Gasten VT2021

VT 2021

2

Gasten VT 2021

ÅRG. VT 2021. ISSN: 1402-1471 REDAKTÖR Svante Hellberg REDAKTIONEN Linda Jungbeck Paula Molander KONTAKTUPPGIFTER redaktionen@gastgu.se GRAFISK FORM Paula Molander Svante Hellberg LAYOUT & ORIGINALARBETE Paula Molander OMSLAGSBILD Anton Heed ANSVARIG UTGIVARE Ordf. Linda Jungbeck ERKÄNNANDEN Den här tidningen har tryckts med stöd ur Paul och Marie Berghaus stipendiefond. MEDVERKANDE Amanda Wykman Anton Heed Daniel Kauder Erik Solfeldt Fredrik Dahlberg Fredrik Gahm Karin Egnell Linda Junbeck Paula Molander Rebecka Ordenes Berggren Svante Hellberg

Innehållsförteckning Lokalt engagemang för kvinnlig rösträtt

4

Egtvedflickans bärmölska 9 A Matter of Perspective

18

Kulturlandskapets skatter 26 HASK - historisk och arkeologisk studentkonferens 31 Vikingaskeppet Vidfamne behöver vår hjälp!

34

Hälsning från redaktionen

V

i skriver nu oktober 2021 och pandemin som svepte över oss 2020 har påverkat i stort och smått på områden man inte kunnat föreställa sig. En av de smärre konsekvenserna är en förskjutning av utgivningen av Gasten. Det innebär att vårnumret av Gasten 2021 publiceras först nu i skiftet oktober-november, och att höstnumret publiceras som tidigast i januari. En sådan kuriositet påverkar så klart inte vare sig läsare eller innehåll, men för den som bryr sig om detaljer kan det måhända te sig udda att ett nummer som ges ut på höst­terminen är märkt ’VT’. Pandemin är alltså förklaringen, och för den som vill att där ska finnas en högre mening, och plan bakom allt, kan vi säga att den omvända märkningen tjänar som symbol för hur svårt det kan vara med säker datering inom det historiska fältet. Medverkande skribenter Gasten VT 2021 är Anton Heed som berättar om ölbryggning under bronsåldern, Daniel Kauder som problematiserar nomi­ neringen av världsarvet Qhapaq Ñan ur ett dekolonialt perspektiv, Amanda Wykman som berättar om det tidiga 1900-talets kvinnokamp i Uddevalla, och Rebecka Ordenes Berggren som diskuterar vikten av publik arkeologi och skyltning vid arkeologiska lämningar. Slutligen följer en kortare historik av studentkonferenser som GAST anordnat, samt ett meddelande angående vikingaskeppet Vidfamne. Redaktionen

4

Gasten VT 2021

Lokalt engagemang för kvinnlig rösträtt Amanda Wykman

I

år infaller hundraårsjubileet för när kvin­nor första gången röstade i, och blev in­valda, i Sveriges Riksdag. Den historiska händelsen var ett resultat av en lång rösträttskamp som bedrevs av en folkrörelse som sträckte sig över hela lan­det. Den första lokala föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR, bildades 1902 i Stockholm och följdes året därpå av landsföreningen för kvinnans politiska röst­ rätt, LKPR, med säte i huvudstaden.1 I sam­ band med hundra­års­jubileet upp­märk­­sammas röst­rätts­rörel­sen på flera håll, av såväl Riks­ dagen som muséer och media. Det har dessu­­ tom under senare tid genom­förts forsk­ning på ämnet, oftast utifrån ett natio­nellt pers­ pek­tiv med fo­kus på lands­­före­ningens arbete. Kvinno­­röst­rätts­rörel­sen blev en folk­rörelse över hela Sverige. Rörel­sen bestod som sagt av en folk­rö­relse över hela Sverige och det sak­nas kun­skap i forsk­ningen kring hur kvin­ nor på lokal nivå käm­pade för rösträtten. Att kvinnor fick rösträtt var till stor del tack vare det gräsrotsarbete som främst kvinnor ut­förde på lokal nivå, vilket är vad föl­jande arti­kel kommer diskutera mer i detalj. För att fylla en av alla kunskaps­ luckor har jag valt att stu­ dera den lokala FKPR i Uddevalla. Vid sekel­skiftet 1900 var Udde­valla en ut­­präglad arbetar­­stad med en på­börjad industri, där kvinnorna var väl repre­sen­terade. Inom vissa industrier ut­gjorde kvinnorna mer 1  Rönnbäck 2004, 59.

än hälften av arbets­kraften sam­ti­digt som sta­ den bland annat hade en stor grupp kvinnliga sömmer­skor och modister.2 Arbetar­klassen ut­ gjorde omkring 64% av be­fol­k­­ningen medan resten främst bestod av olika grupper av me­ del­klassen. Borger­­li­g­he­ten var en liten sam­ hälls­grupp i staden. Uddevalla har be­skrivits som små­borger­­lig­­hetens, kvin­nor­nas och ar­ betar­nas stad runt sekel­skiftet 1900.3

Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Uddevalla Föreningen för kvinnans politiska rösträtt star­ tade en kväll i februari 1905. Under kvällen före­ läste Eva Rodhe från Göteborg för ett hundra­tal besö­kare, därefter valdes första sty­ rel­ sen. Redan under uppstarts­ mötet fanns även ett in­tresse från männen att vara med och enga­gera sig i frågan.4 Från 1905-1919 verkade föreningen för att engagera kvinnor politiskt på flera olika sätt. Redan under 1800-talet fick vissa kvinnor röst­ rätt till stads­­ full­ mäktige och senare till lands­­tingen. Före­ningen gjorde ett flertal upp­ maningar under åren genom lokal­tid­ningar, ut­ skick och via samtal, att röst­­ berättigade kvinnorna skulle använda sina röster. Förutom röst­ningen satsade före­ningen på att kvinnor skulle enga­­gera sig i nämnder och styrelser. 2  Åberg 1997, 75–77. 3  Åberg 1997, 103–107 & 119. 4  Bohuslänningen 1905-02-11.

Lokalt engagemang för kvinnligt rösträtt

5

Fig. 1. Affisch ”Rösträtt för kvinnor”. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, 1917. Bild: Nordiska museet.

Många av de engagerade kvinnorna ham­ nade i nämnder och styrelser som kan ses ha varit ”normativt” kvinnliga frågor. Bland de vanligaste uppdragen fanns fosterbarns­ nämnden, fattig­vårds­styrelsen och skol­rådet.5 Bland föreningens viktigaste och mest åter­ komman­ de arbete hittas deras ut­ bildnings­ 5  Årsberättelser för Landsförening och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1905–1919.

verk­­samhet. Att utbilda kvinnor ansågs viktigt inom både FKPR och LKPR. Ett av de vanli­ gaste argu­­­menten för att inte ge kvin­norna röst­ rätt var den generella bristen på deras utbild­ ning och politiska uppfostran. Lands­ före­ningen ville genom sina sats­ningar på folk­ bild­ ning komma från nid­ bil­ den av kvinnor som sam­hälls­från­vända, ointresse­rade och

6

Gasten VT 2021

poli­tiskt in­kompe­tenta.6 Före­ningen i Udde­ valla gjorde sina sats­ ningar på att ut­ bilda kvinnor i Uddevalla inom fler­talet frågor. I snitt anordnade före­ningen två före­drag per år. Före­dragens ämnen vittnar om före­ningens intressen låg i poli­tiska, rätts­liga och i sociala frågor. Åter­kommande före­drag hand­lade om hur lagar på­ver­kade kvinnor och deras ställ­ ning i sam­hället.7 Det går att anta att före­ ningens ut­bild­­nings­satsningar var popu­lära. Från ett par före­drag finns siffror på att över hundra res­pektive om­kring hundra­femtio besökare kom, vilket är anmärk­nings­värt efter­ som före­ningens medlems­antal aldrig översteg 122 personer.8 Föreningens aktiviteter och engagemang ökade fram till 1911 för att sedan ligga på unge­ fär samma nivå fram till 1913. Under sin mest aktiva tid hade föreningen 122 med­ lemmar varav 21 med upp­ drag i nämn­ der och styrelser utanför föreningen. När första världskriget bröt ut 1914 minskade däre­mot enga­gemanget.9 Föru­tom det rå­dande världs­ kriget stod röst­rätts­frågan även och stam­pade efter mot­gångar i riks­dagen,10 vilket antag­ligen bidrog till den min­skade aktivitets­graden. Föreningen lades ner i slutet av 1919 till följd av att det första beslutet i riksdagen för kvinnlig rösträtt hade gått igenom. Före­ningen behövdes därmed inte längre. Under fjor­ton år hade föreningen varit verksam och dess medlemmar hade haft lång tid att hinna lära känna varandra. Föreningen anordnade en av­ slutande fest med såväl musik­upp­trädanden och tal, vilket vi kan anta firade vinsten med röst­rätten och åren av kamp.11 6  Rönnbäck 2004, 145–148. 7  Årsberättelser för Landsförening och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1905–1919. 8  Bohuslänningen 1905-02-11; ”F.K.P.R. Uddevalla” Rösträtt för kvinnor 1912:19; Årsberättelser för Landsförening och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1905–1919. 9  Årsberättelser för Landsförening och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1905–1919. 10  Rönnbäck 2004, 41. 11  Bohus-Posten 1919-11-19.

De engagerade kvinnorna En förening är inget utan sina medlem­ mar, och fram­förallt inte utan sina drivande med­­lemmar. Under verksamhets­åren hade före­ ningen för kvinnans politiska rösträtt i Udde­­valla tre ord­föranden, Gertrud Zachau, Valborg Thorburn och Maria Jacobsson. På olika sätt var samtliga dessa tre kvinnor viktiga för före­­ningen. Gertrud Zachau var en av kvinnorna som startade upp föreningen, och var en av de som utannonserade föreningens upp­ starts­ möte i Bohus­länningen 1905.12 Hon stan­nade på posten under sju år och var där med i att forma föreningens upp­bygg­nad. Föru­tom att vara ord­förande hade hon under fler­ta­let år upp­dra­get som central­styrelse­ledamot, vilket inne­bar att hon period­vis var lokal­före­ningens repre­sentant på lands­före­ningens års­möten,13 där hon hade möjlig­heten att knyta kontakter till andra röst­rätts­kvinnor runt­om i Sverige. Gertrud var gift med Arthur Zachau14 som var positivt inställd till den kvinnliga röst­ rättsfrågan. Att de äkta männen hade positiv in­ställning till kvinnlig rösträtt var viktigt för att kvinnor skulle ha möjligheten att engagera sig överhuvudtaget. Maken Arthur stod ut bland de äkta männen genom att han valde att själv engagera sig i föreningen genom att under 1906 kandi­ dera och bli vald till revisor.15 Genom sitt äktenskap hade Gertrud en priviligierad position i samhället efter­ som Arthur arbetade som tänd­sticks­fabriks­ disponent och satt under en trettio­års­period som leda­mot i Uddevalla stads­full­mäktige.16 Troligen påverkade den privilegi­ erade posi­ tionen Gertruds möj­lighet att enga­gera sig i den höga grad som hon gjorde. Föreningens följande, och därmed andra ord­förande, var Maria Jacobsson, som var en högst ena­­ stående och utmärkande kvinna. 12  Bohuslänningen 1905-02-09. 13  Årsberättelser för Landsföreningens och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1905–1919. 14  Riksarkivet, folkräkning 1910, Gertrud Bergman. 15  Bohuslänningen 1906-02-28. 16  Riksarkivet, folkräkning 1910, Gertrud Bergman; Rehnberg 1962, 148.

Lokalt engagemang för kvinnligt rösträtt

7

Fig. 2. Valli Thorburn med sina fosterföräldrar David och Vivi. Fotograf: Maria Lundbäck, Bohusläns museum.

Hon kallades till vardags för Mimmi och till skill­­nad från före­ningens andra två ord­ förande var hon ogift och arbe­tade. Mimmi valdes till ord­­förande 1912 och satt på posi­ tionen till 1914.17 Hon var yrkes­verksam som gaste yrket lärarinna,18 vilket var det vanli­­ inom föreningen.19 Det som utmärker Mimmi 17  Årsberättelser för Landsföreningens och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1905–1919. 18  Riksarkivet, folkräkning 1910, Maria Helena Sofia Jakobsson. 19  Årsberättelser för Landsföreningens och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1906.

mest är däremot att hon var den första kvinna att bli invald till Uddevalla Stadsfullmäktige 1911, där hon satt kvar under fyra år.20 Hur tidigt hennes engagemang för kvinnofrågor väcktes vet vi inte idag, däremot vet vi att hennes namn nämndes i FKPR-sammanhang första gången 1908 när hon var föreningens representant på LKPR:s årsmöte. Under 1912 engagerade hon sig, förutom som ordförande i FKPR och leda­mot i stadsfullmäktige, som kassa­förvaltare i Läns­­förbundet för Göteborg20  Rehnberg 1962, 156.

8

Gasten VT 2021

och Bohuslän 1912, som var en av lands­före­ ningens länsförbund.21 Föreningens tredje och sista ordförande var Valborg Thorburn som hade smeknamnet Valli. Hon satt som ordförande under åren 1915–1919.22 Valli hade ett brinnande enga­ gemang för kvinnofrågor och många år efter FKPR:s nedläggning engagerade hon sig i den lokala Fredrika Bremer­ förbundet, ett lands­ om­­fattande för­bund som än idag kämpar för jäm­­ ställdhet. Hon hade sparat på samt­ liga doku­­ment av olika slag från FKPR som senare ham­nade i en låda i arkivet för FB-förbundet.23 Likt den första ordföranden Gertrud Zachau gifte sig Valli med en välbärgad man, Charles David Thorburn, som var direktör för ett ång­ båts­bolag.24 Likt Arthur Zachau satt Thorburn som leda­mot under en längre period i stads­ fullmäktige.25 Vidare hade föreningen ytterligare ett antal drivande kvinnor som på olika sätt arbetade för att få genom rösträttsfrågan. Med undantag för ordföranden och yrkes­ kvinnan Mimmi Jacobsson, var de drivande kvinnorna i stor utsträck­ning priviligierade kvinnor som tack vare sina samhällspositioner hade mycket tid till att engagera sig, Bland före­ningens med­ lemmar fanns kvinnor med blandad bak­grund. Det fanns såväl yrkes­verk­samma kvinnor som kvinnor utan regi­stre­rade syssel­sätt­ningar. Vissa var gifta medan andra förblev ogifta. Det som majo­riteten av kvinnorna har gemen­ samt är att deras enga­gemang och kamp har blivit bort­glömd under åren som gått sedan föreningens verksamhetsår. Precis som allt för många andra kvinnor genom histo­rien. Trots att kvinnor har utgjort och utgör omkring hälften av världens befolk­ning blir vår historia 21  Årsberättelser för landsföreningen och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1905–1919. 22  Årsberättelser för landsföreningen och lokalföreningarna för kvinnans politiska rösträtt 1905–1919. 23  Uddevallakretsen av Fredrika Bremerförbundet, KvinnSam, Göteborgs Universitet. 24  Riksarkivet, folkräkning 1910, Charles David Thorburn. 25  Rehnberg 1962, 147.

allt för sällan synlig­gjord. Därför, i ljuset av hundra­årsjubileet, är det viktigt att vi lyfter de kvinnor som kämpade för rättig­heter som idag känns allt för självklara.

Litteratur och källor

Bohuslänningen, 1905-02-09. Bohuslänningen, 1905-02-11. Bohuslänningen, 1906-02-28. Bohus-Posten, 1919-11-19. ”F.K.P.R. Uddevalla”, Rösträtt för kvinnor, 1912:19. Rehnberg, C. A. 1962. Uddevalla Stadsfullmäktige 100 år, Barneviks Tryckeri AB, Uddevalla. Riksarkivet, folkräkning 1910, Charles David Thorburn. Rönnbäck, J. 2004. Politikens genusgränser – den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnans politiska medborgarskap 1902–1921, Atlas Akademi, Stockholm. Uddevallakretsen av Fredrika Bremerförbundet, KvinnSam, Göteborgs Universitet. Åberg, M. 1997, Uddevalla Stads Historia 1860– 1998, MediaPrint Uddevalla AB, Uddevalla.

9

Egtvedflickans bärmölska Om bronsålderns ölbryggning i Sydskandinavien

Anton Heed

E

tt karaktäristiskt pysande från aluminium­ burken, och den ljumma biran är knäckt. En stork stark, immande kall, tappad vid bar­­­ disken. En flaska lättöl direkt från kylen, att ackompanjera lunchpizzan innan passet fort­ sätter. Öl kan möta oss i parken, på puben eller på jobbrasten. Den intresserade kanske bota­ niserar bland mikrobryggeriernas produkter på Systembolaget eller fördjupar sig i om ölet är en kallt underjäst lager eller en varmt överjäst stout. Men också den som brygger hemma, vare sig från ölsats på konserv eller med malt som krossas på maltkvarn i köket, möter ölet i en modern, industrialiserad kontext. Om vi söker oss till äldre tider finner vi ett annat öl, i en annan ekonomisk och social miljö, och bryggd enligt främmande, närmast exotiska metoder.

Bondesamhällets bryggeriteknik 1969 utforskade etnografen Odd Nordland den försvinnande ölbryggartraditionen i Norge. Bland vittnesmålen från de få som fortfarande bryggde på gammalt vis, eller hade sett det bryggas i sin ungdom, samman med lingvistik, skriftliga källor och redskap på folklivsmuseer, tecknar Nordland en fascinerande bild över de oräkneliga varianter öl bryggdes på. Han fann också spår efter mycket ålderdomliga bruk, som att värma mäsken, det vill säga den med vatten blandade krossade malten, med heta stenar. Dessa kunde fortfarande på 1800-talet beskådas, ansamlade som omfattande lager

av skörbränd sten kring de gamla går­darna. Innan ölet bryggdes i laggade kärl och lag­rades på tunnor bru­kades ur­hol­kade trä­stockar, och innan man började torka malten i bastun kunde den rostas på sten­hällar eller spridas ut på djur­hudar i solen.1

Forntidens öl Med forskning som denna går det att skaffa sig en rimlig bild av hur öl bryggdes i Norden under medel­ tid och vikinga­ tid, men går vi längre bakåt höljer sig ett dunkel över nejden. Att germaner och andra barbarer drack öl då de inte kände till det förfinade vinet vet flera antika skriftställare att berätta. Samman med arkeologiska fynd kan vi med säkerhet utgå från att ölet var vida spritt i Europa un­ der järnåldern.2 Men innan dess? Vi har spår efter öl, mjöd och fermenterade blanddrycker från både bronsålder och neolitikum runtom i Europa, intressant nog särskilt från Skott­ land och Iberiska halvön, men vi vet närmast inget om hur dessa drycker tillverkats.3 Och det är nu det blir spännande. Vi plockar upp den arkeo­ logiska verktygslådan, styr kosan söderut, trotsar alla gränskontroller och beger oss över sundet, till Danmark. Där väntar en häpnads­väckande brygd på oss! 1  Nordland 1969. 2  Se Hornsey 2003; Nelson 2005; McGovern 2009; Koch 2018. 3  Guerra-Doce 2015.

10 Gasten VT 2021

Ett klassiskt fynd

Vin är spontant, öl är en teknisk process

Läsaren har mött henne många gånger. Hon har växt från att vara en individ till att bli en arketyp: den nordiska bronsålderns kvinna, klädd i snörkjol, blus, hårnät och med en impo­ nerande bältesplatta av brons. Vän av ord­ning inflikar att folk även klädde sig i långkjol, och att snörkjol och bronsplatta inte behöver ha varit representativt för ett sydskandinaviskt kvinnomode år 1370 f.Kr. Minns läsaren vilket fynd det rör sig om? Då bonden Peter Platz i februari 1921 skulle röja bort en gravhög på sin mark utanför byn Egtved, påträffade han en kista tillverkad av en urholkad ekstam. Han avbröt sitt arbete och kontaktade det danska Nationalmuseet. Fyndet kom att undersökas och beskrivas av arkeo­ logen Thomas Thomsen. Inuti kistan låg res­terna av en ung kvinna samman med sina gravgåvor (fig. 1). Egtvedfyndet är en av flera danska så kallade ekkistegravar, där högens konstruktion lett till extraordinära beva­rande­­för­hållanden. Torvens beskaffenhet ledde till att en vattenmättad järnkapsel bilda­ des runt kistan, och avsaknaden av syre kon­ ser­­ ve­ rade organiskt material. Kroppen var upplöst, men håret, blusen, snör­ kjolen och flera gravgåvor var intakta. Efter att den unga kvinnan hade svepts i kohud, men innan kistan stängdes, hade en liten näver­ spann ställts ner vid fotänden. I behålla­ ren fanns en tjock brun massa, vilken vid ana­lys med mikro­ skop befanns vara de intorkade rest­ erna av vete, honung, örten pors samt lingon eller tran­bär. Kärlet hade alltså varit fyllt med en alkoholhaltig dryck som både var ett vin, ett öl och ett mjöd.4 Efter Egtvedfyndet har flera liknande fermenterade blanddrycker från europeisk bronsålder analyserats, och de kallas ibland i den arkeologiska litte­ratu­ren för mixed fermented beverages.5 Res­terna av vete i näverbyttan kan antagas ha genomgått någon form av bryggprocess, och den aspekten gör Egtvedfyndet till det första belagda ölet i Skandinavien.

Det nordiska bronsåldersölet verkar därför inte alls vara ett öl, som vi tänker oss det. Visserligen blandas körsbär ner i flamländskt suröl, och mölska av honung och kornmalt serveras på en i Sverige känd medeltidspub, men det är inte bara valet av ingredienser som skiljer Egtvedflickans gravöl från sin moderna efter­ följare. Bronsåldern saknade förstås in­ dus­tri­ell bryggeriteknik, men inte heller den utrustning och de metoder från det norska bondesamhället som Nordland undersöker kan brukas som rena historiska analogier. Tekniken för laggade kärl och tunnor, vilka användes för att mälta, mäska, laka och lagra, uppkom först under järnåldern.6 Använde man urholkade trädstam­mar innan för dessa moment? Går det? Eller bryggdes öl i keramik­ kärl, som i det forna Egypten och Meso­po­ tamien? Hur fungerar det? En anledning att ställa dessa frågor, är att ölbryggning är en mycket processdriven praxis: utrustning och metoder bestämmer hur och vad för öl som kan tillverkas. Vin kan jäsas genom att mosa druvor i en hink, en tunna eller en kruka, sedan sköter vildjästen på druvskalets yta resten, den äter sockret i fruktsaften och bildar koldioxid och alkohol som biprodukter. Det är därför lätt att föreställa sig hur människan genom tidernas lopp råkar uppfinna vin om och om igen. Glömde bananerna i det ihåliga trädet vid kröken. Testade att äta dem ändå. - Oj! Tappade alla plommon, råkade trampa på dem, hängde upp dem i en skinnsäck. Somnade. Smakade på geggan. - Milda makter! Öl däremot är mer kompli­ cerat, vilket också gör det intressant som stu­ die­objekt.

4  Thomsen 1929. 5  Tzedakis & Martlew 2001, 166-169; McGovern 2009, 111-113; se Nelson 2005, 13f.

6  Hornsey 2003, 212; Nelson 2005, 49f; jfr Kilby 1989, 90f; McGovern 2001, 207f. 7  Se Hornsey 2003, 11.

Alkohol och fermentering Alkohol är en kemisk restprodukt som bildas när jästsvampar äter socker och förökar sig.7 Utifrån sin tillverkningsprocess kan alkohol­ drycker grovt klassificeras som vin eller öl, bero­ ende på om råvaran utgörs av socker

Egtvedflickans bärmölska

11

Fig 1. Kroppen var upplöst, men kläder, hår, kofällen och flera föremål av organiskt material hade bevarats i ekkistan. I övre hörnet till höger syns behållaren av björknäver, vilken då den ställdes ner i graven innehöll en fermenterad blanddryck av vete, honung, bär och pors. Bild: Nationalmuseet, Wikimedia Commons

eller stärkelse. Vin jäses därför av socker­ haltiga vätskor såsom druvmust, bär, honung eller frukt­juice. Mjöd, som görs på honung löst i vatten, räknas enligt denna definition som ett vin. Råvaran för öl är stärkelse, såsom olika slags säd, majs och ris, och i tropikerna rotfrukter såsom kassava och taro. Jäst kan inte bryta ner ren stärkelse, och därför krävs det att stärkelsen först omvandlas till socker. Detta kallas för stärkelse­ konvertering, och är grunden i all ölbryggning.8 Medan vin­ framställning kan vara relativt enkel, i princip krävs det endast att musten börjar jäsa, ger nödvändigheten av stärkelsekonvertering ofta upphov till en relativt komplicerad process med många steg.9

Fermenterad blanddryck är en term som i allmänhet beskriver förhistoriska alkohol­ drycker, vilka jästs utav en kombination av ingredienser såsom malt, säd, honung, bär, druvor och frukt. Resterna av den intorkade skorpan i den näverbytta som ställdes ner vid Egtvedflickans fotända, tolkas som att ha ingått i jäsningen av just en sådan fermen­ terad blanddryck. Analysen av näverbyttan ger oss ingen information om de specifika andelarna av honung och malt, och Egtved­

drycken beskrivs därför ömsom som ett mjöd, ett honungssötat öl, en nordisk grogg, ett slags öl eller ett vin, vilket således är försök att placera en främmande produkt i en välbekant kategori.10 Denna artikel be­ handlar den tänkbara bryggprocessen för fer­ men­ terade blanddrycker i sydskandinavisk bronsålder, utifrån antagandet att säd kräver mältning och mäskning för att bidra med socker i fermenteringen. För att understryka fokuset på bryggprocessen kommer därför Egtveddrycken att benämnas som ett öl i fortsättningen av denna artikel. Men finns det inget enklare ord än det korrekta men något torra begreppet fermenterad blanddryck/mixed fermented beverages? Jo! Undertecknad vill av denna anledning lyfta fram den mölska, tillverkad av malt och honung, som Olaus Magnus beskriver i sin skildring av 1500-talets Sverige.11 Även om mölska inte kan beläggas som en direkt historisk analog, är det ett svenskt ord för just en dryck som både är ett öl och ett mjöd på samma gång (välsorterade filialer av alkoholmonopolet saluför till och med moderna varianter). Motsvarande ord på engelska är braggot. I denna artikel kommer därför den fermenterade blanddrycken från Egtvedgraven även omväxlande att kallas för en bärmölska.

8  Se Jennings et al 2005, 276. 9  Se Nelson 2005, 9f; McGovern 2009, 21f.

10  Se Thomsen 1929, 184; McGovern 2009; Price 2015, 236; Koch 2018, 80; Troels-Smith et al. 2018, 14. 11  Husberg 1994, 333f; Olaus Magnus 2010, 603.

Om att välja rätt ord

12 Gasten VT 2021

Bryggprocessens steg

Analysmetoden Chaîne Opératoire, ope­ra­ tio­ nella kedjor, användes ursprungligen för att studera flinthantverk.12 Idén består i att inte endast betrakta den färdiga artefakten, utan att förstå dess tillkomst som en kedja av olika händelser. Detta är en fruktbar utgångspunkt för att undersöka hantverk arkeo­ lo­ giskt, då restprodukter och kunskap om olika faktorer för råmaterial, teknik och sociala för­hållanden kan brukas i analysen. I Egtved har vi endast rester efter en deponerad produkt, vilken kan förstås som konsumerad i och med gravsättningen. Ölbryggning kräver stärkelse­konvertering och fermen­tering. Uti­ från denna grund kan vi börja konstruera brygg­processens olika steg utifrån historiska, arkeo­logiska och etnografiska analogier.13 Den schematiska modellen (fig. 2) visar vilka steg som brygg­processen bör ha genomgått, och i åter­stoden av denna artikel kommer den före­ slagna processen att förklaras i detalj.

Stöpning: att lägga kornet i blöt I en undersökning av ett nedbränt järn­ åldershus i Østerbølle hittades två krukor med grott korn, vilket således kan betraktas som ett fynd av grönmalt.14 Den som har odlat mungbönor eller andra groddar hemma i köket är redan införstådd med mältningens första stadium: blötläggning, följt av ett varierande antal omgångar avsköljning och avrinning. 1370 f. Kr kan Egtvedflickans fränder liksom i Østerbølle ha blötlagt vetet i en kruka, och efter att vetekornet svällt hällt av resterande vattnet och låtit det gro. Även i det antika Egypten verkar groningen skett i krukor.15

Mältning: att torka malten Under groningen bildas enzymer, men för att inte kornet skall växa till en planta stoppas processen genom torkning. Soltorkning, rost­ ning eller rökning är alla tänkbara metoder. Den enklaste formen, soltorkning, är belagd 12  13  14  15

Sellet 1993. Heed 2021. Hatt 1938, 174-176; Koch 2018, 148f. Hornsey 2003, 48-50.

såväl från det norska bondesamhället, som från det antika Egypten och Meso­potamien, antingen på hudar, mattor eller en annan plan yta.16 För fyndet i Østerbølle finns rostning på sten­häll före­slagen, en metod även känd från norsk folk­ vandrings­ tid. I tyska HochdorfEberdingen från keltisk järnålder finns diken med för­ kolnat korn, vilket tolkas som en malt­tork där hettan fått anlägg­ningen att fatta eld.17 Alla dessa metoder får betraktas som möjliga, med soltorkning och rostning som teknologiskt enkla vid hanterandet av mindre volymer malt, medan rökning troligen är mer effek­tivt vid en produktion i större skala, såsom i Hochdorf-Eberdingen. Torkad malt har god håll­barhet, och kan likaväl lagrats under en längre tid såväl som använts direkt. Till skill­ nad från vin, som är en säsongsprodukt, kan öl således bryggas året om.

Krossning: att mala malten Då bryggdagen randades 1370 f. Kr började processen med att malten krossades grovt med malsten eller handkvarn. Nästa steg vore att blanda malten med vatten till en tjock gröt, på fackspråk benämnd mäsk.

Möjliga bryggkärl

Övergången från laggade träkar till järn- eller koppargrytor inom ölbryggning är känd från historisk tid, i Norge exempelvis från och med 1600-talet.18 Trots sitt namn är det därför mindre sannolikt att bronsålderns öl bryggdes i metallkärl. De två material som ligger när­ mast till hands blir därför trä och keramik. Eftersom laggade kärl och tunnor uppträder först under järnåldern får vi föreställa oss större träkärl som tråg eller urholkade stockar, till formen snarlika stockbåtar eller den ekkista som Egtved­ flickan vilade i.19 Experi­mentell arkeo­logi visar att öl utan större svårig­het kan 16  Nordland 1969, 34f; Hornsey 2003, 48f, 84. 17  Se Hatt 1938, 174-176; Nordland 1969, 35f; Stika 2011; Koch 2018, 148f. 18  Se Nordland 1969; Grønnesby 2017, 145; Garshol 2020. 19  Hornsey 2003, 212; Nelson 2005, 49f, jfr Kilby 1989, 90f; McGovern 2001, 207f.

Egtvedflickans bärmölska

13

Fig 2. Schematisk modell enligt Chaîne Opératoire för Egtvedflickans bärmölska. Med alternativa metoder menas de steg där flera tolkningar framförs. Malten kan sålunda antingen ha mäskats i ett trätråg med heta stenar, eller i en kruka med heta stenar, eller i en kruka över eld. Honungen kan ha blandats ner i den avsvalnade mäsken eller blandats med vatten och jästs till mjöd i en egen kruka innan det silades och blandades med ölet. Modell ritad av författaren.

14 Gasten VT 2021 mäskas och bryggas med koksten i öppna trä­ kar. En annan möjlighet är mäskning i kruka, antingen med hjälp av heta stenar eller ge­nom att ställa krukan direkt på elden.20

Mäskning: att blanda varmt vatten och krossad malt För att stärkelsen i den krossade malten skall konver­teras till socker som jästen kan äta och produ­­cera alkohol av, behöver enzy­­­merna väckas. Vatten och värme påskyndar den enzy­ ma­tiska aktivi­teten, med ett optimum på 65 grader Celsius och tre andelar vatten till en andel malt. Rent funktionellt spelar detta opti­ mum dock mindre roll, tid och värme kommer lik­väl att göra jobbet. En lång­sam upp­värm­ ning på glöden, eller det grad­visa upp­hettandet av kok­sten som sänks ned i mäsken, kommer skapa förut­sättning för en lägre eller högre grad av stärkelse­konversion, vil­ket märks genom att mäsken får en söt smak. Mäsken kan kokas, eller som i mo­dern öl­brygg­ning, silas av till en klar socker­haltig vätska, vört, som sedan kokas för en renare smak och längre hållbarhet. Detta är dock inget nöd­vändigt steg, och den gröt­lik­ nande mäs­ken kan rentav ha fått jäsa i det kar eller den kruka som den bryggdes i.

Pors Idag används uteslutande humle som öl­ krydda, men innan humlen började ta över under sen­medel­tiden brukades en mångfald av örter; och särskilt pors var en vanlig ingre­ diens i dessa blandningar.21 Pors är en buske som växer i våtmarker och vid insjö­stränder, och tycks haft en särskilt stark ställning som öl­ krydda i de nordiska länderna. Medan humle både kan kokas med vörten, eller till­ sättas som dekokt, tillsattes porsens kottar och blad vanli­gen direkt i själva mäsken för att laka ut de aromatiska oljorna, vilket också är det enklaste sättet att föreställa sig hur örten använts i Egtved.22 20  Se Quinn & Declan 2009; Dineley 2010, 101; Hulbert & Freund 2017. 21  Nordland 1969, 216–224; Berhe 1999, 35; Unger 2001, 12f, 26f. 22  Nordland 1969, 226.

Honung och bär Den som nosat på biodling vet att honungen inte kommer färdigslungad från kupan, den är tvärtom intimt hopklibbad med den vaxkaka som bina har byggt. Att separera honungen från vaxet är inte helt lätt, och kräver med fördel specialiserad utrustning. I traditionell etiopisk mjödtillverkning tillhandahålles dock en intressant och enkel lösning på problemet: hela honungskakor stoppas i en kruka varefter de besköljes med ljummet vatten.23 Vildjäst på pollen från de blommor bina samlat nektar från startar en jäsning, och under fermenteringens förlopp löses honungen i vattnet och sockret omvandlas till alkohol. I Egtved kan på ett liknande sätt hela honungskakor och bär efter bryggningen ha blandats ner i mäsken då den börjat svalna. Både honung och bär skulle bidra med vildjäst, och socker och smak skulle lösas i vörten under fermenteringens gång.

Fermentering: att jäsa Förutom att mesopotamier och fornegyptier, såväl som flera moderna afrikanska tradi­ tioner, jäser sitt öl i krukor, stärker flertalet expe­ riment att bronsålderns blanddrycker mycket väl kan ha fermenterats i kruka. Av­ bild­ningar på lersigill visar hur sumerer drick­ er öl ur krukor med sugrör, troligen av vass­ rör, och en anledning därtill skulle vara att ölet jästes som en vällinglik mäsk. Eftersom näverbyttan i Egtvedflickans ekkista saknade den typen av grova partiklar, förefaller det som att hennes gravöl silades till en klar vätska. Detta skulle kunnat ske efter jäsningen, och innan servering, genom ett organiskt filter, så­ som ett flätat såll.24 Resterna av mäsken, den så kallade draven, hade kunnat bli mat eller foder.25 Vaxet från, den genom fermen­­te­ringen upp­­lösta, honungs­­kakan hade dess­förinnan kunnat ur­skiljas från draven och brukats till olika ändamål.

23  Katz 2012, 72f. 24  Se Hornsey 2003, 48f. 25  Se Nordland 1969, 168f.

Egtvedflickans bärmölska

Lagring eller färskvara Det går mycket väl att brygga öl med god hållbarhet utan humle och vörtkok. Under­ tecknad har exempelvis bryggt både råöl och mölska med pors och enris som fortfarande var goda i närmast ett år.26 Dock, utan lämpliga förslutningsbara förvaringskärl, före­faller det mer troligt att alkohol­drycker till­­ver­kades efter behov, och att Egtved­brygden sål­unda brygg­ des dagarna eller veckorna innan hennes hög­ sättning. En fördel med torkad malt är att den kan förvaras länge, och det hade därför varit möjligt att hålla ett lager med denna ölets rå­ vara för att kunna brygga vid behov.27

Förhistorisk alkoholkultur Genom Egtvedfyndet och andra arkeolo­ giska lämningar kan vi ana en förhistorisk alkoholkultur vars drycker inte passar in de moderna kategorierna för öl och vin.28 Lik­ väl som lokala traditioner kan säsongens och omständigheternas tillgång på råvaror ha styrt till­verkningen, det vill säga, att man tog vad man hade. Däremot kan olika råvaror vär­ derats olika. Honung kan jäsa till starkare, kla­ rare och renare dryck än ett öl gjord på malt. Från dansk bronsålder finns mjödfynd från gravarna i Nandrup och Bregninge, däre­mot finns inga nordiska fynd av rent öl förrän i järnåldern.29 Om vi vågar dra en slutsats från detta bristfälliga material, skulle en sådan kun­ na vara att honungen var en högt värderad råvara, och att endast mjöd eller fermenterade blanddrycker med honung i var goda nog att medfölja de döda i de exklusiva ekkistegravar­ na.30 Eftersom pollenet från vete i Egtvedgra­ vens näverbytta indikerar att en bryggprocess med mältning och mäskning var känd på den­ na plats 1370 f. Kr, förefaller det sannolikt att denna kunskap också använ­des för att brygga maltöl utan honung. En anledning till att vi inte funnit detta enklare öl skulle kunna vara 26  Råöl: efter mäskning och lakning jäses råvörten direkt utan något vörtkok. 27  Jennings et al 2005, 286f. 28  Se Guerra-Doce 2015. 29  Troels-Smith et al. 2018, 18f. 30  Se Koch 2018, 106f.

15

att de gravar med bäst bevarandeförhållanden, såsom ekkiste­gra­varna, är kon­texter där vi en­ dast finner det yppersta sam­hället hade att er­ bjuda de döda, så­som ylle­kläder, bronsföremål och jästa drycker med honung.

Bärmölskan som gravöl Fester och begravningar beskrivs som typiska tillställningar vid vilka förhistoriska samhällen konsumerade alkohol.31 Konstruktionen av gravhögen, fällandet av en ek och urholk­ andet av denna till en massiv kista, samman med de rika gravgåvorna, visar på en stor, väl orga­niserad arbetsinsats. Under da­garna eller veckor­na innan begrav­ningen i Egtved fanns det alltså gott om tid att fram­ställa den fermen­ terade bland­ drycken, vilken därför bör ses som en del av detta större samman­ hang. Bärmölskan bryggdes troligen särskilt för begrav­ ningen där en del dracks av de närvarande gästerna innan näverbyttan sattes ner i kistan. Vi kan inte veta om så var fallet, men tanken går lätt till att det skulle rört sig om ett bronsålderns gravöl, föregångare till de gravöl som spelade en så viktig roll i det förindustriella nordiska bonde­samhället.32 Vi vet inte om Egtvedflickan och hennes frän­der drack sig berusade och dansade vilda danser till solgudens ära, ackompanjerade av brölande bronslurar, som skolplanscher av det äldre slaget ibland föreslår. Men att hon fick anträda sin hädanfärd med ett gott stop bärmölska framstår som djupt mänskligt, för alla vänner av öl och arkeologi.

Fortsatt läsning Den äventyrligt sinnade läsare som drabbas av törst vid talet om all denna flödande dryck anmodas att fördjupa sig i Lars Marius Garshols Historical brewing techniques: The lost art of farmhouse brewing eller Mika Laitinen & Randy Moshers Viking Age Brew: The Craft of Brewing Sathi Farmhouse Ale. Den i arti­ keln fli­tigt citerade Odd Nordland be­­handlar i detalj alla tänkbara vinklar av det norska 31  Se Sherrat 1997; Jennings et al 2005, 278, 288f; Dietler 2006, 241; Guerra-Doce 2015, 761. 32  Nordland 1969, 10-13.

16 Gasten VT 2021

Fig 3. Tolkning av bärmölskans bryggdag. Malten har först krossats med malsten och blandats med vatten i en ur­holkad trä­stock. Heta stenar från härden lyfts försiktigt med en grenklyka för att värma mäsken, medan den kraf­tiga om­rörningen fördelar värmen från kokstenarna jämnt och ökar den enzymatiska aktiviteten i stärkelse­­konver­sionen. På mattan ligger, nerifrån räknat, ett flätat såll med porskvistar, en låg kruka med en honungskaka, en påse med malt, en näverbytta med lingon eller tranbär och en stor kruka med rabbade sidor, i vilken allt får fermentera under några dagar. Illustration av författaren.

Egtvedflickans bärmölska

bondesamhällets öl­ bryggande. För arkeo­ lo­ giska och his­to­riska översikts­verk om öl­brygg­ ning är Max Nelsons och Ian Hornseys böcker oum­bär­liga, medan Patrick McGovern bjuder på under­hållande och populär­veten­skaplig läsning. Den som finner ämnet intressant reko­mmen­­deras att leta upp under­­tecknads kandidat­uppsats (se litteratur­förteckning) på DIVA. Fram­förallt åter­finns där referenser till spännande forsk­ning som inte fick plats att om­nämnas i artikeln.

Litteratur och källor

Behre, K-E. 1999. ‘The history of beer additives in Europe - a review’, Vegetation History and Archaeobotany, Vol. 8, 35-48. Dietler, M. 2006. ‘Alcohol: Anthropological/ Archaeological perspectives’, Annual Review of Anthropology, Vol. 35, 229-249. Dineley, M. 2010. ‘Experiment or demonstration? Making fermentable malt sugars from the grain and a discussion of some of the evidence for this activity in the British Neolithic’, i Experimentation and interpretation: The use of experimental archaeology in the study of the past, red. D. Millson, Oxbow Books, Havertown, 96-108. Garshol, L. M. 2020. Historical brewing techniques: The lost art of farmhouse brewing, Brewers Publications, Boulder. Grønnesby, G. 2017. ‘Hot rocks! Beer brewing on Viking and Medieval Age farms in Trøndelag’, The agrarian life of the north 2000 BC-1000 AD. Studies in rural settlement and farming in Norway, red. Iversen, F. & H. Petersson, Cappelen Damm Akademisk & Nordic Open Access Scholarly Publishing, 133-149. Guerra-Doce, E. 2015. ‘The origins of inebriation: Archaeological evidence of the consumption of fermented beverages and drugs in prehistoric Eurasia’, Journal of Archaeological Method Theory, Vol. 22, 751-782. Hatt, G. 1938. ‘Jernalderens bopladser i Himmerland’, Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie, Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab, Köpenhamn. Heed, A. 2021. Egtvedflickans bärmölska – om bryggprocessen för fermenterade blanddrycker under sydskandinavisk äldre bronsålder, Studentuppsats, Linnéuniversitetet. Hornsey, I. 2003. A history of beer and brewing, The Royal Society of Chemistry, Cambridge. Hulbert, S. & B. Freund 2017. Experiments in ancient brewing, The National Council on Education for the Ceramic Arts, https://www. youtube.com/watch?v=iqru3qEfvlI (hämtad 3 januari 2021). Husberg, E. 1994. Honung, vax och mjöd. Biodlingen i Sverige under medeltid och 1500-tal, Diss. Göteborgs Universitet, Göteborg. Jennings, J., K. Antrobus, S. Atencio, E. Glavich,

17

R. Johnson, G. Loffler, & C. Luu 2005. ‘Drinking beer in a blissful mood: Alcohol production, Operational Chains, and feasting in the ancient world’, Current Anthropology, Vol. 46, Nr. 2, 275303. Katz, S. 2012. The art of fermentation: an in-depth exploration of essential concepts and processes from around the world. White River Junction, Chelsea Green Publishing. Kilby, K. 1989. The cooper and his trade, 2 upplagan, Linden Publishing INC, Fresno. Koch, E. 2018. Øl i oldtiden,Forlaget Wormianum, Gylling. McGovern, P. 2009. Uncorking the past: The quest for wine, beer, and other alcoholic beverages, University of California Press, Berkeley. Nelson, M. 2005. The barbarians beverage: The history of beer in ancient Europe, Routledge, London. Nordland, O. 1969. Brewing and beer traditions in Norway. The social anthropological background of the brewing industry, Universitetsforlaget, Gjøvik. Olaus Magnus, 2010. ’Ytterligare om regler för beredning på götars sätt af honungsdryck, äfven mjöd eller sötbrygd kallad’, Historien om de nordiska folken: Trettonde boken, tjugufemte kapitlet, sida 603. 1:a upplagan 1555, Gidlunds förlag, Vilnius. Price, D. 2015. Ancient Scandinavia. An archaeological history from the first humans to the vikings, Oxford University Press, Oxford. Quinn, B. & D. Moore, 2009. ‘Fulachta fiadh and the beer experiment’, Dining and dwelling, red. Stanley, M., E. Danaher & J. Eogan, Archaeology and the National Roads Authority, Dublin, 43-53. Sellet, F. 1993. ’Chaine Operatoire: The Concept and Applications’, Lithic Technology, Vol. 18, 106112. Sherrat, A. 1997. ’Cups that cheered: The Introduction of alcohol to prehistoric Europe’, Economy and society in prehistoric Europe [artikeln ursprungligen publicerad 1987] Edinburgh University Press, Edinburgh. Stika, H-P. 2011. ’Early Iron Age and Late Mediaeval malt finds from Germany—attempts at reconstruction of early Celtic brewing and the taste of Celtic beer’, Archaeological Anthropological Science, Vol. 3, 41–48. Thomsen, T. 1929. ‘Egekistefundet fra Egtved, fra den ældre bronzealder’, Nordiske Fortidsminder, Kgl. Nordiske Oldskriftselskab, Köpenhamn, 163–201. Troels-Smith, J., C. Jessen & M. Mortensen 2018. ’Modern pollen analysis and prehistoric beer - A lecture by Jørgen Troels-Smith, March 1977’, Review of Palaeobotany and Palynology, Vol. 259, 10–20. Tzedakis, Y. & H. Martlew, red. 2001. Archaeology meets science: Minoans and Mycenaeans, flavors of their time, Kapon Editions, Aten. Unger, R. 2001. A history of brewing in Holland 900-1900. Economy, technology and the state, Brill, Leiden.

18 Gasten VT 2021

A Matter of Perspective

Usage of Indigenous Sources Inside the UNESCO Nomination for Qhapaq Ñan

Daniel Kauder

“Q

hapaq Ñan – Main Andean Road”, was inscribed into the UNESCO world heri­tage in Doha on the 15 June 2014. The South American countries of Argentina, Bolivia, Columbia, Chile, Ecuador, and Peru worked over 13 years on the nomination.1 The inscription was one of the first trans­national heri­ tage sights built by humans.2 Scientists be­lieve that the widely ramified road system spans between 23.000 to 50.000 km in its en­tire­ty.3 273 road sections were inscribed with a total of 6000 km.4 It is therefore no wonder, that the official nomination paper contains over 2765 pages. Our interest lies with the historical section of the nomination paper containing “only” 289 pages. It is expected that the historical part of any UNESCO world heritage nomination paper will feature contemporary witnesses (if there were any), and perspectives of historical scientists. Both might provide a detailed picture and narrative why the Qhapaq Ñan should be inscribed as a UNESCO world heritage site. In our current age of decolonization, it is important to understand through which eyes do we look in the past? Which author tells us of the wonders of the Qhapaq Ñan? Whose perspective is shown and most importantly, 1  Korstanje & Azcárate 2007, 118. 2  Pointecker 2015. 3  Pointecker 2015, 13; see Korstanje & Azcárate 2007, 118; see UNESCO 2017. 4  UNESCO 2014, 685.

whose achievement should be inscribed? The European bounty of the Conquistadores, or the built achievement of the Inca and their ancestors that live mostly in rural areas of the South American countries? Qhapaq Ñan was a large and signi­ficant construction of the Inca empire. One can assume, that the history section will feature at some point the indigenous chronicler Felipe Guaman Poma de Ayala’s work El primer nueva corónica y buen gobierno.5 On over 1400 pages, Poma tells the rise and fall of the Inca empire, in an Augustine of Hippo fashion – he even starts with Adam and Eve, and includes a mythical Andean episode. But he mainly creates a narrative that criticizes the misuse and mistreatment of the Spanish rule.6 The truly exceptional part of Poma’s work, lies within the over 400 handmade drawings and calligraphies included in the work. The Poma scholar Rolena Adorno claims that: “Guaman Poma’s Nueva corónica is one of the most spectacular autograph manuscripts surviving from the Spanish colonial era […]”.7 A quick scan of the nomination paper shows various usages of Poma’s drawings, this leaves us with the possibility that the Qhapaq Ñan could have been one of the first indi­ genous South American heritage sites inscribed through an indigenous pers­pective. 5  Adorno 2011, 84. 6  Ibid. 7  Adorno 2011, 86.

A Matter of Perspective

In the following I’m going to critically analyze the usage of Poma’s chronicle inside the nomi­ nation paper. The largest referencing of Poma can be found between the pages 686 – 825 in the section named “History and Development”, and due to the relatively short nature of this paper, I will only work with highlighted ex­­ tracts from this section.8

State of Research Sadly, we must acknowledge the fact that the state of historical research on the Qhapaq Ñan is at best precarious; the most important and most recent book can be found in the scientific field of eco-tourism studies. Marco Pointeckers “Inkastraßen im Wandel der Zeit” is a tho­ rough analysis on the history the Qhapaq Ñan and indi­genous communities that live near it. It entails interdisciplinary research from the fields of politics, history, source studies, eco­ no­­mics, and geography.9 It is note­worthy how­ ever to add, that Pointeckers research aims at gathering knowledge and insight on how to establish an ecological and sustainable tourism in the Andes. Since he works largely with orig­ inal historical sources and offers a poly­semic perspective on the multi­tudes and multi­­mo­ dality of the Inca Road system it is still the best work avai­lable for histo­rical re­search to date. Other available international and inde­pen­dent historical research is still evidently missing. Although the nomination paper itself is considered a larger research work on the Qhapaq Ñan, one must keep in mind, that the work might be influenced by the assignment and intention of its authors – the govern­ ments invol­ved in the nomination. Research was mostly conducted by the ministries of the parti­ci­pating countries.10 Hence, a political in­flu­­ence should not be ruled out completely. The main problem of historical research on the Qhapaq Ñan is the scarcity of preColumbian written sources. The Incas did not use documents like modern countries do. Communication was conducted largely orally 8  UNESCO 2014, 685. 9  Pointecker 2015. 10  UNESCO 2014, 27-30

19

and via the Khipu - a knotting system coded with decimal numbers. Most research­ ers think it was used to distribute wares thro­ugh­ out the Inca empire.11 Although indi­­genous people constantly argue, that the Khipu could also have been used to convey stories and search histories.12 It took archaeological re­ until 2017, when Sabine Hyland pub­lished her first research on Khipus with newly discovered diffe­­rently colored knots.13 According to her, there seems to be enough resolution and depth to encode an historical narration inside the Khipus.14 However, one must be cautious with this find, as this new form of Khipu is still not completely decoded.15 This problem is one of main reasons why researchers still have to rely on indigenous and colonial authors. Of all indigenous authors, Guaman Pomas Nueva corónica remains one of the most well researched works. Although written in the year 1615 in Peru, it was printed in the 20th century for the first time. It was discovered by chance in 1908, in the Royal Danish Archive in Copenhagen, by the German librarian Robert Pietschmann.16 Research done by the archive found out that the Danish king purchased it in 1660.17 We still don’t know what had happ­ ened to the manuscript in the 45 years prior to the purchase by the king. Translations and interpretations were published in English by Christopher Dilke (1978) and Rolena Adorno (1986, 2000, 2008, 2011)18, but the majority of publications are written in Spanish.

Source Interpretation The famous drawings of Poma can be found throughout the nomination paper, a majo­ rity of these are found in the “History and Development” chapter.19 30 drawings of Poma 11  Pointecker 2015, 115. 12  Ibid. 13  Hyland 2017; Guaman Poma de Ayala 1978, 19. 14  Hyland 2017. 15  Ibid. 16  Dilke 1978, 12. 17  Ibid. 18  Dilke 1978; Adorno 2000; Adorno 2008; Adorno 2011. 19  UNESCO 2014, 685-828.

20 Gasten VT 2021 were used in the retelling of the rise and fall of the Inca Empire and the history of the construction of the Qhapaq Ñan. Most of them are small in size, and on the side of the text or interwoven with the text.20 Others were placed besides larger photographs of the physical remains of the Qhapaq Ñan.21 Some pages rarely show larger pictures of Pomas drawings without text, or any kind accompaniment.22 All 30 drawings are used in the grand story of the Inca Empire, there is no usage of drawings in the chapter which deals with the constructional history of the Qhapaq Ñan. All drawings have one detail in common: there is no text that corresponds to the draw­ ings, no explanations are given, no caption lines, and no references of the dra­wings can be found. To put it simply: there’s no linkage between historical perspective and actual history text.23 It seems as though the drawings of Poma were only used to illustrate the text. The overall impression of this passage is muddled and chaotic, since the text does not belong to Poma but was written from the authors of the nomination paper. It is important to add however that this chaotic impression is only visible for readers with knowledge of Pomas works. This is very important to keep in mind, as this highlights how problematic the situation already is. The construct is a historical narration with uncommented critical drawings of Poma. Poma is only named in the text as an historical person in a list of authors that delivered important works on the Inca and subsequently on the Qhapaq Ñan, and where single elements of the organization of the Inca Empire are elucidated and explained.24 Most of these indications are very short, often only one or two sentences long. More importantly, these short indications mostly explain the nature of the Inca administrative system.25 Critical passages from Poma’s chronicle are left out completely, especially his famous critic on 20  21  22  23  24  25

UNESCO 2014, 728; see UNESCO 2014, 722. UNESCO 2014, 730. UNESCO 2014, 687; see UNESCO 2014, 722. UNESCO 2014, 687-722. UNESCO 2014, 917; see UNESCO 2014, 756. UNESCO 2014, 787.

the Christian missionization of South America and the behavior of Christian priests.26 In addition, the nomination paper misses a list of figures of Poma’s drawings.27 For a better comprehensibility of this issue, four extracted pages from the nomination are included in this paper. They work as tool, to grasp this unique usage of Pomas drawings better visually. Their intended meaning as a drawing is not explained, they only serve the purpose of a visual mode of how they are used inside the nomination paper. They can be found on the following two pages. However, it is noteworthy to add; all photos are in low resolution, even though they are extracted from the official nomination paper from the nation UNESCO server.28 There is no expla­ given by the UNESCO, or the in­volved coun­ tries, why they use low resolution photography in an official UNESCO nomi­nation.29

Interpretation of Usage To interpret these findings, it is important to look at the framework in which they are pre­ sen­ted. UNESCO nominations take place on the highest level of national govern­ments. The respon­sible authors of the nomi­nation paper work for the national ministries of the parti­ci­ pating countries.30 A large portion of the poli­ ti­cal and cultural elite of the South American continent is represented by the nomination paper. It is therefore reasonable to assume, that the aspired standard towards the nomination paper was high. This document is ultimately the basis of the entire nomination, every impor­ tant argument must be included and pre­sen­ted in an orderly fashion to appeal to the UNESCO jurors. Failures, mistakes, and any kind of scientific inaccuracy is not expected of UNESCO nomination papers. To leave drawings of the most important Inca chronist, without any kind of comment, explanation or subtext can only be denoted 26  27  28  29  30

Mills et al. 2002, 174-178; see Adorno 2011, 86-87. UNESCO 2014, 1-2765. UNESCO 2014. Ibid. UNESCO 2014, 23-30.

A Matter of Perspective

Figure from page 694, UNESCO 2014.

Figure from page 719, UNESCO 2014.

21

as inaccurate. Measured by the importance of the document, it is hard to deal with the amateurish and unscientific usage of Guaman Poma’s drawings. The problem of this usage lies within Poma’s work itself. The Nueva corónica had a main assignment given by its author: to criticize the Spanish colonial rulership.31 Poma’s critique was addressed to missionaries, priests, administrators, and the indigenous population in Lima that chummed themselves up to the Spanish colonial lords. And although Poma wrote an entire universal history of the Inca empire and its demise, the manuscript had only one addressee: It was only meant to be read by the eyes of the Spanish king. He even included a passage in which he introduces himself as a personal advisor to the king, that enlightens the king on the wrongdoings in his colonies.32 Poma was famous in Peru for his hubris, and was later convicted and exiled from his country. He then wrote the entire Nueva corónica in exile.33 However, even though Poma seems to be a problematic person, he is still one of the most important critical voices of the colo­nial period of South America, since he histo­rically revealed widespread unfavorable behavior towards local citizens. Poma’s work is therefore quite difficult and almost impossible to use uncritically and superficially, as his work is too deeply traversed by his contempt towards the Spanish colonial rulers.34 This leaves us with the question: why is this important side of the Nueva corónica not included in the UNESCO nomination paper of Qhapaq Ñan? Or simply put: why was the chronicler with the strongest colonial critique degraded to a third-grade correspondent and illustrator, that only visualizes the text of the authors? Thus far, the narrative of the nomi­ nation seems to create an uncritical and almost objective view of Poma’s intentions with his work. A lot of potential to criticize the colonial achievements was underutilized, including the creation of a nuanced image and narrative 31  32  33  34

Adorno 2011, 86. Adorno 2011, 84 Adorno 2011, 83. Adorno 2011, 86.

22 Gasten VT 2021

Figure from page 730, UNESCO 2014.

of the South American history. More impor­ tantly, the situation of Inca settlements and indigenous people and perspectives are pushed to the backgrounds. Problems and atrocities of the colonial conquest are never mentioned, as if they had no effect on the Qhapaq Ñan and were merely a subordinate event with a negative history that does not belong inside a UNESCO nomination. Due to the high funding, and years of work that are channeled into UNESCO nomi­nations, it is assumed that most nomination papers must create a strong narrative that is aimed at positively influencing the judge’s de­cision. Therefore it is important to understand what kind of narrative is implemented in the History and Development section of the nomi­nation. Un­ der this assump­ tion it is expli­ cable why Poma’s dra­wings and writings can be found in an un­critical and un­commented manner. A radi­cal position that Guaman Poma repre­sents could cast doubt on the colonial achieve­ment of the European invaders.35 His pers­pective on colo­nial atrocities by Spanish clerics and colo­ nial rulers could reflect discredit on argu­ments and descriptions of colonial authors. But one could counter that thought by argu­ ing, that a scientifically nuanced Poma works better as a histo­rical source, than an un­filtered one. His hate could have tar­nished his per­ ception too much. Rolena Adorno argues that his work is basically a reckoning on his expe­ riences under colonial rule, and he uses scorn and satire to deliver his anger to posterity.36 “[…] there is no justice in Peru.” 37

The historian Olaf Kaltmeier recently sho­ wed that UNESCO World Heritage nomi­ nation papers for Peruvian World Heritage seem to gene­rally leave out critical remarks on the Conquista or even forget to mention the Con­quista at all.38

Figure from page 722, UNESCO 2014.

35  Adorno 2011, 84. 36  Adorno 2011, 86. 37  Ibid; Adorno reflects on Poma’s quote: “[…] there is no God and no King, they are in Rome and Castile.”, how the chronicler viewed the situation at the beginning of the 17th century in Peru. 38  Kaltmeier 2014, 76-77.

A Matter of Perspective

An intentional deception is not detectable at this point, despite the massive amateurish usage of Poma’s works. However, the misuse is severe, the entire History and Development section must be labeled “unscientific” if we would apply scientific standards from histo­ rical studies. It is remarkable how much defi­ ciencies and inconsistencies can be found, if we consider that this paper was conceived by six different cultural ministries from six different South American countries.

Usage of Colonial Sources The section of the constructional history of the Qhapaq Ñan is exclusively reserved for European authors. They seem to fulfill the role of praising the beauty of the newly discovered and conquered world gushingly,39 and a lack of a correct timeline can be detected. First, we learn about Alexander von Humboldt’s view on the Qhapaq Ñan, secondly the con­ quistador Francisco Pizarro is given space to tell us from Inca Road and lastly his secre­ tary shares insight on the wonders of the Inca empire, both died more than 200 years before Alexander von Humboldt was born in 1759.40 In contrast to Poma, it is Pizarro and his secre­ tary who can share their views on the Qhapaq Ñan.41 An entire paragraph from Pizzaro’s memoires is quoted unfiltered, in which Pizarro praises the wonders of the Inca-Road system exuberantly.42 The fact that Pizarro was the biggest profi­ teer of the well-constructed street system is not included. Without the Inca built achievement, the Conquista would have probably taken sig­ni­­ficantly longer and cost more resources. Pizarro immediately recognized the advan­ tages of the Qhapaq Ñan. His excitement is historically understandable. His architectural enthusiasm can be therefore mainly attributed to the advantages for his brutal conquest, rather than his admiration of indigenous builder ingenuity by the Inca and the earlier 39  40  41  42

UNESCO 2014, 754-765. UNESCO 2014, 757; see UNESCO 2014, 765. UNESCO 2014, 754. Ibid.

23

Waru, who constructed the foundations of the Qhapaq Ñan around 500 AD. The problematic finds seem to continue, and the now clearly visible narrative cannot be overlooked or ignored anymore. The history section of the nomination paper does not offer one single critical element on the exploitation of indigenous people. Indigenous views or perspectives are only included until conquistador Francisco Pizarro sets foot on South American soil. From this moment on, readers will only see, hear, and feel through the eyes and perspectives of the conquerors. The Spanish perspective seizes overall control.43 The shift of power is literally readable. It is however again unscientific under modern standards of historical studies, to only include European sources from this point on. The narrative seems to favor the colonial achievement of the Spanish conquest. The indigenous infrastructural achievement of the Inca and the Waru is strangely praised by their Usurper - Pizarro, who destroyed their entire culture. By the one whose main intent was the total enslavement of all indigenous people, the seizing of their natural resources, mainly gold, and to increase his personal power. Is this the only person who can tell us of the wonders of the Qhapaq Ñan? Does this imply that only a European can understand the significance of the Qhapaq Ñan and the need for inscription into the UNESCO world heritage?

History meets Reality The usage of historical sources and the imagery that is constructed reproduces only the pers­ pec­tive of the colonial rulers, the explorers, and scientists. For better academic insight and understanding of the nomination, we need to look on the real outcomes of the project and its consequences for modern day South Americans, although we will mainly shed light on Peruvian reality of the nomination, due to the strictly limited size of this paper. The nomination has a real aim, it was incepted for the inscription of the Qhapaq 43  UNESCO 2014, 754-765.

24 Gasten VT 2021 Ñan, securing and preserving the physical remains of the cultural streets, and the deve­ lop­ment of underdeveloped hinterlands with the assistance of world heritage tourism.44 The Peruvian cultural ministry founded the so called “Qhapaq Ñan-Project” to help with the development and cataloging of the Inca roads,45 and the project ran until 2010. It also had the side functionality to design ways in which the local indigenous could be integrated into the nomination, with the deeper aim to strengthen the cultural identification with the material heritage.46 However, Guadelope Martinez, the Spanish born leader of the project stated in an interview: Quabrala de Huamaco in Argentina was the first historical street in South America that was nominated for UNESCO world heritage. I’ve seen photos before and after the nomination and the consequences of land speculation. A similarity can be found around the former pilgrimage route from Jauja to Pachacamac. We are in urgent need of taking action, because rich land speculators in Lima, are buying land at an increasing speed […]47

Martinez statement shows how drastic the consequences of UNESCO nominations can be for rural communities. It is evident, that there are different interests involved in a UNESCO world heritage nomination. The international recognition through the UNESCO raises the Qhapaq Ñan to legitimate world heritage. With this award, countries can apply for additional funding for larger developments to secure the heritage sites and improve the lives of citizens surrounding these sites at the same time. It is noteworthy to highlight the financial aspect of the nomination, UNESCO world heritage 44  Pointecker 2015, 138; see Korstanje & Azcárate 2007, 116. 45  Pointecker 2015, 138-139. 46  Ibid. 47  Pointecker 2015, 140; Pointecker interviewed Martinez in 2007, one year after she became the head of Qhapaq Ñan-Project, her quote is of integral evidence to this analysis, she clearly states that UNESCO nominations in South America are connected to massive land speculation from wealthy individual from the big cities. The quotation was translated from German to English by the author of this paper.

inscriptions have significantly increased the income of countries through the boom of international tourism and the prospects of fur­ ther development.48 Lucrative, but mostly hid­ den from the common sight, is also the land speculation, if we take Martinez statement into account and match it with the numbers of the entire nomination; 6000 km of road and over 273 archeological sites. Even a smaller amount of speculation would still result in gigantic gains in total. Since most of the street crosses the underdeveloped hinterlands of the Andean countries, it is reasonable to assume that land prices were quite low before the nomination officially began. The initiative of the entire nomination can be traced back to Lima’s political upper class.49 Conflict archaeologists Korstanje and Azcáran also presented in detail, that the first goal of the nomination was to make indigenous and rural communities the main profiteers of the nomination and possi­ ble inscription.50 Which was still not achieved until May 2017, when the original German version of this paper was written. Until 2007, only very few people profited from the nomi­ nation.51 Unfortunately, Korstanje and Azcáran do not name the government who decided to nominate the Qhapaq Ñan. Peru had two different governments in 2001.Former presi­ dent Alejandro Toledo Manrique, who was in office from 28 July 2001 until 2006 is now an international wanted criminal.52 According to journalist Tjerk Brühwiler, Manrique accepted over 20 million dollars in bribery.53 His prede­ cessor Valentin Paniagua Corazao was only an interim president who took over the adminis­ tration after President Fujimori had to resign after a massive scandal about voter fraud in 2000.54 Corazao is not considered corrupt, yet lost the election to Manrique, a political involvement is rated as highly likely.55 48  49  50  51  52  53  54  55

Pointecker 2015, 207; see Luger 2008, 36. Korstanje & Azcárate 2007, 122. Ibid. Ibid. Brühwiler 2017. Ibid. Ibid. Korstanje & Azcárate 2007, 118.

A Matter of Perspective

Conclusion The history section of the UNESCO World Heri­tage Nomination paper for Qhapaq Ñan is not written with modern scientific standards. Contrary to expectations of finding detailed and nuanced encounters and discussions on Guaman Pomas Nueva corónica, and therefore gaining insight into indigenous perspectives into the past, authors mainly highlighted the “Point of view” of Europeans. Only Europeans are directly quoted, only Europeans are allowed to talk about the wonders of the Qhapaq Ñan. Why did they not include Poma’s descriptions of the Inca Road system? The coverage is onesided and European, subsequently the narra­ tive is to no wonder, also European. It is not the built achievement of Indigenous people that is celebrated but the colonial conquest and hence the capture and securement of the Road system for Spain, and more specifically Europe. This eurocentrism is only exaggerated by the completely uncritical usage of Conquistador Pizzaro’s journals and the defusing of Guaman Poma’s critical drawings and writings.56 Furthermore, surprising parallels, between text and reality can be found in the realization of the nomination. Indigenous people were not substantially involved or included in the his­ tory section of the nomination paper and the Qhapaq Ñan-project of the Peruvaion Ministry of Culture.57 The chances to develop the hinter­ lands and rural areas of South America were not used. Instead, archaeologists found mas­ sive and widespread land specu­lation. Only very few and rich people from the big capital cities profited so far from the project.58 I truly believe that the provided evidence does not confirm any unfavorable intention behind the UNESCO nomination. Yet, there are a lot of conspicuous “coincidences” that cannot be overlooked or ignored. A larger project in the future could try to bring more insight into the upbringing of the project, the nomination, and their respective problems. 56  Adorno 2011, 85. 57  Korstanje & Azcárate 2007, 123; This assumption is based on my research during May 2017. 58  Korstanje & Azcárate 2007, 116.

Literature and sources

25

Adorno, R. 2000. Guaman Poma: writing and resistance in colonial Peru, University of Texas Press, Austin. Adorno, R. 2008. The Polemics of Possession in Spanish American Narrative, Yale University Press. Adorno, R. 2011. Colonial Latin American Literature – A Very Short Introduction, Oxford University Press, Oxford. Brühwiler, T. 2017. Anklage gegen Alejandro Toledo - Perus Ex-Präsident sitzt in den USA fest, https://www.nzz.ch/international/anklage-gegenalejandro-toledo-perus-ex-praesident-sitzt-in-denusa-fest-ld.145138 (accessed 25 May 2017). Guaman Poma de Ayala, F. 1978. Letter to a King – A Peruvian Chief ’s Account of Live Under the Incas and Under Spanish Rule, translated by Christopher Dilke, E.P. Dutton, New York. Hyland, S. 2017. ‘Writing with Twisted Cords: The Instricptive Capacity of Andean Khipus’, Current Anthropology, Vol. 58, Nr. 3, www.journals. uchicago.edu/doi/full/10.1086/691682 Kaltmeier, O. 2014. 'Die Retro-Kolonialisierung der Stadt: Kulturerbepolitiken und Vertreibung im historischen Stadtzentrum von Lima’, Urbane (T)Räume: Städte zwischen Kultur, Kommerz und Konflikt, Studien zu Lateinamerika, Vol. 28, eds. H-J Burchardt, O. Kaltmeier & R. Öhlschlägger, Nomos Verlagsgesellschaft, Baden-Baden, 72-89. Korstanje, M. A. & J. G. Azcárate 2007. The Qhapaq Ñan Project – A Critical View, Archaeologies, Vol. 3, 116-131. Luger, K. & K. Wöhler, eds. 2008. Welterbe und Tourismus – Schützen und Nützen aus einer Perspektive der Nachhaltigkeit, Studien-Verlag, Innsbruck. Mills, K., W. B. Taylor & S. Lauderdale Graham, 2002. Colonial Latin America; A Documentary History, Rowman & Littlefield Publishers, Lanham MD. Pointecker, M. 2015. Qhapaq Ñan – Inkastraßen im Wandel der Zeit, Lateinamerikanistik, Vol. 15, Lit Verlag, Wien. Ströter-Bender, J. ed. 2010. World Heritage Education – Positionen und Diskurse zur Vermittlung des UNESCO-Welterbes; KONTEXT Kunst Vermittlung - Bildung, Vol. 4; Tectum Verlag; Marburg. UNESCO 2017. Qhapaq Ñan, Andean Road System http://whc.unesco.org/en/list/1459 (accessed 25 May 2017). UNESCO 2014. Executive summary - World Heritage Nomination Qhapaq Ñan, Andean Road System; Nomination 1459. http://whc.unesco.org/ uploads/nominations/1459.pdf

26 Gasten VT 2021

Kulturlandskapets skatter Den publika arkeologins mångsidighet

Rebecka Ordenes Berggren

Ä

r du ute och går på landsbygden är det inte ovan­ligt att du stöter på skyltar fram­ för fornlämningar. Även om det är långt ifrån alla fornlämningar som har en skylt framför sig finns det många ute i vår natur som har det. Flera fornlämningar och arkeo­ logiska plat­ser förmedlas till allmänheten via det som kallas publik arkeologi. Denna publika arkeo­ logi be­ står av bland annat upp­ rättandet av skyl­tar eller guidade vis­ningar. Men det finns

ingen universell konsensus om den exakta defi­ nitionen. Men denna artikel nytt­ jar en som innefattar all arkeologi där all­män­heten är inblandad eller tar del i arbetet samt det kringliggande samhällets relation till arkeo­ login och dess förmedling i stort.1 Denna artikels syfte är att belysa publik ar­ keologi och dess inverkan på samhället i form av involvering av lokalbefolkningen, förmed­ ling av fornlämningar, turismens inverkan på lämningar och arkeologin samt fornlämnings­ vården som är en förutsättning för att kunna ha kvar fornlämningar över huvud taget. En stor del av arkeologiska platsers för­ medling till omvärlden definieras i relation till turism så kallad ”Arkeoturism” eller arkeo­ logisk turism där arkeologiska platser eller artefakter blir turistmålet. United Nations Educational, Scientific, Cultural Organization (UNESCO) ser positivt på den arkeologiska turismen och uppmuntrar aktivt att besöka fornlämningar. De har även gjort en plan för hur man på bästa sätt tar sig runt olika kulturarv på deras hemsida.2 Alla fornlämningar lämpar sig dock inte för förmedling. Detta kan bero på deras skick eller avsides belägenhet. Är forn­ lämningen svår att se eller långt ifrån där människor normalt sett befinner sig finns det sällan en legi­tim anled­ningen att presentera den. Finns det inte kollektiv­trafik eller någon annan sorts

Klostret i Varnhem. Foto: Rebecka Ordenes Berggren.

1  Mohenska 2017, 1-5. 2  Tresserras 2004, 2; UNESCO 2021.

Kulturlandskapets skatter

kommunikation med platsen är det än mindre sannolikt att det sker. De som däremot blir förmedlade förses ofta med en skylt eller någon annan sorts utmärkning som drar uppmärk­ samhet till och berättar om lämningen.3 De brister som finns i förmed­ lingen av många fornminnen beror ofta också på för­ medlingsarkeologins eller publika arkeologins låga status. Arbetet uppfattas sällan som en viktig del av det arkeologiska arbetet och mer tid läggs istället på annat. Fornlämningarna ses av många arkeologer först och främst som en aveny för forskning snarare än en allmänt till­ gänglig del av landskapet. Det ställs dock krav på att förmedla information om fornlämningar på bland annat museer och universitet.4

Involvera samhället i arkeologin Det kommer många positiva saker med att få historien förmedlad. Människor kan koppla den till sin egen identitet och kultur och med detta får människor även större förståelse för andra människor. Får människor en djupare förståelse av sin egen kultur kan det leda till att de även får en större förståelse för andra människors kulturer. Då en djupare förståelse av det historiska kulturlandskapet ökar kan det leda till att fler fornlämningar vårdas, till exempel genom fornlämningsfadderskap, och att mindre skadegörelse utav dessa historiska lämningar sker.5 Förmedling av fornlämningar och arkeo­ logiska utgrävningar kan leda till att histo­rien får en större position hos lokal­befolk­ningen. Lokal­ historien spelar roll och leder till att lokal­ befolk­ ningen känner ett star­ kare band med forn­lämningar och andra monu­ment från forn­tiden. Dock så kan det vara svårt att invol­ vera de när­boende när man utför ut­gräv­ningar. Men får man en kontakt med befolkningen kan det leda till att intresset bland dem ökar för forntiden. Lokalbefolkningen som är delaktiga i arkeologiskt arbete tenderar att ha en posi­ tiv in­ställ­ning till arbetet och uppskattar den insik­ten de kan få av att få veta mer om sin 3  Berger 2013, 23-28. 4  Holmén 2013, 10-22. 5  Holmén 2013, 10-22.

27

lokal­­historia. Infor­­mationen som kommer fram av det arkeo­­lo­giska arbetet ses som en kom­ple­tte­­ring av infor­mation som redan fanns.6 Ursprungsbefolkningar som blivit för­ tryckta av kolonialism som förlorat fornläm­ ningar eller annan del av sin kultur kan ha nytta av att involveras i arkeologiskt arbete. I många delar av världen är det svårt att skilja på vilka som tillhör ursprungsbefolkningen och den övriga befolkningen, därför kan det vara fördelaktigt att inkludera alla. Arkeo­loger har testat olika metoder för detta där de olika par­ terna involverade inte alltid är samarbetsvilliga och kan skapa ett osäkert samarbete. På grund av denna osäkerhet så ses det mer som ett mål att involvera befolkningen i olika arkeologiska arbeten istället för att vara en del av det vanliga arbetet.7 Publik arkeologi ger flera positiva effekter men kan vara svår att genomföra i prak­ ti­ ken. Positiva konsekvenser av att förmedla arkeo­login är att det lär befolkningen om sin historia, klyftorna mellan forskningen och all­ män­heten minskas, samt att arkeo­logins rele­ vans tydlig­görs. Problem kan dock uppstå, till exempel kan det vara svårt att tillgodose alla parters intressen. Det är inte alltid arkeologiska projekt har resurserna att undvika problem som kan ske.8

Fornminnesvård Det finns en stor mängd fornlämningar runt omkring oss i världen. Dessa är viktiga att bevara för de berättar en historia om de människor som var här innan oss. I Sverige ser vi inte på en enskild fornlämning utan ser hela kulturlandskapet som den befinner sig i. Sverige har även en lång historia av att ta hand om fornlämningar, tidigaste dokumenterade fallet av att det finns en vilja att bevara fornminnen är från en runsten från 500-talet i Blekinge där det står att den som förstör stenen kommer få en förbannelse över sig. Fornminnesvård är en del av arbetet att förmedla information om 6  Wynne-Jones & Fleisher 2015, 117-118. 7  Chirikure & Pwiti 2008, 467. 8  Chirikure & Pwiti 2008, 476.

28 Gasten VT 2021

Fornlämningsskyltning vid Ekornavallen, Falköping. Foto: Paula Molander.

fornlämningar till allmänheten, till exempel kan det vara hur man gör ett kulturlandskap tillgängligt på bästa sätt. Hur man bevarar olika sorters fornminnen ändras med tiden då man hittar nya fornlämningar hittas och nya tekniker utvecklas.9 Fornminnesvården behöver anpassa sig till den urbana samtid vi lever i. Att vårda forn­minnen kan inne­bära att en vill bevara minnen, gammal­ dags arki­ tektur och platser som har betydelser för allmän­heten. Turism och det konstanta byggandet runt historiska platser påverkar hela tiden hur man behöver gå till väga. Jobbet med fornminnes­ vård i urba­ na miljöer innebär att arbeta med det histo­ riska sam­ tidigt som man vill inte­ grera det med en modern urban miljö. Beva­ran­det av lokal­historien ger befolkningen en känsla av gemen­skap och därför är det en viktig del i arbetet av att skapa en urban miljö där histo­ rien fortfarande får ta plats.10 Det kan vara svårt att avgöra vilka forn­ lämningar som är viktiga att bevara. Oftast väljs en lämning som inte kan ersättas och är 9  Danielsson 2006, 7-9. 10  Bandarin & van Oers 2012, 12-13

skör. Arkeo­ loger ser ofta på forn­ lämningar som en utrotnings­ hotad art som behöver räddas. Om­ vårdnaden som en lämning får kan även få det att framstå som om den är av högt värde. Den presenteras på ett sådant sätt att den sticker ut jämfört med resterande landskap och därmed är speciell. Hade den inte fått någon omvårdnad hade kanske inte folk ansett att den var något speciellt. Om en lämning får omvårdnad får allmänheten även känslan av att lämningen bör vårdas. Dock så vårdas även fornlämningar av det värdet som medföljer att den är just en fornlämning. En risk med att vårda många fornlämningar är att framtida generationer kommer att välja att inte fortsätta tand om dem då de inte är sällsynta och därav inte har ett så högt värde.11

Arkeologi och turism Artefakter och andra arkeologiska kul­ tur­ minnen lockar besökare som turistar. Enligt UNESCO så består kulturarv av två delar, materiella och immateriella. Materiella kul­tur­ minnen är till exempel fornborgar och skepps­ 11  DeSilvey 2017, 177-178.

Kulturlandskapets skatter

sätt­ ningar, medan immateriella är exempel­ vis religion och musik. När turism berör arkeologi brukar det vara materiella ting som ska besökas.12 Arkeologi och turism har ett kompli­ cerat för­ håll­ ande. Turismen har ökat sedan 1990-­talet runt om i världen och med det även turis­ men till arkeologiska platser. UNESCO ser positivt på den ökade turismen då det leder till att fler tar del av kulturarvet som männi­ skorna innan oss lämnat efter sig. Det finns en rädsla för att lämningar ska ses som något banalt och att de endast finns där för dess kommer­ siella bruk. Vissa arkeologer anser att det kommersiella intresset överväger det vetenskapliga. Dock så är det samtidigt viktigt att låta allmänheten ta del av kulturarv såsom arkeo­logiska platser. Det finns arkeologer som använder turismen och de intäkter de får till att sponsra nya arkeologiska utgrävningar eller forn­minnesvård.13 Huruvida man ser arkeologisk turism som något positivt eller negativt beror på konse­ kvenserna av det. Allmänheten får tillgång till kulturarv och får information om dem som inte hade varit tillgänglig utan de arkeo­logiska platserna. Det kan även förmedla kunskap om tidigare samhällen vilket vi kan ta lärdom av nu i samtiden. Till exempel kan vi se hur tidigare grupper hanterat klimatförändringar och jämföra med hur vi idag gör det. Att ha besökare runt en fornlämning eller historisk plats kan även gynna människorna runt platsen som bedriver verksamheter. De skador eller ansträngningar en fornlämning eller plats kan bestå kan repareras med intäkter från besökare om det finns en verksamhet kopplad direkt till området eller platsen där fornlämningen finns vilket gör att det gynnar både ekonomin och lämningen.14 Religiös turism och arkeologi har ett speci­ ellt band. Det finns olika sorters turism, en av dem är religiös turism där besökare reser runt för att se platser och artefakter som har en spirituell betydelse för de besökande. De 12  Koren-Lawrence & Collins-Kreiner 2017, 140. 13  Oehmichen-Bazán 2018, 1-2. 14  Comer & Willems 2019, 1.

29

artefakter som besöks tenderar att vara helt ovär­der­liga för besökarna där arte­fakten inte kan bytas ut mot en annan liknande. Ett unikt sätt som arkeologi och religion är samman­ kopplade är att arkeologiska utgrävningar och platser kan också vara religiösa platser, som dessutom fortfarande aktivt används. Detta är då till skillnad från de flesta arkeologiska fyndplatserna där det är öppet för besökare men där platsens originella funktion inte längre bedrivs. Religiös turism kan även ha negativ effekt på lämningarna. När religiösa grupper uppmanar sina medlemmar att besöka olika arkeologiska platser som troligtvis redan är i ett dåligt skick kan det vara skadligt för lämningarna om man inte är varsam.15 Arkeologi och religion kan komma i kon­ flikt i vissa instanser. Det finns en diskussion om vad som är heligt och vad som borde under­­sökas med stöd av vetenskap. Det är inte lätt att bestämma om en plats är en histo­risk kulturplats eller helig mark. Dock de arkeo­ lo­ger som arbetar med publik arkeologi för­ söker hitta ett sätt där man kan förena de två parterna på bästa sätt. Sen kan det även finnas en konflikt mellan de som bor runt en arkeologisk plats och de som kommer för att besöka den, vems plats är det och hur kan man göra båda nöjda.16

Exempel i praktiken Den som likt mig själv har varit ute på den svenska landsbygden har med stor sannolikhet noterat den höga koncentrationen av forn­ lämningar. Trollhättan 58:1 ett röse belägen vid asfalterad promenadväg nära älven är ett gott exempel på en väl förmedlad lämning. Området är välbesökt av lokalbefolkningen då det ligger nära ett populärt och välskött pro­menad­stråk. Röset är tydligt upp­höjt, väl­ bevarat och dessutom markerad med en peda­ gogisk skylt. Ett annat exempel är forn­borgen Trollhättan 51:1 som även den är marke­rad med en skylt, men denna är inte lika peda­ gogisk. Lämningen står att finna på en mindre idyllisk plats vid ett aktivt reningsverk och 15  Koren-Lawrence & Collins-Kreiner 2017, 138-140. 16  Koren-Lawrence & Collins-Kreiner 2017, 142-145.

30 Gasten VT 2021 lockar därför färre besökare. Poten­ tiella besökare avskräcks av dålig insikt på grund av sly och annan natur. Troll­hättan 58:1 förmedlas därmed bättre till allmänheten vilket får som resultat att rösen får en större del i folk­ bilden av forntiden än fornborgar åtmin­stone i Trollhättan. Varnhems­­klostret i Skara är en annan plats som har varit plats för flera olika arkeo­logiska utgrävningar men är fortfarande en aktiv kyrka och gravplats. Här spelar alltså också religion en roll i förmedlingen av platsen. Då den är i aktivt bruk finns god till­gäng­lig­het och pågående vård av mark och bebyggelse. Det finns alltså stor spridning i utbred­ningen av för­medlingen runt om i landet då det ser ut på olika sätt och kan göras av olika aktörer. Dessa exempel var bara ett par av många kultur­ minnen. Förmedlingen av dessa kan skilja sig betydligt mer än de tre som berörts ovan. Orter som Varnhem utgör positiva ex­ em­­ pel på förmedling som enga­ gerar lokal­ befolk­ningen. De är välskötta forn­­läm­ningar där lokal­historien tydligt fram­ställs för allmän­ heten. Väl förmedlade läm­ ningar som de i Varn­hem kan stärka den egna identiteten och för­stå­elsen för den egna och andras kulturer. Det finns också rent ekonomiska fördelar då att­­rak­­tiva fram­ställning av lämningar kan leda till tu­rism med anknutna intäkter som i sin tur kan användas i fornvårdsarbetet framöver.

Litteratur och källor

Bandarin F. & R. van Oers 2012. The Historic Urban Landscape: Managing Heritage in an Urban Century, John Wiley & Sons, Inc. Berger, Å. 2013. ’Kan du det här eller har du bara läst det?’, i Förmedlingens möjligheter - Några framtidsperspektiv på uppdragsarkeologi, red. M. Malmlöf, Länsstyrelsen, Stockholm. Chirikure S. & G. Pwiti 2008. Community Involvement in Archaeology and Cultural Heritage Management: An Assessment from Case Studies in Southern Africa and Elsewhere. Current Anthropology, Vol. 49, Nr. 3, 467-485. Comer D. C. 2019. Feasible Management of Archaeological Heritage Sites Open to Tourism, Springer, Schweiz. Danielsson R. 2006. Handbok i fornminnesvård, Riksantikvarieämbetet. DeSilvey C. 2017. Curated Decay: Heritage beyond Saving, University of Minnesota Press. Holmén E. A. 2013. ’Grävande barn och en röd buss’, Förmedlings möjligheter - Några

framtidsperspektiv på uppdragsarkeologi, M. Malmlöf (red.), Länsstyrelsen, Stockholm. Koren-Lawrence N. & N. Collins-Kreiner 2017. Visitors with their ‘Backs to the archaeology’: religious tourism and archaeology, Journal of heritage tourism, Vol. 14, nr 1, 138-149. Mohenska G. 2017. Key Concepts in Public Archeology. ULC Press. Oehmichen-Bazán C. 2018. ’Archaeology and Tourism’, The Encyclopedia of Archaeological Sciences, red. S. L. Lopéz Varela, John Wiley & Sons, Inc, 1-3. Tresserras J. J. 2004. El arqueoturismo o turismo arqueológico: un paso más la valorización del patrimonio arqueológico, GC: Bulletin: Gestión Cultural, Nr 9, 1-7. UNESCO 2021. Sustainable Tourism - UNESCO World Heritage and Sustainable Tourism Programme (hämtad 11 juni 2021). Wynne-Jones S. & J. Fleisher 2015. Conservation, community archaeology, and archaeological mediation at Songo Mnara, Tanzania, Journal of Field Archaeology, Vol. 40, Nr.1, 110-119.

31

D

et är år 2018 och idéen för HASK, historisk och arkeologisk studentkonferens, föds. Men innan det så tar vi och backar bandet några år tillbaka, till 2010. År 2010 är första gången som ASK, arkeo­ lo­gisk studentkonferens, ordnades av STARK, Stockholms arkeologiska student­förening. Då som nu kände man att det fanns ett behov av en konferens ordnat av studenter, för studenter. En miljö där studenter kunde presentera sina forskning och resultat kring sina uppsatser i ett avslappnat tempo, men samtidigt känna att det var en värdefull övning för fram­­tida dy­lika tillställningar. Ämnen som pres­en­te­rades un­ der första ASK publi­cerades även i en samlad publikation.1 År 2011 var det GASTs tur att stå som värd för ASK, något som genomfördes med generösa bidrag. Därefter ordnades ASK ett par gånger till av andra studentföreningar i landet, för att sedan ta en flera års lång paus. Det var i slutet av 2016 som några i GASTs styrelse kände att det var dags att åter­upp­ liva ASK. Arkeologistudenter från Stockholm bjöds in för att medverka i den gedigna pla­ ne­ringen, och i april 2017 blev det igen kon­ ferens­­dags. Programmet var full­späckad med före­läsare, som följdes av middag och vandring vid Skändlaberget nästa dag. Året därpå fick historiska studier på Göteborgs universitet flytta till nya till­fälliga lokaler, vilket gav GAST bättre förut­sättningar att ordna egna evenemang. Med lite erfaren­het i bak­fickan av att organisera och delta i konfe­ 1  Från den undre världen. Bidrag från den första arkeologiska studentkonferensen i Stockholm den 19-21 mars 2010. Red. Magdalena Forsgren.

ren­ser, kände styrelsen att det var läge att igen organisera ASK, men denna gång skulle den vara öppen för alla studenter inom historiska studier. Det krävdes alltså ett nytt namn och ny logo­typ. Efter många diskussioner på sty­ relse­mö­ten kom man fram till (det icke-såkomplicerade) namnet HASK, historisk och arkeo­logisk student­konferens. Logotypen gick igenom många revideringar, och slutresultaten ser man överst på denna sida. Första HASK ordnades februari 2019, och denna gång var det arkeologiska student­ föreningen KNUT från Lund som medverkade i planeringen. Programmet var återigen fyllt med intressanta ämnen av studenter från både historia, antiken, kulturarv och arkeologi, och under kvällen deltog alla i en sedvanlig fest. Av för alla kända orsaker kunde HASK inte genomföras året därpå. Det skulle dröja till våren 2021 innan det var möjligt att hålla nästa konferens, men denna gång digitalt. På följande två sidor kan ni läsa abstrakten till de intressanta föredrag som hölls. Slutsatsen för denna torftiga historik är, att konferenser ordnat av studenter, för stu­ denter, är ett utmärkt utlopp för att öva på sin presentationsteknik, få feedback på forskning, och inte minst knyta kontakter med möjliga fram­­tida kollegor. I denna bemärkelse är det synd att universitetet inte förbereder studen­ terna för hur man presenterar sin forskning i arbets­livet. Att själv organisera en konferens är utmanande, men att våga ta kontakt med andra studenter och få ihop en fungerande helhet är utmärkt övning för ens framtida yrkesliv. Paula Molander

32 Gasten VT 2021

Skyltar i vår närhet - Hur ser de ut? Rebecka Ordenes Berggren Det finns massvis med fornlämningar i vår landsbygd. Alla går inte att se, några är gömda bakom sly andra är förstörda av tiden. Det finns dock andra fornlämningar som syns och ligger nära allmänheten till hands. Dessa större fornlämningar får ofta skyltar som förmedlar infor­ma­tion om dem till förbi­passe­rande. Skyl­tarna kan ha olika utseende och inne­håll. Vad som påverkar deras plats och infor­mation beror på flera olika faktorer. Allt från platsen till forn­lämningarnas skick har stor inverkan. Skyltarna framför fornlämningarna är en del av förmedlingsarbetet som gynnar befolkningen både på individnivå och samhälle.

Kultur, kommers och kokkonst - Butiker och restauranger i ett holistiskt museibesök Fredrik Gahm Hur ett museibesök ser ut har förändrats genom åren. Numera är museet inte bara en sam­ lande, bevarande och förmedlande institution. Besökarna vill få ut mer av besöket än att bara ta del av utställningarna. De vill shoppa, äta, umgås och gå på kulturevenemang. Detta kan de göra i bland annat musei­butiken och musei­ restau­ rangen. Dessutom är dessa verksam­ heter viktiga ekonomiskt. Det blir särskilt bety­delse­­fullt i en tid då museerna i större utsträck­ning än tidigare förväntas stå på egna ben ekonomiskt, och dessutom bidra till den spi­ rande kulturarvsturismen. Trots detta är museer­­ nas buti­ ker och restauranger under­ studerade. Teoretiska verktyg för att förstå dem saknas, och förhållandet mellan dem och det tradi­­tionella musei­uppdraget präglas stundtals av friktion. Jag har skrivit en masteruppsats vid Uppsala universitet om just dessa verksam­heter. Med utgångs­ punkt i tre stycken kultur­ historiska museer i Stockholm disku­terar och analyserar jag museernas butiker och restauranger. Jag lanserar ett antal teorier och begrepp för att öka förståelsen av dessa aspekter av museibesöket. Hur länkar butiken och restaurangen samman

med resten av museet? Hur ska man betrakta konsum­tion i ett museisammanhang? Och hur får man till den där efter­strävans­värda hel­hets­ känslan i museibesöket?

En arkeologi av det animistiska - Om den mesolitiska ornamentiken Erik Solfeldt Tidigare forskning vilken studerat de mate­ rial vilket kommit att benämnas som den mo­ bila meso­­li­tiska konsten (Meso­lithic portable art), det vill säga föremål ornerade med geo­ metriska, antro­pomorfa och zoo­­morfa motiv, har tolkat materialet som repre­­­sen­tativ konst kopplat till ideo­logi, myto­logi, ritu­ella prak­ tiker och tribalism. Dessa tolk­ningar grun­dar sig i att materialet främst har stu­de­rats utifrån ett västerländskt moder­ nistiskt perspektiv där teori och metodik bygger på hylemorfism och ikono­grafi – det vill säga att ett rå­ma­ terial (natur) via mänsklig agens transfor­ meras uti­från agentens idé (kultur) till en arte­ fakt – en artefakt vars visuella uttryck sedan tolkas uti­från vad de före­­ställer i syfte att nå dess bakom­ liggande mening och betydelse. Hylemor­ fismen och ikonografin har dock fått kritik för att simplifiera och allmän­giltig­­ förklara processer och studier av föremål och dess visuella uttryck. Genom att istället studera materialet utifrån ett ny-animistiskt rela­ tio­ nellt perspektiv, vilket bygger på ett teoretiskt ramverk bestående av Deleuze och Guattaris rhizomteori (1980), Tim Ingolds meshwork (2011) och Giordano Brunos (1590) teori om band i allmänhet, tillsammans med Chantal Connellers (2011) metod rhizomatisk chaîne opératoire föreslås det att föremålen ska förstås som en kommunikation med den animerade och subjektifierade omgivningen. Därtill kan inte materialet förstås utifrån de binära positionerna, funktion och ritual, utan de ornerade föremålen är resultatet av ett samband mellan funktion och ritual där det inte finns någon gräns för var den ena eller den andra binära positionen börjar och slutar.

33

Spelar storlek och utseende verkligen roll? - Bilden av Vesuvius och Pompeji­ eruptionen i populär­kultur och arkeologi Svante Hellberg Historien om hur Vesuvius överraskande ”spräng­de sin topp” den 24 augusti år 79 e.Kr. och be­ gravde Pompeji och Herculaneum med om­­giv­­ningar i ett våld­samt regn av fallande pimp­sten har tagit perma­nent plats i västvärldens kulturella kanon. Katastrofen har sedan ut­­gräv­ningarna i Herculaneum och Pom­peji drog i gång under 1700-talets mitt kom­mit att fasci­nera ständigt nya generationer. Idag vet vi att utbrottet inte skedde på det sättet, och askregn, och laharer har fått ge plats för kollapsande eruptionspelare och pyro­ klastiska flöden, men hur såg Vesuvius ut vid tiden för Pompejieruptionen? Frågan om Vesuvius utseende och storlek kan i ljuset av imponerande fynd som åter­ funnits i Pompeji och Herculaneum i förstone tyckas oviktig, men den som vill förstå och återskapa det forna landskapet kring Neapel­ bukten måste här på allvar ställa sig frågan: har utseende och storlek betydelse?

Kronologisk ramverk över en tidigt kristen gravplats i Varnhem, Västergötland Fredrik Dahlberg Kronologi och skapandet av ett narrativ som berättar om det förflutna är kärnan i arkeologi. Denna uppsats granskar arkeologisk data och 14C-dateringar från utgrävningar av det tidigt kristna gravfältet i Varnhem, Väster­­götland. Syftet är att konstruera en precis tidslinje av en övergångs­period där Skandinavien närmar sig kristendomen och det medeltida Europa. Med en bättre förståelse av kronologiska pro­ cesser under denna tidsperiod kan ny kun­ skap erhållas om det tidigt kristna sam­hället i Varnhem och därmed det förändrade socio­ politiska klimatet för storgårdar och byar i Västsverige. Den valda metoden för uppsatsen är Bayesian modeller, även känd som den tredje revo­ lutionen inom 14C-datering. Resultaten

visar att Bayesian modeller är en framgångsrik metod för att konstruera krono­logier med hög precision. Varnhems tidigt kristna grav­plats anses varit etablerad med ett flertal begrav­ ningar från andra halvan av 900-talet CE och därefter i kontinuerligt bruk fram till första halvan av 1100-talet CE. Dessa är defi­nierade i krono­logier av hög precision för att beskriva kristnande­processen i Varnhem uti­från gene­ rationer istället för århundraden.

Gallring och destruering eller överlåtelse och repatriering - Vad gör samisk kulturarv i svenska statens museisamlingar Linda Jungbeck När det kommer till saker kan arkeologer ibland kallas glorifierade samlare, vilket inte minst syns i museisamlingarnas överfyllda ma­ gasin. Allt ska sparas för framtida even­tuella forsknings­projekt. Bristnings­gränsen har dock passerats och avyttrings­processer har imple­ menterats globalt för att hushålla med museer­ nas resurser. Samtidigt går en stor del av inten­ denter­nas tid åt repatrieringskrav på föremål i samlingarna. Åter­lämning och försoning är ett viktigt arbete men i längden kan det leda till att föremål destrueras enbart för att ingen tid fun­ nits att undersöka och vårda dem. Sam­tidigt i Sverige har vi ett Sameting som vädjar om tyd­ ligare för­valt­nings­ansvar i lag­­stift­ningen för att bevara och för­medla det samiska kulturarvet. Speciellt efter att det framkom att föremål och kvarlevor med samisk anknytning inte hante­ rats och vårdats på ett korrekt sätt, vilket ris­ kerar att innebära framtida destruering. Enligt inter­nationell lag har samerna som urfolk rätt att kräva repatriering av dessa föremål, dock enligt samma process som vid avyttring och destruering av varje enskilt föremål. Vore det inte enklare om samerna genom Sametinget fick förvaltningsansvar över det egna kultur­ arvet? Kan inte föremålen överlåtas i Ájtte Fjäll- och Samemuseum vård, om museet upp­ graderas till ett centralmuseum? Borde inte ett sådant beslut dessutom gå i linje med Sveriges jämlikhets- och försoningsarbete?

34 Gasten VT 2021

Vikingaskeppet Vidfamne behöver vår hjälp! K

narren Vidfamne drabbades hårt av branden på Ringön under våren 2021, där hon låg cirka 10 meter från Claessons Trätjära. Skeppet överlevde tack och lov, men segel, löpande rigg och annat material som förvarades inne i industrilokalen gjorde det inte. Vidfamne är en tolkning av Äskekärrsskeppet, som hittades vid utgrävningar i Ale år 1933 och finns nu på Göteborgs Stadsmuseum. Vid­famne byggdes under det tidiga 1990-talet av den ideella föreningen Sällskapet Vikingatida Skepp (SVS) som verkar för att levandegöra och vårda vikingatida skepps- och sjölivskunskaper. Ekknarren med sex årpar har en längd på 16,3 meter, en bredd på 4,8 meter och en bruttovikt på 19 ton. Det förlorade seglet var specialsytt i lin med en imponerande area på 88 kvadratmeter. Ost­indie­ fararen Götheborg har generöst erbjudit SVS ny segelduk, men mycket resurser behövs för att kunna färdigställa det nya seglet, både i form av arbetskraft och ekonomiskt stöd. Vi är många som vill se Vidfamne åter sätta segel och kasta loss. Låt oss hjälpa henne! Information om hur du kan hjälpa Sällskapet Vikingatida Skepp hittar du på hemsidan: www.vidfamne.se

Vidfamne under hissande av rå och segel. Bild: Peter EA Lindström, Wikimedia Commons.

GASTEN Gasten är medlemstidning för Göteborgs arkeo­lo­ giska student­förening och har getts ut i olika former sedan år 1992. Från och med VT 2020 trycks ett nummer per termin sam­tidigt som det parallellt kommer att publi­ceras artiklar online. Inriktningen är arkeologi, antikens kultur och samhällsliv, historia och kulturarv. BLI SKRIBENT Gasten välkomnar främst bidrag från GASTs medlem­mar, samt nu­varande och tidigare studenter på Institutionen för historiska studier. Vi emotser artiklar, krönikor, reportage och dylikt som kan var av intresse för våra medlemmar. För att beaktas ska insänt material vara ämnesrelaterat, det vill säga ha anknytning till ämnena historia, arkeologi, antikens kultur- och samhälls­liv eller kulturarv. För artiklar gäller att de ska vara försedda med tyd­ li­ga refe­renser samt tillhörande referenslista. Fotnot­ systemet Oxford används i texterna. Själva artikeltexten ska skickas in per e-post som ett oformaterat text­dokument. Bilder skickas separat och med tydlig beskriv­ning av var i texten du vill att de ska ligga. Kom ihåg att skriva figur- och bildnummer, eventuell bild­text, samt käll­­­hänvisningar till bilderna. Artiklar och möjliga frågor skickas till: redaktionen@gastgu.se

OM GAST GAST, grundat år 1984, är en ideell förening för alla studenter på institutionen för histo­riska studier på Göteborgs universitet. GAST anordnar föreläsnings­ kvällar, workshops, utflykter, fester och resor för att främja samman­ hållning och kontakt­ skapande på insti­ tu­ tionen, både på en social och professionell nivå. Föreningen syftar även till att öka integrationen mellan studenter på olika nivåer, samt mellan studenter och forskare på institutionen. BLI MEDLEM Medlemskap i GAST kostar endast 50 kronor för ett helt kalenderår. Du blir medlem i GAST genom att överföra till föreningens SEB-konto: 5011 102 706-3 Ange ditt namn i meddelandet och skicka ett mejl med ditt namn, mailadress och för hur många år du betalat samt det meddelande du angav när du betalade till: info@gastgu.se När vi registrerat din betalning och fått dina uppgifter, skickar vi en bekräftelse på ditt medlemskap via mail. För att betala via Swish, eller läsa mer om medlem­ skapet besök www.gastgu.se