Sid

Kärleken till sina svårt sjuka barn och en stark förtröstan på Gud fick Vasyl Derun att lämna Ukraina för Sverige. Idag kan han se den större planen. Som pastor finns han nu till för sina landsmän som flytt hit från kriget.

Text: Noomi Lind • Foto: Linus Linbro

ALDRIG ANADE Vasyl Derun som ung obekymrad grabb vilket äventyr hans liv skulle bli. Att det skulle ta honom ända till Sverige, via jobb på en grisfarm till pastorstjänst i Pingst Västerås.

Han har glimten i ögat och nära till skratt, men de utmaningar han mött har också lärt honom att lita på Gud och idag är han en trygg punkt för sina landsmän som flytt från kriget.

Vasyl kommer från den lilla staden Ivano-Frankivsk, tio mil från Lviv och växte upp i en vanlig ukrainsk familj som tillhörde ortodoxa kyrkan. När han var 13 år gammal gick föräldrarna skilda vägar. – Jag bodde kvar hos mamma och genom hennes kontakter hade jag goda förutsättningar till ett fint arbete med bra lön efter gymnasiet. Jag trivdes med livet.

När han var 17 år gammal blev mamman bjuden till ett möte i en pingstförsamling av sin vän. – Hon kom hem och berättade att de bett så högt att hon fått huvudvärk. Men jag blev intresserad av dessa människor och ville gå dit söndagen efter.

Under veckan föll hans ögon på en bibel som mamman fått. Han började läsa den bakifrån ur Uppenbarelseboken och orden satte igång något i hans inre som sedan fortsatte när han hörde söndagens predikan. Men livet som beskrevs verkade samtidigt obekvämt. – Jag brottades med mina känslor och insåg att om jag stängde dörren så skulle jag aldrig få veta vad Gud ville med mitt liv.

Han gick till kyrkan även söndagen efter och hörde Gud säga: ”Kom till mig, jag vill ge dig ett nytt liv.” Nu kunde han inte stå emot längre. – Jag vet att många kommer till tro på grund av ett missbruk, familjeproblem eller en obotlig sjukdom. Själv var jag en glad kille utan några problem. Men Guds ord gjorde något i mitt hjärta som vände mitt liv 180 grader och jag har aldrig ångrat detta beslut. TRE MÅNADER senare blev Vasyl döpt. Han började som assistent till söndagsskollärarna, blev så småningom ungdomspastor, sedan diakon och slutligen pastor.

I församlingen lärde han också känna Iryna. – När jag friade till henne så sa hon att svaret hängde på hur jag reagerade på något som hon ville berätta.

Han fick veta att Irynas pappa hade blödarsjuka, eller hemofili. Trots att hon

Föreståndare för Pingst och pastor och föreståndare i Pingst Västerås

– Sedan Vasyl och hans familj kom till Västerås 2015 har de funnits med i vår församling och även den ukrainska församlingen i Stockholm. Vasyl är en varm människa med stort hjärta och jag räknar honom som en av mina vänner.

– Vasyl är en överlåten person som genom sina kärlekshandlingar får betyda otroligt mycket för sina landsmän.

Regionsekreterare för Eurasien på Pingst själv inte hade sjukdomen så bar hon den vidare och om de fick söner så riskerade de att få den.

Men Vasyl svarade att om det blev så, skulle Gud hjälpa dem att ta hand om sina barn. Han var 22 år gammal när de gift sig och året efter, 2004, fick de sin första son Roman. När han var nio månader blev han sjuk och läkaren tog ett blodprov. – Några timmar senare märkte vi att blodet fortsatte att rinna från såret. Vi fick så småningom veta att han hade blödarsjuka. TVÅ ÅR DÄREFTER fick de Oleh, som också visade sig ha hemofili. Tredje sonen Marko var inte planerad och läkaren försökte övertala Iryna att göra abort. – Vi bad till Gud och tackade för barnet. Vi litade på att han inte gör några misstag. Sedan föddes Marko och även han hade hemofili.

Alla tre sönerna fick den svåraste formen av sjukdomen och i takt med att de växte visade den sig allt mer. – På nätterna grät och skrek Marko av smärta i lederna och jag sa ”Gud hjälp mig, jag står inte ut med att se mina barn lida.” Då visade mig Gud hur han själv upplevde det när hans son Jesus dog på korset.

När Iryna 2015 gick till läkaren för att förnya intyget som gav barnen rätt till hemundervisning, så sa han: ”Det finns ingen framtid här för era barn.” De fick rådet att söka sig till Sverige, vilket de gjorde redan efter två månader. – Jag mins hur vi satt på tåget och jag sa till min fru: ”Ser du, vårt liv är här nu. Vi har tre barn och tre väskor, inget mer.”

Slutdestination blev Västerås. – Jag googlade på pingstkyrka, hittade adressen och det första vi gjorde var att åka dit.

Efter två och en halv månad på ett asylboende fick de kontakt med Vicki Skure Eriksson som jobbade på kommunen, var politiker och engagerad i arbete för funktionsnedsatta barn. Hon drev en grisgård där Vasyl och Iryna fick jobb samt ett hus och en bil.

Hon föreslog att barnen skulle gå i en mindre skola där de kunde få extra stöd. Två av dem var rullstolsburna.

Så småningom fick de uppehållstillstånd och gick på SFI. Vasyl utbildade sig till busschaufför och startade även en ukrainsk pingstförsamling i Stockholm.

Under alla år i Sverige har de haft nära kontakt med sina vänner och släktingar i Ukraina och när kriget bröt ut gick Vasyl först som i en dimma. Men strax reste han ner till Polen och hämtade flera av sina släktingar.

Senare följde nya resor där han hjälpte flyktingar till Sverige. De började också samla mat och förnödenheter.

För att hinna med insatserna för flyktingar fick Vasyl utnyttja varje stund mellan sina ordinarie arbetspass. Det blev långa dagar.

Pastor Daniel Alm i hans församling ringde och bad honom säga till om han behövde hjälp med något. Vasyl bestämde sig för att be om att få använda även hemkyrkan för ukrainska gudstjänster. Men när de träffades så sa Daniel: ”Vi vill göra mer än så. Vi vill erbjuda dig en visstidsanställning här som pastor så att du kan lägga mer tid på det arbete som du redan gör.” – Jag hade blivit kallad att jobba med människor och frågade mig på gården ofta varför jag ägnade dagarna åt att skrapa bajs efter grisar. Jag fick inget svar då, men tackade Gud och sa:” Jag vet att den här dagen bara är en liten pusselbit av hela bilden.” Nu förstår jag varför. HAN ÄR TACKSAM för tiden på grisgården, för den hjälp som de själva och andra fått av Vicky Skure Eriksson och för alla värdefulla kontakter som han nu använder för att hjälpa sina landsmän.

Vasyl kan nu engagera sig på heltid såväl andligt som praktiskt för sina medlemmar. – Ibland får jag frågor från människor som jag inte har svar på, men jag försöker att visa att jag förstår dem, att jag älskar dem.

Han värdesätter det samarbete som svensk pingströrelse har med ukrainska församlingar sedan långt tillbaka och de insatser som gjorts efter att kriget bröt ut. – Jag vet att man ber ständigt för landet. Jag ser också alla församlingar där medlemmarna har öppnat, inte bara sina hjärtan utan sina plånböcker, kylskåp,

VIKTIGT ATT FINNAS DÄR. Vår tro behöver följas av gärningar, menar Vasyl Derun. Att visa de flyktingar som kommer hit att de inte är ensamma, ser han som allra viktigast. Att finnas där, lyssna och be med dem.

hem och lokaler. Hur de skickar lastbilar fulla med hjälp till Ukraina. Vi upplever verkligen detta stöd.

De praktiska insatserna är viktiga. Att hjälpa till i kontakter med migrationsverket, skola, arbetsförmedling och arbetsgivare – Vår tro måste följas av gärningar, annars fungerar den inte.

Den allra viktigaste uppgift vi har är att visa de flyktingar som kommit hit att de inte är ensamma, tror han. – Ibland räcker det med en kram. När jag träffar en människa som lever med cancer, eller vars barn dött, så vet jag inte vad det innebär. Men jag kan finnas där och vi kan be tillsammans.

Även om det är en svår situation som hans hemland befinner sig i så ser Vasyl ljust på framtiden.

• Vasyl Derun föddes i Ivano-Frankivsk, Ukraina.

• Han bor med sin fru Iryna och sönerna Roman, Oleh och Karko i Västerås.

• Vasyl jobbar idag som pastor, anställd av Pingst Västerås.

– I många av de berättelser vi hör från kriget så är det tydligt att det finns en makt som hjälper och skyddar människor och vi förstår att det är Gud. Jag tror att 90 procent av de ukrainare som flytt till Sverige kommer att återvända hem. Den korta tid vi har att tjäna dessa individer måste vi använda fullt ut.

När Vasyl slutligen får frågan hur det gått för hans egna barn så lyser hans ansikte upp. – Tack vare Gud och vården i Sverige så mår de jättebra. De två som satt i rullstol spelar fotboll i olika lag. Pojkarna leker med andra barn, cyklar, har idrott och lever vanliga liv. Inget begränsar dem längre. Och när jag ser att de också är med på gudstjänsterna, hjälper till och vill följa Jesus, så är jag väldigt glad. (Läs mer på sidan 16-19)