WIBURGENSISKA ÅRSFESTEN 1913

Årsfester är sällsamma ting: blandningar av ett rätt mått högtidlighet, oförställd glädje och uppsluppenhet. Och så har det alltid varit för wiburgenserna när man betraktar wiburgensiskt årsfestfirande, både inom Östra Finlands Nation och dess föregångare. Årsfesterna är centrala tillställningar eftersom de i en tillställning har för avseende att berätta för deltagarna, de egna och inbjudna gäster, vilka vi som ordnar festen är.

Därför är dessa kalas tacksamma för att introducera nyheter och befästa gamla symboler. Årsfesten 2023 är ett ypperligt tillfälle att blicka tillbaka påårsfestfirandet: det är nämligen ett jubileum i sin egen rätt. Det var för 110 år sedan, i mars 1913 som Ostfinska Stammen (O.S., senare samma vår omdöpt till Ostsvenska Stammen) – nationens föregångare inom Wiborgska avdelningen – introducerade de wiburgensiska färgerna när den tog i bruk en egen fana och kort därpå ett kårband.

Festen på restaurang Kajsaniemi var så pass storslagen att den måste bekostas

Text: Eliel Kilpelä med ett lån ur folkbildningsfonden, föreningens största tillgång som finansierade den viktiga uppgiften att upprätthålla folkbibliotek i Pyttis och Sorjos, en svenskspråkig by vid Ladoga. Viborgs unga damer, flera av dem systrar till O.S.-iter, överlämnade vid festen fanan de sytt. Fanan, ”gult och rött dubbelkors på blå botten och Viborgs vapen i mitten”, emottogs av O.S. med hänförelse. Detta är första gången färgerna – det finska vapnets kombinerat med det viborgska vapnets – nämns som kännetecken för föreningen. Bild: Paprika 1919, illustration av Ragnar Ölander.

Den rödgula korsflaggan förknippades dessutom med Svenska folkpartiet och den östsvenska rörelsen, d.v.s. tanken om Finlands svenskspråkiga som en utpost av det svenska kring Östersjön. En tid var den även tänkt som finsk statsflagga.

Studentfanan var sedan 1860-talet ett av de centralaste kännetecknen för en studentkorporation. De olika uppvaktningarna in corpore, det vill säga med fana, hos levande och döda stormän var centrala delar av studentopinionens uttryck.

Genom en egen fana var Stammen intev längre beroende av Wiborgska avdelningen i det hänseendet O S hade nämligen 1912 nekats ansökan om att tåga med den wiburgensiska fanan till de svenska studenternas vårfest med hänvisning till att hela nationen inte stod bakom företaget Med en egen fana blev O S på ett annat sätt verklig i och med att den kunde delta och manifestera sin ståndpunkt som en synlig del de svenskspråkiga studenternas företag – till exempel de gemensamma vårfesterna som man efter Uppsalamönster börjat fira 1911 Och i och med att föreningen samma år blev en officiell föreninge med stadgar stadfästa av universitetets rektor, kunde man på sätt och vis också betrakta våren 1913 som en födelsedag för de svenskspråkiga wiburgensernas organisering. Kort efter fanan tog

O.S. också i bruk kårband med Stammens färger för att användas vid högtidligheter – detta band, med små modifikationer övertog sedan Östra Finlands Nation vid sitt grundande 1924.

Bild: Plansch för sången ”Ja, det vill alla flickor så gärna” i operetten Bilkurtis, vars melodi användes för O.S. ”Korporationsmarsch”.

En central del av studentkulturen vid fester var även musiken och sången Ouvertyrer brukade höra till wiburgensiska studenternas nyårsbaler i Viborg, men vad som spelades är inte känt För årsfesten 1914 omnämns ändå den i samtiden populära ”Finska rytteriets marsch” som ouvertyr och den etablerades snart därefter som honnörsmarsch

Sedan dess har marschen utgjort ett stående inslag i årsfestfirandet. De första beläggen för självförfattade sånger dyker upp våren 1914. Vid mötet den 16 februari presenterade Ragnar Rapi Timgren en kuplett som presenterar Stammen och dess medlemmar:

Bland korporationer som finns här i stan

Är Ost-svenska Stammen den minsta tam-fan

Dess antal är ringa dess medlemmar få

Men morska djävlar de äro ändå

Skaldeådran verkar ha frigjorts, för vid årsfesten 1914 ombads Guido Simberg meddela orden till de av honom författade visorna, ”framförallt ’Visan om Knut

Posse och Ivan den förskräcklige’” . Förutom honnörsmarsch fick Stammen genom en kollektiv ansträngning också en inofficiell lystringssång benämnd ”Korporationsmarschen”. Marschen är ett fint exempel på den sammansmältning av högt och lågt som är kännetecknande för det studentikosa.

O.S.-it, O.S.-it, ja det klingar

Utav glas och sporrars klang, Ja, det ordet har vingar, Ryck framåt du stolta falang

Vi ha fostrats i östliga trakter, Vi ha kämpat mot Asiens makt, Vi stå som Germaniens vakter, I fjärran Karelens trakt

Vårt antal är nog så ringa

Men var man är en djävul ändå

Våra färger vi gladeligt svinga

Ty fanan är gul, röd och blå

Vi är vakten mot yttersta öster

Torkels borg, den står fast än idag

Låt oss höja våra Ost-svenska röster, Låt oss än slå ett segerrikt slag.

Melodin till sången kommer från en tysk operett, Autoliebchen, av Jean Gilbert från 1912. Operetten översattes till svenska som Bilkurtis och gick hösten 1914 till våren 1915 både i Helsingfors och Viborg. Ett av styckena som verkar ha vunnit gehör var ”Ja, det vill alla flickor så gärna ” , vars refräng sången använder. En nyhet i sången är den uppenbara stoltheten över en egen fana. Dessutom finns en ny central gestalt i sången: Torkel, eller Tyrgils. Hans figur var ikonisk för Viborg, och särskilt för Viborgssvenskarna. Med hans gestalt sammanhängde Tyrgilsstatyn i Viborg som avtäckts 1908 efter två decenniers väntan – den samma som senare wiburgensiska Viborgsfarare fotograferats vid, senast 2019. Statyn hade fått vara åskledare för såväl finsksinnades missnöje som för ryska myndigheters misstanke – för de förra representerade Tyrgils fel historiesyn och för de senare ett icke-acceptabelt politiskt budskap.

För O.S. framstod Tyrgils däremot som en perfekt hjälte: han representerade den svenska tidens arv, den lagliga ordningen som rysk överhet hotade och en kulturell samhörighet med det svenska. Tyrgils gestalt forsätter vara central för wiburgenser men under andra former, vilket i sig är ett tecken på hur traditioner och symboler måste anpassas om de ska förbli relevanta

Årsfester är defintivt tillställningar för glam och gamman där nationerna bjuder på sitt bästa just då men de är också fester som är laddade med symbolik, ofta sådan vars betydelse blivit nära in på obegriplig och historia bortglömd. Men när man skrapar på ytan hittar öppnas oanade vägar in i det förflutna och man börjar se trådarna som binder ihop nu och då.