Första Jönköpingsperioden

Strax efter det att Georg Gustafsson tillträtt som föreståndare för församlingen i Jönköping valdes två kvinnor in i församlingens styrelse. I protokollet från administrationsmötet den 6 januari 1930 heter det att:

Församlingen uttalade sig för att äldste och diakoner skola utgöra styrelse. Denna består alltså utav pastor Georg Gustafsson föreståndare, Samuel Runsten, Robert Gustavsson, Ester Stille och Adele Almkvist diakoner.337

Så långt jag kunnat finna är detta troligen något unikt inom svensk pingströrelse vid denna tid. I församlingens stadgar från den 23 mars 1926 heter det att »utgöres denna [församlingens styrelse] av församlingens äldste =/ledare/och diakoner«.338 Märkligt nog backade man senare markant från denna inställning, en positionsförändring som blev seglivad. I stadgarna från den 18 mars 1968 heter det i momenten 1–3 följande:

Församlingens styrelse skall bestå av minst tio (10) ledamöter.

Styrelseledamot skall vara manlig, myndig medlem av församlingen.

Församlingens styrelse väljes på ett år i sänder räknat mellan ordinarie administrationsmöten. Församlingens styrelse består av församlingens äldstekår.339

Första Jönköpingsperioden I februari 1929 var Georg Gustafsson på ett veckolångt predikobesök i Jönköping. Det var detta besök som sedan resulterade i kallelsen till honom att bli församlingens predikant och föreståndare.340 Församlingen hade redan 1926 flyttat till en större lokal vid Klostergatan i Jönköping. Den lokalen rymde ungefär 500 personer, vilket ganska snart visade sig vara otillräckligt.341 Överlag hade den expansiva Pingst-

337 Administrationsmöte 1930-01-06 § 10, A I:1, FiJa. – De två kvinnorna valdes sedan om som styrelseledamöter år 1931, men försvann ur styrelsen 1932 (Protokoll, årsoch administrationsmöte 1931-01-06 § 2 resp. 1932-01-06 § 5). 338 Stadgar, antagna vid styrelsemöte 1926-03-23 § 9, B I:1, FiJa. 339 Stadgar, antagna vid administrationsmöte 1968-03-18 § 4, B I:1, FiJa. 340 G II:1, FiJa. – Georg Gustafsson mottog den 22 februari 1929 ett honorar på 70 kronor, vilket talar för att besöket gällt en veckas möten. Det vanliga honoraret för ett möte var 10 eller 15 kronor, vilket Georg Gustafsson fick upprepade gånger åren 1926–1928. Samma honorar utbetaldes till t.ex. Sven Lidman och Lewi Pethrus vid deras återkommande besök i församlingen under dessa år. 341 EH 1932-10-20, s. 714.

rörelsen ständiga lokalbekymmer på 1930-talet. Under det decenniet byggdes och invigdes cirka 300 större och mindre lokaler för pingstmöten i landet.342 Församlingen i Jönköping löste 1931 sitt lokalbekymmer för överskådlig framtid, då Krönleins Ölkällare vid Oxtorgsgatan inköptes och byggdes om till pingstkyrka.343 Byggnationen kom att handla om en investering på cirka 375 000 kronor,344 visade det sig då det var dags för invigning i oktober 1932. Gustafsson berättade om hur hela projektet höll på att gå i stöpet då Jönköping lamslogs av Ivar Kreugers självmord i mars 1932 (se introduktionen till detta avsnitt) och den därpå följande krisen:

Hela vår stad – tändsticksstaden – var beroende av tändsticksindustrien med dithörande fabriker. Hur skulle det nu gå?

Jag blev full av ängslan; vi hade ju just kommit i gång med vårt bygge och nått upp till första våningen på en byggnad, som kostade nära 400 000 kronor. Vårt byggnadskreditiv förföll; de löften, vi hade fått, kunde inte infrias. Ryktena hade förmält, att vi var rika och hade mycket pengar och att vi kunde bygga halvmiljonpalats. Intet av detta var sant. Vi hade inga pengar, och vi skulle icke heller bygga ett palats.345 Hösten 1932 invigdes dock den nya lokalen med pompa och ståt. Under tio dagar pågick firandet. Bland talarna märktes Lewi Pethrus, som dessutom skrev utförligt om händelsen i Evangelii Härold, samt Sven Lidman och Gustaf Roberth, pastor i Örebro. Nu hade församlingen en lokal som kunde ta in cirka tre gånger fler människor än församlingens medlemsantal utgjorde. Pethrus skrev: »Stora salen har sittplatser för 1 300 personer. Därtill finns en bönesal med 200 platser, vilken står i förbindelse med stora salen genom högtalare. Med extra sittplatser och ståplatser kan man nog få in 2.000«.346 Georg Gustafsson hade tillsammans med församlingen rott iland det första stora trosprojektet

342 Sundstedt 1972, s. 11. – Uppgiften bygger på i Evangelii Härold refererade lokalinvigningar under årtiondet. Enbart i Jönköpings län invigdes ett 70-tal nya samlingslokaler under 1930-talet (Åberg 2002, s. 73). 343 Församlingsmöte 1931-05-11 § 5; 1931-06-08 § 2, A I:1, FiJa; JP 1931-05-12, s. 3; EH 1932-05-26, s. 370. Se även Åberg 2002, s. 73ff. – Ölkällaren, inklusive tomten, betingade ett pris på 55 000 kronor. 344 JP 1931-12-15, s. 3; Gustafsson 1943, s. 53; Hubertsson 1944, s. 21. 345 Gustafsson 1943, s. 53. 346 Lewi Pethrus i EH 1932-10-20, s. 714.

under perioden. Fram till 1981 var detta den växande Jönköpingsförsamlingens andliga hem.347

Verksamheten i en svensk pingstförsamling var intensiv på 1930talet. Även relativt små församlingar bedrev närmast hektisk mötesverksamhet. Medlemmarna förutsattes lägga i stort sett all sin lediga tid på engagemang i församlingen. I årsberättelsen för Filadelfiaförsamlingen i Jönköping år 1930 redovisades att:

Offentliga möten med predikan har hållits varje söndag och torsdag och böne- och bibelstudiemöten varje lördag samt möten enskilt för församlingen varje måndag dessutom middagsmöten för sjuka och längtande varje torsdag.348 På söndagarna hölls möten både på förmiddagen och på kvällen. Ofta var det dessutom möte på någon utpost på söndagseftermiddagen och en kväll under veckan. Lägger man dessutom till de sångövningar, söndagsskolor och bibelklasser för ungdom som hölls, blir schemat ganska välfyllt. För Georg Gustafsson innebar det att han predikade eller höll bibelstudier vid tre eller fyra tillfällen per vecka. Bibelklassen på söndagsmorgnarna var hans speciella skötebarn.349

I protokollet från församlingsmötet den 27 oktober 1929 meddelas att församlingen beslutat »att upptaga offer vid torsdagsmötena dels för de fattiga och dels för yttre missionen«.350 Detta är signifikativt för Jönköpingsförsamlingens prioritering under 1930-talets första hälft: man satsade ungefär lika mycket pengar och resurser på den sociala »hjälpmissionen« och den yttre missionen.351 Församlingen var således

347 I februari 1981 invigdes den nya kyrkan vid Västra Torget i Jönköping. Den rymmer 2 200 sittplatser och var ett bygge som kostade cirka 20 miljoner kronor. (Dagen 1981-02-03, s. 12–13; Åberg 2002, 77, 179ff.) 348 AV:1, FiJa. 349 Av årsberättelserna framgår att när all denna verksamhet bedrevs år 1931 hade församlingen i Jönköping 100 barn i söndagsskolan, och 1936 hade antalet söndagsskolbarn stigit till 200. I bibelklasser undervisades mellan 60 och 75 ungdomar varje vecka under dessa år. (AV:1, FiJa) 350 Församlingsmöte 1929-10-27 § 5, A I:1, FiJa. 351 Exempelvis gällde för år 1934 att hjälpmissionen fick 6 449 kronor och yttre missionen 5 340, för 1935 satsades 5 980 respektive 7 382 på dessa två verksamheter, och 1936 fick hjälpmissionen 5 980, medan den yttre missionen gavs 11 820. I takt med att de ekonomiska förhållandena förbättrades i Sverige, blev alltså satsningen på yttre mission väsentligt större. (AV:1, FiJa) – Fördelningen blev helt annorlunda under världskrigsåren och åren därefter, då hjälpmissionen fick mångdubbelt högre belopp än den yttre missionen.

engagerad i socialt omsorgsarbete, men var samtidigt angelägen om att vara apolitisk – alternativt: politiskt neutral. Detta kom till tydligt uttryck hösten 1932 då det i protokollet står att läsa:

Förelåg begäran från Jönköpings kristliga socialdemokratiska grupp om att få disponera lokalen onsdagen den 16 nov. för att anordna en sång och musikgudstjänst till förmån för de arbetslösa. Församlingen uttalade sig för avslag å framställningen, men beslutade att i likhet med föregående år vid lämplig tidpunkt upptaga kollekt för de arbetslösa att överlämnas till nämnda grupp för utdelning.352

Församlingen kunde alltså inte tänka sig att släppa in kristna socialdemokrater i sin lokal, men väl att låta denna grupp distribuera av församlingen insamlade medel till de fattiga arbetslösa i staden. Evangelistveckan i Jönköping kom till genom ett initiativ som Georg Gustafsson tog nästan omedelbart efter sin ankomst till församlingen i staden. Idén om en sådan vecka hade funnits tidigare i församlingen –men inte förverkligats. Det var ett initiativ, som kom att få stor betydelse för Pingströrelsen under decennier framöver. Denna vecka för evangelister och predikanter, har varit en årlig begivenhet inom svensk pingströrelse sedan 1930 – och är så fortfarande under 2000-talets första decennium. Den första evangelistveckan hölls tiden 3–9 februari 1930, men ganska snart flyttades veckan till början av mars månad, en tidpunkt den årligen hållits vid allt sedan dess.353 Evangelistveckan i Jönköping har varit, och är alltjämt, det näst största och viktigaste årligen återkommande tillfället för predikanterna inom Pingströrelsen i Sverige att samlas.354 Endast predikantveckan i Stockholm, som normalt hålls i december varje år, är större och viktigare.

Beslut om att inbjuda till evangelistvecka någon gång framöver vid lämplig tidpunkt hade tagits i församlingen redan i januari 1929,355 men inget hände under det året. När Georg Gustafsson tog tag i frågan, nästan direkt efter sitt tillträde av tjänsten i församlingen, var det naturligtvis så att den pågående Franklinstriden i Stockholm gjorde

352 Församlingsmöte 1932-10-24 § 10, A I:1, FiJa. 353 EH 1930-02-20, s. 134; Bernhardsson m.fl. 1974, s. 16. 354 Ett uttryck för detta är den årliga rapportering som sker från evangelistveckan i

Jönköping i Pingströrelsens årsbok. 355 Församlingsmöte 1929-01-14 § 5, A I:1, FiJa.

det extra angeläget att samla alla Smålandsvittnena356 till överläggningar och samtal. Han angav som huvudskäl till den första evangelistveckan i Jönköping att »riktlinjerna« för pingstförsamlingarna regionalt behövde dras upp på nytt.357 Första evangelistveckan mynnade samtalen bland annat ut i ett uttalande till stöd för Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen för sättet »Franklinstriden« handlagts på; samtidigt uttrycktes ett markant avståndstagande från Södermalmsförsamlingen i Stockholm.358 Från början samlade veckan 40–60 evangelister och predikanter, främst från Småland, men allt eftersom fick den större uppmärksamhet och ökat deltagande. Det rapporterades 1933 om cirka 100 deltagare, 1936 om 170 församlade vittnen och 1937 om cirka 200 deltagare. Rapportören i Evangelii Härold det sistnämnda året antog att det var »den största veckan i sitt slag som någonsin hållits i landet«.359

Under 1930-talet var Jönköpingsveckorna extra viktiga eftersom det endast vid ett tillfälle hölls predikantvecka i Stockholm under decenniet; den år 1934.360 Till bakgrundsbilden hör att bibelstudieveckorna i Kölingared, ursprungligen ämnade för i första hand predikanter, hade utvecklats till rikskonferenser för pingstfolket i allmänhet. Långt fler församlingsmedlemmar än predikanter deltog i dessa konferenser. Därför uppstod ett behov av ett forum för enbart evangelister och predikanter. Detta behov var ett huvudmotiv till evangelistveckans i Jönköping tillkomst, och är en huvudförklaring till dess snabba storleksmässiga tillväxt. Samma orsak förklarar de mönstringar av predi-

356 Inom den unga Pingströrelsen i Sverige undvek man länge att använda benämningen predikant, istället föredrog man uttrycket »vittne«. I bakgrunden fanns idén om det »allmänna prästadömet«, dvs. alla medlemmar i en församling var kallade att vittna om sin tro i mötena, i vardagslivet och på arbetsplatsen. Undvikandet av titlar var en markering av en demokratisk dimension i församlingslivet. Under 1930-talet kom dock titeln predikant att successivt användas alltmer och på 1940talet kom titeln pastor småningom att vinna insteg. (Sahlberg 2009a, s. 84–90;

Stävare 2007c, s. 86–87) 357 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 2. 358 EH 1930-02-20, s. 134. Uttalandet i Evangelii Härold var undertecknat av 37 personer, däribland Georg Gustafsson och hans bror Simon. 359 EH 1931-05-21, s. 373–374; EH 1933-04-13, s. 263–264; EH 1936-04-16, s. 331; EH 193704-29, s. 362. 360 EH 1934-05-03, s. 329–331; 1934-05-17, s. 374–378. – Denna enda vecka för landets pingstpredikanter i Filadelfiakyrkan i Stockholm under 1930-talet hölls under tiden 23–27 april 1934.

kanterna, som sedan 1943 årligen skett under december månad i Filadelfiakyrkan i Stockholm.361

Evangelistveckan i Jönköping år 1931 ägnades åt samtal och studium kring ämnet »Guds församling och dess organisation«. Det sades att »sanningen om Kristi församling är den grundläggande sanning, som skiljer namnkristendom och verklig kristendom åt«.362 Dogmen om den autonoma församlingen var fortsättningsvis under 1930-talet en huvuddogm i den lärouppfattning Pingströrelsen stod för.363 Samtidigt beslöt de församlade deltagarna att rikta ett tack till Lewi Pethrus för hans föredrag »Vår ställning till andra kristna«.364 Vad Pethrus gjorde i sitt föredrag var att lista skälen till att Pingströrelsen »kände behov av isolering« från alla andra samfund. Han angav till exempel den »slappa församlingstukten«, intresset för politik och öppenheten för liberalteologi inom samfunden som orsaker till den självvalda isoleringen. De ställningstaganden som gjorts i flera samfund för A.P. Franklin och Södermalms fria församling i Stockholm under striden, spelade naturligtvis också roll. Det fanns »oläkta sår« från det skeendet som ännu blödde.365

Denna antiekumeniska hållning präglade även församlingen i Jönköping. Detta blev tydligt då inbjudan till bred ekumenisk uppslutning kring evangelisten Frank Mangs mötesserie i Jönköping gick ut hösten 1930. I Jönköpings-Posten (JP) kunde man läsa att »alla församlingar står bakom utom pingstförsamlingen som nekande besvarat inbjudan till samgående«.366 Detta beslut hade tagits vid församlingsmötet den 3 november 1930. I protokollet heter det:

Upplästes en inbjudan att deltaga i alliansmöten i vinter. Förs. beslöt att ej deltaga då skiljemeningar ej fick betonas. Just det som skiljer oss åt, är för oss så dyrköpt. I händelse av samarbete vore det ju meningslöst att en gång tagit ståndpunkt genom att utträda ur de olika samfunden.367

361 EH 1934-03-29, s. 240. – I motiveringen till inbjudan sägs det att »de fria vittnena« skall beredas tillfälle »att få samlas för sig själva och dryfta frågor, som är av avgörande betydelse för pingstväckelsens fortsatta framgång«. 362 EH 1931-05-21, s. 373–374. 363 Om detta, se Struble 2009, s. 130–137. 364 Föredraget hölls i Filadelfiakyrkan, Stockholm, 21 januari 1931, och publicerades samma år. Skriften återfinns i Lewi Pethrus samlade skrifter, del 6 1958, s. 157–190. 365 Den bedömningen gör Rhode Struble, välmotiverat (Struble 2009, s. 132). 366 JP 1931-01-07, s. 7. 367 Församlingsmöte 1930-11-03 § 2, A I:1, FiJa.

Det bör påpekas att detta var församlingens ståndpunkt. Hur Georg Gustafssons ställde sig, vet vi inte. Vad han berättade, årtionden senare, var att han och Frank Mangs hade ett antal gemensamma möten runt omkring i trakten under den tid Mangs vistades i Jönköping. Han menade även att Mangs möten betydde mycket för »det andliga genombrottet« i staden.368

Samtalsämnet vid evangelistveckan 1932 var »Huru skall jag som ett Herrens vittne bliva till största möjliga välsignelse för församlingen och den enskilde?« Svaret fann man dels i talet om »den andliga vapenrustningen« (Ef. 6:10–18), dels i att predikanterna och evangelisterna blev »väl hemmastadda i ordet«, det vill säga skaffade sig en ordentlig bibelkunskap.369 År 1933 valde man att fokusera på frågeställningen »Betydelsen av Kristi försoningsverk i vårt liv och i vår förkunnelse. Huru skola vi fatta dess djup och frambära denna sanning på ett levande och verkligt sätt?« I diskussionen formulerades en självbild eller självbestämning som är intressant. Man sade:

Man har vid flera tillfällen anklagat pingstväckelsen för att ha Andeförkunnelse i stället för Kristus-förkunnelse, och det finns de, som tro, att skall man tillfredsställa pingstvänner, måste man ovillkorligen tala om anden.

Men det är ett stort misstag. Vi känna som Paulus, då han skriver; »Det vare fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres,

Jesu Kristi kors«. Dock äro vi mycket tacksamma och saliga över den

Helige Andes gåva och kunna icke förtiga detta, men den äga vi för blodets skull.370

Evangelistveckans deltagare deklarerade fortsättningsvis sin övertygelse, att »det viktigaste, då det gäller försoningen, är inte att ha någon försoningslära utan att äga Försonaren själv«.371

Vid evangelistveckan 1934 talades mest om bönens plats i det kristna livet, samt om vissa eskatologiska frågeställningar.372

Slutsatsen man kan dra av ämnesbehandlingen vid evangelistveckorna i Jönköping under 1930-talets första hälft, och av de uttalanden som gjordes där, är att följsamheten gentemot det från centralt håll i Stockholm dikterade var påtaglig och långtgående, samt att Georg

368 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 2. 369 EH 1932-05-12, s. 336–337 370 EH 1933-04-13, s. 253. 371 EH 1933-04-13, s. 253. 372 EH 1934-05-17, s. 371–372.