Unum 2011-4

Unum NR 4 ÅR 2011 ÅRGÅNG 28

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: GEMENSKAP

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema: Gemenskap Ledare Peder Bergqvist

3

TV-gudstjänst- ett rum för gemenskap?

Johannes Söderberg

4-7

Gemenskap utgår från lyssnande Sr Katarina OSB

8-11

Gemenskap som volontär i Taize!

Helena Johansson

12-13

Ignatius om vår Skapare och Herre Fredrik Heiding SJ

14-17

Gemenskapens liv - Treenighetens liv Ann-Ida Fehn

18-21

Två dikter Kristina S. Furberg

23

Gemenskap!

Sr Veronica

24-27

Att gå en gemensam väg Stig Petrone

28-29

Hur lång tid tar det för en ateist att komma till nattvarden?

Maria Björkroth

30-33

Boktips från S:t Sigfrids boklåda Kristina Andersson och Marie Erenius Bergqvist

34-35

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: david @ berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, david @ berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons 1/1 2 000:1/2 1 500:1/4 1 000:- / 60 x 30 mm 500:Baksida 5 000:-

Pris för fyra annonser 6 000:4 500:3 000:- / 1500:15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

UNUM

2

MÅNDAGAR MED PER

D

et blev många intressanta och viktiga samtal hemma hos Per Mases under hösten 2010. Det blev en tid av avslutning och en tid av överlämning, en tid av sorg och en tid av lovsång.

Nu när det snart har gått ett år sedan Pers himmelska födelsedag kan vi se att denna vision lever vidare, och gemenskapen blir bara tydligare och starkare. När vi ser tillbaka kan vi se hur S:t Davidsgården och Meditationsgården alltid har hört ihop med varandra i en kallelse, en enhet.

Ett år tidigare hade Per firat 50 år Gårdarna har varit som ett äktensom präst och i samband med detta skap, ett förälskat par som fött ett firande tänkt igenom och formule- barn som blivit så älskat. Det barn rat Bergets vision. Han skriver under som blivit så kärt och omhuldat är arbetets gång: gemenskapen. Den är det märkvärdigaste och viktigaste vi har att ta ”Det är en märklig utveckling som hand om och förvalta. skett på Berget i Rättvik, alltsedan dess invigning 18 november 1962.

Vi gläds över att kommuniteten Den Det hela kunde börja därför Heliga Treenigheten växer och nu att lyhörda och helhjärtade mänbestår av elva medlemmar. Kommuniskor bejakade kallelsen att ge nitetens kallelse är att på Berget gå rereatens möjlighet till återhämtin i den heliga Treenighetens mysning och rotfäste åt många. Sedan terium. Liksom lärjungarna på förkunde avspänning och stillhet förklaringsberget hör vi Faderns röst, vi djupas genom en kroppslig mediomsluts i Andens ljus och skådar Sotationsform som också öppnade en nen i Hans härlighet. Det är också väg till den kristna mystiken. detta liv alla som kommer till Berget Samtidigt växte en dynamisk inbjuds till. Gemenskapen i den heoch kreativ gemenskap fram.” liga Treenigheten är vårt liv!

Guds frid och allt gott!

UNUM

3

TV-gudstjänst - ett rum för gemenskap?

Johannes Söderberg, präst och producent på SVT religion.

J

ag frågar mig ofta vad det är tv-gudstjänsten kan, som inte gudstjänsten i kyrkorummet redan kan bättre. Uppriktigt sagt är det inte så mycket som jag en gång trodde. Men med tiden har jag sett på nära håll hur en kvalitativ och gränsöverskridande gemenskap ändå kan uppstå i det mediala rummet - en närhetens gemenskap, en gemenskap bortom tid och rum, en gemenskap som inte alltid låter sig synliggöras i bild.

Medveten om mediets givna begränsningar vill jag ändå reflektera över dess möjligheter till gemenskap.

UNUM

Jag vill sammanfatta dem med tre ord - räckvidd, rum och relation.

RÄCKVIDD Nästan var femte gudstjänstbesökare i Sverige går i gudstjänst via tv-gudstjänsten.

Det gör att den största enskilda församlingen i vårt land utgörs av publiken till tv-programmet ”Gudstjänst”. Vi vet idag alltför litet om hur denna församling mer i detalj ser ut. Men några aningar har jag efter drygt tio års tittarkontakter. Jag ser minst två stora grupperingar av lite olika karaktär.

4

Där finns den kyrkovana tittaren, som av en eller annan anledning inte kom iväg till kyrkan den här söndagen. Här finns den trogna och lite äldre kyrkobesökaren. De kan de kyrkliga koderna, nyckelbegreppen och symbolerna.

Den andra stora tittarkategorin är den brokiga skara vi kan kalla för ”smygtittarna”.

De är snarast ”kyrko-ovana”, till skillnad från den förra gruppen.

De är främmande för kyrkans egna kodord och bilder, men anar att här finns något att hämta för själen. De flesta av dem skulle inte ens drömma om att sätta sin fot i kyrkan på gudstjänsttid, men de deltar gärna i tv-gudstjänsten. Vi frågar oss ofta hur vi kan sänka tröskeln till programmet för dem? Hur inkluderar vi dem, så att de blir mer deltagare än betraktare?

De brukar säga till oss att de ”råkade” slå på tv:n. Kanske har vi svenskar ett behov av att finna sådana anledningar, utan att behöva framställa oss själva som alltför religiöst intresserade. TV-gudstjänsterna har för många blivit ett medialt nyckelhål att titta in i, ett sätt att söka Gud utom synhåll för andras nyfikenhet.

Det är en gemenskap med de medialt synliga, där man själv är osynlig.

Man deltar, även om man inte syns.

UNUM

TRE RUM SAMTIDIGT När vi sänder en tv-gudstjänst tänker jag mig att vi kommunicerar i tre rum samtidigt. Jag kallar dem här det reala rummet, det mediala rummet och det inre rummet.

Vad händer med gudstjänstgemenskapen när den passerar genom dessa tre rum?

Låt oss se närmare på dem, ett i taget.

DET REALA RUMMET – RITENS RUM Det reala rummet är enkelt uttryckt det sakrala rum, där gudstjänsten ”äger rum”.

Här finns en gudstjänstfirande församling som har möjlighet att se varandra. Prästen/pastorn ser församlingen med sina egna ögon och församlingen ser och hör honom/henne. Församlingen i det reala rummet sjunger psalmerna och de hör sina egna röster smälta samman med de andras röster.

Man kan hälsa på varandra och ta varandra i hand. Vid kommunionen får man ta del av brödet och vinet och tar emot dem med sina läppar och händer. Syn, hörsel, smak, dofter, stämning och atmosfär finns där. Gudstjänsten i det reala rummet är en helhetsupplevelse, där alla sinnen blir stimulerade.

5

DET MEDIALA RUMMET – RUTANS RUM I det mediala rummet är gudstjänsten nu programmet ”Gudstjänst”.

Detta är ”rutans rum”, det vill säga mellanläget mellan det reala skeendet och tittarens upplevelse. Ett sådant program har i det här skedet både möjligheter och begränsningar.

Vi tror på en Gud som blivit Bild. Det underlättar högst väsentligt för en bildproducent av kristna tv-gudstjänster. Bilden kan gestalta det orden förkunnar på ett särskilt sätt. Men televiseringen begränsar också – från tredimensionellt till tvådimensionellt. Från att röra vid, till att med deltagande se på. Men det är å andra sidan idén och möjligheten med mediet – att närvara i skeendet, om än inte i rummet. Och att med bild och ljud få komma in i helt nya och hittills okända rum är också ett av televisionens kännetecken.

DET INRE RUMMET – HJÄRTATS RUM Egentligen är själva frågan om mottagandet i hjärtats rum omöjlig att besvara.

Vad vet vi vad som sker i människors inre katedraler? Vad vet vi om orsakerna till varför man tittar just på det här programmet och berörs? Det vet ju ingen på förhand, inte ens mottagaren. Ett och samma program kan beröra den ene, men UNUM

inte den andre. Dessutom kan ett och samma program beröra mig den ena dagen, men inte den andra.

Denna inre predisposition påverkar mottagandet mer än vi tror. Ännu viktigare för om ett program ska beröra eller inte är dess egen inneboende trovärdighet. Trovärdigheten öppnar våra inre dörrhandtag för att ta emot något utifrån. Äktheten berör oss mer än något annat.

Djupast sett tror jag att det är detta det ytterst handlar om - det som har berört mig, det kan även beröra andra. Inte som sentimentalitet eller känslosvall. utan djupare, rakare och enklare. En erfarenhet som tagit vägen via kroppen brukar märkas när kroppen ska berätta om den.

Det syns i ögonen, som är tydliga i halvbilden från talarens eller solistens kamera. ”Det vi har hört, det vi sett med våra egna ögon, det vi rört vid med våra egna händer, det är vårt ärende”, skriver Johannes i sitt första brev. Kanske kan man tillägga – den erfarenhet som gått genom våra kroppar, den erfarenhet som kroppen minns och som blir synlig i våra ögons djup, sådant doftar trovärdighet. Den inkarnerade livserfarenheten som klingar i kroppens egen resonansbotten - det kommunicerar mer än någon av alla kommunikationsformer. ”Jag blir berörd av dig, eftersom något har berört dig. Och just därför kan du förmedla det.”

6

RELATION – EN ANINGENS GEMENSKAP Därför är television ögon och ögon är television. Vi tittar på tv-skärmen..

Vi ser och blir även ”sedda” av dem som medverkar. En relation uppstår – och därmed en gemenskap. Även om det är en medial gemenskap, så är det ändå en slags gemenskap. Man kanske rentav kan tycka att den är en provisorisk gudstjänstgemenskap i brist på bättre. Men i så fall är väl all gudstjänstgemenskap ”provisorisk” i väntan på den eviga lovsången?

Så även om det är en provisorisk gemenskap, så är det ändå en gemenskap. För många är den mediala gemenskapen ett bättre alternativ än tomhetens och ensamhetens ickegemenskap. I dagens postmoderna samhälle är folksjukdomen inte längre karies, hål i tänderna, utan ensamhet, hål i gemenskapen.

Vad innebär nu detta? Kan vi tala om en tv-gudstjänst som en kvalitativ gemenskap? Den uppfyller förvisso kriterierna att vara gränsöverskridande och inkludera den seende. Den sträcker sig bortom rummet och tiden, den kommer nära, den utgör en gemenskap som är större än vad man själv ser och anar.

Det är när möten med medmänniskor får djupna och beröra oss bortom de yttre fasaderna som tv-mediet fungerar som allra bäst. När gemenskapen stavas Igenkänning, då hänUNUM

der det - vi blir berörda av varandra i våra inre rum.

Det är kanske ändå den starkaste kommunikationen som bär genom alla de tre rummen, den som stavas Igenkänning: ”Jag kunde vara du och du kunde vara jag”. Där uppstår en gemenskap med hjälp av det mediala rummet. Det är där och då som bildens och gestaltningens magi äger rum. Ytans medium television är paradoxalt nog mycket känsligt för ytlighet. Det är när ytligheten får djupna och bli något annat som detta ytans medium övergår i att bli till ett genuint möte, en gemenskap, som berör oss på djupet.

Så möts vi inte bara i Igenkänningen utan också i Aningen - att Tillvaron är större, att Någon ser oss och att den stora gemenskapen är större än vi själva kan ana. I benådade ögonblick kan därför även den mediala gemenskapen förmedla något av den stora Aningen och Igenkänningen, att vi är delar av en långt större gemenskap än vi kan se och höra. Och att gemenskapen finns bortom både tiden och rummet – och till och med bortom varje tv-apparat.

7

GEMENSKAP UTGÅR FRÅN LYSSNANDE

Glasfönstret i mitten, med jungfru Maria och Elisabeth, finns i Mariadöttrarnas klosterkyrka. Glasmålningen till vänster är den heliga Birgitta och den helige Bernhard och finns i systrarnas kapitelsal. Längst till höger är den helige Benedikt. Artikelförfattare är Syster Katarina OSB, Heliga Hjärtas Kloster, Omberg.

A

lla längtar vi efter gemenskap. Att dela, höra till, bli en del av en helhet: nog är det en aspekt av människans urlängtan! Så har det alltid varit. Gud såg att det inte var gott för Adam att vara ensam, att han behövde kompletteras för att bli hel. Under ökenvandringen insåg Guds folk att de måste hålla samman för att överleva och de fick en lag att leva efter för att bevara den livsnödvändiga enheten.

UNUM

Men vi vet hur svårt det där med gemenskap är. Vi idealiserar så lätt.

Jag längtar efter att bli sedd, bekräftad, förstådd - och glömmer ibland att det också är min uppgift att i samma mån se, bekräfta och förstå.

Gemenskap är en gåva, men också ett arbete. Enhet är den helige Andes gåva, och samtidigt är det ett arbete att bevara och försvara den mot hot om splittring.

8

MUNKEN DOROTHEOS av Gaza, som levt med många bröder, utgår från bilden av ett hjul med ekrar när han beskriver hur vi skall leva tillsammans: ”Tänk er att denna cirkel är världen, att mittpunkten är Gud och att linjerna från cirkeln till mitten är människornas vägar, dvs. deras sätt att leva. När de heliga söker sig närmare Gud rör de sig mot mitten, och ju längre in de kommer, desto närmare kommer de varandra och Gud… Lägg märke till att det samma gäller motsatsen. När de avlägsnar sig från Gud och går bort mot utkanten är det uppenbart att ju mer de går bort och fjärmar sig från Gud desto mer fjärmar de sig från varandra…. Sådant är kärlekens väsen. I den grad vi…inte älskar Gud är vi, var och en, separerade från vår nästa.

Men ju mer vi älskar Gud – ju mer vi närmar oss Gud genom vår kärlek till honom, desto mer blir vi i kärleken ett med vår nästa, och ju mer vi blir ett med vår nästa, desto mer blir vi ett med Gud” (Dorotheos av Gaza (506-570) ur Undervisande tal).

enheten i Herren. När Kyrkan sedan växte kom urförsamlingens ideal att förverkligas framförallt av de framväxande klostren.

DEN HELIGE BENEDIKT (480543) kallas det västerländska munkväsendets fader.

Han formulerade en regel, Regula Benedicti (RB), som under århundraden kom att bli normerande för klostren. Men det var ingenting nytt han kom med. Han hade lärt av de stora fäderna i öst och väst, lyssnat till den vishet som vunnits av eremiterna i öknen och av dem som lämnat allt för att söka Gud. Så har Benedikt blivit en livets mästare.

Genom kamp och många besvikelser hade han nått självkännedom och lärt sig att leva. Det låter kanske underligt och man undrar: leva, det gör man väl bara? Det går väl av sig självt? Men erfarenheten säger att leva, och inte minst att leva i gemenskap, måste man lära sig. Och det verkar som om denna läroprocess pågår hela livet. Frågan är ju: hur skall vi bli de hela människor vi är KRISTENDOMEN är till sitt vä- kallade att vara? sen gemenskap. När den helige Ande gavs till apostlarna blev den enhet I BÖRJAN AV DEN VÄGEN står Jesus bad om i sitt avskedstal syn- att lyssna till Herrens kallelse, och ett lig och en förpliktande gemenskap eget beslut att följa den. I Prologen föddes: man sålde allt man ägde och till Benedikts Regel målas bilden av var och en fick efter sitt behov, man torget upp som vi känner igen från delade bön och arbete, gudstjänst Matt. 20:1. och tjänande, och vittnade så om UNUM

9

Han skriver: ”Herren som söker sin arbetare i folkmängden ropar: ”Vem är den man som älskar livet och önskar att se goda dagar?” Om du hör detta och svarar: ”Här är jag”, då svarar dig Gud. I sin godhet visar han dig livets väg, den som varit densamma i alla tider. Det är omvändelsens långa väg, vars frukt är ett vidgat hjärta. ”VI VILL GRUNDA en skola i Herrens tjänst” säger Benedikt. Den kan kallas en livsskola, där man lär sig vad det är och övar på att vara människa. Den första övningen är att lära sig lyssna. Lyssna när Herren kallar till liv, kallar människan vid namn: ”DU är min” (Jes 43:1) Forskningen lär oss att hörseln utvecklas tidigt hos ett barn i moderlivet, och vi vet att när den lekamliga döden närmar sig förblir förmågan att lyssna något av det sista människan lämnar ifrån sig. Från livets början till dess jordiska slut är människan kallad att vara både lyssnare och kommunikatör, så som Gud själv är det i sin Treeniga existens.

många omkringvandrande munkar.

Han nämner dem till och med vid namn, ”gyrovager”. Det är sådana som vandrar från kloster till kloster, som aldrig slår sig till ro. De är ”slavar under sina egna önskningar och gommens lockelser” säger han. Andra, ”sarabaiterna”, har inte prövats i ”erfarenhetens skola” utan blivit veka som bly. Deras lag är vad som faller dem in. Det som de tycker om kalllar de heligt, och det som de inte vill kallar de otillåtet. Det är alltså människor som inte tar steget in i tron på allvar, utan som tillskansar sig fördelar genom att vilja verka heliga innan de är det. De som vill utnyttja gemenskapen utan att bidra till dess växt och mognad. Men Benedikt talar helst om ”det starkaste slaget av munkar”. Det är de som vill leva i gemenskap (Jfr RB 1:6-13).

DET ÄR GENOM att leva tillsammans med andra som jag blir varse vem jag själv egentligen är. I ensamheten kan jag odla alla möjliga upphöjda känslor och tankar om min egen fromhet och förträfflighet. När jag börjar leva med andra ÄVEN OM BENEDIKTS Regel uppstår ganska snart repor i lacken: riktar sig till munkar, har den myck- tålamodet tryter, irritationen växer et att säga även den som mottagit och ömma tår som jag inte hade en en annan kallelse. Den talar om att aning om fanns, eller i alla fall förleva ett liv i tro. Benedikt är mycket sökt förklara bort, börjar göra sig noga med att tala om att han skri- påminda. ver en regel för munkar som vill leva i gemenskap. Vid hans tid fanns UNUM

10

”BÖJ DITT HJÄRTAS ÖRA, och lyssna till en god Faders undervisning”: så säger Benedikt till den som svarat ja till kallelsen. Den gode Fadern är Kristus själv som genom sitt livs exempel och Evangeliets undervisning visar oss vägen. ”Ära alla människor” (RB 4:2) och ”lev i Guds närvaro” (Jfr RB 7:13-17) är viktiga råd på vägen.

dre är, och vart vi skall komma i vårt samtal. Lyssnande kan då vara som att ge sig ut i okänd terräng och betrakta vad som händer under vägen, inte bara blint skynda mot målet.

”KRISTENLIVET kan inte finnas isolerat, det kan bara finnas i enhet” sade Paulina Mariadotter. Bland Mariadöttrar talar vi om uppdraget att leva Försoningens och Kärlekens liv.

GEMENSKAP utgår från öppenhet Den smärtsamma erfarenheten att och lyssnade. Jag behöver vara upp- synden skiljer oss åt kan förvandlas låten för den andre, våga mötet med till välsignelse när vi i tro går vägen den som är annorlunda än jag. Den tillsammans och inte ger upp. Vid som jag inte spontant förstår kan korset får vi erkänna och bekänna hjälpa mig att se saker i ett annat det som brustit och får, genom Förljus, kanske upptäcka det som an- soningens kraft, ta emot Kärleken, nars går mig förbi. För att verkligen Guds kärlek. Så växer den gemenlyssna, inte bara höra på, måste jag skap och enhet som har sin källa i vara öppen, beredd att släppa taget Gud själv. om att jag ”vet” vem och hur den anMaria visar vägen för Berget!

Den vägvisande Mariaikonen målad av Kjelaug Nordsjö i änden på Meditationsgårdens övre koridor. Deponerad av Bengt Larne.

KATOLSKT MAGASIN

Om Katolska kyrkans tro och liv i Sverige och utomlands

Nyheter, reportage, porträtt, meditationstexter, kultur, debatt och mycket mer ...

Helår (12 nr) endast 300 kr 018-13 61 42 eller www.katolsktmagasin.se UNUM

11

Kaffestund.

N’Toumi

GEMENSKAP SOM VOLONTÄR I TAIZE! Helena Johansson, volontär på Berget sommaren 2011.

U

nder en tid levde jag i Taizé kommuniteten som volontär och att leva i Taizé som volontär innebär att dela ett liv i bön och gemenskap tillsammans med Gud och tillsammans med andra människor. Det innebär också att dela ett liv i enkelhet där vi UNUM

har det vi har och att därifrån skapa möjligheter. Broder Alois som är Taizé kommunitetens prior skriver i Brev från Chile att den överdrivna materialism som vi i vår tid lever i dödar vår glädje och håller oss fångna och att vägen till glädjen finns i enkelheten. Och för mig blev den enkelheten i Taizé vägen till en otro12

lig rikedom. Att finna en rikedom genom enkelheten att jag levde ur en resväska. Att finna en rikedom utifrån att en av oss kunde klippa hår och på så sätt skapa ”Taizé haircuts”.

Att se enkelheten som en rikedom istället för en fattigdom.

TILLSAMMANS STANNAR VI i Taizé upp tre gånger varje dag för att be. Morgon, middag och kväll.

Bönen är en del av det gemensamma livet där vi i morgonbönen får möta Gud och låta Honom välsigna vår dag, där vi i middagsbönen får vila ut i Gud och där vi i kvällsbönen får tacka Gud för vår dag. Vi får möta Gud genom bönen men vi får även låta Gud finna oss utanför bönen i det liv som vi lever. Ett starkt möte med Gud för mig var när jag under en vecka skrubbade duschar och vid ett tillfälle började sjunga och där fann Gud mig på golvet i duschen skrubbades och sjungandes.

och kärlek till varandra. Jag minns många gånger då vi efter lunch drack kaffe, läste tidningen och pratade om dagen. Jag minns också hur vi uppmärksammade varandra och fanns där för varandra i glädje så som i svårigheter. Livet i Taizé blir till en vardag och precis som i vilken annan vardag som helst finns livets upp och ner, livets glädje och livets svårigheter och i det fanns vi för varandra. Att ge en kram till någon som kände sig krasslig var en del av gemenskapen i N’Toumi likaså som små ord som uppmuntrade till leenden och till fortsättning med den personliga gemenskapen med Gud.

NÄR JAG LÄMNADE Taizé bar jag med mig den gemenskap som jag fann. Genom brev, tankar och bön är vi tillsammans i gemenskap oavsett var vi bor. Vi fortsätter att dela vår glädje och våra svårigheter i livet.

För mig har det betytt och betyder otroligt mycket.

I N’TOUMI, ett av volontärhusen, levde jag tillsammans med unga Att läsa vidare: www.taize.fr kvinnor från olika kristna kyrkor och från hela världen. I mötet med dessa unga kvinnor delade vi livet i Taizé, våra olika kulturer och tillsammans blev vi till en liten familj.

Till en familj där vi kände trygghet UNUM

13

IGNATIUS OM VÅR SKAPARE OCH HERRE

Ignatius skrev cirka 6 800 brev i detta arbetsrum i Rom. Artikeln är skriven av jesuitpater Fredrik Heiding, lektor i teologi vid Newmaninstitutet och redaktionsmedlem i tidskriften Signum.

E

n vanlig tankefigur är att Gud Fader skapade världen och människosläktet, som föll och sedan kom Jesus för att rätta till allt igen och lyfte människosläktet från fördärvet. Fadern skapade en gång för länge sedan, Jesus helade och försonade, UNUM

med påföljden att människosläktets initialt goda förhållande till Fadern återupprättades. Skapelsen hör till det förflutna, människorna förstörde skapelsen, varpå Jesus anlände i grevens tid. Om vi tänker så då blir Jesu huvuduppdrag att reagera på människans syndfullhet. Visserligen 14

ansåg aposteln Paulus att allt skapas i, genom och till Kristus (Kolosserbrevet 1:16), men Paulus och många andra tilldelar vanligtvis endast Gud Fader rollen som skapare. Jesus Kristus reagerar snarare än kreerar.

TEOLOGEN OCH franciskanmunken Duns Scotus (1265–1308), och andra under högmedeltiden och framåt, såg dock skapelsen som de tre oskiljaktiga gudomspersonernas gemensamma verk. Att sådana föreställningar fanns tidigare under medeltiden märks i och för sig på hymnen Veni, creator Spiritus (Kom, Skaparande; Cecilia, psalm 495) av den tyske benediktinmunken Hrabanus Maurus (780-856). Även hos Ignatius av Loyola (1491–1556), Jesuitordens grundare, finns idén att också Anden och Sonen skapar. Ignatius använder ofta uttrycket ”vår Skapare och Herre” och syftar då ömsom på Kristus, ömsom på Gud rätt och slätt. I ett brev av den 30 januari 1550 från Ignatius till hela Jesuitorden finner vi den iögonfallande formuleringen: ”I Faderns, Sonens och den helige Andes namn, en enda är min Gud och min Skapare”. Detta synsätt innebär att Kristus inte endast dog för våra synder, vilket är storslaget redan det. Om man vid sidan av Frälsare samtidigt betraktar Kristus som ”vår Skapare och Herre”, då fylls Kristi roll också UNUM

med uppdraget att vara kreativ, att skapa.

EN TJUSNING med ignatiansk spiritualitet är att människan antas kunna samtala direkt med ”vår Skapare och Herre”. Skaparen är tillgänglig, i en omedelbar kommunikation med människan. Av det skälet ska den andlige vägledaren inte ”ta parti för eller luta åt den ena eller den andra sidan. Snarare skall han befinna sig i mitten, som i ett jämviktsläge, och låta Skaparen handla direkt med sin skapade varelse, och den skapade varelsen med sin Skapare och Herre.” (Andliga övningar, nr 15). Människan kan föra en verklig dialog med Kristus ”liksom när en vän talar med en annan eller en tjänare med sin herre” (Andliga övningar, nr 54).

Denna omedelbara kommunikation försiggår dock alltid i en relationell kontext varför den ignatianska spiritualiteten inte får förväxlas med individualistisk privatreligiositet. I flera brev som Ignatius lämnat efter sig, framställs människan i ett nätverk av relationer. Hon är förbunden med Treenigheten, med andra människor och med Kristi världsvida kyrka. Vi ser prov på det i ett brev daterat 7 maj 1547 till jesuiterna i Coimbra, Portugal. Från Portugal och andra europeiska länder sändes jesuiter ut för att missionera i Indien, Brasilien, Etiopien och på andra håll. Redan i 15

början av brevet markeras att allt det som är gott kommer från Gud och att det goda ska förmedlas till människans nästa, överallt i världen: ”Må Kristi vår Herres nåd och eviga kärlek alltid komma oss till del och vara till vår hjälp. Amen.

Via brev från magister Simão [Rodrígues] och från Santa Cruz får jag regelbundet nyheter om er alla. Allt det goda stiger ner från Gud. Vetskapen om att han hjälper er både i studierna och med dygderna, ger mig mycken tröst och glädje. Väldoften av detta inspirerar och bygger upp många, också dem som bor i fjärran land. Alla kristna borde finna nöje i den gemensamma plikten vi alla har, att älska både Guds heder och det goda i hans avbild.

Denna avbild har befriats med Jesu Kristi blod och liv. Det finns därför all anledning för mig att särskilt njuta av detta i vår Herre; det förpliktar mig att ha en speciell känsla för er i min själ.

Välsignad och prisad vare vår Skapare och Räddare alltid och för allt detta, ty från hans oändliga frikostighet flödar allt gott och all nåd.”

tolsk tradition, med formuleringar som ligger mycket nära teologen och franciskanmunken Bonaventura (1217–74). Ignatius uppfann alltså inte allt själv utan ingick i ett nätverk av teologer som gått före honom. Även Bonaventura menade att människan är en avbild av Treenigheten. Ignatius övertygelse att det är från Skaparens och Räddarens oändliga frikostighet som allt gott och all nåd flödar kan lätt associeras till Bonaventuras föreställning att skapelsen flödar eller strömmar ut från Treenigheten. Ignatius övertar också högmedeltidens fokus på Kristi passion. Människan befriar inte sig själv, utan det är Kristi liv och blod som frälser.

I SITT KREATIVA agerande ger Kristus ett uppdrag till varje människa, en kallelse. Ignatius antar att det är möjligt att ta reda på Guds vilja, höra Kristi kallelse. I en meditation ska personen ”be vår Herre om nåden att inte vara döv för hans kallelse utan snarare vara redo att raskt utföra hans allraheligaste vilja” (Andliga övningar, nr 91). En sådan KÄRLEKEN TILL GUD hänger bön är ju bara meningsfull om den alltså intimt ihop med kärleken till åtföljs av en tillit till att Guds vilja medmänniskan. Människan är Guds kan förnimmas, vilket Ignatius alltså avbild. Längre fram i samma brev utgick ifrån. Det tillhör Guds skapelheter det att vår nästa är en ”avbild sehandling att i sin tur forma mänav den allraheligaste Treenigheten”. niskans vilja. Brevet till jesuiterna i Ignatius bygger sin teologi på ka- Coimbra avslutas: UNUM

16

”Jag ber Gud vår Skapare och Räddare – som så nåderikt har kallat er och gett er en verkningsfull vilja så att ni skulle vilja ägna er helt åt hans tjänst – att han fortsättningsvis ger er alla ännu fler gåvor, så att ni oupphörligen framhärdar och växer i hans tjänst till hans myckna heder och ära och till hans heliga Kyrkas hjälp”.

TJÄNSTEN FÖR SKAPAREN, för medmänniskan och för den heliga Kyrkan utgör en helhet. Med den ”heliga Kyrkan” avsåg Ignatius den Katolska kyrkan. I dag kan ett ekumeniskt perspektiv inrymma olika trossamfund i Kristi kyrka, i vilken den katolska ändå måste anses ha en särställning, åtminstone när man reflekterar över frågan i ignatianska sammanhang. I ett brev daterat 23 februari 1555 till kungen av

Etiopien, går Ignatius långt i fråga om kyrkans enhet: ”Kyrkan är en och utanför henne finns inget gott överhuvudtaget, eftersom den som inte är förenad med hennes kropp inte kan ta emot Kristus vår Herre.”

I mitten av 1900-talet beskrev katolska teologer den katolska kyrkan som ett sakrament, vilket också blev Andra Vatikankonciliets (1962–65) linje. Sakrament innebär då att den Katolska kyrkan är ett tecken på Kristus, men inte det enda. Det finns mycken sanning och helighet utanför hennes ram och struktur.

Kristi kyrka med dess olika trossamfund är en nödvändig plattform för den omedelbara kommunikationen och kyrkan erbjuder dessutom en gemenskap och ett språk med vilket vi kan samtala både med varandra och med vår Skapare och Herre.

JESU ANSIKTE i S:t Davidsgårdens samtalsrum.

I Jesu bild ser vi Honom i hans fullhet som vår Frälsare, Skapare och Herre. Läs mer om ikonen på sidan 22.

UNUM

17

Gemenskapens liv Treenighetens liv Ann-Ida Fehn, medarbetare på Berget.

Från Vänföreningens arbetsdagar, en bild av gemenskap.

A

tt följa Kristus är att få gå in i den Gudomliga gemenskap som Treenigheten är. Och detta är en av de stora glädjekällorna till livet på Berget – Det är en gemenskap i Gemenskapen. Här hör alla hemma, här kommer vi hem till Gud, till den äkta gemenskapen. Kärlekens eget liv i gemenskapen föder generositet och vänskap över alla slags gränser. ”Nu är ingen längre varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.

UNUM

Alla är ni ett i Kristus” (Gal 3). Här ges inte utrymme för det destruktiva; avund, konkurrens, jämförelse, och så vidare, eftersom vi vet att alla återspeglar något unikt av Gud. Det är med helig bävan och glädje som vi tillsammans överlåter oss till en gemenskap med det höga målet att gestalta himmelriket mitt ibland oss.

Men vi vågar! Eftersom Kristus själv är hörnsten, och är den som först ber om att vi ska bli ett i honom (Joh 17). Vi skapar inte gemenskapen, vi 18

tar emot den av Gud själv. Vi är red- BÖNEN – skap i hans hand, barn och medarbe- GEMENSKAPEN MED GUD tare i hans hushåll. ”Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tackGUDOMLIG EKONOMI sägelse för alla människor” skriver – ÖVERFLÖD Paulus (1 Tim 2). Bönen kommer I det gemensamma livet får man mer också här ”först och främst” och är av allt. Mer fest, ibland mer frus- avgörande för livet på Berget. ”håll tration och framförallt mer liv! En bönens låga brinnande” brukade Sr gemenskap kring Jesus Kristus blir Ingrid säga. ”Att lära känna Guds rik. Rik på sådant som verkligen har godhet är den högsta bönen av alla” värde. Kärlek, vänskap, tröst, gläd- skriver Julian av Norwich (s 21, Upje… ”Jag har kommit för att de ska penbarelser av den gudomliga kärleha liv, liv i överflöd” (Joh 10:10)! I ken). I bönen lär vi känna Gud, som gemenskapen blir det där överflödet är god, och som vill skänka oss allt uppenbart, dagligen. gott i överflöd. I bönen lyfter vi upp I Bibeln liknas himmelriket vid det allt till Jesus Kristus som helar, läker minsta fröet som finns, senapskor- och försonar. I bönen går vi vägen till net. Det räcker med det lilla – om djupare förening med den som vår vi ger det till Gud kan han göra nå- själ har kär. Här bär vi fram varandra got stort av det. Som pojken som och hela mänskligheten inför Gud. gav fem bröd och två fiskar till Jesus Här lär vi känna Gud, och därige– det blev en måltid till 5000! Vilken nom också oss själva, och varandra. gemenskap det måste ha varit. Mitt hjärta är så litet men jag har gett det TJÄNANDET – till Honom som är Kärleken – då kan ATT GE SITT LIV det bli mycket älskat genom mig. Livets mening är att ge sitt liv. Det Här ger vi också det lilla vi har, det sker för det mesta i det lilla, i varräcker, och i Guds välsignade händer dagen. Man ger sina ögon, öron, förvandlas det! Hur det vi ger ser ut händer, sin tid, sin vilja. Vi ger vårt är inte av någon egentlig betydelse, hjärta till Gud och följer i Jesu Kristi det är själva överlämnandet, överlå- fotspår;” Ingen har större kärlek än telsen till Gud som är hemligheten; den som ger sitt liv för sina vänner” att ge det man har: ”silver och guld (Joh 15). Den utgivande kärleken har jag inte, men det jag har ger vi doftar gott, den är en aning om en dig” (Apg 3:6)! annan värld. Den söker inte sitt, den har inga biavsikter eller dolda motiv, den älskar för Kärlekens skull.

UNUM

19

REALISTISKA FÖRVÄNTNINGAR Gemenskapen kommer aldrig att mätta mina djupaste behov, det kan ingen mänsklig relation göra. ”Min själ törstar efter Gud” (Ps 63). Och liksom vi anar spår av Skaparen i skapelsen anar vi också Guds Godhet genom våra medmänniskor. Deras kärlek och omsorg är en avglans, en smak, av Guds oändligt mycket större och djupare kärlek och godhet. I bönen, mässan, ordet blir vi mättade av Gud själv. ”Jag är livets bröd”. ”Hans kärlek till oss skall stilla all vår sannaste och heligaste längtan”, skriver Katarina av Siena (s 142 S. Undset). Eller med Therese av Lieseuxs ord ”Jag väntar att få allt av min Fader”. Vi kan frimodigt rikta alla förväntningar mot Gud, som håller vad han lovat och som är trofast och god. ”Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör” (Ps 145). ”Den som tror på mig, ur hans inre ska flyta strömmar av levande vatten” (Joh 7). Kärleken väller fram inifrån, där Gud bor i mitt djupaste väsen.

GEMENSKAPENS FULLKOMNING – OVAN DÄR ”Vårt hemland är himlen” (Fil 3), där blir gemenskapen obegripligt vacker.

Det blir ”en stor skara som inte kan räknas av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7). Det blir UNUM

jubel och sång och fest. Men till dess, här på jorden, så lever vi i hoppet, i ”hoppet om det som väntar er i himlen” (Kol 1:5). I tron, ”I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.

Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen” (Hebr 11). Och i kärleken, ”Herrens kärlek fyller hela jorden” (Ps 33).

Julian av Norwich beskriver (Uppenbarelser av den Gudomliga kärleken s 107) något att vad vi kan vänta oss av den Gudomliga gemenskapen: ”Jag såg att Kristus vördnadsfullt skänker oss till sin himmelske Fader. Och hans Fader tager mycket tacksamt emot oss, denna sin gåva, och giver oss vänligt tillbaka till sin Son, Jesus Kristus. En sådan handling och en sådan gåva förlänar glädje åt Fadern, lycka åt Sonen och fröjd åt den Helige Ande.

Det som gläder vår Herre allra mest av allt vad vi gör är detta att se oss glädjas i den heliga Treenighetens glädje över vår frälsning”!

20

KLOKA ORD om gemenskap:

gemenskapen för att vi oavbrutet skall mäta dess temperatur. Ju tacksammare ”Det är med den kristna gemenska- vi tar emot vad som blivit oss givet dag pen som det är med helgelsen. Den är för dag, dess då fastare och stadigare en gåva av Gud som vi inte förfogar utvecklas gemenskapen efter Guds beöver. Ingen annan än Gud vet hur det hag. i grunden är ställt med vår gemenskap eller vår helgelse. Det som ser smått och Det kristna broderskapet är inte ett skröpligt ut för oss kan vara stort och ideal som är satta att förverkliga, utan mäktigt för Gud. det är en av Gud i Kristus given skapad realitet som vi får del i.”

En kristen skall inte jämt och ständigt (ur Liv i gemenskap, känna sitt andliga liv på pulsen, och D. Bonhoeffer) lika litet har Gud gett oss den kristna

Det stora bordet i S:t Davidsgårdens kök är en viktig plats för den inre gemenskapen på Berget.

UNUM

21

JESU ANSIKTE i S:t Davidsgårdens samtalsrum där Per Mases ofta hjälpte människor i själavård, bikt och andlig vägledning. Det berättas att ikonen kom som en gåva av ärkebiskop Makarios på Cypern genom biskop Cullberg, i samband med ett uppdrag i någon form av medlingssituation (Foto av Magnus Lindholm).

Jul- och nyårsfirande på Berget!

JULEN • 23-27/12 Fredag kl. 18 �ll �sdag kl. 14

NYÅRET • 29/12-2/1 Torsdag kl. 18 �ll måndag kl. 14

Julfirande på hela Berget!

Vila, enkelhet och glädje inför Kärlekens under: Gud blev människa. Dagarna ger möjlighet tystnad, delta i bibelmedita�onerna, öva djupmedita�on, delta i julens gudstjänster.

Pris 3 260:-

Nyårsretreat: ”Fram�d och hopp” Helpension 3 200:• 30/12-2/1 Fredag kl. 18 �ll måndag kl. 14 Nyår med Qi-gong!

Kursavgi� 700:Helpension 2 400:UNUM

22

NYSS VAR GUD EN POJKE © Kris�na S Furberg, Lyriker.

I Det man får gra�s blir lä� förlagt, bor�appat, nedtrampat

II Nyss var han en pojke med runda armar och kinder Nu ser han ned i mammans ansikte, Och det händer allt som tar om hennes axlar o�ast med sin kra�iga a� den som står där framför ynglingaarm med hjärtat i handen Skra�ar – stolt över hennes blir förbigången skörhet sin egen styrka Stå inte skyggt vid dörren Vänta inte på a� jag ska Men när han vänder sig bort komma emot dig så mycket han vill Jag vill a� du sa� här så mycket som skrämmer hos mig redan nu Skuggan av det som ligger framför förmörkar redan hans nästa steg Ändå hans blick, a� möta den är a� ly�as – upp, upp

UNUM

23

Gemenskap Sr Veronica, medarbetare på Berget.

G

ud är inte ensam. Gud är en och trefaldig, tre personer i en gemenskap, en enhet, som övergår det mänskliga förståndet. En enhet och en kommunion som är liv, glädje, kärlek…

GEMENSKAPEN FINNS från början som en kallelse. Människan är kallad till gemenskap med den andra medmänniskan, den som inte är en kopia av henne själv, utan lika och helt annorlunda. Hon kan inte förverkliga sig själv utan den andra.

Hon behöver den andras förmedMÄNNISKAN ÄR skapad till den ling inte bara för att veta vem hon Treenige Gudens avbild och hon är är, utan även för att lära känna den kallad till att bli lika Gud. Männis- Andra, ”den helt annorlunda” Gud kan är inte ensam – ”det är inte bra själv och ha sin glädje i honom. Innatt mannen är ensam”(1Mos 2:18) an kvinnan blir till är Adam ensam, - utan hon är skapad till man och fast Gud är med honom! kvinna, till gemenskap. Hon är inte skapad som individ som ska förverk- SYNDEN, SOM SKADAR Guds liga sig själv utan som person som bild i människans hjärta, gör det blir sig själv genom att ge sig själv svårt för människan att nå sitt mål, och att ta emot den andra.

UNUM

24

att bli sig själv. Relationerna är inte längre självklara. Adam och Eva blir rädda och gömmer sig för Gud och för varandra. Deras förstfödde son, Kain, dödar sin broder.

beck”. De har en avancerad teknik och eftersom de kan slå tegel, ska de bygga en stad. Först kommer medlet, och sen målet. Tekniken leder dem.

”HELA JORDEN hade samma språk och samma ord”. På grundtexten: ”de hade samma läpp!” Det kan tolkas som: de talar med en mun, eller: alla säger samma sak. De säger alla det som är politiskt korrekt. De säger det samtidigt, det är ett ”vi” som talar. Ingen behöver tala till den andra eller lyssna på den andra.

Ett vi som ger order, det handlar om att arbeta och att arbeta hårt för att tillverka tegel, som slavarna i Egypten. ”Nu skall vi slå tegel och bränna det”. ”De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de

”DÅ STEG HERREN NER för att se staden och tornet som människorna byggde”. Berättaren blir ironisk! Gud behöver stiga ner för att se det höga tornet. Samma Gud, som i kvällsvinden söker Adam i trädgården, kommer ner till människorna.

Gud är alltid den som kommer ner.

Han dömer inte ovanifrån. Han kommer nära! Han kan bara konstatera: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början.

Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.”

”LÅT OSS BYGGA EN STAD, med DERAS BEHOV av att vara till- ett torn som når ända upp i himlen”. sammans förblir och de försöker för- Ett torn? som ska stå för det gudomverkliga det med egna medel. De vill liga, ersätta det, kanske? Eller ett bygga enheten utan Gud: orienteringstorn? Ett kontrolltorn? ”Hela jorden hade samma språk och samma ord” läser vi i berättelsen om Babelstorn (1 Mos 11). Är inte ”VÅRT NAMN blir känt, och vi detta enda språk tecknet på att de slipper vara skingrade över hela jorär enade? Varför motarbetas denna den.”

Det finns inga andra än de, enhet av Gud? Han tycks vilja hindra dem att bli ett och handlar som inga som kan berömma, beundra dem! Det blir ett uppblåst namn, ett deras fiende! självförhärligande, en självdyrkan.

Det ser ut som en totalitär stat som Vi måste titta lite närmare på denna förhärligar sig själv! gåtfulla berättelse.

UNUM

25

DE HAR BARA ETT SPRÅK och det är inget mänskligt språk, det är teknikens språk, högmodets språk.

Ingen talar till sin broder. De är alla likadana, sammanblandade, de har en enda läpp!

Gud konstaterar teknikens allmakt. Den kan dyrkas som en Gud och göra människan till sin slav.

Gud ingriper. Han förstör varken staden eller tornet, men han skapar ”förvirring i deras språk så att den ene inte förstår vad den andre säger.” De har inte längre det enkelriktade språket som bara förmedlar order. Egentligen har de aldrig talat med och till varandra, aldrig lyssnat.

Gud befriar dem från ideologins tyranni. Var och en blir tvungen att hitta sina egna ord, sitt eget språk och gå sin egen väg, bli sig själv. De blir spridda över hela värden, såsom Herren hade befallt dem i begynnelsen: ”uppfyll jorden.”

NÄR GUD INGRIPER är det inte för att straffa utan för att frälsa. Gud öppnar på nytt en väg i den värld där människorna hade stängt in sig.

Den enhet som Gud kallar dem till är en enhet i mångfalden.

Den är inte till pris av den personliga värdigheten. Enheten byggs inte genom att alla blir lika, tänker lika, är utbytbara. I en värld där Gud är frånvarande, där det inte finns nåUNUM

gon transcendens, förslavas människorna under ideologier.

I ALLA TIDER och in i vår tid har människorna försökt bygga sina babelstorn. En värld utan Gud. En värld där det blir trångt för människan att leva och bli sig själv.

Mitt i denna instängda värld hörs en röst. Jesu Kristi, världens frälsares röst.

HAN KALLAR ALLA människor och vill samla dem i ett enda Guds folk, en kyrka. Kyrkan börjar på pingstdagen. Då är alla församlade, som i Babel, men det som händer kommer inte från dem utan från himlen. Det övergår deras förnuft. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.

Alla fylldes av Helig Ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem (Apg 1:2-4).

DE FÅR NYA ORD som inte kommer från en ideologi utan från Anden själv och de som lyssnar och som kommer från alla länder under himlen förstår. ”Men är de inte galiléer allesammans, dessa som talar?

Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?” De förstår för att orden kommer från An26

den och når var och en av dem på ett personligt sätt.

DESSA ORD de hör väcker någonting i deras innersta, men ger inga order, de är inte enkelriktade. ”Vad betyder detta?” undrar de och senare frågar de Petrus: ”Vad ska vi göra?” Orden talar till deras frihet. Var och en måste svara på ett personligt sätt.

var var och en ska placeras för att det hela ska bli harmoniskt och återspegla Herrens härlighet.

DESSA BERÄTTELSER om Babel och Pingst är en spegel för våra mänskliga kommuniteter och gemenskaper. Bygger vi som i Babel, utifrån vår egen ideologi och till vår egen ära? Eller låter vi den Helige Ande bygga oss till en Kyrka, där var och en får sin egen plats i enlighet KYRKAN BYGGS inte med tegel- med sin unika kallelse? Att bygga det stenar utan med levande stenar. Att himmelska Jerusalem är tålamodsbygga Kyrkan tar längre tid än att prövande, våra mänskliga resurser bygga Babelstorn. Stenarna är inte räcker inte till. Vi måste ständigt utbytbara. Var och en måste få sin vara vända mot den som kan fylla egen plats och fogas samman med våra hjärtan med mod, kärlek och de andra. Det kräver en god arki- frid. Vi gör hans verk, inte vårt! tekt, den Helige Ande själv, som vet

De levande stenarna i Kyrkan är inte utbytbara. Var och en måste få sin egen plats och fogas samman med de andra. Åskådligörs här av vännerna som bygger upp Bergets gemenskap.

UNUM

27

ATT GÅ EN GEMENSAM VÄG

Stig Petrone, pastor och konstnär, tillhörande den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby.

D

et är svårt när man inte känner sig hemma. Att känna sig ensam och vilsen. Vara en andlig konsument. “Vad gör jag här?” “Varför sitter jag här?” Ja, det var frågor, som jag ofta ställde mig under många år, då jag satt på kristna “möten”. Men det kom andra tider i mitt kristna liv, då jag för några år sedan mötte en annan spiritualitet. Vi kom från Fårö till vår första retreat på BjärkaSäby, min hustru och jag. Sakta växte en stor förändring fram. Det var som att kika in genom dörrspringan på ett okänt och oändligt stort landskap. Vi blev pilgrimer på en ny och spännande vandring, med tideböner, ikoner och ökenlitteratur. Nu var det inte “vad gör jag här?” utan “Här är jag - hemma!” Under tiden växte en ekumenisk kommunitet fram på Nya Slottet. Vi fick vara med från början och ge våra löften. Fick gå UNUM

en gemensam väg tillsammans med andra trossyskon. Detta blev en stor välsignelse.

LÖFTET INNEHÅLLER: minst en daglig tidebön, minst en mässa per vecka och minst en retreat per år. Alltså - ett litet mått för dagen, för veckan och för året. Det betyder mycket och är till stor hjälp att följa en andlig regel. Som inget annat bygger den in en andlig stabilitet i våra liv. Ger struktur och riktning.

SAKTA VÄXER HORISONTEN. Vi läser om helgonens liv. Plötsligt är man inte ensam längre. Kyrkan får oändliga dimensioner. Himmelska syskon som vandrar tillsammans med oss och ber för oss. Dessa som gått före blir “tecken” inte “idoler”.

De visar vägen. Visar riktningen. Jag försöker inte kopiera deras livsväg, men får hjälp att se den väg som är 28

min, i det liv som är mitt, med de förutsättningar jag har.

för Fadern. En gemensam böneväg, vilken nåd! Här finns också “Jesusbönen” och den välsignade “RosenOCH SÅ DETTA med mina jor- kransbönen” som lyfter själen mot diska syskon! Vänskapens riktning. ljuset!

Hela den världsvida kyrkan, där vi tillsammans ber tidegärden. Att få “Herre, vänd Ditt ansikte till oss!” vara en del av detta är en stor glädje.

Låt oss leva innesluten i Din evigt Alla dessa underbara litanior och levande gemenskap. Hjälp oss att se psaltarböner som genom århundravarandra under vägen. Att vända den visat sin slitstyrka. Nu behöver våra ansikten mot varandra och jag inte längre formulera alla böner mot Dej, Du som lever och råsjälv. Jag bärs av kyrkans ständiga der i evigheters evighet! Amen. bön. Av den rökelse som varje stund stiger från de heligas böner upp inÖvre salen på Nya slottet, Bjärka-Säby. Här ljuder tidebönerna och helgonens närvaro är tydlig i ikonerna.

UNUM

29

Hur lång tid tar det för en ateist att komma till nattvarden?

Maria Björkroth, utbildad i etnologi, arkitektur och museologi. Är fil dr och jobbar som hembygdskonsulent på Dalarnas Museum.

Artikeln behandlar boken: Kristen-Norge. En oppdagelsereise.

Didrik Søderlind. Spartacus förlag.

S

varet på frågan om ateisten och nattvarden utgör en av berättelserna i Didrik Søderlinds bok ”Kristen-Norge En oppdagelsesreise”. Det är väl värt besväret att UNUM

läsa på norska om upptäcktsresan i den samtida kristendomen i Norge.

Under resan inser han som själv är aktiv ateist att han samtidigt är kulturellt kristen och delaktig i ett samhälle med stark kristen prägel. Att 30

dra de riktigt djärva slutsatserna om DET ÄR FÖRFATTAREN SJÄLV den kulturella kristendomens be- som kallar sig agnostiker och ateist. tydelse lämnar författaren dock till Han arbetar i Humanismens Hus i läsarna.

Oslo som rådgivare i Human-Etisk Forbund. Forbundet organiserar huFÖRFATTAREN HAR REST Nor- manistisk navnefest, konfirmation, ge runt för att besöka så många olika vigsel och gravferd och därmed har församlingar som möjligt. Boken är man statligt stöd till verksamheten. en reportage- och researchbok. Varje Åse Kleveland är ordförande i den kapitel inleds med ett gudstjänst- nationella styrelsen. År 2011 kombesök i en ny församling. Besöket mer ungefär 10 000 norska ungdofördjupas sedan i ett samtal med för- mar att delta i Human-Etisk Forsamlings-representanter från sam- bunds humanistiska konfirmationsfundet och forskare som envist be- program. varar sin reflexivitet. Søderlind bärs av frågan om likheter och skillnader NÄR JAG LÄSER BOKEN sätter mellan kristendom tolkad av olika nyfikenheten igång. Forskningsjoursamfund. Han möter kväkarnas helt nalisten Søderlind talar i tydlig jagord- och liturgifria gudstjänst och form om sina erfarenheter. Han unddess motsats när tungomålstalet bry- rar hur det är möjligt att hitta rätt i ter ut vid en karismatisk gudstjänst detta smörgåsbord av församlingar i Oslo. med likheter och skillnader. För att få svar på sina frågor närmar han sig UPPTÄCKTSRESAN utgår från varje församling med öppenheten att det personliga sökandets perspektiv. undersöka om det här är något för Många sökande har samma erfaren- honom. I avslutningen konstaterar heter som Søderlind, men knappast han att erfarenheterna har förändrat någon har redovisat dem så systema- honom. Han har fått lättare att förtiskt. Han firade jul två gånger, först låta. Hans slutsats är att kristendovid vanlig tid i december tillsammans men är mycket bättre än kritikerna med Den Norske Kirken. Sedan i vill ha den till och bättre än han själv januari med den ortodoxa kyrkan. hade tänkt sig. Dessutom upptäckte Påsken tillbringade han med katoli- han sig själv som kulturellt kristen. kerna och pingsten med pingstvän- Hans resa bland trossamfunden gav nerna. Sommarsemestern spendera- honom insikt i den kristna delen av des på ett kristet hippieläger. hans eget kulturarv. På detta sätt är boken också en spännande berättelse om trosutveckling.

UNUM

31

DET GÅR ÄVEN att läsa Søderlinds bok på ytterligare ett sätt. Vad innebär det att vara kulturellt kristen? Spelar det någon roll för att bli praktiserande kristen? Studera frågorna han ställer och funderingarna han ger uttryck för. Det blir så uppenbart att svaren på dessa frågor skulle behöva vara tydligt uttryckta av samfunden själva för att de skall nå människorna med religiösa behov i dagens samhälle. Den här gången är det en osedvanligt envis journalist som om och om igen provar sina frågor på de olika samfunden. De flesta av dagens människor som söker andlig inspiration och hemvisst kommer varken att vara så systematiska eller så modiga. De tar en lott i andlighetens tombola och hoppas på svar lika snabbt som på internet.

IRL (in real life) – i det verkliga livet kommer några att hitta sin andliga väg – trots hindren på vägen, men troligen med hjälp av att de är kulturellt kristna. Alltför många ger upp efter ett par gudstjänster någonstans.

Många drar slutsatsen att alla kyrkor är likadana och eftersom de testat en så har de testat alla och ”det var inte deras grej”.

församlingens anställda skall vara den som svarar? Frågorna om ömsesidighet, mottagande och värdskap skulle säkert kunna utvecklas på många kreativa sätt så att arbetet med att bygga församling genomförs av alla oss troende dag för dag, steg för steg, istället för att överlämnas åt proffs och politiker och den blinda tron på organisation istället för innehåll.

RAMEN för Søderlinds bok är den norska statskyrkan. Alla de besökta församlingarna förhåller sig på ett eller annat sätt till statskyrkan. Statskyrkan i Norge har varit en annan slags statskyrka än den vi hade i Sverige. I lagstiftning och organisation finns massor med skillnader mellan länderna. Det är värt att minnas, men för en läsare med egen erfarenhet av kyrkan i Sverige tydliggör skillnaderna mellan lagar och traditioner i Sverige och Norge också vad som är speciellt för svenska förhållanden. Det är sextio år sedan Sverige införde en lagstiftning som gav medborgarna villkorslös religionsfrihet och upphävde diskriminering på grund av samfundstillhörighet. Lagändringen trädde i kraft 1 januari HUR SVARAR JAG, i vilken för- 1952 och det var otroligt sent i vässamling jag än befinner mig, på frå- terländskt perspektiv. Fram till dess gorna som är trevare efter kontakt? krävdes statskyrkotillhörighet för att Hänvisar jag till ”kyrkkaffets gemen- ha statliga tjänster, vara folkskolläraskap”, eller hoppas jag att någon av re, eller komma in på utbildningarna UNUM

32

till lärare eller sjuksköterska. Rädslan för allt ”katolskt” fanns såväl i Sverige som i Norge. Jesuiterna var utestängda från Norge och förbudet upphävdes 1956. Den svenska religionsfriheten sträckte sig inte riktigt fullt ut – för kloster gällde särskilda regler och de skulle ha tillstånd av regeringen, flera kommuniteter kom därför att verka på nåd och nästan formellt sett illegalt fram till att klosterförbudet definitivt upphävdes 1977.

tio år är så lång tid som det tar för ett samhälle att glömma. I trettio år minns ett samhälle hur det var eftersom människorna som själva varit med om en förändring finns kvar.

De följande trettio åren glömmer ett samhälle vad som varit. Efter två gånger trettio år är det så få människor som minns att det de kommer ihåg inte längre är ett gemensamt minne.

DÄRFÖR SKULLE DET VARA önskvärt med en svensk motsvarighet till Didrik Søderlind som åkte runt i det svenska troslandskapet och samlade in sökarnas möten med kyrkan i alla dess former. En sådan upptäcktsresa kristensverige skulle avslöja vår kulturella kristenhet och i förlängningen kanske ge möjligheter att förbättra kommunikationen mellan samfund och individer.

DET INGÅR i vår kulturella kristenhet att det svenska samhället närmast fundamentalistiskt, vilade på kristen grund så långt fram i tiden.

Men idag är den berättelsen glömd även när den skulle behöva berättas. Att besöka Sverige eller bosätta sig här är inte som att komma till USA eller Frankrike där religionsfrihet proklamerades som en mänsklig rättighet år 1776 respektive 1789 i JA, DU KANSKE UNDRAR hur samband med franska revolutionen. lång tid det tog för ateisten att komBerättelsen om tiden före och efter ma till nattvarden? Jag ska inte av1951/1952 är borta därför att sex- slöja det här, läs boken!

FÖR SENASTE NYTT OM RETREATER OCH KURSER:

www.berget.se UNUM

33

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Julens välsignelse, Benedikt XVI, GAudete, 2011.

Under sin tid som ärkebiskop i München skrev Joseph Ratzinger ett flertal meditationer över Julens glädje och mysterium. Dessa har sedan länge varit utgångna från förlaget, men finns nu i nyutgåva.

Läsaren inbjuds till ett förtroligt samtal med Gud, som ”varit hos oss som ett barn”. Samtidigt framhålls Julmysteriets djupa förankring, både i första testamentet och i den kristna traditionen, inte minst genom de vackra bilderna, som alla är målade av kända mästare.

Fri att leva enkelt, Richard Foster, 2011, Libris.

I denna bok skärskådas vårt splittrade, moderna livs dilemma och möjligheter. Att leva enkelt framställs inte bara som ett svårnått ideal, utan som en väg in i kreativitet och äkthet. Författaren UNUM

�

skriver avvägt och nyanserat om hur vi lever som betingade kulturvarelser, där kristen enkelhet åter låter det sant mänskliga hamna i centrum, i stället för ägodelar.

Läsaren leds, handfast och konkret, genom Bibelns ord i ämnet och in i det moderna kristna livets tillämpning av enkelhet.

Älskade Dietrich, käraste Maria: brev 1942-1945, Ylva Eggehorn, Cordia, 2011.

I denna bok presenterar Ylva Eggehorn på ett personligt sätt en brevväxling mellan prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer och hans unga förlovade Maria von Wedemeyer. Bonhoeffer satt fängslad från 1943 fram till sin avrättning 1945, vilket innebär att en stor del av breven har smugglats ut från och in i fängelset. Genom utdrag ur breven får vi som läsare en bild inte bara av kärleken mellan dem båda, utan också av hur kriget drabbade människor.

34

Judar, kristna och muslimer sida vid sida, Shalom Inshallah, Artos, 2011.

Shalom Inshallah är ett praktverk där ett tjugotal fredsoch kulturarbetare från Israel berättar om organisationer och sammanhang där människor på gräsrotsnivå verkar för försoning och fred. De personer som intervjuas i boken är praktiserande judar, kristna och muslimer. Författarna, Magnus Nordqvist, Daniel Braw och Catrin Ormestad, har länge följt utvecklingen i Israel och på de palestinska områdena.

Fotojournalisten Ziv Koren bidrar med en serie starka fotogallerier.

Ledarskap på Berget ANDLIGT LEDARSKAP • 30/1-1/2 Måndag kl. 13 �ll onsdag kl. 14 Ledaren som själv är ledd.

Ledaren som går Kärlekens väg.

Kursen sy�ar �ll a� ge vägledning i andligt ledarskap i och utanför kyrkan. Kursen är inspirerad av den helige Paulus ledarskap, den helige Bonaventuras andliga vägledning och den uppmuntrande inriktningen i Apprecia�ve Inquiry.

Mer informa�on på www.berget.se Anmälan �ll david@berget.se eller 0248-797170

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund.

Medlemsavgiften är 100 kr/år. Om du vill bli medlem kan du kontakta oss via e-post: kristina@berget.se UNUM

35

S:t David

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00.

S:t Sigfrid

På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning.

S:t Sigfrid och S:t David kom båda från England som missionärer och fick stor betydelse för Sveriges kristnande. På Berget har de sina givna platser.

S:t Sigfrid är skyddshelgon för vår boklåda och S:t David för vår retreatgård.

STIFTELSEN BERGET, Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK. 0248-79 71 70.

E-POST: david@berget.se.

WEBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: Dopet

UNUM är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr. För studerande under 25 år 150 kr Betalas via Bankgiro: 574-3323