Dagbok från pilgrimsresan till Rom 2013

KOMMUNITETEN DEN HELIGA TREENIGHETENS BESÖK I ROM, 21 - 26 OKTOBER 2013 Spontana anteckningar under resans gång av Marie Erenius Bergquist.

Måndag 21/10 Dagen började tidigt och kallt, men vackert var det; strålande månsken över Berget. Anna och Silvia var uppe i ottan för att starta bilarna. Tyvärr var inte Forden med på noterna, så Anna fick köra skytteltrafik ner till stationen. Dock, tåget var i tid och samtliga resande var närvarande. Enda fundrationen rör fader Fredrik; har han fått sin

biljett? Har han den med sig? Avgörande spörsmål!

Så var vi på tåget. Av finansiella skäl hade vi biljetter men inte platsbokningar. Sr. Veronica frågade omgående konduktören hur det var ställt med platsen där hon satt, med psalteriet i högsta hugg dessutom. Jodå, den skulle bli upptagen i Borlänge. Genast bytte Sr. Veronica plats och någon minut senare blev hon vänligt men bestämt bortkörd av en dam som hade bokat just den platsen.

Nåja, allt ordnade sig. Det blev en del omflyttningar, men sådant är bara att räkna med. Peder satt och läste Johannes Paulus IIs rundskrift, Ut Unum Sint, vilket berörde omgivningen som något udda.

Till råga på allt var han prästklädd. Vi kommer nog att smälta in bättre i Rom. Vi satt alltså på bästa mässtid, i godan ro, på ett tåg mot Arlanda, när plötsligt Ann-Ida kom farande och berättade att planet från Amsterdam var försenat med en

halvtimme, redan. Reflexion: är det enbart av godo att veta alla detaljer i förväg? Fast, eftersom Ingrid hade beställt en minibuss från flygplatsen i Rom och de var intresserade av vår ankomsttid, så var det nog mest av godo.

För ögonblicket är vi parkerade på ”hyllan” i Sky City. Peder har just varit på Forex och växlat pengar och blev där utfrågad om vilken församling han tillhörde. Orsak? Jo, expediten tyckte att en Herrens tjänare skulle ha rabatt. Behövs det nämnas att expediten i fråga hade utländskt påbrå. Om en stund är det dags för sushi, sedan ska vi invänta fader Fredrik, som i sann professionell anda dyker upp först när det börjar bli dags för avgång.

Det här med tid och att komma i tid är något relativt. Fader Fredrik dök upp precis 12:30, alltså i god tid inför avgång. Ändå hann övriga kommuniteten bli fundersamma över var deras föreståndare med hustru och ekumenisk rådgivare tagit vägen. Lättnaden när vi släntrade in i planet var påtaglig. Väl där underhölls vi av klingande holländskt tal. Intressant, men inte helt lättfattligt för den oinitierade.

I skrivande stund sitter vi på flygplatsen i Amsterdam. Trafiken är intensiv, för att uttrycka det milt. Folk och väskor överallt och så plötsligt väser en elbil förbi. Rena autostradan! Men vi väntar tåligt vidare på den redan försenade flygresan till Rom. Till vår förtjusning hamnade vi, när vi väl kom på planet, vid nödutgången. Äntligen kunde vi sträcka ut våra ben. Så uppenbarade sig en mycket vänlig flygvärdinna, som oerhört bestämt och pedagogiskt förklarade hur vi skulle agera i en nödsituation. Hon började med att fråga om vi accepterade och vågade ta på oss uppdraget att öppna nödutgångarna om det skulle behövas.

Frågan kändes symbolisk med tanke på vår resa.

Givetvis svarade vi ja.

Väl framme i Rom råkade vi ut för ett bagagebandshaveri. Där stod vi, tillsammans med en avsevärd del av Japans befolkning och väntade på att väskorna skulle dyka upp, vilket de alltså inte gjorde, eftersom bandet hade stannat mitt i väskleveransen. Dessutom började värmen göra sig påmind för oss nordbor.

Till slut kom bandet igång till ackompanjemang av de väntande japanernas applåder. Vi högg vårt bagage och väste ut till minibussen, som nu fått vänta ganska länge. Att säga att det kändes fint med privatskjuts i detta läge vore en underdrift.

Vår orädde chaufför tog oss raskt till Il Rosario i centrala Rom, där vi snabbt installerade oss.

Därefter var det läge att hitta ett lämpligt och framför allt effektivt matställe, vilket vi, med hjälp av Sture Lundkvists anvisningar också gjorde. Efter maten hade Peder och fader Fredrik önskemål om en grappa var, vilket de fick under förutsättning att ”det gick fort”. Vi började känna av en viss trötthet vid det här laget.

Tisdag 22/10 I kapellet på morgonen. Några av oss sitter i bön och inväntar övriga för gemensam laudes.

I bakgrunden hörs köksslammer och trafik.

Eftersom det är tisdag, så leder Ann-Ida och vi följer psalteriets ordning, där passande nog läsningen är ur Romarbrevet. Vi uppmanas att vakna och följa ljuset. Efter en utmärkt frukost samlades vi på takterrassen för gemensam information inför de kommande dagarna. Därefter blev det promenad genom Rom i fader Fredriks fotspår. Det var varmt, men skönt och grönt. Vi fick också märka att Rom inte är så gigantiskt. En seminarist, Lasse, och en karmelitbroder, broder Clemens, snubblade vi på efter vägen.

Nu sitter vi parkerade på Piazza Navona och intar gelato och espresso, vilket visade sig vara bra, för sedan hamnade vi på Centro pro Unione. Där träffade vi en konsthistoriker och bibliotekarie, Loredana Nepi samt fader Jim, ledaren för centrets verksamhet. Han visade sig vara franciskan till vår och Peders förtjusning och var en mycket fascinerade person, som gav oss ett andligt, bibliskt och kyrkligt föredrag på ett engagerande sätt, punkterat av våra frågor och kommentarer.

Därefter vad det påkallat med lunch och vi landade hos ett familjeföretag, som just när vi börjat äta antipasti blev invaderat av amerikaner. Så kan det gå, men vi hann i alla fall till Radio Vaticana, där vi träffade en ung man, Wilhelm, som arbetar på vatikanradions skandinaviska avdelning. Han berättade fängslande om verksamheten och om möten med olika svenskar, som trots inte alltid så katolskvänliga åsikter, ändå varit intressanta att intervjua. Vi guidades också genom vatikanradions hus och som avrundning genomfördes en kort radiointervju med fader Fredrik och Peder. Som svensk i Rom kommenterade Wilhelm sin situation på ett intressant sätt, nämligen att Rom är en så internationell stad med så stor och bred betydelse för så många grupper i världen, att man kan leva länge i Rom utan att konfronteras med italiensk historia. Det finns för många kopplingar till för mycket annat.

Senare under dagen kunde vi konstatera att bussåkning i Rom är en knölig och ytterst värmande upplevelse. Bussarna är i princip alltid knökfulla.

Samtidigt ger det tillfälle till kontakter om man så vill. På bussen till Piazza Farnese träffade vi två fransktalande, afrikanska S:t Paulussystrar. Över huvud taget är vi fyllda av alla möjliga och till synes omöjliga möten redan denna första dag. Vi började dagen med öppna, lugna sinnen, men nu är vi helt klart vakna och uppvärmda.

Hos birgittasystrarna i S:t Birgittas hus vid Piazza Farnese firade vi mässa med biskop Anders och några av dem vi träffat tidigare under dagen och därefter bjöds vi på middag. En synnerligen rejäl middag; ravioli, stek och korvar med potatismos och mangold, samt en stor bit kaka till efterrätt.

Samtidigt var vi tacksamma för rikligheten, eftersom åtminstone biskop Anders knappt ätit något alls denna långa, varma dag och broder Emmanuel var hungrig. Det var han däremot inte när vi sade adjö senare på kvällen. Vi fick träffa präster och präststuderande från andra skandinaviska länder, som Island, vilket var mycket intressant.

En norsk präst gick noga igenom med oss hur vi skulle förbereda oss, tids-,vatten- och klädesmässigt inför påveaudiensen på onsdag, med påföljd att ska be laudes 7:00 i morgon, för att säkert hinna.

Onsdag 23/10 Dagen började som alla dagar på Berget, alltså tidigt. I kapellet satt de lokala systrarna och bad morgonbön, varpå de avlöstes av oss som bad laudes. Det är verkligen fint att sjunga i detta lilla kapell med dess underbara akustik. Så tog vi oss småningom till bussen och insåg att där rådde sardinpackning, men vi lät oss icke förskräckas.

Under den bussresan lärde vi oss följande italienska ord: scusi, permesso och scendere. De användes ofta. Bussen stannade nära Petersplatsen och där var vi trots den tidiga timmen inte alls ensamma.

Sicken röra! Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Att stå och vänta på Påven är tidsödande och det är viktigt att sysselsätta sig. Sr. Veronica smet iväg till en grupp franska präster och fraterniserade med dem. Ingrid kom på att hon snart behöver en långklänning när hon ska på examensbal, så hon beställde en på stående fot av Berit. Beställningen åtföljdes av rikliga och livliga gester för att skräddaren säkert skulle uppfatta beställningen.

Så kom uppläsningen igång av vilka grupper som är närvarande. Under tiden passade två tyskar på att bekanta sig med oss. Intressant ur ljudsynvinkel. En av dem visade sig vara diplomat och hade tidigare varit ambassadör i Oslo direkt efter kriget. En mycket vänlig, pigg och nyter man, 90 år ung.

Audiensen var verkligen en upplevelse. Rena rockgalan. Ann-Ida blev indingerad när Påven närmade sig oss och utbrast: ”Om bara alla kunde ta ner sina kameror så kunde man kanske få chans att ta ett kort här.” Trots det lyckade hon riktigt bra.

Påvens tal var som alltid enkelt, gripande och punkterat av hans egna improvisationer. Han utgick från texten i Lukasevangeliet om Maria och Elisabet och talade om allas vår uppgift att vara, såsom Maria, kristusbärare.

Så var det den intressanta uppgiften att ta sig genom folkhavet till Troskongregationen. Till vår oerhörda lättnad kunde vi efter viss möda sammantråla både med varandra och med biskop Anders och i biskopens kölvatten blev vi insläppta i Troskongregationens hus. Ett magnifikt palats med innergård och höga, mörka dörrar, samt tysta, kostymklädda vakter som bevakade oss både på väg in i vårt väntrum och till toaletten. Ordning och reda!

När vi väntat i detta tysta palats i över en timme knackade det på dörren och in vällde prefekten för Troskongregationen, ärkebiskop Müller, vice prefekten, samt näste i rang, som förresten var dominikan och samtliga var alltså ärkebiskopar. De var mycket vänliga, hälsade på oss alla och Peder tog tillfället i akt att å kommunitetens vägnar berätta om vår kyrkliga längtan och spiritualitet, samt överräcka en S:t Davidsikon. Ärkebiskop Müller svarade med en homilia extempore och vi hade liksom en improviserad andakt tillsammans som avslutades med Herrens bön och välsignelsen.

Därefter sade prefekten att om vi önskade så kunde vi ta ett gruppfoto ute vid pelargången, så det blev foto med prefekt, biskop, fader Fredrik och kommunitet och allt.

Nu var vi hungriga allihop och på väg till ett näringsställe sammanstrålade vi med broder Emmanuel, broder Clemens och en mexikansk präst vid namn Leonell. Vi hittade en restaurang där vi fick mat och blev attackerade av tiggare.

Tydligen har tiggeriet i Rom ökat markant på senare tid och är delvis svårt att förhålla sig till.

Det är svårt att inte misstänka ”tiggarligor” bakom, vilket är oerhört olyckligt eftersom massor av tiggare antagligen verkligen är i nöd och inte det minsta organiserade.

På eftermiddagen skulle biskop Anders träffa en amerikansk, svensktalande präst på karmeliternas universitet, Teresianum och vi erbjöds följa med och besöka denna plats, där förresten både broder Emmanuel och broder Clemens bor. Väl framme fick också vi träffa den svensktalande amerikanen, Peter, samt en äldre man som plötsligt uppenbarade sig. Det visade sig att biskop Anders kände honom sedan studietiden och det var denna broder som först fick med biskop Anders till Mexiko. Det har som bekant blivit ett antal resor dit sedan dess för biskopen.

Efter detta fina besök hos våra karmelitbröder var det dags att vandra ner till Santa Maria in Trastevere, för att småningom träffa fader Fredriks vän Leonardo, som är engagerad i lekmannakommuniteten Sant´ Egidio. I väntan på detta förfriskade vi oss med glass och prosecco. Så kom då Leonardo; läkare, professor, forskare och sedan tonåren medlem i Sant´Egidio. Det är svårt att med ord beskriva det oerhörda engagemang för fattiga, utsatta och gamla som han förmedlade.

Låt det räcka med att säga att vi genast började längta efter nya hjärtan.

Medlemmarna i Sant´Egidio ber vesper varje kväll 20:30 och vi inbjöds att be tillsammans med dem.

En mycket vacker och på många sätt ”frikyrklig” tidebön, där vi samlades kring det lästa och uttolkade ordet.

Denna kväll var det faktiskt kommunitetens grundare som undervisade oss. Så vände vi stegen tillbaka till Il Rosario, efter denna, i ordets rätta bemärkelse, heldag och skickade bl.a. vår föreståndare och ekumeniske rådgivare för att proviantera, så att vi tillsammans kunde sitta och äta lite kvällsmat i gästhemmets trädgård.

Torsdag 24/10 Denna morgon sovmorgon, alltså laudes först klockan åtta. Tyvärr måste fader Fredrik resa hem i dag, vilket vi livligt beklagar. Samtidigt kan inte ord uttrycka hur tacksamma vi är för hans hjälp och engagemang under dessa dagar. Vi har bara kunnat luta oss mot hans planering och följa efter.

Fantastiskt! Och för att göra situationen fullkomlig så hann fader Fredrik med sitt plan, trots diverse extrauppdrag och andra hinder. Vi tackar för Herrens omsorg om vår rådgivare och ber om en lika god avfärd för oss på lördag.

I dag har alla sysslat med olika sektioner av livet i Rom. Peder och jag tog oss till Radio Vatikana och frågade efter Wilhelm, för att ge honom ikonen vi glömde i tisdags. Han var inte på plats, men hans svenska kollega Charlotta kom och hämtade ikonen, samt gav oss ett mycket trevligt samtal.

Därefter skulle Peder hitta en kostym, vilket var en händelse av magnitud, eftersom han införskaffade sin första och hittills enda kostym 1997. Tänk, i Italien är det så enkelt. Man går till en expedit, säger att man vill köpa en kostym, expediten säger välkommen in och plockar direkt fram ett exemplar som han påstår är det för dig perfekta. Och det är det. Köpet tog sammanlagt 10-15 minuter. Jag kunde inte låta bli att kommentera expeditens goda öga för storlekar. Äsch, tyckte han. Den här prästen var inte svår att klä. Han hade inga stora utbuktningar.

Så där stor vi, åter igen utanför Troskongregationen och undrade vad vi skulle hitta på nu. Då tyckte jag att vi skulle försöka med Sixtinska kapellet.

Det gjorde vi och vi lyckades, men glöm att vi försöker igen. Främsta anledningen till vår framtida ovilja är de 20.000 besökare som man måste trängas med dagligen i Vatikanmuseet. Dock, kapellet var verkligen en upplevelse, så vackert och uttrycksfullt.

På eftermiddagen var det dags för besök hos Lammets små systrar. De visade sig vara en förtjusande grupp nunnor, de flesta unga, som tigger och ber sig fram tillsammans. Ett helt oerhört möte. Vi fick också dela med dem hur vi lever och bad att få lämna en penninggåva till dem. Jodå, det fick vi. Givetvis fick de en ikon och systrarna slog omgående ned på lammet vid S:t Davids fötter. Det känns viktigt att berätta att dessa systrar faktiskt i dag lever så som de medeltida tiggarordnarna tänkte sig det. De tigger och evangeliserar samtidigt.

De knackar på hos främlingar som många gånger med glädje och tacksamhet tar emot dem. De lever nära Guds ord och vi kan bara bekräfta att de lever i Franciskus och Dominikus anda, här och nu i dag.

Förunderligt!

Inte långt från dessa systrar ligger San Clemente, en kyrka där det finns en underbar mosaik, vilken Peder hade som underlag för en retreat tidigare i år.

Det började regna lite, så det passade bra att vara i denna kyrka en stund.

På kvällen tog vi oss åter till Piazza Farnese och birgittaklostret för att fira mässa. Denna gång under Systrarnas kyrka, i kryptan, som brukas av Svenska kyrkan i Rom. Där mötte vi Erik Eckerdal och en finsk broder, som assisterade kyrkoherden, Krister.

Efter mässan samlades vi och fick höra berättas om församlingens verksamhet. Vi kom givetvis in på ekumeniska spörsmål och då liksom öppnades en kran. Krister kände uppenbarligen att han hamnade i blåsväder allt som oftast, men beklagligt nog utan hjälp och stöd. De övriga prästerna bekräftade hans försynt framförda berättelse. Vi kände djup sympati och var tacksamma för att vi tog detta initiativ till att mötas.

Fredag 25/10 Som alltid började vi dagen med att be laudes. Det har verkligen varit en underbar samlingspunkt detta, att be tillsammans på morgonen.

Klockan tio var det dags att sammanstråla med Sr.Veronicas generalpriorinna, Sr. Carmen och hennes medarbetare Sr. Ann-Marie. Detta möte var egentligen helt osannolikt, som förresten så många andra möten denna vecka. Tänk att vi och hon var i Rom samtidigt och att det fanns en tid som passade alla. Vi delade våra respektive kallelser med varandra och kände stor närhet och förståelse.

Därefter tillbringades dagen på diverse vis. Kristina vandrade så långt bort att kartan inte räckte till och sedan lyckades hon tappa bort kartan och höll därmed på att tappa bort sig själv. Sin vana trogen höll hon huvudet kallt och allt ordnade sig. Peder och jag lyckades ta oss till Centro pro Unione där vi fick störa Loredana och överlämna en davidsikon.

Nu hade vi lyckats dela ut ikoner i våra fotspår.

Under eftermiddagen satt vi och filosoferade i trädgården, men snart var det dags att vandra till Spanska trappan för att bevista vesper och mässa hos Jerusalemkommuniteten. Detta var en både andlig och musikalisk upplevelse. Riktigt vackert. Det visade sig också att kommunitetens prior varit i Paris då Sr.Veronica och Kristina besökte Jerusalemkommuniteten där. Vilket sammanträffande, eller vad ska man tro?

Vi valde att vandra tillbaka hem och gå till ”vår” piazza. Det var skönt väder och vi ville prompt sitta ute och äta, men det var som bekant fredag.

Plötsligt hojtade Ann-Ida till och fräste in på en uteservering där det, hör och häpna, fanns ett stort och ledigt bord åt oss. Vi valde att göra som fader Fredrik lärt oss och beställde in blandade antipasti, vilket även denna gång gjorde succé.

Lördag 26/10 Uppe tidigt, sista frukosten, Peder glömde nyckeln i dörren, jag höll på att glömma ulstern, Ann-Ida och Ingrid fick äntligen ut boarding card ur skrivaren, tyvärr med dåligt bläck, taxin kom i god tid och vi undrade varför. Efter några hundra meter undrade vi inte mer, för där blockerades den smala gatan av en liten lastbil, som inte visade tecken på att vilja rubba sig. Så här gör en italiensk chaufför: han rör inte en min, väntar, tutar, säger något tungt och fåordigt till personen som kommer springande, väntar, tutar igen och så, till sist, kör lastbilen iväg.

Vi rastlösa nordbor blev djupt imponerade.

Sedan var det raka vägen till flygplatsen, som i jämförelse med Arlanda kändes ytterst rörig.

Vi haffade en av vakterna och fick veta att om vi redan hade boarding card så behövde vi inte stå i den timslånga kön, utan kunde checka in väskan utan svårigheter. Återstår bara förhoppningen om att återse den i Stockholm.

Vi tog i ordentligt med tid för att säkert hinna. Å andra sidan har vi tid över för diverse ströaktiviteter.

Berit har fått sig en sista cappucino och Peder och jag har tagit ett ömt farväl av den italienska glassen. Peder är som bekant chokladtokig och denna glass kunde med rätta kategoriseras som chokladglass.

Eftersom vi checkade in tidigt i morse blev vi ordentligt utspridda på planet, hela kommuniteten.

Samtidigt blev vi ganska lyckat placerade; Sr. Veronica längst fram, Peder, Kristina och Berit tryggt i mitten och Ingrid, Marie och Ann-Ida längst bak som en trubbig avrundning. Vi utspisades med exakt samma smörgåsar och kex som i måndags.

Enda skillnaden mellan ut- och hemresa är toakön och inslaget av små barn. Denna gång var toakön formidabel och småttingar behöver som bekant inte vara så många för att höras, vilket de gjorde.

Förra resan dominerades helt av japaner, vilka syns, men inte nödvändigtvis hörs.

Vi landade lyckligt och väl i Amsterdam och där lyckades Ingrid inhandla gigantiska amaryllislökar, vilka blivit ordentligt inspanade redan i måndags och nu följer de alltså med hem till Rättvik. På planet mot Stockholm märktes det tydligt att vi var på väg mot Sverige. Planet var ungefär halvfullt, ingen trängsel, det är lugnt och välordnat. Lustigt att vi bara på några dagar kunnat vänja oss vid att det är folk precis över allt och att man konstant blir jagad av bilar och vespor. Det svenska lugnet känns nästan lite overkligt, men vi lär vänja oss.

Under flygresan märktes det tydligt på konversationen i vilka sammanhang vi varit. Peder satt och föreläste för Berit och Kristina om modern ekumenik och kyrkohistoria. Rena lektionen. På Arlanda stannade vi till på sushirestaurangen, den kändes redan som ett stamställe. Vi åt med god aptit, utom Sr. Veronica som inget ville ha. Mot slutet av måltiden kom hon i alla fall och åt upp Berits rester. Fint samarbete!

På tåget var det först riktigt trångt, men resenärerna glesnade efter hand. På tåg kan man göra ett och varje, som att lyssna på vatikanradions intervju med fader Fredrik och Peder. Så dök Elin upp, för hon hade höstlov och skulle till Berget. Väl framme i Rättvik kom Pia och Silvia och hämtade oss. Nej, vi var inte hungriga alls bedyrade vi. Jamen, ni måste komma in en liten stund i S:t Davidsgården innan ni går hem, insisterade Pia och Silvia. I matsalen brann levande ljus, bordet var dukat och Annas goda minestronesoppa serverades. Gissa om vi kände oss välkomna hem.