lämnade maten och gick med raska steg till arbetsrummet där staffliet stod, och arbetade till efter midnatt.

Aliki var nitton år, medicinstudent från Athen, som av den ekonomiska krisen tvingats att lämna landet och studierna.

Hennes dröm var att bli barnläkare. I stället blev det Sverige och ett jobb på hemtjänsten, som alltid hade brist på personal. Hon tyckte om jobbet, att ta hand om de gamla. Hon var den enda i familjen med någon inkomst att tala om. Fadern hade gått bort för några år sedan och hennes mor levde på en obetydlig änkepension, som i tre års tid naggats i kanten av de hårda statliga besparingarna.

Aliki ville inte göra så som många andra i samma situation. Hon ville inte hänga en lapp om halsen om att hon behövde pengar för sin brors operation, ställa sig i ett hörn med utsträckt hand. Hon ville inte tigga och ville inte sälja sig på de ryskägda hotellen på Cypern, som andra unga kvinnor i hennes ålder från Grekland och Moldavien och Rumänien.

Hennes rygg värkte, men inte för att hon låg på den.

Hennes chef på hemtjänsten betraktade henne som ett 17

fynd. Det fanns många äldre greker i Stockholm. Det var en fjäder i hatten för henne att ha en ung grekinna att skicka till dem. De ringde och tackade henne för det.

Elena behövde inte mycket hjälp. Bara med städningen och ibland med inköpen, det var allt. Och hon var glad i Aliki, som morgonen därpå ringde på dörren. »Kalimera, Elena, hur mår du i dag?« »Min dotter ska skiljas.« »O, nej! Varför det?« »Det är hennes man som vill det.« »Har han en annan?« »Han säger att han inte har en annan.« Aliki gjorde en grimas av avsmak. »Hårstrå!« Det betyder »löjliga lögner« på nygrekiska. »Det sa jag också, men hon tror honom. Hur mår du själv?« »Ska jag göra en kopp kaffe åt oss?« »Välsignade vare dina händer.« Hos Elena fanns det allt som krävdes för att laga äkta grekiskt kaffe alternativt äkta turkiskt kaffe – det var en stridsfråga mellan de båda länderna. Den starka doften fyllde rummet. »Min mormor kunde läsa framtiden i kaffekoppen.« »Vår framtid skrivs inte i sumpen. Den skrivs av den Internationella valutafonden, av den Europeiska centralbanken och av fru Merkel.« »Och av våra regeringar.« »Våra regeringar är lakejer.« »Ja, det brukade min man också säga.« »Men vi tänker inte sätta oss ner och dö.« 18

De talade grekiska och det var en stor lättnad för båda.

Det var också den enda lättnaden. Allt annat såg svart ut, nästan lika svart som då Elena äntrade den långa resan för sextiotvå år sedan. »Bara vi slipper kriget denna gång.« Aliki for ut. »Och vad kallar du det här? Grekland är ockuperat och vi har blivit hyresgäster i vårt land.« Elena skakade på huvudet. »Kriget var ännu värre.« Blixsnabbt såg hon för sig hur den glada, rundhyllta Aliki skulle åldras i detta främmande land, tärd av ensamhet och hemlängtan. Det var tredje gången på sextio år som Grekland dränerades på ungdomen. »Mitt arma land«, tänkte hon och sa något annat. »Längtar du inte hem?« Aliki såg upp. Ögonen blänkte. »Vi har inte något hem längre. Som jag sa: nu är vi hyresgäster i vårt land. Jag trodde aldrig att jag skulle se folk rota i soptunnorna efter något att äta. Nej, jag längtar inte hem.« Det gjorde däremot Elena. Varje dag under alla år i främmande länder. Alltid fanns det något som ledde hennes tankar hem. Storklockan alldeles nyss, till exempel, minde henne om kyrkklockorna i Gyllene Källan.

Hon fick plötsligt lust att tala om det optimistiska namnet på sin hemby för Aliki. Det är en av fördelarna med att tala på sitt språk. Man får oftare lust att säga saker. »I min by var vi bara åtta hundra själar. Ändå fanns det nio kyrkor och nio olika klockor med olika ljud.« Hennes röst fick en nästan auktoritär glans och Aliki retades med henne.

19

»Varför det? Hade ni inget annat att göra än att gå i kyrkan?« Förklaringen var enklare. »Flyktingarna. Grekerna flyr hela tiden. Antingen från sitt land eller till sitt land, brukade min man säga. Det är deras ebb och flod.« Det var så det var. Efter det grekiska nederlaget i kriget mot Turkiet 1922 strömmade greker från Svarta havet och Mindre Asien till Grekland och bosatte sig där möjlighet fanns. Några familjer hamnade i Elenas by. De nyinflyttade var djupt troende. De bar med sig ikoner, räddade från kyrkorna som den turkiska armén hade stuckit i brand. Några hade till och med burit med kyrkklockan som hade räknat timmarna i deras liv. Med tiden byggde de ett litet kapell och hängde upp klockan på nytt. »När alla nio samtidigt kallade till mässan fylldes hela dalen med frid. Till och med fåglarna satt tysta och lyssnade. Åsnorna skriade inte. Hundarna skällde inte. Om jag ska säga sanningen så var det lite skrämmande.« Hon sjönk ner i sina minnen som man sjunker i ett varmt bad. Det hade varit trevligt att tala mer om allt detta, men Aliki måste börja med städningen eftersom det fanns flera åldringar som väntade på henne. Det tog henne ett par timmar. Innan hon gick kramade hon om Elena och påminde henne om att hon måste ta sin medicin. Hermolepsin Retard för att förebygga fokala epileptiska anfall, som läkaren sa. Hon tappade bort sig själv då och då och efteråt mindes hon ingenting. »Och kom ihåg. Du måste vila. » Det var viktigt att vila sig. Det var viktigt att inte bli upprörd. Det var viktigt att inte tänka på det förgångna. Det var 20

viktigt att gå till sjukgymnastiken. Allt var viktigare än det enda man hade lust att göra. Att minnas en del och försöka glömma annat.

Hon tänkte inte lyssna på läkarnas tjat. Människan ska vila en gång för alla. Det är inte bråttom. Det är inte någon mening med att dö utvilad.

Uspenskijkatedralen lyste med alla sina tretton kupoler framför hennes ögon. Det var där hennes vackraste ikon skulle vara.

Hon tänkte inte dö utvilad. Hon tänkte överhuvudtaget inte dö på länge. Maria behövde henne. Barnbarnen behövde henne. Och hennes ikon behövde henne. »Vi tänker inte sätta oss ner och dö.« Var det inte så Aliki hade sagt?

21

Elenas mor la sig inte ner för att dö efter makens försvinnande, men hon förlorade fotfästet. Var han död? Levde han någonstans? Ena stunden hoppades hon och nästa förtvivlade hon. Dottern blev hennes stöd. Sakta tog hon över alla de praktiska plikter som ett hushåll medför. Hon handlade, lagade mat, tvättade, skurade golvet och dammade. Skolan höll stängt. Morföräldrarna var inte till någon hjälp. De var skröpliga själva. Mormor hade alltid haft dåliga luftrör och vintern 1941 var ovanligt kall. Dessutom tog maten slut.

Soldaterna tog allt. Morfar fick kräfta »därnere«, magrade förfärligt och dog slutligen i hemska plågor. Mormor följde efter honom sex månader senare.

Ingen i byn vågade hjälpa »kommunistens« familj. Utom en: den tyske kaptenen som började göra sig ärenden hemma hos dem. Alltid hade han med sig något ätbart och något att dricka. Elenas mor levde sakta upp igen, tvättade håret, tog på sig rena kläder, lagade mat. Ett problem kvarstod. Hur skulle de tala med varandra?

Det löste sig. Kaptenen talade tyska och hennes mor grekiska. Talade de någonsin om samma sak? Det gick inte att veta, fast de skrattade ibland som om de förstod varandra.

Han brukade komma hem till dem framåt åtta på kvällen.

22

Båda två väntade på honom. Mamma bar alltjämt kläder i sorgens färg, en svart blus och en svart kjol. Elena bar ett svart band på överarmen och det var hon som tog emot vad kaptenen hade med sig. Mamma hjälpte honom att dra av stövlarna. Han hade alltid med sig inneskor. Så kunde kvällen börja. Efter maten spelade de domino en stund och sedan var det dags för Elena att lägga sig.

Liggande i sin säng hörde hon deras röster. Hon var glad att hennes mamma verkade lycklig igen, men samtidigt kände hon att någonting var fel. Hur kunde det vara fel att vara lycklig?

I byn tog skvallret fart. Vad gjorde den unga änkan med tysken? Hennes man hade knappt kallnat i graven – om han hade fått en sådan – och hon tumlade redan om i sängen med en annan och därtill en tysk, en Fritz, en fiende. Hon bjöd säkert ut sin dotter också. Hade hon ingen skam i kroppen? Hur kunde hon göra något sådant?

Elena kände, som sagt, att något var fel, något som hon inte kunde sätta ord på. Hon kunde inte låta bli att undra varför de fick choklad och saftiga köttbitar av kaptenen medan alla andra i byn knappt hade en bit torkat bröd att leva på. Hon kunde inte låta bli att höra viskningarna i mors sängkammare och de dämpade stönandena. Hon visste vagt vad som pågick och det fick henne att vilja gömma sig någonstans där hon inte såg och inte hörde.

En osynlig mur växte kring mor och dotter i byn, blickarna gled förbi dem, samtalen upphörde när de visade sig.

Mamma slutade gå till söndagsmässan. Prästen kom förbi en dag som av en tillfällighet och hade ett långt samtal med henne bakom stängda dörrar. Elena hörde inte ett ord, men mamma hade rödgråtna ögon efteråt.

23

Samtidigt vände tyskarnas lycka i kriget. Den misslyckade belägringen av Stalingrad, då hela tyska arméer gav sig till fånga, ledde till att myten om den tyska krigsmaskinens oövervinnelighet bleknade, och det märktes även hos de tyska soldaterna i Grekland. Förfallet satte igång underifrån.

De menigas skinande kängor var inte lika skinande längre.

Officerarnas höga svarta stövlar täcktes av damm. Om skomakaren hade levat skulle han ha gjort goda affärer. Sulorna fick hål, ovanlädret lossnade, skosnören saknades. Soldaterna stoppade tidningspapper i kängorna för att hålla värmen när vintern kom. Det taktfasta marscherandet ersattes av tveksamma steg, då de måste hålla reda på var de satte sina fötter. Det hördes ett klafsande ljud efter dem. Hundarna blev inte rädda när de kom. Människorna däremot hade all anledning att vara det. Ju sämre kriget gick för tyskarna och ju mer desperationen växte, desto starkare blev deras behov att jämna allt med marken, att inte låta något bli kvar. Det var inte känslan som sa »efter oss må världen gå under«, utan mer »världen ska gå under med oss«.

Under tiden organiserades motståndet. Gamla kommunister, nationalistiskt sinnade greker, liberala patrioter med flera bildade separata – ofta illa organiserade – grupper som kanske inte gjorde någon större skada, men var irriterande som en mygga för en trött häst. De forna jägarna hade blivit fredlöst byte. Den ena händelsen triggade fram nästa. Ett partisanbakhåll nära en by kunde betyda att hela byn brändes ner. En död tysk soldat sonades med tio döda greker.

Vedergällningar av det slaget blev rutin. Till slut avrättade tyska enheter även sina italienska allierade. Dödens tåg var den senaste uppfinningen. För att förhindra partisanerna att anfalla eller spränga tågen med tyska soldater eller krigsma24

teriel i luften band man levande människor runt omkring vagnen, en sköld av grekiskt kött och blod.

Det var en förfärlig tid. Folk sökte sig till de större städerna där man trodde att det var lugnare, och där väntade svälten.

Byarna tömdes. I de flesta hemmen var speglarna täckta med svart tyg eftersom nästan alla hade mist någon under ockupationen. Så också i Elenas by. Kulmen kom när tio av byns invånare, slumpmässigt valda, avrättades i en ravin som repressalie för att en tysk överste hade dödats av partisanerna.

Ingen gick säker längre.

Elena och hennes mor klarade sig bra så länge kaptenen var kvar, men det skulle han inte förbli. En dag kom ordern som förflyttade honom till östfronten. Sista natten i byn tillbringade han hemma hos dem. Det blev inte en vanlig middag. Mamma var tyst. Kaptenen var tyst. Elena var nu tolv år. Instinktivt ville hon trösta dem båda två. Hon hade hört alla rykten i byn, men de bekom henne inte på något annat sätt än som en vag föraning, en obestämd oro för att något fruktansvärt skulle hända. Hon visste inte när och inte hur, men magen drog ihop sig och hon ansträngde sig att vara som vanligt. Hon pratade på och skrattade och spelade narr tills hon tröttnade, tills hon insåg att det enda dessa två människor behövde var att bli lämnade ensamma. Hon gick och la sig med en klump i magen.

Hon vaknade några timmar senare med ett ryck. Hela natten hade hon plågats av onda drömmar och det var en befrielse att gå upp, ställa sig barfota vid fönstret och se rodnaden på himmelen bakom bergen. Det var en ny dag, inte bara ännu en dag. Det var då hon såg honom. Kaptenen stod lång och slank på gatan utanför deras hem. Han var på väg.

Men han stannade upp en stund för att kasta ännu en blick 25