Unum 2013 4 issuu

U

NR 4 ÅR 2013 ÅRGÅNG 30

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: RETREATENS BYGGSTENAR

Father Hugh, inspiratör för retreat och ordensliv i Sverige på 50-60talet

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema: RETREATENS BYGGSTENAR

Ledare 3 Peder Bergqvist Veni Creator Spiritus. Retreatmaterial 2:1 P. Raniero Cantalamessa

4-6

Något om father Hugh från några som minns Fr. Caesarius

7-9

Father Hugh, en fader för retreatrörelsen och ordenslivet 10-15 Peder Bergqvist En lyssnande medmänniska Sr Veronica

16-18

Bergets prästkonvent Björn Fyrlund

18-19

Retreatens byggstenar I Björn Fyrlund

20-23

Retreatens byggstenar II Allan Willny

24-26

Boktips från S:t Sigfrids Boklåda 27 Kristina Andersson Romarbrevet kapitel 3-5. Retreatmaterial 2:2 P. Raniero Cantalamessa

28-35

Father Hugh: Reseintryck och en bok om retreat Peder Bergqvist

36-39

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Ut Unum Sint

R

om var målet för kommuni- Olsson, Per Mases med flera. tetens pilgrimsfärd i slutet Det finns en rikedom av heliga av oktober. också nära oss, i tiden. Sr Ingrid fortsätter sin bön för enheten Kommuniteten har vuxit fram som nittioåring på äldreboendet. organiskt ända sedan de spännande Margareta Andersson har just åren i Västerås stift då bland andra firat sin 70-årsdag och möter varje Nils-Hugo Ahlstedt och Father retreatdeltagare med sin stora Hugh (se följande sidor) inspirerade värme. Ingrid Eriksson vägleder präster och lekmän till ordensliv i volontärer in i livet på Berget och Svenska kyrkan. är en stor öppen famn för alla som kommer till Meditationsgården.

Från början var det väldigt känsligt Och många fler skulle vi kunna att det överhuvudtaget fanns lyfta fram. en ekumenisk kommunitet, det kunde uppfattas exklusivt och för Berget fortsätter att vara en miljö ”katolskt”. Nu har åren gått och för enhet, gemenskap och vänskap. kommuniteten har vuxit både till Kommunitetens resa till Rom antal och i sin form. fördjupar Bergets ekumeniska kallelse och identitet. Vi strävar Pilgrimsresan till Rom var just en nu ännu mer, om det är möjligt, pilgrimsresa på ekumenikens väg, efter att välkomna kristna från i möte med andra ekumeniska alla kyrkor och samfund men även kommuniteter och representanter de som ännu inte funnit ett hem i för olika ekumeniska initiativ. kyrkan.

Vi är en stad upp på ett berg och i mitten av denna stad finns ett tempel och där inne bor Gud. Det är vad varje människa är men också vad Berget är i dag, i kyrkan, i världen. Berget fortsätter att byggas på den grund som redan lagts av många hängivna vänner. Skaran av heliga som gått före oss på Berget växer, Nils-Hugo Alstedt, Grethel

P. Raniero Cantalamessa såg konkret att vår unika ekumeniska kallelse fungerar, under sin retreat som vi fortsätter att publicera i detta nummer. Annars fokuserar detta nummer mycket på father Hugh och hans betydelse för retreatrörelsen i Sverige. Vi behöver påminna oss om vår retreatgårds första stora inspiratör, en anglikansk franciskan.

Unum 3

Veni Creator Spiritus II Retreatmaterial 2:1 P. Raniero Cantalamessa

Denna retreat finns inspelad på CD för försäljning i S:t Sig frids boklåda.

VENI CREATOR SPIRITUS v.2: ”Du som kallas Hjälparen, gåvan av Gud den Högste, o levande fontän, eld, kärlek och andlig smörjelse.”

G

ood morning. Let us sing the second verse of Veni Creator Spiritus.

Literally this verse says; You are called the paraclete, the gift of God most high, living water, fire, love and spiritual anointing. Before commenting on this second verse, let us look back on the first verse.

Because, besides being a powerful invocation of the Holy Spirit, this hymn is also the best theological synthesis of the Holy Spirit. In the first verse the Holy Spirit is contemplated in the whole history of salvation, which consists of two moments. There is the coming forth of the creatures from God, which is creation, and the coming back of the creatures to God. In Latin, quoting S:t Thomas, this is called exitus

creaturarum a Deo, and reditus creaturarum ad Deo. The coming of the creatures from God and the creatures coming back to God, the moment of creation and the moment of redemption. Now, by the simple choice of two key words, the author was able to convey both these moments, and the key words are; creator, come creator Spirit. Which means that the Holy Spirit is active in creation, from the beginning through all evolution. And in the third line there is the word grace. Now in Christian language grace always means a historical event, the grace of Jesus Christ. Therefore the Holy Spirit is the spirit of creation and the spirit of grace, the spirit of Jesus. As creator He works in all creation, even in other religions, and the spirit of grace works in the Church,

Unum 4

as the spirit of Jesus in very different ways. Because outside the Church, outside baptism, the Holy Spirit is present by His activity, by His power. In the believer the Holy Spirit is present through presence. He dwells there, the believer is a temple of the Holy Spirit. This is a much stronger presence than when the Spirit just inspires some truth or directs people.

NOW, STARTING FROM the second verse, the author introduces the Holy Spirit, working in the Church as the Spirit of grace. The horizon is now restrained, from this verse on we speak of the Holy Spirit of grace, given at the baptism. And the work of this Spirit of grace is presented through some titles mostly chosen from the gospel of John.

Paraclete, highest gift of God, living water, fire, love and anointing. Each of these titles open entire sections of revelations of the Holy Spirit, and the author was able to convey, in few words, the essentials of the revelation of the Holy Spirit throughout the Bible. It would be very edifying and helpful to comment upon each one of these titles; paraclete, gift of God, which is synonymous to sanctifying grace. We do not have the time, since the Veni Creator serves as an introduction, letting the Spirit breathe among us, to make us readier to receive the word of God. Let us pause a while upon the first title, par-

aclete. Theologically this title is very important, because it is the title that most clearly alludes to the personality of the Holy Spirit. The most common name of the Spirit in the New Testament is Pneuma, which is in the neutral, neither masculine nor feminine.

Contrariwise, paraclete is a personal name. It is someone who consoles, who defends, who testifies, who reminds people of Jesus, who even can be afflicted. This is why the paraclete is very important, it is a step in words towards the doctrine of the Trinity, to which the Holy Spirit no longer is just an energy, but the power of God is a relationship. We use the word person for lack of a better term, but we know the Holy Spirit is a person in a very special way. What is important is personal relationships. The father is the eye, the Son is the you, and the Holy Spirit is not he, but we. He is not the third person singular of the Trinity, He is the first plural person. In the sense that He is the Father and the Son in their union, the link between the Father and the Son. For lack of better human concepts, this concept can help us. So when the Father and the Son speak among themselves over the Spirit, they do not say he, they say we. This could have a great resonance in human life, because the Trinity is the mould for the family, and for the Church, since that is the place where people are a “we”, not “I”. We, together, communion, coinonia.

Unum 5

BUT IN THIS SETTING, in a retreat, what is most important is not just a theological understanding of the paraclete, but a personal, existential understanding. What I wish to say is that we are supposed not just to know the meaning of paraclete, but we are supposed to be paracletes.

As a Christian you are supposed to be an alter-Christus, another Christ, and also another paraclete. And this is conveyed through the Bible, it is not my invention. Let us listen to the beginning of the second letter to the Corinthians. “Blessed be the God and Father of our Lord, Jesus Christ, the Father of full consolation.” Now, we must know that consolation is the translation of the word paraclesis, which comes from the word paracaleo. “who comforts us” which literary means that God of all consolation comforts us, is a paraclete for us in all our sorrows, so that we can offer others in their sorrow, the consolation that we have received from God ourselves. This is how it should be literary translated; God is the first paraclete, the God of consolation, and Jesus is the consolation of God embodied. The Holy Spirit is the consolation, another paraclete. As Jesus said; I will send you another comforter, an advocate. But once we have received this consolation from God through Christ and the Spirit, we must also be paracletes for others. We must let the consolation, the defence of God pass on to others.

We must be paracletes. This is one of the best definitions of the role of a pastor, priest, even a spouse.

Once I celebrated the marriage of a couple in Italy. It was Easter and in the gospel there was a passage in the gospel of S:t John, where this promise, the paraclete, is spoken of. I received the inspiration to tell this couple: you must be paracletes to one another. A comforter and a defender. In everything you must be a “we” together in front of the rest of the world, including your own children. After many years, this couple still keep reminding me of how important this vocation is to them, to be paracletes. Not just human consolers, but as S:t Paul says, we should console others, be paracletes for others, transmitting the consolation we receive from God. Therefore, when a Christian consoles someone, the words are not just human words, but charged with the power of God. So, let us receive this beautiful mission of being not accusers of each other, for we have a great accuser all of us, men, women, priests, lay-people.

We have a great common accuser, Satan. And where there is an accuser, Ireneaus said, there must be a defender. The paraclete is the defender, against the number one accuser, and all others. (fortsättningen av föredraget på s. 28)

Unum 6

NÅGOT OM FR. HUGH från några som minns

Av br. Caesarius Cavallin i Östanbäck med hjälp av medbröderna en gång i HKB, Bengt Högberg nu i Gerleve och Johannes Lindell Någon av sommardagarna 1960 på ungdomsgården i Sundborn tillsammans med father Hugh.

Fr Hugh i mitten, t v Bengt Olof Kälde och Bengt Högberg, t h Hans Lindqvist, Br Johannes / Jan Ove Lindell och undertecknad.

N

är man googlar på det civila namnet James Fenwick, får man en rad träffar men i varje fall inte omedelbart någon som stämmer med Father Hugh S.S.F (Society of Saint Francis). Försöker man med det namnet, får man en rad böcker och så sent som 2011 en hänvisning till Cambridge Journal of Ecclesiastical History till det arbete han gjorde först. Jag träffade honom, i juni-juli 1957 på Pusey House i Oxford, då han arbetade med dokument som fanns i dess bibliotek/arkiv från tidigare skeden av den katolska väckelsen (Catholic Revival) i Englands kyrka.

JA, HAN VAR verkligen mångsidigt utrustad.

Biskop Michael, en gång ledare för de anglikanska franciskanerna, SSF, beskrev honom så här i sina minnen: En lysande ingenjör – överste i de trupperna under Andra världskriget, var något vi hörde – en skald som hade studerat Kierkegaard. Han kunde bygga murar, laga mat, sy, reparera klockor och tusentals andra saker, allt med precision och snyggt.

Som novismästare i SSF hade han ansvar för det mer avskilda huset i Glasshampton, i trakten av Worcester.

Där lade han om trädgården, skötte både grisar och höns och försökte få stället att bära sig självt. Bröderna

Unum 7

han hade där var inte bra på sådant.

Hans ibland militära stil hjälpte inte.

Dock fanns en broder som visade sig vara en hjälp. Och Hugh hördes ibland säga: Här finns bara tre slags bröder: Idioter, jubelidioter och broder Cuthbert.

var länken till Västerås stift och Stiftsgården. Han lämnade dock gemenskapen efter ett år. I juni 1960 ledde Fr. Hugh tre veckors experiment i kommunitetsliv i gamla komministergården i Sundborn, där ett kapell skulle inredas under hans sakkunniga ledning på en vind i ett uthus – vi tillhörde nog kategorien idioter eller jubelidioter enligt ovan.

FATHER HUGH SSF, som redan hade besökt Sverige några gånger och då inte minst NilsHugo Ahlstedt och Stiftsgården i Rättvik, flyttade hösten 1959 in på SAMTIDIGT BÖRJADE väl Övre Fjellstedtska Studenthemmet nu tankarna på retreathuset som i Uppsala. Han skulle studera Gamla blev S:t Davidsgården ta form, där testamentets exegetik och skrev Fr Hugh säkert var i dialog med in sig som student på Teologiska fakulteten. En grupp präster hade ställt upp som sponsorer för hans Sverigevistelse; tanken var att Fr. Hugh vid sidan om sina studier dels skulle stödja den begynnande retreatrörelsen efter anglikansk modell, dels verka för grundandet av en manlig ordenskommunitet i Svenska kyrkan.

UNDER HÖSTEN 1959 togs kontakter även i Lund samtidigt som en studiecirkel samlades kring Fr. Hugh i Uppsala. Det förde till beslutet att bilda Heliga Korsets Brödraskap, där de första löftena gavs till Nils-Hugo i det gamla stiftsgårdskapellet söndagen Septuagesima den 14 febr 1960 av oss tre som nämns i rubriken jämte ytterligare en, den som egentligen

Unum 8

Father Hugh och författaren Sten Söderberg på Stiftsgårdens trappa.

Nils-Hugo. Där känner jag inte till oss – sista gången vi såg honom. något närmare.

SÅ VAR DET svallvågorna NÄR HELIGA KORSETS från omdaningen av ordnarna Brödraskap – nu förstärkt med ett i den romersk-katolska kyrkan par andra bröder eller aspiranter som förvisso också slog in i de – sommaren 1961 samlades hos anglikanska motsvarigheterna. de anglikanska franciskanerna Ändringarna i konstitutionen i Hilfield, Cerne Abbas, i för SSF som bland annat ledde Dorset, fanns Fr. Hugh där som till att skillnaderna mellan novismästare och tog hand om prästvigda bröder och sådana som introduktionen av oss i detta inte var det försvann, hade en konkreta ordensliv – där vi också absolut motståndare i Fr. Hugh. I fick se alternativet Kelham förutom anslutning till besluten som gick olika hus inom SSF. Kontakten mot hans övertygelse lämnade han upprätthölls med brev men jag kan 1969 orden och slog sig ner i Zürich inte nu säga, om Fr. Hugh besökte för att studera vid CG JungSverige på nytt. instiutet (Se P. Dunstan, This Poor Sort, 1997, s. 229 f.). Där träffade SÅ KOM Andra Vatikankonciliet. han en amerikanska som han gifte Därmed öppnades möjligheterna sig med. Vännen Bengt Sundkler för oss till direkta romersk-katolska besökte honom där någon gång på kontakter på ett nytt sätt. Det tidigt 70-tal men rapporterade till ledde faktiskt till att vi började oss efteråt med vemod om något omorienteringen i benediktinsk som inte verkade vara den stora riktning i vårt brödraskap via lyckan. Senare på 70-talet hörde vi ett österrikiskt nytt kloster som rykten via en SSF-broder som höll öppnade sig mycket generöst viss kontakt, att han ägnade sig åt för oss. Och så kom kontakten att vara fåraherde på högländerna i med SSF och Fr. Hugh att glida Skottland. Sedan har vi inga spår i bakgrunden. Men ännu inför efter honom. starten i Barkarö prästgård hösten 1965 gjorde br. Bengt ett MEN FÖR OSS som var med besök för en månads samling i kring 1960 - och tydligen för Glasshampton, novishuset, där Fr. Google - förblir han Fr. Hugh, Hugh fortfarande var ansvarig. den som faktiskt samlade oss och 1966 kom han på ett kort besök hos hjälpte oss igång.

Unum 9

Father Hugh

en fader för retreatrörelsen och ordenslivet!

Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

D

etta är ett litet axplock av material som jag på olika sätt kommit över i min efterforskning av vem denne, father Hugh, var.

HÖSTEN 1959 kom father Hugh till Uppsala för att studera, inspirera den framväxande retreatrörelsen och för att försöka hjälpa till att skapa ett manligt kommunitetsliv i Svenska kyrkan. Father I SVEN-ERIK BRODDS bok Hugh kom att spela en viktig roll ”Evangeliskt klosterliv i Sverige” i Östanbäcksbrödernas historia (se (1972) läser vi om de första kontak- fr. Caesarius artikel s. 7-9). terna mellan det som så småningom skulle bli Östanbäcks kloster FATHER HUGH var ingenjör och father Hugh. Han var präst och och hade varit officer under andra broder i Society of Saint Francis världskriget. Han lämnade sedan (SSF), där han blev novismästare år sitt yrke för att bli präst och fran1961. De svenska bröderna besökte ciskan i Anglikanska kyrkan. Han bland annat SSF:s moderhus Cerne besökte Sverige många gånger från Abbas, Dorset. Sommaren 1959 mitten av 50-talet till en bit in på kom father Hugh till Sverige bland 60-talet. Han spelade en viktig roll annat för att inspirera till en terti- för utveklingen av retreatrörelsen ärorden inom Svenska kyrkan. Det i Sverige. Han höll retreater, unblev senare verklighet genom an- dervisade om retreater och hade dra bröder inom SSF som kom till böneskolor i Rättvik och på andra Stiftsgården i Rättvik i början av platser.

70-talet, då grundades Franciskus Tredje Orden i Svenska kyrkan NÄR FATHER HUGH kom (FTO). till Uppsala hösten 1959 så samlade han en grupp män omkring sig Unum 10

”med allvarligt intresse för ordensliv”.

I denna krets fanns de som senare skulle bilda det Heliga Korsets brödraskap (senare Östanbäcks kloster).

Den mycket gedigna undervisning han gav till dessa män omarbetades och gavs ut i bokform under titeln ”A Choosing” (London, 1962).

I DECEMBER 1959 samlade father Hugh en grupp studenter i Lund, på Laurentiistiftelsen. Bland dem var Hans Caesarius Cavallin (fader Caesarius). Den 14/2 år 1960 grundades Heliga Korsets Brödraskap vid en enkel ceremoni i Stiftsgårdens kapell i Rättvik, varvid stiftsadjunkt NilsHugo Ahlstedt tog emot brödernas löften, i närvaro av bland andra father Hugh.

SOMMAREN 1960 fick bröderna sina första erfarenheter av gemensamt kommunitetsliv. Father Hugh ledde arbetet med att bygga kapell på ungdomsgården i Sundborn. Denna sommar fick stor beydelse för bröderna.

Bengt Högberg skriver: ”Samvaron med father Hugh var mycket lärorik, inte bara på det teoretiska planet, utan också genom hans ödmjukhet, psykologiska klarsyn, fasthet, arbetsiver och självdisciplin. Bland det han särskilt ofta betonade för oss var vår gemensamma kallelse och vikten av att handla gemensamt samt trons grundläggande roll i kommunitetslivet. Han ville vara franciskan rakt

igenom, men jag har en känsla av att han samtidigt bidrog till att väcka en längtan hos oss till det monastiska.”

HELGE BACKMAN skriver i boken ”Vila och ansats, en bok om retreat” (skriven av Nils-Hugo Ahlstedt, Helge Backman och Per-Olof Sjögren, 1972) om ”den anglikan, som sedan kom att mer än någon annan instruera svenska präster i retreatarbetet, Father Hugh, SSF.” Västerås stift var vid denna tid (50-60talet) en andlig smältdegel. Bland de många som efter krigsåren kom till England för att lära av dess andliga och kyrkliga liv var också en präst i Västerås, sedermera föreståndare för Stiftsgården i Rättvik, NilsHugo Ahlstedt. Han hade mött Göte Bergsten (metodistpastor som var ”pionjären” i den svenska retreatrörelsen). Nils-Hugo deltog i några av Göte Bergstens retreater, bl.a. i Västerås, där en krets av retreatvänner började samlas.

Genom dåvarande direktorn för Diakonistyrelsen, Erik Nilsson, kom father Hugh att hösten 1956 göra en rundresa i Sverige för att tala om de engelska retreaterna.

Efter att en hel del retreater hållits på Stiftsgården i Rättvik började tanken på ett särskilt retreathus växa fram. Exempelvis propagerade kyrkoherden i Överum, Julius

Unum 11

Wellhagen, för att varje stift skulle ha en egen retreatgård.

Detta förverkligades endast i Västerås stift genom S:t Davidsgårdens tillblivelse. Man skulle kunna säga att father Hughs undervisning och hela retreatrörelsens erfarenheter fick ett konsekvent förkroppsliggande på S:t Davidsgården: tystnaden, mässan, tidebönerna, själavården.

S:t Davidsgården i Rättvik var en pionjär och fullföljare av den ”rena retreatlinjen” i Sverige.

Känner ni igen platsen där father Hugh står? Han står precis utanför ingången till S:t Davidsgården.

Bakom hans rygg finns vårt nuvarande grönsaksland. I bakgrunden ser man att marken inte hunnit göras i ordning efter bygget. Kan bilden rentav vara tagen under själva byggtiden?

Unum 12

RADIOPROGRAM MED FR. HUGH Den 3 februari år 1957 sändes ett radioprogram i Sveriges Radio under rubriken: ”Paus och ansats”.

Fick ett meddelande från SR: ”Tyvärr blir vi tvungna att meddela att vi inte ser ut att ha inspelningen du söker bevarad i Radioarkivet.”

Istället har vi i Bergets arkiv en papperskopia över planeringen av detta program och som jag här ska försöka bearbeta och återge. ”Vi befinner oss på Stiftsgården i Rättvik, där en retreat just lider mot sitt slut. I fyra dagar har 25 personer varit samlade till stillhet, bön och meditation och i två dygn har tystnaden varat. Deltagarna den här gången är till övervägande antalet män. De här stilla dagarna har haft en särskilt instruktiv karaktär - de har letts av en engelsman (father Hugh) som man gott kan kalla expert på den här formen av kristen verksamhet...

Om själva Stiftsgården kan värden på stället, stiftsadjunkt Nils-Hugo bäst berätta (det finns inte bevarat).

Ledare för den här retreaten som i kväll ska avslutas med samtal och fritt utbyte deltagarna emellan har varit en engelsk franciskanmunk, father Hugh, det är en anglifiering av namnet Hugo - det finns flera

Vid invigningen i S:t Davidsgårds hall. Kan det vara father Hugh som står närmast kameran till höger? Åtminstone är det samma frisyr som han har på andra bilder. engelska helgon som bär det namnet. Father Hugh tillhör den engelska evangeliska kyrkan, Church of England. Inom den kyrkan har det sedan slutet av 1800-talet återfunnits munk- och sedan nunneordnar. I själva verket har kloster- och ordensväsendet aldrig varit officiellt avskaffat i England, även om det har legat nere i flera hundra år. De engelska evangeliska franciskanerna har minst lika stränga regler som inom många av den romersk-katolska kyrkans ordnar.

Father Hugh är en fyrtioårig man, ännu upp i trettioårsåldern verksam som ingenjör i statlig tjänst.

Unum 13

Var det här S:t Davidsgårdens idé föddes? Sommaren 1957 på Stiftsgården. Från vänster Eva och John Cullberg, Ingemar Gundberg och father Hugh SSF. Father Hugh är nu klädd i franciskanernas bruna kåpa och har kring livet ett vitt rep med tre knutar som påminner om de tre löftena fattigdom, kyskhet och lydnad. Han har stor erfarenhet av alla former av själavård men framför allt av bikt och retreater. Det är nu andra gången han besöker Sverige - förra gången var i höstas och då höll han flera nattvardsmässor, både här i Rättvik, i Göteborg och i...”

SEDAN BERÄTTAS om att det varit biskop John Cullberg som celebrerat nattvarden varje morgon under retreaten och sedan erbjuds father Hugh tillfälle att berätta

mer om retreaten (detta material finns inte kvar).

BISKOP CULLBERG avslutar programmet med Fader Vår och Välsignelsen. ”BREV FRÅN STIFTSGÅRDEN” Nils-Hugo Ahlstedt skriver ”Brev från Stiftsgården” under senhösten 1956. ”När jag ser tillbaka på den del av hösten som gått är det några dagar jag särskilt skulle vilja berätta om och det är father Hughs besök.

Unum 14

Father Hugh är en engelsk franciskanmunk, inte romersk-katolik utan anglikan och en ovanligt förtjusande människa. En kväll hade vi inbjudit prästfamiljerna i Rättviks, Mora och Leksands kontrakt till konvent, varvid father Hugh berättade om sin orden i den anglikanska kyrkan och dessutom talade om retreat och bikt. Hans berättelse togs emot med mycket stort intresse och han fick verkligen många frågor att besvara under de båda tolkarnas bistånd.

Som tolkar tjänstgjorde nämligen komministrarna Sundelin i Leksand och Franzén i Älvdalen.

Vi var alla överens om att vi verkligen har mycket att lära både när det gäller andakt, enskilt och i kyrkans gudstjänster och när det gäller att utnyttja den möjlighet till hjälp som bikten erbjuder. Ungefär så sammanfattade Sven Lindberg kvällens lärdomar. Morgonen dagen efter gick vi till nattvarden i Rättviks kyrka och använde sedan dagen till fortsatta samtal med den engelske gästen, som på kvällen lärde oss mässan efter anglikansk ordning, som en förberedelse till söndagsmorgonen, då han celebrerade mässan i Stiftsgårdens kapell.

En sak är klar för oss som hade tillfälle att vara med. Vi vill fortsätta kontakten med father Hugh och hans kyrka.”

DET BERÄTTAS också att father Hugh inbjöds av Svenska kyrkans biskopar att inspirera och leda retreat för dem.

VID INVIGNINGEN av S:t Davidsgården den 18/11 1962 fanns father Hugh med som representant för SSF och Anglikanska kyrkan.

SA M M A NFAT T NINGSV IS kan man säga att father Hugh betytt mycket för retreatrörelsen och ordenslivet i Svenska kyrkan. Men det verkar också som att kontakterna med Sverige var mycket betydelsefulla för honom.

FATHER HUGHS BÖCKER tillkom alla mellan 1959 och 1963 och är utgivna av Faith Press, London. Med undantag för arbetet om dokumenten i Pusey House hör de mer eller mindre direkt ihop med verksamheten i Sverige.

- A choosing: Entry on the Life under Vows (1962) är en bearbetning av de föredrag han höll för ”Östanbäcksbröderna” i Uppsala.

- No Escape from Love – a Study of Forgiveness (om bikten; 1959, nytryck 1962) - The Burning Glass – a Sketch of Eucharistic Structure (1962) - Making and taking Retreats (1963)

Unum 15

En lyssnande medmänniska

Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.

Under vår pilgrimsvandring till Rom hade vi glädjen att få träffa Sr Veronicas generalpriorinna. Ledningen för Sr Veronicas kongregation valdes år 2011 för 6 år. Här ser vi två från denna ledning: generalpriorinnan och spanjorskan sr Carmen Lanao (till vänster på bilden), fransyskan sr Anne Marie Geffroy (till höger). I mitten vår kära sr Veronica OP, fransk dominikansyster som är en del av den ekumeniska kommuniteten på Berget.

D

en som lyssnar till någon annan måste först lyssna till Gud. Stå under ordet. Låta sig undervisas, renas, tillrättavisas, dömas av ordet.

NÄR JAG LYSSNAR står jag någonstans. Jag lyssnar från den plats som är min. Som biktfader, som själasörjare, som moder, broder, syster, vän osv. Det är viktigt att den som lyssnar vet vem han är, var han står. Om jag inte vet min plats hur kan den andra finna sin egen plats?

Unum 16

JAG LYSSNAR med kärlek, med välvilja, jag vill den andra väl! Jag har plats för den andra i mitt hjärta. Jag lyssnar med mina yttre och inre öron. Jag lyssnar kyskt, jag låter den andra vara den andra. Jag projicerar inte mina känslor, mina tolkningar, mina intryck, mina fördomar …

vad den andra säger. Men jag erfar gång på gång att den som söker finner, att åt den som bultar ska det öppnas. Detta innebär att jag måste hjälpa den andra att vänta, att inte springa i väg för tidigt, att inte låta sig ledas av sin oro och sin vilja att snabbt lösa sitt problem. Det är inte lätt att acceptera att vänta, att vara kvar i ett obekvämt läge, tills JAG ÄR INTE den andres frälsa- det klarnar, tills en väg öppnar sig. re. Jag vet inte allt om honom, utan bara det han vill berätta för mig. ATT LYSSNA ÄR INTE en Jag har inte lösningen på hennes/ teknik, det handlar om en omvänhans problem. Men jag är jag, en delse. Det är ofta svårt att lyssna. broder, en syster som Herren har Det kan bero på mig, och det kan ställt på hans väg. Gud finns all- bero på den andra. Den andra har tid mellan mig och den andra. Jag kanske inte lärt sig att lyssna till lyssnar i tro på att Gud leder den sig själv, till sitt djupa jag. Han andra, att Jesus är hennes gode har fastnat i periferin. Han är uteHerde, att Anden bor i henne. stängd ur sitt inre jag. Han vet inte ens att det finns ett djup i honom.

JAG LYSSNAR utan att döma. Han lever bara i sina känslor, i sina Det betyder inte att jag tycker stämningar, i sitt yttre jag, fången att allt vad den andra berättar är i sina föreställningar, i sina fördoriktigt och bra! Jag försöker lyss- mar, i sitt försvar. Han projicena med Jesu hjärta. Jesus som har rar sig själv i allt och har svårt att kommit för att leta efter det förlo- komma i relation till ett du – en rade fåret. Jesus som ser syndarens som är en annan! lidande och kommer för att befria honom. Han dömer inte, han be- DEN ANDRA KAN OCKSÅ friar, han skiljer människan från vara främmande för sig själv för att hennes synd. han har anammat vad andra har sagt om honom, de etiketter de har JAG LYSSNAR I BÖN. Jag vet klistrat på honom. Han ser sig geatt Anden alltid öppnar en väg, nom andras ögon. Det står i Guds även när allting tycks vara stängt lag: ”Du skall inte göra dig någon och omöjligt. Jag förstår inte alltid avbild av någonting uppe i himlen Unum 17

eller nere på jorden eller i vattnet under jorden” (2 Mos 20:4). Ofta tror vi att detta bara handlar om Gud, men det handlar också om oss – nere på jorden – vi ska inte göra avbilder av oss själva. Detta gör vi varje gång vi ser oss utanför Guds ljus, genom andras ögon eller genom våra egna ögon!

DET KRÄVS TID och mycket kärlek att hjälpa den andre att lyssna på sitt äkta jag. Man hittar inte vägen med en gång.

ATT LYSSNA OCH ATT TALA. När jag lyssnar till den andra, hjälper jag henne/honom att bli sig själv. Jag lyssnar och jag talar. Hennes ord har kunnat uttalas

för att jag lyssnar och de framkallar mina ord. Jag är inte bara ett passivt redskap. Hon väntar på mitt svar. Tröst, uppmuntran, bekräftelse, tillrättavisning - alltid med kärlek och respekt.

SVARET BÖRJAR OFTA med en fråga. Jag är här för att hjälpa den andra att urskilja sina motiv. På vilken röst lyssnar han… Är detta rätt? Leder det till livets väg? Växer du när du gör det? Blir du mer människa? Ordet är ett svärd som skiljer mellan märg och fett. Det kan göra ont att ”göra sanningen”, som Johannes säger. Att bli människa är ett spännande äventyr, det är aldrig lätt. Till det behöver vi varandra.

Bergets Prästkonvent

D

en 16-19 september var det åter kallat till Prästkonvent på Berget. Åtta präster hade hörsammat inbjudan. På programmet stod dels att söka finna former och riktlinjer för Prästkonventets fortsatta arbete, dels ett samtal över några utvalda teman och en introduktion i Lectio Divina. Genom detta upplägg fungerar Prästkonventet såväl som fördjupning kring spiritualitet och

prästerlig identitet, men också som en mötesplats där frågor kring för retreatarbetet gemensamma frågor kan lyftas och i kollegial anda reflekteras kring.

HÖSTKONVENTET ger också utrymme för egen reflektion och andhämtning, dels genom deltagandet i Bergets böneliv, dels genom den tystnad deltagarna går in i från kvällste t.o.m. frukost.

Unum 18

PEDER BERGQVIST hade två inledningar, dels kring temat Vänskapens spiritualitet utifrån en text av Gustavo Gutierrez, dels temat Vänskapens sakrament utifrån Egied van Broeckhovens bok.

SR VERONICA betonade i sin undervisning om Lectio Divina betydelsen av att momentet Lectio ges ordentligt med tid. Att tid läggs på att ta till sig orden så som de står, verben i texten listas och syftningar bakåt till första testamentet gås igenom. I denna klassiska bibelläsningsmetod sker Identifikationen med personer och händelser först i steg två, meditationen/kontemplationen.

att fördjupa präster i deras tro och tillit till den Herre som kallat till tjänst, att erbjuda präster att få reflektera över och fördjupas i kunskap om retreatens teologi och praxis.

Några riktlinjer: Prästkonventet har inget formellt medlemskap utan är öppet för varje präst/pastor som känner samhörighet med Berget och söker den fördjupning som Prästkonventets vision uttrycker.

Ledningsgrupp för Prästkonventet utgörs av Bergets föreståndare (självskriven och sammankallande), PRÄSTKONVENTET formulera- två av höstkonventet på ett år i tade en Vision och några korta rikt- get valda referenspersoner samt de linjer för sitt arbete. Av riktlinjerna övriga medarbetare på Berget som framgår att konventet är öppet för gruppen vill knyta till sig. präster/pastorer som vill fördjupas i sin spiritualitet och teologiska reflek- Inbjudan till Prästkonventets vårtion, i den miljö och på den grund och höstkonvent sker i Bergets ordisom är Bergets signum. narie program.

UR RIKTLINJERNA för Bergets Prästkonventets deltagare inbjuds Prästkonvent kan följande lyftas till medlemsskap i Bönegemenskafram: pen kring Berget.

Vision Bergets Prästkonvent syftar till att ge möjlighet för präster med anknytning till Berget att få växa i samhörighet med Berget och varandra,

Prästkonventets nästa samling är planerat till 28-29 april 2014.

Björn Fyrlund

Unum 19

Retreatens byggstenar I

Björn Fyrlund, präst i Björketorps församling och mångårig retreatledare på Berget.

Retreaten har sina byggstenar liksom S:t Davidsgården är byggd på klippan med hjälp av många stenar.

R

etreaten går att beskriva utifrån både en objektiv och en subjektiv utgångspunkt. De yttre byggstenar som ligger till grund för den typ av stilla dagar som kallas retreat går att sätta namn på och lära sig att använda för att ge en stabil grund kring den avskildhet och tid för fördjupning och möte med Gud som är retreatens syfte.

Likaväl går det att beskriva några av de inre förhållningssätt som kan förstärka retreatens syfte, och öppna för den helige Andes verk i hjärtat.

TILL DE YTTRE byggstenarna hör rimligtvis avskildhet, en god icke påtvingad tystnad, vägledning in i Ordet – både genom att Ordet får bedjas och Ordet blir utlagt, öppnat

Unum 20

och fördjupat –, ett dukat altare vid vilket mässan firas och bröd och vin, bärare av Kristi närvaro och gåvor, räcks och inbjudan till ett delandets och samtalandets slutna men konkreta rum där själavård och bikt kan erbjudas. Allt omsluts av en varm och tillåtande atmosfär som inbjuder till att kunna få lägga av alla krav på prestation och som ger vila till kropp och själ.

centrum och mål bli återupptäckt.

Där kan jag få lyssna in, djupare och än mer ett med min egen person, att jag är älskad av en oändlig, allomfattande och personlig kärlek – som fått ansikte i Jesus Kristus.

I retreaten kan, i biktens upprättande samtal och läkande förlåtelseord, skänkas ny kraft att gå försoningens väg – att förlåta med den förlåtelse man själv är förlåten med.

Mässans bröd och vin, Kristi kropp och blod, förenade med mig, ger andlig föda för trons fortsatta pilgrimsvandring i världen.

Genomströmmad och genomlyst av Honom vars liv bor i mig och av vars liv jag lever, rör mig och är till kallas jag ut i vardagens diakonala gärningar till att vara en Kristusdoft i världen.

TILL DE INRE byggstenarna hör beredskap att gå in under en disciplin (att inte tala, att bli ledd in i retreatens tankar och tema, att ge sig själv åt denna odelade tid med Gud), men också att lägga av jämförelse och förväntan på att igen uppleva, få svar och ordning och reda i tankar och känslor (utan låta Gud vara fri att ge och påminna om just det som är viktigt här och nu).

Ett hantverk att växa in i En fördjupad förtrogenhet med Retreatens syfte och fokus retreatens byggstenar är som ett Sagt i en enda mening skulle hantverk att lära sig. En övning i att retreatens syfte kunna sägas vara foga dessa samman till ett mönster att i en trygg distans och avskildhet som på bästa sätt kan ge ramar och från det dagliga bruset och kraven trygghet att få låta själen gå med på att vara uppkopplad och effektiv, Jesus till en öde trakt där vila och få odelat återuppta hjärtats samtal rekreation kan förverkligas och där med Gud. Herrens närvaro och förvandlande Fri från det som splittrar kan makt kan erfaras (jfr Mark 6:31– uppmärksamheten på livets grund, 32). Byggstenar som kan, som mål och syfte bli återupptäckt med ur en verktygslåda plockas fram fokus på Honom som är mitt livs och i olika omfattning få prägla Unum 21

vardagsarbetet i församlingen.

Men retreatens byggstenar ger också stadga åt dygn eller t.o.m. veckor i avskildhet – med alla de variationer av upplägg som olika retreatmiljöer och tillgänglig tid ger tillfälle till.

älskade. Men speglade i Ordet från Gud kan vi (åter)upptäcka Guds kärleksförklaring och få hitta vår djupaste identitet – Guds älskade barn.

ETT SÄTT ATT HITTA djupare in i Kärleken är att dröja FÖR INÖVANDET i där Kärleken från Gud uppenbaras användandet av retreatens till oss, i uppmärksam närvaro byggstenar finns det kurser och inför Guds tilltal i Bibelordet. metoder vilka bäst inhämtas i studium och praktik. Retreatens I BIBELNS berättelser möter vi byggstenar som en livshållning, att människor som kommer inom söka tillägna sig dem som ett raster hörhåll för evangeliet. Människor för sitt liv i ett ständigt sökande som reagerar på tilltalet från Gud, efter en djupare överlåtelse till en förnyas, förvandlas och hittar ett levande och uppstånden Gud, nytt liv.

Herren Jesus Kristus, är denna artikels poäng.

I RETREATENS TYSTNAD bereds ett rum, en rymd för ett Att bli berörd av Kärlekens tilltal djupare möte med Guds tilltal. ”Ty så älskade Gud världen, att En Guds beröring. Det sker han gav den sin ende son…”, heter något när vi tystnar och låter oss det i Johannes sammanfattning av genomströmmas av Guds närvaro. evangeliet. I tillvarons mitt finns ett älskande Faders-hjärta. En Gud Marthas och Marias exempel som väntar och längtar efter att få I Luk 10:38–42 möter vi de två göra sin kärlek uppenbar, och som systrarna Martha och Maria. Om söker dem som vill anförtro sig åt denna Maria heter det att hon hade den kärleken och ge sitt hjärtas utvalt den goda delen, och denna gensvar – i tro och tacksägelse, i skulle inte tas ifrån henne. Det ord och handling för att världen finns alltså något omistligt i Marias skall tro. förhållningssätt. Lyhördhet för Guds ord. Öppen för Guds tilltal.

DET FINNS SÅ MYCKET som Idisslande Ordet. vill få oss att misströsta om att vi är Unum 22

MARIA DRÖJER inför Jesu blick. Maria dröjer kvar. Hon är inför Jesus. Hon är i bön. Hon är bön. Öppen för Gud. Öppen för Guds tilltal och möjligheter.

och lyhördhet. Något som jag kan öva mig i att upptäcka precis var som helst och när som helst.

Kanske hade också Martha mitt i sina bestyr ett öppet rum i hjärtat att ta emot Kristi ord och närvaro, VI VET INTE hur berättelsen trots att hennes jämförelse och slutar.

Vi vet inte hur förebråelse på ytan tycks vittna om kontemplerande Maria är och inte distraktion och tankar på annat än heller om hennes syster hinner det som är bönens och helgelsens ikapp med sysslorna och blir innersta hållning. delaktig av den goda delen.

I STILLHET INFÖR bibeltexter I TYSTNADENS INRE rum som målar Gud för oss, och som möter människan Gud. Maria är ger oss en tydlig bild av vilka vi är i stilla öppenhet inför Jesus. Hon ämnade till kan vår Gudsbild och tystnar allt mer och tar så emot, vår självbild fördjupas. Retreatens i djupet av sitt väsen Kärlekens tystnad och livshållningens tilltal. I hjärtats allra innersta rum, sökande efter vardagens fickor av där himmel och jord möts i den bit stillhet, är ett inövande i att lyssna materia som är hon, öppnas nya bakom bruset av alla andra röster djup. runtomkring och höra vem Gud är och vem jag är i hans ögon.

MED LUTHER skulle vi kunna tala om människan som en kristall, Den läkande tystnaden vars uppgift är att reflektera ljuset. Tystnad som läker. Tystnad som Inte det egna inneboende, utan det öppnar perspektiv. Tystnad som utifrån kommande ljuset. Kristallen är rum och rymd för tankar, att blir på så sätt – fortfarande enligt färdas fritt och ta ut ny riktning.

Luther – en Krist-all (WA 26, 337). Detta är retreatens fundamentala Ett prisma som låter Kristusljuset byggstenar. bli reflekterat. En reflex av Guds kärlek.

TYSTNADEN ÄR STÖRRE än den yttre ordningen. Den handlar om en inre hållning av öppenhet Unum 23

Retreatens byggstenar II Allan Willny är präst i i Ösmo-Torö församling och har lett retreater under många år på Berget.

D

et sägs att retreaten för vissa i våra dagar har blivit den enda tiden och platsen för det andliga livet. Själv är jag en typisk församlingspräst för vilken retreaten blivit oumbärlig. Först och främst som deltagare, men sedan många år tillbaka leder jag också retreater. Om det nu vore så att retreatdagarna blev min enda vattenkälla i livet skulle jag dock vara illa ute. Det skulle bli som att vistas i ett hus utan fönster, utan trädgård, grannskap och vägar i omgivningen. Så när jag blivit ombedd att skriva om retreatens byggstenar skulle jag vilja inleda med några ord om just det som finns utanför och omkring själva retreaten.

FÖR ATT FINNA Guds vilja med mitt liv behöver jag livet i församlingen på den plats där jag vanligtvis bor och verkar. Söndagens mässa är central. Särskilt om jag inte skulle vara nöjd med hur den sköts på hemmaplan är mitt deltagande och

mina förböner extra viktiga. Det finns de som nöjer sig med att gå i mässan och avstår från allt annat som sker i församlingen, och inget fel i det. Men möjligheterna till själavård och bibelstudier, medverkan i kör och andra grupper i församlingens famn är också viktiga.

KYRKANS ÅR ÄR en annan del i omgivningarna som är en bra hjälp i sökandet efter Guds rikes uttryck här på jorden. Varje helgdags firningsämne, rubrik och texter ger hjälp att orientera sig i det liv vi fått. Ju äldre jag blivit, desto mer tycker jag mig upptäcka dolda skatter i kyrkoåret.

HEMMA FÖR MIG själv och/eller tillsammans med familjen har jag övningen i bönen och läsningen av både Bibel och mystiker som en puls jag behöver vara inne i för att retreaten ska ge mig det jag egentligen kommer för.

TYSTNADEN är vanligen den

Unum 24

mest omtalade delen av retreaten.

Visserligen är den både viktig och avgörande, men jag tycker det är på sin plats med ett påpekande: Den är inget självändamål! Den är inte ens en garanterad vila, även om många upplever den som just vilsam. I förhållande till vardagens stress och ljudmässiga nedskräpning är den naturligtvis en ljuv paus. Men dess poäng är ändå att lyssna inåt, efter Guds röst – den sakta susningen som fick profeten Elia att gömma sig i sin mantel. Och tystnaden blir besvärlig om vi i vårt inre har mängder av bråte som börjar väsnas när den yttre kakofonin plötsligt försvinner. Det är när det händer som retreatledarens samtalstider kan vara bra att använda sig av. Vi kan fly från allt möjligt utanför oss, men aldrig från oss själva. I min egen erfarenhet har vissa retreater varit mycket vilsamma och snabbt fyllt mig med en upplevelse av Guds frid.

Andra gånger har det varit arbetsamt värre – så många störande inre röster har hindrat mig från att hitta just den där friden jag sökte. Det är den senare varianten som ofta inneburit att jag rest hem mer hel än när jag kom – tystnaden har helt enkelt utmanat mig att ta fatt i det som hindrat mig från att se och höra Guds vilja.

ändå: Varje morgon får vi ta emot Kristus själv i bröd och vin, vi ber för och med hela den världsvida Kyrkan, vi använder Jesu egen bönbok – Psaltaren och vi lovsjunger treenig Gud. Allt detta gör vi tillsammans, och det är en poäng. I en tidsanda präglad av extrem individualism är den kristna retreaten på sätt och vis en motståndsrörelse. Vi bor i egen cell, mediterar och vandrar på egen hand – men vi gör det trots tystnaden i gemenskap med både andra deltagare och husfolket. Det blir tydligt i gudstjänsterna.

EN DEL NYBÖRJARE får problem att hänga med i växelläsningarna och melodislingorna som används i kapellet - och nyckelordet är tålamod. Som gammal räv i att be tidegärden förstår jag ändå att det första mötet med den kan bli en chock och känsla av utanförskap när alla andra tycks kunna det så bra. Men trösten ligger i att det som så mycket annat kräver en del träning. Enligt mina egna alltmer avlägsna minnen från nybörjarstadiet tog det ett par retreater och egen praktik hemma att komma in i pulsen för att numera kunna vila totalt i det som sker.

DE VANLIGA fyradagarsretreaterGUDSTJÄNSTLIVET med mässa na på Berget innehåller ett antal ledda och tideböner betyder oerhört myck- meditationer i kapellet. När jag själv et av flera skäl, en del så självklara att leder retreat brukar jag för det mesta de knappast behöver nämnas, men använda bibeltexter med anknytning Unum 25

till aktuell tid i kyrkoåret (apropå omgivningarna jag inledde med). För mig har det alltid varit viktigt att vara så fåordig som möjligt när jag leder en meditation. Min uppgift som ledare ser jag mest som igångsättare av den enskildes meditation. Det kan hända att det jag förberett och delar ut som en skriven meditation över en given bibeltext inte alls stämmer med det som händer i en eller flera av deltagarna. Om det är så låter man det bara vara – allt för att låta Gud själv tala.

UTÖVER DE LEDDA meditationerna i kapellet finns det ju flera möjligheter och sätt att meditera. Det kan ske under en skogspromenad eller på sängkanten i cellen. För den som vill utnyttja kudde eller pall och sitta i stillhet är meditationshallen tillgänglig ibland. För mig har på senare tid skogshyddan blivit en underbar tillflykt för min egen meditation.

Precis som tidebönerna kan meditationerna störas av självpålagda prestationskrav – då är det viktigt att ta hjälp av retreatledaren.

VÄGLEDNINGARNA i brasrummet ser jag som förklaring och fördjupning av hela retreatens tema.

Som deltagare har jag funnit det så härligt kravlöst att få sjunka ner i en av de bekväma stolarna och bara lyssna till berättelser och tankar från någon som lagt en hel del ansträngning

i sina förberedelser på att förmedla både kunskaper och upplevelser. Som ledare lägger jag alltid in lite luckor i mina förberedelser eftersom det under retreatens gång kan hända saker som kan behöva en del uttalad reflektion.

ALLT DET JAG HITTILLS tagit upp handlar om det som jag medverkar i på Berget. Det skulle aldrig fungera utan husfolket som hela tiden finns på plats, synligt eller osynligt. De ser till att allting fungerar, serverar maten och är en oumbärlig hjälp för retreatledaren. Som avslutning behöver ändå något sägas om den som kommer på retreat. Det kan vara en hårt arbetande människa som behöver kliva ur ekorrhjulet ett tag eller en för det mesta sysslolös människa som helt enkelt behöver finna Guds avsikter med livet så som det blivit. När jag började resa på retreat utnyttjade jag mycket av tiden åt att läsa. Ända tills jag gjorde upptäckten att det på så sätt blev för lite tid över åt bön. När jag på senare år har börjat delta i längre retreater där mera är mitt eget ansvar har jag tvingat mig att läsa mindre och be mera. Jag påstår inte att det är fel att läsa under en retreat – men för mig, som läser mycket i vanliga fall blir det inte den paus från vardagen som ändå är en av retreatens idéer och byggstenar. Och till syvende och sidst är det Gud som bygger allt – jag får själv extra hjälp att bli en byggsten när jag går i retreat.

Unum 26

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS

Stairway to heaven: en andlig resa Sr. Sofie, o.p. Artos, 2013 I boken ”Stairway to heaven” berättar Syster Sofie på ett mycket personligt sätt om sitt eget andliga sökande, som började mycket tidigt.

Vi får följa henne från uppväxtens Bromma till en kibbutz i Israel och därifrån vidare till Indien och Australien och slutligen till hemkomsten i den katolska kyrkan och dominikanorden.

Boken utspelar sig till allra största delen under första delen av 1980-talet, då syster Sofie var mellan 20 och 25 år gammal. Det är en ung människas kamp med att finna sin kallelse och livsväg vi får möta. Boken kan vara en hjälp för de ungdomar som

befinner sig i samma situation idag.

Syster Sofie var i slutet av sommaren på Berget för att slutföra arbetet med ”Stairway to heaven”.

Det händer när du vilar Tomas Sjödin. Libris, 2013 I ”Det händer när du vilar” har Tomas Sjödin utforskat vilans betydelse för oss människor. Under arbetet med boken har han bland annat varit i Jerusalem för att sätta sig in i vilken betydelse sabbaten har i den judiska traditionen.

Sjödin menar att vilan är nödvändig för vår kreativitet och våra relationer, för att kärleken skall kunna vårdas och växa. Boken är fylld av möten, allvar, humor och värme.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning. Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund.

Medlemsavgiften är 100 kr/år. Postgiro: 491 5731-6 Kontakt: kristina@berget.se Unum 27

Romarbrevet kapitel 3-5 Retreatmaterial 2:2 P. Raniero Cantalamessa

A

re you ready to again start our journey? We pass on to the next stage or the next key passage. We start from chapter three, verse twenty, and go on till chapter five. Let us listen to a section. “But now, “and we understand from these initial words that something has changed. “God’s justice that was made known to the law and the prophets, has been revealed outside the law, since it is the same justice of God that comes through faith to everyone, Jew and pagan alike, who believes in Jesus Christ. Both Jew and pagan sinned and forfeited God’s glory, and both are justified through the free gift of His grace, by being redeemed in Christ Jesus, who was appointed

Fader Raniero Cantalamessa på Berget sommaren 2013.

by God to sacrifice His life so as to win reconciliation through faith.

In this way God makes His justice known, first for the past ones’ sins who went unpunished because He held His hand, then for the present age by showing positively that He is just, in that He justifies everyone who believes in Jesus.”

ON THE 5TH OCTOBER 1991, there was a ceremony in the basilica of S:t Peter and I was present.

An agreement was signed on this occasion between The Catholic Church and The World Federation of Lutheran Churches. The Catholic Church was represented by John Paul II and The World Federation of Lutheran Churches was represented by the archbishop of Uppsa-

Unum 28

la, Bertil Werkström. It was a solemn vesper in the basilica, and the agreement was precisely on this issue, the justification through faith.

The agreement, which came at the end of much ecumenical work, said, more or less, that we are one.

We share this message. Only the prejudice of some historical complication prevented us from saying that we are in agreement of the essence. There are some small, secondary points where we still disagree. One is whether the redeemed person is just legally justified or really changed inside. Whether the redeemed person remains at the same time just and a sinner, or is he really changed, made a new creature. So this is still a point on which it needs to be working. But what especially impressed me at that event, was a passage of the document, stressed by John Paul II in his homily, when he said: “Time has come to stop making this justification by faith a matter for quarrels among Christians, and time has come to help all baptised people in making a living experience of this.

Not just a theological thesis, but an experience of justification through faith. This liberating experience of passing from the anger of God to the friendship with God.”

AND OF COURSE, in a retreat the most important thing is precisely this. Not to discuss about the doctrine or the historical matter behind. The most important thing is to experience this justification through faith. To see what it means in reality, for us. And since that day I consider it one of my small contributions to the church, to speak about the justification through faith in almost any retreat I give. Especially to the clergy, to bishops, because I know that in my formation I never heard a teaching or meditation on this issue from the letter to the Romans. It was considered a very dangerous field, to be left to theologians. And this is what we now have to consider; how, in this retreat, we could renew our experience of being justified through faith.

WELL, LET US GO BACK to the text. There is a statement, which concludes the first two chapters: “All have sinned and are deprived of the glory of God.” All; you and the pagans, the entire humanity. But now there has been a change. Why? Not because people suddenly changed their way of life, and became better people. No. God has changed in the fullness of time. He has revealed His justice.

Now to understand the religious

Unum 29

revolution achieved by this sacrifice of Jesus, we need to understand what God’s justice means. Because before Luther, for many centuries, when people heard this phrase read to them, they immediately thought of God’s justice as God’s punishment. So after sin comes the reward of God. He makes justice to Himself by punishing human sins. Luther rediscovered that here God’s justice does not mean justice as in human terms, where you give to each his due; glory or blame.

Here God’s justice has an active sense, and means the act by which sovereign grace, God makes people just. Luther said “considers, imputes” justice. God’s justice is the act by which He changes people from sinners to upright people, to friends.

THERE ARE TWO KEY words, grace and faith. Both are justified through the free gift of His grace, by being redeemed in Christ Jesus.

So, to win reconciliation through faith and grace, you could say that grace represents the outstretched hand of God, offering humanity salvation in His son Jesus, and faith is the hands of man, stretched out to receive, to accept. Apparently this very simple gesture of man’s outstretched hands receiving from God is a difficulty to many people.

They do not want to be beggars, do not accept to depend. I said earlier that Luther rediscovered this justification through faith, because as a good augustinian monk, which he was, he knew very well that S:t Augustine had said this, exactly the same, many centuries before.

He claims this passage says: “God’s “WHEN I DISCOVERED this”, justice means what God’s salvation Luther exclaimed. “I felt a new means.” What does God’s salvation man. It seemed to me that the mean in the Bible? The salvation by doors to paradise were wide open which God saves others. Not the in front of me.” He made an expe- salvation of God, as if God needrience, and it became a thesis later ed to be saved. So, God’s justice on. Be careful, because also for you means the same. The justice by Lutherans who know everything which God makes others just. about the justification through faith, there is a danger that this be- BUT NOW, dear brothers, maybe comes a thesis, a theological thesis, we must take a step forward. We where for S:t Paul it was not a the- are no longer in the 16th century, ological statement to be discussed. when the issue was; either people It was an incredible message. are saved through faith alone or Unum 30

faith followed by works. The problem for Luther was to find a benign God, because he was fretted by a sense of guilt, and estrangement from God. Today, we live in a different world. People no longer feel guilty. Oh yes there is a feeling of guilt that can be dealt with psychologically, but today’s people do not think they need salvation from outside, people justify themselves.

Allow me to say that this year is the anniversary of the reformation, and I think this could be an occasion, like the Vatican council for us Catholics, to take a step forward. Now that we agree on this issue, we must go to the essential point of it, which is neither grace, nor faith. The important element in the phrase: we are justified by grace, is not grace. We are justified by the grace OF CHRIST. We are justified through faith in Christ.

No longer is a special doctrine the point nowadays, the point is Christ whether we accept Christ or not.

FOR PAUL THE revolution was to say, that because of what this man had done, a few years before, the destiny of humanity was changed. And today we live in a world, which does not care about faith or justification. We need to start again from the person of Jesus Christ. When we read this text

we should stress the name, we are justified by the grace of CHRIST, we are justified in the faith of CHRIST. This is also a way for ecumenism, what unites us all is the personal Jesus. Everything else comes after that. There is a range of pluralism also, even though in the end there is an understanding of the work of salvation, provided we agree on the person of Jesus. If we believe that Jesus is not an option, that he is the decisive element.

WHO IS THE AUTHOR of this bold message? Paul? No! If Paul was the author of this, then the people who say that Paul was the real founder of Christianity would be correct. But, it can be very precisely shown, that the true author of this message is Jesus Christ.

Let us go to Mark 1:15, and we see that the essence of this message goes back to Jesus when He starts preaching, because here we witness the very first preaching of Jesus. He says: “Time is fulfilled”, time of expectations, of waiting.

“The kingdom of God is at hand.

Convert and believe in the gospel.”

We may imagine that we do not find the message of justification through faith here, but on the contrary it is here. Spoken in a different style, not in the style of Paul.

We must know that before Jesus,

Unum 31

the word convert always meant “to go back”. The Hebrew tense indicates a movement backwards and the idea is that a person who turns his back on the covenant is going in the wrong direction. He had to stop, make a turn, and go back to the observance of Lord. It had a certain, moral meaning; a change of way of life, of virtues and so on.

The prophets often speak of conversion, of coming back. This is the meaning of conversion – metanoia, until John the Baptist. When he speaks of conversion he says; the one who has two tunics must give one to the needy, etc. To convert means to change one’s life. When Jesus says convert, the meaning of this concept has changed. Not because Jesus played with words, but because the reality is new. Now, to convert does not mean “go back”, it means take a leap forward, and enter into the kingdom which has come freely to you by the generosity of the grace of God.

you to accept it, to convert and believe the gospel, and the gospel was His person, His message. So we are taken back to faith, convert and believe. Many times in the gospels Jesus comes back to this core of His message. For instance in the parable of the banquet. A king made a banquet, and at the appointed time he sent his servants to invite the guests to come. These people had not paid for the meal, it was free they just had to show up. Jesus also speaks of the lost sheep, and the lost son, as cases of conversion.

What was the conversion of the lost sheep? Did it go back on its own accord. No it was the shepherd who fetched it back. So what the sheep had to do was to not resist, let itself be taken. You see how clear it is.

LET US NOW concentrate on our part in all this. It is contained in the word faith. What kind of faith, because faith has many shades, many meanings. There is an objective faith which we theoloSO, THIS CONVERSION IS gians call “fides quae”, which conbelieving; convert and believe in sists of a set of truths, assembled by the gospel. These are not two dif- the Church, by the creed and proferent steps, it is one step. Convert claimed by the people. Objective which means believe in the gospel, faith is a consensus we give to some accept the gospel. Jesus did not say: truths proposed by the Church, Change your life and the kingdom the Nicean creed. There is faith of God will come to you. He said: which consists of trust. The faith The kingdom has come! It is up to of Luther was very much along this Unum 32

line. This is a more subjective faith.

There is another kind which could be called faith appropriation. Faith which consists of appropriating something. Now we have come to the point when we must be bold.

We must make a bold stroke, make an undeserved appropriation. You know that in civil society, undue appropriation is something bad.

But with the Lord it is not a sin only, it is recommended. We must appropriate something that we do not deserve. It is free. The best way of understanding what to do, is to watch people who have done this bold stroke before, and the first one is of course S:t Paul. Before proclaiming this message he experienced it, and in the letter to the Philippians, which is his most autobiographical letter, he says: “If it came to rely on physical evidence I should be fully qualified myself. I was born of the race of Israel, of the tribe of Benjamin, Hebrew born of Hebrew parents. And I was circumcised when I was eight days. As for the law, I was a Pharisee. As for working for religion, I was the persecutor of the Church, as far as law can make you perfect, I was faultless.” He describes what he used to be before, and we could be mistaken at this point, thinking that of course S:t Paul had to convert. He was a Pharisee. On the contrary, all

the things he lists are signs of great holiness. It is like saying that I was baptised when I was eight days old, I belong to the Catholic Church, I belong to the structure of salvation.

That is being a Hebrew, God’s chosen people. To say I was a Pharisee would today translate; I belong to the most austere religious order of the Church, because the Pharisees were really the most observing, irreproachable, faultless.

BUT IF YOU READ there is again an adversity: “but, because of Christ I have come to consider all these advantages that I had as disadvantages. Not only that, but I believe nothing can happen that will outweigh the surpreme advantage of knowing Christ Jesus, my Lord.” The only place where he uses the singular; my lord, not our Lord. “For Him I have accepted the loss of everything, and I look on everything as so much rubbish, if only I can have Christ, and be given a place in Him. I am no longer trying for perfection by my own efforts, the perfection that comes from the law, but I want only the perfection (justice in the original) that comes through faith in Christ, and is from God and is based on faith.” He has exchanged his personal justice with the justice of God. Here is another beauti-

Unum 33

ful example of this bold stroke, by Cyril of Jerusalem, a father of the Church from the 4th century, and in a sermon he says to his people: “Look at the generosity of our God. The just men of the Old Testament, only after a long and painful service, arrived at the point of being friend of God. But what they obtained through a long and painful service, God gives to you now in less than five minutes, because (and here he quotes Paul. Rom. 10:9) if with your lips you proclaim that Jesus is Lord, and in your heart you believe that God raised Him from the dead, you are saved.”

JESUS HAS MADE A BIG difference, an infinite difference.

Another father of the Church, S:t John Chrysostom, who later on was developed by Cabasilas, they use an image: “Imagine there has been a big struggle in the stadium.

A valiant man has faced the tyrant of the city. And with much sweat, blood and wounds, he has conquered him. We are among the onlookers. We did not bleed or sweat or even see the battle, but if we are in favour of this man, if you consider his victory as your own, you will take part of his reward. There is more. Imagine that this victorious hero has no need for his crown.

What shall he do with it? He gives

it to his fans, and this is what happens in Christian salvation. Jesus fought the tyrant on the cross. He conquered, not just Satan but all evil, and if we believe in Him, we praise Him, we proclaim our enthusiasm for Him we are saved.”

ONE MORE EXAMPLE comes from S:t Bernhard, a doctor of the Church, and one whom Luther quotes very much. In a sermon he says: “As for me, what I lack I appropriate from the pierced side of Christ.” And the term he uses is even stronger, in Latin it is usurpo.

We can become holy people, saints, through usurpation, and here he speaks of his lack of the virtues; chastity, obedience and so on. Then he asks himself: “What about my own justice? I do not want to remember my own justice, because it is written in 1 Cor. 1:13, God has made members of Christ Jesus, and

by God’s doing he (Jesus) has become our wisdom, our virtue, our holiness, and our freedom.” So, God has made Jesus for us, for our justice.

TO CONCLUDE. What to do, practically, after a meditation like this? It is very simple, we must imitate the tax collector in the temple, who prayed; oh Lord have mercy on me a sinner. He went home

Unum 34

justified. We try to collect our past life, our failures, our complexes, everything that afflicts us, and we make an exchange. We give it all to Jesus, and take from Jesus all the virtues by faith alone. Jesus you died for my sins, and you take my sins. Normally you do not experience a big change, even though it does happen, like for John Wesley.

This is what he says in his diary: “One evening I went very unwillingly to a society in Aldersgate in the city of London, where one was reading Luther’s preface to The

Letter to the Romans. About a quarter before nine, while he was describing the change which God works in the heart through faith in Christ, I felt my heart strangely warmed. I felt I did trust in Christ, Christ alone for salvation. An assurance was given me that He had taken away my sins, even mine, and saved me from the law of sin and death.” He went home, like the tax collector, justified.

(Det tredje föredraget kommer i nästa nummer)

AKTUELLT • Ny tidebönsbok: Dag efter dag!

Finns att köpa i S:t Sigfrids boklåda och beställa via: kristina@berget.se

• Utbyggnad av S:t Dominicus kapell (under år 2014-2015):

• Ny belysning i S:t Davids kapell kommer att installeras under denna vinter.

Vi är mycket tacksamma för alla gåvor som möjliggör nödvändiga investeringar och förbättringar.

Unum 35

Father Hugh Reseintryck och en bok om retreat Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

N

ils-Hugo Ahlstedt skrev 1957 ”Reseintryck från England”. Han hade då under fem veckor studerat retreater i den Anglikanska kyrkan med resebidrag från Kunglig Majestät.

den avspändhet som regelbunden ensamhet med Gud innebär. Man behöver en sådan stund minst varje dag och en kort tid, några dagar, varje år, alltså retreat. En kort rapport om vad jag såg och tänkte kommer här:

”VILA OCH ANSATS är ett välfunnet uttryck för vad retreat är. Det var också rubriken för ett radioprogram om en retreat på Stiftsgården. Att beskriva en retreat är inte lätt. Den måste upplevas eller rättare genomlevas. Vad man får är en genomgripande vila och nya krafter för arbetet. De människor jag såg i retreater i England ägde, tyckte jag, just något så avundsvärt som frid och kraft. Jag tror att de förstått hur viktigt det är för oss att finna den rätta balansen mellan aktivt och meditativt liv.

Varje människa behöver, särskilt nu när det är så lätt att falla undan för den mångomtalade stressen,

Cerne Abbas. Detta anglikanska franciskankloster (father Hughs hem) som grundades 1931 är centralplatsen för ett vittomfattande själavårdsarbete och socialt arbete.

Dit kommer nämligen dels alla slags människor för att finna psykisk vila och andlig vederkvickelse, dels pojkar och unga män som har anpassningssvårigheter i det vanliga samhället.

IAKTTAGELSER: Miljöns betydelse. Vistelsen i klostret var märkbart välgörande för båda dessa kategorier. När en man frågade bröderna: ”Vad gör ni, vad säger ni, vilken uppfostringsmetod

Unum 36

praktiserar ni?” svarade de: ”Vi lever med dem”. En vänlig, öppen, positiv, glädjefylld atmosfär.

Människor som är villiga att lyssna och ge råd åstadkommer underverk.

Det förekommer även enskild retreat.

Jag gick igenom en sådan på denna plats. Det innebär att koppla av all förbindelse med vardagsmiljön, gå in i tre dagars tystnad, få tillfälle att tala igenom personliga problem med en själasörjare, meditera, bedja. En Efter en tid här får man mycket verkligt genomgripande vila. starkt intryck av bönens verklighet. De under dagen regelbundet REFLEKTIONER: I vår kyrka återkommande bönegudstjänsterna skulle vi målmedvetet inrikta präglar hela andan, men ingenting prästutbildningen och fortbildningen finns av osundhet eller verklighets- mot personlig själavård och skapa flykt. En sådan miljö är en psykisk miljöer där slitna människor kan vila hälsofaktor av stora mått. ut, tala ut och få hjälp med lösningen av sina problem.

REFLEKTIONER: I vår kyrka och efter dess art skulle Mirfield, Community of the motsvarande kunna byggas upp, Ressurection. Jag deltog i retreat miljöer fyllda av en sådan läkande, för präster under ledning av en livgivande atmosfär. gammal erfaren präst. Studerade också förhållandena vid det college Retreatconductors house, för utbildning av präster, som finns Sevenoaks, ett retreathus, varav anslutet till The House of the det finns många i England.

Resurrection.

IAKTTAGELSER: En heltidsanställd präst anordnar och leder retreater. Det innebär att för varje gång omkring 20 personer kommer till retreathuset för att stanna antingen från och med måndagsaftonen till och med fredagsförmiddagen, eller från och med fredagsaftonen till och med måndagsförmiddagen, eller från lördagsaftonen till och med söndagsaftonen.

IAKTTAGELSER: Beträffande retreaten för präster är att nämna att i den Anglikanska kyrkan anses det vara av stor vikt att präster regelbundet, minst en gång om året, deltager i retreat för sin egen skull och för att bli mer skickade för sin uppgift som präster. Min erfarenhet av denna retreat för präster bekräftar riktigheten av denna uppfattning.

Unum 37

Beträffande colleget är att nämna att de teologie studerande bor i detta under en del av sin utbildningstid. Det innebär att de lever sig in i kyrkans liv på ett helt annat sätt än vad som är möjligt för svenska teologie studerande.

De står hela tiden under erfarna prästers ledning och omsorg.

REFLEKTIONER:

Nils-Hugo Ahlstedt ute på Siljan: ”Jag öppnar hela min varelse och tar emot och låter leva det som jag tagit emot - med ständigt lika förvånad tacksamhet.”

Erfarenheten av resan i England styrker mig i den uppfattningen att vi är på rätt väg när vi nu

prövar oss fram med retreater (vem finner ett svenskt namn?) även inom vårt stift.”

Både beträffande retreaten för präster och beträffande prästutbildningen har vi anledning att hämta lärdom.

”HUR MAN GÖR EN RETREAT” Denna skrift kom ut 1963 och det var en samling föredrag som father Hugh hållit i Rättvik 1959 och 1960 som översattes av Hugo Blennow och utgavs på svenska på Eginostiftelsens förlag, Kallinge.

Här följer en fri återgivning av det han förmedlar i denna bok, saker som vi bör tänka på i dag när vi bjuder in till retreater: ”RETREATENS SYFTE är att föra en människa till klarare medvetenhet om Gud och att hjälpa henne att uppleva honom.

Retreatledarens uppgift är att leda retreatdeltagaren till en djupare erfarenhet om Guds närvaro och ett möte med Gud som den han är i sig själv; före och över allt vi känner, helig, evig, rättfärdig men också kärleksfull, nära och ömsint. Retreaten vill öka insikten om Guds vilja för varje retreatdeltagare, ”Guds avsikt med mig”. Retreatdeltagaren ska beredas möjlighet att lära känna Gud bättre och älska hans vilja mer, glädja sig över att vara Guds barn, hemma i sin himmelske Faders närhet.

Unum 38

RETREATEN FÅR INTE vara som inte vädjar till viljan och spekulativ eller polemisk, utan den känslan utan till förnuftet. Viktigt ska vara i en anda av tillbedjan. att man under vägledningen inte belastar retreatdeltagarna med I BIBELMEDITATIONERNA frågor utan mer själv ger svar, är det retreatledarens uppgift att fakta. Alltså ska retreatledaren med enkla ord lyfta fram något av under vägledningarna till skillnad den kristna trons sanningar, något från under bibelmeditationerna ”få som vilar fast i kyrkans tradition. ihop” och presentera en hållbar, Retreatdeltagarna får sedan genomtänkt helhet. möjlighet att stanna kvar i kapellet och själv meditera över detta, vara i NÄR DET GÄLLER retreatens Guds närhet och sedan i bönen efter väg från start till mål kan man den egna meditationen helt och enkelt uttrycka det som en hoppets fullt bejaka det Gud uppenbarar för rörelse, ut ur skuggan och in i dem. Så bereds retreatdeltagaren ljuset, ett Exodus. En retreat får att förnya sitt ja till Gud och till inte sluta med sorg, synd och ånger ett fördjupat svar på Guds kärlek. utan man ska åka från retreaten Bibelmeditationerna skall alltså med en förnyad kärlek till Gud och appellera till retreatdeltagarnas sina medmänniskor. Avslutningen vilja och driva dem till meditation får mer belysa vår delaktighet i och utveckling av det inre fördolda Guds eget liv och kyrkans liv. Hur livet genom att hjälpa dem till bön vi genomströmmas av Guds Andes och till att lära känna sig själva. livgivande kraft i våra vanliga liv.

Bibelmeditationerna bygger på att retreatledaren inte själv ”får RETREATEN ÄR EN SKOLA ihop” allt utan överlåter detta åt i det andliga livet. Ledarens uppgift retreatdeltagarna i samarbete med kan sammanfattas i uppgiften att Gud och bibelordet. hjälpa varje retreatdeltagare att förstå och erfara Guds kärlek, så VÄGLEDNINGARNA är mer en att hon eller han beslutar att förbli i form av undervisning som ska tala den, förvissad om att denna kärlek till vårt intellekt. Erfarenheten visar är den enda verkligheten, att den är att det är befriande och lugnande allt i allt.” att under retreatens tystnad få fylla på ”kunskapsbanken” med något mer abstrakt, faktabaserat Unum 39

Ögonblicksbild från vår pilgrimsvandring till Rom. Kommuniteten Den Heliga Treenigheten tillsammans med sin ekumeniske rådgivare Fredrik Emanuelson OMI.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: VÄSTERÅSMÄSSAN

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323