FKE - Nuntiens föredrag den 9 maj 2015

1

9 maj 2015 Uppsala Föredrag vid årsmötet för FKE Den apostoliske nuntien ärkebiskop Nowacki

Kära systrar och bröder, jag hälsar er alla av hela mitt hjärta när vi nu möts bland vänner.

1 - Ämnet för mitt föredrag är ”Benedikt XVI och ekumeniken.

Detta är ett omfattande ämne. Det är omfattande eftersom påven Benedikt XVI under sina åtta år som påve deltog i, och bidrog till, så många möten med kyrkor och samfund i båda pastorala och teologiska sammanhang. Det är därför omöjligt att försöka sig på en uttömmande sammanfattning av hans ekumeniska vision och engagemang. Om man ser på de åtta åren så kan man konstatera att ekumeniken har löpt som en röd tråd genom hans pontifikat. (Kardinal Kurt Koch). Ämnet är omfattande – eftersom den ekumeniska rörelsen tillsammans med de teologiska samtalen är nödvändig och oumbärlig för att fördjupa förståelsen av de frågor som har splittrat Kristi Kyrka, frågor som behöver fortsätta att utvecklas tillsammans med fler möten mellan kyrkorna.

Som förstklassig teolog har han lämnat efter sig ett rikt arv av alster inom ekumeniken och strävan efter enhet, och han har mycket engagerat främjat den ekumeniska dialogen med användbara teologiska reflektioner (Kardinal Kurt Koch).

I detta korta föredrag är det inte möjligt att visa på hela Benedikts ekumeniska verksamhet, och därför begränsar vi oss till att visa på några aspekter av hans ekumeniska vision och hans förslag och förtydliganden.

Den ekumeniska rörelsen bör gå på två vägar: a) den andliga vägen b) det teologiska samtalets väg.

2

Påven Benedikt XVI, liksom påven Johannes XXIII och påvarna efter andra Vatikankonciliet, i synnerhet Johannes Paulus II och nu Franciskus, såg ekumeniken som en prioritet för Kyrkan.

Under dessa 50 år sedan konciliedokumentet Unitatis redintegratio kom ut har vi skrivit ett antal mycket användbara rapporter och dokument i sann vänskaplig anda kyrkor och samfund emellan, men vi har ännu inte nått ekumenikens mål, dvs. den synliga enheten bland de kristna. Efter 50 år – och detta måste vi medge – befinner vi oss på den väg som leder till samstämmighet. Det finns olika åsikter om den kyrkliga verkligheten. Men det finns en enda vilja att återupprätta enheten mellan katoliker, protestanter och ortodoxa, som kardinalen Kurt Koch, ordföranden för det påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet, uttryckte i en intervju med Niocola Gori.

2 - Benedikt följer konciliedokumentet Unitatis redintegratio och lägger uttryckligen tonvikten på den andliga ekumeniken, som han anser vara hela den ekumeniska rörelsens själ. Utan andligheten, dvs. utan bönen, kommer vi aldrig att ha en fullgod förståelse. Bönen för enhet är i sig källan från vilken flödar kraften och ljuset för alla ekumenikens initiativ och ansträngningar.

I sina tal, predikningar och inlägg förblir bönen för Kyrkans enhet den viktigaste och mest nödvändiga handlingen. a) Redan från början av sitt pontifikat har Benedikt angett bönen som programmatisk i all ekumenisk verksamhet.

Just till denna andliga vision av den ekumeniska rörelsen skulle jag här vilja ge utrymme. Under generalaudiensen 18 januari 2006, dvs. under det första året av hans pontifikat sa Benedikt till pilgrimerna: ”Gemenskapen i Kristus bär hela den ekumeniska rörelsen. Våra gemensamma böner världen över uttrycker viljan av ett gemensamt åtagande att verka för att återupprätta den fulla enheten mellan alla kristna. (…) Framtiden ligger framför oss. Därför fortsätter vi att be eftersom vi vet att det heliga som kan återupprätta enheten överstiger våra små mänskliga krafter och att den fullkomliga enheten är en gåva från Gud. (18 januari 2006).

I en predikan i samband med avslutningen av böneveckan för de kristnas enhet sade han: ”Det är viktigt att be tillsammans tills vår himmelske Fader tar emot vår bön. Att be om något tillsammans betyder redan det ett steg mot enheten bland dem som ber. Detta betyder säkerligen dock inte att vår önskan på något

3

sätt kan avgöra svaret från Gud. Vi vet bättre än så: det fullkomnande av enheten vi hoppas på beror i första hand på Guds vilja, vars plan och godhet vida övergår vår mänskliga förståelse och våra önskningar och förväntningar.

Vi förlitar oss på Guds godhet och ber allt ivrigare tillsammans för enheten, som ett nödvändigt sätt och tillika effektivt, som Johannes Paulus II påminner oss om i encyklikan ”Ut unum sint”: ”På ekumenikens väg mot enheten får den gemensamma bönen utan tvivel den första platsen, eftersom den är deras förenade bön som slutit sig samman omkring Kristus själv (nr. 22) (Predikan i basilikan S. Paolo fuori le mura, 25 januari, 2006).

Så ser vi än mer hur viktigt det är att vi kristna ber om enhetens gåva ständigt och med uthållighet. Om vi gör detta med tro, säger Benedikt, kan vi vara säkra på att vår bön kommer att bli hörd. Vi vet inte hur, inte heller när, för det är inte vår sak att veta, men vi behöver inte ha några tvivel över att en dag kommer vi att bli ett, som Jesus och Fadern är ett i den helige Ande.

Han betonar att bönen utgör själen i den ekumeniska rörelsen, som, Gud vare tack, breder ut sig i världen. För honom återfinns den ekumeniska visionen i tron på Jesus Kristus. Först av allt kommer vi ihåg att Jesus själv har bett för enheten.

Från detta fundamentala faktum kommer sedan insikten att i centrum för all ekumenisk verksamhet står bönen för enheten.

Att det är nödvändigt att be för enheten, dvs. den andliga ekumeniken, finns med i alla tal av Benedikt. Han kan inte tänka sig en ekumenisk dialog utan bön.

Bönen för enheten är källan ur vilken den ekumeniska rörelsen har sprungit fram. Böneveckan för de kristnas enhet är ju ett ekumeniskt initiativ från framför allt anglikanerna och de episkopala i USA. Initiativet togs sedan upp av Benedikt XV som införde det i hela Katolska kyrkan, enligt den tidigare citerade kardinalen Kurt Koch. Därför kan den andliga dimensionen aldrig lämnas i skymundan, utan måste fortsätta att ledsaga oss på vägen mot enheten. b) Benedikt observerar att ”det råder ingen brist på svårigheter och prövningar, men även dessa är inte utan andlig nytta, eftersom de får oss att öva tålmodigheten och uthålligheten, och att växa i ömsesidig kärlek” (22 januari 2006). Han är alltså väl medveten om att svårigheter finns och de kommer att finnas. Han har modet att i de historiska splittringarna i Kyrkan se inte bara de mänskliga synderna, men också det som tyder på Guds plan.

Under generalaudiensen 20 januari 2010 sa han:”Vårt gemensamma åtagande att fortsätta bygga relationer och dialog är ett positivt tecken, som gör synligt

4

hur stark vår önskan om enhet är, trots de svårigheter som vi har emot oss. Så ser vi att vårt ansvar är en aspekt och vi gör allt vad vi kan för att verkligen uppnå enheten, men det finns en annan aspekt som är Guds handlande, för det är bara Gud som kan ge enheten till Kyrkan. En ”hemmagjord” enhet vore enbart mänsklig, men vi önskar Guds Kyrka, grundad av Gud, som när Gud vill och vi är redo, kan skapa enheten.

Vi måste också komma ihåg, säger Benedikt, hur många framsteg som gjorts i samarbete och i vänskap alla dessa år. Samtidigt vet vi att i dagens sammanhang växer det fram nya problem och nya svårigheter. Därför måste vi vara öppna för en reningsakt i vilken Herren gör oss redo att vara ett (20 januari 2010).

Enligt Benedikt bör vi inte enbart beklaga delningen och splittringen, utan också tacka Gud för alla de element av enhet som han bevarat i oss och fortsätter att ge oss på nytt.

3 - Benedikt har en storslagen teologisk vision av ekumeniken som kan kallas en kristologisk vision, som tidigare nämnts. Broderskapet bland kristna, sa han i Köln, är inte en vag känsla. Den är grundad på den övernaturliga verklighet som det enda dopet är, som förenar alla i Kristi enda kropp.

Tillsammans bekänner vi Jesus Kristus som Gud och Herre; tillsammans erkänner vi honom som den ende förmedlaren mellan Gud och människor, och betonar vår gemensamma tillhörighet till honom (jfr Unitatis redintegratio, 22; Ut unum sint, 42). Med utgångspunkt från denna väsentliga grund i dopet, som är en verklighet som kommer från honom, en verklighet i vårt väsen och sen i vår bekännelse, i tro och handling, med utgångspunkt i detta avgörande fundament har dialogen burit frukt och kommer att fortsätta att göra det” (19 augusti 2005).

I Regensburg sade påven Benedikt tydligt att samstämmigheten om rättfärdiggörelsen fortsätter att för oss vara ett uppdrag som, enligt honom, i verkligheten ännu inte är helt avklarat: i teologin är rättfärdiggörelsen ett väsentligt ämne, men i de troendes liv idag knappt närvarande. I ett tal i Köln 2005 följer han Johannes Paulus II:s ord och sa: “Jag var med när vi var tillsammans i Mainz i ett relativt litet men verkligt broderligt sällskap. Frågor ställdes och påven utlade en storlagen teologisk vision där ömsesidigheten hade sin plats. Ur det samtalet blev en kommission till på biskopsnivå och som därför

5

var ecklesial, under ecklesialt ansvar, som med hjälp av teologer fördes fram till det viktiga resultatet i form av ”den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsedoktrinen” 1999 och därmed en överenskommelse gällande fundamentala frågor som sedan 1500-talet varit orsak till kontroverser” (19 augusti 2005).

Påven såg också på rättfärdiggörelsen på ett personligt sätt, då vi framför Gud har verklig skuld och vår synd är en verklighet som endast kan övervinnas av Guds initiativ (ekumenisk vesper i domkyrkan i Regensburg, 12 september 2006).

4 – Under det pastorala besöket i Tyskland besökte han bl. a Erfurt där han mötte

representanter från de evangeliska kyrkornas råd i Tyskland och höll ett tal i kapitelsalen i det forna Augustinerkonventet. Jag skulle vilja påminna oss om några rader ur detta tal: “För mig, som biskop av Rom, är det en känslostark upplevelse att möta er här i det gamla augustinerkonventet i Erfurt. Vi har precis hört att det var här som Luther läste teologi. Här firade han sin första mässa. Mot sin faders uttryckliga önskan fortsatte han inte sina juridikstudier, utan studerade teologi och riktade in sig på att bli präst i augustinerorden. På denna väg intresserade han sig inte för ditt och datt. Det som inte lämnade honom i fred var frågan om Gud, som var en djup passion i hans liv och på hela hans väg. ”Hur kan jag finna en nådig Gud?”: denna fråga trängde in i hans hjärta och fanns med i varje teologisk ansats och i varje inre strid. För Luther var teologin aldrig en rent akademisk fråga, utan en inre kamp med sig själv som sen blev en kamp om Gud och en kamp med Gud. “Hur kan jag finna en nådig Gud”? Att denna fråga var den drivande kraften på hela hans väg griper tag i mig gång på gång. Vem, egentligen, bryr sig idag om detta, även bland kristna? Vad betyder frågan om Gud i våra liv? I vår förkunnelse? (Erfurt, 23 september 2011).

Påven fortsatte sin reflektion under generalaudiensen efter det ovannämnda besöket i Tyskland 2011. Han sa till pilgrimerna som samlats på Petersplatsen: ”Tyskland, och Thüringen i synnerhet, är den protestantiska reformationens land. Därför har jag från första början velat uppmärksamma ekumeniken under denna resa, och det har varit min stora önskan att just i Erfurt uppleva ett ekumeniskt tillfälle, eftersom det var där i denna stad som Martin Luther trädde in i augustinernas kommunitet och vigdes till präst. Därför är jag mycket glad över detta möte med de evangeliska kyrkornas råd i Tyskland och den

6

ekumeniska akten i det forna augustinerkonventet; ett hjärtligt möte som under samtal och bön har fört oss närmare Kristus. Vi har sett igen hur viktig vårt gemensamma vittnesbörd är om tron på Jesus Kristus i världen idag, som ofta ignorerar Gud och inte bryr sig om honom. Våra gemensamma ansträngningar behövs på vägen mot den fulla enheten men vi är alltid medvetna om att vi själva varken kan förverkliga tron eller enheten som vi hoppas på. En tro som skapas av oss själva har inget värde, och den sanna enheten är snarare en gåva från Herren, han som bett och fortsätter att be för enheten bland sina lärjungar.

Endast Kristus kan ge oss denna enhet, och vi kommer alltid att vara i större enhet ju mer vi vänder om till honom och låter oss förvandlas av honom” (28 september 2011).

“I människan har Jesus Kristus blivit en av oss – samtidigt sann Gud och sann människa. Denna tanke av Luther, med hela hans spiritualitet som kristocentrisk: dvs. att främja Kristi sak var för Luther det avgörande hermeneutiska kriteriet för att tolka den Heliga skrift.”. Detta förutsätter dock att Kristus är mittpunkten i vår spiritualitet och att kärleken för honom, att leva med honom är ledstjärnan i vårt liv (23 september 2011). Detta är några tankar som Påven Benedikt har uttryckt om Luther.

5 - För att avsluta detta korta föredrag skulle jag vilja förmedla några förslag som Benedikt XVI har gällande vårt ämne: a) vittnesbördet “I en värld full av förvirring måste vi på nytt avge ett vittnesbörd om den riktning som gör ett liv till ett riktigt liv.

Denna viktiga uppgift för alla troende behöver vi utföra med stor tydlighet: det är de kristnas ansvar, i denna tid, att tydligt visa på den riktning som det innebär att leva rättfärdigt, som för oss har blivit tydligt i Jesus Kristus. Han har sammanfattat i sin livsgärning hela skriftens ord: lyssna till honom” (Mk 9:7) (Vesper i domkyrkan i Regensburg, 12 september 2006).

Vid ett annat tillfälle tillägger Benedikt” Människan är skapad för vänskap med Gud och behöver honom därför. Vår första uppgift i ekumeniken i denna tid måste vara att vittna tillsammans om den levande Gudens närvaro och genom detta ge till världen det svar som världen behöver. Naturligtvis är en del av detta grundläggande vittnesbörd om Gud, som är absolut centralt, vittnesbördet om Jesus Kristus, sann Gud och sann människa som har tagit sin boning bland

7

oss, har lidit för oss, har dött för oss och genom uppståndelsen har brutit ner dödens port. Låt oss styrka varandra med denna tro! Låt oss hjälpa varandra att leva den! Detta är den stora ekumeniska uppgift som finns i hjärtat av Jesu bön”. (Erfurt, 23 september 2011). b) Enheten växer och mognar i Kyrkan genom en ärlig dialog Under det ekumeniska mötet i Köln i början av hans pontifikat gav oss Benedikt ett dyrbart råd: “Vad innebär det att återupprätta enheten bland alla kristna ? (...)Ett nödvändigt villkor för att rena och förnya vår hängivenhet för ekumeniken, liksom att få den att växa och mogna, är vårt bidrag till dialogen. Detta är mer än ett utbyte av tankar, mer än en akademisk akt: det är ett utbyte av gåvor genom vilket kyrkorna och samfunden har att bidra med sina skatter (jfr Lumen gentium, nn. 8; 15; Unitatis redintegratio, nn. 3; 14s; Ut unum sint, nn. 10-14).

Tack vare detta åtagande vandringen fortsätta steg för steg tills, som vi läser i Efesierbrevet, ”tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef 4:13).

Det är uppenbart att en sådan dialog endast kan fördjupas i ett sammanhang av ärlig och sammanhållen spiritualitet. Vi kan inte tillverka enhet enbart med våra egna ansträngningar. Vi kan endast ta emot den som en gåva av den helige Ande (19 augusti 2005).

I en predikan i Paulusbasilikan utanför murarna fortsätter Bendikt sin utläggning: ”Må Gud ge oss nåden att nå den fulla gemenskap som vi hoppas på. Återupprättandet av vår enhet kommer att göra evangelisationen mer verksam.

Enheten är vår gemensamma mission; den är villkoret för att Kristi ljus må spridas alltmer i varje hörn av världen för att människor ska omvända sig och bli frälsta. Vilken väg som ligger framför oss! Men vi tappar inte modet utan fortsätter vår vandring tillsammans med större uthållighet. Kristus går före oss och följer oss. Vi förlitar oss på hans obrottsliga närvaro; honom ber vi ödmjukt och oförtröttligt om enhetens och fredens dyrbara gåva...” (25 januari 2006).

8

Nu försöker vi sammanfatta vad som har sagts.

Kyrkans enhet och den ekumeniska dialogen är i Benedikts tanke djupt rotade i tron på Gud och hans Son som han sänt oss.

Genom bönen för vår enhet som kristna uttrycker vi vår övertygelse att vi inte själva kan skapa enheten och inte heller bestämma över dess form eller tidpunkten för dess uppfyllelse, utan vi kan endast ta emot den som en gåva från Gud. Endast Gud själv kan ge enheten till Kyrkan. Tack vare vår bön kan vårt ansvar mogna för att fortsätta den ekumeniska dialogen.

Jag vill avsluta min reflektion med ord av påven Benedikt som är fulla av tro och hopp ”Tillsammans kan vi endast tacka Herren för de enhetens vägar på vilka han leder oss, och med ödmjuk förtröstan be tillsammans med honom: gör så att vi blir ett, som du är ett med Fadern, för att världen ska tro att han har sänt dig” (jfr Joh 17:21) (Erfurt, 23 september 2011).

Tack.