Dagbok pilgrimsresa till Indien

INDIENRESAN, DECEMBER 2015 Delar av kommuniteten Den heliga Treenigheten deltog, tillsammans med styrelsemedlemmar och andra vänner.

Resedagbok förd av Marie Erenius Bergqvist.

7 december, måndag Att från Sverige resa hela vägen till södra Indien är helt klart ett företag, men nu är vi på väg. Tåget från Rättviks station var i tid, vilket vi tog som ett gott tecken. En av planeringsfrågorna har varit denna; hur klär man sig en resdag i decembersverige när destinationen är värmen i Indien? Sr. Veronica och undertecknad löste i alla fall skosituationen genom en kombination av tjockstrumpor och sandaler. Väl på tåget betedde vi oss efter vanligt mönster; somliga läser och andra skriver. Förhoppningen är att vi lyckligen ska sammanstråla med övriga medresenärer på Arlanda. Denna morgon är förresten underbart vacker. Solen har just stigit över horisonten och den strålar från en klar himmel. Peder studerar väderleksprognosen i Indien och vi inser att snart befinner vi oss i 31 graders värme, men som uppmuntrande kommentar skriver meteorlogerna att det kommer att kännas som 35 grader.

Det är natt mellan 7 och 8 december och vi är i Dubai. När vi gick in för landning här tittade Ann-Ida ut genom fönstret och sade: “Så långt bort i världen vi är.” Hon har givetvis helt rätt, men det lustiga är att en flygplats alltid känns som just en flygplats. Så mycket är sig likt. Enda kruxet var när Peder letade efter coca-cola, för någon sådan lyckades vi aldrig upptäcka, ej heller chips. Så vi börjar nog ana en liten kultursvängning trots allt.

8 december, tisdag Så är det en ny dag, Den Obefläckade Avlelsens Dag. Fr. Matthew tillhör CMI, Carmelites of Mary Immaculate och i dag är alltså en stor dag för denna orden. Vi är ännu kvar på flygplatsen i Dubai och ska snart gå ombord på planet till Cochi. Sr. Veronica har, givetvis, lyckats lokalisera några nunnor och en katolsk präst som alla är på väg hem till Indien med samma plan som vi. Var vi än är så är vi hemma i Kyrkans gemenskap.

Så var vi äntligen framme. I Indien stressar man inte i onödan, men sköter allt noggrant. Våra visum undersöktes ordentligt, fingeravtryck togs på alla under 70 och sedan fick vi vänta läääänge på vårt bagage, vilket tack och lov hade kommit med på planet. Så skulle vi ta oss ut. Fr. Matthew vinkade frenetiskt men inte hjälpte det. Vi skulle prompt lämna ifrån oss den lilla lapp som vi fyllde i på planet och som somliga, t.ex. Peder också hade glömt på planet. Vid bussen, som vi skulle åka i, stod till vår förvåning en ung svensk, Alexander Emdenborg, som vi alla kände från Berget. Vilket sammanträffande. Han hade redan varit tre månader i Indien och skulle stanna tre till. Så for vi iväg och chauffören tog oss fram i den röriga vänstertrafiken. Gatubilden var minst sagt blandad; palmer, kor, getter och motorcyklister blandades med gigantiska reklamskyltar, nya eleganta byggnader och gamla ruckel. Med andra ord, vi är i Indien.

Plötsligt svängde vi av och befann oss i en oas, CMIs högkvarter, ett nybyggt och välskött ställe. Där fick vi kaffe, dusch och lunch. Vi som själva tar emot gäster var oerhört tacksamma för gästfriheten.

Dessutom blev vi ordentligt upplysta gällande CMIs historia och nuvarande situation. Denna orden har en gigantisk verksamhet, inte

bara i Indien utan globalt. Sverige har fått ta del av dess präster, inte minst Dalarna genom fr. Rafael. Som tackgåva skänktes en rättvikshäst, liten men handgjord och ytterst lokalt tillverkad. En liten detalj; vi svenskar berömmer oss av att vara ordningssamma och strukturerade, med i Indien är vi plötsligt inte det. Vi insåg att vi behövde livgivande vatten att dricka och ville ge oss iväg och köpa dylikt. Fr. Matthew stoppade oss bryskt och fräste iväg för att bunkra vatten själv. Vi skulle bara ha varit i vägen och dessutom hade det blivit dyrare om vi handlat själva, sade han.

Det är fortfarande tisdag och vi har just träffat på en rejäl grupp heliga elefanter, som donerats av fromma hinduer. Elefanter lever länge, den äldsta var jämnårig med Sr. Veronica och gick fortfarande i tempelprocession. Ett av templen där elefanterna går i procession är ett Vishnutempel, som vi besökte senare på kvällen. Innan dess svängde vi förbi en kyrka som är en vallfartsort. Enligt legenden kom aposteln Tomas till denna plats och omvände de lokala brahminerna. Här finns också en grotta där det berättas att aposteln Tomas led martyrdöden. Varje helig plats i Indien har en stor damm, så också denna och här förrättas regelbundet dop. Vakande över dammen står Maria under en tronhimmel, som passande nog bärs upp av två elefanter.

Så blev det plötsligt helt mörkt och i mörkret vandrade vi runt på tempelområdet till en stor hinduisk vallfartsort. Där vimlade det av människor i alla åldrar och många av dem var klädda i hinduisk pilgrimsdräkt. Där fanns en enorm damm där det pågick reningsbad.

Under ett tak satt en av de andliga ledarna och undervisade. Utan att egentligen förstå eller kunna verbalisera våra intryck, började vi ana något av den hinduiska kulturen.

Äntligen skulle vi få komma till natthärbärge, trodde vi, men i stället hamnade vi hemma hos en familj. Saken var nämligen den att fr. Matthew hade fått stor hjälp med att ordna besöken både hos elefanterna och i templet och så ville han återgälda genom att vi alla hälsade på hos denne mans familj. Hux flux befann vi oss alltså hemma hos en indisk familj, blev bjudna på fika, gosade med en nyfödd baby och blev pussade av en farmor. Det ni!

Nu, däremot, hamnade vi på natthärbärge, nämligen på det kända sjukhuset i Trishu som CMI driver. Det är både en cancerklinik och en ayurvedaklinik, samt en skola. Eftersom det var Den Obefläckade Avlelsens fest var alla upptagna, men lät oss ändå få en utmärkt kvällsmat, vilket uppskattades. Så kunde vi äntligen stänga dörren om oss och få pusta ut. Frågan är om vi någonsin upplevt en så intensiv dag.

9 december, onsdag Det börjar bli dags att stiga upp. Staden vaknade som genom ett trollslag, plötsligt var alla ljud på plats efter en tyst och lugn natt.

Så här på morgonen efter att ha sovit några timmar, går det bättre att filosofera över intrycken från gårdagen. Vi hade fått höra att det skulle bli en chock att känna Indiens dofter, men ärligt talat håller jag inte alls med. Ljuden däremot och smakerna både chockar och överraskar. Indiernas röster, t.ex. är ytterst speciella, som kulsprutor.

Inte otrevliga alls, men obönhörligt framrusande. Sedan har vi blivit skrämda gällande maten som skulle vara så farlig att äta. Hur som helst smakar den utmärkt och den måltid vi fick i går här på sjukhuset var ytterst genomtänkt smakmässigt. Balanserad, är nog ordet som beskriver den bäst och den avslutades med citronté, en underbar

dryck. Något man som europé upplever som förvirrande är kombinationen av högt och lågt. Gatubilden t.ex. som är stökig, skräpig, smutsig och högljudd. Mitt i den vandrar kvinnorna omkring som smycken. De är alltid, här i Kerala, klädda i sari, färgglada och rena och prydda med smycken. Till och med spädbarnen har små armoch fotringar.

Denna morgon ska vi få vara med om ayurvedamassage. Vi har fått stränga order om att infinna oss vid hissarna klockan åtta, inte ha tvättat oss och absolut inte ha ätit. Att säga att ayurvedabehandling är en upplevelse är faktiskt en underdrift. Dels är det så skönt att bli masserad, men att bli det med varm doftande olja i indisk miljö och temperatur gör det hela mycket speciellt. Efteråt fick vi besöka tillverkningen av olja. Där satt man och hackade råmaterial, kokade, blandade, torkade etc. Lagerrummet för torkade ingredienser doftade mycket underbart och kokningen utfördes i stora låga kärl på vedeldade spisar. Primitivt? Nej, ursprungligt!

Efter en utmärkt frukost där enda fläcken var kaffe med mjölk och socker. Varning till alla indienresenärer; svart osötat kaffe är i princip okänt. Antingen accepterar man läget, eller tar med pulverkaffe. Nåväl, vi gav oss iväg på nya äventyr. Fr. Matthews vän, John, vars familj vi besökte i går, kommer från en inflytelserik familj och han lyckades etablera kontakt med presidenten för en av de stora tempelföreningarna. Det verkar som om templen drivs som stiftelser eller intresseföreningar. Förr i världen var det kungarna som tog ansvar, men det är inte så gott om mäktiga kungar i Indien numera.

Så vi fick alltså möta denne tempelpresident, som var pensionerad matematikprofessor och som föll pladask för Sr. Veronica. Han var

mycket insatt i sin egen hinduiska kultur, förstås, och ansåg att vi alla är barn till samma Gud. Imponerande! Som tack fick han en rättvikshäst för, som Peder sade, elefanter har vi inte i Rättvik.

Det är snart lunchdags och vi är i en skola som drivs av CMI. Vi har just besökt två klasser med barn som är tre och ett halvt år. De sjöng och läste texter utantill på engelska. Tänk om svenska barn skulle få träna sitt minne från så tidig ålder. Så reste vi vidare på väg till ännu ett natthärbärge, men tog en paus för att, hör och häpna, dricka svart kaffe och té utan socker. Härligt, och det var nog tur att vi fick en paus, för det blev en lång resa till det kloster där fr. Matthew studerade under två år och i vilket den helige Chavara är begravd, helgonet som grundade CMI och som ligger bakom skolverksamheten och samverkan mellan det indiska samhället och kyrkan. Här var det, om möjligt, ännu varmare än i Trishu, som vi lämnat. Vi fick en utmärkt kvällsmat i seminariets kafeteria och inkvartering i varma källarrum i klostrets pilgrimshem. Bra att påminna sig att man är just pilgrim.

10 december, torsdag I den tidiga morgonen sitter vi ute i jämförelsevis sval luft. Klostret ligger högt och utsikten är fantastisk. Två morgonmässor firas, den som börjar 06:00 pågår och munkarna sjunger vackert. Liturgin är mjukare och mer melodisk än man kunde ha trott och klockan 07:00 är det mässa igen, då ska vi alla delta. Här går det inte att missa att en gudstjänst pågår för högtalarna är på för fullt. Detta i kombination med indiernas röstkvalité gör volymen öronbedövande. Samtidigt är det vackert och med en mycket ursprunglig touch, eftersom gudstjänsten firas kring den helige Chavaras grav mitt framför högal-

taret. Så gick vi till kafeterian för frukost med glutenfria risbröd och så var det kaffet. Första morgonen var det en chock, men nu var vi förberedda. Själv märkte jag att om man tänkte “kaffedrink” så fungerade det bättre. Denna morgon var dessutom kaffet piffat med kardemumma, en god drink.

Vi hade blivit förvarnade att en femtimmars båtresa väntade. Den visade sig ha med den helige Chavara att göra, hur han tog sig hit till detta område med båt genom det som kallas “Back Water”. CMI vill introducera en pilgrimsväg med båt och vi fick inviga den med indisk pressfotograf och präster och allt. Denna båtresa blev en retreat. Vi har sovit, mediterat och vinkat till människorna på stranden och i andra båtar. Vid ett strandhugg läskades vi med kokosvatten och lite senare fick vi en utmärkt lunch. De tillagade en lokal fisk som virades in i bananblad. Vanvettigt god! Väl iland åkte vi till ett ortodoxt kloster där vi lustigt nog kände oss väldigt hemma. Samma enkla stil, ingen kitsch, härliga ikoner i kapellet som vi alla kände igen. Treenighetsikonen hängde mitt i ikonostasen, dessutom var spiritualiteten lågmäld och stämningsfull. Vi fann oss väl till rätta.

Bröderna fastade själva, men bullade upp en fantastisk middag, både god och vacker.

11 december, fredag Vi har med all tydlighet insett att luftfuktigheten är astronomisk.

Trots värmen var tvätten fuktig på morgonen och vi har dekorerat bussen med tvätt. Vi fick denna dag den stora äran att träffa Catholicos, indiskortodoxa kyrkans ledare. Han var mycket vänlig och medan vi samtalade droppade det in diverse personer som inte hade en aning om att vi var där och allt blev ett blandat men hjärtligt möte.

Framför allt fick vi en träff med en äldre man, en teolog och lärare, som bl.a. haft två svenska studenter när han undervisade i Genève.

Han gav oss ett mycket intressant, spontant seminarium gällande den ekumeniska situationen, han var nämligen ledamot av Kyrkornas världsråd.

Det blev ett besök på ett ortodoxt seminarium, mycket anrikt och därefter åkte vi till CMIs högkvarter i regionen. Vid det här laget var gruppen i behov av aktivering, några fastnade i internetfällan, medan andra spelade badminton. Lunch åts tillsammans med prästerna här och sedan hade vi tid för intervju med den lokala pressen. Vi finns nu förevigade i lite olika sammanhang, men just denna tidning har fr. Matthew arbetat på som journalist en gång och hans förre chef var med vid intervjun. Det är lustigt, men varje gång vi ska berätta om hur Berget fungerar inser vi hur ovanliga vi är.Till slut lyckades vi förklara och reportern blev helt klart intresserad.

Dagen är inte alls över än. Nu är det dags för besök hos en kunglig familj som bor vid ett hindutempel, sedan ska vi träffa fr. Mathews kusiner och därefter åka till nattkvarter. Fast innan dess besökte vi den psykiatriska klinik som fr.Matthews farbror/morbror grundat.

Den drivs av tre präster och visade sig vara en ytterst seriös och genomtänkt klinik. De arbetar även mot skolor och ordnar speciella program för barn med koncentrationssvårigheter. Så fräste vi vidare och hamnade hos en kunglig familj som har styrt området sedan långt tillbaka. Drottningen, en ytterst diskret och bildad person berättade om hur släkten först kom hit och hur kungen gav mark till byggandet både av moskéer och kyrkor. Tack vare kontakten med drottningen fick vi besöka ett hinduiskt tempel, där folk började samlas till

kvällsbön. Vi fick gå in på området och träffade där en brahmin, som ställde upp på ett gruppfoto. Folk såg misstänksamt på oss men höll sig lugna. Stämningen var fantastisk, det var just före solnedgången och förväntan låg i luften.

Har man beviljats en favör så måste man tacka, varför vi hamnade hemma hos fr. Matthews kusin med familj i deras vackra hus. Sedan åkte vi till stället där vi ska bo. Utsikten var fantastisk, fick vi höra, men det lär bevisas först i morgon.

12 december, lördag Jodå, utsikten är spektakulär. Stället vi bor på heter Vettom Resorts och har som syfte att ge gästerna lugn och frid. Ett sorts retreatställe som rekommenderas varmt, eftersom, för att vara Indien är här verkligen lugnt och stillsamt och dessutom fantastiskt vackert. Det ligger vid ett vattendrag vid foten av ett berg som heter Lyckans berg.

För att ta sig upp på detta berg måste man åka jeep och vi insåg att det krävdes starka nerver både för att köra och åka jeepen. Dock tog vi oss upp utan incidenter och utsikten är hänförande. Småningom tog vi oss till ett hus för att äta lunch uppe i bergen. Några av oss valde att åka jeep dit, medan andra banade en stig genom terrängen.

Vi som redan var framme hade god underhållning av att se hur vandrarna försiktigt letade sig fram. Väl framme på en klippa lade sig gruppen ner och skapade olika formationer som gruppbild.

Per-Håkan valde att gå sin egen väg, alltså längs med bilvägen och till sist insåg vi att han nog inte tagit av på rätt ställe. Alexander gick för att leta efter honom och Peder gick upp på taket för att spana.

Småningom dök Per-Håkan upp. Han hade tagit sig ganska långt

ner, hittat en affär och fått hjälp att ta sig tillbaka. Annars hade vi det så lugnt och skönt på Lyckans berg, men om det var påfrestande att åka jeep upp, så var det inget jämfört med att åka ner. Det blev rena berg- och dalbanan och Berit uppskattade inte situationen alls. Men, ner kom vi och åkte iväg till ett cistercienskloster uppe i bergen. Som altid under denna resa går ingenting helt spikrakt. En anledning är fr. Matthews alla kusiner som driver framgångsrika företag och liknande över hela regionen. Nu handlade det om en kusin som efter sin pension fortsätter att undervisa på ett college för företag och ledarskap.

Just denna dag hade de organiserat en träff med redan etablerade företagsledare som berättade om sina erfarenheter och vi ombads, när vi ändå tittade förbi, att delta i detta symposium. Jaha, det var bara att haka på. Innan det var vår tur satt vi och lyssnade till visdomsorden från flera legendariska företagsledare och det var spännande att lyssna. En teori som framfördes var att ett misslyckat företagsförsök inte var något att tala om. För att bli framgångsrik måste huden härdas, drivkraften vässas och den egna passionen bli tydlig. En riktigt andlig attityd faktiskt. Så blev det vår tur. Det framgick tydligt att fr.

Matthew och kvantfysik var av stort intresse, medan Peder lyssnades på med artighet. Samtidigt kunde vi svenskar konstatera att det Peder sade var bra och så kallades Sr. Veronica och Ann-Ida upp. De gjorde, som vanligt, succé.

Plötsligt blev det mörkt och i det mörkret kom vi till Kurisumala, cisterciensklostret. Flera av oss hade läst om klostrets historia i förväg, men inget hade kunnat helt förbereda oss på den totala enkelheten och samtidigt skönheten här. Särskilt refektoriet var helt underbart.

Tänk er en lång korridor med fönster på ena sidan, där sköljer man sina händer ut genom fönstret. Sedan sätter man sig på golvmattan längs långväggen vid ett plåtfat, en plåtkopp och en frukt. Bröderna kommer och räcker fram bröd och böngryta, vi äter i tystnad medan vi lyssnar till en munk som läser för oss. Så enkelt och så funktionellt.

Bestick? Men snälla nån, inte finns sådana mysko saker här inte.

13 december, söndag Luciadagen började tidigt. Mässa klockan 6:00, därefter frukost i det underbara refektoriet, nu med utsikt över en vacker trädgård. Vi fick träffa abboten, en munk som var konstnär och fick en rundvandring på området, som är som en grönskande labyrint med alla möjliga hörn. En utomhuskyrka, meditationsdunge och ett eremitage. Här hade vi alla velat stanna längre, men nu var det dags att resa vidare. Vägen var hisnande vacker, men också hisnande kurvig och alla mådde lite småilla när vi kom fram till den skola som Alexander ska flytta till om ett par dagar. Här odlar och förädlar man kardemumma och eftersom det var söndag var skolbarnen lediga, så det var lugnt på området. Vi blev mottagna av rektorn, som just hade kommit hem från en resa, men ändå snällt ställde upp och ordnade glutenfri lunch åt oss. Vi börjar ana att det är svårt att säga nej till fr. Matthew.

Därefter reste vi in i Tamil Nadu, alltså vi lämnar Kerala. Tyvärr lämnar vi också bussen och vår utmärkta chaufför, vilket känns vemodigt nu när vi rest tillsammans i en vecka. Några lärare från skolan vi ska besöka mötte oss och blev imponerade av att vi alla talade engelska.

Dessutom började kontakten med denna delstat genom ett vimmel av apor. Man åker in i Tamil Nadu över bergen och vattenfallen och där finns det massor av apor. Hittills har fr. Matthew planerat kväl-

larna så att vi först äter, umgås och till sist får tillgång till nattens sovplats. Denna dag var ett undantag. Redan kvart över fyra var vi incheckade på ett hotell med order att vara färdiga klocka fem. Då hämtades vi av de lärare vi redan träffat, fick träffa rektorn, fr. Sebastian och blev hälsade av fyra söta flickor som bestänkte oss med rosenvatten och gav oss en gyllene prick i pannan. Det visade sig att både lärare, elever och föräldrar fanns på plats, i liten skala eftersom skolan har 3000 elever, men vi var alltså huvudattraktionen. Temat var “Beyond the Horizon” och handlade om religiös och kulturell interaktion.

Under denna växling mellan tal och diskussion passade Peder på att ställa frågan om varför utbildning är så viktigt. Rektor svarade med förtjusning och menade att dagens lärare är gårdagens guru, med det fulla ansvaret för eleven och med det fulla förtroendet från eleven och föräldrarna. Vi fick lyssna på mycket professionella föredrag från lärare och föräldrar. Själva har vi försökt att över huvud taget ställa relevanta frågor. I en sådan här situation känner man sig liten. Ännu mindre kände vi oss när eleverna drog igång och dansade olika danser för oss. De var fantastiskt duktiga och så helt engagerade vilket var oemotståndligt. Maria Pedersen passade på att intervjua en av mammorna angående hur man lyckades med de luftiga och eleganta handrörelserna. Därefter tog vi del av en fest hos fr. Sebastian, som tillsammans med andra präster bodde i ett särskilt hus. Där har också Alexander bott de senaste tre månaderna. Som grädde på moset fick vi träffa prästernas katt, hund och boaorm. Jodå, de hade en stor orm som husdjur och fr. Sebastian skyllde på att en tidigare kollega, som tagit dit ormen, var lite galen. Mr. Rajah, engelsklärare, ledsagade oss till hotellet och berättade att märket i pannan som vi

fått, ursprungligen var en hälsningssymbol som sade att du är stoft och ska bli stoft, precis som på Askonsdag. Numera har också gifta kvinnor ett märke i pannan för att visa att deras man lever.

14 december, måndag Vi har frukosterat på hotellet i en bastuvarm matsal med hög musik.

Inget på buffén kändes igen, så vi bad om stekt ägg, frukt och svart kaffe, vilket vi fick. Det kändes nostalgiskt att få dricka svart morgonkaffe igen. På angiven tid stor vi på parad för att åka med bussen, men allt blev fördröjt som det kan bli här i Indien. Väl på skolan träffade vi fr. Sebastian och besökte några klassrum och en del personal. Bl.a. fick vi var sitt exemplar av deras skolbok, som innehåller regler, information, läxformulär och annat. Mycket strukturerad och intressant. En annan sak vi noterade var att i rektorernas rum fanns skärmar som ständigt visade läget i skolans lokaler. Som svensk blir man först förvånad, men så inser man att det knappast finns något annat sätt att få reda på om något av olycklig art skulle inträffa. 3500 elever, samt lärare och annan personal är inte enkelt att överblicka.

Så tog vi farväl av Alexander som i morgon reser till Kerala för att fortsätta sitt volontärskap på skolan vi nyss besökte där. Själva är vi på väg till ett hindutempel där vårt största bekymmer är att vi måste ha heltäckande klädsel. Först hamnade vi dock i ett palats. Vi är i Manduraj, en mycket gammal stad, som känns som om den vuxit fram ur marken. Den upplevs ytterst “indisk”; smutsig, fattig, men samtidigt okuvligt levande. Lunch åts på ett indiskt snabbmatställe, varefter vi vandrade genom blomstermarknaden. Här var allt indiskt i kvadrat, vilket kändes både inspirerande och vemodigt. Vilken fattigdom, men vilka färger och vilken skönhet. Sr. Veronica väcker all-

tid uppmärksamhet var vi än är. Här kom en kvinna fram och visade att hon ville ge henne en lotusblomma. Visserligen var blomman utslagen och antagligen osäljbar, men i alla fall.

I Manduraj finns Gandhimuséet, vilket vi besökte. Där fanns en riktigt intressant genomgång av Indiens historia före Gandhi, som visade hur oerhört det indiska folket fått lida, men också att Gandhis kamp inte på något sätt var enkel och självklar, utan full av komplikationer åt alla håll. Så var det dags för dagens stora händelse nämligen ett gigantiskt shivatempel. Här kommer orden till korta, eftersom den upplevelsen inte just liknar något annat man varit med om. Säkerhetsrutinerna var fantastiska. Under inga omständigheter fick man ta in kameror, knivar etc. Mobilen fick medtagas, men ville man fota måste man betala extra. Vi valde Nausikaa och Peder som hovfotografer och så gällde det att täcka kroppen, som kvinna alltså, lämna in sina skor och ta sig igenom säkerhetskontrollen. Där blev det stopp omgående när Nausikaa skulle kontrolleras. Hon hade en liten väska med sig och den granskades i varje kvadratcentimeter.

I en dryg timme vandrade vi omkring i detta tusen år gamla tempel.

Det innersta där shivastatyn står fick inte vi tillträde till. Överallt människor, bedjande, rituellt badande, offrande. Det hela var mycket allvarligt. Samtidigt fanns det försäljning i vissa korridorer samt en elefant. Om man gav honom en sedel blev man välsignad av hans snabel. Några av oss tvekade inte att ta vara på tillfället. Som sagt, Sr.Veronica gör succé vart vi än kommer. Här i detta hindutempel i Manduraj stannade folk till stup i ett för att be henne välsigna dem och deras barn. En lite svåranalyserad situation, men det är nog så att en ordensklädd kvinna som utstrålar enkelhet och energi talar till alla sorters spiritualitet.

Det går inte att beskriva hur slut vi var efter vandringen genom templet och påföljande brottningsmatcher med alla försäljare. Där är vi svenskar inte på hemmaplan. Det var redan ordentligt mörkt när vi trevade oss tillbaka till bussen. Inga lyktor fanns, däremot en massa pilgrimer som man helst inte skulle krocka med, samt tre kor som låg i ett mycket mörkt hörn av parkeringen. Givetvis styrde Ingrid och undertecknad rakt på korna, men lyckades väja i sista sekunden. Man kan fundera på vad som hade hänt annars. Sammantaget en mycket genuin upplevelse, detta tempelbesök.

Nu var alla intresserade av kvällsmat. Vi återvände till samma restaurang som vid lunchen och beställde en rätt som består av en gigantisk rispannkaka som man doppar i olika såser. Riktigt god. Per-Håkan insåg att doppad i lite sylt skulle den även fungera som efterrätt.

Alltså beställde vi lime soda, vilket är ren limejuice som man blandar med sodavatten och sockerlag. Denna sockerlag kan man också med fördel doppa rispannkaka i. Även fr. Matthew erkände att det var en god idé. Under dagen har vi haft sällskap av två lärare från skolan i Theni och de behöver komma hem till sina familjer. Detta illustrerar också något speciellt i Indien; om din arbetsgivare ber dig obekväma dig på din fritid, så är det bara att göra det. Visst, är det ont om jobb, så vad gör man?

På Mandurajs tågstation vinkade vi av dessa tappra själar. Vårt bagage drogs till en väntsal med AC och toalett. Här ska vi nu vänta flera timmar på tåget till Bangalore. Vi har blivit förvarnade att tåget bara stannar vid perrongen en kort stund, så det gäller att vara på hugget. Småningom kom våra bagagebärare och sade att nu var det

bäst att ge sig i väg till rätt del av perrongen, men innan denna, inte helt lättdirigerade, grupp kom i rörelse hade ett annat tåg kommit in och bärarna fick annat att göra. Nåja, de kommer väl tillbaka. Så vandrade vi bort till den del av perrongen där vår vagn skulle stanna.

Systemet är att alla står precis där deras vagn stannar, eftersom man bara har en kort stund på sig att kliva på. Dessutom har vi mycket bagage så det blir spännande. Medan vi väntade blev Sr. Veronica, igen, uppmärksammad, denna gång av ett par män som tillhörde Hare Krishna. De såg hennes rosenkrans och frågade vilket mantra hon bad med. Jodå, de visste vem Maria var och ett delande utspann sig, vilket avslutades med fotografering. Så kom tåget, vi och bagaget kom på och efter en del snurr fann vi rätt britsar att sova på.

På indiska tåg får man en brits, men till den hör ett kuvert med mjuka, sköna lakan. Tågets fart är inte så hög och det gungar jämnt och fint, vilket gör det fullt möjligt att sova. Sr. Veronica hävdade dock att hon inte sovit alls, tyvärr. Fr. Matthew underhåller med ett föredrag om Kopernikus och det är dags att konstatera att det är 15 december, tisdag. Som bekant är Sr. Veronica ett äss i rockärmen.

Både barn och föräldrar av dem vi kampade ihop med blev förtjusta i henne och det togs förstås kort. Vi klev av tåget tillsammans som vänner och insåg att nu måste vi säga adjö.

Bangalore är uppenbart en storstad, helt annorlunda än de vi varit i tidigare. Vid stationen låg flera hundar och sov, en av dem såg mycket gammal och fallfärdig ut. Storstäder verkar kännas igen på att där finns utslagna av olika arter. Vår nuvarande buss skiljer sig också från de föregående och jag slutade omgående försöka skriva i bussen.

Men, bussen tog oss till birgittasystrarna vilket kändes nästan som

hemma. Det visade sig att de upplevde att det var som hemma att vi kom från Sverige till dem. Utbytet bland birgittinerna mellan Sverige - Indien är så etablerat, så för dem var vårt besök en stor glädje.

De lät oss duscha, byta kläder, fira mässa, äta frukost och socialisera.

Givetvis fick de en svensk dalahäst från Rättvik och vi fick var sin sidenhalsduk som vi genast i barnslig glädje virade in oss i. Sedan vidtog en omständlig fotografering, inte minst av männen i sällskapet, utstyrda i sina fina scarves. En hjärtlig stund av gemenskap.

Så hoppade vi vidare i bussen med den stötiga fjädringen. Vi såg oss omkring i Bangalore, dess viktiga byggnader och annat. Det är uppenbart att vi är i en storstad; pampiga byggnader, gigantiska träd, fullt igenkännbar stadsplan. Temperaturen är också mer behaglig, inte kvävande och fuktig, men visst, varmt är det för all del. Fr. Matthew parkerade oss i en botanisk trädgård. Den är stor, tjusig och ambitiös. Särskilt träden är vackra och skuggande. Tyvärr nyttjade vi inte trädgården som man bör, utan uppsökte snabbt bänkar i skuggan och somnade. Vi lät japanerna turista åt oss alla. Just närvaron av japaner gör storstadskänslan påtaglig, men icke desto mindre syns kor till, mitt i den vimlande trafiken.

Så svängde vi av och hamnade på ett ashram som leddes av en hinduisk guru. Ett jätteområde, som från början var värdelös mark, men som nu är en mycket välordnad och västanpassad anläggning. Ganska många bor på området och sköter det, varav många volontärer.

Känns bekant. Visionen är att liknande platser ska byggas upp över hela jorden, lättåtkomligt och bra. Deras tredagarskurser kostar bara 3000 rupier, vilket är ungefär 280 kronor, allt för tillgängligheten och världens bästa. Hela eftermiddagen ledsagades vi runt och fick

uppleva den hinduiska riten, som annars ickehinduer inte får vara med om. Detta leddes av en brahminskola som fanns på området. Vi besökte ayurvedasjukhuset som var mycket prydligt förpackat. Inte särskilt likt ayurvedakliniken i Kerala, där oljan kokades över eld.

Detta ställe odlar hinduisk kultur och därför finns här en farm där man föder upp den traditionella indiska kon. Mycket fina, välhållna djur som fick speciellt utvald mat. Där fanns också en vit hingst, som förstås hette Rajah, som betyder kung. En mycket vacker pålle som Per-Håkan förbarmade sig över och räckte en rejäl näve friskt gräs.

Så fick vi se en reklamfilm för stället och framför allt om dess ledare, Sri Sri Ravi Shankar. Därefter hamnade vi på vad som bäst beskrivs som ett frikyrkligt lovsångsmöte av det livligare slaget. Givetvis var spiritualiteten hinduisk och mot slutet skulle vi visst presenteras och sjunga en sång. Vad vi sjöng? “Du stålande glädje, eviga återsken av Fadern. Helig är du Jesus Kristus.” Det uppskattades faktiskt. Så fick vi äntligen mat och så i säng.

16 december, onsdag Det är tidigt, svalt och skönt. Bara några yogaentusiaster och en hundvalp är uppe. Vår guide, Isha, leder oss i yogaövningar, därefter frukost med en av ställets ledare. Under frukosten satt en ung man vid vårt bord och vi kom att tala om den globala utbredningen av detta ställes vision, The Art of Life. Han hade en vän i Göteborg och efter en stund ringde han upp honom och bad Ann-Ida tala med honom, trots att det var 4:30 på morgonen i Sverige. Detta är ett slående exempel på hur man ordnar kontakter i Indien.

Så var det dags att resa vidare och väl i bussen insåg vi att vi hade tre

timmar av skumpig bussfärd framför oss. Småningom gjorde Ingrid sig till upprorsledare och tvingade fr. Matthew att ta av till ett kafé där det fanns riktigt kaffe och toaletter. Efter utmärkt kaffe, piffat av dansuppvisning av Maria och Nausikaa, reste vi vidare. Tiden på bussen fördrevs bl.a. med att lära oss sjunga indiska lovsånger. Det lät riktigt bra till sist. Resmålet denna gång var Mysore, en stad som var mycket i skottgluggen under krigen med engelsmännen. Det gamla kungapalatset brann och man byggde upp ett nytt, mycket pampigt där det fortfarande, lite symboliskt, bor en kungafamilj. Frågan är hur länge till. Under lunchen över utmärkt indiskt öl utvärderade vi vistelsen på ashramet The Art of Life och fick en ordentlig genomgång av Gandhi och de komplicerade politiska visionerna under hans tid, som ställde till det och slutligen bidrog till att döda honom.

Nu bar det av till en vattenträdgård. Det handlade om en 2.5 kilometer lång damm, där man byggt kungens sommarpalats med en gigantisk vattenpark. Där spelas musik och ges ett ljus- och vattenspel varje solnedgång och det lät ju vackert. Vad vi inte fattat var att nästan hela Indien skulle trängas på samma ställe. Vilken upplevelse att trängas med dem man faktiskt besöker. Som européer sticker vi ut och Peder och jag blev ombedda av ett par föräldrar att bli fotade tillsammans med deras små barn. Visst, det gjorde vi gärna.

De stackars chaufförerna vi åker runt med sätts på hårda prov. Han som kör oss nu talar dessutom inte så bra engelska, vilket försvårar kommunikationen och fr. Matthew försökte på alla vis få honom att hitta oss när det var dags att resa vidare efter besöket vid dammen.

Vi var som sagt inte ensamma där och nu var det dessutom mörkt.

Efter många om och men fann vi varandra i vimlet av människor och

bussar och åkte till karmeliterna i Mysore. Dessa är alltså biskop Anders ordensbröder och de tog emot oss med underbar enkelhet och effektivitet. Det var nu sent, men vi ville ändå besöka deras kapell, som är känt för sin skönhet. Som krucifix hade de ett träd i koret, på det hängde Jesus korsfäst och ur grenarna växte ett fågelbo, där ordet, Bibeln, fanns. Ur en annan gren växte en bikupa som innehöll tabernaklet. Så vackert och så talande. Vi fick också besöka deras krypta där de har sakramental tillbedjan. Så fick vi gå till sängs i förhållandevis svala rum. Vinternätterna här är som svenska sommarnätter.

Underbart!

17 december, torsdag Det är tidigt på morgonen. Vi ska äta frukost klockan 6:00 för att resa så tidigt som möjligt till ett berg med 600 trappsteg. Dessa trappsteg ska vi gå uppför, men eftersom man går barfota gäller det att berget inte hunnit bli för varmt när man går upp för det. Fr. Joseph ordnade med frukost och sedan blev det ett sista besök i kyrkan. Så här i dagsljus framträder intressanta detaljer, såsom alla religioners symboler i taket, eftersom Jesus enar alla och små fönster runt kyrkan med bilder av Guds händer.

Efter en MYCKET skakig resa kom vi fram till berget med de många trappstegen. Dessa leder till ett jainisttempel. Inför denna uppåtgående vandring sade Pers knä stopp. Han erbjöds lift upp i bärstol, men avböjde. Tillsammans med familjer, skolklasser och enskilda började vi sakta ta oss upp. Att tänka ”klättra” var inte en bra idé, men att tänka “meditativ gång” fungerade utmärkt. En äldre man blev imponerad av att se Sr. Veronica ta sig upp och frågade hur gammal hon var. Själv var han 80 år. Väl uppe på berget kommer man till en

gigantisk staty av en naken man, omslingrad av grönska. Jainismens grundare mediterade här, stående i flera år och fick både djur och grönska slingrande omkring sig.

Denna dag ägnas åt tempelvisitationer. Vi är nu, efter ännu en skakig färd, vid ett hindutempel, ett shivatempel. Det byggdes på 1100-talet och är fullt av fantastiska, mycket uttrycksfulla stenskulpturer. De berättar hinduiska historier och illustrerar med fiffiga detaljer. Här och var finns släta, odekorerade stenar, vilket visar att templet aldrig blev färdigt. Kriget kom och stoppade arbetet. Efter detta tempelbesök var det hög tid för mat och toalett. Tyvärr fick vi resa en bra bit för att hitta detta, men i gengäld fick vi sitta i skuggan på en vacker altan, dessutom fick vi god mat. I samma stad fanns ett Vishnutempel som vi senare besökte. Det som slår en efter några tempelbesök, är hur planlösningen i olika religioners helgedomar starkt påminner om varandra. jag tänker inte försöka mig på en analys, utan bara konstaterar. Ett annat återkommande inslag är våra gruppfoton. Här dök det spontant upp intresserade indier, som också ville vara med.

Helfestligt!

Vi är på väg tillbaka till Bangalore, där vi ska, hör och häpna, bo på samma ställe två nätter i rad. Närmare bestämt på Dharmaram College där fr. Matthew bor och arbetar. Vägen är lång och Bangalore är full av trafik som man oupphörligt fastnar i. Som ljus på vägen fick några män, som körde sopbil syn på Sr.Veronica, blev glada och tog kort. Sådant piggar alltid upp. Vi har dock lite brådis, för 22:30 släpps vakthundarna ut på collegeområdet och då gäller det att vara inom lås och bom fram till 05:00 när det blir hundfritt igen.

18 december, fredag Tidigt på morgonen i mörkret vandrade vi genom collegeområdet till brödernas kyrka. En helt cirkelformad byggnad där präster och studenter firade mässa tillsammans. Så gick solen upp och vi kan konstatera att CMI har en stor och välskött anläggning här i Bangalore, full av nunnor, präster och studenter. Vi fick också veta att vi skulle besöka en skola. Tja, officiell eriksgata blev det snarare. Vi möttes vid grinden av stramt uppställda elever, som militäriskt skred före oss till en plattform, där vi fick ett välkomstmärke i pannan. Barnen sjöng och vid denna ceremoni var Per-Håkan, i sin egenskap av f.d. militär och lärare, huvudperson och han fick äran att tillsammans med rektor och andra lärare och elever, tända lampan som symboliserade kunskapens ljus. Så öppnades en fantastisk utställning. Alla barn hade skapat något tekniskt och demonstrerade hur det fungerade, allt på engelska och då ska man veta att ingen hade engelska som modersmål och att barnen gick i låg- och mellanstadiet. Tydligen är denna utställning årligt återkommande. Att vårt besök sammanföll med denna händelse var som en bonus.

Nu när vi är på fr. Matthews hemmaplan blir han plötsligt upptagen av sådant han faktiskt är anställd för. Därför fick vi en ledig stund medan han träffade en student som ska lägga fram sin disposition för sin avhandling. Därefter har han lovat att ta oss till ett shoppingställe, för det duger inte att komma hem utan presenter. Efter en dammig promenad kom vi till en mycket elegant galleria där vi shoppade loss ordentligt. Värst var Peder som prompt skulle ha med en stor mjukiselefant till barnbarnet. Elefanten är urgullig, men hur får vi hem den?

Väl på härbärget blev det ett fasligt liv i hallen. Det visade sig vara en drös präststudenter som med trummor och sång bar fram Jesusbarnet. Intressant att vara del av detta campus, där lärare och elever lever tillsammans i kyrkoårets alla skiften.

19 december, lördag Resdag med destination Sverige. Vi började tidigt med mässa hos en kommunitet nunnor, som tillhör en italiensk kongregation. Under vår resa har vi blivit välsignade på många sätt och i många traditioner och därför blir det så slående hur vi i den kristna mässan blir utsända, välsignade i den Treenig Gudens namn. I hans namn enas vi med honom och med varandra. Systrarna gav oss frukost och satt därefter ner och samtalade med oss. De var intresserade av hur vi levde som kommunitet och det märktes att de tillhör en europeisk kongregation. De reser mellan varven till Italien och har en tydlig förståelse av vad Europa är.

Så var det dags för det svåra, att ta farväl av fr. Matthew på ett bra sätt. Ann-Ida och Maria hade till all lycka skrivit en sång till tack.

Vi gick en runda och delade våra intryck med varandra. Fr. Matthew fick en mariaikon och givetvis en rättvikshäst. Så en sista busstur på skumpiga vältrafikerade vägar till Bengluruflygplatsen. Att sitta inne i Bangalores extremt täta trafik och se hur staden obönhörligt breder ut sig mot horisonten kan nog ge vem som helst panik, men, till slut befann vi oss på flygplatsen och där måste vi ta ett slutgiltigt farväl av fr. Matthew. Tursamt nog kommer han till oss i mars, annars hade det varit för sorgligt. Väl igenom en grinig säkerhetskontroll, såg vi svenskar till att få fatt på det vi i två veckor varit så svältfödda på; kaffe och choklad. Planet till Dubai avgick precis enligt tidtabellen,

nu gäller det bara att fördriva tiden och natten i Dubai. Maten på flyget var dessutom lite tvivelaktig, så det blev en rejäl hamburgare som tröst.

På Dubais flygplats finns det sittplatser som är som solstolar, där man kan vila benen och slumra ett par timmar, vilket vi gjorde. Därefter var det dags att ta sig till den aviserade gate som nästa plan avgår från och det involverade gigantiska hissar och en tågresa. Då börjar man inse hur enorm denna flygplats är. Visst var det lite obekvämt att tillbringa en natt på en flygplats, men å andra sidan börjar det då gå upp för en att man är på väg hem, till sitt vardagliga liv. Och hem kom vi utan svårigheter eller nämnbara förseningar. Alla fick sitt bagage och Per-Håkan firade återkomsten till Sverige med att på face book lägga ut bilden han helt olagligt tog i smyg första dagen i Indien, nämligen den på de heliga tempelelefanterna.