Gasten HT2020

HT 2020

2

Gasten HT 2020 ÅRG. HT 2020. ISSN: 1402-1471 REDAKTÖR Svante Hellberg

REDAKTIONEN Linda Jungbeck Paula Molander Svante Hellberg

KONTAKTUPPGIFTER redaktionen@gastgu.se

FAKTAGRANSKNING Alexander Bökman Fredrik Karlén Jonas Gustavsson Karin Egnell Linda Jungbeck Philip Kristiansson Svante Hellberg Wilma Berglund

GRAFISK FORM Paula Molander Svante Hellberg

LAYOUT & ORIGINALARBETE Paula Molander

OMSLAGSBILD Kristine Gierow

ANSVARIG UTGIVARE Ordf. Linda Jungbeck

ERKÄNNANDEN Den här tidningen har tryckts med stöd ur Paul och Marie Berghaus stipendiefond

GASTEN Gasten är medlemstidning för Göteborgs arkeologiska studentförening och har getts ut i olika former sedan 1992. Från och med VT 2020 trycks ett nummer per termin samtidigt som det parallellt kommer att publiceras artiklar online. Inriktningen är arkeologi, antikens kultur och samhällsliv, historia och kulturarv.

BLI SKRIBENT Gasten välkomnar främst bidrag från GASTs medlemmar, samt nuvarande och tidigare studenter på Institutionen för historiska studier. Vi emotser artiklar, krönikor, reportage och dylikt som kan var av intresse för våra medlemmar. För att beaktas ska insänt material vara ämnesrelaterat, det vill säga ha anknytning till ämnena historia, arkeologi, antikens kultur- och samhälls­liv eller kulturarv. För artiklar gäller att de ska vara försedda med tydliga referenser samt tillhörande referenslista. Fotnotsystemet Oxford används i texterna. Själva artikeltexten ska skickas in per e-post som ett oformaterat text­dokument. Bilder skickas separat och med tydlig beskriv­ning av var i texten du vill att de ska ligga. Kom ihåg att skriva figur- och bildnummer, eventuell bild­text, samt käll­­­hänvisningar till bilderna. Artiklar och möjliga frågor skickas till redaktionen@gastgu.se

OM GAST GAST, grundat år 1984, är en ideell förening för alla studenter på institutionen för histo­ riska studier på Göteborgs universitet. GAST anordnar föreläsningskvällar, workshops, utflykter, fester och resor för att främja samman­ hållning och kontakt­ skapande på institutionen, både på en social och professionell nivå. Föreningen syftar även till att öka integrationen mellan studenter på olika nivåer, samt mellan studenter och forskare på institutionen.

KONTAKTA STYRELSEN GAST – Göteborgs arkeologiska studentförening Box 200 40530 Göteborg info@gastgu.se

BLI MEDLEM Medlemskap i GAST kostar endast 50 kronor för ett helt kalenderår. Du blir medlem i GAST genom att överföra till föreningens SEB-konto: 5011 102 706-3 Ange ditt namn i meddelandet och skicka ett mejl med ditt namn, mailadress och för hur många år du betalat samt det meddelande du angav när du betalade till: info@gastgu.se När vi registrerat din betalning och fått dina uppgifter, skickar vi en bekräftelse på ditt medlemskap via mail. För att betala via Swish, eller läsa mer om medlemskapet besök www.gastgu.se

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Säl- och valjakt på Gotland

4

Möten i periferin 8 Kustens kastaler - exklusiva för Östkusten?

16

Demoner och dansande jungfrur

21

Politiskt självmord 27 De bortglömda och mystiska handtagen

34

Platsen för en oidentifierad bosättning?

38

Ett ögonblick 49

2020

har verkligen varit en färd ned i kaninhålet. Ingenting har blivit som planerat och det gäller som ni kanske märkt också utgivningen av höstens Gasten. Redaktionen har tvingats flytta fram utgivnings­­datum, inte bara en utan tre gånger. Så när tidningen slutligen nu når er är det redan december. Åtta skribenter deltar med artiklar i höstens nummer, och följande sidor kommer bland annat bjuda läsaren på spännande läsning om zoomorfisk keramik från San Giovenale, surveys på Sicilien, säl- och valjakt på Gotland och en statyett från öländsk järnålder. Redaktionen

4

Gasten HT 2020

Säl- och valjakt på Gotland Hanna Sjöberg

M

änniskorna på Gotland har jagat marina dägg­djur i år­hundraden och det var en viktig resurs för deras samhälle. Denna arti­ kel under­­ söker hur jakt­ meto­ derna har ut­ veck­ lats samt de marina dägg­ djurets syfte som en eko­ nomisk resurs genom ett lång­ siktigt pers­pektiv. Fyra säl­arter och en valart har existerat i Öster­sjön varav dessa är: grå­­säl (Halichoerus grypus), vikare (Pusa hispida), knubb­säl (Phoca vitulina), grön­lands­säl (Pago­ philus groenlandicus) och sist val­arten tum­lare (Phoco­ena phoco­ena). Dessa djur har in­van­drat till Öster­sjön under olika tids­åldrar på grund av olika klimat­förän­dringar och trans­gressio­ ner som har skett, exempel­ vis kallare eller var­mare kli­mat och ökning eller minsk­ning av salt­­halten i vattnet. Figur 1 visar en karta över Gotland samt markerar ut de lokaler som kommer näm­nas i artikeln.

Jakt under mesolitikum och mellanneolitikum

På Stora Karlsö i Eksta socken i grottan Stora Förvar har fynd av ben från säl i form av matrester påträffats daterade till mesolitikum. Varken knubbsäl eller grönlandssälen levde i Östersjön under denna period, varför endast ben­­rester från grå­säl och vikare har på­träffats i mate­rialet. Ben från grön­lands­säl på­träffas först i de mellan­neo­litiska lagren av grottan. Enligt Apel och Storå1 var gråsäl den mest domi­ nerande arten. När kli­ matet blev allt kallare i slutet av meso­litikum gick de meso­ 1  Apel & Storå 2017, 14–16.

litiska jägarna från at jaga grå­sälar till att jaga vikare. Enligt Alexander Sjöstrand2 kan grå­ sälen even­tuellt dött ut under denna period vilket kan förklara varför vikaren är mer vanlig bland fynden i de yngre lagren i Stora Förvar. Forskarna förklarar att grå­sälen kan ha dött ut för att jägarna dödade alla ungarna på stranden med klubbor. Gråsäls­ungarna var ett lätt byte eftersom de ogärna vill vara i vattnet förens de har fått sin vuxna päls. Gråsälarna blev därför överjagade och jägarna övergick till att jaga vikaren istället. I och med det kallare klimatet invandrade grön­lands­sälen till Öster­sjön och blev under mellan­ neolitikum den mest dominerade arten, därefter vikare och grå­ säl.3 Anders Gustavssons studie4 av djur­bens­material visade att Ajvide­befolkningen jagade olika djur under olika perioder. Gustavsson5 lyfter fram bland annat som Storå6 och nämner att sälen jagades från sen vinter till tidig vår medan perioden för att jaga de svin som förmodligen rörde sig i skogarna (för­vildade tam­svin) var från september till januari. De två arterna levande i havet och på land kompletterar således varan­dra med sina olika jakt­perioder. Isotop­analyser gjorda på mänsk­liga kvar­levor från Ajvide visade att de åt marin föda och enligt Gustavsson7 som gjorde en osteo­logisk 2  Sjöstrand 2011, 20. 3  Storå 2001, 26. 4  Gustavsson 2017. 5  Gustavsson 2017, 112. 6  Storå 2001, 44. 7  Gustavsson 2017, 112.

Säl- och valjakt på Gotland

5

av spets­bottnade kärl har på­träffats på Ajvide, där exempelvis Inger Österholm10 har tolkat att Ajvide­ befolkningen kokat tran i grav­ samman­hang under mellan­neo­litikum. Vid Ajvide har även en hel del säl­­tänder på­träffats i form av pärlor som har använts som smycken. Förutom en hel del sälben har även ben av tum­lare på­­träffats vid lokalen som tyder på att de grop­keramiska jägarna också ägnat sig åt val­jakt. Tum­laren som lever i vattnet har för­ mod­ligen jagats på öppet vatten med harpu­ner och pilar, men kan även strandat och därför ut­nyttjats. Hansson11 tolkar även att jakten på tumlare har skett under vissa säsonger, för­ mod­ligen sommaren, när tum­laren kommer in i Öster­sjön för parning samt för att föda sina ungar under vintern. Där­ efter färdas valen åter igen till Nord­atlanten.12

Jakt under brons- och järnålder

Figur 1. Karta från Sveriges geologiska undersökning (SGU), modifierad av författaren.

analys av djurbensmaterial från lokalen kom fram till att de fynden av benelement från säl främst har bestått av de köttrika delarna som kotor och rörben, men även hand- och fotrotsben. Vid Ajvide har människorna även jagat sälar för späck. Fyra områden har på­träffats vid lokalen med fet svart jord s. k ”svarta ytor”.8 Prov­tagning har gjorts av den största svarta ytan vilket visade att den svarta jorden kom från sönderfallande fettsyror, vilket Emelie Hansson9 menar tyder på att människor har hanterat säl­späck inom ytan och kokat tran. De svarta ytorna var rika på fynd där det bland annat påträffades stora mängder av säl­ ben i samman­­hängande skelett­partier, även kemiska ana­lyser har visat en hög koncen­ tration av säl­tran. En hel del keramik i form 8  Sjöstrand 2017, 99. 9  Hansson 2018, 9.

Den gropkeramiska kulturen är bland arkeo­ loger känd för att ägna sig åt jakt på marina dägg­djur. Däre­mot minskades jakten under brons­åldern på både sälar och valar, men på Gotland har en del ben ändå på­träffats. Sabine Sten13 under­sökte bland annat två brons- och järnålders­­rösen vid Lauter på Fårö, där en hel del mängd säl­ben har på­träffats i lämning­arna. Alla de fyra säl­arterna var repre­senterade i mate­rialet: grön­lands­­säl, vikare, grå­säl och knubb­säl. Det har tidigare tolkats att grönlands­sälen inte levde i Östersjön under och efter yngre bronsålder, men fynden från Lauter bevisar motsatsen. Sten14 anser att grönlands­sälen bör ha existerat i Öster­sjön fram till tidig järn­ ålder. Fynden av grönladnssäl daterades och visade sig vara 2600 år gamla. Grönlandssäl var den mest dominerande arten i materialet och därefter kom gråsäl, vikare och sist knubb­ säl som vid övergången mellan brons- och järnåldern hade invandrat till Östersjön. Snitt­ spår från ett hälben (calcaneus) tyder på enligt Sten att jägarna flådde sälarna vid labbarna 10  Österholm 2008, 35–36. 11  Hansson 2018, 51. 12  Hagström et al. 2010, 166–167. 13  Sten 2004, 87–96. 14  Sten 2004, 87–96.

6

Gasten HT 2020

för att komma åt pälsen. Sälarna bör därför ha jagats inte enbart för föda och tran utan även för sin päls. Förutom sälar förekom även benrester från tumlare som tyder på att valjakten från sten­ åldern har hållit i sig till brons- och tidig järn­ ålder på Gotland. Däremot har inga fynd av tum­lare på­träffats från djur­bens­­materialet från Noder­hamn på Stora Karlsö. Mate­rialet är mat­­rester från förstörda gravar, men om­ rådet var omrört och gör därför mate­rialet svår­tolkat.15 Totalt 25 indi­vider varav en indi­ vid art­­bedöm­des till grå­­säl och två indi­­vider som art­bedömdes till knubb­ säl. Alla ben­­ ele­ment är representerade, vilket inte kan ge några tecken på hur sälarna har blivit behand­ lade samt i vilket syfte de var jagade. Många av benen kändes lena och slipade, men benen har förmod­ ligen slipats genom en naturlig process. I materialet på­träffades ben av häst som under­söktes av Nathalie Bärgman, vilket kan tyda på att date­ ringen är järn­ålder.16 Enligt de två 14C-dateringar som gjorts av Dan Carlsson17 date­rades mate­rialet till folk­ vandrings­tid-tidig Vendel­tid. Åldrarna för de under­ sökta sälarna varierade från unga till vuxna.

Burge ligger geo­grafiskt bra till för jakt samt närhet till Visby där handel av sälpäls och tran kan ha bedrivits. Den låga andelen eller saknaden av sälben från andra vikingatida och tidig medeltida lokaler kan bero på att säl­ produkterna ankom till dessa lokaler färdig­ preparerade och framställda, köparna var därför inte involverade i jakten.19 Karlssons20 osteologiska analys av den medel­tida bo­platsen Burge visar sälens bety­ delse under denna tid samt hur syftet av jakten har ändrats från sten­åldern. Under medel­tid har jakten be­­drivits både för att sälja samt even­­tuellt behålla köttet för sig själv, men tran och skinn har gått vidare till försälj­ning. De säl­arter som är representerade i djurbens­ mate­rialet från Burge är gråsäl och knubb­säl. För­delningen av benelement från djurbens­ materialet består främst utav falanger, mellan­ handsben och mellanfotsben samt ryggkotor.

Diskussion

Djurbensmaterialet från Burge i Lummelunda visar hur jakten har förbrukats i ett ekonomiskt syfte under medel­tiden. Djur­bens­material från Burge innehåller en stor andel sälben i jämförelse med andra samtida boplatser på Gotland. De lokaler där sälben har på­träffats är Kvarteret Apoteket, Fröjel, Gannarve och Bandelundviken (Paviken). Johnny Karlsson18 anser att anledning till den stora mängden sälben kan bero på en större efter­ frågan. Karlsson menar att det är svårt att av­göra hur stor andel ben som krävs för att av­göra ifall benen har gått till privat konsumtion eller vidare till handel. Hans teori är att Burge­­­borna förmod­ligen har jagat i syfte på efterfrågan.

Jakten på marina däggdjur har förändrats beroende på vilka arter som har varit repre­ senterade i Östersjön, men det eko­nomiska syftet för jakten har också ändrats under de olika tids­perio­­derna. Det främ­sta syf­tet för jakt på marina dägg­­djur har varit som föda, tran och päls­ utvinning under alla tids­ åld­ rarna. Jakten har främst på­­gått under meso­­ liti­ kum och mellan­ neo­ liti­ kum. I de meso­ litiska lagren av Stora Förvar har jakt främst skett för att få föda, vilket mäng­den ben har visat.21 Under mellan­­neo­litikum jaga­des däre­ mot sälar främst för tran, vilket de svarta ytorna och den grop­­ keramiska kera­ miken som har an­vänts till att koka tran i antyder. Ben­­rester som tänder har också ut­nyttjats för att göra smycken.22 Isotop­­analyser visar att de mellan­neolitiska männi­skorna vid Ajvide har levt på en marin föda, enstaka ben av tumlare i djur­bens­material tyder på att arten har jagats, förmodligen för späckets skull precis som säl och eventuellt även för köttet. Enligt Manner­

15  Carlsson 2018, 3ff. 16  Bärgman 2019. 17  Carlsson 2018, 3. 18  Karlsson 2001, 27–28.

19  Karlsson 2001, 27–28. 20  Karlsson 2001, 27–28. 21  Apel & Storå 2017, 4–11. 22  Österholm 2008, 35–36.

Jakt under medeltiden

Säl- och valjakt på Gotland maa och Storå23 har Ajvide­befolk­ningen och tro­ ligen andra jägare från sam­ tida loka­ ler fär­dats till Stora Karlsö för att jaga. På Stora Karlsö finns en fågel­art (alka) som inte lever natur­ligt på andra delar av Gotland. Benrester från alka har däre­mot på­träffats på Ajvide, där­­för har Manner­maa och Storå tolkat att jägarna från Ajvide tog sig till Stora Karlsö för att jaga fågel­arten och förmod­ligen säl samt fisk. Under brons- och järnålder på Fårö har det största ekonomiska syftet varit fram­ställning av tran och preparering av päls. Sten24 har tolkat att fåröborna har behållit köttet till sig själva och förmodligen sålt päls och tran till Visby eller Visborg, vilket har gått att läsa i Sören Norrbys räkenskaps­ böcker. Det har trolig­ tvis existerat ett liknande eko­ nomiskt syfte i Burge under tidig medeltid. Enligt Carlsson25 har jägarna lämnat kvar­levor från säl i form av mat­rester som kan tyda på att säl även jaga­des under vendel­tid-tidig medel­ tid. Att människor tog sig från en plats till en annan bara för att jaga, visar att jägarna aktivt tog sig till den plats där djuren fanns samt att de inte bara jagade de djur de kom åt i när­ området. När sälens ekonomiska värde även började användas i handeln kan det peka på att männi­skan ville utnyttja resurserna av de marina däggdjuren utan att själva vara invol­ verade i jakten, så som i beredning av tran och skinn. 23  Mannermaa & Storå 2006, 445. 24  Sten 2004, 87–96. 25  Carlsson 2018, 19.

Litteraturlista

7

Apel, J., & Storå, J. 2017. Ett återbesök i Stora Förvar och en ny bild av mesolitikum på Gotland. Bärgman, N. 2019. Det är något med hästar: En osteoarkeologisk studie av hästen som offer på Gotland, Stora Karlsö och Öland. Carlsson, D. 2018. Arkeologisk utredning inför anläggande av våtmark/damm inom fastigheten Vall Kulstäde 1: 17, Region Gotland. Hagström, T., & Hagström, E. 2010. Däggdjuren i Norden. Ica Bokförlag. Hansson, E. 2018. Handlingar i tid och rum: en osteologisk analys av djurbensmaterial från den. Karlsson, J. 2001. Djurben från Burge i Lummelunda. Osteologiska aspekter av gotländsk ekonomi och konsumtion mellan heden och kristen tid. Mannermaa, K., & Storå, J. 2006. Stone Age exploitation of birds on the island of Gotland, Baltic Sea: a taphonomic study of the avifauna on the Neolithic site of Ajvide. International Journal of Osteoarchaeology, 16(5), 429–452. Storå, J. 2001 a. Reading bones. Stone Age Hunters and Seals in the Baltic. Stockholm University, Stockholm. Sjöstrand, A. 2011. Early Holocene Seal Hunting on the Island of Gotland. Sjöstrand, A. 2017. Förändringar, aktiviteter och ben: Utvecklingen av den gropkeramiska lokalen Ajvide på Gotland. I: Arkeologi på Gotland 2. Sten, S. 2004. Om gamla skelett på Fårö. I: FårÖ bebyggt land. FårÖ del, 2. Österholm, I. 2008. Jakobs/Ajvide: undersökningar på en gotländsk boplatsudde från stenåldern. Gotland University Press.

8

Gasten HT 2020

Möten i periferin Om en statyett från Ölands järnålder

Filip Wolfbrandt Palm

D

e senaste årens forskning inom romersk järn­ ålder verkar ha slutat diskutera romerska föremål i Skandinavien. I senare studier och uppsatser tycks fortfarande ett ekonomiskt eller handels­ baserat perspektiv1 dominera när det kommer till hur man behandlar föremålen och potentialen man ser i dem. Föremålen är importer och behandlas som exotiska status­varor. Sällan har man på senare tid diskuterat dessa föremål i mån om hur de har använts i en skandinavisk kontext. Dessa frågor diskuterades senast mer djup­ gående för ungefär 10 år sedan2 men debatten verkar idag ha tystnat något. I min uppsats försökte jag på nytt under­söka liknande frågor om encounters och kultu­rell hybridi­sering i relation till impor­terade föremål (bland annat romerska sådana). Den under­sökte den indi­ rekta påverkan impor­terade föremål haft på den lokala använd­ningen av dem samt av lokal produktion av föremål och bruk av bo­platser. Denna artikel är en uppföljning av en av uppsatsens fall­ studier kring brons­ statyetter3 och går djupare in i just den indirekta påverkan importer och encounters haft. Studiet av statyetter har länge varit spar­ smakat i nordisk arkeologi. Ofta saknar före­ målen säker kontext och behandlas ofta som ett klump­material där de diskuteras som spår av romersk influens och nära kontakt.4 Ofta stöter man på teorier om att de liknar romerska 1  Se ex. Cavka 2015; Fischer 2017; Denninghaus 2017. 2  Fernstål 2003; Hjørungdal 2007; Ekengren 2009. 3  Wolfbrandt Palm 2020. 4  Se ex. Hagberg 1978, 17f.

statyetter5 i sin ursprungliga kontext ofta före­ kommande i husaltare (sk. Lararium). Även spekulationer om att de nordiska statyetterna kan ha använts på samma sätt före­­kommer.6 I senare studier har post-koloniala perspektiv börjat förekomma7 men det finns fort­farande mycket kvar att studera kring denna föremåls­ kategori.

Hybridisering och Kreolisering So, when confronted by something unknown or foreign, people strive to make sense of it in the full active meaning of the expression. That is, the foreign is confronted with past knowledge and experiences and thus placed within the already existing frame of reference.8

Lotte Hedeager9 och Ulla Lund-Hansen10 har varit ton­ givande i den moderna etablerade järn­ålders­­forsk­ningen, där import­­före­mål fick en central roll i hur man såg och diskuterade samhälls­­förändring och struktu­rering i Skandi­­ navien. Lund-Hansen byggde ut sin krono­logi över Romersk Järnålder på import­ före­ mål. Diskussionen av import­ föremålen som centrala i ett utbytes­system där status­ före­mål fungerat som allians­byggande före­mål och makt­behäftande.11 5 ibid. 6  Hagberg 1978, 20. 7  Se ex. Green 2004. 8  Ekengren 2009, 21. Författarens markering. 9  Hedeager 1978. 10  Lund-Hansen 1987. 11  Lund-Hansen 1987, Hedeager 1978.

Möten i periferin Som en utveckling av detta kom ett postkolonialt perspektiv med hybriditet som centralt begrepp att appliceras på romerskt import­ material under det tidiga 2000-talet. Man började se till import­ föremålen uti­ från hur dessa använts när de väl hamnat i nord­europeiska kontexter.12 Man började ifråga­ sätta och proble­ matisera huru­ vida de romerska före­­ målen behåller sin symbo­ liska och funktio­­nella kontext de hade i sina ursprung­­liga kontexter. Lotta Fernstål13 studerade ett metall­ kärl som ursprungligen till­ verkats i Provensal­ rom och under en viss tid brukats i ett tempel för gudomen Apollo-Grannus för att sedan använts som grav­kärl i en krema­tions­grav i Västman­land. Fernstål studerar kärlet utifrån dess rumsliga kontext i ett försök att förstå varför just detta speci­ fika kärl fått fungera på detta specifika sätt. Hon argu­men­terar för att denna typ av kärl haft en symbolisk bety­ delse kopplad till åter­ födsel och fertilitet.14 Apollo-Grannus har en koppling till fertilitet och vatten och fungerade som en begravnings­ urna i en grav­ hög invid ett vattendrag i Västmanland.15 Liknande perspektiv kan man se använda i Frederik Ekengrens avhandling Ritualization Hybridization - Fragmentation: The Mutability of Roman Vessels in Germania Magna AD 1–400 som är den än så länge mest omfattande appliceringen av detta perspektiv. Ekengren studerar bruket av romerska kärl i sk. Fûrsten­ gräber (furstegravar). Han visar att man inte bör tolka dessa föremål på samma sätt och inte heller tolka dem som sätt att efterlikna en romersk livsstil eller begravningssed.16 Detta perspektiv mynnade dock aldrig ut i någon större diskussion och allt för få studier efter 2010 kom att studera RJÅ och importer utan perspektiven vändes åt andra håll.

12  Fernstål 2003, Hjørungdal 2007, Ekengren 2009. 13  Fernstål 2003 14  Fernstål 2003, 41. 15 ibid. 16  Ekengren 2009, 211f.

9

”Romersk Import” på Öland

Men perspektivet har mycket kvar att ge. Genom att studera föremålsvärlden under RJÅ med ett hybridiseringsperspektiv och ett encounters-perspektiv kan man spåra inter­ aktion mellan kultur­grupper och se hur denna interaktion manifesteras i föremåls­ världen. Min egen uppsats17 gör ett sådant försök i form av en studie av boplats­ material. Den visar på att inte enbart kon­takter före­kommit (ett väldigt oproblematiskt ställnings­tagande) men att denna kontakt manifesterats olika på olika platser och säkerligen utifrån olika lokala förhållanden. De direkta import­föremålen är svåra att hitta och spåra i boplats­materialet men där den förekommer (oftast i form av glasskärvor eller Solidusmynt) är det relativt meningslöst att beskriva dem som importer då det säger väldigt lite om hur de har använts i sin kontext.18 I förhållande till resten av Sverige är Öland synnerligen rik på import­föremål av Romersk karaktär. Möjligen är det endast Gotland som har en större mängd sådana föremål. Lund-Hansen räknar upp 28 fynd­platser för import­föremål och ett 30-tal olika föremål, här räknas inte glaspärlor eller mynt.19 Ofta separeras mynten, glasen och metall­föremålen i studier.20

Öländska statyetter

Statyetter från Romersk Järnålder har fått en nästan styv­ moderlig behandling över hela Europa och nära östern och sällan disku­terats i akademiska arbeten. Få större över­gripande studier har publicerats, få musei­ samlingar likaså. De diskussioner som gjorts har gene­ rellt syftat till att publicera och beskriva dessa före­mål.21 Väldigt få studier som behandlar mate­rialet i ett annat perspektiv än som kurio­ sitet eller proble­matisk fynd­­grupp ofta utan kontext. 17  Wolfbrandt Palm 2020. 18 ibid. 19  Lund-Hansen 1987, 444f. 20  Se ex. Hagberg 1978, Herschend 1980, LundHansen 1987. 21  Jmf. Hagberg 1978; Lund-Hansen 1987, 228; Treister 1998; Lafli 2006; Daehner et.al. 2017.

10 Gasten HT 2020

Föremål

Antal

Antal Lokala

Antal Importer

Antal Osäkra

Människor

Djur

Statyetter

19

11

6

2

11

7

Appendix 1

Statyetterna från Romersk Järnålder i Skandinavien

Statyetter i den nordiska järnåldern kan grupperas in i två kategorier: människo­figurer och djurfigurer. Totalt 47 statyetter från RJÅ och FVT som är kända för mig. 21 är från Danmark och 26 från Sverige (mig veterligen finns inga från norskt område). Av de svenska är 19 från Öland, 3 från Gotland, 2 från Västergötland 1 från Uppland, samt 1 från Skåne.22 5 av de öländska statyetterna verkar vara importerade, 3 människo­figurer (SHM 775, KLM 12716 och SHM 1304:1836:26) och 2 djur­figurer (SHM 32794 och SHM 1210). Två figurer saknar digi­taliserade foton och har endast beskriv­its i kata­logerna vagt och kan därför inte prove­ niens­ bestämmas och detta har mig veter­ligen inte tidi­gare heller gjorts (SHM 1304:1828:19 och SHM 1304:1834:61). Antalet statye­tter från Öland varierar stort i litte­ra­turen,23 hittills är den mest om­fattande listan från en magister­uppsats från 201024 där 13 räknas upp. Mina egna studier har komple­ tterat detta med ytterligare 5 som finns i såväl publicerade artiklar som i SHM:s samlingar.25 Av de öländska har 1 statyett blivit funnen vid arkeologisk under­­sökning (KLM onum­ rerad) och är en statyett av en hjort eller tjur funnen på en boplats (Gräsgård 81:1) daterad mellan RJÅ och tidig Ven. Från samma plats kom lös­fyndet av en första tjur­­staty­ett under tidigt 1950-tal.26 En tjur­­staty­ett från Spjutte­ rum (LUHM 21010) som nu förvaras i Lunds Historiska Museum har potentiellt intressant 22  Lund-Hansen 1987, 228; SHM samlingar. 23  Jmf. Arne 1909; Nerman 1943; Stenberger 1946; Hagberg 1979; Lund-Hansen 1987; Rasch 1993; Erlandsson 2010. 24  Erlandsson 2010. 25  Wolfbrandt Palm 2020, Appendix I. 26  ATA dnr. 3319/52; ATA dnr. 2-2849-2011.

proveniens där det nämns att den enligt uppgift kan härröra från en grav.27 Ser man till spridningen av dessa statyetter geografiskt på ön och relaterar dem till andra föremåls­ kategorier uppstår vissa mönster. Flest statyetter har påträffats på öns östra sida än dess västra. Tre områden med hög fynd­ täthet uppstår också, en vid öns sydspets, en vid dess mitt och en vid dess avsmalnande i norr.28 Detta är kanske föga förvånande då det faller inom områden med flera husgrunder, ringborgar och koncentrationer av gravfält. En god korrelation mellan områden täta med hus­­grunder och ring­borgar och platsen för statyett­­ fynden. Två har troliga rums­ liga förhållanden (KLM24067 och KLM onumrerad) till bo­platser och ytter­ligare en (KLM 11967) har trolig boplats­­kontext.29 Mängden statyetter på ett så begränsat område verkar anspela på en viss vikt av fenomenet på ön. Man tycks har importerat ett fåtal och kanske även själva producerat ett flertal.

SHM 8428 Mannen från Himmelsberga

Den första tolkning av SHM 8428 ska ha kommit vid inlämnandet då den beskrivs som en grekisk gudabild.”.30 Den första akademiska behandlingen av statyetten går dock att finna först 1909 av T.J. Arne som beskriver den som en ”barbarisk Jupiter”.31 Han spekulerar över att den är en efterlikning av klassiskt romerska arbeten och daterar den teoretiskt till romersk tid utifrån de närliggande ringborgarna runt fyndet och ett gravfält daterat till Romersk 27  Hagberg et.al. 1991, 374. 28  Wolfbrandt Palm 2020. 29  ATA 2011; Nerman 1943. 30  Gethe 1889. 31  Arne 1909, 181f.

Möten i periferin

Figur. 1. SHM8428. Foto: Statens Historiska Museum 2001

Järnålder Långlöt 210.32 Efter detta har så vitt jag kunnat hitta, ingen behandlat SHM 8428 enskilt men flertalet studier har behandlat statyett­materialet som grupp.33 Himmelsberga-mannen är relativt väl­ bevarad. Den är ca 11 centimeter hög och gjuten helt i brons. Kroppen är separerad från armarna som gjutits var för sig för att sedan nitas fast på överkroppen. Huvudet är väl detaljerat med markerade ögon, stora ögonbryn och en tydlig frisyr där håret tydligt streckats (se fig. 2). Om mannen burit ett skägg eller inte är svårt att avgöra då ansiktet är väldigt ärgat. En mustasch ser dock ut att ligga under den markerade näsan. Figuren är naken och har inte några tydliga spår av kläder. Den vänstra armen har ett mindre brons­bleck fäst vid handleden som också är genomborrat av en nit. Handen hålls framför över­kroppen och kan möjligen ha hållit i ett föremål som nu saknas. Högra armen hänger bredvid över­ 32 ibid. 33  Se Hagberg 1978, 17ff samt där citerad litteratur; Erlandsson 2010.

11

kroppen och slutar i en hand som tydligt ser ut att ha hållit i ett föremål. Fötterna är bara och vid den vänstra ankeln finns ett grunt hål som troligen gjutits tillsammans med figuren. För övrigt ser figuren inte särskild sliten ut och de flesta drag är fortfarande tydliga och synliga, endast dolda av ärgningen av metallen. Platsen som SHM 8428 hittades vid lokali­ serades undre den senare delen av Ulf Erik Hagberg och finns idag registrerad i FMIS som Långlöt 117:1. Platsen är en del av ett hårt brukat åkerlandskap tomt på registrerade fornlämningar inom en 300 meters radie. 300 meter åt öst ligger gravfältet Långlöt 210 som undersöktes 1969–1973.34 Åt nordväst till sydväst ligger tre olika komplex av stensträngar och husgrunder (Långlöt 126, 44 och 14). Dessa ser ut att vara nerplockade i den del som vetter åt de åkrar som fyndplatsen för Himmelsberga-mannen ligger. Troligen har dessa boplatser sträckt sig in över detta område. Detta stöds av en karta över området från 1825 där åkrarna ser ut att vara fläckade med rösen och icke odlade ytor som kan antyda att stensträngar tagits bort där. I ett större perspektiv ligger fynd­ platsen för Himmelsberga-mannen utanför kluster av importföremål och gulddepåer. I en magister­ uppsats från 2010 visas en koppling mellan statyetter och deponeringar av guld­ föremål och vapen­utrustningar.35 Där syns även mönstret att de guld­depåer med datering i RJÅ överens­stämmer mer med statyetter än de med FVT dateringar.36 Himmelsbergamannen ligger i närheten av två större gulddepåer ca. 3 kilometer åt nordväst och en annan statyett (SHM 2871) 5 km sydväst. Ca 1 kilometer söder ut finns fyndet av ett beslag av romersk eller provensal romerskt ursprung till ett metallkärl (SHM1304:1836:3).

En (o)lokal historia

Det som oftast efterfrågas i studier av dessa föremål är hur de har använts och vad det är för personer som är avbildade. Dessa frågor är 34  Rasch et.al 1991. 35  Erlandsson 2010 fig.5, fig.7. 36  Erlandsson 2010, 16, fig. 5, fig. 6.

12 Gasten HT 2020

Figur 2. SHM 1985:1847:7. Notera den vänstra armen i relation till den högra

Figur 3. Hercules-statyett. Nr 75 i Durham 2012. Foto: Museum of London

svåra att besvara och diskutera då föremålen som nämnts, saknar säkra slutna kontexter. Dessutom är frågan huruvida de avbildar gudar, maktinnehavande människor, symbo­ liska representationer etc. nästintill omöjlig att svara på. De här behandlade statyetterna bär många likheter med SHM 8268:2 som också är en upp­rätt mansfigur som troligen burit före­mål i händerna. Båda har liknande uttryck i hur armarna hålls med vänster fram­för kroppen och höger vid sidan av den. Paralleller med en Gallisk statyett från det första år­­hundra­ det e.v.t (nr 85 i Musée Départemental de l’Oise, Frankrike) som bär en sköld i en arm positio­nerad på samma sätt som SHM 8268. Båda är till­synes nakna och håret är återgivet på samma sätt med en bena som delar håret i mitten. Även likheter ser man i jäm­förelse med SHM 1985:1847:7. Denna lilla statyett före­ställande en sittande mans­ figur hitta­ des som del av en depå i centrum av Moss­ berga ring­ borg (Högs­rum 84:1) under slutet av 1700-början av 1800-talet. Den är först omskriven och av­bildad 1822 i Sjöborgs samlingar37 och av Abraham Ahlquist.38 I akademiska sammanhang har den disku­ terats av Ture J. Arne,39 H. Friis40 och Mårten Sten­berger41 som bidrar med skilda tolk­­ningar på funk­tion och da­tering där Friis menar på att det är en ryttar­­figur från 600-talet f.v.t. medan Arne menar att den kan fungerat som fält­tecken och bör till­höra RJÅ. Även Sten­ berger sluter sig till denna da­tering men är för­siktig med funktion. Likt SHM 8428 är armarna fast­nitade och inte gjutna med figuren. Den är ihålig och har ett cirkel­runt hål i buken där den för­mod­­ligen varit fäst vid något före­mål med en nit. Vid tiden för fyndet ska figuren ha burit ett spjut i högra handen som föll sönder när den togs upp (SHM 1985:1847:7). En väldigt intressant aspekt med figuren som note­rades av Friis är 37  Sjöborg 1822 fig. 221. 38  Ahlquist 1825, 212. 39  Arne 1909, 182. 40  Friis 1928, 43f. 41  Stenberger 1933, 246ff.

Möten i periferin att höger och vänster arm inte verkar vara till­ verkade sam­tidigt. Vänster arm, menar han, är ett senare tillägg eller repa­ration då den verkar illa passad till resten av figuren. Den är såväl tunnare som längre än höger och verkar vara sämre anpassad till resten av kroppen samt över­gången mellan arm och skuldra.42 Detta syns relativt tydligt i figur 2. Tillsammans med statyetten fanns fyra andra före­mål som målar upp en väldigt intre­ s­sant bild av bruket av staty­etten. Abraham Ahlquist är den enda primär­källan för fynd­­­ omständigheterna:

13

Deponeringen är i sig intressant både i och med vart den återfanns och med vilka andra föremål som den på­ träffades med. Själva depån tycks ha ett tidsdjup där en neolitisk sten­yxa figurerat. Statyetten associeras med en lansspets och en holkyxa, samt med en dräkt­ nål – tre lokala föremål, samt med en äldre stenyxa. Frågan bör ställas huruvida den över­ huvud­taget tolkats som det vid depo­neringen och om den sågs som lokal eller främmande. Staty­etten bör även den ses som äldre i sin depå med tanke på repa­rationen som ut­förts. Den kan möj­ligen (p.g.a repa­rationen av ena armen) ha haft en rela­tivt lång livs­längd innan depo­nering och ha till­verkats under RJÅ. Lik­ heterna med SHM 8428 i form av de fastnitade armarna pekar på en snarlik datering. Trots de yttre likheter som SHM 8428 och SHM 1985:1847:7 verkar dessa föremål ha brukats på olika sätt och kanske även under olika lång tid. Där SHM 1985:1847:7 depo­ nerats med flera andra föremål i en monu­­ mental konstruktion, verkar SHM 8428 komma från en mindre kontext. Kanske till­

hör den en bo­plats eller ha deponerats ensam i rela­ tion till det intilliggande grav­­ fältet. Himmelsberga-mannen bör med dessa jäm­ förelser anses som en produkt av en lokal hant­verks­­tradition men brukats på möjligen väldigt olika sätt och kanske även fungerat i olika rumsligheter. Kastar man ut nätet bredare och jämför med materialet från romerska Britannien kan man börja diskutera vissa likheter. Närmare 1200 statyetter finns registrerade och består av såväl kontinentalt som lokalt producerade former.44 Paralleller går att se i den mest påfallande unika egen­ skapen hos Himmelsbergamannen: brons­­­blecket på vänster arm. Detta har inte setts på någon annan statyett i Skandi­ navien som jag kunnat spåra. Däre­mot på­ minner detta brons­bleck om Herkules staty­ etter av romerskt ursprung i Stor­britannien. Herkules-statyetter var vanliga i brittiska områden under romersk kontroll under det första år­hundradet e.v.t och före­kommer där fram till ca. 300-talet. Totalt har 35 Hercules figu­riner hittats och det är den andra mest vanligt före­­kommande staty­etten förestäl­ lande man­ liga gudomar. Herkules har stor geo­ grafisk sprid­ ning med en viss koncen­ tration i södra Britannien. Sprid­ ningen av Herkules-statyetter verkar vara koncen­­trerade kring urbana om­råden och till viss del mili­tära an­läggningar. Endast en staty­ett är funnen i en religiös kon­text. Hercules var även en popu­ lär gudom för lokala kulter kring medel­­havet så popu­lariteten för statyetter av denna lär ha varit relativt hög.45 Ett vanligt förekommande element hos dessa staty­etter är att de ofta står i lik­nande posi­tioner med brett avstånd mellan benen, ena armen upp­ lyft med ett vapen (ofta en klubba) och andra armen fram­för kroppen med ett lejon­skinn draperat över under­armen. En andra parallell går att se med Merkuriusstatyetter. De paralleller som jag hittat har lik­nande håll­­ning som den öländska med ett klädes­­plagg, en mantel eller liknande drape­rad över vänster under­arm som hålls böjd fram­

42  Friis 1928, 43. 43  Ahlquist 1825, 212.

44  Durham 2012. 45  Durham 2012, 4.4.1; Sharpe 2017, 331f.

Under en större sten, nästan i centern af borgen, äro följande jord­ fynd uptagne […]. Äfwen funnos en metall­nål, af 4 tum 8 lin. Längd, med rörlig ring, och 2:ne laspetsar af jern 12 tum långa, den ena spetsig, den andra med twär udd, liknande huggjern. – En stridsyxa af en fin­kornig grå­grön stenart, genom­borrad midt på med ett hål af en tums diameter.43

14 Gasten HT 2020 för över­kroppen. Detta klädes­plagg är fäst vid axeln och faller ner längs kroppen och upp över armen. På den mer stili­serade statyetten46 är fästet vid axeln sparsamt åter­skapat och fokus tycks ligga på att visa drape­ringen över under­ armen.47 Även Hermes/Mercurius-statyetter verkar ha varit de mest vanligt före­kommande under Romersk kejsartid kring Medel­havet, med samma dra­perade tyg­stycke.48 Ett dra­ perat tygstycke över vänster arm är ett vanligt attribut hos flera romerska staty­ etter som av­bildar gudar.49 Liknande material har på­ träffats i Gurzuf-passet på Krim­halvön date­ rade mellan 100-talet f.Kr – 100-talet e.Kr visar i flera fall detta attri­but på staty­etter före­ ställande Hermes, Dionysos m.fl.50 Ser man till SHM 775 (eller Venus från Össby som den också är benämnd som) kan man se viss likhet i attri­­butet med den draperade tygstycket över vänster arm med bronsblecket. SHM 775 är dock inte lokalt producerad utan bör till­höra ÄRJÅ och lär vara tillverkad på konti­nenten och impor­terad till Öland under 200-talet.51

Konsten att göra ditt till mitt

Tidigare har statyetter tolkats som antigen kultbilder där lokala gudomar avbildats med romerska förlagor. Eller som statyetter som efter­liknats eller helt imiterats av romerska för­lagor. Båda dessa kan möjligen vara sanna. Ofta är det bruket som varit av intresse, vad är det för figurer och vad har de använts som? Dessa är intressanta frågor men när, som är fallet på Öland, kontexten inte räcker till stannar ofta intresset upp vid att visa dem som ekon av konti­nenten. Ser man till utseendet av SHM 8428 kan man se aningar till likheter med konti­nentala statyett-traditioner. Även i det attribut i form av brons­ blecket som är trätt kring vänster arm. Möjligen är detta en lokal vari­ation av ett hängande stycke (tyg? skinn?) lik­nande de i fig. 4. SHM 1985:1847:7 visar att före­målen 46  Nr 219 i Durham 2012. 47  Durham 2012. 48  Barr-Sharrar 2017, 259f, fig. 13.3. 49  Jmf. Treister 1998, 69, 75ff. 50  Triester 1998. 51  Lund-Hansen 1987, 444.

även brukats under en längre tid och även reparerats för att sedan depo­neras med andra före­mål med något gemen­samt värde. Depån som SHM 1985:1847:7 påträffades i är oerhört intressant och förtjänar vidare studier med sina föremål som verkar visa på ett enormt tids­ djup och omtolkning av en neolitisk stenyxa till­­sammans med 2-400-tals föremål. Öland har i sitt perifera läge (i relation till konti­nenten) fått ett större inflöde av såväl romerska före­mål som idéer. SHM 8428 bär på olika influ­enser och olika drag som till viss del påminner om Statyetterna har haft uppenbart lokala bety­ delser och verkar ha brukats på olika sätt. De bär tydliga influenser i sin ut­form­ning från konti­nental Europa och kan även i viss mån ha brukats på samma sätt (i husaltare eller som representationer av gudom­lig­heter) men detta är högst oklart. Den käll­kritiska proble­ matiken är påtaglig och frågan om hur före­ målen depo­nerats och hur länge de använts bör ses på med sund skepticism. Jag vill mena att dessa bilder är värda djupare studier och i sådana djupare studier kan man se, inte bara ett efter­liknande eller inspiration, utan också en tolkning och ett urval av olika attribut och egenskaper. Dessa före­mål bör kanske varken behandlas som imi­tationer eller helt unika, de är lite av båda. Detta ser man speciellt i Himmelsberga-mannen som möj­ ligen kan ha inspi­­rerats av ett romerskt bild­ bruk, men sam­tidigt finns såpass klara lokala tillägg och förän­dringar att man har svårt att argu­men­tera för att det handlar om direkta imi­tationer. Dessa föremål bör placeras in i en större kon­text av kultur­ut­byten och adap­ tion som tycks varit särskilt intensiva under den tidiga järn­ ålderns Skandinavien. Staty­ etterna som här beskrivits tycks vara hybrida före­mål där lokala tradi­tioner och främmande före­mål och bild­språk mötts. Vidare studier kan säkert bidra till en nyan­serad för­ståelse för hur främ­mande element, inte enbart efter­ liknats, utan an­passats och omtolkats i sina nya sammanhang.

Möten i periferin

Referenser

Arne, T. J., 1909. Några i Sverige funna bronsstatyetter af barbarisk tillverkning. Fornvännen 1909. Ahlqvist, A., 1825. Öland’s historia och beskrifning af Abraham Ahlquist ... 2 delen. 1 bandet. Med 15 plancher. Calmar 1825. Berg : Ahlquist. Kalmar. Barr-Sharrar. B., 2017. Assertions by the Portable: What Can Bronze Statuettes Tell Us about Major Classical Sculpture? In: Daehner, J., M., Lapatin, K. & Spinelli, A., (eds.). (2017) Artistry in bronze: the Greeks and their legacy: XIX International congress on ancient bronzes. J. P. Getty Museum Getty Conservation Institute. Los Angeles. Cavka, M. 2015. Terra sigillata i Skandinavien. Handelskontakter och handelsvägar. Kandidatuppsats i arkeologi (Seminar paper). Lund. Daehner. J.M., Spinelli A., Lapatin K., 2017. Artistry in Bronze: The Greeks and Their Legacy XIXth International Congress on Ancient Bronzes, Getty Publications. Denninghaus, F-N. 2019. Arrangement of space inside Ölandic ringforts A comparative study of the spatial division within the ringforts Eketorp, Sandby, and Ismantorp. Master Thesis. Lund University. Durham, E., 2012. Depicting the gods: metal figurines in Roman Britain. Internet Archaeology, (31). Internet Archaeology, 2012, Issue 31. https:// intarch.ac.uk/journal/issue31/durham_index.html Erlandsson, K.-O., 2010. Öländska centralplatser under romersk järnålder och folkvandringstid. Master Uppsats Linné Univerity. Kalmar Ekengren, F., 2009. Ritualization - hybridization fragmentation: the mutability of Roman vessels in Germania Magna AD 1-400. Dissertation. Lund University. Lund Fernstål, L. 2003. Where Different Waters Met. Aspects on the Apollo Grannus vase and its position near Sagån in the province of Västmanland. Current Swedish Archaeology, Vol. 11, pp. 25-44. Fischer, S. 2017. The material culture of 5th century returning veterans. In: Fabech, C. & Näsman, U. (eds). The Sösdala Horsemen and the equestrian elite of fifth century Europe. Jutland Archaeological Soceity. Friis H.J. 1928. Den lille bronzerytter fra Vipetorpsborg (Öland). Fornvännen. Gethe, C. 1889. Fornfynd. Kalmar. 28 Januari. s.1. https://tidningar.kb.se/2748542/1889-01-28/ edition/145317/part/1/page/1/?q=kalmar%20for nfynd&newspaper=KALMAR&from=1889-0128&to=1889-01-28 Green, M.J., 2004. An archaeology of images: iconology and cosmology in Iron Age and Roman Europe, London: Routledge. Hagberg, U.E., 1978. Öland during the iron age and early middle ages. I: Näsman, U. & Wegreaus, E., (ed.). Eketrorp – Fortification and settlement on Öland/Sweden. The Setting. Stockholm. Hedeager, L., 1979. A quantitative analysis of Roman imports in Europe north of the Limes (0400 A.D.), and the question of Roman-Germanic Exchange. In: Kristiansen, K., Paludan-Müller, CA. & Nordbladh, J., New directions in Scandinavian archaeology, Lyngby. Herschend, F., 1980. Två Studier i Öländska

15

Guldfynd. I – Det myntad guldet. In: TOR XVIII. Uppsala. Pp. 33–194 Hjørungdal, T., 2007. Far beyond the frontier: Creolizing the Cauldron Grave Horizon of Iron Age Medelpad, northern Sweden. In: Larsson, L. et al., 2007. On the road: studies in honour of Lars Larsson, Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Pp. 270-275 Kaufmann-Heinimann, A., 2017. Function and Use of Roman Medium-Sized Statuettes in the Northwestern Provinces. In: Daehner, J., M., Lapatin, K. & Spinelli, A., (eds.). Artistry in bronze: the Greeks and their legacy: XIX International congress on ancient bronzes. J. P. Getty Museum Getty Conservation Institute. Los Angeles. Kienrnan, P. 2020. Roman Cult Images: The Lives and Worship of Idols from the Iron Age to Late Antiquity. Cambirdge University Press. Lafli, E. 2006. Statues et statuettes en bronze de Cilicie avec deux annexes sur une main dolichénnienne de Commagène et les figurines en bronze du Musée de Hatay. British Archaeological Reports, International Series 1584. Oxford: Archaeopress, 2006. Lund Hansen, U., 1987. Römischer Import im Norden: Warenaustausch zwischen dem Römischen Reich und dem freien Germanien während der Kaiserzeit unter besonderer Berücksichtigung Nordeuropas, Köbenhavn: Det Kongelig nordiske Oldskriftselskab. Nerman, B., 1943. Tjurbilden rån Källa sn. Öland. Fornvännen. Pp. 303–308. http://kulturarvsdata.se/ raa/fornvannen/html/1943_303 Rasch, M. 1993 ‘Bronstjurarna från Solberga by : unik fyndgrypp från romersk järnålder. Arkeologi i Sverige. Fornminnesavdelningen, Riksantikvarieämbetet N.F. 2. Pp. 73-75 Sharpe. H., 2017. The Paramythia Bronzes: Expressions of Cultural Identity in Roman Epirus. In: Daehner, J., M., Lapatin, K. & Spinelli, A., (eds.). Artistry in bronze: the Greeks and their legacy: XIX International congress on ancient bronzes. J. P. Getty Museum Getty Conservation Institute. Los Angeles. Stenberger, M., 1933. Öland under äldre järnåldern. En bebyggelsehistorisk undersökning. Ger. Summ. KVHAA. Stockholm Stenberger, M., 1946. Djurfigurer från Äldre Järnåldern. Fornvännen 1946. Pp. 147-165. http:// kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1946_147 Sjöborg, Nils Henrik 1822. Samlingar för Nordens fornälskare [Del 1] Samlingar för Nordens fornälskare, innehållande inskrifter, figurer, ruiner, verktyg, högar och stensättningar i Sverige och Norrige, med plancher, tomen I. På archäologiska sällskapets kostnad och förlag, af N.H. Sjöborg .... Stockholm, tryckte hos Fr. B. Nestius, 1822.: (Nestius : Hörberg Treister, M. 1998. Zum Fund der Bronze- und Silberstatuetten im Heiligtum auf dem Gurzuf-Paß.

Otryckta källor

ATA. 2011. 32-2849-2011. Wolfbrandt Palm, F. 2020. Insular Encounters. Masteruppsats i Arkeologi. Göteborgs Universitet. Göteborg.

16 Gasten HT 2020

Kustens kastaler exklusiva för Östkusten? Adam Engvall

I

den region inom den skandinaviska halv­ ön som idag är känt som Sverige sker flera olika politiska beslut och händelser under 1100-talet som inte bara skulle påverka invå­ narna i dess samtid utan även flera gene­ rationer efter det. Under 1100-talet sker näm­ ligen en stor sam­ hälls­­ förändring över hela Skandi­navien, som på flera sätt närmar sig det konti­ nentala Europa. Ini­ tialt tänker de flesta på kyrko­byggnationen vilket är riktigt, däremot innebär denna samhälls­­ förändring mer än ett religions­ skifte och kyrko­­ bygg­ nationer utan även statens fram­växt och ut­ veck­ lingen av den inter­ nationella handeln.1 Mycket av förän­ dringarna kan härledas till den kristna världens ideal som insti­tutiona­ li­seringen och förän­dringen från ett tidi­gare släkt­baserat sam­hälle till ett sam­hälle baserat på klass.2 Kort samman­fattat går det att intyga att 1100-talet är en innehålls­rik period där mycket händer på ett stort område. 1100-talets stora samhälls­ förändring kommer i denna artikel belysas genom utvecklingen av försvar där framför­allt kastalerna kommer lyftas fram. Vad är då en kastal? Kort sagt definieras det som ett medeltida försvarstorn, men av många anledningar är diskussionen om kastaler mycket mer komplex än så. Kastaler karaktäriseras ofta av sin närhet till kyrkor, vilket gör deras tolkningsbild svår eftersom de oftast är äldre än kyrkorna. Flertalet av kastalerna i Sverige finns framförallt bevarade på Gotland där många av dem går att se, 1  Blomkvist 2010, 82. 2  Hansson 2006, 28.

antingen hela eller som ruiner. Nationellt finns det en stor spridning med kastaler från Jämt­land i norr, till Skåne i söder. Kastaler finns oftast i närheten av kyrkor och/eller vatten­ drag. En koncentration av kastalerna går att urskilja på Sveriges östkust där platser med kastaler under slutet av medel­ tiden utvecklades till borgar. Exempel på sådan utveckling finns i Tre kronor, Stockholm, Borgholms slott på Öland och Kalmar Slott. Utanför Sverige finns kastaler även i Dan­ mark, i synner­het Born­holm, på Åland och i Norge. På Sveriges västkust finns enligt min kännedom inga bevarade kastaler eller större studier angående kastaler. Undantaget i detta fall finns från staden Kunga­hälla vid dagens Kungälv där uppgifter om att ett försvarstorn eller kastal har funnits.3 Dessvärre kan det utan arkeologisk undersökning eller en tydligare avbildning inte sägas vad det rörde sig om. Hur kan det då förklaras att västra Sverige har en sådan total avsaknad av kastaler till skillnad från den östra? Anledningen är inte att västra Sverige var mindre utvecklat eller inte lika utsatt för denna samhälls­förändring. Förklaringen kan nog ligga i att Östersjön under denna tid var ett område som inte bara hade en eskalerande handel utan också var en turbulent miljö som innehöll pirater och korståg. Avsaknaden av kastalerna på västkusten behöver nödvändigtvis inte betyda att det inte hade samma efter­frågan på försvar där utan kan dels vara följden av färre under­ sökningar om kastaler, annorlunda byggnads­ 3  Ekroll, i tryck.

Kustens kastaler - exklusiva för Östkusten? material eller kunskaps­ brist. En ytter­ ligare tanke kan vara att det riddar- eller krigsideal som i övriga Europa var lockande för över­ heten kom till Gotland tidigare som en följd av det idé­utbytet som pågick som en konsekvens av den utökade handeln och korstågen.

Byggnadsmaterial

På Gotland är byggnads­­materialet på kastal­ erna oftast kalk­sten eller sand­sten, en produkt som är väldigt lokal på ön och därför väl­digt nära till hands. Trots denna närhet till sten­ brott krävs även en kunskap om att arbeta med sten. Under medeltid fanns kunskapen om att arbeta i trä i regel hos varje bonde. Det finns däremot en stor nackdel att bygga i trä, då det är lätt­antändligt och betydligt lättare att förstöra.4 I dokument från Henrik ”Lejonet” av Sachsen? eller Henrik av Lettland nämns att murare lånades in från Gotland för att upp­ föra borgen Yxkull. Genom det dokumentet står det klart att den kompetensen fanns på 4  Hansson 2011, 14.

17

Gotland vid den tidpunkten.5 Orsaken till att kastaler i sten återfinns på Gotland och att den kompetensen fanns där, är förmodligen en konsekvens av handel och idéutbyte. Den gotländske historikern Nils Blomkvist menar att detta beror på en arbetskraftinvandring till Gotland där individer med rätt kompetens grundade hantverks­skrån och anlitade sten­ huggare. Denna invandring omfattade även arbetsgrupper till gårdar.6 Kastaler byggda i trä är dessutom svårare att åter­finna arkeo­ logiskt eftersom de är upp­byggda av organiskt material och tenderar att förmultna. Trä­ kastaler före­kommer i Norge men hur vanligt kastal­­bygget varit är osäkert efter­som majo­ riteten är kända genom historiska källor och endast ett fåtal fram­ kommit genom arkeologiska under­sökningar. Proble­matiken där har även varit arkeo­ loger som tolkar kasta­ lerna till något annat. Detta beror på att forskningen tolkat det medeltida Norge som ett egalitärt samhälle där inget behov av försvars­torn fanns. Denna tolkning har dock på senare tid börjat kritiseras.

Storgårdar på Gotland

På Gotland finns en liknande tolkning över kastalernas förflutna vilket gör att de blir svår­ placerade i den rådande historie­beskrivning. I periferin till diskussionen om kastalerna har det även, under en längre tid, pågått en diskussion om huru­vida stor­gårdar exis­terat på Gotland eller inte. På Gotland finns det nämligen inga skriftliga källor som pekar på att det har funnits en adel på Gotland och några svenska ämbets­män fanns inte placerade där under medel­tiden.7 En av flera som debatterar för stor­ gårdars existens är Anders Andrén, professor emeritus vid Stockholms Universitet. Andrén lyfter fram flera intre­ssanta argu­ment för stor­ gårdars existens på Gotland. Innan vi går in på det mer krävs ett för­tyd­ligande. Detta gäller defi­nitionen av storgårdar. Stor­ gårdar på Gotland skiljer sig avsevärd från de storgods som fanns i andra delar av Sverige Bild 1. Sundre. Foto: Olivia Gustafsson 2020.

5  Yrwing 1978, 123. 6  Blomkvist 2010, 82. 7  Yrwing 1978, 89.

18 Gasten HT 2020 där en ägare hade kontroll över flera gårdar.8 På Gotland finns, som tidigare nämnt, ingen tydlig dokumentation över att en adel har existerat på ön. Däremot menar Andrén att indikationer som talar för stor­gårdars existens finns hos de ”aristokratiska uttryck” i olika kyrkor. Andrén förklarar ”aristo­ kratiska uttryck” som karaktärs­ drag där spår av en donator finns i kyrk­byggnaden. Dessa uttryck ter sig på olika vis men är framförallt vanliga i södra Skandinavien. På Gotland finns dessa uttryck i ett fåtal kyrkor. Dessa inkluderar kyrkor som Follingbo som har ett bevarat galleri, Hablingbo med ett extra fönster, Halla med en eventuellt markerad tornvåning samt Hejnum med en högt sittande dörr i tornet.9 Ett ytter­ligare argument som Andrén presenterar är likheten mellan flertalet/en del socken och gårds­namn. Detta talar för att en storgård med samma namn som socknen troligen låg bakom upp­förandet av kyrkan. Andrén menar alltså 8  Andrén 2009, 41. 9  Andrén 2010, 39 & anf litteratur.

att storgården och kyrkan haft samma namn men när sockenbildningen först i ett senare skede ägde rum, ändrades socknens namn för att undvika förväxling med storgården. I sin artikel från antologin saga och sed från 2009 beskriver Andrén fem olika scenarion för hur det skulle kunna gått till. 1: Namnet på socknen markerar ett kollektiv istället för storgården, vilket kan kopplas till socken­namn med ändelsen -bo, som gården Barlingi – Barlingbo, gården Fardlinge – Follingbo och Kräklings - Kräklingbo. Denna typ av sockennamn är tidigast belagd från en grav­sten daterad 1296 som nämner Grötlingbo socken. 2: En ytterligare åtgärd var att storgårdens namn fick ändelsen - gård för att skilja på socken och gård. Detta exempel syns i Hallegård i Halla, Endregård i Endre samt Sande­gården i Sanda. Denna distinktion ses i grav­stenar under 1200 – 1300 -tal. 3: Storgårdens namn ändrades till kyrkbyn eller kyrkobyn för att skilja på gård och sockennamnet, Detta finns skriftligt belagt när det finns dubbla benämningar på samma person som i ett dokument från 1400-talet nedtecknar som Olof Etelhem men vars sigill nämner Olof Kyrkeby. 4: Storgården omvandlades till en prästgård. Förmodligen är prästen i den nya socken en familjemedlem inom den tidigare storgården. Omvandlingen till prästgårdar är något som sker under 1200-1300 tal. 5: Den tidigare storgården har delats itu vilket ledde till att nya namn till­föll på de nya par­ terna. Det är förmodligen förklaringen till varför flera kända gårdsnamn finns belagda på medel­tida gravstenar samt inskrifter under en tid då sockennamn inte existerade. Socknar där denna typ av namnskifte kan vara aktuellt är Alskog, Anga, Garda, Ekeby och Sundre.10

Bild 2 . Kastalen i Gammelgarn. Foto: Olivia Gustafsson 2020.

10  Andrén 2010, 35ff.

Kustens kastaler - exklusiva för Östkusten?

19

Det är till denna storgård som Andrén även vill koppla kastalerna till. Kasta­ lerna bygg­ des av storgårdens innehavare för att skydda gård och kyrka i en tid när Östersjön var en orolig plats där både plundringar och människorov förekom. En annan forskare som för en liknande åsikt är arkeologen Ola Kyhlberg, som menar att kastaler byggts för att överheten skulle kunna uttrycka sin makt i ett samhälle som blev mer polariserat med fokus på individuell makt, inflytande och kapital. Eftersom kastaler byggdes i en tid när de flesta hus på Gotland är byggda i trä måste kastalerna i sten utmärkt sig i landskapet.11 Trots Andréns notering om storgårdarna och deras likhet med sockennamnet finns det flera som motsätter sig tanken att kastaler ska vara en del av storgårdarna och att dessa storgårdar ens har existerat. Den forskare som främst har diskuterat emot Andréns åsikter är den förre länsantikvarien på Gotland Tryggve Siltberg. Han hävdar att en sådan stratifiering som Andrén menar fanns med storgårdarna inte fanns på Gotland. Detta vågar Siltberg påstå eftersom det inte finns några skriftliga belägg och att en sådan storgård inte påträffats genom någon arkeologisk undersökning.12 Siltberg argumenterar för att kyrkorna upp­ förts av ett kollektiv exempelvis en bygd eller en föregångare till en socken. Siltberg argumenterar för detta genom att hänvisa att de gotländska kyrkorna i flera fall ligger centralt i socknen. Orsaken till likheten i namn mellan kyrka och storgård förklaras genom att kyrkans namn var en hänvisning till det när­liggande gårdsnamnet.13 Eventuellt kan det även bero på att kyrkan fick namnet efter den gård som bidrog med mest i uppförandet av kyrkan.14 En ytterligare indikation på att det var ett gemensamt uppförande av ett kollektiv vittnar en inskrift i Anga kyrka om. På en kyrkvägg finns det en runskrift som ordagrant nämner alla uppförare vid namn och med hur mycket de bidragit till kyrkobyggnationen.15

En ytterligare fundering av skepti­ kerna till storgårdarnas existens på Gotland, ifrågasätter dem eftersom inga tydliga indikationer eller för den delen spår av storgårdar finns på Gotland.16 Andrén hän­ visar till de många medeltida stenhus som finns bevarade på Gotland och menar att dessa är en indikation på stor­ gårdarnas existens på Gotland.17 De studier som gjorts av stenhusen visar att det är högst osäkert vilka ägarna var och vilka som innebodde dem.18 Sentida källor och de fåtal samtida källor visar ändå på att de var inflytelserika personer. Gustaf Svedjemo förklarar det som att stenhusen visar på att det fanns skillnader i inflytande och ekonomi i det gotländska samhället,19 men att detta inte byggdes på landägande och därför gäller inte konceptet storgårdar på Gotland.20 Samtidigt finns det idag ingenkänd tolkningsbild för kastaler hos dem som inte tror att storgårdar funnits på Gotland.

11  Kyhlberg 1991, 251. 12  Siltberg 2011, 127. 13  Siltberg 2011, 128. 14  Siltberg 2011, 129. 15  Svedjemo 2014, 196.

16  Svedjemo 2014, 194. 17  Andrén 2011, 234. 18  Qviström 1995, 36. 19  Svedjemo 2014, 189. 20  Svedjemo 2014, 195.

Utbredning av kastaler på Gotland

Kastalernas utbredning på Gotland samman­ faller inte i något stort med utbredningen för stenhus på Gotland. De fåtal fall där detta syns är Mynttornet på gården Fardrume i Rute och en nämnd men ej bevarad kastal i Kattlunds i Grötlingbo. Skulle Andréns teori om kasta­ lernas koppling till stor­gårdarna stämma så betyder det att flera av kastalerna till sten­ husen är helt borta och inga spår återstår. Antalet kastaler på Gotland är förvisso oklart och okänt. Flertalet av de påstådda kastalerna är inte undersökta och återstår endast som vaga husgrunder. Av de som står helt bevarade eller delvis bevarade fram­kommer ett mönster med kastalbyggnationer från Lärbro i norr till Sundre i söder. Forskningen är oenig om vilka kastaler som är tydliga men de som nämns i de allra flesta fall är Fröjel, Gammelgarn, Gothem, Hamra, Kräklingbo, Kruttornet (Visby), Lärbro, Sundre, Västergarn och Öja. Gotland är även unikt eftersom det har en

20 Gasten HT 2020 blandning av fyr­kantiga och runda torn på en förhållande­vis liten yta. De runda är i mino­ ritet och inkluderar endast Öja, Sundre och Väster­garn. Traditionellt så har även Hamra inklu­derats i denna grupp men moderna ut­ grävningar av platsen visar på att kastalen är fyrkantig.21 Form­ skillnaden har disku­ terats flitigt inom forsk­ningen och det råder fort­ farande osäker­ het vad den repre­ sen­ terar. Tidigare disku­terades om detta be­rodde på krono­­logiska skill­nader vilket är svårt att säga säkert efter­som bara tre kasta­ler är daterade. Uti­­­från dessa dateringar (Gammel­­garn 1215, Krut­ tornet 1155 och Hamra 1030) kan en stor sprid­­ning av bygg­nationen ut­rönas, men inte mer än så. Anled­ningen till denna form­­ skillnad är osäker men det repre­ senterar troligt­ vis skill­ nader i influ­ enser. Linda Qviström har noterat att det finns flera olika uttryck mellan Stor­sudret och norra Gotland, något som kanske även gäller för kastalerna.22

Slutsats

I artikeln har jag försökt göra en lättare presen­tation av kasta­lerna och varför dessa är svår­ tolkade på Got­ land. Samt gjort en snabb genom­­­­gång av varför dessa saknas på Sveriges väst­­ kust. Kastaler är ett feno­ men som för närvarande inte är ett aktu­ellt forsk­ nings­område varken aka­­demiskt, upp­drags­­ arkeo­logiskt eller inom musei­verk­sam­heten. Detta beror del­vis på att arkeo­logiska rester av kasta­ler är svår­­tolkade. Kasta­ler hamnar även, enligt min person­liga upp­fattning mellan olika forsk­nings­­världar som an­tingen forn­­borgar eller medel­tida borgar, två ämnen som disku­ terats flitigt inom forsk­ningen. Vill ni läsa mer om Got­ländska kasta­ler hän­visar jag till min master­­­uppsats ”Beredskap eller Kapp­­rustning – något om de gotländska kastalerna”. 23 21  Hoffman 2019, 2018. 22  Qviström 1995, 40. 23  Engvall 2020.

Referenslista

Andrén, A. 2010. Vem lät bygga kyrkorna på Gotland I: Saga och Sed 2009: Kungl Gustav Adolfs akademiens årsbok: annales Academiae Regiae Gustavi Adolph s. 31–59. Andrén, A. 2011. Kyrkor och gårdar på Gotland: svar till Tryggve Siltberg I: Fornvännen (106):3 s. 232-235. Blomkvist, N. 2010. Folk och gårdar på medeltidens Gotland I: Gutebygd 2010 Gotlands Hembygdsförbund årsskrift s. 61-127. Engvall, A. 2020. Beredskap eller kapprustning? – Något om de gotländska kastalerna Masteruppsats, Uppsala Universitet. Hansson. 2006. Aristocratic landscape: the spatial ideology of the medieval aristocracy Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Hansson, M. 2011. Medeltida borgar- Maktens hus i Norden Lund: Historisk Media. Hoffman, C. 2019. Arkeologisk undersökning av RAÄ Hamra 11:1 på Hamra Borg (kastalruin) på fastigheten Stora Sindarve 1:12 Region Gotland Lst dnr 431-1700-2018 Arrendus. Hoffman, C. 2018. Arkeologisk undersökning av RAÄ Hamra 11:1 på Hamra St.Sindarve 1:12 samt Hamra s:27 Lst dnr 431-1086-2017. Kyhlberg, O. 1991. Gotland mellan arkeologi och historia: om det tidiga Gotland. Stockholm: Institutionen för arkeologi, Universitet. Siltberg. 2011. Kyrkolokalisering och eventuella storgårdar på Gotland – replik till Anders Andrén I: Fornvännen 106:2 s. 127-132. Svedjemo, G 2014. Landscape dynamics: spatial analyses of villages and farms on Gotland AD 2001700. Diss. Uppsala: Uppsala universitet Yrwing, H. 1978. Gotlands medeltid Visby: Gotlandskonst. Qviström. 1995. Medeltida stenhus på Gotlands landsbygd C-uppsats i medeltidsarkeologi HT 1995, Lunds Universitet. Ekroll (i tryck) The Tower6 conference.

Demoner och dansande jungfrur

21

Demoner och dansande jungfrur Niklas Kärrman

G

enom historien har människor alltid genomgått olika livsfaser. Denna övergång från en fas till en annan har ofta lyfts fram och firats av såväl den nära familjen till samhället i stort, något som ofta haft både en social och en religiös fram­toning, övergångar som idag ofta benämns som passage­ riter. Dessa riter varierar mycket mellan olika kulturer och genom historien även om själva in­delningen av människors faser ofta är desamma, som exempel­vis; att bli tilldelad ett namn, inträde i vuxen­livet och äktenskap. Rester från passage­ riter hittas ofta vid arkeologiska utgrävningar i exempelvis gravar där själva jord­sättningen ofta är en passagerit i sig själv. I den klassiska grekiska kulturen hittar man passageriter både i det arkeologiska materialet och i de skrivna källorna som finns bevarade och detta har lett till att flera passage­riter från denna period är ganska väl förstådda. Perioden innan den klassiska benämns ofta som den arkaiska perioden och denna period är mindre förstådd då både de skriva källorna och det arkeologiska materialet är mindre. Denna artikel ämnar under­söka om det går att använda sig av tidigt arkaiskt arkeologiskt material och senare arka­iska och klassiska antika texter för att på så vis öka förståelsen för passageriter under denna period. Detta kommer göras med vet­ skapen om att dessa antika skrifter ibland är nertecknade hundratals år efter den nämnda tidiga arkaiska perioden. Går det utläsa något från den klassiska tiden som skulle kunna varit aktuell redan under tidig arkaisk tid och hur har denna eventuellt

förändrats, finns det några allmän­ giltiga kultu­rella yttringar som bestått genom tidens förändringar? Vad säger det arkeologiska mate­rialet från tiden och de senare arkaiska skrifterna om hur det var att växa upp i en tidig arkaisk period och vilka passage­­ riter skulle unga människor genom­gå för att ses som vuxna indi­vider? Den grekisk-arkaiska perioden kan ses som en formativ period för det klassiska grekiska sam­hället och genom att studera de före­ gående perioderna finns det möjlighet att skapa en vidare förståelse för de under­ liggande driv­krafter som kom att skapa delar av det klassiska grekiska sam­hället. Mycket av den forsk­ning som gjorts på ämnet har tenderat att fokusera på pojkar och män och det är först under de senaste decennierna som fokus även riktats på flickor och kvinnor i högre ut­sträckning.1 Det går att argu­mentera för att denna tidigare asymmetriska in­rikt­ ning grundats på att det bara skulle ha funnits antika texter som berörde mäns uppväxt, men det finns även antika texter som berör kvinnas uppväxt, som exempelvis i Hesiodos Teogonin, Alkman och Sapfo. De skriftliga källorna i kombination med det arkeologiska materialet gör att det finns en möjlighet att även skapa en bild över hur kvinnans uppväxt kunde ha sett ut. Genom att undersöka både mäns och kvinnors uppväxt och dess passage­ riter finns det en möjlighet att skapa en mer precis helhets­bild över människors uppväxt i det tidiga arkaiska samhället. 1  Smith 2014, 9–10.

22 Gasten HT 2020

Figur 1. Sengeometrisk attisk keramik som visar dansande kvinnor hållande varandra i hand med blombuketter”. Källhänvisning ”Attic Late Geometric hydria. Rome, Villa Giulia 1212. Blech 1982.

Uppväxt i det grekiska området under arkaisk tid

I det arkeologiska materialet från perioden har man hittat barn begravda i de allmänna grav­områdena och i den geometriska kera­ miken går det att se medverkande barn vid begravningar och i olika ritualer. Detta ger en indikation på att barn vid den här perioden hade fått en större symbolisk identitet samt en roll i samhällets rituella aktiviteter i de fram­växande stads­staterna.2 Genom den geo­ metriska keramiken samt i de skriftliga verken Iliaden och Odysséen går det att följa en utveckling som rör flickors och pojkars förebilder, där idealet för pojkar var hjälten som testades mot över­naturliga monster och 2  Langdon 2007, 173–174.

där flickors ideal var bilden av jungfrun som sågs stående i en komplicerad relation till den vilda naturen och till det organiserade samhället.3

Födseln och de första åren

Direkt efter födseln hängdes en olivkvist utanför dörren till hemmet om det hade blivit en pojke och en bit ull om det hade blivit en flicka.4 Något som trotsar denna bild över att flickor och pojkar tilldelas olika attribut är studier av arkeologiska utgrävningar av grav­ platser och ikonografi; där barnens genus inte tycks varit bestämt av dess fysiska kön utan var något som kunde vara flytande utifrån barnets ålder. Från födseln fram till ungefär tre års 3  Langdon 2007, 191. 4  Zaidman & Pantel 1992, 64.

Demoner och dansande jungfrur

ålder får barnet en genusneutral status, något som kan ses i det arkeologiska materialet där gravar tillhörande barn i dessa åldrar inte innehåller några föremål med tydlig köns­ kodad kontext.5

Passageriter

I Grekland under den arkaiska perioden går det att se att den sociala konstruk­tionen bygger på riter för människornas uppväxt­faser från födseln genom ungdoms­utveckling och gifter­mål till döden. Vid sådana passage­riter samlas samhällets invånare för att bekräfta dess roller och värderingar.6 Barn genomgår flera ålders­ identiteter från det att de föds till det att de blir vuxna. Dessa identiteter kan både grunda sig i socialt konstruerade identiteter men också till följd av biologiska 5  Beaumont 2013. 4. 6  Langdon 2007, 173.

23

processer.7 Under 700-talet f.Kr. förefaller en ny identitet växa fram för unga kvinnor som ges ett större utrymme att uttrycka sig, något som åter­speglas i de rika grav­föremål som påträffats i gravar till­hörande dessa. Ett vanligt motiv i sen­geometrisk keramik är jungfrur som dansar ute i naturen, omringade av olika djur och blommor samt hållandes i buketter, något som kan symbolisera fertilitet (figur 1). Dessa scener kan tolkas som en form av fertilitets­passageriter där flickor övergår till kvinnor och är därmed redo för giftermål.8 Under klassisk tid i Grekland genom­gick nyfödda barn en passagerit vid den femte eller sjunde dagen efter födseln, en rit som kallades Amphidromia. Vid denna rit bars det nyfödda barnet i en cirkel runt bostadens härd, denna härd var gudinnan Hestias domän och efter detta placerades barnet på marken i bostaden. 7  Smith 2014, 10–11. 8  Langdon 2007, 188–189.

24 Gasten HT 2020 Denna rit genomfördes för att introducera barnet till hus­ hållet och förbinda det med härden. Vid denna rit skulle fadern antingen acceptera eller förkasta barnet och även ge barnet ett namn. Familjen väntade tills detta tillfälle med att döpa barnet på grund av den höga dödligheten den första veckan efter födseln.9 Även om denna rit finns beskriven från klassisk tid är det inte helt omöjligt att någon liknande passagerit kan ha brukats även under tidig arkaisk tid, då Hestia är känd från Hesiodos.10 Ett annat exempel på passagerit är något som utfördes i Sparta, där flickor från familjerna med högst status utförde Partheneia, en rit som gick ut på att de utvalda flickorna formade en eller flera körer och sjöng och dansade vid olika kult­tillfällen. Vid dessa riter fick flickorna lära sig sam­hällets skapelsemyter och framföra rituella kör­ tävlingar. Fragment av Alkman11 visar på att dessa framträdanden skulle lära ut de feminina idealen och förbereda flickorna för att föda nästa generation. Ofta utfördes Partheneia vid ritualer och firanden som berörde kända unga kvinnor från myterna, som till exempel Helena eller kulten till Dionysos, Dionysos döttrar och Leukippiderna. Liknade ritualer med flickkörer tycks också ha framförts i Thebe. Med denna kontext i åtanke går det att tolka Partheneia som en passagerit från flicka till vuxen kvinna.12 En passagerit som berör pojkar går det att hitta spår av i form av ett antal masker i keramik som åter­ funnits vid arkeo­ logiska utgräv­ningar i Tiryns, daterade till 700- eller 600-talet f.Kr. Dessa har formen av feminina demoner och gorgoner med betar och utstående ögon, dessa masker har kopplats ihop med en arkaisk inskription från Mykene som beskriver en rit där ledare från Perseus­ kulten skulle vara domare till föräldrar i staden. Det har teoretiserats att dessa kvar­ lämningar rör en passage­rit där pojkar blev hotade av personer som bar maskerna före­ 9  Zaidman & Pantel 1992, 64. 10  Hes. Th. 453. 11  Alcm. Frr 1; 3. 12  Calame 2009, 6.

ställande feminina demoner och skulle ha blivit tvingade att strida mot dem med hjälp av en skära, ett verktyg som användes vid offer, halshuggningar och kastreringar. Liknade sådana masker har även påträffats vid Artemis Orthia-helgedomen i Sparta. Orthia var ett skydds­helgon för spartanska pojkars uppväxt och mognad. Masker har använts i många kulturer för att ikläda sig en annan identitet och genom detta skrämma barn. Denna passage­rit passar väl in med beskrivningen av pojkar som skulle jaga och efter­sträva idealet som en hjälte genom att besegra feminina demoner och att de efter detta var redo att lämna det kvinno­dominerade hemmet för att på så vis kunna träda in i vuxen­livet.13 Pojkars passageriter är svårare att identi­ fiera från den här tiden och förutom det ovan nämnda exemplet verkar det inte finnas så mycket mer bevarat. Varken grav­ skicket eller kera­miken tycks avslöja några speciella identitets­variationer mer än prövningar ute i naturen i form av jakt, för att på så vis förtjäna att ses som en socialt mognad man. Flickors avtryck gällande passage­ riter är tydligare i det arkeologiska materialet där de både har lämnat efter sig rika grav­föremål och ikono­ grafisk representation. Förmodligen därför att flickor sågs som en utsatt grupp i de lokala samhällena i det grekiska området, en utsatt grupp som måste kontrolleras av de vuxna i samhället både vad det gäller sexualitet och identitet.14

Ungdomen

Utifrån utgrävda gravar på flera platser i Grekland kan man se att tonåringars genus blir viktigt då man placerar gravgåvor med en tydlig genus­markerad kontext, såsom till exempel vapen i pojkgravar och väv­verktyg i flickgravar.15 Från omkring sju års ålder verkar det vara vanligt att barnen skulle vara med och hjälpa sina föräldrar i deras arbete, där barnen fick ikläda sig rollen som lärling och allteftersom också börja producera liknande 13  Langdon 2007, 174–175. 14  Langdon 2007, 174. 15  Langdon 2013, 2.

Demoner och dansande jungfrur varor som deras föräldrar.16 Under järn­åldern går det att se i det arkeologiska materialet i gravar tillhörande flickor i åldrarna från ungefär tio års ålder fram till cirka arton års ålder att en ny material­kultur började växa fram med genus­ specifika föremål. Dessa föremål varierar från dockor, stövlar och små kistor i keramik till hårnålar gjorda i brons, silver, elektrum och guld. Dessa objekt kan ses som föremål som signalerar övergången från jungfru till vuxen kvinna som skall gifta sig, där exempelvis en kista kan ses som något en nygift kvinna tar med sig till sitt nya hushåll och hårnålen som kan representera flickors förändrade identitet genom skinande metall och nya hår­uppsättningar som drar till sig upp­märksamhet, något som kan representera en nyvunnen sexualitet och fertilitet.17

Det vuxna livet

Från det att en flicka har fötts till det att hon blir en vuxen kvinna ses som en naturlig process med flera riter, medan processen för att gå från en pojke till en man ses förloppet mer som en prestation som pojkar lyckades med genom olika prövningar. Som ungdom hade man visat sig stark genom jakt och överlevnad och man var nu redo att verka som en självständig individ, som skulle kunna sköta sitt eget hushåll och som så småningom också skulle ingå äktenskap och fostra barn. Som vuxen kvinna gick man från att vara en ogift jungfru till att bli en fru och därmed passerade man från sin faders vårdnad till sin mans vårdnad och med det följde ett större ansvar både i det nya hemmet och i samhället.18

Tolkningar och resonemang

Genom det arkeologiska materialet från fram­ för allt gravar har man kunnat identifiera utmärkande drag hos barn i olika åldrar, både till ålder, identitet och genus. Man har kunnat se att barn under 700-talet f.Kr hade börjat få en ny identitet där de tycks medverka i en större utsträckning i samhällets olika ritualer 16  Langdon 2013, 19; Smith 2014, 11. 17  Langdon 2007, 182–184. 18  Langdon 2007, 182.

25

i en aktiv roll, både vad det gäller flickor och pojkar. En ny identitet hade växt fram där både pojkar och flickor blir begravda med rika identitets­ markerande föremål och där flickor tycks utmärka sig med extra dyrbara föremål i gravarna. En intressant aspekt av studiet över barns identitet, funktion och betydelse för samhället är att det primärt är när de har dött och begravts som det går att utläsa som mest om dessa känne­tecken. Med hjälp av föremålen i gravarna har man kunnat se att barn från spädbarn till ungefär tre års ålder var helt genus­neutrala då inget material i gravarna indikerar något specifikt genus för att senare när barnen blir äldre innehålla både tydliga maskulint kodade föremål såväl som feminint kodade sådana. Det arkeologiska materialet har också kunnat belysa eventuella passage­ riter som barnen genomgick i sin resa till full­vuxna individer, som exempelvis pojkars kamp mot feminina demoner i rollen som hjälten som dräper dessa och på så vis befriar sig från moderns kontroll i hushållet. Ett annat exempel är flickorna som genom rituellt dansande eller genom kör­ kamper samt med fina glimmande hår­nålar beaktar sin nyvunna femininitet och fertilitet visar sig vara redo för äktenskap. Utifrån dessa beskrivna passageriter och roller som barn haft i det tidiga arkaiska samhället går det att skapa en tydligare bild av hur det var att växa upp i några av de samhällen som fanns i det grekiska området under denna period. Från det material som presenterats i denna studie går det också att se att det var stor skillnad mellan olika samhällen och hur de senare utvecklades under klassisk tid. Där exempelvis kvinnor i Sparta fick en helt annan roll än de i Athen. Denna skillnad är lätt att förbise då mycket av det som lärs ut om det antika Grekland ofta återspeglar det gångna läget i Athen, där kvinnor tycks varit extremt undertryckta i samhället. Denna bild av kvinnans roll i klassiska Grekland är inte så enhetlig utan den före­faller ha varierat mycket i olika områden där det finns flera exempel på platser där kvinnor hade en helt annan identitet och status i samhället.

26 Gasten HT 2020

Vidare arbete

Studiet över ålder och passage­ riter verkar mycket spännande och jag tror att det finns mycket mer att lära i ämnet, både genom arkeologiskt arbete men också genom att försöka kombinera antro­ pologisk forskning med arkeologiska material samt de få texter från arkaisk tid som finns bevarade och på så vis få fler perspektiv på materialet. Detta för att på så vis möjligen kunna fördjupa kunskaperna i detta fält. Barn och kvinnor verkar länge ha förbisetts i forskningen, något som verkar ha förändrats på senare år. Genom att bredda perspektivet skulle det kunna hjälpa till att skapa en mer komplett bild av den tidiga arkaiska perioden och i för­längningen också kunna öka förståelsen för senare perioder. I detta arbete har endast ett fåtal exempel på arkeologiskt grav­ material behandlats men det finns betydlig mer och fler utgrävningar görs hela tiden. I samlingen över arkeologiskt material och publikationer som behandlar tidig arkaisk tid går det även att titta utanför Grekland där flera grekiska bosättningar grundats redan på 700-talet f.Kr. och här kan det också finnas viktig information rörande barns uppväxt och passageriter.

Bibliografi

Beaumont, L.A., 2013. Shifting Gender: Age and Social Status as Modifiers of Childhood Gender in Ancient Athens. I Evans Grubbs, J. & Parkin, T. (red.). The Oxford Handbook on Childhood and Education in the Classical World. Oxford & New York. Calame, C., 2009. Coming of Age, Peer Groups, and Rites of Passage. I Graziosi, B; Vasunia, P och Boys-Stones, G. (red.). The Oxford Handbook of Hellenic Studies. Oxford University Press. Langdon, S., 2007. The Awkward Age: Art and Maturation in Early Greece. I Cohen, A. & Rutter, J. (red.). Constructions of childhood in Ancient Greece and Italy. Hesperia Supplements 41. Langdon, S., 2013. Children as Learners and Producers in Early Greece. I Evans Grubbs, J. & Parkin, T. (red.). The Oxford Handbook on Childhood and Education in the Classical World. Oxford & New York. Smith, S.T., 2014. Identity. I Gardner, A, Lake, M, Summer, U. (red.). The Oxford Handbook of Archaeological Theory. Oxford. Zaidman, L. & Pantel, P., 1992. Rites of Passage. I Cartledge, P. (Trans.). Religion in the Ancient Greek City. Cambridge. Cambridge University Press.

Källor

Alcm. Frr 1; 3. Hes. Th. 453

Politiskt självmord

27

Politiskt självmord Karin Egnell

H

äromdagen fastnade jag vid en fotnot om en romare som tog livet av sig på ett ovan­ligt maka­bert vis, Lucius Cornelius Merula. Han var Jupiters överste­­präst, flamen dialis, och konsul i Rom år 87 f.Kr. Han begick själv­ mord i Jupiter­ templet på Capi­ tolium under ritu­ella for­mer, medan han för­bannade Marius och Cinna. Det ena ledde till det andra och jag började givet­vis gräva i det här med själv­mord på heliga platser som politisk handling.

Men först en liten introduktion till den antika självmordsstatistiken

Vi ska undersöka suicidlistan. ”Finns det en sådan lista?” kanske du undrar nu. Givetvis finns det en sådan lista. Den kompo­nerades av van Hooff och innehåller ungefär 960 namn som samlats in från litterära och epi­grafiska källor. Den ska ha varit otroligt krånglig att samman­ställa, eftersom den latinska termen suicidum, som används i medicinska samman­ hang idag, inte alls uppkom under antiken, utan upp­ fanns i mitten av 1600-talet. Inte heller fanns någon allmänt använd lik­värdigt koncis grekisk term. Under antiken användes i stället en uppsjö eufemismer, som brukligt är när något anses vara lite tabu, vilket att ta sig av daga nog får sägas vara i de flesta kulturer. Tyvärr har van Hooff inte noterat var indi­ viderna i registret dött trots att han har åt­ skilliga tabeller över tid, metoder och motiv. Bara ett fåtal plats­specifika själv­mord nämns i bröd­­texten. Han drar ändå ett antal, för oss,

intressanta slut­­satser baserat på sin makabra statistik. Han menar bl.a. att själv­svält ansågs vara den värdigaste självmords­ metoden under antiken, eftersom den rimmade väl med stoiska ideal om ihärdighet och fast beslut­ samhet.1 Den romerska dygden virtus2 uppnåddes dock bäst genom att skära upp hand­lederna, vilket ansågs vara ett maskulint sätt att behålla sin värdighet, och Van Hooff menar att detta modus moriendi kom att stili­ seras som en offer­cere­moni. I den romerska idé­världen till­hörde vapen sol­dater och aristo­ krater, och hade därför starka maskulina konno­tationer.3 Kvinnor som använt vapen som själv­mords­redskap är till stor del mytiska, och antingen är om­ständig­­heterna exceptio­ nella, såsom Thisbes,4 eller så används vapnet för att under­ stryka kvinnans icke­ feminina, masku­lina, dygder, som i fallet med Lucretia.56 De sätt som ansågs mindre värdiga, men som lär ha varit vanligare i de lägre klasserna listas bl.a. som hängning och hopp från höga bygg­ nader eller broar.7 I bara en dryg tredjedel av de noterade fallen uppger de antika källorna inte till­väga­gångs­sätt, och i enbart 37 av de 960 fall van Hooff har listat går det inte att gissa modus baserat på omständig­ heterna. Han drar således slut­satsen att metod och motiv 1  2  3  4  5  6  7

Van Hooff 1990, 41, 47. Ungfär manlig värdighet, tapperhet, dygdighet. Van Hooff 1990, 47, 51. Ov. Met. IV. 55-166. Livy. Ab Urbe cond. 57-60. Van Hooff 1990, 49. Van Hooff 1990, 78.

28 Gasten HT 2020

Figur. 1: La Mort de Caius Gracchus av Topino-Lebrun. Bild via Wikimedia Commons.

var avgörande för hur den antika världen betraktade själv­mordet.8 De omskrivna själv­ morden utgörs dock till stor del av aristo­kratin, efter­som antika författare, ofta själva aristo­ krater, mestadels skrev om aristokrater för andra aristokrater. De noterade självmorden ökar under den romerska sen­republiken och den tidiga kejsar­ tiden, vilket skulle kunna förklaras delvis genom att pro­s­kriptionerna tvingade fler till själv­mord, och del­vis genom en förändrad syn på fenomenet: det nästan för­väntades av en aristokrat som förlorat sin heder eller kejsarens gunst.9

Rituell befläckelse och självmord som politisk handling

Garrison beskriver hur tabu­ belagda hand­ lingar, såsom självmord, förorenar inte bara individen eller hens familj, utan även kan befläcka en plats eller sam­hället i stort genom miasma.10 Det är ett grekiskt lite svår­översatt begrepp, som skulle kunna förklaras med en smittande rituell orenhet som genom kult­ handlingar måste renas. Det är ofta knutet till 8  Van Hooff 1990, 78. 9  Van Hooff 1990, 12, 15. 10  Garrison 1991, 1.

sex, blod, hädelse, sociala över­gångar, födsel, död eller sjukdom. Det finns inget lik­värdigt romerskt helhets­­ begrepp, men konceptet rituell orenhet som måste renas genom kult­ handlingar för att återställa balansen mellan gudar och människor (pax deorum) finns. För den intresserade rekommen­ deras Lennons ”Pollution and religion in Ancient Rome”.11 Latinets polluere kan unge­fär över­sättas med ’föro­rena’ och piaculum har både betydelsen ’för­sonings­gåva’ (i form av offer) och ’synd/ skam som kräver försonings­gåva’. För att und­ vika för­­virring har jag valt att hålla mig till begreppet misama även för den Romerska kontexten. Att miasma kan förorena en plats eller person och sedan smitta den som kommer i kontakt med platsen eller den döde skulle kunna förklara varför de flesta själv­mord begås i hemmet, där offret avlider antingen i ensam­het eller omgiven av de närmaste och således inte befläckar fler än nödvändigt. Man skulle kunna säga att det frivilliga politiskt motiverade självmordet – till skillnad från det av politiska mot­ståndare på­tvingade eller det som utgör en som sista utväg av privata anledningar – är ett finit försök att göra sin åsikt hörd, där den efter­följande skandalen 11  Lennon 2013.

Politiskt självmord rimligt­vis kommer att upp­märk­samma frågan och säker­ställa att den avlidnes minne blir känt. Ett högt pris att betala, absolut. Det politiskt motiverade själv­ mordet skiljer sig också från heders­motiverade själv­mord såsom Lucretias, eller sätt att undvika att bli dödad av någon annan eller intvingad i slaveri, vilket blev följden av belägringen av Masada under det första judisk-romerska kriget 7374 e.Kr.12 Detta ute­sluter även politiskt moti­ verade själv­mord där offret beordrats att ta sitt liv som del av ett dödsstraff, då dessa i regel inte begås frivilligt, och oftast sker i hemmet eller i fångenskap, och inte på allmän plats. Exempelvis har jag uteslutit filosofen Seneca den yngres självmord, eftersom det sker i efter­dyningarna till den Pisoniska samman­ svärjningen 65 e.Kr13 och inte begås med syfte att göra en politisk poäng. Visst finns det exempel på själv­mord till följd av pro­ skriptioner som måste anses högst politiskt moti­verade, som Cato den yngre som år 46 f.Kr., enligt stoiska principer värderade sin egen frihet så högt att han hellre valde att dö än att leva benådad av Julius Caesar. Problemet är att Catos självmord sker inom exil­hemmets fyra väggar i Utica, även om han med största sannolikhet visste att hans protest mot Caesar skulle bli allmänt känd. Ibland dyker även självmordshot upp som ett sätt att få sin vilja igenom; Orestes hunger­strejkar för att få Apollo att hjälpa honom, vilket tolkas som ett hot från en riktigt miasma­ kladdig (Orestes har ju mördat sin mor) om att kladda ned ännu mer, både templet och guden.14 Vi får heller inte glömma det lysande exemplet Turannius som vid 90 års ålder pensio­nerades av Caligula och i protest fick hela sitt hushåll att fejka hans begrav­ning för att han skulle återfå sin post.15 Det funkade! Ingen av dessa avled på offentlig plats, men i egenskap av offent­liga per­soner på­kallades allmän­hetens upp­­märk­samhet oavsett. Men nu var det ju inte roliga anekdoter, utan politiskt motiverade självmord på heliga 12  Joseph. BJ. VIII.6-7. 13  Misslyckad konspiration mot Nero. 14  Winnington-Ingram 1933, 6-8. 15 Sen. Brev. 20.3.

29

platser jag ville undersöka. Vilket pytte­litet hörn av historien jag målat in mig i! Att iscen­ sätta sin egen död på det vis Merula gjorde måste ha krävt noggranna förberedelser och planering för att alla detaljer skulle sitta på första (och enda) försöket, och för att effekten på samhället skulle bli så stor som möjligt. Enligt van Hooff skulle detta kunna klassas som exsecratio, den kategori i vilken den döende förbannar en person eller grupp i döds­ögonblicket, oftast för att hämnas. Låter väl lite rituellt? Perfekt när jag vill lägga fokus på heliga platser. Jag har identifierat fyra politiskt moti­verade själv­mord på helig plats som vi ska titta närmare på, två romerska och två grekiska. Käll­underlaget är lite skiftande. Ett av de grekiska är mytiskt och i det andra är offret namn­löst, men de båda romerska offren är verkliga historiska personer.

Lucius Cornelius Merula

I sitt ämbete som Jupiters överstepräst, flamen dialis, var L. Cornelius Merula (död 87 f.Kr.) synlig för massorna och kunde lätt identifieras genom sina insignier. Bland annat tilläts flamen dialis närvara vid senaten och vid offentliga tillställningar satt han i den speciella stolen sella curulis, han följdes av en lictor och bar toga praetexta. Hans bar en speciell huvudbonad, apex, en liten hätta med pik av olivträ. Varje idus offrade han ett får och vinlibationer till Jupiter, men själva ämbetet gav ingen officiell politisk makt, och översteprästen hindrades normalt sett av religiösa begränsningar och tabun från att genomgå det traditionella cursus honorum. När Octavius avsatte Cinna 86 f.Kr. fylldes konsulämbetet temporärt av flamen dialis. Han valdes delvis därför att han hindrades att delta i många politiska beslut, vilket i förlängningen skulle ge Octavius större inflytande, men också för att hindra Sullas mäktiga anhängare från att få mer makt. Att Merula innehade båda titlarna flamen dialis och konsul samtidigt år 87 f.Kr. innebar dock att han bör ha varit en mäktig politisk spelare, då han hade starkt folkligt stöd och stod i direkt­kontakt med romarnas högste gud Jupiter.

30 Gasten HT 2020 Under invasionen av Rom senare samma år abdikerade Merula och Cinna åter­­ installerades, men under Marius proskrip­ tioner blev Merula enligt Appianos16 falskt anklagad. Senaten motsatte sig detta och Merula skonades, men tog sedan sitt liv i Jupiter­ templet på Capitolium genom att skära upp sina handleder. Florus17 berättar att Merula lät sitt blod ”nedstänka Jupiters ögon”, vilket kan tolkas som att själva kultbildens ansikte blev ned­ blodat, även om latinet är lite vagt här och det skulle kunna tolkas bild­ligt. Valerius Maximus18 beskriver hur det äldsta altaret blev blött av prästens blod, något även Velleius Paterculus19 under­stryker och tillägger att Merula åkallade Jupiter att förbanna Cinna och hans an­hängare. Trots att Merula vanhelgade templet och med sin död spred miasma, visade han ändå respekt nog att ta av sin apex, eftersom det var för­bjudet för överste­­prästen att dö med den på.20 Det hela påminner mycket om en offer­ceremoni.

En viss person i Athenatemplet i Lindos, Rhodos

Inskriptionen som kallas ”Lindos­ krönikan” från ca år 100 f.Kr. berättar att en viss person en natt hängde sig bakom kult­statyn i Athenas tempel i Lindos på den grekiska ön Rhodos sisådär 300 år tidigare. Därefter uppen­barade sig gudinnan för prästen i en dröm, och sade åt honom att riva taket över statyn för att låta regnet ösa ned och rena templet, varpå taket skulle läggas om. Prästen måste offra till Zeus på för­fädernas vis efter att templet renats med brukligt material.21 Timalchidas som skrivit krönikan, ger inga fler detaljer om den döde och ger sig inte på något försök till förklaring av händelsen. Kanske var mannens namn sedan länge glömt vid tiden för ned­­ tecknandet. Av den korta beskriv­ningen fram­går ändå att det inte bara 16 Civ. 1.74. 17 2.9. 18 9.12.5. 19 2.22.2. 20 App. Civ. 1.74. 21  FGrH IIIb532D; Garrison 1991, 6f. Grekisk översättning: Garrison.

är hög­ status­ individers död som förorenar tempel till­­räckligt för att det ska behöva renas så grund­ligt, hade det varit någon ur aristo­ kratin hade namnet troligtvis bevarats. Notera att offret ska ske till Zeus och inte den berörda gudinnan, möjligtvis blir även han smittad av den dödes miasma.

Gaius Sempronius Gracchus

Gaius Sempronius Gracchus (154-121 f.Kr.), var bror till politikern Tiberius Sempronius Gracchus, Gaius var en romersk politiker som försökte driva igenom och utöka de jord­reformer som brodern Tiberius påbörjat och blivit ihjälslagen av senatorer för. Efter att tumult utbrutit på Capitolium utropade senaten senatus consultum ultimum (ung. undan­tags­tillstånd) och Gaius Gracchus an­ hängare samlades på kullen Aventinen där de anfölls av senatens män. Plutarchos skriver22 att Gracchus inte deltog i striderna, utan retirerade till Diana­ templet på Aventinen. Enligt Appianos23 befäste dock Gracchus till­ sammans med Flaccus templet, och de båda ska enligt honom ha varit beväpnade. I templet försökte Gracchus ta sitt liv under det att han för­bannade det romerska folket och bad gudinnan att aldrig befria dem från slaveri (enligt Plutarchos, Appianos nämner inget själv­mords­försök här). Hans vänner hindrade honom dock från att detta, genom att ta ifrån honom svärdet han hade tänkt kasta sig på. De flydde sedan över floden Tibern till en helig lund, enligt Plutarchos helgad åt Furierna.24 Där fick Gracchus hjälp av slaven Philocrates att ta livet av sig. Mig veter­ligen fanns ingen lund helgad åt furierna på Janiculum, men väl en lund till Furrina, en gudinna med lite oklar funktion, även om det finns indikationer på att hon hade med vatten eller underjorden att göra.25 Under det första århundradet f.Kr. inkluderas Furrina dock på en lista över furier, vilket skulle kunna förklara hop­blandningen.26 22  Gaius Gracch. 16. 23  Civ. 1.26. 24  Gaius Gracch. 17. 25  Platner & Ashby 1929, 317f. 26  ibid.

Politiskt självmord

Ifigenia

I Euripides tragedi Ifigenia i Aulis (Ἰφιγένεια ἐν Αὐλίδι), låter Agamemnons dotter Ifigenia offra sig på Artemis altare för att rädda sitt folk. Hon vet att hon kommer att dö oavsett hon vill det eller ej och går därför med på offret. Hon ska inte dö för egen hand, utan för sin faders, och offret sker på altaret i Artemis heliga lund framför hela hären. Templet är riktat mot Chalkis på andra sidan sundet Euripus, staden som Aulis ligger i krig med. Hjälten Akilles erbjuder sig att rädda Ifigenia, men flickan avstår. Hon har valt att dö för att genom sitt offer åkalla och blidka gudinnan, vilket är varför jag valt att ha med hennes exempel. I själva verket ersätts flickan med en hjort samma ögonblick som bilan faller mot hennes nacke, och altaret hindras på så sätt från att vanhelgas av mänskligt blod. Hären garan­ teras genom Ifigenias offer en säker seglats och flickan lever vidare bland gudarna. Ifigenias offer är inte bara en religiös handling, ett försök att blidka gudinnan vars

31

heliga hjort Agamemnon dödat och som därför är vred och förvägrar hären goda vindar, det är dessutom en högst politisk handling. Genom själv­uppoffring säker­ställer Ifigenia grekernas seger över trojanerna. Åtminstone är det så hon själv motiverar det hela för att dämpa modern Klytaimestras sorg. Hennes handling är i grund och botten en manlig hjältes, men ges en feminin aura genom att självmordet sker indirekt, passivt, som den antika normen krävde av henne. Hennes upp­offring är raka mot­satsen till Merulas och Gracchus, i det hon åkallar gudomen för att rädda sitt folk, inte för att skada det.

Politiskt topos?

Jag tror att vi kan enas om att självmord vanligtvis inte är en impulsiv handling, utan något som övervägts noga, såtillvida det inte är en helt desperat situation, såsom Thisbes. Platsen väljs inte heller på måfå, den avgörs utifrån dess förutsättningar: ska man hoppa behövs en hög höjd, men i hemmets

Figur. 2: Iphigenia in Aulis, romersk fresk från den tragiska poetens hus i Pompeii. Bild av Jebulon via Wikimedia Commons

32 Gasten HT 2020 avskildhet besparas allmänheten miasma. Ska det dessutom ske offentligt planeras det, det iscensätts inte helt olikt teatern. De flesta källor som berör självmord under antiken nämner över­huvudtaget inte platsen eller be­ skriver den bara vagt. Offret drar sig oftast tillbaka till sitt hem för att bespara familjen skam eller samhället befläckelse, och samtidigt beskrivs orsaken till dådet ofta som ett sätt att bevara sin heder, genom att få dö på ett någorlunda värdigt sätt och undvika ett liv i skam. Detta gör att de fall där en offentlig plats nämns blir extra intressanta, då det nämns för att understryka platsens betydelse. Det antyder att det var av kulturell vikt för den antika läsaren att veta. I Rom utgick propagandan och kommuni­ kation med folket från syn­bara tecken och noggrant orkestrerade offentliga upp­visningar. I offentligheten syntes inget som inte var menat att åskådas, förutom av misstag. Pudor – skam – efter att familjens heder eller ens offentliga persona blivit kant­stött var en drivande orsak till en tredjedel av självmorden i van Hooffs studie. Själv­mord till följd av pudor sker dock nästan ute­slutande i avskildhet, för att inte foga mer skam till familjens namn. När någon bestämt sig för att ta sitt liv på allmän plats, i offentligheten, är det alltså knappast en slump, utan snarare ett sätt att göra sig hörd bland folket, staten eller gudarna, vilka handlingen riktats mot. Det offentliga själv­­ mordet är precis som allt annat som sker offentligt i en visuellt kommunicerande kultur – menat att bli sett. Den som begår ett själv­mord på en offentlig plats, som i ett tempel, gör det alltså med uppsåt att väcka upp­ märksamhet och sprider medvetet miasma, ibland med huvud­ syfte att befläcka platsen och det eller dem som förknippas med den. I de fall där templet valts till skådeplats är självmordet av religiös karaktär och som vi sett används det för att påkalla gudarnas uppmärksamhet, för att förmå dem göra ont eller gott. Att det politiska och det religiösa var tätt förknippade i det antika samhället framgår tydligt av Ciceros tal De domo sua:27 27  Cic. Dom. 1.1. i översättning av Yonge, C.D.

Many things, O priests, have been devised and established with divine wisdom by our ancestors; but no action of theirs was ever more wise than their determination that the same men should superintend both what relates to the religious worship due to the immortal gods, and also what concerns the highest interests of the state, so that they might preserve the republic as the most honourable and eminent of the citizens, by governing it well, and as priests by wisely interpreting the requirements of religion. But if there has ever been a time when an important cause has depended on the decision and power of the priests of the Roman people, this indeed is that cause; being such that the dignity of the whole republic, the safety of all the citizens, their lives, their liberties, their altars, their hearths, their household gods, their properties and condition as citizens, and their homes, all appear to be committed and entrusted to your wisdom integrity, and power.

Att de handlingar jag valt för att exemplifiera de politiskt motiverade självmorden på helig plats sker i tempel eller heliga lundar är inte någon slump. Även platserna besitter djup religiös och politisk mening. Offren åkallar gudarnas hämnd eller hjälp, genom att med sin död hota att sprida miasma eller försona ett tidigare brott. Det enda exemplet där vi inte vet syftet är den namnlöse mannen som nattetid hänger sig på Rhodos, men vi vet heller inte vad mannen sagt eller gjort innan han dog. Vi vet bara att han gör det om natten, bakom kultstatyn, som för att inte kränka Atena alltför mycket. Det går att dra paralleller mellan Gracchus och Ifigenia, då båda vänder sig till Artemis/ Diana i strids­ situationer. Båda gudinnorna (som har ungefär samma funktion) har kopp­ lingar till under­jorden. Om Furrina redan vid den här tiden inklu­ derades bland furierna – hämnd­gudinnorna som driver miss­dådare till van­sinne – kan det vara en för­klaring till varför Gracchus lämnar Dianas tempel för att bege sig ned­för en av Roms kullar, över en bro och uppför en annan kulle till furiernas lund. En otroligt riskfylld flykt med tanke på att han blir tätt jagad. Kanske var målet att förbanna

Politiskt självmord sina politiska motståndaren genom att åkalla mer hämndlystna gudomar? De flesta forskare är eniga om att Merulas självmord är en rituell handling, dessutom åkallar han gudomlig hämnd. Hans död iscen­ sätts på samma sätt som ett offer, precis som vi i sanning vet att Ifigenias död är ett offer. Flower hävdar att templet på Capi­tolium var tätt för­knippat med Rom som stad och dess kultur under republiken, och menar att det är svårt att överskatta hur viktigt och pro­mi­ nent templet var, där det tornade upp sig på kullen som ett Akropolis.28 Enligt Davies är det här själva Roms religiösa hjärta under republiken.29 Genom Merulas självmord van­ helgades inte bara templet, utan även den därmed tätt förknippade staden Rom, hjärtats kropp, smittas av brottets miasma. Ingen ny flamen dialis tillträder förrän Augustus själv tar över rollen som överstepräst, och vid den stora branden 83 f.Kr. bör Merulas för­ bannelser ha ekat i befolkningens minnen. Jag har inte hittat några litterära spår efter hur templet renades från miasma efter L. Cornelius Merulas självmord. Religiösa riter krävde i regel sinnlig eller kroppslig rening innan man kunde inträda i en helgedom för att delta, och med rivningen av taket i Athenatemplet på Rhodos för att låta Zeus regn tvätta byggnaden i åtanke, bör liknande åtgärder ha vidtagits för att säkerställa pax deorum även i Rom, så att templet kunde användas på nytt. Vi ser att ingen ny Flamen dialis tillträdde på 75 år, men templet reno­ verades efter den stora branden år 83 f.Kr. Helge­ domen bör alltså fortsatt ha varit i bruk, men utan flamen dialis. Hur templet renades efter Merulas självmord är oklart. Om taket rivits bör detta vara omnämnt i någon romersk krönika eller historieskrivares verk, mig veterligen saknas det. Frågan om hur Jupiter­templet renades kvarstår. Slutligen står det klart att självmord i högsta grad kunde användas som politiskt verktyg och i en kultur där politiken är så tätt för­ knippad med religionen, som i Rom eller de 28  Flower 2008, 76. 29  Davies 2018, 483f.

33

grekiska stads­staterna, tog man inte lätt på den miasma hela samhället skulle kunna smittas av om självmordet skedde på en helig plats. L. Cornelius Merula kan ha begått ett av de mer makabra själv­morden i Romersk historia, men han var knappast den förste eller siste att söka döden på helig plats för att utkräva gudomlig hämnd på sina politiska motståndare. Utöver detta kan vi konstatera att den enda som använder sin egen död för att göra gott är en mytisk kvinna i en grekisk pjäs som följer sin givna köns­roll till den milda grad att hon inte ens får hålla i vapnet själv.

Litteratur

Davies, P. E. 2018. ’Constructing, Deconstructing and Reconstructing Civic Memory in Late Republican Rome’. I Constructing, Deconstructing and Reconstructing Civic Memory in Late Republican Rome. Leiden, Nederländerna. Flower, H. 2006. ‘The art of forgetting: Disgrace and oblivion in Roman political culture’. I Studies in the history of Greece and Rome. Chapel Hill, N.C. : London: University of North Carolina Press; Eurospan. Garrison, E. 1991. ‘Attitudes toward Suicide in Ancient Greece’. Transactions of the American Philological Association (1974), 121, 1-34. Lennon, J. J. 2013. Pollution and Religion in Ancient Rome. Cambridge University Press. Platner, S. B. & Ashby, T. 1929. ‘Lucus Furrinae’. I A topographic dictionary of Ancient Rome. Oxford University Press, London. Van Hoofff, A. J. L. 1990. From autothanasia to suicide: Self-killing in classical antiquity. London: Routledge. Winnington-Ingram, R. 1933. ‘The Rôle of Apollo in the Oresteia’. The Classical Review, 47(3), 97-104.

Källor

App. Civ. 1.26; 1.74. Cic. Dom. 1.1. i översättning av Yonge, C.D. Flor. 2.9. Plutarch Gaius Gracch. 16. Sen. Brev. 20.3. Val. Max. 9.12.5. Vell. 2.22.2. Ov. Met. IV. 55-166. Livy Ab Urbe cond. 57-60. Joseph. BJ. VIII.6-7.

34 Gasten HT 2020

De bortglömda och mystiska handtagen Kristine Gierow

D

et är tidig morgon, solens första strålar slår ut över himlavalvet och målar himmeln i ett ljust, varmrosa sken som sakta övergår till ljusblått. Försiktigt börjar befolk­ ningen vakna till liv. Keramikern sitter utanför sin ovala hydda och njuter av dagens första strålar. Det är vår och grönskan har slagit ut. Fåren ligger under den stora eken och idisslar medan lammen precis har vaknat till och leker ta-fatt och herre-på-täppan. Keramikern tittar på sin mörkbruna kopp och slås av en idé. Visst skulle det vara tjusigt om koppen hade ett handtag, ett handtag format som en av de fridfulla fårens ansikte. Fåren som betyder så mycket för samhället. Keramikern smiter in i sin ovala hydda och letar upp sitt förråd av lera, tar en klump och smiter ut för att sätta sig igen. Leran rullas och trycks, formar det keramikern hade föreställt sig. Ett zoomorfiskt handtag med fårkaraktär. Ca, 3000 år senare sitter en mastersstudent uppkrupen i en soffa med datorn i knäet och kategoriserar de olika zoomorfiska handtagen. Ett av sambons brorsbarn kryper upp bredvid och stirrar på skärmen. Hon frågar försynt vad masters­ studenten stirrar på varpå masters­ studenten svarar att hon stirrar på ett italiskt bronsåldershandtag. Barnet sneglar upp på den sammanbitna mastersstudenten och sedan tillbaka till skärmen och frågar lite tyst hur masters­studenten vet att det är ett handtag. Mastersstudenten svarar genom att peka ut vart man kan se det och hur den sedan har suttit på skålen eller koppen. Det blir tyst en stund medan barnet låter informationen

sjunka in. ”Visst är den vacker?” säger masters­ studenten. Barnet rynkar på näsan och pannan och skakar på huvudet. Nä, det var den inte. Masters­studenten fortsätter med att påpeka att det zoo­morfiska hand­taget med får­huvudet är nog det allra vackraste av de italiska bronsålders handtagen. Barnet rynkar ännu mer på både näsa och panna och får fram ett ”det ser inte ut som ett får, det ser ut som en sjöhäst!” Barnet tittar hoppfullt upp på mastersstudenten för att få påståendet bekräftat. Det är nu masters­studentens tur att rynka på näsan och panna. Förvisso så finns det lite likheter, och förvisso så har en av arkeologerna från San Giovenale-projektet till en början hävdat att det var en karakterisering av en häst snarare än ett får.1 Men chanserna att befolkningen från San Giovenale har varit i kontakt med en sjöhäst är ytterst liten. Varför bronsålderskeramikerna valde att porträttera får vet forskare inte idag, men även om vi inte känner till de bakom­liggande faktorerna för uppkomsten så finns handtagen likväl. Den största samlingen av sådana hand­ tag kommer från två bronsålders­bosättningar med de moderna namnen Luni sul Mignone (förkortas med Luni) och San Giovenale. Men vad finns det att säga om dessa handtag? Sanningen är att det finns inte så mycket forskning om dessa handtag och ännu mindre publicerat. Vad detta beror på är oklart, men det väcker en mycket intressant fråga. Varför har dessa handtag legat och samla damm om 1  Ingrid Pohls fältdagbok. Finns förvarad på Svenska Institutet i Rom.

De bortglömda och mystiska handtagen

35

Figur 1. Ett zoomorfiskt handtag på en karinerad skål. Skiss av Kristine Gierow.

de nu är så pass ovanliga? Har de helt enkelt blivit bortglömda eller har forskare helt enkelt inte varit intresserade, trots handtagens unika uttryck? Så vad är ett zoomorfiskt handtag med fårkaraktär, må den nyfikna fråga sig. Det zoo­ morfiska handtaget med får karaktär börjar som en ”High swung loop handle” menat att handtaget sträcker sig en bra bit över mynningen eller kanten av koppen eller skålen i form av en elliptisk båge. Handtaget är fäst vid två ställen för att behålla stabilitet för det höga handtaget samt kunna tålas att lyftas i. Det ena fästet finner man på axeln (den bredaste punkten av den karinerade skålen eller koppen) samt ovansidan av kanten på skålen eller koppen. På toppen av den elliptiska bågen finner man fårhuvudet. Fårhuvudet sitter ihop med en nacke och en bröstkorg. Bröstkorgen är fäst vid översidan av den utvända kanten. På huvudet hittar man även två koner på varsin sida som ska föreställa antingen horn eller öron. Öronen eller hornen kan antingen sakna ett mönster eller ha 3–4 inristade linjer. På toppen av huvudet finner man en kam som sedan blir till

bakstycket av det elliptiska handtaget. Både nacke samt bröstkorg kan vara dekorerade med varierande mönster. I bottendelen av det elliptiska handtaget mellan det yttre handtaget och skålen/koppen, finner man stycket som förstärker hela handtaget, en så kallad bärande pelare, som byggarbetare brukar tala om vid husrenoveringar. Mönstren varierar från handtag till handtag, men de vanligaste är inristade horisontella linjer som man kan finna på både nacke och bröst, samt på öronen eller hornen. En teori är att de öron/horn som har dessa inristade linjer möjligtvis kan påvisa att de ska vara horn, då hornen hos en bagge är oftast vridna. Dessa linjer skulle i sådant fall symbolisera de vridna hornen. Handtagen utan de inristade linjerna skulle kunna visa på att de ska föreställa öron. Om denna teori skulle stämma blir det mycket intressant då detta skulle kunna tyda på att både tacka och bagge porträtteras. Med denna teori får man dock tillgodose att hos vissa fårraser kan både tackan och baggen ha horn. Om detta skulle vara fallet, så faller teorin helt. I nuläget vet dessvärre inte forskare vad för typ av fårras som skulle ha förekommit på

36 Gasten HT 2020

Figur 2. Anatomin av det zoomorfiska handtaget. Skiss av Kristine Gierow.

San Giovenale och Luni. I Kristina Berggrens artikel “When the rest of the world thought male ibex, why did the people of San Giovenale think female sheep?”2 diskuteras det huru­vida de zoo­ morfiska hand­ tagen skiljer sig från den konventio­ nella porträtteringen av får och vad de zoomorfiska handtagen skulle ha för symbolism för bronsålders befolkningen av San Giovenale. Berggren argumenterar att alla fårporträtteringar på de zoo­morfiska handtagen från San Giovenale är tackor.3 Berggrens teori till varför befolk­ningen från San Giovenale skulle vela porträttera tackor är att befolk­ningen dyrkade en moder jordgudinna. Teorin härleds ur att baggar som porträtteras i både Asien och Nordamerika har prominenta och överdrivna horn och att fårporträtteringar från San Giovenale saknar horn helt och därför skulle symbolisera tackor. Berggrens teori är att moder jordgudinnan i San Giovenale inte bara visar sig i de zoomorfiska handtagen men att hela kremerings­ kulturen är en symbolism för 2  Berggren 2004, 154. 3  Berggren 2004, 157.

moder jord då de bikoniska urnorna görs av lera som i sin tur framställs av jord. De kremerade kvar­levorna placeras i den bikoniska urnan och begravs i jorden. Återföring av både kropp och den bikoniska urnan till jorden skulle då symbolisera återgången till moder jords sköte. Parallellen som Berggren påstår sig existera är att både bikoniska urnor och de zoomorfiska handtagen är framställda av samma lera från samma jord. Men om dessa zoomorfiska hand­tag med fårkaraktärer möjligtvis skulle inneha en form av spirituell eller religiös betydelse så skulle dessa handtag även åter­ finnas i grav­kontexter. För att argu­mentera vidare så finns det dessutom inga spår av några får­porträtteringar inristade som mönster på de bikoniska urnorna, något som borde ha funnits om de hade haft en central spirituell roll för befolkningen. Dessutom så åter­finns dessa handtag inte i några gravkontexter men återfinns i ett antal bosättningskontexter. Om dessa handtag skulle vara av religiös symbol så borde det finnas en uppsjö av sådana handtag i och runt gravar. Då det finns ett fåtal zoomorfiska handtag publicerade så är

De bortglömda och mystiska handtagen det svårt att säga definitivt om detta är hela sanningen. Vad som kan sägas är att om de hade tillhört gravkontexter så skulle fler ha varit publicerade då det finns betydligt fler brons­ åldersnekropoler som är dokumenterade och publicerade jämfört med de nästan obefintligt dokumenterade brons­åldersbosättningarna. Andra svenska forskare hävdar att dessa zoomorfiska handtag skulle antyda till en ny kultur. Anledningen bakom påståendet är att svenska forskare som jobbade med materialet från San Giovenale och Luni tycks sig kunna se en blandningen mellan bronsåldersperioden och den apenninska kulturen i bronsålders­ keramiken.4 Denna kultur skulle då vara före­ gångaren till järnålders­ kulturen Villanova och fick därför namnet Protovillanova.5 Trots de svenska forskarnas teori så finns det inte mycket belägg för att dessa handtag skulle kunna tillhöra en annan kultur, utan borde högst troligen endast kategoriseras som bronsålderskeramik, eller Bronzo Finale som italienarna säger. Förutom de handtagen som återfinns i San Giovenale och Luni finns det några enstaka handtag publicerade, nämligen tre stycken till. Dessa handtag är funna i bronsålders­ bosättningar i de centrala delarna av Italien i den moderna regionen Lazio i provinserna Viterbo och Rom.6 Både San Giovenale och Luni ligger i provinsen Viterbo. Mitt argument är att de zoomorfiska fårhandtag inte är en symbolism för någon moder jord-gudinna eller en ny uppkommen kultur, utan snarare att de symboliserar en regional befolkningsgrupp eller provins. De inristade linjerna som kan återfinnas på vissa horn skulle vara ett tecken på att det är en bagge som porträtteras och de utan inristade linjer skulle föreställa en tacka. Alltså skulle båda könen av fåren porträtteras, något som är ovanligt när det kommer till porträtteringar av djur inom keramik. Vad dessa zoo­­ morfiska hand­ tag skulle kunna karakterisera är ett keramiskt uttryck för en 4  Amann 2005, 15. 5  Di Gennaro 1996, 488. 6  Mandolesi 1999, 167, fig. 73, no. 1; Mandolesi 1999, 106, fig. 47, no. C2; Mandolesi 1999, 113, fig. 51, no. 18.

37

för­historisk region eller provins. Skill­naden mellan ett generellt uttryck inom bronsålders­ keramik och keramik inom en region eller provins skulle då vara de zoo­ morfiska får­ handtagen. För att kunna styrka denna teori så behövs det först och främst fler exemplar av dessa zoo­ morfiska fårhandtag från olika närområden. Vad jag föreslår är att arkeologer ska springa ner till sina förråd och undersöka vad de har i de dammiga lådorna. För det måste finnas ett dammigt förråd, någonstans i Italien, med flera lådor av zoo­ morfiska får­ handtag. Om detta är fallet, så borde de lyftas fram, dammas av och se dagsljuset igen. Om fler handtag skulle uppdagas så skulle det kanske kunna ge en kontext till San Giovenale och Lunis roll och betydelse i det förhistoriska Italien.

Bibliografi

Amann, P. 2005. ‘Das ‚Protovillanova‘-Phänomen im endbronzezeitlichen Italien und seine Relevanz für die Herausbildung der früheisenzeitlichen Kulturgruppen der italienischen Halbinsel’, in Interpretierte Eisenzeiten. Fallstudien, Methoden, Theorie: Tagungsbeiträge der 1. Linzer Gespräche zur interpretativen Eisenzeitarchäologie, Tagungsbeiträge, eds. R. Karl & J. Leskovar, Linz, s. 15–29. Di Gennaro, F. 1996. ’Protovillanoviano’, in Enciclopedia dell’Arte Antica (2nd ed.), 1971–1994, vol 4, Rome, s. 488–494. Mandolesi, A. 1999. La prima Tarquinia: L’insediamento protostorico sulla Cività e nel territorio circostante, Firenze. Berggren, K. 2004. ‘When the rest of the world thought male ibex, why did the people of San Giovenale think female sheep?’, in Pecus. Man and animal in antiquity: Proceedings of the conference at the Swedish Institute in Rome, 9–12 september, 2002, ed. B. Santillo Frizell, Rome, s. 154–159.

38 Gasten HT 2020

Platsen för en oidentifierad bosättning? Nya surveys i en periferi på östra Sicilien

Michael Bratell The bibliographic analysis on which the work was based has highlighted a vacuum regarding the archaeological ‘emergencies’ of the area in question, not due to an absence of ancient settlement layers, but rather due to the fact that these areas have never been subjected to systematic study, prospecting or archaeological survey.1

P

erioden för grekisk kolonisation i Medelhavet beskrevs en gång som ett forskningsfält med en särskild potential för arkeologi.2 Denna artikel bygger på en studie som undersöker denna uppfattning för att, om möjligt, ge tyngd till vad som uppenbarligen kan tolkas som ett svepande påstående. Moses Finley3 föreslog mer precist att arkeologin stod att göra sina viktigaste bidrag, efter att först ha anpassats tillräckligt till kvali­ teten (och kvantiteten) på de antika källorna, inom områdena numis­ matik, teknisk historia, handel och perioden för grekisk kolonisation. Detta är ett perspektiv som lyfts fram i Mellan ting och text av Anders Andrén,4 en global studie av förhållandena mellan skriftliga och materiella lämningar från historio­ grafiska, metodologiska och analytiska perspektiv. Andrén använder exempel från tolv centrala discipliner inom historisk arkeologi och samman­fattar deras roll i fem globala metodo­ 1  Brancato & Manganelli 2018, 91, övers. Bratell 2020: ix. 2  Finley 1971. 3  Finley 1971, 174, 177f. 4  Andrén 1997.

logiska till­ väga­ gångssätt. En annan upp­ fattning i samma arbete är att man inte bör vänta sig likvärdighet mellan artefakt och text som skapats i tidigare aktiviteter med mycket olika nivåer och skala. Stora likheter tyder snarare på cirkel­resonemang. Arkeologins roll är därför viktigast i tids­mässiga och rumsliga ”periferier” och i marginella, mindre kända områden.5 Perioden för grekisk kolonisation, som på Sicilien är detsamma som arkaisk tid (734–480 fvt), är av uppenbara skäl fortfarande höljd av oklarheter och mystik. Detta inte minst då de skriftliga redogörelserna nedtecknades först flera århundraden senare.6 Det är exempelvis värt att notera hur datumen för grundandet av grekiska kolonier på Sicilien bildar ett relativt tydligt och ordnat händelseförlopp. Det bör naturligtvis väcka försiktighet, även då diskrepanser i källorna beaktats, och ett kritiskt öga är nödvändigt. En tendens att bringa ordning i efterhand tycks uppenbar, vars bakomliggande orsaker möjligen kan liknas vid det halvmytologiska och sägenomsusade (dock fortfarande möjliga) datumet för Roms grundande enligt Marcus Terentius Varros tidräkning—den 21 april 753 fvt.7 Precis som gällande arkaiska kolonier på Sicilien finns det motstridiga uppgifter också kring staden Roms grundande. En äldre och mer fantasifull skildring gör exempelvis Rom snarare till en arkadisk koloni grundad av 5  Snoddgrass 1983; 1985a; Andrén 1997, 33. 6  För en över­sikt se Bratell 2020. 7  Forsythe 2005, 94.

Platsen för en oidentifierad bosättning?

39

Bild 1. Masseria Coda Volpe, ’Rävsvansgården’, i Coda Volpe-distriktet (CT) där en ny survey föreslås, omgiven av vad som verkar vara både cyklopiska och arkaiska kalkstensmurar och återanvända stenar spridda omkring i landskapet. Mellan Lentini och Catania på östra Sicilien. © Författaren, november 2018.

Evander.8 Att spåra Roms ursprung tillbaka till ett större koloniseringspussel med greker, etrusker, fenicier och italiska stammar är dock inte alldeles osannolikt. Kulturell hybriditet av sådant slag märks även på det arkaiska Sicilien; i grekernas samexistens med (och senare förvisning av) inhemska bosättare i Lentini och Syrakusa; samt i avståndet mellan dessa städer till Pantalica (sikeler). Arkaiska poleis återfinns också ibland relativt nära ickegrekiska kolonier, både i Magna Graecia och på Sicilien, som exempelvis Ischia (greker, fenicier, etrusker) på bekvämt reseavstånd (45 km) till den (senare grundade) etruskiska kolonin Capua. Ifall närmandet till de antika källorna sker kritiskt och med försiktighet bör det vara möjligt att rekonstruera de komplexa och geografiskt utspridda händelseförloppen i grekisk kolonisation— framförallt genom att fokusera på det arkeologiska källmaterialet. Med ett grepp om forskning rörande Sicilien under arkaisk tid9 är det sedan möjligt att före­ slå områden lämpliga för ny fält­inventering och geofysisk undersökning, i enlighet med tidigare fastställd metodik.10 Vidare erbjuder 8  Strabon Geogr. 5.3.3. 9  De Angelis 2016; Tsetskhladze 2006; Holloway 2004; Graham 1982. 10  Bahn och Renfrew 2012, 71–103; Andrén 1997, 25, 31f, 66f, 127, 170; Ammerman 1981, 63–88.

jämförelser med andra studier11 nya perspektiv på grekiska städer12 och en metod för att identifiera bo­sättningar på östra Sicilien med hjälp av fält­survey.13 Att använda detaljerad analys av bostads­områden med ett tvär­veten­ skapligt, fler­skaligt ramverk för att fokusera, bortsett från formella funktioner, också på sociala aspekter i den bebyggda miljön med mikroarkeologi, utgör vidare en användbar referens för denna studie.14 I korthet kan områden lämpliga för ny fältundersökning identifieras efter jämförande analys av arkeologiska gräv­rapporter, antika källor, och en rekon­ struktion av forntopo­ grafin. Denna grund­­­läggande meto­dik är natur­ligt­­vis tillämp­bar även på andra platser som koloni­ serades av greker kring Medel­ havet i allmänhet – och för denna studie – arka­ iska kolonier grun­ dade från Euboea i synner­het. Av allmänt intresse är exempel­vis Chalkidiki,15 med åtskilliga understuderade arka­ iska kolonier grundade från Euboea16 samt Olynthos­­ projektet som en referens.17 11  Brancato och Manganelli 2018; Nevett et al. 2017; Leone et al. 2007. 12  Nevett et al. 2017, 156. 13  Leone et al. 2007, 53–4. 14  Nevett et al. 2017, 159, 202. 15  Vokotopoulou 1994; Cambitoglou och Papadopoulos 1994. 16  För en översikt se Bratell 2020. 17  Nevett et al. 2017.

40 Gasten HT 2020

Tabell 1. Förekomst och ungefärligt avstånd för ’topografiska enheter’ i Brancato och Manganellis survey i närheten till Kärrmans, Henrys och Bratells undersökningsområde.

Denna studie fokuserar emellertid på östra Sicilien18 och ett område i Catanias södra ut­ kanter. Vid foten av det nordöstra hörnet av San Demetrio, en ås som sträcker sig norrut från Hybleiska bergen, ligger Catania­­dis­triktet Coda Volpe, ungefär 1 km från Simeto-floden. San Deme­trio sträcker sig mellan CaltagironePrimo­sole och reser sig bredvid den bör­diga Catania­­slätten (Bild 1–2). Före­­komsten här av både grekiska och romerska nekro­ poler antyder oidenti­ fierade bosättningar i när­ heten,19 i samma om­råde som för länge sedan även an­sågs vara platsen för Morgantia: [Morgantia] was founded, according to Strabo, by the Morgetes., a people of Italy, who crossed over into Sicily with the Siculi, and built this city at a small distance from the mouth of the Symaethus, now La Giaretta. Thucydides, Sylax, and Pliny, place it near the conflux of the Chrysas, now the Dittaino, and the Symaethus […]. There are now no foot­steps remaining of [this city].20 18  Fisicaro 1996; Rizza 2000; Lentini 2001. 19  Brancato och Manganelli, 103–104. 20  Sale et al. 1747, 515.

En annan bosättning som sökts nära mynn­ ingen och nedre delen av Simeto är Symaetus.21 Det är samtidigt viktigt att förstå att där San Demetrio gränsar till Catania­slätten sannolikt varit ett område av största betydelse. Dels för kontrollen över den bördiga slätten, samt över förflyttningar inåt land längs Siciliens största flod22 som var farbar genom hela antiken.23 Området har tidigare aldrig heller blivit systematiskt studerat; prospekterat eller geo­ fysiskt undersökt,24 vilket i sin tur kan antyda en periferi. Detta begrepp har tidigare använts av Lise Nordenborg Myhre25 för att förklara hur det skandinaviska bronsålders­landskapet formats, omformats och diskursivt kon­ struerats i enlighet med etablerade teo­rier, där loka­lisering av periferier senare resul­terade i nya dimen­sioner och rela­tioner mellan mate­ rial och landskap. Denna modell förefaller tillämpbar även vid foten av San Demetrio och i Coda Volpe-distriktet. Det är även värt att notera i sammanhanget att Simeto-flodens 21  Sciuto Patti 1880. 22  Raciti 2016, 48. 23  Mori 1936. 24  Brancato 2018, 91. 25  Nordenborg Myhre 2004, 27–8

Platsen för en oidentifierad bosättning?

41

Bild 2.Surveyområdet i Coda Volpe-distriktet (CT) Karta gjord med hjälp av: www.openstreetmap.com

mynning ligger nära nog exakt lika långt (ca. 13 km.) från både Catania och Lentini.26 Landskapsarkeologi, kombinerat med mikro­ arkeologi och Actor-network theory27 ut­gör ett teoretiskt ram­verk för det planerade fält­arbetet kopplat till denna studie, som be­ dömts använd­bart för att spåra hybri­di­teter mellan människa och miljö där biologi, geo­ logi och geo­morfo­logi aktivt formar mön­ster av social och eko­nomisk akti­vitet.28 I kort­ het betrak­ tas därmed människa och natur som oberoende krafter i ett nätverk som till­ sammans formar ett kultur­ landskap.29 Ett annat teo­retiskt över­vägande är för­slaget att låta arkeo­­loger från norra Europa, som inter­ agerar med andra kulturer, anlägga post­kolo­ niala perspek­ tiv där be­ grepp som exo­ tism och kreo­lisering kan bistå med att visa hur både lokal­ invånare (och experter) riskerar att bli ”the other.” En kreoliserad arkeologi har beskrivits som för­delaktig för att skapa lokalt förankrad förståelse genom öppen kommu­

nikation som berikar producerandet av kunskap och förhindrar ”enkla” lösningar på praktiska arkeologiska problem.30 Det tidigare arkeologiska arbete på Sicilien är omfattande, även gällande arkaisk tid.31 Paolo Orsi identifierade exempelvis här (och i Magna Graecia) ett stort antal bosättningar från förhistorisk, grekisk och romersk tid under sent 1800-tal och början av 1900-talet, och är i detta avseende en portalfigur.32 Trots Orsis insats är Siciliens landmassa så vidsträckt att det är naturligt att ännu vänta luckor i den arkeologiska dokumentationen med understuderade periferier som området i denna studie.33 Nordöstra San Demetrio fungerar rentav både som ”periferi” och ”centrum” med tanke på geomorfologi och forn­topografi,34 och en lämplig plats för en av de oidenti­fierade bosättningar som kunnat här­ ledas hit från antika källor. En möjlig kandi­dat är Symaetus35 som efter upp­täckten av en romersk nekropol nära Simeto i slutet av

26  Se även Fig. 2 i Bratell 2020. 27  Andrén 1997, 32; Latour 2005, 247–62; Muniesa 2015, 80–4. 28  Walsh 2008, 55; Fahlander 2008, 140. 29  Bratell 2020, 5–7.

30  Källén 2001, 59. 31  För östra delen av ön, se Bratell 2020 32  Holloway 2004, 8–20. 33  Brancato 2018, 91. 34  Se Bratell 2020, 49–76, samt i slutsatser nedan. 35  Plin. Nat. 3.14.

42 Gasten HT 2020 1800-talet föreslogs finnas nära fyndplatsen i Passo Martino36 en tolkning som återkommer i modern tid.37 Denna tolkning, som ännu varken kunnat bekräftas eller av­färdas, har aktualiserats av denna studie. Sciuto Pattis arbete upp­täcktes efter en inledande survey av Niklas Kärrman, William Henry och författaren, i enlighet med den ursprungliga hypotesen först utvecklad av Kärrman att ”Den arkeologiska dokumen­ tationen tycks påfallande brist­fällig i Catanias södra utkanter”. Området med utloppet till Siciliens största flod, farbar genom hela antiken, och där den bördiga Catania-slätten är avgränsad i söder av San Demetrio, tycktes som en utmärkt plats för en bosättning. Författarens bidrag bestod främst i förslaget att eftersom Via Pompeia anses ha delat sig i området; en väg söderut mot Syrakusa, en väg inåt land över Catania-slätten, och en annan som korsade åsen mot Lentini, vore därför där vägen kan antas ha delat sig en bra plats att börja söka. Svårigheten bestod emellertid i att den romerska vägens exakta positionen endast bygger på antaganden.38 Den inledande fält­studien,39 resulterade även i upp­­täckten av Brancato och Manga­nellis40 fält­­ studie, som fick stor betydelse under bear­­bet­ ningen av de inledande resultaten. Data från båda inledande surveys visade sig komplettera varandra på anmärkningsvärda vis. Resul­ taten från jäm­ förelser dem mellan ligger även till grund för en arbetsplan som fram­ tagits, i dialog mellan Göteborgs universitet och Catanias arkeologiska myndighet.41 En diskussion gällande den romerska nekro­ polen, som inleddes under sent 1800-tal, har även fortsatt i modern tid,42 samt gällande en grekisk nekropol i Coda Volpe.43 Den inledande survey som genomfördes, i ett samarbete mellan N. Kärrman, författaren 36  Sciuto Patti 1881, 217–23. 37  Uggeri 2004; Sirena 2011; Brancato och Manganelli 2018. 38  Brancato och Manganelli 2018, 99. 39  Se Bratell 2020. 40  Brancato & Manganelli 2018. 41  Bratell 2020, 71–6. 42  Sciuto Patti 1881; Fiscicaro 1996; Uggeri 2004. 43  Brancato och Manganelli 2018.

(båda vid Göteborgs universitet) och W. Henry (doktorand vid La Sapienza - Università di Roma), blev möjlig efter bidrag från Adler­ bertska rese­ stipendiet. Denna artikel, samt det större arbete den bygger på44 syftar till att bidra till denna pågående diskussion, som till skillnad från tidigare arbeten även inne­­fattar en periferi i Catanias Coda Volpedistrikt, med en ny om­värdering av tolk­­ningen gällande Symaetus position från Paolo Orsis samtida Carmelo Sciuto Patti.

Slutsatser (från Bratell 2020)

Syftet med studien delades in i två övergripande forsknings­frågor: 1. Är Coda Volpe-distriktet på San Demetrio platsen för en tidigare oidentifierad bo­sättning från grekisk kolonisation under arkaisk tid? 2. Hur kan denna studie underlätta en full­ skalig under­sökning av murar som obser­­verats under en inledande survey i Coda Volpe? Slutsatserna från studien rörande den första övergripande forskningsfrågan kan samman­ fattas i två huvudpunkter: Coda Volpe är (a) en periferi på östra Sicilien och har (b) flera indi­katorer på före­komsten av en oidenti­fierad grekisk bo­sättning. Att förstå Coda Volpe som en peri­ feri bygger delvis på Lise Norden­ borg Myhres arbete där samma termino­logi användes för att utmana etablerade teorier om hur det skandinaviska bronsåldersland­ skapet har formats, omformats och konstru­ erats diskursivt. Norden­borg Myhre45 behand­ lade Skandi­­navien i allmänhet, och syd­västra Norge i synner­het, men det är möjligt att se likheter med nuvarande bristande kunskaps­ läge gällande Coda Volpe; ett område i huvud­ sak mitt i mellan mer noggrant studerade områden längs kusten och i det bergiga inre delarna på östra Sicilien. Nordenborg Myhres valda geografiska område hade heller aldrig tidigare studerats helt utifrån sina egna särskilda villkor. Det 44  Bratell 2020. 45  Nordenborg Myhre 2004.

Platsen för en oidentifierad bosättning?

43

Bild 3. San Demetrio och murarna i Coda Volpe-distriktet. © Författare och Kärrman, november 2018.

arkeo­logiska materialet hade endast jäm­förts med andra områden och studerats som en perifer koloni i relation till centrum. Norden­ borg Myhre visade hur ett utvecklings­schema för ny kunskap kunnat uppstå, där endast vad som passade in i den förväntade modellen gavs ut­rymme, för att annars bli för­summat eller ges en mindre framträdande betydelse. Eftersom periferin redan blivit etablerad, tilläts detta att förklara utveckling och sprid­ ning från centrum. Ett intryck upp­stod av en samman­­hängande och odelbar helhets­bild mellan centrum och periferi. Peri­ferin redu­ cerades till upp­fattningar och tolk­ningar från centrum av den­ samma och ’upp­ hörde där­ med att existera’ utan­för detta tudelade makt­ förhållande. En periferi som Coda Volpe skapas inte heller i ett enda ögonblick, eller till följd en enskild tolkning. Med Berin Gürs46 diskussion gällande stadsdelen Sultanahmet i Istanbul som förebild, rekonstrueras Coda Volpe istället ständigt som en stadsdel, genom pro­ cesser som uppstår med handlingar kopplade till diskursiva framställningar. Som ett socialt konkretiserat utrymme i ständig förändring 46  Gürs 2002.

är det invol­ verat i dia­ lektiska för­ hållanden mellan rums­lighet, socialitet och historicitet. Denna dia­ lektiska relation kopplar Coda Volpe till dess förflutna, till dess framtid, och gör den till en dyna­misk – inte statisk – pro­ dukt av dessa diskur­ siva fram­ ställningar.47 Norden­ borg Myhres tillvägagångs­ sätt blev att istället ut­forska denna marginal som ett brytnings­område för föränd­ring, vilket åter­ speglas i nya relationer mellan arte­ fakter hittade i under­söknings­­området, som sträckte sig utan­för makt­relationen.48 Det här leder till den andra huvud­poängen som har att göra med den första över­gripande forsknings­ frågan rörande indi­ katorerna på före­komsten av en oidentifierad grekisk bo­ sättning. Av särskilt intresse i detta avseende är murarna och den grekiska nekropolen från de två inledande fältstudierna49 (Bild 3), vilka samlat också motiverar en ny utvärdering av Carmelo Sciuto Pattis tolkning från 1800-talet angående den möjliga platsen för Symaetus.50 47  Efter Gür 2002, 250. För en utökad diskussion rörande dylika processer samt diskursiva framställningar se Bratell 2020, 65. 48  Nordenborg Myhre 2004, 5. 49  Bratell 2020. 50  Sciuto Patti 1881; Brancato 2018, 93.

44 Gasten HT 2020 Formellt aktualiserar det här även andra oidentifierade bo­ sättningar, så som Aitna,51 Xuthia,52 Morgentia,53 Hybla Gere­atis,54 Kalli­ polis55 och Capi­toniana.56 Det är samtidigt värt att påpeka att åtmin­stone en av dessa källor kan hänvisa till en och samma bo­sättning. PsuedoScylax beskriver exempel­vis Symaithos som både en stad och en flod.57 Möjligen är det inte Megaris (Megara Hyblaea) och dess hamn Xiphoneios som då hän­visas till, utan istället en beskrivning av platsen för Symaetus. De tidigare nämnda murar som observerade av Niklas Kärrman, William Henry och för­ fattaren visar genom stilistisk datering prov på åter­användning av cyklopiska murar med tillägg från arkaisk tid.58 Mindre än 1 km från dessa murar ligger den grekiska nekropolen, som identi­fierats genom före­komsten av en sekvens av stolphål i kalkstensbanken.59 Genom förekomsten av ytterligare en nekro­ pol (Masseria Primo­ sole) ca 1,5 km från murarna60 blir det möj­ligt att upp­rätta en radie inom vilken det är tro­ligt att vänta spår efter en gre­kisk bosättning, möjligen på Pleistocen­ terrassen och den högst belägna delen av San Demetrio, så som också hävdats av Brancato och Manganelli.61 Slutsatsen av denna studie är, baserat på avstånds­för­ hållanden samt den topo­­­ grafiska rekon­ strukti­onen, att bo­sättningen bör be­­gränsas till inom Augusta Synthemen62 och där­­med inom samma geologiska profil som Megara 51  Pfuntner 2013, 371. 52  Uggeri 2006. 53  Bratell 2020, 14–15, 19; Caffi 2004, 72–3; Brancato 2018, 102. 54  Pfuntner 2013, 375. 55  Braccesi och Millino 2000, 60. 56  Pfuntner 2013, 288. 57  Periplous §13. 58  Se Fig. 18–19 i Bratell 2020. 59  Brancato och Manganelli 2018, 94; Fig. 10–11 i Bratell 2020. 60  se tabell 4–7 i Bratell 2020; Tabell 1 61  Manganelli 2018, 104. 62  Synthem är en term inom geologin som saknar svensk översättning men av McGraw-Hill (2003) definierat som en krono­stratigrafisk okonformitets­ begränsad enhet och sedimentations­cykel till följd av regionala förändringar i havsnivå eller tektonik.

Hyblaea.63 Eftersom denna del av Sicilien tycks ha förbisetts, av både historiska, politiska och kanske praktiska skäl, är det möjligt att spår av denna bosättning antingen har försummats eller helt enkelt förstörts. Detta område har heller aldrig blivit systematiskt undersökt64 efter­som sökandet efter bosättningar här inte har passat in i någon tidigare klart defi­nierad berättelse eller agenda. Denna peri­feri kom istället att upphöra att existera i arkeo­logisk bemärkelse, med om­ fattande och explo­ rativ odling och industriell verk­samhet som resul­­ tat, vilket i sin tur bidragit ytter­ ligare situationen. Efter dessa slutsatser följer den andra över­ gri­pande forskningsfrågan som är hur denna studie kan hjälpa till att under­lätta en full­skalig under­sökning av de murar som obser­­verades under en in­­ledande survey i Coda Volpe. En ny survey bestående av (a) magneto­metri, (b) sten- och jord­prover, (c) prov­­gropar ovanpå terrassen har föreslagits för att fast­ställa den tidigare stilistiska dateringen av murarna i Coda Volpe, i ett samarbete mellan deltagande institutioner i enlighet med det fram­ tagna avtalet, convenzione, som för när­­ varande inväntar god­ kännande i Catania. Syftet med studien är – i sam­arbete med ita­lienska myndig­­heter och Göteborgs uni­versitet – att stimu­lera till ytter­­ligare arbete och diskussion, samt att bidra till nya kunskaper gällande Coda Volpe.

Sammanfattning av det större arbetet (Bratell 2020)

Arkeologin på östra Sicilien har fortsatt i Paolo Orsis (1859–1935) fotspår och främst varit inriktad på Etnas omgivningar. I huvudsak kustregionen i sydost med Pantalica, Megara Hyblaea och Syrakusa och i de inre bergs­ trakterna med Morgantina. Frånsett det här före­­faller östra Siciliens centralområde—med av­seende på storskaliga utgrävningar—i stort ha blivit förbisett och, närmare bestämt, i synnerhet området mellan Catania och Lentini före­­faller vara en del av en peri­­feri. 63  Se fig. 30–32 i Bratell 2020. 64  Brancato 2018, 91.

Platsen för en oidentifierad bosättning? Under arkaisk tid hade grekerna på relativt kort tid etablerat sig både i Kampanien, på östra Sicilien, i Messinasundet och i Taranto­ bukten.65 De grekiska moderstäderna påverkades möj­ligen av fenicierna, vilka enligt som­liga till och med lärde grekerna att kolo­nisera,66 med främsta argu­ment att fenicierna då redan fanns på Sicilien och att deras städer påminde om grekernas, vilket visat sig inte vara helt korrekt.67 Hänvisningar till resultat från äldre tiders diskussioner kan ibland belysa ännu olösta frågor i ämnet som ifall fenicierna–som allra minst–påverkade den grekiska kolo­ niseringen i väst, vilket fortsatt varit en öppen fråga.68 Den ban­brytande kolo­ni­serings­ matrisen från Euboea var emeller­tid säker­ ligen ett resultat, både av grekisk kompe­tens, som kri­giska sjö­farare och nybyggare i stor skala,69 liksom en produkt av åt­skilliga och täta kon­takter med både etrusker, sikeler och fenicier. Oavsett var på Sicilien grekiska arkaiska poleis återfinns följer de alla ett grundläggande mönster för hur stad och lands­ bygd utvecklades.70 Arkeologiska fynd visar att till­ fälliga byggnader snart gav plats för regelrätt stadsplanering—i Naxos, Syrakusa, Megara Hyblaea, Himera, Selinous och Akragas— men samtidigt har framväxten av några av städerna ännu inte kunnat förstås, som ett resultat av deras successiva ockupations­lager. Emellertid är det ortogonal stads­ planering, undan­taget Katane, som motsvarade naturliga linjer i landskapen, som är vanligast i princip alla städer.71 Ortogonala stadsplaner delade in land­skapet i kvarter som åtskildes av gator, ofta asfal­terade, mellan ca 2,5–6,5 meter, med de bredaste gatorna som stora genomfarter.72 Alla stads­planer täckte ytor av jämförbar storlek, som i sin tur bestämdes av två topografiska 65  Graham 1982, 109–11. 66  Jeffery 1976, 47f. 67  Drögemüller 1965, 46, 55f. 68  Graham 1982, 113. 69  Graham 1982, 102. 70  De Angelis 2016, 73. 71  Bacci 1999, 52–53; Gras 2002, 21–22. 72  Mertens 2006.

45

faktorer: placeringen av nekropoler och stads­murar.73 Greker i väst började från 700-talet f.v.t att medvetet skilja de levandes värld från de dödas,74 och här hade städerna minst två nekropoler, i allmänhet avskilda och med åtskillnad även mellan gravar, som återspeglade sociala ställningstaganden hos innevånarna.75 Stadsmurar tillkom mellan tre och sex generationer från grundandet, för att markera gränslinjen som skilde de levandes värld från de dödas, men gräns­ dragningen antas samtidigt ha varit en del av den allra äldsta stads­planeringen.76 De topografiska faktorerna möjliggör en relativt detaljerad upp­skattning av storleken på arkaiska grekiska poleis: alla varierande mellan 50–100 hektar och klassificeras som jordbruksstäder som föregicks av väl dokumenterade mindre byar.77 Det är tydligt att plats reserverades för stadsmurar redan i de tidigaste stadsplanerna, men att det var först under 600-talet, och i synnerhet 500-talet, som de faktiskt byggdes.78 Murarna kan ha krävt liknande resurser som tempel, alldeles oavsett att murar kräver mindre avancerad ingenjörskonst.79 Förutom att skydda staden, markerade murarna dess identitet och egenskaper, då det inte förelåg någon skarp gränsdragning mellan stad och landsbygd i den grekiska världen i allmänhet.80 Samtidigt indikerade murarna också den totala storleken på befolkningen inom polis.81 Det är även mycket viktigt att komma ihåg att arkaiska grekiska murar inte nödvändigtvis motsvarade en ordentlig bosättning. Utbredd befästning kring bosättningar och städer, som vanligt­vis ansetts härröra från klassisk tid, kom snarare på plats långt tidigare.82 Med tanke på, både de olika typerna av befästa bosättningar och topografin för stadsbefästningar, finns 73  De Angelis 2016, 75. 74  Frederiksen 2011, 60, 76, 89; Bintliff 2012, 269. 75  De Angelis 2016, 76. 76  Frederiksen 2011, 105. 77  De Angelis 2016, 78, 82. 78  De Angelis 2016, 92. 79  Frederiksen 2011, 119. 80  Hansen och Nielsen 2004, 135–37. 81  De Angelis 2016, 93. 82  Frederiksen 2011, 3f.

46 Gasten HT 2020 det flera fall där arkaiska murar snarare tycks överensstämma med en tillflyktsort än en bo­ sätt­ning, som exempelvis de murar som omger Emporio på Chios.83 På den sicilianska landsbygden var fredade platser som utrustats med byggnader ganska vanligt före­kommande i anslut­ning till städer.84 Som regel var de i allmänhet för­knippade med Demeter och Persefone. Helge­­domarna mar­ kerade förmodligen gränsen mellan olika stater.85 Det sicilianska landskapet förän­ drades drama­­­tiskt under romerska kejsar­tid. Det hand­lade då inte enbart om urbana centra i för­­fall med fram­växande lyx­­villor, utan också till­­­komsten av nya bo­­sätt­ningar som Sofiana, samt romersk åter­­upp­­byggnad av grekiska poleis som Naxos, där semi-urbana befolk­ nings­­­centra organi­serades ute­­slutande kring eko­nomisk (i motsats till politisk) aktivitet.86 I poleis som Naxos märks tydliga tecken på av­ kolo­ni­seringen87 på Sicilien, där styret passe­ rade till Rom, vilket synlig­görs i hur helle­ nistiska och romerska bostad­shus, förråd och ugns­ bygg­ nader, omger och över­ täcker båt­ husen i polis. På detta sätt över­gavs flera arka­ iska grekiska städer gradvis genom samma process, med framväxten av nya nätverk av social, politisk och ekonomisk aktivitet. Under Senantiken fortsatte bosättningarna att expandera, vilket återspeglas i en ökning av den materiella närvaron. Antingen som ett resultat av ruralisering, eller en åter­upplivning på lands­ bygden kopplad till efterfrågan på jord­bruks­produkter från Rom.88 Det är viktigt att förstå gränsdragningar mellan stad och lands­bygd och olika poleis under grekisk tid, samt förändringar fram till romersk tid, vid närmandet av Coda Volpe; ett historiskt gräns­ område mellan Catania, Lentini och Syrakusa. Avslutningsvis förstås Coda Volpe för när­ varande som beläget inom en periferi på östra Sicilien, med flera indikatorer på före­komsten av en oidentifierad och när­liggande grekisk 83  Frederiksen 2011, 150. 84  de Polignac 1995. 85  De Angelis 2000, 116. 86  Pfuntner 2019. 87  Asheri 1996. 88  Pfuntner 2019, 225–26.

bosättning. Denna bosätt­ning väntas, baserat på en beräk­ ning av den grekiska zonen89 vara belägen inom Augusta synthe­ men, ett anta­ gande som bygger på för­ hållandena i avstånd mellan murar och nekro­poler i de båda inledande fält­studierna.90 Murarna visar prov på modernt återbruk av stenar som på stilistiska grunder kan dateras till både cyklo­ pisk och arkaisk tid. Mindre än 1 km från dessa murar ligger en nekropol med silor och ler­frag­ment, med spår som tolkats som här­ rörande från grekisk tid, genom en sekvens av stolp­­hål på kalk­bäddens annor­­­lunda orien­ tering, både i relation till gravarna och sett till hur silorna är ordnade.91 Dessa indi­katorer på före­­ komsten av en oidentifierad bosättning från grekisk tid tycks ha förbisetts av historiska, politiska och möjligen även praktiska skäl. Det är möjligt att spår från bosättningen antingen har förstörts eller försummats till följd av att sökandet efter en bosättning på denna del av ön inte passat in i några tidigare accepterade förklarings­ modeller. Istället har omfattande indus­triell akti­vitet och odlings­verk­samhet be­­dri­vits i om­rådet, vilket både kan för­­klara den nu­­varande situ­ationen, som sam­tidigt ytter­­­ligare fortsatt att bidra till densamma. Det finns slutligen också de som givit uttryck för en helt annan syn på områdets bety­delse; från Carmelo Sciuto Patti i det förflutna till Giovanni Uggeri, Rodolfo Brancato, Laura Manganelli, Livio Mario Cortese, Maria Teresa Magro, Niklas Kärrman, William Henry och för­fattaren till studien som ligger till grund för denna artikel som alla verkar överens om att området förtjänar att studeras när­ mare samt att bevaras på ett bättre sätt. Post­kolo­ niala perspektiv har varit till hjälp för att peka på några av de arkeologiska utmaningar som upp­ stod genom att ställa de över­ gripande forsk­nings­­frågorna. Den enda befin­tliga parall­ellen på stilis­tisk grund till murarna i Coda Volpe på Sicilien verkar vara Anaktoron i Pantalica, som, om parallellen är korrekt, pekar på en komplex väv av kolo­nisering och 89  Whitehouse och Wilkins 1989; Leighton 2000, 21; Streiffert Eikeland 2006, 20. 90  Bratell 2020, 72. 91  Brancato och Manganelli 2018, 93

Platsen för en oidentifierad bosättning? hybriditet mellan greker och sikeler på denna del av ön.92 Det är värt att notera förekomsten av cyklo­ piska murar också på västra Sicilien i Erice som anses vara puniska. Det faktum att den nord­östra spetsen av San Demetrio tro­ligen fort­ farande var omgivet av vatten på båda sidor under arka­isk tid är väsent­lig ny infor­ mation för framtida arkeologi på denna del av ön.93 Syftet med denna studien är att stimu­ lera till ytterligare diskussion och arbete, samt att med den nya survey som för när­varande väntar på godkännande i Catania, i ett sam­ arbete mellan deltagande institutioner, kunna bidra till ett bättre kunskaps­ läge gällande Coda Volpe. 92  Bratell 2020, 62–5 93  Brancato och Manganelli 2018, 104.

Bibliografi

47

Ammerman, A.J. 1981. Surveys and archaeological research. Annual Review of Anthropology 10: 63–88. Andrén, A. 1997. Mellan ting och text. Eslöv: Symposion. Asheri, D. 1996. Colonizzazione e decolonizzazione. I Settis, S. (red.). I Greci: storia cultura arte società I: noi e i Greci. Turin: Giulio Einaudi Editore, s. 73–115. Bacci, G.M. 1999. Alcuni elementi di topografia antica. I Bacci, G.M. och Tigano, G. (red.). Da Zancle a Messina: Un percorso archeologico attraverso gli scavi. Palermo: Regione siciliana, Dipartimento dei beni culturali e dell’ identità siciliana, s. 51–7. Bahn, P. och Renfrew, C. 2012 (1991). Archaeology. Theories, Methods, and Practice. 6:e upplagan. London: Thames & Hudson. Bintliff, J. 2012. The Complete Archaeology of Greece: From Hunter-Gatherers to the 20th Century A.D. Malden, MA, Oxford och Chichester: WileyBlackwell. Brancato, R. och Manganelli, L. 2018. Contributo alla carta archeologica del territorio tra Catania e Lentini (IGM 270 III SO, Reitano). I Uggeri, G. (red.). Rivista di Topografia Antica XXVII 2017. Florens: Congedo Editore, s. 87–108. Bratell, M. 2020. The Site of an Unidentified Greek settlement? New Surveys in Coda Volpe district on Eastern Sicily. Masteruppsats framlagd vid Göteborgs universitet. http://hdl.handle. net/2077/65299 Caffi, M. 2004. Il porto fluviale di Lentini. I Frasca, M. (red.). Leontini: Il mare, il fiume, la città. Atti della giornata di studio, Lentini, 4 maggio 2002. Catania, 71–7. Cambitoglou, A., Papadopoulos, J. K. 1994. Excavations at Torone 1990. Mediterranean Archaeology 7: 141–63. De Angelis, F. (red.). 2016. Archaic and Classical Greek Sicily. A social and Economic History. New York: Oxford University Press. Drögemüller, H. P. 1965. Untersuchungen zur Anlage und zur Entwicklung der Stadte ’Grossgriechenlands’. Gymnasium 72: 27–62. Fahlander, F. 2008. Differences that Matter: Materialities, Material Culture, and social Practice. I Glørstad, H., och Hedeager, L. (red.) Six Essays on the Materiality of Society and Culture. Göteborg: Bricoleur Press, 127–54. Finley, M. 1971. Archaeology and History. Daedalus: Journal of the American Academy of Arts and Sciences 100: 168–86. Fisicaro, S. 1996. Insediamenti rurali di età romana nel territorio a nord dell’antica Lentini. Aitna: Quaderni di Topografia Antica 2: s. 121–122. Forsythe, G. 2005. A Critical History of Early Rome. Berkeley/Los Angeles: University of California Press. Frederiksen, R. 2011. Greek City Walls of the Archaic Period, 900–480 BC. Oxford: Oxford University Press. Graham, A. J. 1982. The colonial expansion of Greece. I Boardman, J. (red.). The Cambridge Ancient History. Andra upplagan. Vol III. Part 3. The Expansion of the Greek World. Eight to Sixth Centuries B.C. Cambridge University Press, 83–159.

48 Gasten HT 2020 Gras, M. 2002. L’urbanisme de Zancle. I Gentili, B. och Pinzone, A. (red.). Messina e Reggio nell’antichità: Storia, società, cultura. Atti del Convegno della S.I.S.A.C. (Messina–Reggio Calabria 24–26 maggio 1999). Messina, 13–24. Gür, B. 2002. Spatialisation of Power/Knowledge/ Discourse: Transformation of Urban Space Through Discursive Representations in Sultanahmet, Istanbul. Space and Culture. Vol.5(3): s. 237–52. Hansen, M.H., och Nielsen, T.H. (red.). 2004. An Inventory of Archaic and Classical Poleis: An Investigation Conducted by the Copenhagen Polis Centre for the Danish National Research Foundation. Oxford. Holloway, R. 2004 (1991). The Archaeology of Ancient Sicily. London: Routledge. Jeffery, L. H. 1976. Archaic Greece, the City-States c. 700—500 B.C. London. Källén, A. 2001. Creolised Swedish Archaeology. Current Swedish Archaeology Vol. 9: 59-76. Latour, B. 2005. Reassembling the Social: An Introduction to Actor-Network Theory. Oxford: Oxford University Press. Leighton, R. 2000. Indigenous society between the ninth and sixth centuries BC: territorial, urban and social evolution. I Smith, C. och Serrati, J. (red.). Sicily from Aeneas to Augustus, new approaches in archaeology and history. Edinburgh: Edinburgh University Press, 15–40. Lentini M.C. (ed.). 2001. Naxos di Sicilia in età romana e bizantina ed evidenze dai Peloritani. Bari: Edipuglia. Leone, A., Witcher, R.E., Privitera, F. och Spigo, U. 2007. The Upper Simeto Valley Project: an interim report on the first season. I Fitzjohn, M. (red.). Uplands of Ancient Sicily and Calabria: the archaeology of landscape revisited (Accordia Specialist Studies on Italy Volume 13). London: Accordia Research Institute, University of London, 49–58. Mertens, D. 2006. Città e monumenti dei Greci d’Occidente: Dalla colonizzazione alla crisi del V secolo a.C. Rom. Mori, A. 1936. Simeto. Hämtad 9 april 2020. https://www.treccani.it/enciclopedia/ricerca/ Muniesa, F. 2015. Actor-Network Theory. I Wright, J., (red.). The International Encyclopedia of Social and Behavioral Sciences. Andra upplagan, vol. 1. Oxford: Elsevier, 80–4. Nevett, L., Tsigarida, E., Archibald, Z., Stone, D., Horsley, T., Ault, B., Panti, A., Lynch, K., Pethen, H., Stallibrass, S., Salminen, E., Gaffney, C., Sparrow, T., Taylor, S., Manousakis, J., och Zekkos, D. 2017. Towards A Multi-Scalar, Multidisciplinary Approach To The Classical Greek City: The Olynthos Project. The Annual of the British School at Athens 112: 1–52. Nordenborg Myhre, L. 2004. Trialectic archaeology: Monuments and space in Southwest Norway 1700–500 BC. AmS-skrifter; 18. Stavanger: Arkeologisk museum i Stavanger. Pfuntner, L. 2013. The Changing Urban Landscape of Roman Sicily. Doktorsavhandling framlagd vid University of California, Berkeley. Pfuntner, L. 2019. Urbanism and Empire in Roman Sicily. Austin: University of Texas Press. de Polignac, F. 1995 Cults, Territory and the Origins

of the Greek City-state. Trans. Lloyd, J.Chicago. Raciti, A. 2016. Building Collective Knowledge Through Design: The Making of the Contrada Nicolò Riparian Garden Along the Simeto River. Landscape Research 41(1): 45–63. Rizza, S. 2000. Studi sulle fortificazioni greche di Leontini. Catania: Consiglio nazionale delle ricerche, Centro di studio sull’archeologia greca (Studi e materiali di archeologia greca 7). Sale, G., Campbell, J., Bower A., Psalmanazar, G., Swinton, J. and Shelvocke, G. 1747. An Universal history, from the earliest account of time. Compiled from the original authors; and illustrated with maps, cuts, notes, &c. With a general index to the whole Vol VII, Book I. London: Symon, 3. Sciuto Patti, C. 1880. Sul sito dell’antica città di Symaethus. Arch. Stor. Siciliano N. 8, anno V: s. 367–74. Sciuto Patti, C. 1881. Catania. Naturalista Siciliano: s. 217–23. Snodgrass, A. M. 1983. Archaeology. In Crawford, I. M. (red.). Sources for Ancient History:137–84. Snodgrass, A. M. 1985. Greek Archaeology and Greek History. Classical Antiquity 4:193–207 synthem. (n.d.) McGraw-Hill Dictionary of Scientific & Technical Terms, 6E. (2003). Hämtad 13 juli 2020 https://encyclopedia2.thefreedictionary.com/ synthem Streiffert Eikeland, K. 2006. Indigenous households: transculturation of Sicily and southern Italy in the Archaic period. Gotarc seriesB, vol 44. Gothenburg University: Gothenburg. Tsetskhladze. G. (red.). Greek Colonisation: An Account of Greek Settlements Overseas. Boston: Brill, s. 253–357. Uggeri, G. 2004. La viabilità della Sicilia in età romana. Galatina: Mario Congedo Editore. Uggeri, G. 2006. Xuthia. In Cancik, H., and Schneider, H., (eds.). Brill’s New Pauly. Antiquity volumes. Hämtad 5 may 2020. http://dx.doi. org.ezproxy.ub.gu.se/10.1163/1574-9347_bnp_ e12213730 Vokotopoulou, I. 1994. Anciennes Nécropoles de la Chalcidique. I Nécropoles et Sociétés Antiques (Grèce, Italie, Languedoc): Actes du Colloque International du Centre des Recherches Archéologiques de l’Université de Lille III, 2–3 Décembre 1991. Neapel: Publications du Centre Jean Bérard, s. 79–98. Walsh, L. 2008. Mediterranean Landscape Archaeology: Marginality and the Culture–Nature ’Divide’. Landscape Research 33(5): s. 547–564. Whitehouse, R., Wilkins, S. 1989. Greeks and natives in south-east Italy: approaches to the archaeological evidence. I Chapion, T.C. (red.). Centre and periphery. London: Taylor and Francis, s. 102–26.

Ett ögonblick

Ett ögonblick Philip Kristiansson

J

ag är på besök hemma hos min farmor och farfar som så många gånger tidigare. På en vägg hänger gamla svartvita porträtt. Männi­ skor som sedan länge är borta, men ser på oss från då­tidens fönster. Dessa porträtt har jag sett många gånger, men nu ställer jag frågan: ”Farmor? Vem är det?” ”Det är min mormor och morfar. Och det där är min mormors far och min mormors farmor.” Hon fortsätter att berätta anekdoter och om deras livs­historier. Vid ett senare besök fann jag en låda med gamla foto­grafier, svart­vita porträtt klis­trade på hård kartong. Ännu en gång ställer jag frågan: ”Farmor? Vilka är detta?” ”Det är släkt.” ”Ja men vilka och hur?” ”Oh… Det vet jag inte, men dom kommer i från min mor, så jag gissar att det är hennes släktingar?” På ett av fotografierna står det på bak­sidan “Ola på Viken”.

Figur 1. ”Ola på Viken”.

49

50 Gasten HT 2020 Varför har jag nu berättat denna historia? För att troligtvis kan flera av er läsare känna igen er, ni har kanske själva upplevt detta eller en liknande händelse. Jag blev ombedd att skriva en artikel till Gasten, efter att några hade hört om vad för ämne jag skall ägna mig att skriva som kandi­ dat­uppsats, porträttfotografi. Som ni förstår har porträtt funnits med länge som ett intresse och inte minst som ett verktyg till hobbyn som släktforskare. Släkt­ forskning handlar så ofta om enbart text och siffror, födelse-, vigsel- och dödsdatum. Så när ett porträtt dyker upp blåser det ett nytt liv i personen du har framför dig. Det blir nästan som att personen “lever igen”. Som jag tidi­ gare beskrev stod det ett namn på bak­sidan av det där fotot jag fann för många år sedan. Om tidigare generationer varit duktiga på att dokumentera så är det ofta den enda led­­tråden på vem porträttet före­­ ställer. Foto­ grafierna sparas (inte alltid) i en låda som gått i arv några gene­rationer och de sparas på grund av ett senti­mentalt värde, även om de nuvarande

ägarna inte har några direkta band till männi­ skorna på porträtten eller rättare sagt kunskap om dom. För två år sedan besökte jag ett väldigt popu­lärt turist­mål på väst­kusten. Till turist­ målet fanns även en musei­ shop. Där fann jag till försäljning gamla foto­grafier i en låda (när­mare bestämt porträtt­fotografier daterade från ca år 1870-1920). På skylten stod det “Antikt porträtt/Bokmärke. 25 kr/st”. Det var här tanken som startade idén till kandidat­ upp­satsen. Dessa fotografier har varit porträtt på när­­stående (familj, släkt och vänner). Inga minns dom längre och nu 100 år senare har dom blivit bruksföremål? Riksantikvarieämbetet beskriver kulturarv som: “Kulturarv är alla materiella och immateriella uttryck för mänsklig påverkan, till exempel lämningar, föremål, miljöer, verksamheter eller traditioner”1 1  Riksantikvarieämbetet 2020. www.raa.se/kulturarv

Figur 2. Antikt porträtt/Bokmärke.

Ett ögonblick

51

Figur 3. Blandade porträtt.

Skulle inte porträtt likt dessa räknas som en del av vårt kulturarv? Av min egen berättelse blir det en muntlig tradition (im­materiellt) samt ett materiellt arv över tidigare porträtt inom familjen. Men jag vill påstå att här har vi en uppsjö av möjligheter att finna fakta och historia. Exempelvis vilka var fotograferna som utförde detta arbete? Porträtten i sig ger oss ett pers­ pektiv av individer från olika samhälls­klasser, hur modét förändras genom tiderna allt taget i ett ögonblick. Det finns många ideella föreningar som arbetar för att digitalisera fotografier så att de skall finnas kvar exempel­vis “Svenskt Porträtt­ arkiv” är en av dessa (när denna artikel skrivs är det registrerat 835 904 st i deras arkiv).2 2  Svenskt Porträttarkiv 2020. www.xn--portrttarkivkcb.se.

Arkivet startades av Omar Henriksson som själv har ett stort intresse för porträtt och släkt­forskning.3 Kandidatuppsatsen är fortfarande i ett tidigt stadium med flera trådar och frågor. Med för­hopp­ningen av flera olika under­­sök­ ningar samt inter­­­vjuer som kan even­tuellt ge svar eller ge en grund till fortsatt forskning om just porträtt­­­­fotografi och dess värde för vårt kulturarv. Minns ni porträtten jag skrev om i början? Dom hänger nu på min vägg och jag för vidare anek­doterna jag en gång hörde… (“Ola på Viken” lyckades jag genom släkt­ forsk­ningen ta reda på är min far­mors mor­ mors farbror). 3  Släkthistoria 2018. Omar Henriksson har en halv miljon porträtt. www.slakthistoria.se/gamla-bilder/ omar-henriksson-har-en-halv-miljon-portratt.