Land skall med lag byggas

Text Silvio Hjelt Bilder Maria Salo kuvapankki Freepik

Räddningslagstiftningen i stöpsleven Land skall med lag byggas

Då räddningslagen för ett decennium sedan reformerades var man på avtalsbrandkårsfältet rätt enig om att man kunde leva med resultatet, men bra var det inte. Lagstiftningen är igen på tapeten, så det är skäl att titta på vad som händer. Enligt regeringsprogrammet skall räddningslagen revideras utgående från en övergripande utredning. Vad betyder det i praktiken? Den nuvarande lagen kan knappast anses optimal. Vad kan man förvänta sig i framtiden.

Enligt regeringsprogrammet skall avtalsbrandkårernas verksamhetsförutsättningar som räddnings- verkens partner förstärkas och deras nuvarande och framtida utmaningar och särdrag identifieras.Regeringen ser vidare till att det finns ett rikstäckande nät av brandstationer. Det låter ju bra. Mindre bra låter de signaler som kommer från den konkreta beredningen.

En lång rad önskemål

Redan då den nuvarande räddningslagen skrevs misstänkte man på fältet, att lagens stadganden inte helt skulle eliminera de missförhållanden som då påtalades. Tyvärr var det ett riktigt antagande. Avtalsbrandkårernas position varierar, eftersom de enligt lagen endast är en ”option”. Brandkåristernas rättsliga status måste ”bedömas från fall till fall”, och det är många fall helt oklart, vem som i sista hand faktiskt skall stå för vad. En del räddningsområden tolkar fortfarande bestämmelserna om hälsovård så, att de endast gäller rökdykare. Stadgandena om ledningen på lägesplatsen är på vidsträckta områden helt verklighetsfrämmande. Alarmeringen av avtalspersonalen liknar fortfarande mest ett ”brandrykte”. Chaufförernas antal minskar stadigt. Begreppsförvirring råder, och en massa enskilda lokala bestämmelser gör brandkårsarbetet onödigt besvärligt, vilket stör om inte annat så åtminstone motivationen. Till detta kommer frågan om utryckningssäkerheten under arbetstid. Då den nuvarande lagen skrevs var ämnet helt tabu, men tiderna förändras.

Det skulle vara dags att samhället öppet accepterar att ett fungerande avtalsbrandkårssystem är mycket mera än en optionsresurs för att släcka ”dagliga soplådor”. Systemet är en central del av den finländs- ka krisberedskapen. Samhället har på mycket kort varsel, det handlar om minuter, tillgång till utbildade motiverade personresurser med vana att hugga i inom ramen för ett fungerande ledningssystem. Bakom finns en ryggrad av utbildat folk som kanske lämnat det akuta brandkårsarbetet bakom sig men som i en kris vet hur man skall handla. Och som dagligen ser på omgivningen med påkopplade säkerhetsögon. För att inte tala om värdet av ungdomsarbetet, >>

integreringen av olika befolkningsgrupper, mm.. Saker som egentligen inte handlar om behovet av dagliga släckningsresurser, och som alltså inte egentligen intresserar själva räddningsväsendet. Men som borde intressera samhället som helhet.

Lagstiftningen då?

För avtalsbrandkårernas del handlar räddningslagen idag inte om strukturer utan om detaljer. Helheten förblir helt i det blå, eftersom lagen koncentrerar sig på det dagliga behovet. Ett behov som alltså i lagen mest ser ut som något slags tillfällighet under ett övergångsskede. Den nuvarande lagen underlåter envist att erkänna att räddningsväsendet i smått och samhället i stort inte med nuvarande resurser skulle han någon som helst chans att klara sig utan avtalsbrandkårerna. Förvisso poängteras detta ibland i festtal, bland avtalsbrandkårer, men alltså endast där.

Räddningslagen i förändring ser tills vidare inte ut att hämta så mycket nytt i den vägen. Lagstiftningen om hur räddningsväsendet skall arrangeras inom välfärdsområdena är mer eller mindre klar. Enligt den skall det fortfarande stå områdena fritt att arrangera sitt räddningsväsende enligt eget förgottfinnande. Dock så, att räddningsverk enligt nuvarande modell skall utgöra grunden. Avtalsbrandkårer, de kan användas om man vill, eller så kan man låta bli. Vill man göra på annat sätt är det fritt fram, blott man hittar pengar. Staten skall i början dock fungera som finansiär, och då skall styrning ske genom att staten ”förhandlar”. Alltså inte ens bestämmer.

Just nu är sedan själva räddningslagen föremål för en förberedande utvärdering. Vilka paragrafer skulle eventuellt behöva ändras? Kunde man kanske gruppera om nånting, osv. Att man helt skulle ifrågasätta räddningsväsendets nuvarande struktur och överväga eventuella alternativ verkar otänkbart. Dock är det just det man vanligen avser med ”övergripande utredning”. Alltså att man analyserar strukturer ur alla deras olika vinklar, bygger upp alternativ och sedan analyserar fördelar och nackdelar. Man skall ju inte vara pessimist, men den tilläggstid på tre månader som coronan givit verkar vara rätt kort om man verkligen vill göra en analys. Alltså någonting djupare än att se över enskilda paragrafer. En egen lag – förstatligande – eller...

Allt flera tecken börjar tyda på att en verklig ändring av räddningslagen kan förbli en utopi. Då kvarstår två ytterligare element. Det ena är frågan om vem som skall vara herre i huset. Den som säger var skåpet skall stå och var brandstationer skall finnas. I sista hand är det ju Finlands riksdag, men däremellan finns branschens förvaltning. För tillfället verkar merparten av räddningsbranschens centrala aktörer rätt ovilliga att i praktiken acceptera inrikesministeriets lagstadgade uppgift att leda, styra och utöva tillsyn över räddningsväsendet. I en del fall kunde man tala om ren obstruktion. Då kunde en lösning vara att saken sköts genom en omorganisering av den översta delen av ”halmmobilen”. Om räddningsväsendet för- statligas är saken rätt enkel. Polis och gränsbevakning leds inte av några regionala organ, och särskilt inte av sådana som till 98 % har andra uppgifter. Det är bara att damma av transparangerna från en debatt som var aktuell vid millenniets början.

Det andra alternativet, som inte utesluter några andra, är att stifta en lag som specifikt gäller avtalsbrandkårsverksamhet. Inom försvarsväsendet har man gjort det och Röda Korset har egen lagstiftning. I en egen lag kunde man se helheten ur ett mycket vidare perspektiv och reda upp de problem som specifikt gäller avtalsbrandkårer. Sådant som t.ex. frågan om deltagande i alarmverksamhet på arbetstid och eventuell kompensation till arbetsgivare för nackdelar av detta skulle troligen bättre kunna hanteras i en egen lag utan direkt koppling till nuvarande kommunala strukturer. Frågor som arbetarskydd, arbets- hälsovård, arbetsvälfärd och utbildning är egentligen inte saker som behöver vara lokalt förankrade. Körkort inte heller. Och ett riksomfattande system för alarmering och resurshantering, för det är det systemet i sista hand handlar om, är inte någon lokal eller regional fråga. I en egen lag är det enkelt att definiera personalens juridiska position, särskilt om man inte behöver snegla sig vindögd på rådande lokala tolkningar. En egen lag skulle med största sannolikhet befrämja avtalsbrandkårsverksamheten som helhet. Och det, just det borde vara i samhällets intresse, som helhet. Allt detta ryms inom ramen för regeringsprogrammet. 