DEBUTANTPORTRÄTT, BARBRO GUACCERO

Barbro

Guaccero är 79-åringen som deckardebuterar från sin gård i södra Italien. Hennes skrivdröm väcktes under coronatiden, och hon bestämde sig för att skriva om sin barndoms Småland.

Hej Barbro, du debuterar på äldre dar, har du alltid haft en skrivardröm eller har den kommit senare i livet?

Nej egentligen ingen skrivardröm, så långt har jag inte vågat tänka förrän nu. Visserligen har jag arbetat mycket med text i mitt arbete med marknadsföring av italienska viner, men mer journalistiskt. Bland annat har jag tidigare skrivit en bok om Syditaliens mat och vin. Faktum är att det var först med all den extra tid som covid gav oss (i synnerhet här i Italien där vi knappt fick röra oss utanför hemmet), som jag satte igång med skrivandet, och började med att på en kurs beskriva vägen till min barndoms badplats i Småland.

I skuggan av pilträden är en ruskig deckare om en serievåldtäktsman i Småland – hur kom idén till dig?

Jag har alltid varit intresserad av kvinnofrågor och blir alltid lika arg när jag läser hur kvinnor behandlas när de anmäler sexualbrott. Inte minst “snippafallet" visar att det fortfarande är skrämmande aktuellt och hur svårt kvinnor har att bli trodda. Det faktum att kvinnors rörelsefrihet inte är den samma som mäns, att en kvinna alltid måste se sig över axeln när hon går ensam efter mörkrets inbrott, var något jag ville illustrera. På sätt och vis är det en feministisk deckare.

Vad har du själv för koppling till Småland? Min mormor bodde i Småland och jag var där jättemycket när jag var liten. Smålands natur är den natur jag längtar efter när jag tänker på Sverige: skogarna, sjöarna, ängarna – ett landskap som knappt finns kvar längre för all planterad, risig skog och igenvuxna beteshagar.

Varför ville du att boken skulle utspela sig på 60-talet?

Det är den perioden jag “kan”, både språkmässigt och känslomässigt. Jag tror inte att jag skulle kunna skriva en bok om tvåtusentalets Sverige. Att skriva om sextiotalet gjorde också att jag fick dyka ner i minnen och beskriva en epok och en plats som jag känner väl. Det är ganska mycket nostalgi i min bok. Men om någon skulle känna igen sig i platsen, vill jag påpeka att alla händelser och karaktärer är fullständigt fiktiva.

Sedan många år bor du i södra Italien, hur ser ditt liv ut där?

Jag bor på en stor gård utanför Bari i Apulien med mina hundar. Min man gick bort för några år sedan, så numera lever jag ensam, men jag hyr då och då ut ett av husen på gården och håller fortfarande lite vinprovningar och matlagningslektioner för mina gäster. Det jag sysslar med mest är att skriva.

De senaste fem åren har Annika Elgeskog levt på heltid i sin husbil, som rest Europa runt i jakt på äventyr. Nu kommer boken om hennes jakt på frihet.

Hej Annika, i höst släpper du din underhållande faktabok hos oss. Hur länge har du levt detta liv?

Min första husbil köpte jag 2017 i samband med att jag sålde mitt torp och skänkte alla möbler till en kyrka. I den bodde jag på heltid i ett år. I september 2020 köpte jag Lilla Fina och flyttade in i henne. Sammanlagt är jag nu inne på mitt fjärde året som heltidsboende i en husbil!

Vem riktar sig boken till?

När jag skrev boken hoppades jag att min historia skall kunna inspirera fler att våga ta tag i sina drömmar och inte vänta tills det är för sent. Men jag tror att även de som redan i dag gillar husbilslivet kommer att ha glädje av boken.

Var i världen befinner du dig just nu?

När jag skriver detta så befinner jag mig utanför reparatören Farokhs verkstad. Här har jag nu bott i drygt två veckor när Lilla Fina får sina skador reparerade. Skador som uppstått när andra har krockat med mig (samt en jag själv orsakade genom att backa in i en bil …) Det har tagit lång tid eftersom att Lilla Finas ålder gör att det inte finns reservdelar. Men snart är jag på vägarna igen!

Vad är det absolut bästa med att leva ett liv i största möjliga frihet, som du själv kallar det?

Det är nog två saker som gör att jag älskar detta liv. Dels att jag kan leva med ett minimum av saker, som både är snällt mot vår jord och skapar utrymme i plånboken för mer äventyr och upplevelser. Och sedan att jag kan, allt efter humör, välja var jag vill vakna och dricka mitt morgonkaffe.

Finns det något gemensamt hos människor som väljer att leva som du gör?

Jag tror att det som i första hand förenar oss är att vi av olika anledningar insett att livet är kort och att det gäller att ta vara på vår stund här på jorden. Den gamla ”sanningen” om att man aldrig ångrar något man gjort, bara det man inte gjorde.

Du är ju en drömmare, vad har du för storslagna drömmar för tillfället?

Efter att ha väntat hela vintern på att reparationen av Lilla Fina ska komma i gång, har jag bara en stor dröm – att äntligen få köra över Öresundsbron igen och ge mig ut i världen. Att få köra utan någon annan plan än att se vad dagen ger. Men självklart lever drömmen om att köra till Indien, Marocko, Turkiet och Armenien (och många andra länder) kvar hos mig.