STILLA NÄTTERS KAPELL
Den overkliga men sanna berättelsen om musiksällskapet Stilla Nätters Kapell
Prelude. Stilla Nätters Kapell är på väg in för att göra sin första konsert någonsin. Sedan den där första spelningen har det blivit en tradition att kapellet intar scenen till filmmusiken ur Martin Scorseses fantastiska konsertfilm The Last Waltz.
Historien om hur allt började varierar något beroende på vem man pratar med. Helt klart är dock att Linus Norda ville göra en julkonsert och att idén sedan vidareutvecklades och konkretiserades en sen kväll i en kall tvårumslägenhet i centrala Karlskrona. Vad som hände sedan är historia. En fantastisk historia. En historia vi ska försöka berätta i den här boken.
Stilla Nätters Kapell kom till en sensommarkväll i september 2011. Linus Norda ville göra en julkonsert. För er som inte känner till Linus ska man veta att en julkonsert med just Linus alltid är fantastisk. Alltid. Även om det bara är han själv på scenen. Men den här gången utvecklades idén till något större. Varför inte samla alla våra musikaliska vänner och göra något ihop? Låta en hel ensemble av fantastiska musiker och sångare göra en julkonsert i Karlskrona? Eller något åt det hållet. Ungefär som i musikdokumentären ”The Last Walz”. Vi ska inte förneka att ”The Last Waltz” med The Band var en stark inspirationskälla till det som sedermera blev Stilla nätters kapell. Den legendariska avskedskonserten i San Fransisco 1976 där tidernas mesta kompband bjöd in en imponerande skara vänner för att musicera tillsammans, alltihop mästerligt fångat av en ung Martin Scorsese. I den filmen såg vi något okonstlat och närgånget som vi älskade. Borde inte julkonserten kunna bli vår egen variant? Det kunde på samma gång bli en välkommen paus från den professionella karusellen med att arrangera konserter eller som musiker stå bakom andra artister. Att helt egotrippat strunta lite i ’vad som funkar för publiken’ och bara bestämma själva. Tidpunkten var självskriven. Mellandagarna. Helt enkelt eftersom det är den enda perioden på året då de flesta av våra musikaliska vänner befinner sig samtidigt i Karlskrona. Ur ett biljettförsäljningsperspektiv kändes det mer osäkert.
Förberedelser. Innan kapellets allra första konsert var repetitionerna förlagda till en trång och dåligt ventilerad replokal. Väl på plats i kyrkan riggade vi och gick igenom de sista detaljerna.
Omöjligt uppdrag. Även om tanken var god, blev idén med en gruppbild som skulle hjälpa till att marknadsföra konceptet helt omöjlig redan första året. Adam Grahn var på turné någonstans i Tyskland och Kristofer Johansson kunde inte heller vara på plats. Adams närvaro fick istället gestaltas av en resväska och en brun portfölj fick symbolisera Kristoffers alla slagverksprylar. Men den där bilden har på något sätt varit med oss sedan dess. Den användes förvisso bara det där första året, men den symboliserar tankarna om ett yvigt och kringresande musiksällskap på ett fantastiskt sätt.
Skulle någon ta sig tid under julledigheten för att lyssna på oss? En föreställning som knappt vi själva visste vad den skulle innehålla? Efter julafton är dessutom
Amiralitetskyrkan. Platsen där allt började. Kapellet gav tre konserter
den musikaliska julhögtiden över. Då slutar radion spela Adolphson & Falks
i kyrkan som ljussattes
”Mer jul”. Det är med jullåtarna som med julbordet – det blir lätt för mycket.
varsamt men också
Nej. Om det skulle bli en konsert i mellandagarna så fanns ingen plats för julsånger. Det var vi överens om. Däremot fick det gärna vila en lagom sakral stämning över det hela. Inte en mässa och inte en rockkonsert. Något däremellan. Redan tidigt hade vi ambitionen att låta rummet förhöja upplevelsen av musiken. Och är man inte en regelbunden besökare av Gudstjänster, så är kyrkorummet en kraftfull miljö som man sällan kommer i kontakt med. Skulle vi kunna hålla konserten i en kyrka? Vi var osäkra. Och så var det repertoaren. Vad skulle vi spela? Vi bestämde oss för att låta hjärtat visa vägen. Det fick bli de allra bästa låtarna, de allra finaste versionerna av låtarna man verkligen älskar. Världens bästa låtar. En idé lika enkel som omöjlig. Malin Törnquist som varit en fast del av kapellet sedan starten uttryckte det så här: ”Om man ställer sig inför en publik som har särskilda förväntningar, så tänker man mycket på låtval, tempo och vad som fungerar. Här slapp vi det. Vi behövde bara kompromissa med oss själva.” Skulle det bli för svårt? För introvert? Den frågan har vi ställt oss många gånger genom åren. Men det är kanske just det som gjort Stilla Nätters Kapell till den overkliga succé det har blivit. Ett konsertupplägg som helt bygger på kärleken till den musik som framförs.
smyckades med flera hundra levande ljus.
Kapellm채staren. Oskar Appelqvist har sedan starten tagit p책 sig rollen som kapellm채stare. Med enorm fingertoppsk채nsla har han guidat kapellet genom samtliga konserter.
“Det har blivit dags igen. När detta skrivs har kapellet sakta börjat vakna till liv igen. Visst, vår lilla cirkus har precis som vanligt funnits där i bakhuvudet hela året och så fort man råkat höra en potentiell kapellet-låt så har den snabbt lagts till i den hemliga inre låtlistan. Jag har suttit bakom pianot och varit kapellmästare sedan starten 2011. Det har varit en fantastisk resa. En resa med en grupp människor med onödigt mycket och bred musikalitet. En grupp människor som aldrig hade spelat med varandra om inte kapellet hade funnits... för vi är rätt olika. Alla kommer från olika musikaliska bakgrunder. Några har musiken som bisyssla medan andra turnerar världen runt. Några kan läsa noter medan andra knappt kan läsa vanliga bokstäver. Några skrattar högt när vi år efter år spelar Eddie Meduza backstage. Andra gråter. Vi är alla i olika åldrar, har olika referenser och det är just detta som gör kapellet unikt. Jag hade aldrig orkat att turnera runt med denna galna samling människor. Vi hade antingen blivit ovänner. Eller så hade vi skrattat ihjäl oss. Vi hade aldrig kunnat hänga dygnet runt för att spela in skivor. Vi är alldeles för olika. Men en gång om året funkar det fint. Och varje gång vi träffas, strax efter jul, Då är vi världens bästa orkester. Tusen tack Kapellet. Ni är bäst hela högen. “ Oskar Appelqvist
Stenlängan. På Johannishus Gods gav Stilla Nätters Kapell tre föreställningar. Lokalen hade använts tidigare men aldrig till en så pass stor konsertproduktion. Drygt 250 personer per föreställning såg kapellet det året.
Ackord. Oskar Appelqvist testar tonarter. Stefan ‘Boppin’ Steve’ Jonasson gör Hank Williams “My Sweet Love Ain’t Around” och nederst syns Malin Törnquist och Anders Svensson gå igenom introt till Malins låt “Come and take me”.
Johannishus Gods. Vägen upp mot godset i Johannishus kantas av en vacker allé. Där var det tänkt att uppföljaren till bilden på trappan skulle tas. Kapellet skulle komma gående på vägen. Vi skulle dra en tramporgel på en vagn, någon skulle leda en cykel. Oskar ville komma ridande på en häst med sitt dragspel på ryggen. Tyvärr blev det ingen bild alls men konsertplatsen blev magisk.
Malin. Malin Törnquist har stått för många fantastiska tolkningar. Här gör hon en magisk version av Joni Mitchells “A case of you”.
“När Oskar smäller igen pianolocket och den sista casen rullar in i lastbilen, vet jag vad som väntar… Tystnaden och tomheten. Samma känsla som när jag kom hem från sommarkollo i tonåren. Den där känslan av att allt var för bra för att vara sant. Jag skrattar och gråter, förundras och förvånas över hur musik kan riva alla murar.”
Malin Törnquist
Förra året satt jag och hade rysningar längs ryggraden i två timmar sen åkte jag hem, köpte en till biljett och gick på konserten dagen efter igen.
Amanda Lundström
Psalmstund. Stilla Nätters Kapell är en brokig skara. Det avspeglar sig bakom scen men också i låtvalen. Genom åren har kapellet tolkat odödliga klassiker som “Life on mars” av David Bowie men också mer okända låtar som Bon Ivers “Blood bank” eller Astor Piazzolls “Oblivion”. På bilden framförs Lars Hollmers “Boeves psalm” på Johannishus Gods 2012.
Adam. Adam har varit fast medlem i kapellet sedan starten 2011. Året därpå gjorde han en majestätisk version av Bruce Springsteens “My city of Ruins”
“Första gången med Stilla Nätters Kapell. Jag kommer inte ihåg om det var Robin eller Oskar som ringde mig och frågade om jag ville vara med på en konsert i mellandagarna. Jag var helt inne i bullen med Royal och vi var konstant ute i Europa, så fast jag hade tackat ”Ja” låg det långt ifrån mitt fokus just då. Det enda jag egentligen greppade var att jag skulle välja två låtar att sjunga och att nyckelorden var akustiskt och ”stämningsfullt”. När vi väl träffades och skulle repa dagen innan första konserten minns jag att jag blev grymt nervös. Det var första gången jag träffade en del av medlemmarna i kapellet, i den för dagen lite kyliga, lite mörka och för mig nya replokalen i en källare i Torskors. ”Solisterna” började repa med bandet en efter en, och jag fick vänta en
stund på min tur. Det var som att sitta i väntrummet hos tandläkaren och bygga upp rädslan för sprutan. Skitdrygt. Jag hörde Malin, Linus, Sofia och Rasmus briljera en efter en och kände mig blixterliten! Jag blev nervös. Jag som Aldrig blir nervös. Nästan aldrig iallafall. Men det här var helt klart en u-sväng jämfört med vad jag hade pysslat med under senaste två och ett halvt åren. Plöstligt kändes allt som annars går på ren rutin obekvämt… Rösten, monitorljudet, tonarterna… Textrader bara försvann ur huvudet! Jag gjorde mitt bästa - med svettiga, kalla händer och ofrivilligt slagborrsvibrato. Det gick sådär, tyckte jag iallafall. Jag hade nog underskattat låtarna och tillfället framförallt. För det här kändes inte som vilket gig som helst av någon anledning. Jag åkte hem och övade
långt in på natten samma kväll, dagen innan premiären - och fick lite mer kontroll på läget. Och det var tur det för när premiären väl kom var jag ännu skakigare. Men det blev bra till slut, och dom senaste åren har det varit som att träffa en gammal kärlek. Mest härligt. Jag vet inte om det är sällskapet av så enormt kompetenta musiker. Eller om det beror på att känslorna för många - mig själv inkluderad - ligger precis under skinnet den här tiden på året. Vad det än beror på, så blev min första gång med Stilla Nätters Kapell - som många andra första gånger - inte helt perfekt men speciell som fan.”
Adam Grahn
Minspel. Oskar Appelqvist har tillfälligt lämnat strängar och tangenter. I Paul Simons “Obvious child” tog han till
Festvåning.
trummstockar istället.
2013 intog Stilla Nätters Kapell den pampiga festsalen på Stadshotellet i Karlskrona.
Nederst spelar Per Månsson blues.
“Tänk att turnera och musicera med folk från hela världen, för att sedan komma hem till jul och inse att den finaste samling musiker och de mest likasinnade musikaliskt finns ju just här ... “Stilla Nätters Kapell” .
Dea. Säg Dea i artistkretsar
Jag är så oerhört glad att få vara en del av
och nästan alla vet vem du pratar om. Dea är en av Sveriges mest anlitade
denna känslosamma konsert med musik som går
sångerskor i stora produktioner. Du har hört hennes röst i både
rakt in i hjärtat. Dessutom, att få göra detta med några av mina närmaste vänner”
Melodifestivalen och Eurovison Song Contest. I somras turnerade hon världen runt med Roxette på deras stora världsturné. Nu tar hon plats i
Dea Norberg
Stilla Nätters Kapell.
“I took the old track, the hollow shoulder, across the waters On the tall cliffs, they were getting older, sons and daughters The jaded underworld was riding high Waves of steel hurled metal at the sky and as the nail sunk in the cloud, the rain was warm and soaked the crowd. Lord, here comes the flood We’ll say goodbye to flesh and blood If again the seas are silent in any still alive It’ll be those who gave their island to survive Drink up, dreamers, you’re running dry.” “Here Comes The Flood” - Peter Gabriel
Låtarna. Genom åren har kapellet levererat magiska versioner av musik från världens
DET FÖRSTA ÅRET
alla hörn. Låtar hämtade ur nästan alla
Efter flera veckors löst prat mynnade alla dessa tankar ut i några namn på ett
musikgenrer som finns.
papper. En sorts önskelista. Dels förslag på vilka som skulle ta frontpositionerna vid
Från “Nothing Else
mikrofonerna, men också vilka som skulle ta plats vid instrumenten. Idéerna om en
Matters”, av Metallica till “Oblivion” av Astor
stämningsfull spellokal behövde konkretiseras. Det ringdes några förutsättningslösa
Piazzola. Från “Life on
samtal och till slut preliminärbokades Amiralitetskyrkan, Ulrica Pia, i Karlskrona.
mars” av David Bowie
Den röda träkyrkan som har anor från 1685 och är byggd som ett grekiskt kors på en
till “Slängpolska efter Bysskalle” av Benny
sockel av stenblock. På trappan utanför står trägubben Rosenbom som blivit en
Andersson. Inget är
av stadens främsta symboler. Han fick se och höra mycket märkligt den vintern.
främmande för Stilla
Mer om det strax. Några veckor senare var det mesta klart. En liten men alltid komplicerad detalj återstod. Hur skulle projektet rubriceras? Skulle konserten eller bandet ha ett namn? Vi kliade oss i huvudet. Det var inte så enkelt som att kalla det ”Mellandagskonsert i Amiralitetskyrkan.” Vi ville hitta en ton som speglade idén om något nära och stämningsfullt. En vän till oss blev ombedd att fundera lite på kammaren. Han sov på saken och presenterade ”Stilla nätters kapell” dagen efter. Vi smakade på det, testade och funderade. Det tog ett tag att vänja sig vid, men till sist kändes det som om bandet funnits i åratal. Så. Vi hade ett namn, en konsertlokal och en ensemble. Premiärupplagan av
Nätters Kapell så länge någon i kapellet verkligen det.
Stilikon. Johan Ådahl är uppvuxen i Ronneby och har lite elakt kallats för kapellets stilikon. Men vad som är viktigare är att det är han som står för basgångar och de riktigt låga frekvenserna. Johans kontrabas har varit med på samtliga konserter.
“Två andlöst fantastiska timmar av härligt begåvade musiker i Stilla Nätters Kapell på Statt i Karlskrona. En alltigenom underbar upplevelse. Det är sann kärlek att få svepas med i den värld av toner verkligt begåvade musiker kan ge oss. De besitter den vackraste intelligensen av alla.”
Therese Heiderup
Samlare. Bakom solisterna sitter en handfull kompetenta musiker. Två av dessa är maniska samlare. Gitarristen Anders Svensson har alltid stort lass gitarrer, ett par kvadratmeter pedaler och effekter med sig. Stora delar av scenen går varje år åt även till att husera kapellmästaren Oskar Appelqvists utrustning.
“In the darkness before the dawn In the swirling of the storm When I’m rolling with the punches and hope is gone Leave a light, a light on Millions of miles from home In the swirling, swimming on When I’m rolling with the thunder but bleed from thorns Leave a light, a light on” “Midnight” - Coldplay
Samspel. Eftersom repetitionstiden alltid är minimal gäller det att komma förberedd. Men det gäller också att lyssna och vara redo att anpassa sig. Stilla Nätters Kapell är lyhörda och redo för i princip allt.
Stilla Nätters Kapell bestod av kapellmästare Oskar Appelqvist (klaviatur, gitarr och dragspel), Anders Svensson (gitarr), Kristofer Johansson (percussion), Johan Ådahl (bas) och Sara Jefta (fiol). Solister var Linus Norda, Malin Törnquist, Adam Grahn, Rasmus Degerskär och Sofia Loell. Innan vi släppte nyheten och tryckte affischer och biljetter ville vi samla så många som möjligt av de medverkande på en gruppbild. Något som visade sig lättare sagt än gjort. Adam Grahn var på turné med sitt band Royal Republic någonstans i Tyskland och Christoffer Johansson kunde inte heller vara på plats. Adams närvaro fick gestaltas av en resväska och en brun portfölj fick symbolisera den låda som Kristofer brukar
Stilstudie.
förvara alla sina slagverksprylar i. Hunden Vilja fick också vara med – i sällskap med en
Stilla Nätters Kapells
uppstoppad and. Rosenbom blängde misstänksamt på oss när vi ställde upp oss på kyrktrappan. Den där bilden har på något sätt varit med oss sedan dess. Den användes förvisso bara det första året, men den bildsatte våra tankar om det yviga, kringresande musiksällskapet på ett fantastiskt sätt. Ridån kunde gå upp.
Men i kyrkor saknas ridå. Och scen. Och ljus. Dessutom lämpar sig akustiken oftast för helt andra typer av musik. Det blev en hel del att göra. Rigga som vi kallar det. Som alltid hade vi ont om tid. Något som vi lärt oss genom de här fem åren och förhoppningsvis blivit lite bättre på. Tanken var att inte ha något vanligt trumset. ”Vi hade gjort konserter tidigare i kyrkan”, förklarade Robin Åkerman. ”Samtliga gånger var det trummorna som skapade akustiska problem. Kapellets trummis Kristofer byggde därför ett för lokalen skräddarsytt
stilikon Johan Ådahl i Amiralitetskyrkan 2011.
trumset. Cymbalerna lämnades hemma och en Cajun fick tjänstgöra som bastrumma. Ett tygstycke placerades på virveltrumman och i övrigt packade Kristofer en hel väska full av tamburiner och andra rytminstrument. Resultatet blev fantastiskt.
Vi klev in i kyrkan på tisdagen den 27 december och satte igång med stor entusiasm. ”Vänta lite”, sa kyrkvaktmästaren. ”Det går inte. Vi har en begravning här under eftermiddagen.” Vi trodde inte våra öron, men fick naturligtvis respektera det och låta de anhöriga ta farväl i fred. Resten fick bara lösa sig. På nolltid. Soundcheck, som det kallas när alla ljudnivåer justeras, pågick fortfarande medan kön började växa sig lång utanför kyrkporten. Några hundra ljus tändes i kandelabrar och ljuskronor. Glögg värmdes till pausen. Publiken började strömma in. Förväntan i luften. Några få biljetter gick att köpa i dörren, men det mesta sålde slut redan på förköpet som då enbart gick att göra i den lilla Ristorgskiosken, vår kombinerade biljettoch korvkiosk på Borgmästargatan.
Den amerikanske rock- och countryartisten Ryan Adams hade i oktober det året släppt sitt fina album ”Ashes & fire”. Vi satte igång skivan som bakgrundsmusik medan publiken satte sig i bänkarna. Det infann sig en särskild stämning med en gång. Låtvalen. Många går en tuff kamp
Mobiler stoppades undan. Högljudda konversationer blev till viskningar. Faktum är
när det är dags att välja
att ”Ashes & Fire” har blivit en tradition sedan dess. Innan och efter spelningarna
låt. Adam kämpade länge
spelar vi alltid den.
för att få göra Metallicas “Nothing else matters”. 2013 blev det till slut av.
Ännu en tradition inleddes samma tisdag. Till signaturmelodin ur tidigare nämnda ”The Last Waltz” promenerade kapellet in tillsammans och startade sedan konserten
Kontrollpanel. Kanalval. Ljudet har en central roll i alla livemusiksammanhang. Stilla Nätter Kapell är inget undantag. 2011 var instrumenteringen enkel men allt eftersom åren gått har ribban höjts. Vi har gått från att använda 20-talet kanaler till 48.
Ljusbild. Den tekniska produktionen kring Stilla Nätters Kapell har vuxit i takt med framgångarna. Patrik Svensson på PS Light Design ringdes in med kort varsel första året och har sedan dess varit en viktig del av kapellets visuella identitet.
“Folk som kommer i närheten av Stilla Nätters Kapell, lite sådär från sidan, undrar nog vad fan det är frågan om. Hur kan detta funka liksom? Men det är nog på många sätt det som är styrkan. När väl lamporna tänds och koncentrationen slås på så händer det något. I en fullständigt prestigelös miljö, där alla med en extrem lyhördhet litar till varandras musikalitet, lyckas detta brokiga sällskap gång på gång skapa något alldeles speciellt. En annan rolig grej är ju det här med låtvalen. Jag vet att alla börjar fundera på vad som ska spelas nästkommande år typ en kvart efter sista giget. Man ångrar sig en jävla massa gånger under året och vi har visst en deadline att lämna in låtarna i typ mitten av november. Lik förbannat står vi där dagen innan julafton med fyra låtar bestämda och undrar hur detta ska gå. För min egen del brukar det dock inte vara några problem. Jag bestämmer mig jättemånga gånger för en massa olika låtar och så säger kapellmästaren Oskar Appelqvist nej. Sedan säger han nja till en låt och sedan berättar han vad som behövs. Det blir alltid grymt. Oskar är väldigt bra och fin.” Linus Norda
med ”My Sweet Lord” av George Harrisson. Det var magiskt. Vår lilla orkester hittade hem redan i första ackordet. Som om de aldrig gjort annat tillsammans. Sedan dess har samtliga konserter börjat exakt så. Det första året bjöd på en rad minnesvärda sånger och ögonblick. Adam Grahn och Malin Törnquist tolkade Peter Gabriels ”Book of Love”. Linus Norda gjorde en förtrollande version av Leonard Cohens ”Hallelujah” och Sofia Loell framförde sin egna ”I will love you”. Även Malin Törnquist presenterade eget material. Hennes då nyskrivna ”Come and take me” gjordes i en fantastisk version. Samma låt dök senare upp på hennes band Calaisas tredje album. Rasmus Degerskär från bandet Vapenbröder tolkade Håkan Hellströms ”Det är så jag säger det” med sin karaktäristiska röst. Adam Grahn fick ljuskronorna att svänga när han valde Foo Fighters ”My hero” – säkert både första och sista gången den spelades i Amiralitetskyrkan. Instrumenteringen var sparsam första året. Sara Jeftas känsliga fiol lyfte arrangemangen högt upp över takbjälkarna och långt in i publikens hjärtan. Det var mäktigare än vi kunnat drömma om och reaktionerna lät inte vänta på sig. Hyllningarna sköljde över oss redan innan folk lämnat kyrkan och fortsatte fylla våra mailkorgar, sms- och Facebookflöden i flera dagar efteråt. Det som från början var tänkt att bli en enda konsert, växte till tre utsålda föreställningar. Innan kapellet skiljdes åt pratades det redan om en fortsättning.
Miljön. Sedan starten 2011 har själva konsertlokalen varit en viktig komponent. Stilla Nätters Kapell
DET ANDRA ÅRET Innan vi ger oss i kast med år två, så ska vi kanske berätta kortfattat vilka ’vi’ är? Det kan vara på sin plats. I det här sammanhanget är vi främst Stilla nätters kapell
har inte bara bjudit på spännande musik utan även spännande miljöer.
Repetitionerna. Eftersom kapellet och dess gäster har så kort tid till sitt förfogande blir repetitionerna extremt viktiga. Det är inte ovanligt att en låt repas på scen medan andra går igenom ackord eller stämmor på annat håll.
Vanligtvis repeteras föreställningens låtar dagen innan premiären och sedan körs ett genrep på förmiddagen innan premiären.
förstås. En konstellation människor där alla är en lika viktig del av en stor helhet – från scenbyggare, ljud och ljustekniker, kabeldragare och glöggupphällare till sångare. Men i grunden
Pauserna. Det var en slump egentligen men det har
är några av oss även Paraply Produktion, en företagsidé som även den började med en konsert
blivit lite av en tradition.
och sedan växte sig större. Nu arrangerar vi årligen festivaler, konserter, evenemang och
Innan konserterna och i
konferenser både i och utanför Blekinge. Med det sagt, så är ändå Stilla nätters kapell det projekt vi kanske håller närmast hjärtat. Vår baby på många sätt. Och när planerna för år två började formas, så kände vi som lokal konsertarrangör att projektet hade något unikt att erbjuda. Nämligen sin inramning. Vi ville fortsätta bjuda publiken på konsertupplevelser i miljöer som de kanske inte ens besökt tidigare. Lokalen skulle bli den siste bandmedlemmen. Den idén blev tydlig när ursprungsplanen att fortsätta i Amiralitetskyrkan inte gick att genomföra av olika anledningar. Det gjorde att vi tidigt 2012 började leta efter andra lokaler med karaktär och patina. Lösningen blev stenlängan på Johannishus Gods som ligger på landsbygden mellan Karlskrona och Ronneby. Själva godset har tillhört familjen Wachtmeister i generationer och omfattar totalt drygt 250 byggnader. Själva slottsbyggnaden stod färdig 1772. Stenladan hade använts för diverse evenemang tidigare, men aldrig vintertid. Det skulle visa sig bli mer problematiskt än vi räknat med. Miljön hade en egen själ. Precis det vi sökte. Rustika stenväggar och kraftiga bjälklag i taket som gjorda för att ljussätta. Dessutom en 35 meter tom golvyta med plats för omkring 250 personer per föreställning. Vi ställde oss frågan både en och två gånger om publiken skulle svika nu när vi ’flyttat ut på landet’. Det var inte otänkbart. Att fylla alla stolarna var inget vi räknade med.
pausen mellan akterna spelas alltid Ryan Adams fantastiska skiva “Ashes & Fire”.
Doldis. Trummisar placeras oftast längst bak på scen. Det gör att det sällan fastnar speciellt mycket trummisar på konsertbilder. Här på bilden råkar kapellets första trummis Kristofer Johansson dyka upp i bild. Mannen i fokus är Linus Norda och platsen är Amiralitetskyrkan 2011.
I bandet gjordes inga större förändringar. Lite mer trummor till Kristofer. Några fler mickar och gitarrer, lite mer klaviatur till Oskar. Linus Norda var på turné i Japan det året och förutom återkommande Adam Grahn och Malin Törnquist bjöds det in en rad gäster. Bland annat kom Hasslösonen Caj Karlsson och rev av The Pouges ”Rainy night in Soho”. Den blekingska croonern Dennis Glimmerfors tog ut svängarna i Michael Bublés moderna klassiker ”Home” och vi fick höra Kallinges Stefan ’Boppin Steve’, från rockabillygänget Playtones, tolka Hank Williams. Lovisa Birgersson sjöng Aretha Franklins ”Baby, baby, baby” ur djupet av sitt hjärta och Malin Törnquist tog sig an Joni Mitchells ”A case of you” med en sådan närvaro att håren reste sig på både armar och ben. Dessvärre reste sig även en del hårstrån av andra anledningar.
Vi började rigga lokalen redan innan jul eftersom den stod oanvänd för säsongen. Allt behövde byggas från grunden, från scen till miljöljus. Visst kändes lokalen lite rå, men veckan innan premiären var det fortfarande milt i luften. Med publikens kärlek och kroppsvärme i lokalen skulle det ordna sig. Trodde vi. Natten innan premiären slog minusgraderna till. Det gick från plusgrader till fem minus.
Trummisarna. Genom åren har inte mindre än tre fantastiska
Stenväggarna förvandlades till isblock och lokalen blev ett kylskåp. Veden i korgarna som
trummisar tagit plats
vi tänkt lysa upp vägen från parkeringen med fick doppas i diesel för att kunna tändas.
bakom kapellets trummor.
Musikerna pälsade på sig och spelade med fingerlösa vantar medan deras instrument stämde om sig i parti och minut. Det blev snabbt uppenbart att vi behövde extra uppvärmning i form av ett dieselaggregat. Vi värmde på så gott vi kunde och fick upp temperaturen till cirka arton grader, men aggregatet lät mycket så vi valde att stänga av det strax innan föreställningen.
De första två åren var det Kristoffer Johansson och år tre var det Johan Glössner. 2014 hämtade vi hit Rasmus Svensson från Malmö och 2015 var Johan Glössner tillbaka.
Det skulle vi inte gjort. Efter en kvart var termometern på noll igen eftersom taket saknade isolering. Värmen vinkade adjö och försvann rakt ut i vinternatten. Vi gjorde säkert av med 1,5 kubik diesel under de dagarna. Ja, det blev kalla konsertupplevelser, men värmen från scenen och publiken vägde upp allt. Många besökare kom dessutom förberedda med filtar och långkalsonger. Att vi omlokaliserat oss till Johannishus verkade inte ha påverkat publiktillströmningen som vi befarat. Den 12 november, dagen då biljetterna släpptes, ringlade kön lång när Ristorgskiosken öppnade klockan tio. Att sälja biljetterna i kiosken blev en rolig detalj som vi höll fast vid de tre första åren. Biljetterna till Stilla nätters kapell sålde bättre än smör. De två inplanerade föreställningarna 27 och 28 december fick snabbt utökas med ännu en. Samtliga sålde slut. Helt otroligt. Igen. När de sista applåderna ekat bort och vi kramat om varandra med önskan om ett gott nytt år, kändes det givet att det skulle bli en fortsättning.
DET TREDJE ÅRET Det beskrivs ofta med en viss hatkärlek. Platsen för debutfyllor, dansgolvtryckare och tjuvrökande. Vi pratar såklart om det klassiska stadshotellet i valfri småstad, nöjeslivets torftiga hjärta som drömmer om storstadspuls. Där de manliga affärsresenärerna i baren stirrar på de trötta servitriserna som slår ut kassan efter ännu en lördagsnatt. De flesta kan se det framför sig, oavsett var man vuxit upp.
“Det känns som en konstig släktträff. Som när man var liten och var lite rädd för sina kusiner innan man började leka ihop. Sedan blev allt kul och jättebra och man ville aldrig gå hem.” Lovisa Birgersson
I Karlskrona ligger Stadshotellet, Statt, på Ronnebygatan. Huset är en palatsliknande koloss från slutet av 1800-talet med kolonner och statyer föreställande antikens gudar som blickar ut från nischer i fasaden och balustraderna längs taket. Som alla andra hotell och nöjesställen har det sett både goda och dåliga år. I skrivande stund upplever det en renässans. En omfattande tillbyggnad och renovering genomfördes 1966, men tack och lov lämnades den gamla festvåningen intakt. Där har tiden mer eller mindre fått stå stilla. Salen har sett banketter, konferenser, studentbaler och kadettceremonier. Tårar och skratt. Dess historia sitter i de höga väggpartierna och sipprar fram ur parketten. Lite skamfilat, men ändå stolt. Som vanligt hade vi sökt efter nya platser att skicka vårt musiksällskap till under mellandagarna 2013. Men det är lätt att bli hemmablind. Det var först när vi besökte den mäktiga festvåningen som vi insåg att den skulle kunna förvandlas till ännu en magisk spelplats. Jo, vi vet. Ordet ’magisk’ återkommer ofta, men så blir det när man omger sig med trollkonstnärer.
Att sätta samman en två timmar lång föreställning mitt under julruschen, få ihop repertoar, arrangemang och repetitioner med alla inblandade är nämligen ett trolleritrick i sig: Allt börjar med låtarna. Var och en av artisterna får i uppdrag att välja de sånger som de vill framföra. Ambitionen är hög. ”I år ska vi vara i god tid”, sägs det varje år, men det brukar ändå inte landa förrän i december. Därefter gör kapellmästare Oskar Appelqvist ett gediget arbete med att arrangera låtarna och sätta ihop spelordningen. Den enda gång som kapellet ses för att repetera tillsammans är under annandagen. Därefter blir det genrep på själva premiärdagen där man känner in akustiken i lokalen och övergångarna mellan låtarna. Tillbaka till Stadshotellet och festvåningen. I vanlig ordning bjöd lokalen på utmaningar.
För att kunna använda oss av de tre ljuskronorna i salen, varav en till scendekoren, behövde vi byta samtliga glödlampor till lägre watt och ofärgat glas så man kunde se glödtrådarna. Elektriciteten var ett kapitel för sig. Den inhyrde elektrikern skakade bara på huvudet när han såg skåpet till belysningen. Det slutade med att vi kopplade oss förbi transformatorerna till ljuskronorna med en egen kabel. Man får också minnas att hotellet byggdes för över hundra år sedan. Någon sceningång eller lastbrygga fanns inte. Vi fick snällt släpa all tung utrustning upp genom den majestätiska trapphallen, alternativt skicka upp mindre saker i en mathiss från köket på bottenvåningen. Av någon anledning kändes det som om antalet instrument och mikrofoner hade förökat sig sedan sist. Produktionen var större än någonsin och samtidigt var akustiken i rummet svår att få grepp om. Även temperaturen hade ökat. Till skillnad från stenlängan i Johannishus, så blev det varmt när lokalen fylldes med människor.
Det fanns ett visst mått av självförtroende inför år tre och vi vågade oss på att expandera konceptet. Vi gjorde oss lite i smyg redo för eventuella extraföreställningar. Ännu en gång ringlade kön lång utanför Ristorgskiosken men vi hade nu börjat fundera på att göra biljetterna tillgängliga för köp via webben. För första gången kunde vi också erbjuda servering i samarbete med Matkonsult som driver The Fox & Anchor. En liten guldkant på konsertupplevelsen som vi fortsatt med i olika former. Efter sedvanligt klurande, skruvande och problemlösande, så var slutligen festvåningen ljussatt, soundcheckad och klar. Kapellmästare Appelqvist kunde ännu en gång leda in kapellet till tonerna av ”The Last Waltz”. Vid det här laget hade kapellet blivit en liten familj. De enda nykomlingarna för året
var den mångsidige vännen Johan Glössner som tog plats bakom trummorna och på saxofon kom förstärkning i form av Mats-Peter Krantz. Linus Norda var tillbaka och som
Duetterna. Varje år görs ett antal duetter. En av de
gästartist fick vi höra Per ’Pelle’ Månsson som frälste publiken med sin egensinniga
mest minnesvärda var
blues. Tillbaka från året innan var Lovisa Birgersson, inte längre som gästartist utan
när Linus Norda och
som en fast medlem i kapellet vilket hon har varit sedan dess. Något vi gärna minns från repertoaren är Kylie Minogues och Nick Caves fina mördarballad ”Where the wild roses grow”, framförd av Norda, Birgersson, Törnquist och Grahn tillsammans. Linus och Adam förenades även i en oförglömlig duett där de
Adam Grahn bestämde sig för att göra U2:s “Stay (Faraway, So Close)”. Man valde att göra den helt på egen hand med två akustiska gitarrer
framförde U2:s ”Stay – Far away, so close” endast med varsin gitarr, sjungande tätt ihop
och dessutom i en enda
i samma mikrofon. ”Det var en fantastisk upplevelse”, sa Adam Grahn efteråt. ”Att stå
gemensam mikrofon.
så nära en annan man, dela mikrofon och känna att rösterna låser så otroligt fint. I den stunden blev det på allvar.” Malin Törnquist framförde Bo Kaspers Orkesters ”Kom” som inleddes fjäderlätt, men slutade i en tornado av känslor. Inte ett öga var torrt i lokalen. ”Det var en av de första låtarna vi skulle repetera och det var upptänt och ganska omysigt i lokalen”, mindes Robin Åkerman när vi satt tillsammans och gick igenom alla minnen. ”Alla trodde kanske inte på låtvalet, men efter vi hade spelat igenom den så blev det knäpptyst i salongen. Alla kände att det var något väldigt speciellt.” Något som också är värt att nämna är de instrumentala inslagen som är en stående punkt i repertoaren. Varje år låter vi stämbanden vila en stund medan instrumenten får tala för sig själva. Första året blev den en polka i kyrkan. I stenladan fick vi höra ”Boeves psalm” och i festvåningen bjöds det på ”Utskärgård” av Bobbie Ericson. Efter fem slutsålda konserter kunde vi lägga den tredje upplagan av Stilla nätters kapell till handlingarna. Som alltid med dubbla känslor. En smula vemod och tomhet
Stilla Nätters Kapell är för mig ett av de kanske tydligaste exemplen på varför Karlskrona på så många vis är en helt fantastisk musikstad. Jag har genom åren sett mängder av konserter i alla möjliga sammanhang. Men få gånger blir jag så berörd som vid just dessa tillfällena. En del av mig för att många av dem som står på scen är mina fantastiska vänner. Men jag fylls också med en känsla av tacksamhet. Tacksamhet för att vi får vara med om det här. Jag hoppas och tror att människor i vår lilla stad förstår hur bra det är, och hur många begåvade musiker vi faktiskt har. Detta är inte bara en av alla konserter i mängden. Detta är Stilla Nätters Kapell, och det finns bara här, i Karlskrona. Ta vara på det. Tack för allt!
Sebastian Olsson Lundh
Kronan. Festvåningen var bestyckad med tre fantastiska kristallkronor. En av dessa ville vi använda oss av men de andra ville vi kunna släcka när konserten började. Men det visade sig vara krångligare än vi trodde. Det slutade med att vi manuellt kopplade ur två av kronorna och för att kunna dimma ljuset fick vi kvällen innan premiären byta samtliga de 75 glödlamporna och dra nya kablar.
brukar infinna sig, blandat med glädjen över att ha fått uppleva något speciellt tillsammans med publiken. Tidningarna skrev fina recensioner och Christian Hylse på BLT avslutade sin artikel med orden: ”Så grattis, pojkar och flickor – ni har nu ett arv, byggt på närvaro, hjärta, själ och smärta att förvalta.” Vi tackade och bugade och hängde in kapellet i malpåse till kommande jul. En björn i sitt ide som drömde om nya låtar och nya platser.
DET FJÄRDE ÅRET Så blev det jul igen. Som det alltid blir. Inför kapellets fjärde uppsättning begav vi oss iväg längre bort från Blekinges residensstad än vi vågat oss tidigare. Nämligen till Åryd och ett naturreservat strax utanför Karlshamn. Eriksberg Vilt & Natur. Några av oss hade
Blues. Per “Pelle” Månsson gästade kapellet 2013. Hans fantastiska gitarrspel och förkärlek till blues gjorde att
besökt den imponerande anläggningen tidigare, som är mer än vilthägn och safaripark.
Pelles låtar rev ner
Här samsas hotell, konferens, naturvård, jakt och gårdsbutik i skön förening. Det finns
stora applåder.
även en fantastisk restaurang. Den ska vi återkomma till. Eriksberg har vackra stenlador precis som Johannishus Gods, men nyrenoverade för event- och konferensgäster. I ärlighetens namn kändes de lite för nya och ljusa. För att tillföra atmosfär så bestämde vi att för första gången arbeta med stora skärmar där vi kunde ta in delar av Eriksbergs natur i bildprojektioner. Vi hittade också fina björkstammar som vi dekorerade scenen med. I och med hela gårdsmiljön som inramning, där dovvilt och mufflonfår smög omkring i närheten, hade vi återigen funnit en unik plats för att slå ner de tillfälliga bopålarna för vårt kapell. Att lämna repetitionerna sent på kvällen och höra ljuden av vilt ute i mörkret
var en märklig upplevelse. Kanske hade de stått intill väggen och smyglyssnat till David Bowies ”Life on Mars” som var en av de sånger Linus Norda skulle framföra det året. Och så var det maten. Eftersom ingen av oss bor i Karlshamn så fick vi privilegiet att övernatta på Eriksberg och därmed också provsmaka deras kök. Det var ingenting annat än fantastiskt. Bättre personalmat har vi aldrig ätit. Finsmakaren Oskar Appelqvist, som tillsammans med sin Sofie stod i startgroparna att öppna egen restaurang, var lyrisk. För oss i kapellet är mellandagarna alltid mer än bara konserterna. Det är ett tillfälle att umgås tillsammans. Aldrig tidigare har vi haft möjlighet att göra det som på Eriksberg. Där fanns allt. Boende, mat, biljardbord, bubbelpool och välfyllda kylskåp. ”Som en fritidsgård för vuxna” beskrev någon det.
Det skulle bli fem föreställningar ute i det vilda. Ödmjukt konstaterade vi att biljetterna hade gått åt ännu en gång. Från hela Blekinge strömmade folk, både nytillkommen publik men mest folk som varit med sedan starten och gjort Stilla nätters kapell till en del av sin jultradition. Det är stort. Eriksberg bjöd till och öppnade sin gårdsbutik, grillade viltkorv och sammanställde olika paket och mat och övernattning. Vi vågade inte garantera något, men faktum är att det blev en succé för dem också. Vår publik bokade både bord och sov över i de fantastiska rummen. Vi fick ny trummis. Igen. Rasmus Svensson satte sig på trumpallen och vi förstärkte även med Daniel Olsson och hans Dobro. I övrigt var laguppställningen intakt. För att ge lite lokal smak till anrättningen bjöd vi in Olle ’Faråker’ Blomström som bland annat framförde sin egen låt ”Villa Dovre”. Adam Grahn uppfyllde en dröm när han till slut
Rörelsemönster. Året är 2014 och kapellet har intagit festvåningen på stadshotellet i Karlskrona. Linus Norda, Malin Törnquist och Lovisa Birgersson framför Prince vidunderliga “Nothing compares 2 U”.
Vänskap. Adam Grahn plockade 2013 fram en av sina allra finaste gitarrer ur samlingen. Med den i händerna och med hjälp av hela kapellet gjorde han en fantastisk version av Bruce Springsteens “The Rising”.
“Det var helt fantastiskt att få vara där med er och dela upplevelsen av årets mest fantastiska konsert. Förstår att det känns tomt just nu men i oss alla stannar glädjen kvar tills nästa år. Vi längtar redan….”
Christina Ketikidou
fick sjunga Metallicas ”Nothing else matters” och Lovisa Birgersson sjöng bland annat Matt Corbys fantastiska ”Resolution”. Tillsammans gjorde kapellet en stämningsfull version av Coldplays ”Midnight”.
Att tappa rösten är varje sångares mardröm. Som att stuka foten strax innan en hundrametersfinal. Tyvärr har det hänt Malin Törnquist två gånger i kapellets historia. Den frustrationen och besvikelsen är tuff. Men när det hände på Eriksbergs kändes det som om en annan röst tog plats på scen, men ändå fantastisk, skör och vacker. Något annat som tappade rösten var vår ljudanläggning. Medan Robin Åkerman felsökte och startade om mixerbordet, tog Linus Norda och Adam Grahn över och bjöd på en helt opluggad repris av ”Stay” från året innan. Frågan är om de hade behövt förstärkning egentligen? Efter sista konserten rev vi allt på bara ett par timmar. Ett hastighetsrekord i det här sammanhanget. Innan midnatt var alla spår av oss borta. Oskar Appelqvist summerade känslan bra i sitt mellansnack med publiken tidigare: ”Stilla Nätters Kapell är en bisarr och schizofren upplevelse, ofta vet inte publiken riktigt vad de varit med om när de går härifrån.” Det citatet gäller nog oss andra också. Vi skildes åt igen och for alla åt olika håll; Ronneby, Johannishus, Hasslö, Köpenhamn, Karlskrona. Självfallet med löften att ses igen nästa år.
Välmående. Vi brukar tvinga henne. Ingen gör det nämligen som hon. 2013 var det “Dr Feelgood” och 2012 var det “Baby, baby, baby”. Lovisa Birgersson är vår egen Aretha Franklin.
“Jag visste inte riktigt vad jag sa ja till och helt plötsligt var det slutsålt. Jag fattar fortfarande inte vad som hände.
Rasmus Degerskär
Stilla nätters kapell är för mig en enda stor musikalisk eufori. Jag är oerhört tacksam och glad över att få vara en del av detta varje år! Det är alltid en fullkomligt magisk upplevelse.
Anders Svensson
Rigg. Klockan har passerat midnatt. Scenen 채r p책 plats och projektorduken 채r uppe. Det lyser svagt fr책n ljus- och mixerbord.
“Ni kan dra mig till stora arenor på andra sidan jordklotet, till svindyra konserter, hippa pubar eller till konserthus. Ni kan göra vad ni vill. Men det finns inget, inget, inget som slår det här. Stilla Nätters Kapell tar med mig på en sådan musikalisk resa att jag tillslut inte vet varken ut eller in - tårarna rinner, gåshuden knottras och musiken träffar så rätt att man inte kan annat än skratta rätt ut. Rakt in i hjärtat. Så fort introt, det där gåshudsframkallande introt, går igång händer någonting. Och därifrån är det bara ren magi. Tack, Stilla Nätters Kapell. Tack för att ni gör det ni gör. Tack som fan.” Mika Gredegård
“Jag gästade Kapellet 2012. Vi gjorde fyra föreställningar i den mäktiga men fasansfullt kalla stenlängan på Johannishus Gods. Att få omslutas av så många fantastiska musiker är något alla som älskar musik borde få uppleva.”
Dennis Glimmerfors
Glimrande. Han har framfört nationalsången fler gånger än någon annan i ABB Arena Karlskrona. Tillsammans med Stilla Nätters Kapell bjöd Dennis på bland annat Michael Bublés “Home”.
Lyssnaren. Han kunde lika gärna suttit bakom trummorna. Ska sanningen fram har det varit nära ett par gånger. Men under konserterna med Stilla Nätters Kapell hittar man Robin Åkerman på mixplats.
“När idén om Stilla Nätters Kapell föddes pratade vi mycket om hur bandet och själva produktionen skulle se ut. Tanken var att skala av musiken ända in till ryggmärgen. Så mycket att dynamiken i instrument som piano, fiol och dragspel skulle få ordentligt med utrymme i ljudbilden. Jag som var van vid att ta plats bakom trummorna passade inte riktigt in i den ambitionen då akustiken i Amiralitetskyrkan bokstavligen exploderar av en tappad knappnål. Istället bestämde vi att jag skulle hålla ihop ljud och ljusproduktionen och alla delar runtomkring tillsammans med hela vårt gäng på Paraply produktion. Ju närmare vi kom, desto mer växte projektet och för varje dag som gick blev jag mer och mer orolig för hur vi egentligen skulle få ihop allt.
Till slut ringde jag till vår vän och ljusguru Patrik ”Räkan” Svensson och frågade om han kunde komma förbi med några lampor. Det slutade som vanligt med att han satt där bredvid mig i tre dagar. Han, precis som jag, fastnade helt i stämningen och känslan som fyllde kyrkan. Det var nästan oemotståndligt. Man ville inte missa en sekund. Känslorna kom. Rep efter rep, låt efter låt, föreställning efter föreställning. Fyra år har gått och inför varje uppsättning har vi lagt ner fler timmar, fler dagar och fler veckor för att planera alla små detaljer. Vi har hela tiden flyttat runt. Försökt hitta nya unika miljöer, gärna bortglömda eller relativt oupptäckta miljöer. Miljöer som vi sedan förstärkt och lyft för att ge både publiken och alla medverkande i produktionen den fantastiska upplevelse
och inramning Kapellet förtjänar. Vi känner alltid ett stort ansvar och när det nu har blivit dags för 5-årsjubileum så är det inget undantag. “Räkan” sitter där vid min sida igen, och i år får vi även hjälp av Kepz-Erik Blomdahl som agerat bollplank och hjälpt oss genom åren. Det vore såklart dumt att avslöja hur den femte upplagan av Stilla Nätters Kapell kommer att se ut i detalj. Men jag är säker på att vi tillsammans kommer att skapa ännu mer lokal musikhistoria.
Robin Åkerman
“Stilla Nätters Kapell..... ett ljus i vintermörkret. När dagarna är som kortast och mörkret är kompakt bjuder Kapellet år efter år på musikaliska äventyr av högsta klass. Vi har fantastiska musiker i Blekinge, en del av dem bildar stommen i Kapellet och dyker upp varje år, andra gästspelar. Tillsammans skapar de magi några dagar efter jul. Det har blivit en tradition som vi ska vara stolta över och vårda ömt.
Anders Körling
“En orkester som uppstår en gång om året... perfekt. Alla blir glada av att se varandra, man blir imponerad av varandra, ingen hinner tröttna på nån… Men det bästa är nog ändå att sitta i en av sofforna på scen och njuta av låtarna.”
Sara Jefta
“Jag har alltid gillat tanken att få spela smal musik för en bred publik. Att dessutom få göra det på hemmaplan med grymma musiker och kompisar gör inte saken sämre. Sen blir ju mamma glad när man är hemma över jul också.”
Johan Ådahl
“Till tonerna av ”Theme from the last waltz” skred de in. Första gången i en kyrka skred de in till ledmotivet från en av världens mest kända avskedskonserter. Sedan gjorde de det i en stenlada, i en festvåning och så i en annan stenlada. Och nu 2015 i ett klassiskt konserthus byggt en gång för länge sedan när världen stacks i brand. Det är helt enkelt fantastisk musik i fantastiska miljöer. Men det är en enorm ironi att inleda en återkommande musikalisk upplevelse med musik som skrevs enkom för att tonsätta en sista spelning. En enda gång. Och förmodligen var det så det var tänkt. Att spelningarna i Amiralitetskyrkan julen 2011 var tänkt som en engångsföreteelse, ett spontant och kul förslag vänner emellan någon sen fredagskväll i höstmörkret eller så. Men det är svårt, så svårt att sluta när
det är som roligast, att göra något fantastiskt och sedan bara…försvinna. Alla dessa Michael Jordans som gör comeback några år senare, alla dessa avskedsturnéer med Flamingokvintetter, alla dessa Polisskolor. Det går bara inte att avbryta. För det är en smärtsam sanning att känna publikens kärlek och veta att det inte blir fler gånger – och var de längst fram inte extra på just denna gången? Fan, det vill du ju inte förlora. Så kära kära kapellmedlemmar – vi vet. Vi vet att det ni en gång trodde och försökte åstadkomma, misslyckades kapitalt. Att den första kicken inte tilläts bli den sista utan beroendet istället tog fart. Att ni helt och fullt behöver era musicerande vänner bredvid er och att ni behöver alla oss lyssnare framför er.
Och ingen är gladare än vi. För Stilla Nätters Kapell är inte Björn Borg med träracket på Monacos grus något år senare, de är inte kassler med ananas på nostalgiskt besök trettio år efter barndomens fredagsmiddagar och de är definitivt inte en blonderad 80-talsidol som åker runt på julfester hos diverse småföretagare i obygden. Nej. Varje ton och varje anslag är på liv och död. Som om det vore både det första och det sista i karriären. Som om inget annat är viktigt, som om allt hänger på nästa ackord. Så vi är kvar här. Vi som njutit av er i många timmar och kommer fortsätta njuta så länge som ni kommer tillbaka. Så länge ni behöver er drog finns vi här. Och dansar ut i en absolut sista vals tillsammans. Igen och igen och igen.
Patrik Jonsson
“Jag var en av dem som var med på det allra första Stilla Nätter och det är en av de absolut största musikupplevelserna i mitt liv. Sällan har en konsert känts så naken och så mäktig på samma gång. Att få vara både del av det och samtidigt åhörare till alla fantastiska kollegor och vänner var något av det varmaste jag varit med om.”
Sofia Loell
Setlist
Stilla Nätters Kapell 2011 Amiralitetskyrkan Intro Theme from Last Waltz Set 1 My sweet lord, George Harrison Gods highway, Tobias Fröberg Graceland, Paul Simon Du var där, Sofia Karlsson The blower’s daughter, Damien Rice She’s Always A Woman To Me, Billy Joel In the neighbourhood, Tom Waits Slängpolska efter Bysskalle, Benny Andersson Set 2 Den jag kunde va, Mikael Wiehe Hallelujah, Leonard Cohen I will love you, Sofia Loell Come and take me, Malin Törnquist Det är så jag säger det, Håkan Hellström Koppången, Per-Erik Moraeus My hero, Foo Fighters
Setlist
Stilla Nätters Kapell 2012 Stenlängan Johannishus Gods Intro Theme from Last Waltz Set 1 My sweet lord, George Harrison Baby, baby, baby, Aretha Franklin Down to the river to pray, Trad. My sweet love aint around, Hank Williams Rainy night in Soho, The Pouges My city of ruins, Bruce Springsteen The grass is blue, Dolly Parton One, U2 Set 2 Fix you, Coldplay Vegas Baby, The Weepies A case of you, Joni Mitchell Home, Michael Bublé Big River, Johnny Cash Fairytale of New York, The Pouges Nudistpolka, Cornelis Vreeswijk Remember when it rained, Josh Groban Get rhythm, Ry Cooder
Setlist
Stilla Nätters Kapell 2013 Festvåningen Stadshotellet Karlskrona Intro Theme from Last Waltz Set 1 My sweet lord, George Harrison Where the wild roses grow, Nick Cave & The bad seeds White winter hymnal, Fleet Foxes Boeves psalm, Lars Holmer Oblivion, Astor Piazzola Kom, Bo Kaspers Orkester Glimmande nymf, Fred Åkerström Stay (Faraway, So Close), U2 Nothing Compares 2 U, Prince Set 2 Gravity, John Mayer Dr. Feelgood, Aretha Franklin The Rising, Bruce Springsteen I Gotta go home, Gene & Unice Into the mystic, Van Morrison Only one, Rival sons The obvious Child, Paul Simon
Setlist
Stilla Nätters Kapell 2014 Eriksberg Intro Theme from Last Waltz Set 1 My sweet lord, George Harrison Waiting for the band, Nicky Hopkins Allt som är skit, Faråker Now, Lovisa Birgersson Travelin´ Prayer, Dolly Parton Handens fem fingrar, Peter LeMarc Here comes the flood, Peter Gabriel Utskärgård, Bobbie Ericson The Waiting, Tom Petty & The Heartbreakers Blood Bank, Bon Iver Set 2 Midnight, Coldplay Resolution, Matt Corby Chainsaw, Daniel Olsson Life on mars, David Bowie Villa Dovre, Faråker A heart in New York, Art Garfunkel Nothing Else Matters, Metallica You Get What you give, New Radicals End of the line, Traveling Wilburys
DET FEMTE ÅRET Hur skulle vi möta efterfrågan år fem? Ett kärt problem förvisso. Vi gick tidigt ut med förfrågningar om tips på spännande spelplatser. Vi funderade till och med på att annonsera efter tips men fick inse att de ställen vi tittade på hade begränsningar av olika slag. Många lokaler användes för vinterförvaring av exempelvis båtar, i Karlskrona fanns många vackra lokaler på militärt område vilket försvårar tillgången. Slutligen kom vi fram till att Konserthuset i Karlskrona var det bästa alternativet. Det var dags att ta musiksällskapet hem till staden där allt började. Inledningsvis kändes det jobbigt att frångå idén med uttrycksfulla lokaler som skulle kännas ’nya’ för vår publik. Samtidigt insåg vi att konserthuset hade sitt eget uttryck. Byggnaden är en funkisklassiker från 1939, utsmyckad med marmorrelief på fasaden (Näcken spelar) och portik över entrén. Även om mycket har moderniserats finns detaljer kvar som den charmiga biljettluckan, träpanel på väggarna och gamla lampetter. Med vår vanliga touch av ljus och projektioner skulle det bli… magiskt. Vad annars? Själva hade vi inte spelat där på många år och då i helt andra sammanhang. När vi tänkte närmare på det, så kanske vår publik inte heller besökt teatern på länge. Oavsett vilket innebar det helt nya möjligheter för oss att paketera Stilla nätters kapell i en miljö som faktiskt var byggd för just konserter.
Jag minns att jag tänkte så här; Jag har hört Malin sjunga ’A case of you’ förut. Den gången var det en privat fest som jag och min fru blivit inbjudna till. En varm sommarnatt på Sturkö. Knäpptyst, alla känslor i rörelse, en liten tår i ögonvrån. Fantastiskt. Det kunde inte bli samma upplevelse en gång till. Särskilt inte i en iskall stenlada. Det tänkte jag innan Oskar började spela den. Sedan kom de där textraderna igen, skarpa som iskristaller ’Oh you’re in my blood like holy wine, you taste so bitter and so sweet’. Plötsligt var låten slut och min fru satt och viftade med ett paket pappersnäsdukar åt mitt håll. ’Vad är det?’ sa jag. ’Snyt dig. Du gråter’.
Patrik Rang
Vi bokade in tre shower. Två av dessa sålde slut på fyra timmar. Till slut kunde vi notera två tusen sålda biljetter. Tre utsålda Konserthus. Ett ofattbart rekord för oss. Vi var förbluffade. Men lyckliga. Den respons vi fått genomgående sedan starten är omöjlig att vänja sig vid. I andra sammanhang kan man göra mängder av marknadsföring av kända artister – och ändå inte få samma genomslag. Och då ska man minnas att det här är en föreställning som enbart bygger på lokala förmågor som gör det dom älskar mest. Bakom scen.
Vi häpnar ibland. Även om du har en känd svensk artist, så är det sällan du säljer
Bakom och vid sidan av scenen
ut två föreställningar i ett konserthus på fyra timmar.
finns alltid de anonyma hjältarna. I samband med Stilla
”Det måste ha med exklusivitet att göra”, sa Robin Åkerman när vi diskuterade
Nättes Kapell jobbar många
fenomenet en gång. ”Vi gör bara de här spelningarna sedan pausar vi ett helt år.
i skuggan av allt som händer
Själva hade vi gärna fortsatt året runt för det är så roligt, men då hade hela grejen
på scen.
förlorat sin attraktionskraft. Och om vi hade varit kvar i Amiralitetskyrkan varje jul, så hade inte projektet blivit så stort som det blivit. Det är jag säker på.”
Plötsligt stod det 2015 i almanackan. Hade det gått fem jular sedan vi drömde ihop kapellet där i den kalla tvårumslägenheten? Vi nöp oss själva i armen och konstaterade; jo, så var det. Så mycket hade hänt sedan dess. Vackra minnen trängdes med varandra. Oförglömliga låtar. Tonvis med kärlek. Men det hade hänt något annat också. När vi klev in i Konserthusets värme hade världen utanför blivit kallare. Inte för att vi varit omedvetna om vår omvärld tidigare, men nu kändes det annorlunda. Som en ostämd ton i luften. Mörka moln vid horisonten. Gemensamt kände vi att Stilla nätters kapell på något sätt behövde förhålla sig till det.
Vi tror inte på främlingsfientlighet, våld och murar. Vi tror på olikheter, öppenhet och respekt. Vårt kapell kan inte förändra världen. Inte på egen hand. Men vi kan alla göra något. Den här boken är ett litet bidrag. En droppe i havet. Men ändå. Intäkterna från boken kommer vi att skänka till någon eldsjäl, något projekt eller organisation där vi vet att de gör nytta. Just nu vet vi inte vilket. Det finns många att välja på tack och lov. Femårsjubileets föreställningar blev de längsta hittills och laguppställningen den största. Tanken var att bjuda in flera av kapellets tidigare gästartister och återuppleva gamla minnen. Vi fick återstifta bekantskap med Pelle Månsson, Caj Karlsson, Rasmus Degerskär och Sofia Loell. Samtidigt kunde vi inte låta bli att bjuda in en ny stjärna – Dea Norberg. Nämn hennes namn i artistkretsar och nästan alla vet vem du pratar om. Hon är en av Sveriges mest anlitade sångerskor i stora produktioner, bördig från Bräkne Hoby. Du har hört och sett henne som körsångerska och dansare i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Strax innan hon anslöt sig till kapellet avslutade hon en världsturné med Roxette. Utan tvekan vår mest namnkunniga gäst hittills, trots att hon hållit sig lite i bakgrunden. Nu släppte vi fram henne i rampljuset.
I och med det har vi nått slutet på vår berättelse. Boken du håller i din hand kom ut ur tryckpressen någon vecka innan Stilla nätters kapell gick in till ”The Last Waltz” och drog igång öppningsnumret på konserthusets scen. ”My Sweet Lord” såklart. Sen följde ett pärlband av artister, musiker, trollkonstnärer och givetvis världens bästa låtar. Åtminstone bäst just då, just där. En kollektiv kärleksförklaring till musiken och livet. Ett ljus i mörkret. För oss själva, men otroligt nog för så många fler. Magiskt.
”Det är verkligen omöjligt att förklara. Att som musikälskare stå i skuggan av så här mycket begåvning är overkligt. Att på nära håll se en brokig samling individer på bara några timmar gå samman och bli Stilla Nätters Kapell. Att se ett musiksällskap famla och känna sig fram under sena repetitionskvällar för att när lamporna tänds leverera några av de allra finaste musikstunder jag upplevt. Det är mäktigt. Overkligt och mäktigt.
Mitt bidrag till det som hörs på scen är obefintligt. Mitt instrument har istället varit kameran och tangentbordet.
Min roll har varit att dokumentera och nu berätta. Att så här i efterhand försöka summera fem känslomässiga år med kapellet i några få meningar är omöjligt. Så mycket har hänt. Från de där första tankarna till en hel rad slutsålda föreställningar. Att summera allt som hänt på och vid sidan av scenen och alla hår som rest sig på både armar och ben. Det går bara inte.
Den här boken får bli mitt bidrag. Den är min avslutningslåt, mitt gitarrsolo och mitt extranummer.”
Stefan Andersson
Samtliga bilder är tagna av Stefan Andersson som även formgivit boken. Texterna har vuxit fram i någon sorts samarbete mellan Stefan och Patrik Rang. Patrik som inte bara suttit i publiken utan även är mannen bakom namnet på det yviga musiksällskapet. Boken är tryckt på Printfabriken i Karlskrona som har backat upp oss och tryckt allt vårt material sedan starten.
På Prinsgatan i centrala Karlskrona står en flaska cognac på ett matbord. Ljusen på bordet kastar försiktiga skuggor på Josef Frank-tapeten i matrummet. På fönsterbrädan slocknar en Cohiba Robusto sakta i ett askfat och ur högtalarna hörs Stilla Nätters Kapells version av Paul Simons “Obvious child”. Det är några dagar efter nyårsafton och Kapellet har några dagar tidigare gjort ytterligare några slutsålda föreställningar. Det är tyst runt bordet. Ett bord som vanligtvis huserar mätta och pratglada vänner. Men denna gången är det tyst. Förutom musiken. Lika fantastiskt som det är att samlas en gång om året. Lika känslosamt är det att skiljas åt efter intensiva dagar. Oftast tar det bara några timmar efter att det sista ackordet klingat ut innan instrumenten och utrustningen är på väg ut från konsertlokalen. De som jobbat på och vid sidan av scenen kramar om varandra, säger vi ses, och efter bara några timmar är alla spår borta. Några dagar senare brukar några av oss samlas och lyssna igenom inspelningarna och titta på bilderna och videoklippen. Runt det där teakbordet på Prinsgatan bryter plötsligt någon tystnaden. “Magiskt” Exakt så är det. Det där ordet summerar exakt vad vi känner.
Läs mer om oss och våra evenemang på paraplyproduktion.se