Unum 2026-1

NR 1 ÅR 2026 ÅRGÅNG 42

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: MUNKAR PÅ BERGET

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema: MUNKAR PÅ BERGET

Ledare Fader Peder Bergqvist

3

Broder Johannes - vilket liv!

Fader Peder Bergqvist

4–22

Boktips Marie Erenius Bergqvist

23

Vänbrev Fader Peder Bergqvist

24

Franciskusåret - tid för andlig förnyelse i franciskansk anda Fader Peder Bergqvist

25–28

Kyrkolärare 3 - S:ta Teresa av Jesus Fader Peder Bergqvist

29–33

Hoppet om himlen Fader Peder Bergqvist

34–35

KONTAKTUPPGIFTER Ansvarig utgivare: Peder Bergqvist.

Adress: Stiftelsen Berget,Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK.Telefon: 0248-79 71 70. Mejl: info@berget.se.

Bankgiro: 574-3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS. Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen.

Unum 2

KYRKANS OLIKA DELAR

I

detta nummer av Unum uppmärksammar vi särskilt broder Johannes Ove Lindell (1938– 2025), som periodvis var gårdsfar på Berget. Han var en av dem som avlade sina första löften på Stifts‐ gården i Rättvik den 10 februari 1960 som broder i Heliga Korsets Brödraskap.

Kyrkan består dels av biskopar, präster och diakoner, dels av lekmän men också av dem som genom sina löften har vigt sig åt Gud och så tjänar kyrkans sändning. Det åt Gud vigda livet präglas av det offentliga löftet om att följa de evangeliska råden om fattigdom, kyskhet och lydnad i en stabil livsordning som är godkänd av kyrkan.

I Västerås stift, i Svenska kyrkan, fanns det visioner om ordens- och kommunitetsliv.

Nils-Hugo Ahlstedt (1918–1984), som var föreståndare på Stiftsgården i Rät‐ tvik och initiativtagare till S:t Dav‐ idsgården och Meditationsgården, hade blivit inspirerad av kom‐ munitetslivet genom sina kontakter i Anglikanska kyrkan. Tanken på att bilda en kommunitet bland Ber‐ gets fasta medarbetare fanns sedan som en längtan, inte minst hos Per

Mases (1934–2010) som sedan kom att bli kommunitetens förste ledare.

När dominikansystrarna flyttade från Karlstad till Berget 1983 och levde här under fem år, blev de ett synligt tecken och en hjälp att förstå hur ett kommunitetsliv skulle kunna gestaltas. Sex blivande med‐ lemmar började fundera på vad det kunde innebära och arbetet på att ta fram en regel började. När systrarna lämnade Berget stannade Sr Ingrid Grave OP (1923–2015) kvar. Hon fick tillåtelse av dominikanorden att som katolik ingå i den nya kom‐ muniteten på Berget, som för övrigt bestod av medlemmar från Svenska kyrkan, och så var kommuniteten redan från början ekumenisk.

Broder Wilfrid Stinissen OCD (1927–2013) godkände ett första utkast till kommunitetsregel och 1993-1994 avlade sex fasta medarb‐ etare löften om att leva efter en ge‐ mensam regel. Kommuniteten hade då fått namnet Kommuniteten Den Heliga Treenigheten efter vägledning från Br Wilfrid.

Broder Johannes är en del av det brokiga träd som är Kyrkan och Berget. Här har det allt som oftast funnits en salig blandning av lekmän, präster och ordensfolk av olika slag.

Unum 3

BRODER JOHANNES - vilket liv!

-

Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

B

roder Johannes Ove Lindell var född 1938 och uppvuxen i Kiruna, och tog teologie kandit‐ atexamen i Uppsala. Han var medgrundare av Heliga Korsets Brödraskap som avlade sina för‐ sta löften på Stiftsgården i Rät‐ tvik den 10 februari 1960. 1965 började han tillsammans med Bengt Olov Kälde sitt noviciat i Kloster Erlach i Österrike. Efter noviciatet var han husfar på S:t Davidsgården i Rättvik under två olika perioder.

1971 flyttar broder Jo‐ hannes till Östanbäck och blir

då fader för klostret och formade klostrets benediktinska identitet.

Den 20 juli 1975 invigs Östan‐ bäcks kloster och broder Johannes, broder Bengt, broder Cesarius och broder Ingmar avlägger sina högtidliga löften. Den 9 oktober samma år får klostret besök av konung Karl XVI Gustav. Broder Johannes och kungen kände varandra sedan tidigare.

20 juli 1980 avgår broder Johannes som fader för klostret, och blir upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap följande år. 1986 valde han av hälsoskäl att flytta tillbaka till Kiruna, där han

Unum 4

Broder Johannes med kungen vid Östanbäcks kloster den 9 oktober 1975. bland annat arbetade med flyk‐ tingar, som guide och tolk. 2013 flyttade broder Johannes till Josefinahemmet i Bromma, där han bodde återstoden av livet.

Efter en kort tids sjukdom avled han den 14 september år 2025.

Före sin död skrev han sina memoarer "Vilket liv" i fyra band. Där finns det en hel del skrivet om Berget, det märks att Berget var viktigt för honom.

Retreatgården Den 18 november 1962 skriver broder Johannes om hur retreat‐ gården S:t David på Kaplaber‐ get i Rättvik invigdes.

"Det var högmässa i Rättviks kyrka med Västeråsbiskop Sven

Silén och biskop emeritus John Cull‐ berg. Efter högmässan tågade vi med ett kors i täten i en lång procession upp mot S:t Davidsgården, präster, diakonissor och en stor skara lekmän och de båda biskoparna; det är kyrklig sedvänja, att de med högsta be‐ fattning går sist i en procession. S:t Davidsgården har alltsedan dess haft stor andlig betydelse för väldigt många människor, bland annat för mig, som senare kom att arbeta där som husfar hösten 1963 till hösten 1964 och från 1967–1970. Det för‐ sta året, 1962-63, var diakonissan Astrid Jonasson (+1995) från Ersta diakonissanstalt i Stockholm S:t Davidsgårdens föreståndare. Jag lärde mig mycket uppskatta henne.

Drivande bakom tillkomsten av Unum 5

denna välsignade byggnad var främst Stiftsgårdens föreståndare Nils-Hugo Ahlstedt och Father Hugh från SSF i England. NilsHugo var outtröttlig och for omkring i församlingarna med en miniatyrmodell av retreatgården och presenterade iden och samlade bidrag därtill. Gud löne honom! Nämnas skall även biskopinnan Cullberg och fru Anna Wohlfahrt, maka till direktören vid Domnarvets jernverk i Borlänge, Sixten Wohlfahrt, seder‐ mera ståthållare för Stockholms slott och de andra kungliga slotten 1963– 1976; de båda var ivriga före‐ språkare får retreatgården".

Han skriver vidare att han den 16 september 1963 reste till Rättvik och S:t Davidsgården, "och därmed tog ett betydelsefullt år, genom min tjänstgöring där fram till 2 november 1964, sin början.

Jag återkom sedan för perioden 1 februari 1967 till den 12 augusti 1970. Åren på S:t Davidsgården, vackert byggd som en envånings‐ fyrkant med en inre gård med vat‐ tendamm och gräsmatta, har varit av avgörande betydelse för mig, både andligen och socialt. Jag är mycket tacksam för tiden där. Det är omöj‐ ligt att här nämna namnen på alla dem jag under dessa år kom att möta, inklusive alla medarbetare.

Familjerna i kretsen kring Stifts‐ gården och S:t Davidsgården vill jag dock nämna. De var Ahlstedt, Lindborg, Mases, Garmo, Jansson, Barbro Strömberg och Astrid Nyberg".

Alf Ahlberg I sina memoarer skriver broder Johannes om vänskapen med Alf Ahlberg. "Av stor vikt kom kon‐ takten med fil.dr Alf Ahlberg att bli och förbli. Han höll på Stiftsgården ofta föredrag, och på S:t Dav‐ idsgården ledde han ibland ett par dagar som "halvretreat", det vill säga det förekom även samtal efter hans inledningar kring olika ämnen, först och främst om Fjodor Dostojevskij (1821–1881). Alf Ahlberg var en synnerligen lärd person, en av de vise i landet. Jag är mycket tacksam över att fått lära känna honom och av honom lära mig så mycket. Trots den stora åldersskillnaden blev vi vänner, vilket han påpekade. Det vore förmätet av mig att annars påstå detta.

Han är känd för sin verksamhet på olika orter och i olika sammanhang och för sina vetenskapliga verk om filosofin.

Genomgående uttrycker han en djup kritik mot samtidens biolo‐

Unum 6

giska naturalism. För honom var västerlandet och kristendomen ett, och hans såg i kommunismen och nazismen ett hot mot dessa grundvalar.

1927 hade han blivit lärare vid arbetarrörelsens folkhög‐ skola Brunnsvik, nära Ludvika.

1932 beordrades han till rektor där och blev kvar till sin pension 1959.

Sedan han blivit änkling 1944 gifte han om sig med fil.mag. Rut Davidsson (1909–1996). Hans självbiografi "Minnen och medita‐ tioner" (1942) är en i tidens anda symbolrik framställning av hans intellektuella upplevelser och utveckling. Han har även skrivit dikter, som var mycket populära bland hans elever. Han påpekade ofta i föredrag och tidningsartiklar Katolska kyrkans stora betydelse vid formandet av den europeiska kul‐ turen, och för Sveriges del påpekade han monarkins betydelse som en historisk och kulturell faktor i vår identitet".

Broder Johannes skriver vidare om hur han mellan 21-22 februari 1964 deltog i samtals‐ dagar med Alf Ahlberg på S:t Davidsgården. "De handlade om den ryske författaren Fjodor Dost‐ jojevskij. Alltsedan dess har jag

varit tagen och gripen av dennes böcker och livsvisdom. Dr Ahlberg kallade honom "den sjätte Evangel‐ isten", efter de fyra i NT, Matteus, Markus, Lukas och Johannes; som den femte J.S. Bach. Dostojevskij behöver av mig här ingen presentation. Han är erkänd, välkänd och beundrad, en profet, som förutsåg de olyckor Ryss‐ land skulle komma att drabbas av".

1966 Den 7 juli 1966 skriver broder Jo‐ hannes att han fick skjuts av Bo Ahlstedt, en son till Nils-Hugo Ahlstedt, till Rättvik och S:t Dav‐ idsgården.

"Det var gott att vara tillbaka. På Stiftsgården hade jag samtal med Nils-Hugo Ahlstedt, och på S:t Dav‐ idsgården installerade jag mig.

Den 11 juli hade jag ett kärt möte med dr. Alf Ahlberg och med Kerstin Rydgren fick jag göra en ut‐ flykt till Elsa Bengts i Västberg. De sistnämnda ingick i S:t Davidsgår‐ dens personal.

Den 12 juli kom broder Bengt till Rättvik. Father Hugh och Father Oswald från SSF i England var även på plats, och Fr. Hugh ledde den 12– 16 juni en retreat på S:t Dav‐ idsgården, i vilken bland andra biskop Bengt och fru Ingeborg Sundkler del‐ tog".

Unum 7

1967 Den 28 januari 1967 kom broder Johannes ännu en gång till Rättvik och S:t Davidsgården.

"Jag fick besök den 30–31 januari av dr Börge och Jette Ahrensburg från Vittangi. Den 1 februari 1967 påbörjade jag min andra, längre tjänstgöringsperiod som husfar på S:t Davidsgården. Som husfar och efter‐ trädare till Signe Larsson utsågs jag formellt den 19 februari. Denna gång kom uppgiften att, förutom några kortare avbrott, vara fram till den 12 augusti 1970. En mycket om‐ växlande och berikande period.

Retreaterna har sin centrala kristna inriktning med daglig mässa, tideböner, meditationer och måltider i skön tystnad med klassisk musik.

Biskop emeritus Martin Lönnebo (1930–2023) och karmelit‐ munken Wilfrid Stinissen (1927– 2013) är två personer, som har följt S:t Davidsgården genom åren. De är båda några av de mest efterfrågade retreatledarna och mest lästa förfat‐ tarna. De är båda också mystiker. Just den kristna mystiken är viktig, enligt Per Mases.

För de flesta är det lite mag‐ pirrande att för första gången delta i en retreat; hur skall jag klara tyst‐ naden är den främsta frågan. Men väl på plats i en därtill inbjudande

miljö och efter de första timmarnas osäkerhet, går det som regel alldeles utmärkt. Deltagarna har dessutom möjlighet till personligt samtal med retreatledaren. Icke förty är det dock intressant, att understundom se vanligtvis världsvana och tillsynes självsäkra personer verka något os‐ äkra och vingklippta, när de först konfronteras med retreatmiljön, men, som sagt, man finner sig snabbt till rätta. En retreatgård är avsedd för avskildhet, meditation, vila och eftertanke. Dagarna präglas av gudstjänster, måltider, instruktion, vila och promenader.

Vanligtvis pågår en retreat i tre hela dagar (fyra nätter), under vilka man iakttar tystnad. Vid måltiderna förekommer oftast mu‐ sik, ibland högläsning; vid frukos‐ ten är det i allmänhet enbart tystnad som gäller.

Söndagen den 9 juli firades S:t Davidsgårdens dag med hög‐ mässa i Rättviks kyrka och därpå följande procession till S:t Dav‐ idsgården, där det bjöds på kaffe och tårta. Vid detta tillfälle togs gårdens flaggstång i bruk. Några vänner har humoristiskt, och passande, kal‐ lat stigen till flaggstången för "Jo‐ hannes-Strasse".

Broder Johannes beskriver vidare att domprost Per-Olof

Unum 8

Broder Johannes framför den då öppna eldstaden i S:t Davidsgårdens brasrum.

Sjögren från Göteborg ledde en retreat den 24–27 oktober. På Stiftsgården ägde ett samtal rum mellan biskopen i Västerås, Sven Silen, och den katolske biskopen i Sverige, John Taylor.

"På julafton var det dopp i grytan på Stiftsgården. På kvällen hade sr Berit Carlholm, Monica Ankarstrand och jag en julekväll på S:t Davidsgården, som avslutades med midnattsmässan i kapellet, dit många personer sökt sig. På an‐ nandag jul var jag med syster Berit på kyrkkaffe hos Sune och Maja Garmo".

1968 "Den 22–26 januari hölls eku‐ menisk retreat. Däri deltog bland andra arkimandriten i den grekisk ortodoxa kyrkan i Stockholm, Nikolaus (Klaus) Stengler (född i Hamburg 1936). Han och jag kom att bli goda och mångåriga vänner.

Han blev senare präst i Svenska kyrkan och tjänstgjorde under flera år i Sala, där jag ibland träffade honom.

Den 27 januari åkte jag i bil med prästen Sune Garmo från Rättvik till Bröderna i Barkarö.

Dagen därpå var det i

Unum 9

biskopsgården Västerås uppvaktning för biskop Silén, som fyllde 60 år.

Den 8 mars flyttade jag själv för en tid från S:t Davidsgården till Lindborgs härbre, mellan S:t Dav‐ idsgården och Stiftsgården. Det var avskilt och "mysigt" och samtidigt "nära till jobbet". Jag flyttade senare tillbaka till personalrum på S:t Dav‐ idsgården.

Den 16 mars var det up‐ pvaktning för Stiftsgårdens föreståndare Nils-Hugo Ahlstedt, som fyllde 50 år. Han och hans maka Gunnel (+1995) var på kvällen värdpar vid en festmiddag, vid vilken bland andra paret Wohlfahrt deltog. Det bjöds också på under‐ hållning. Den 20 mars kom Moder Helena från Birgittassystrarna i Djursholm till S:t Davidsgården och stannade till den 26 mars".

Råberget Broder Johannes berättar att han och br Mikael för första gången, den 21 mars, S:t Benedikts dag, be‐ sökte Råberget i Orsa finnmark.

"Man tog av till höger strax efter Noppikoski. Vi fick skjuts av Helmer Eriksson från Stiftsgården. Från Noppikoski åkte vi skidor, 3 km, till det öde huset på Råberget. Den som tipsat mig om detta hus var prästen Olof "Hampan" Hambraeus, (+2005),

mest känd som skaparen av Ham‐ regårdens pojk- och flickby i Hornberga utanför Orsa, gift med politikern Birgitta Hambraeus.

Detta besök på Råberget blev upptakten till att vi, Mikael, Paul Vanhanen, som anlände till S:t Davidsgården från Åbo den 26 mars, och jag efter bara halvannan månad slog oss ned där, i början av maj.

På Råberget var det "äventyrligt". Alltnog, köket sattes i stånd, vi inredde våra sovrum och gjorde ett mindre rum till kapell.

Där bad vi tideböner fyra gånger om dagen. Psaltarpsalmerna bad vi, en av oss i taget i regel, på fin‐ ska respektive svenska.

Den 5 maj kom Per och Elsa Mases samt sr Monica Persson på kärt besök. Det låg nysnö på backen, och till mods var jag knappast uppåt, dock ej "under isen". Deras besök "lyste upp", och de förde diverse livsmedel med mera med sig.

Den 11 maj var jag till‐ sammans med dr Ahlberg och ståthållarparet Wohlfahrt på besök hos Nils-Hugo och Gunnel Ahlstedt. Det fanns en del att prata om.

Den 12 maj skjutsade mig Rune Lindborg tillbaka till

Unum 10

Mellan 1968 och 1979 fanns en kommunitet på Bergmansgården i Östra Råberget, ofta kallad ”munk‐ arna på Råberget”.

Mikael och Paul från Finland bodde på Råberget några år där man levde gott och odlade grönsaker.

Fotograf: Martin Persson. Orsa bildarkiv.

Råberget, dit även Per Mases, Bo Ahlstedt, Per-Olof Eriksson och "Kalle" från Stiftsgården kom på besök. Det var uppmuntrande. Per Mases stan‐ nade över natten och firade följande morgon den första nattvardsmässan med oss tre på Råberget". Ångest Så beskriver broder Johannes svårigheterna som ledde fram till att han lämnade Råberget.

"Inför uppbrottet till Råberget och "okända öden" hade jag ömsom oro, ömsom tillförsikt. Jag upplevde dock, att det var något jag måste våga för att omsätta tro i handing. Jag var glad över, att br Mikael och br Paul var så nöjda med flytten till Råberget och

möjligheterna deras där. Det stärkte mig i tron, att det varit ett riktigt beslut att flytta dit.

Icke förty blev jag under de föl‐ jande dagarna och nätterna alltmer os‐ äker på min plats där. För första, och hittills enda, gången fick jag ångestkänslor. Jag hade tagit på mig något jag ej mäktade med, kändes det som. Natten till den 16 maj blev ångestkänslan allt starkare. Tidigt på morgonen den 16 maj steg jag upp, skrev en hälsning till bröderna, vandrade till Noppikoski, åkte buss till Orsa och liftade därifrån till Rättvik.

Där stod jag nu i min "fanflykt". Jag uppsökte fr Nils-Hugo och sr Monica Persson och redogjorde för min situation och ångestkänsla. De var mycket för‐

Unum 11

stående och redobogna att hjälpa mig.

Jag var lättad. Sr Monica Persson menade att det var en trosuppgift för dem att både hjälpa mig till rätta igen och hjälpa de båda bröderna på Råberget att fortsätta där. Hon påpekade, att hon, fr Nils-Hugo, Per och Elsa Mases hade satt sin tillit ej till min förmåga utan till Guds. Hon var så klok och insiktsfull, det glöm‐ mer jag aldrig. Tack!

Den 18 maj kom br Bengt Högberg från Barkarö till Rättvik.

Det var synnerligen gott att få tala med en medbroder om min egen situ‐ ation. Br Bengt är för övrigt en my‐ cket omdömesgill och vederhäftig person, därtill "östgöte, Gud ske lov", som de säger i Östergötland. Tillsam‐ mans med honom åkte jag i bil upp till br Mikael och br Paul för att för dem klargöra min position och bered‐ villighet från personal på Stifts‐ gården och Bröderna i Barkarö, att även framledes uppmuntra, besöka och finnas till hands för dem båda och Råberget.

Vi firade mässan tillsam‐ mans, och det var en fin gemenskap.

Under resan dit hade jag dock oroliga tankar och skämdes något för "mitt avhopp". Men, som det heter i en svensk psalm, "Han själva skadan tvingar att bliva oss till gagn".

Sålunda lämnade jag denna dag,

Eriksdagen 1968, kommunitetslivet på Råberget, som nu de båda finska bröderna fick och kunde fortsätta utveckla efter sina tankar och ideer.

När sommaren kom, visade det sig vilken kapacitet de hade att bruka jorden och finna sig väl till rätta på platsen. Br Mikael hade förunderligt "gröna fingrar". Varje besökare dit blev djupt imponerad, och jag var tacksam för att det hela utvecklat sig så väl, både personligt och praktiskt, för båda parter. Deo gratias! Bröderna förblev där i flera år.

Den 25 maj en lördag, åter‐ inträdde jag i tjänst på S:t Dav‐ idsgården, där man under min korta frånvaro på tre veckor ej hunnit utse någon efterträdare. Fr Gunnar We‐ man var på besök, varför jag hade tillfälle samtala med honom. Den 26 maj firade dominikanpater Jean Paillard från Lund katolsk Mässa i S:t Davids-gårdens kapell. Den 29 maj var jag med Per och Elsa Mases åter till Råberget, där Per firade mässa med oss.

Den 16–17 juni hade jag givande samtal med fr Nils-Hugo, Per och Elsa Mases samt sr Monica Persson. Den 17 juni en måndag, firade p. Rene Kieffer, då ännu dominikanpater, katolsk Mässa i S:t Davidsgårdens kapell".

Unum 12

Den blinda haren på innergården och besök på Berget av två medbröder 1969.

1969 Broder Johannes fortsätter att be‐ skriva händelser under år 1969.

"Den 25 mars var jag åter i Rät‐ tvik. Vissa dagar företog jag där en skidtur. Med Grethel Olsson, mu‐ siker från Stockholm, plockade jag sälgkvistar till Palmsöndagen, den 30 maj, då de välsignades. De erin‐ rar om Jesu intåg i Jerusalem ( Joh 12:13); där kan man dock använda sig av palmkvistar!

Den 1 april, i Stilla Veckan, åkte jag i bil med Sune Garmo och hans barn, Grethel Olsson och Ida Rosse från Varkaus i Finland till Råberget, där Sune Garmo firade Mässa. Den 8 april var jag åter där, nu med prästen Paul Lundell.

Den 14–16 april vistades

jag hos Birgittasystrarna i Korsnäs, Falun. Innan de slog sig ner där, hade Moder Hilaria (Rom) och Moder Helena (Djursholm) gjort en utflykt dit från S:t Davidsgården.

Tillsammans med broder Stig be‐ sökte jag dem där för första gången 5 januari 1969.

Den 14 april besökte jag med Sven Helander, Falun (+2013) och Moder Helena i Korsnäs samt teol.prof.

Harald Riesenfeld (+2008) i Bjursås, där FKE (För‐ bundet för Kristen Enhet) hade ett intressant möte.

Den 27 juni kom pater Au‐ gustinus Fenz från cisterciensk‐ lostret Heiligenkreuz utanför Wien på besök och stannade ett par dagar.

Honom hade jag tidigare träffat

Unum 13

där. Den 28 juni firade han mässa i S:t Davidsgårdens kapell. Samma dag gjorde jag med honom en ut‐ flykt till Leksand och Tällberg.

Den 6 juni firades S:t Davidsgårdens dag med procession efter högmässan i Rättviks kyrka upp till gården och kyrkkaffet utom‐ hus med jättestor tårta.

"Råvarorna" till ett timrat personalhus vid S:t Davidsgården anlände den 11 juli 1969. Samma dag besöke jag med prästen Bengt Linvall Råberget.

Den 20 juli var författaren Kristina Hasselgren på besök.

Många är de mer eller mindre kända personer jag fått träffa och berikas genom på Stiftsgården och S:t Davidsgården.

Den 25 juli ledde biskop emeritus John Cullberg, Västerås, ett par dagar om och kring Dag Ham‐ marskjöld (1905–1961), FN:s tid‐ igare generalsekreterare. Hans liv och gärning har alltsedan pub‐ liceringen av hans vitbok "Väg‐ märken" "rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud" fascinerat mig. Hans "Väg‐ märken" är och förblir en klassiker.

1961 tilldelades Dag postumt No‐ bels fredspris.

Den 5 augusti var det palt‐ fest med personalen på S:t Dav‐

idsgården. Dagen därpå åkte jag i buss med Leif B. till Birgittasys‐ trarna i Korsnäs.

Den 10 augusti hade jag samtal med Whitbysystrarna från Order of the Holy Paraclete (OHP), en anglikansk systragemenskap, Birgit och Ingrid. De är båda svenskor men tillhörde OHP som ordenssystrar. Under en tid var de medarbetare på S:t Davidsgården och bodde, sedan Malungsstugan satts upp i dess närhet, i denna, i vilken de flyttade in den 11 januari 1970. En kort tid senare, och för en begränsad tid, utökades denna skara genom sr Birgitta, en svensk syster från en annan anglikansk kom‐ munitet, Wantage (CSMV), Com‐ munity of St. Mary the Virgin.

Den 16 september med‐ verkade jag följande dag i en sam‐ ling för folkpensionärer, vid vilken jag spelade gitarr och sjöng. Bland andra deltog dr Alf och fru Rut Ahlberg.

Den 22 september togs i S:t Davidsgårdens kapell en ny utgåva av Psaltaren i bruk.

Den 24 oktober kom fr Nikolaos (Klaus) Stengler till S:t Davidsgården, där han som vän till mig och som medarbetare kom att stanna länge. Han var präst i grekisk-ortodoxa församlingen i

Unum 14

Stockholm. Under dessa år i slutet av 60-talet var det politisk turbu‐ lens i Grekland (inte ovanligt) och därmed även i församlingen i Stockholm".

1970 "Den 23 april kom sr Birgitta Hörnlund från den anglikanska systrakommuniteten Wantage (CSMV) till S:t Davidsgården som en del av husfolket. Hon fick bo i Malungsstugan tillsammans med de två systrarna från OHP, Birgit och Ingrid.

Den 29 april var några av oss i husfolket, bland andra sr Berit och Siv Andersson, och såg den vackra och romantiska filmen "Sound of Music", som utspelar sig i Salzburg i Österrike.

Den 30 april ledde teol.dr Hans Hof, kyrkoherde en tid i Haparanda, och Lennart Koskinen (2003–2011, biskop i Visby) några dagar kring och om mystik.

Den 5 maj var husfolket hemma hos Rune och Margareta Lindberg och såg på TV den dråpliga filmen "Don Camillo".

Den 12 augusti 1970 avslutade jag min tjänst och vis‐ telse på kära S:t Davidsgården.

Gud vare tack för denna så rika tid, och varmt tack till alla

medarbetare där under årens lopp.

Och tänk så många fina och intress‐ anta människor jag fått träffa under de åren. Fru Anna Wohlfahrt körde mig till busstationen i Rättvik, vari‐ från jag åkte buss till Falun. Det var ett något dämpat farväl av henne och av alla vännerna i Rättvik, ty or‐ saken till uppbrottet mitt var, att min far John hemma i Kiruna var svårt sjuk i cancer, och han och mor Linnea behövde min närvaro."

Vår blinda hare och högläsning "På S:t Davidsgården hade vi under sensommaren och hösten haft en blind hare inne på gården. Vi hade hittat den som unge, sedan hans ögon hack‐ ats ut av fåglar. Vi gav honom namnet "Snulle" och vårdade oss om honom. En tid senare hittades han död, sedan han fallit offer för en her‐ melin. Vid luncherna på S:t Dav‐ idsgården förekom ofta högläsning, ofta ur någon under hållande bok.

Bland andra var Signe Larsson en mycket god högläsare; (+2012). Stun‐ dom lästes ur Astrid Lindgrens (+2002) böcker. Det hände vid ett tillfälle, att ett par unga studentskor ondgjorde sig över detta "borgerliga" och "omoderna" författarskap och ön‐ skade att vi skulle välja annan litter‐ atur. Detta var ju under de kulturradikala åren i slutet av 60-

Unum 15

Broder Johannes hälsar på den helige påven Johannes Paulus II. talet. Jag gick givetvis inte med på deras önskemål och sade, att antingen fick de "stå ut med" läsningen i fråga eller äta efteråt. De anpassade sig."

Medarbetare på Berget Broder Johannes skriver om medarbetarna som han mötte på Berget under dessa år, bland andra "diakonissan Berit Carlholm, Brita Lennius från Sjurberg, Edna Lager (+2009) från Porsgrunn i Norge, Rosa Watts från England, diakon‐ issan Margareta Enwall från

Stockholm, Anne Falck, Siv An‐ dersson med flera. Till återkom‐ mande besökare och tillfälliga medarbetare hörde bland andra Grethel Olsson (+2003), som senare kom att under många år vara föreståndarinna.

"Hon hade en underbar sångröst.

Medarbetarna väckte oftast gästerna med psalmsång i kor‐ ridoren på morgnarna. Nämnas skall även Margareta Lundberg från Skåne och "mina båda skydd‐ slingar" Leif Berglund (+1993)

Unum 16

från Göteborg, född i Kiruna, och Lars Tellgren (+1986) från Trelle‐ borg. Vidare Aina Larsson från Närke, Kerstin Rydgren (+1989) från Stockholm och Ann-Marie Warren (+2008) från Skara. Vi hade en mycket fin gemenskap och arbetsglädje. God gemenskap hade jag med flera av medarbetarna på Stiftsgården, inklusive familjerna Ahlstedt, Lindberg och Garmo samt Barbro Strömberg och Astrid Nyberg.

Under alla åren har för S:t Davidsgården pastor och föreståndaren Per Mases tillsam‐ mans med sin hustru Elsa varit både en ryggrad och ett ankare. Per fyllde 75 år i oktober 2009 och avgick då som föreståndare. Han efterträds i augusti 2010 av prästen Peder Bergqvist, som varit stationerad i Boden (Överluleå församling). Per Mases avled på julafton 2010".

Upptagande i Katolska kyrkan Broder Johannes berättar i sina memoarer om hur han, br Bengt Olof Kälde och br Jan Ove upptogs i Katolska kyrkans fulla gemenskap den 6 augusti 1981, Kristi förklarings dag, i Kloster Erlachs kapell.

"Den som upptog oss och därvid sm‐ orde våra pannor med helig olja, ett tecken på den Helige Andes utgjut‐ ande/konfirmation, var professor Hörmandinger från Linz, på upp‐ drag av biskopen i Linz stift, Alois Wagner. Som fadder för br Bengt Olof stod Wolfgang Junk och för mig Dr. Alfred Haslinger. Högtiden övergick så i själva mässan, nattvardsfirandet.

En av deltagarna i akten var den gode vännen och katolske prästen Theodor Rohner, som kommit resande från Vorarlberg. Från Elisabethinen deltog Sr. Ludowika och Sr. Berna‐ dette.

Jag är mycket tacksam för denna dag och för detta steg. Jag brukar säga: "Jag tog svenska psalmboken med mig och gick över till Katolska kyrkan!" Efter högtiden i kapellet vidtog mottagning med mat och dryck samt tal av Dr. Haslinger.

En glädjens dag.

Det var i och för sig inget stort steg för vare sig Bengt Olof eller mig, enär vi, och Östanbäcks kloster, i hög grad hyste en katolskt inriktad syn på teologi och liturgi. Vi blev det vi egentligen redan var, katoliker.

Detta innebär dock ej, att man förnekar ens kristna uppväxt i annat samfund. Ej heller att man sväljer allt katolskt med hull och håg.

Unum 17

Man har ju kvar sitt eget samvete och sin kritiska bedömningsförmåga.

Det innebär emellertid, att man valt att tillhöra en kyrka, där tro och lära ej växlar med tidens mode utan har sin fasta förankring i teologi och tra‐ dition, i läroämbetet, som Påven företräder.

Mina medbröder i Östan‐ bäcks kloster blev som sagt ställda inför fullbordat faktum vad gällde min övergång till Katolska kyrkan.

Den kom dock ej att innebära, att jag lämnade eller utslöts från klostret. Jag har alltjämt (2009) en formell tillhörighet dit, även om jag sedan 1986 lever civilt i Kiruna och åtar mig diverse uppdrag här. Jag är så att säga, och om man så kan säga, "munk på distans". Klostrets husfar. teol.dr Caesarius Cavallin, har varit och är mycket generös mot mig i min ställning, och när jag besöker klostret, är jag "upptagen innanför murarna", det vill säga har en plats i ge‐ menskapen och i koret och bär habit.

Något år senare, alltså efter 1981, kom ytterligare två bröder i klostret att ta steget över till Katol‐ ska kyrkans gemenskap. nämligen Bengt Högberg och lngmar Svanteson. De var båda prästvigda i Svenska kyrkan. De kom att gen‐ omgå kompletterande katolsk teolo‐

giundervisning i benediktink‐ lostret Abtei Gerleve i Munster‐ land under år 1983 och senare vigas till katolska präster. Sedan ett antal år är br (pater) Bengt inlemmad i Abtei Gerleves klostergemenskap medan br (pater) lngmar lever och verkar i Skåne, i det 2009 färdigbyggda Helige Be‐ nedikts kloster, invid det kvinnliga benediktinklostret Mariavall nära Tomelilla. På så vis utgör vi fyra grundarmunkar i östanbäcks kloster (1970) "kvartetten som sprängdes". Vi var dock alla fyra samlade i klostret vid 25-årsju‐ bileet av dess invigning den 20 juli 2000; "Happy days are here again", skulle man ha kunnat sjunga".

Alf Ahlbergs begravning 1979 Broder Johannes påminner om att Alf Ahlberg var med och tog det första spadtaget till S:t Dav‐ idsgården 1961.

"Efter hans bortgång var jag av hans maka Rut inbjuden till be‐ gravningen i Ludvika kyrka och den efterföljande middagen i en trängre krets den 2 februari 1979.

Ståthållare Sixten Wohlfahrt med maka Anna deltog ävenledes. Vid begravningsgudstjänsten repres‐ enterades Stiftsgården i Rättvik

Unum 18

av husmor Margareta Lindborg.

Det var hon, som fann honom medvetslös i hans rum på Stifts‐ gården. Hon hade den goda vanan att varje morgon gå med morgonkaffe till honom. Kvällen innan hade han till henne sagt, att hon kunde komma lite senare än sjutiden nästa morgon, för han kände sig trött. Margareta gick på morgonen dock tidigare än avtalat till hans rum. Vid skrivmaskinen hade han på kväl‐ len varit sysselsatt med en tysk översättning. Margareta fann honom medvetslös i sängen. Alf Ahlberg dog i ambulansen på väg till Mora lasarett".

Nils-Hugo Ahlstedts död 29 oktober 1984 avlider NilsHugo Ahlstedt, som betytt så mycket för Stiftsgården, S:t Davidsgården och Heliga Kor‐ sets Brödraskap.

Broder Johannes deltar tillsammans med broder Bengt Högberg vid begravningen i Rättviks kyrka.

S:t Davidsgården 25 år Broder Johannes skriver vidare om hur han den 19 november 1987 anlände till Rättvik.

"I Rättvik åker jag i taxi med Fru Anna Wohlfahrt och Märta

Rydell till Stiftsgården, varifrån jag senare går till Meditationsgården, där jag vilar. Senare deltager jag på Stiftsgården i firandet av S:t Dav‐ idsgårdens 25-årsjubileum. Biskop Arne Palmqvist från Västerås högtid‐ stalar.

20 november firas katolsk mässa i Stiftsgårdens gamla kapell av karmelitpater Wilfrid Stinissen. I detta kapell stiftades 14 februari 1960 Heliga Korsets Brödraskap (HKB).

Jubileums-konferensen fortsätter, och jag simultantolkar till tyska för teol.dr Wolf från Leipzig i Östtyskland (DDR).

Jag träffar under dagen bland andra biskop Gunnar Weman, Mar‐ gareta Lindborg, husmor på Stifts‐ gården, och Margareta Enwall, som arbetat på retreatgården.

På konferensen håller prästen och psykologen Ove Wikström ett int‐ ressant föredrag. På kvällen är det festmiddag på Stiftsgården, varvid även jag inbjuds att säga något. Jag var husfar på S:t Davidsgården under åren 1967–1970.

24 juli öppnas på Sti‐ ernhööksgymnasiet i Rättvik en CIOFF-konferens; det är en interna‐ tionell sammanslutning för folklore‐ grupper. Här är jag inbjuden att senare hålla ett föredrag. På eftermid‐ dagen promenerar jag åter till Mar‐

Unum 19

gareta och Rune Lindberg på Ka‐ plaberget och tillbringar resten av dagen och kvällen där med grillning och annan mat samt dryck och goda samtal.

På S:t Davidsgården träffar jag den 26 juli bland an‐ dra Grethel Olsson, god vän sedan länge och den vackra Solgården.

"Skall inte Broder Johannes ha en bulle till?"; hon känner till mitt bullintresse! Jag besöker sedan Britta Lennius, som bor i närheten. Hon var under min tid på S:t Davidsgården (1967– 1970) husmor där; en fin och duktig dalkulla med glimten i blicken."

2010 "Den 14 februari 2010 åkte fader Caesarius, pater Bengt och jag i bil via Falun till Rättvik; vid ratten satt klostrets medarbetare Jeanette. I Rättvik, dit vi åkte genom ett soligt och vackert vin‐ terlandskap, väntade några goda vänner på oss för att deltaga i högtidlig hållandet av 50årsminnet av Heliga Korsets Brödraskaps bildande. Det var Per Mases, långvarig präst och föreståndare vid S:t Dav‐ idsgården, maka Elsa, Sune Garmo, pensionerad Rättviks‐

präst med maka Maja, dominik‐ ansyster Veronica från gemenskapen på Berget, församlingsprästen KarlJohn Rudman, Rättvik, Lave Regnell från Skåne samt Ingrid Eriksson från Berget.

Tillsammans vandrade vi den korta biten till Rättviks kyrka, där vi hade en kort andakt i koret i form av tidebönen Non, varefter vi gick till Nils-Hugo Ahlstedts och hans familjs grav, dit en stig skottats, och där vi nedlade en krans från klostret, sjöng sv.ps. 204 och bad bönen för de hädangångna. På kyrkans trappa togs sedan ett gruppfoto, innan vi vandrade tillbaka till Stiftsgården, där vi besökte det tidigare kapellet i "övre våningen", där Heliga Korsets Brödraskap hade instiftats den 14 februari 1960.

Därefter samlades vi till samtalsutbyte och kaffe. Bröderna re‐ dogjorde kort för brödraskapets utveckling, tillkomsten av Östanbäcks kloster, br Bengts, br lngmars och min konversion till Katolska kyrkan i början av 80-talet, om den nuvarande ekumeniska situationen och statusen för klostret. Fader Caesarius framhöll det "andliga test‐ amente" framlidne biskop Bertil Gärtner i Göteborg (+2009) givit honom innan sin död med orden "han är Er biskop"; han hänsyftade då på Unum 20

Det var på den tiden då man kunde se Broder Johannes laga blåbersgröt och systrar och bröder på sparktur. den katolske biskop Anders Ar‐ borelius. Denna hänvisning sys‐ selsätter mycket fader Caesarius, samtidigt som han och klostret ej vill bryta gemenskapen med de trogna vännerna i Svenska kyrkan, oasrörelsen och de karismatiska grupper, som under senare år sökt sig till klostret och med Bröderna där fått en alltmer djupgående relation. Sys‐ ter Veronika OP sade sig, liksom br Bengt och br Johannes, förstå denna "dubbla position" men undrade, vad som finns kvar av apostolisk tro och ordning i den officiella Svenska kyrkan. Ett aktuellt och smärtsamt dilemma för många apostoliskt troende i Svenska kyrkan.

När jag tog farväl i Stifts‐ gårdens entre, hann vi hälsa på vännerna Margaretha och Rune Lindborg, långvarig husmor här och han kantor. Bröderna besökte S:t Davidsgården, innan de återvände till Östanbäcks kloster, varifrån br Bengt skulle återvända till Abtei Gerleve följande dag. Jag bjöds av Margaretha att delta i middagen i stiftsgårdens matsal. Därefter pro‐ menerade jag till Runes och Mar‐ garethas vackra hem och hus i Kaplaskogen, där jag installerade mig och vilade, tills de återkom från Stiftsgården. Jag har ofta haft förmånen besöka dem här, också un‐ der mina år på S:t Davidsgården 1963–64 och 1967–70.

Unum 21

Den 26 september 2010 installerades prästen Peder Ber‐ gqvist som föreståndare på S:t Davidsgården i Rättvik. Den 20 oktober 2010 upptogs hans företrädare och gårdens trotjän‐ are, Per Mases, i Katolska kyrkan".

Broder Johannes citerar så tidningen Dagen: "Den tidigare föreståndaren för Stiftelsen Berget i Rättvik, Per Mases, avled på julafton. Per Mases var föreståndare för Ber‐ get 1984–2010. Han blev 76 år.

Han har betytt oerhört mycket för många människor som själasörjare och biktfader.

Hans undervisning präglades av Johannes, evangelistens, kär‐ leksbudskap, säger Peder Ber‐ gqvist, som i somras efterträdde Mases som föreståndare för stiftelsen. Bergqvist säger att tonen i Mases liv var glädje, lovsång och kristen mystik.

På Berget är vi omslutna av den frid och den kärlek han utstrålat under sitt jordiska liv. Han är nu mer le‐ vande än någonsin och får up‐ pleva det stora mysterium han predikat om under sin långa prästgärning, säger Peder Ber‐ gqvist.

Peter Halldorf, verksam vid kommuniteten på Nya Slottet Bjärka-Säby, säger att Per Mases var en gränsöverskridande gestalt.

På ett ovanligt sätt förenade han en radikal kristen identitet med en öppen och generös hållning för sökande människor i det mångfa‐ cetterade andliga landskapet.

Per Mases förkroppsligade epitetet "mystiker". Bönen genom‐ syrade hans liv, helgonen var hans bästa vänner, ekumeniken hans hjärtefråga, och för den sårade och sökande medmänniskan tycktes han ha oceaner av tid.

För otaliga människor över hela Norden var Per Mases en äl‐ skad och högt värderad andlig fader.

Hans jordiska uppdrag är nu avslutat. I skyn av vittnen som omger oss har vi benådats med ännu en förebedjare, säger Peter Halldorf.

Per Mases konverterade i höstas till Katolska kyrkan. Han var då märkt av sjukdom.

- Jag har en glädje och frid invärtes.

Det kroppsliga bryts ned, men det är liksom en annan sak."

Unum 22

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Om det heliga dopet Markus Asketen Artos 2016 Vi själva lever i religionsfrihet och i en, traditionellt sett kristen kultur, men vad kan vi egentligen om dopet? Markus Asketen levde i Mindre Asien på 400-talet och var inte främmande för att resonera kring olika dogmer med oliktänkande. Denna skrift är byggd kring just en sådan diskussion och blir på det viset en handledning för oss till begrundan av detta för oss kristna grundläggande sakramentet; dopet.

Uppdrag själavård Esbjörn Hagberg, Gunilla Löf Edberg Verbum 2016 Det senaste decenniet har inte bjudit på alltför många böcker om just själavård. Därför är det mycket glädjande att denna bok utkommit där författarna delar med sig av sina egna erfarenheter.

Boken är strukturerad enligt följande: själavård i församlingen, i teologin, i det enskilda, specifika mötet. Sist berörs vad en själavårdare är, som en vägledning för nya intresserade av just själavård.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag, fredag, lördag kl. 14-16 onsdag och söndag till kl. 14-15 Kontakt: bokladan@berget.se Unum 23

S

ommarens arbetsdagar kommer att genomföras mellan 8–12 juni.

Varmt välkommen att delta i dessa dagar av bön, arbete och gemenskap.

Anmälan sker till: info@berget.se.

Samma vecka inbjuder vi till årsmöteshelg. S:t Sigfrids Boklåda har årsmöte fredagen den 12 juni kl.

19.00.

Stiftelsen Bergets huvudmän är inbjudna till ett samtal om Berget och dess verksamhet den 13 juni 2024 kl 10.00–12.00.

Stiftelsen Bergets Vänförening och huvudmannaförsamling har årsmöte lördagen den 13 juni kl.

12.00. Samma dag kl. 14.30 kom‐ mer Bergets föreståndare f. Peder Bergqvist hålla ett årsmötesföredrag.

Föredraget utgår från att det i år är 800 år sedan S:t Franciskus av As‐ sisi (1182–1226) dog. Vi kommer också att i anslutning till detta ge Skogskapellet ett nytt namn som på något sätt anknyter till S:t Fran‐ ciskus.

Under stormen Johannes var det en del träd på vår mark som föll.

Mellanskog kommer att ta tag i detta under våren.

Insamlingen till de nyomklädda

fåtöljerna i S:t Davidsgården har varit lyckad. En hel del av Bergets vänner har bidragit till att "sponsra en stol" med valfritt belopp.

Vi fortsätter med insamlingen till energibesparande åtgärder. Vi har redan installerat fyra luftvärmepumpar, vilka kostat drygt 30.000:styck.

Med tacksamhet tog vi emot löftet från en av Bergets vänner om att skänka oss en ny "begagnad" bil.

Några saker som står på dagordnin‐ gen under detta år är att införskaffa en ny diskmaskin till S:t Davidsgår‐ dens kök. Det har uppstått en vat‐ tenskada i taket till Meditationsgårdens kök, vilket be‐ höver åtgärdas. Meditationsgårdens brasrum behöver också renoveras på grund av läckage vid skorstenen.

Vi gläds över att det finns personer som visat intresse för att vilja prova på livet i vår kommunitet på Berget.

Vi har fyra lägenheter som väntar på att fyllas. Allt annat viktigt finns redan: bönelivet, arbetsuppgifterna och gemenskapen.

I fortsatt bön för Berget och för alla som har en samhörighet till denna helande och fantastiska miljö.

Unum 24

f. Peder Bergqvist, föreståndare

Franciskusåret - en tid för andlig förnyelse i franciskansk anda Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

P

åven Leo XIV har utropat ett särskilt ”Franciskusår" för att fira 800-årsdagen av S:t Franciskus död (1182–1226). Förhoppnings‐ vis kan år 2026 bli en tid för autentisk andlig förnyelse, uni‐ versellt men också i vårt land. Vår egen kultur behöver återigen in‐ spireras av S:t Franciskus anda. I vår oroliga, splittrade värld, där det overkliga, virtuella, sociala medier, AI med mera, tar över det verkliga kroppsligt mänskliga livet, sporrar den fattige mannen i Assisi oss efter Kristi inkarnator‐ iska modell. S:t Franciskus person och liv erbjuder inga tekniska lös‐ ningar utan är istället en autentisk

källa till frid och fred, med Gud, mellan människor, med skapelsen, med oss själva och med kyrkan.

Man kan dock känna en viss oro för att endast de banala berät‐ telserna och klichéerna om S:t Fran‐ ciskus kommer fram under detta år.

Därför är det viktigt att släppa fram och ta till sig honom med nya ögon.

Själv har jag upptäckt det man kan kalla franciskanska andliga övningar, vilka hjälper oss att bevara enkel‐ heten, som betonar viljan, kärleken, medelvägen mellan förnuft och känsla, där hela människan går till‐ sammans, är samlad, och helheten av livet samt teologi, filosofi, vetenskap, konst, hantverk, Guds skapelse och vardagslivet i en mystik syntes.

Unum 25

S:t Bonaventura nyformulerar bilden av S:t Franciskus: från den barnslige, lekfulle, halvgalne trubaduren, till den korsmärkte, lid‐ ande tjänaren. I Legenda Maior, Bonaventuras stora franciskusbio‐ grafi, porträtteras S:t Franciskus som en helig man av kött och blod, på motsvarande sätt som den ink‐ arnerade och förhärligade Kristus var kött och blod. Bakgrunden finns i Bonaventuras Theologia crucis (hans korsteologi). Genom bilden av Franciskus som stigmatiserad vill han visa fram en perfekt målning av likheten mellan Kristus och Fran‐ ciskus, alltid i en omläsning av fräls‐ ningshistorien.

Korset utgör mittpunkten i tillvaron, som ett möte mellan himmel och jord, mel‐ lan mysterium och uppenbarelse, mellan den oskapade Guden och den inkarnerade Guden, som på ett outplånligt sätt märkte S:t Fran‐ ciskus kropp och själ.

Så bilden som Bonaventura tecknar är Franciskus som en kris‐ tuslik person, en ikon för den korsfäste Kristus. Det betonas genom berättelsen om hans stigmata (Kristis sårmärken) och hans trans‐ itus (hans död). Franciskus kom som ett tecken på den yttersta tiden.

Han hänvisar till gestalterna Elia och Johannes Döparen, Franciskus

som den sanna fredens ängel, ljuset som vittnar om Kristus, den som kommer inför Herren för att bereda hans väg i den högsta fattigdomens öken. Franciskus gestalt presenteras som full av en serafisk ande, vilket gjorde honom till en unik person.

Hans liv och hans uppdrag blev ett upplyftande, som förenade himmel och jord, och som från skapelsens gudsspår stiger upp i grader av kon‐ templation tills den når förening med Gud. Denna apokalyptiska vis‐ ion av den helige Franciskus gestalt, hämtas från bilden av ängeln med det sjätte sigillet i Uppen‐ barelseboken: ”När det sjätte sigillet öppnades, såg jag”, säger Johannes i Uppenbarelseboken, ”en annan ängel stiga upp från soluppgången, med den levande Gudens sigill” (Upp 6:12, 7:2, Legenda Maior, Prol 1.7– 9).

Franciskus presenteras i ett eskatologiskt ljus som den levande representationen av Kristi förhärli‐ gade kropp som bär tecknen på lid‐ andet. Hans uppdrag var att teckna dem som hade kallats att leva i fat‐ tigdom och botgöring med det bib‐ liska Tau. "Det som ska förstås troget och fromt i detta sammanhang är inte bara hans ämbete, att kalla till gråt och klagan, rakat huvud och säcktyg om livet, att märka pannorna

Unum 26

på de klagande och sörjande männen med Tau-tecknet ( Jes 22:12, Hes 9:4), att teckna dem med botgörelsens kors och klä dem i hans korsformade habit; utan ännu mer genom ett obestridligt vittnesmål om sanningen, med likhetens sigill (Hes 28:12) av den levande Guden, nämligen den korsfäste Kristus (1 Kor 2:2), som var inpräglat i hans kropp, inte genom naturens kraft eller mänsk‐ lig skicklighet, utan genom den förunderliga kraften hos den le‐ vande Gudens Ande" (2 Kor 3:3, Legenda Maior 2.2–2.4).

Det är som om Bonaventura vill säga att Kristus, korsfäst och förhärligad, levde återigen i den helige Franciskus kött, som deltar i samma medling mellan den fallna mänskligheten och Fadern, genom Sonens handling. Kristus den korsfäste är den levande Gudens sigill. Detta sigill, eller sakrament, präglas på Franciskus kropp med den Helige Andes kraft. Bonaven‐ tura ser Franciskus som ängeln som reser sig från öster med den levande Gudens sigill.

Hur detta gick till beskrivs av Bonaventura som en andlig resa som sker genom att Franciskus blir renad, upplyst och förenad med Gud. Bonaventura beskriver hur

Franciskus blir fastnaglad vid korset, som en slags reningsprocess. Den gudomliga illuminationen uppnås genom en kombination av erfaren‐ het, förnuft och själens närhet till det gudomliga ljuset. Ljuset från den treenige Guden tar över mer och mer i Franciskus liv, vilket leder fram till stigmatisering, höjdpunkten i fören‐ ingen med Kristus, den korsfäste.

Här finns trefaldiga dimen‐ sionen av rening, upplysning och förening (Via Purgativa, Via Illumin‐ ativa, Via Unitiva), de tre stadierna i det andliga livet eller den trefaldiga dynamiken i andlig växt. Det är med tron, hoppet och kärleken som vi förenas med Gud och får de natur‐ liga förmögenheterna att fullkomnas.

Förståndet kan hjälpa oss en bra bit, men kommer vi in på djupa vatten, måste tron rena vårt förstånd.

Kärleken renar viljan, så att vi mer och mer blir överrumplade av Guds kärlek. Vi kan inte nå ända fram med vår vilja, endast med kär‐ leken.

Hoppet renar vårt minne och riktar oss framåt. Vi är präglade av vår historia, vissa erfarenheter och minnen, vilka gör det svårt för oss att gå in i Guds närvaro. Vi tyngs ofta av våra minnen och vågar inte lita på att Gud kan ingripa i vårt aktuella liv. Därför behöver vi hoppet. Ev‐

Unum 27

igheten tränger redan nu in i tiden ”Nu fäst vid Kristus på korset, både genom hoppet och befriar oss från till kropp och själ, brann Franciskus tidens förbannelse och instängdhet, inte bara av en serafisk kärlek till så att vi kan inrikta oss på Guds ev‐ Gud utan törstade också med den korsfäste Kristus efter den stora ighet och Guds nu.

Förutom att våra sinnen mängden som skulle bli frälsta. renas blir de också upplysta, illumin‐ Eftersom han inte kunde gå på erade och formade så att de leder till grund av spikarna som stack ut från föreningen med Gud i extatisk kär‐ hans fötter, lät han bära sin halvdöda kropp genom städer och byar för att lek.

Mötet med den spetälske blir väcka andra att bära Kristi kors” den första lektionen i korsets skola (Legenda Maior XIV.1).

Korset är ett ledmotiv på S:t för Franciskus. Den spetälske Franciskus andliga resa, en väg att presenteras som en ikon av Kristus på korset, som, enligt profeten Jesa‐ imitera och vandra för att till sist, i jas uttryck, framstod "föraktad som brinnande kärlek kunna dö med en spetälsk". Det finns en verklig Kristus på korset. Att Franciskus kontakt, en fysisk kontakt, med lid‐ reste iväg och predikade för andets mysterium. Samme Kristus, muslimerna ser Bonaventura som ett som visar sig för Franciskus fäst vid direkt resultat av hans brinnande ett kors, visar sig för honom på ett kärlek till Kristus. ”Jesus Kristus, den mycket verkligt sätt i den spetälskes korsfäste, vilade alltid som myrra i person, vars kropp blir ett sakrament hans själs famn, till vilken han längt‐ av den korsfäste Kristus, av honom ade efter att bli helt förvandlad som framstod föraktad som en genom att upptändas av extatisk kär‐ lek." Driven av denna gudomliga spetälsk.

Den sakramentala aspekten kärlek ville Franciskus dö martyr‐ av lidandets tecken i Franciskus stig‐ döden för att kunna ge ett yttersta matiserade kropp är kopplad till vittnesbörd om kärlekens kraft.

Bonaventura ville med sin denna representation av den spetäl‐ ske. När Franciskus kommer ner franciskusbiografi presentera Fran‐ från berget La Verna, blir hans ciskus som en ikon, en levande och kropp, trots att den var mycket svag, dialogisk framställning av Kristus ett levande tecken på korsets kraft. den korsfäste, av korsets visdom som Bonaventura presenterar Franciskus förvirrar denna världens visdom. på följande sätt: Unum 28

Kyrkolärare 3. S:ta Teresa av Jesus Fader Peder Bergqvist, föreståndare för Stiftelsen Berget.

S:ta Teresa av Jesus undervisar lärda. Anonym konstnär från Cuscoskolan, 1700-talet.

Sankta Teresamuseet, Arequipa, Peru.

V

i fortsätter vår genomgång av kyrkolärare vilka med S:t John Henry Newman, som påven Leo XIV nyss upphöjt, är 38 till antalet. Vi har berättat om S:ta Hildegard av Bingen och S:ta Katarina av Siena, och nu kommit fram till S:ta Teresa av Avila (1515–1582) vars helgondag är den 15 oktober.

S:ta Teresa av Jesus S:ta Teresa av Jesus (av Avila) är en spansk karmelitreformator och mystiker från 1500-talet. Hon

helgonförklarades år 1622 och utnämndes till kyrkolärare 1970 av påven Paulus VI, den första kvinnan, tillsammans med S:ta Katarina av Siena, att få denna titel, för sina djupgående reflektioner om bön och andlighet. Hon reformerade karmelitorden, grundade 17 kloster och skrev klassiker som Den inre borgen.

Denna text om S:ta Teresa av Jesus är inspirerad av två artiklar som Biskop Anders Arborelius OCD skrivit i Bergets Rundbrev 1989-1 och 1994-3.

Unum 29

Mystikern I mystiken blir människan medveten om Guds inbjudan till henne och till alla, att få leva i ständig dialog med honom.

Mystikerna är helt vanliga människor som vi, men de har i sitt liv och i sin bön lärt sig att verkligen säga ja till detta Guds erbjudande. De vill bli våra vänner och dela med sig av sin egen djupt personliga gudsvänskap. "Den inre bönen synes mig inte var något annat än vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet med den vi vet älskar oss", säger Teresa av Jesus (Boken om mitt liv 8.5).

Helgon och mystiker visar oss Kyrkans och vårt eget sanna ansikte. De talar om för oss vem Jesus Kristus är och vad han gör.

De låter oss ana något om Treenigheten. Det objektiva och eviga Mysteriet blir genom dem subjektivt närvarande och förankrat i tiden. Teresa av Avila, eller snarare av Jesus, som hon ville heta som oskodd karmelitnunna, har fått förvånansvärt stor aktualitet i vår tid. Varför? Kanske som ett led i Sveriges inre anpassning mot EU och europeisk tradition? Nord och syd har fått mötas i dialog och utbyte. Teresa av Jesus tycks tala till det djupaste i

den svenska folksjälen. La Madre Fundadora, den stora, medryckande och oemotståndliga spansk-judiska Teresa skulle kunna sätt lite fart på den förstelnade, "förandligade" atmosfären bland de kristna i Sverige. Teresa kan berika oss nutida svenska kristna från olika kyrkor och samfund.

Just därför att hon är så olik oss och vår situation kan hon tillföra oss något nytt och friskt.

Teresa av Jesus betonar vem Jesus är för oss. Hon belyser Jesu påtagliga närvaro i bönen och livet. Teresa undervisar moderligt S:t Johannes av Korset om livet i det nya Karmel.

Samtidigt blir Teresa Johannes andliga dotter och biktbarn.

Utbytet och dialogen dem emellan utesluter inte utan förstärker olikheterna.

Teresas skrifter Helgon och mystiker slår inte svartsjukt vakt om sin personliga erfarenhet av Guds mysterium utan längtar efter att få bli våra vänner för att så få göra oss till sanna gudsvänner.

Ett typexempel på ett sådant meddelsamt helgon är Teresa av Jesus då Jesus är den absoluta

Unum 30

medelpunkten i hela hennes spiritualitet. Med fog kan man kalla henne en vänskapens mystiker och den som försöker lära känna henne genom hennes skrifter kan knappast undgå att bli vän med denna både djupt andliga och mycket mänskliga kvinna och genom henne ledas in i det vänskapens mysterium som bönen är.

Teresa har kallat sin självbiografi, Boken om mitt liv, för sin själ. Liksom Augustinus Bekännelser hör den till den klassiska litterära genre, där en människa öppnar sitt hjärta på vid gavel och öppenhjärtigt beskriver sin väg till Gud eller rättare sagt Guds väg till hennes hjärta, alltså hans sätt att ta henne allt mer i besittning. När hon talade om denna bok, kallade hon den därför också En bok om Herrens nådegärninar. Det är Gud som i sin nåd tränger sig in i Teresas, ja, i varje människas liv för att leva i vänskap med henne. Bönen är för henne ett privilegierat uttryck för denna vänskap mellan Gud och människa.

Samtidigt som Boken om mitt liv är djupt personlig behandlar den också bönens praktik och teologi. Bönen är just

mötet mellan vår fattigdom och Guds fullhet. Det är denna övertygelse som befriar Teresa på djupet. "Den som har en sådan god vän vid sin sida kan uthärda vad som helst. Han hjälper och styrker. Han sviker aldrig. Han är den sanne vännen" (22.6).

Men Teresa är inte bara "expert" på vänskapen med Gud, bönen, utan också djupt förbunden med otaliga mänskliga vänner. Det är denna sida i hennes väsen som blir särskilt tydlig i hennes brev. Här lär vi lära känna Teresa som den ömma medmänniska hon var.

Visserligen ger breven inte samma förtätade andliga djup som hennes mystiska skrifter, men de ger oss ändå bilden av en mystiker, av någon som mitt i det dagliga livets bekymmer och omsorger lever med, för och i Gud. Gud är alltid närvarande i hennes brev, han är den tredje parten i den dialog som hon söker upprätthålla med sina brevvänner.

S:ta Teresas livsverk bestod inte i första hand i att skriva en massa brev och böcker utan i att reformera karmelitorden och att stifta nya kloster, där man skulle viga sig helt och fullt åt Brudgummen och Vännen, Jesus Kristus, och samtidigt "leva i systrakärlek"

Unum 31

(Klosterstiftelserna 13.5). I de sjutton kloster Teresa stiftade för systrar skulle det råda ett vänskapens klimat. På ett mycket levande sätt skildrar hon hur dessa kloster kom till trots människors motstånd och intriger. När ett kloster efter tusen sorger och bekymmer kommit till stånd, jublar Teresa över att ännu ett hus, "ett Jungfru Marias lilla duvslag" som hon säger, upprättats, där Gud blir älskad och tillbedd.

Samtidigt vill hon med sin ömsinta humor och kvinnliga realism i sina systrar inpränta "vilken stor ynnest Gud bevisat dem genom att utvälja dem för sig och befria dem från att vara underkastade en man, något som ofta tar livet av en kvinna - och Gud give att han inte dödar hennes själ också!" (31.46).

Teresa skrev Fullkomlighetens väg till systrarna i det första kloster hon stiftade, S:t Josef i Avila. Här betonar hon kraftigt bönens och det kontemplativa livets betydelse för hela Kyrkan, för hela gemenskapen. Systrarnas stora uppgift är att genom sin bön bistå Kyrkan som då, som nu, stod mitt uppe i en svår brytningstid. Deras personliga gudsvänskap bidrar till

hela Kyrkans tillväxt i nåd och helighet. Teresa såg uttryckligen reformen av karmelitorden och instiftandet av nya kloster som ett bidrag till hela Kyrkans reform.

Denna vida bakgrund, där Kristi och Kyrkans mysterium står i centrum, är ytterst viktig för att förstå Teresas tänkesätt och handlande, särskilt i vår extremt individualistiska tid, där ofta tron blivit en ren privatsak.

Fullkomlighetens väg är en bra förebild för hennes balans och jämvikt mellan det allmängiltiga och personliga. Hela det kristna livet är en personlig väg, som var och en måste gå.

Den inre borgen är en av mystikens absoluta höjdpunkter.

Också här ses bönen som en väg, som en dynamisk tillväxtprocess.

"Jag håller det för omöjligt att kärleken kan nöja sig med att förbli stående på ett och samma ställe" (VII.4.9). I Den inre borgen skildrar Teresa bönens utveckling mot en allt djupare mystik. Kärleken driver den bedjande människan ut på en vandring in till den innersta boningen i den inre borg hon är och där Gud själv bor. "Man kan betrakta vår själ som en borg helt och hållet av diamant eller mycket klar kristall. Den har många rum,

Unum 32

liksom himlen har många boningar.

Och om man noga betraktar den, så är den rättfärdiges själ ingenting annat än ett paradis vari han sade sig finna behag" (I.1.1). Bönen är alltså en inre vandring. I var och en av de sju boningarna, beskriver hon hur Gud steg för steg tar den bedjande människan i besittning och överöser henne med sin kärleks gåvor. Men "ingen må tro att själarna får dessa gåvor enbart för att njuta av dem det vore en villfarelse - ty Hans Majestät kan inte ge oss någon större gåva än ett liv som efterliknar det hans mest älskade Son levde" (VII.4.4).

Kristus-doften möter oss också i Betraktelser över Guds kärlek, Teresas kommentar till Höga Visan.

Här har vi alltså ännu en klassisk genre inom den kristna spiritualiteten: brudmystiken. Teresa besjunger med Höga Visans extatiska språk och bilder kärleken mellan Brudgummen, Kristus och hans Brud, alltså i första hand den älskande själen, även om man ibland också anar Kyrkans och Jungfru Marias drag i denna Brud, som "tycks helt utom sig och vara uppfylld av ett gudomligt rus" (4.3), ja, av "helig galenskap" (4. 4). Man rycks lätt med av Teresas brinnande kärlek till sin Brudgum. Samma sak

gäller också det bönerop och suckar, Själens rop till Gud där hon låter sitt av kärlek sårade hjärta utgjuta sig fritt: "O sanne Älskare, med hur stor barmhärtighet, med hur stor ömhet, med hur stor njutning, med hur stor tillfredsställelse och med hur övermåttan stora bevis på kärlek helar du inte dessa sår, vilka du tillfogar genom samma kärleks pilar! O min Gud och min vederkvickelse i alla plågor, vad galen jag är" (XVI, 2). Ännu en av mystikens litterära uttrycksformer möter oss i Redogörelser, en andlig dagbok eller "lägesrapport", där Teresa beskriver hur Gud ingriper i hennes liv med sina nådebevis av olika slag. "Jag tänkte på hur förfärligt livet är som tar ifrån oss möjligheten att alltid få leva i detta underbara sällskap, och jag sade för mig själv: 'Herre, ge mig någon hjälp, så att jag kan stå ut med detta liv.' Han sade till mig: 'Min dotter, tänk på att när detta liv väl är slut, så kan du inte tjäna mig på samma sätt som nu. Ät för mig och sov för mig, ja, gör allt vad du gör för mig, som om det inte längre var du som levde utan jag'" (nr 56).

Unum 33

HOPPET OM HIMLEN Fader Peder Bergqvist

N

är vi mediterar över ämnen som vårt livs slutmål bör tyngdpunkten ligga på vårt böneliv, litur‐ gin och framför allt det heliga mäs‐ soffret. De eukaristiska bönerna innehåller alltid ett himmelskt per‐ spektiv, ett föregripande av det him‐ melska livet, där vi redan nu utlovas det eviga livet och den fullkomliga gemenskapen med jungfru Maria, den helige Josef, alla apostlar och martyrer, och alla helgon.

Det är viktigt att påminna sig om vad det faktiskt är vi ber och tror. Lex orandi, lex credendi, som vi ber så tror vi. I de olika eukaristiska bönerna kan vi se på vilket sätt vi föregriper himlen och så att säga kan vara säkra på vad vårt livs slutmål är.

I den heliga Mässan ber vi tillsammans med hela Kyrkan till vår himmelske Fader: ”Låt även oss, dina syndiga tjänare, som hoppas på din gränslösa barmhärtighet, förenas med dina heliga apostlar och martyrer” (den första eukaristiska bönen). ”Förbarma dig över oss alla och låt oss få del i det eviga livet med den saliga jungfrun, Guds moder Maria,

den salige Josef, hennes brudgum, dina saliga apostlar och alla de heliga som sedan världens början levt till ditt behag, så att vi med dem kan lovsjunga och förhärliga dig” (den andra eukaristiska bönen). ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig, så att vi en gång kan ta arvet i besittning tillsammans med dina utvalda, i synnerhet den allra saligaste Jungfrun, Guds moder Maria, den salige Josef, hennes brudgum, dina saliga apostlar och ärorika martyrer och alla helgon” (den tredje eukaristiska bönen). ”ditt rike, där vi hoppas att tillsammans för evigt få mättas av din härlighet. Där skall du torka alla tårar från våra ögon och låta oss se dig, vår Gud, sådan du är. Så skall vi vara dig lika i all evighet och oavlåt‐ ligen lovsjunga dig” (i Mässa för avlidna). ”ända fram till den stund då vi står inför din åsyn som heliga bland dina heliga i himlens boningar, med den saliga Jungfrun, Guds moder Maria, den salige Josef, hennes brudgum, de saliga apostlarna och alla helgon, tillsam‐ mans med våra avlidna bröder och

Unum 34

Jungfrun, Guds moder Maria, den salige Josef, hennes brudgum, dina apostlar och martyrer, i gemenskapen med alla helgon” (eukaristisk bön för särskilda angelägenheter I–IV).

I kraft av ”de heligas ge‐ menskap” anbefaller Kyrkan de avlidna åt Guds barmhärtighet och bär fram böner för dem, särskilt det heliga mäs‐ soffret. Kyrkan ber att ingen skall gå förlorad: ”Herre, tillåt inte att jag någonsin skils från dig” (Missale Ro‐ manum, n. 132, bön före kommu‐ nionen). Om det är sant att ingen kan frälsa sig själv, så är det också sant att ”Gud vill att alla skall bli frälsta” (1 Tim 2:4) och ”för honom är allting möjligt” (Matt 19:26).

systrar, som vi ödmjukt anförtror åt din barmhärtighet. Där skall vi till sist lösas ur förgängelsens vånda och helt och fullt bli en ny skapelse” (eukaristisk bön för för‐ soning I). ”Samla dem alla till det eviga gästabudet, och gör oss slutligen till ett där nya himlar och en ny jord väntar oss i ljuset av din frid som där blir fullkom‐ lig” (eukaristisk bön för försoning II). ”Skänk också oss efter vår pilgrimsfärd på jorden en plats i dina boningar, där vi skall leva ev‐ igt inför dig och lovprisa och up‐ phöja dig med den saliga

INSAMLING TILL ENERGIFÖRBÄTTRINGAR Som energibesparande åtgärd satsar vi nu på att investera i luftvärmepumpar i de byggnader som är lämpliga för detta: * S:t Sigfrids Boklåda * Meditationshallen * Meditationsgårdens brasrum * Övningshallen * Lovsången * Treklangen BANKGIRO: 574-3323 SWISHNUMMER: 123 337 20 75 Unum 35

Ett "familjefoto" av broder Johannes från våren 1970, med Malungsstugan, S:t Dominicus kapell, i bakgrunden, och den tall som nu blivit ännu ståtligare. Ett osäkert antagande är att vi här bland andra ser de personer, som broder Johannes nämner på s. 14 och fotot på s. 21, närvarande: fr Nikolaos (Klaus) Stengler som då var grekisk-ortodox präst, och Whitbysystrarna, de anglikanska systrarna från Or‐ der of the Holy Paraclete (OHP), Birgit, Ingrid samt sr Birgitta från Wantage (CSMV)-kommuniteten.

STIFTELSEN BERGET Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.stiftelsenberget.com Nästa nummer är temat: WILLIAM JOHNSTON ELLER BRODER WILFRID STINISSEN

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323