För prisuppgifter, övriga uppgifter eller annan information, samt bokning av annonser: Erik Lind, i första hand e-post: annons@ortopedi.se.
Telefon: 08-550 390 50 vid brådskande ärenden.
Bokning senast fyra veckor innan respektive utgivning. Lämning av annonsmaterial senast tre veckor innan respektive utgivning.
Rabatt 10% vid bokning av fyra annonser samtidigt.
Upplaga: 2.300 ex.
Tryck:
Printall AS, Estland Nr 1, 2026. ISSN 0349-733X.
Omslagsbild: Anopiva Eksjö.
Att ge kniven vidare
Ortopedi är ett hantverk. Det räcker inte att läsa om kirurgi, Det måste finnas möjlighet att få träna sig i kirurgisk färdighet.
Det låter självklart. Ändå visar flera av artiklarna i detta nummer att just detta är en av våra största utbildningsutmaningar. ST-utbildningen i ortopedi har blivit mer strukturerad, kursutbudet bättre organiserat och anställningsformerna tryggare. Samtidigt beskriver många yngre kollegor en verklighet där det ibland är svårt att få den praktiska träning som krävs för att utvecklas som kirurg.
Det är inte svårt att förstå varför. Operationsprogrammen är pressade. Produktionstakten är hög. Vårdens organisation förändras. I ett sådant system riskerar utbildning att bli något som ska ske “vid sidan av”.
Men kirurgi lärs inte vid sidan av. Den lärs i operationssalen. Under handledning. Genom att göra.
Initiativ som Ge kniven vidare påminner oss om något fundamentalt: varje operation är också en utbildningssituation. Inte ibland – utan alltid. Det kräver planering, tydliga roller och strukturerad återkoppling. Men framför allt kräver det en kultur där utbildning ses som en självklar del av vår professionella uppgift.
Utbildning handlar dock inte bara om att utveckla kirurgisk färdighet. Att bli ortoped innebär också att utveckla kliniskt omdöme, förmågan att fatta kloka beslut under osäkerhet och att kunna leda ett team. Det är kompetenser som växer fram i dialog, reflektion och återkoppling – i vardagen på kliniken.
Den ortopediska professionen har alltid byggt på lärlingskap. Vi har själva fått möjligheten att lära oss – ibland genom gen-
erösa handledare, ibland genom att någon vågade låta oss, under strukturerad handledning, ta nästa steg även när vi ännu inte var helt färdiga.
Nu är det vår tur.
Att utbilda nästa generation ortopeder är inte en administrativ uppgift. Det är en kärnuppgift för vår profession. Den angår varje handledare, varje specialist, varje klinik och varje verksamhetschef i landet.
Som profession har vi också ett gemensamt ansvar att värna utbildningen när vården förändras. Nya organisationsformer och förändrade vårdflöden påverkar var och hur kirurgi utförs. Det får inte innebära att utbildningsuppdraget försvagas. Tvärtom behöver vi – genom ökat samarbete över organisationsgränser – säkerställa att framtidens ortopeder får både bredden och volymen som krävs för att bli trygga och självständiga kirurger. För framtidens ortopedi avgörs inte bara av nya implantat, digitala verktyg eller robotkirurgi. Den avgörs av hur väl vi lyckas utbilda dem som ska använda dem.
Så nästa gång du står i operationssalen – ställ dig en enkel fråga: Vad kan jag ge vidare i dag?
Det är så svensk ortopedi fortsätter att utvecklas. Inte genom enstaka innovationer – utan genom generationer av ortopeder som lär av varandra.
Mohaddes ordförande Svensk Ortopedisk Förening
Maziar Mohaddes
Maziar
Innehåll nr.1
4 Ledare
6–29 Tema: Unga ortopeder
6 Inledning
8 Epiphysen 25 år - en enkätundersökning
12 En efterlängtad högtidsdag
13 Epiphysens styrelse 2026
14 Bedömning i ST – från teori till praktik
16 Knivkontakt
18 Nominera till Årets mentor
18 NOF i Köpenhamn 2026
19 Ge kniven vidare
20 ST-utbildning i både privat och offentlig regi
22 Primärjoursfallet
25 Examination i ortopedi – hur står vi oss i Europa?
26 Så var det då: Ortopeder minns tillbaka
29 Tankar när man möte ungdomen
30–38 Utbildning och fortbildning
30 Fellowship som del av specialistläkarens fortbildning
32 ST-utbildning i USA
34 Fortbildnings-SPUR
36 Rekordbetyg för barnkursen i Lund
38 Unik kursverksamhet i Linköping fyller 20 år
39 AAOS i New Orleans
42 Arbete för Läkare utan gränser i Sudan
44 Ortopediveckan i Stockholm 2026
48 SOIF-nytt: Våra unga kollegor
52 Bidrag till Årets Avhandling
54 Ur Acta Orthopaedica
56 Självreferat: Höftproteser metall-metall
57 NPO-spalten
58 Pompes hörna
Tema: Unga ortopeder
Epiphysen har fått äran att stå för detta nummer av Ortopediskt Magasin. Vi ville därför passa på att belysa frågor som är extra viktiga för oss yngre ortopeder tidigt i vår bana, men också se till att det är ett nummer med innehåll som är intressant och relevant för alla ortopeder, oavsett var man befinner sig i sin karriär. Vi valde därför temat livslångt lärande, med fokus på utbildning i det stora och i det lilla – allt från fellowships till tips på hur man ger återkoppling.
Ortopedin är ett område i ständig utveckling, och oavsett var i karriären vi är måste vi utbilda och utveckla oss själva och varandra. Vi måste hålla ett öga öppet mot omvärlden via konferenser, publikationer och webbinarier, men också se till att vi är uppdaterade på lokala rutiner, nya PM och smarta funktioner i våra system. Vi måste lära av varandra – varför kan man på vissa enheter få gjort fyra till fem akuta slutenvårdsoperationer på en sal per dag, och på andra enheter bara två, med samma patientklientel? Hur lägger vi upp våra mottagningar för att både kunna utbilda och ge god, resurseffektiv vård till våra patienter? Svensk ortopedi levererar vård i världsklass, men för att vi ska fortsätta göra det måste vi ständigt lära och växa. Vi måste arbeta med teknik, attityder, rutiner och schemaläggning för att få ut det mesta av de resurser vi har, och vi måste rekrytera och utbilda klokt för att få kunniga, uthålliga och omdömesgilla kollegor.
Alla är överens om att tillvaron som ST-läkare är annorlunda nu än för trettio år sedan: vi arbetar mer reglerat, med tydligare riktlinjer och större säkerhetstänk, vilket är ett jättekliv framåt. Tyvärr har det inneburit att vi kommer igång senare och senare med vår kirurgiska träning, och i dag opererar man på många ställen väldigt lite självständigt jämfört med vad äldre kollegor gjorde. Det är på ett sätt bra för patienternas säkerhet på kort sikt – det är rimligt att man inte står själv och opererar höfter mitt i natten – men någonstans måste erfarenheten komma ifrån om vi ska säkra patienternas säkerhet på längre sikt när den äldre generationen börjar fasas ut; kniven måste lämnas vidare. Impostor syndrome är ett väldokumenterat fenomen där man som läkare tidigt i karriären kan känna sig som en bedragare; man litar inte på sin egen kompetens och känner sig inte förberedd för det ansvar man har.
Vi behöver bjuda varandra på återkoppling och uppskattning oavsett var i karriären vi är. Jag frågade för inte så länge sedan en kollega om jag fick återkoppla till honom; han svarade ja med ett leende men spände käken lätt, uppenbarligen förberedd på något som skulle svida lite. När jag i stället tackade honom för att han tar sig tid att
utbilda på röntgenronden blev han uppenbart lättad – och glad. Dagen efter fick jag en stor kram när vi lämnade sagda röntgenrond och det hunnit sjunka in ordentligt.
Röntgenronden ses av många utomstående som någon form av pennalism, men den är ett fantastiskt verktyg för att ständigt utvecklas. Diskutera Tip Apex Index, valet av relativ eller absolut stabilitet och nyttan av vinkelstabila skruvar. Diskutera behandlingsalternativ kring de sjaviga 67-åringarna och de supervitala 90-plussarna. Om man inte förstår ett behandlingsval – fråga! Antingen du eller den som behandlat har kanske något nytt att lära. Sluta aldrig vara nyfikna och öppna. Varje ack så rykande färsk ST-läkare direkt från kurs har kanske fått med sig något nytt som kan göra skillnad på kliniken, för ert arbetssätt eller för era patienter.
Och utgå inte från att de där stöttepelarna som kliniken lutar sig mot förstår hur uppskattade de är och inte behöver höra det. Lägg märke till och kommentera en elegant dissektion. För vidare uppskattning från patienter och personal. Gå och hämta en kopp kaffe till den vars mottagning havererat och fråga om det är något man kan göra för att avlasta. Det är vi som är svensk ortopedi tillsammans med våra teammedlemmar och medarbetare, och vi har möjlighet att göra den fantastisk, om vi aldrig slutar lära och lära ut.
Vi hoppas att ni hittar något spännande att ta med er från det här temat.
Karin Bokvist Ansvarig för Epiphysens sidor Ortopediskt Magasin Nybliven specialist ortopedi Barnortopeden SUS
DET HÄR ÄR EPIPHYSEN
Epiphysen är en delförening under Svensk Ortopedisk Förening (SOF) som representerar ST-läkare och yngre specialister inom ortopedi. Epiphysen har under 25 år bevakat utbildningsfrågor och arbetat för tryggare och mer reglerade former för ST-läkare, vilket bland annat resulterat i ST-skolan och ortopedins del i projektet ”Ge kniven vidare”.
Foto: Anopiva Eksjö.
Epiphysen 25 år
En uppföljande enkät av
ST-utbildningens villkor och utmaningar
Epiphysens styrelse har bara börjat analysera resultatet av enkäten och arbetet kommer att fortgå under 2026. Mer ingående resultat presenteras på årsmötet på Ortopediveckan i Stockholm. Styrelsens tolkning av resultatet kommer också att ligga till grund för hur vi fortsatt arbetar inom Epiphysen.
ENKÄTDESIGN OCH SVARSFREKVENS
Vår aktuella enkät distribuerades via Svensk Ortopedisk Förenings ST-skola till cirka 380 inskrivna ST-läkare. Totalt inkom 91 svar, vilket ger en svarsfrekvens på cirka 24 %. Med tanke på 126 svarande ST-läkare 2001 har dock sannolikt svarsfrekvensen bland ST-läkare gått ned, men vi kan inte säga med hur mycket. Materialet ger en god indikation på rådande trender och utmaningar inom specialisttjänstgöringen i Sverige i dag, även om den låga svarsfrekvensen gör det svårt att dra slutsatser som är fullt ut generaliserbara.
Den inledande delen av enkäten utgjordes av dels generella frågor, såsom ålder eller könsidentitet, men också identiska frågor från 2001 års undersökning, vilket skapar en uppföljning på 25 år. Den efterföljande modulen var anpassad för att kartlägga erfarenheter av extern randning hos privata vårdgivare, där frågorna varierade beroende på om respondenten haft möjlighet till sådan tjänstgöring eller ej. De två viktigaste av dessa frågor var ”Har du möjlighet att göra en extern randning på privat enhet?” respektive ”Har du gjort en randning på privat enhet?”. Detta har alltså påverkat svarsfrekvensen i de olika delarna av enkäten.
100 FRÅGOR TILL 100 PERSONER
Vid Epiphysens grundande 2001 genomfördes en omfattande kartläggning av ortopediska STläkares utbildningsvillkor.
Undersökningen ”100 frågor till 100 personer” utgjorde en viktig hörnsten för sektionens fortsatta arbete och bidrog till att belysa behovet av förbättrade villkor för yngre kollegor.
Nu, 25 år senare, har Epiphysen genomfört en uppföljande enkät för att utvärdera utvecklingen samt undersöka hur det förändrade vårdlandskapet med en ökad grad av privatisering påverkar dagens utbildning.
EPIPHYSENS FÖRSTA KARTLÄGGNING OCH ENKÄTEN 2001
Bakgrund: Genomfördes av Peter Axelsson (överläkare handkirurgi) och Per-Erik Johansson (överläkare ortopedi) i samband med Epiphysens uppstart.
Metod: En ambitiös enkät som kartlade arbetsvillkor, utbildningskvalitet och rekrytering.
Svarsfrekvens: 168 svarande varav 126 ST-läkare. Vi vet inte hur många ST-läkare som fanns i Sverige 2001. Sannolikt färre än 2026.
Huvudsakliga fynd: Studien visade inga signifikanta skillnader i nöjdhet mellan könen, men däremot stora skillnader i arbetsmiljö mellan yngre och äldre kollegor. Den påvisade också att de kliniker som själva uttryckte att de hade bäst utbildning inte nödvändigtvis var de som erbjöd mest operationstid.
Betydelse: Resultatet av enkäten 2001 blev en ögonöppnare för verksamhetschefer och lade grunden för initiativ som ”Ge kniven vidare”.
Läs mer: Se artikeln Epiphysen 25 år i Ortopediskt Magasin nummer 2, 2025.
INITIAL ÖVERGRIPANDE ANALYS
Resultaten visar att de kirurgiska utbildningsmomenten alltjämt utgör den mest kritiska punkten i ST-utbildningen. Trots att den teoretiska utbildningen genom ST-skolan värderas högt kvarstår utmaningar i att säkra tillräcklig operativ volym. Vidare observeras att balansen mellan jourverksamhet och elektiv träning är en fortsatt utmaning. En hög bundenhet till akutmottagningen under de första åren tenderar att fördröja den kirurgiska progressionen, vilket i förlängningen kan påverka möjligheten att uppnå specialistkompetens inom måltiden på fem år. En av anledningarna till att vi ville göra denna enkät var en upplevelse att det kom många fler inspel och frågor när man på ST-skolans kurser avhandlade akuta tillstånd än när man talade om elektiva fall. Tittar man i vår enkät kan man se att det är tre gånger så många ST-läkare som tycker sig ha otillräckliga kunskaper inom elektiva tillstånd (27 %) jämfört med akuta tillstånd (9 %).
Vår hypotes är att detta är en konsekvens av att mycket basal elektiv vård, såsom enklare ortopediska ingrepp, på flera orter är flyttad till privat vård där ST-läkare i mindre grad utbildas. Huruvida vi kan säga något om detta återstår att se när vi djupare analyserat svaren i enkäten, men det är också mycket svårt att säga något om kausala samband utifrån datan i vår självrapporterade enkät. Det kan också vara så att man börjar sin ST-tjänst med akuta åkommor och att vi hade kunnat dra fler slutsatser om vi bara skickat enkäten till nyblivna specialister. Där kommer dock andra problem såsom att nå ut eller förmodad svarsfrekvens.
Arbetsmiljöfrågorna har genomgått en förändring sedan 2001. Medan anställningsformerna i dag är mer trygga, med fasta ST-tjänster (96 % jämfört med 90 % som svarade ST-läkare eller specialist) och tydligare kursprogram via ST-skolan, kvarstår utmaningar gällande balansen mellan arbete och fritid. Även om strax över hälften av ST-läkarna tydligt upplever att det inte förväntas att man ska komma in på icke schemalagd tid för att uppnå sina kirurgiska mål, upplever 29 % av respondenterna att man förväntas göra så. På frågan om det finns någon särskild satsning om en ST-läkare inte verkar uppnå de kirurgiska målen under sin ST-tjänst svarar endast 12 % att de vet om att så är fallet. Vår reflektion blir således att det i slutändan får anses till stor utsträckning landa på ST-läkaren själv. Det är självfallet så att verksamhetschefen och handledaren skriver på ST-läkarens papper för ansökan om specialistbevis, men i nuläget krävs ingenting mer än intyg från teoretiska kurser för att styrka att en ST-läkare når målen samt intygande om tjänstgöring. Om man som ST-läkare vet att det inte kommer finnas en plan för om den kirurgiska träningen brister, kommer man som ansvarsfull ST-läkare förebrå sig själv, trots att problemen med otillräcklig träning ofta är strukturella snarare än individuella.
Ett nytt och framträdande inslag i enkäten är dock privatiseringens roll. Resultaten indikerar att externa randningar hos privata vårdgivare värderas mycket högt ur ett utbildningsperspektiv. Glädjande nog tycker de flesta av dem som gjort en extern randning att den var värdefull för deras kirurgiska utveckling. En klar majoritet har nämligen svarat att de skattar sin randning som värdefull sju till tio på en tiogradig skala. Det var vidare endast 12,5 % av ST-läkarna som sällan eller aldrig fick operera under handledning på sin randning på en privat enhet. Hälften av ST-läkarna fick operera ofta eller mycket ofta.
Av de svarande (n = 89) ST-läkarna hade 43 ST-läkare möjlighet att göra en extern randning på en privat enhet och elva stycken inte. Detta ledde i sin tur till att svarsfrekvensen hos de ST-läkare som inte har möjlighet till en randning på en privat enhet är låg och det är svårt att säga något generellt kring detta. Av de svarande verkade dock den avgörande faktorn (64 %) vara att hemmakliniken inte låter dem åka iväg. Samtliga av dessa svarande STläkare hade velat göra en randning på en privat enhet om de tilläts. Av dem som hade möjligheten att åka iväg till en privat enhet var det dock bara 16 ST-läkare som gjort det. Fördelningen av verksamheternas kirurgiska fält syns nedan.
Något som kan tyckas anmärkningsvärt är att trots att vi nu, år 2026, har tillgång till digitala verktyg, såsom till exempel VirtaMeds artroskopisimulator (som finns fysiskt på ortopedkliniken Sahlgrenska Mölndal och där ST-läkarna förväntas träna), får 71 % av ST-läkarna inte någon strukturerad träning i operationsteknik innan man opererar på patient. Vi anser att detta är en lågt hängande frukt ur ett utbildningsperspektiv och vi är av uppfattningen att workshops på plastben (som till exempel på kursen AO Basic eller inom ramen för ST-skolan) är mycket uppskattad av ST-läkare. Att till exempel uppmuntra ST-läkarna att träna med de medel som är tillgängliga hemmavid, såsom att få titta på frakturgaller eller liknande, är heller inte något krångligt, dyrt eller avancerat utan är mycket möjligt med ett ökat fokus på utbildning på ortopedkliniker i landet.
En artroskopisimulator från företaget VirtaMed såsom den som finns på till exempel ortopedkliniken Sahlgrenska Mölndal (med tillåtelse från VirtaMed).
SLUTSATSER
Sammanfattningsvis kan konstateras att även om villkoren för ST-tjänstgöring har förbättrats sedan 2001, kvarstår problematiken i att säkra den kirurgiska kompetensförsörjningen. Vi i Epiphysen anser att den ökade privatiseringen bör ses som en resurs och en integrerad del i utbildningssystemet snarare än ett hinder. Den minskade volymen av kirurgisk träning gällande elektiva tillstånd inom ortopedi riskerar annars att bli ett alltför stort hot mot framtida nyblivna specialisters kunskaper. Att vrida tillbaka tiden till när vi inte hade privata aktörer ter sig inte som en sannolik väg framåt, och styrelsens fokus är bevakning av utbildning inom rådande förutsättningar och inget annat.
Det verkar som att randningar på privata enheter är uppskattade av de ST-läkare som åker iväg. Det verkar också som att ett av problemen är att ST-läkare som inte kommer iväg till privata enheter inte släpps iväg. Om, och varför, det är så planerar vi att ta reda på genom att mer ingående analysera svaren i vår enkät. Möjligen kan det ha med geografiska förutsättningar att göra eller att man i första hand förväntas täcka upp jourschemat.
För att säkerställa en högkvalitativ ortopedisk vård även i framtiden krävs en fortsatt aktiv bevakning av utbildningsplatsernas kvalitet och en nationell samsyn kring vad en ST-tjänst praktiskt och rent operativt ska innehålla. Ett sätt för dig som ST-läkare att göra detta är att engagera dig i Epiphysens styrelse eller direkt ta kontakt med oss!
för Epiphysen 2025 & 2026
pennan:
Tilosius Utbildningsansvarig i Epiphysens styrelse Specialistläkare ortopedi Capio Spine Center Göteborg
Alexander
Styrelsen
Vid
En efterlängtad högtidsdag
För de som inte tar upp en forskarbana är specialistexamen det sista riktiga målsnöret som avrundar en minst 24 år lång utbildningskarriär.
För väldigt många är upplevelsen lite av en pyspunka – så mycket arbete, så mycket ångest över intygshögen, så många nätter på akuten och timmar med näsan i snuskiga infekterade sår, och så kulminerar det i att ens livs viktigaste papper kastas in under chefens dörr och sedan överlämnas till en helt ointresserad person i postdisken. Sedan, om man har tur, kommer det ett mail med en länk till en pdf som man kan skriva ut på regionens tunna papper.
Lite mer pompa och ståt krävs här, tänkte för några år sedan Anders Isacsson på ortopeden i Helsingborg. Så det infördes en examensdag, som skulle bestå av ett examensingrepp från akutlistan med en för ändamålet inlånad extern examinator, ett möte med studierektor, handledare och närmsta chefer som inkluderar ett trevligt förhör och en presentation av examinandens resa, följt av en informell bjudning hemma hos examinanden.
Senast ut på kliniken att ta del av denna ritual är undertecknad, och jag måste säga att det var en härlig upplevelse. Det var ändå så pass mycket nerv att adrenalinet flödade lite extra både hos mig och min utsedde examinator, även om det denna gång blev en kollega från kliniken som tog sig an rollen.
Att sedan få möjlighet både att förhöras i en vänskaplig och trygg miljö så att det ändå kändes som att man fick visa upp sina kunskaper – fokus på
förhöret var framför allt kliniskt omdöme, förmåga att tänka i flera led och beakta fallgropar – var riktigt tillfredsställande. Likaså att få redogöra för allt man gjort, för det är ändå en del man hinner med på de där sextio tjänstgöringsmånaderna.
Resan är både en tidslinje, en operations-och tjänstgöringslista, men också väldigt många insikter, tryggheter och osäkerheter och reflektioner som inte alltid har ett uppenbart utrymme när vardagen rullar på; ett fint sätt att få rannsaka sig och formulera sina tankar om allt som hänt längs vägen.
Som för många andra har det hänt mycket annat i livet under åren jag var ST-läkare; giftermål, barn, flytt, barn. Det tillsammans med en professionell progression i en ansvarsoch beslutstung specialitet innebär personlig utveckling på många plan som man kanske inte så ofta får tillfälle att tänka över. Föräldern har lättare att sätta gränser och markera när de är nådda. Makan är bättre på att kompromissa. Kirurgen är bättre på att prioritera, planera och ta de beslut som behöver fattas. Alla nämnda entiteter är bättre på konsensusbeslut, och att inte bara säga, utan faktiskt känna med övertygelse, är perfect is the enemy of good enough, och good enough är ofta den rimligaste vägen; pragmatism är en underskattad egenskap som möjliggör det här livet.
Sedan efter dessa lite högtidliga stunder var förvisso biträdet i postdisken precis lika ointresserad av kuvertet jag höll krampaktigt i händerna, och pdf:en från Socialstyrelsen lika mycket av ett antiklimax, men jag fick dricka bubbel och fira med hela kliniken, så jag kan leva med det.
Jag vill slå ett slag (på gongong!) för examensdagen: ta tillfället i akt att uppmärksamma detta enormt efterlängtade och värdefulla steg i ens professionella bana med något mer än en signatur instucken mellan fakturorna och en pdf utskriven på tunt papper. Låt det vara en högtidsdag för hela kliniken, för det är en gemensam bedrift –hela kliniken tillsammans bär fram en ST-läkare till sitt specialistbevis, och det är väl värt att fira!
Karin Bokvist Ansvarig för Epiphysens sidor Ortopediskt Magasin Nybliven specialist ortopedi Barnortopeden SUS
EPIPHYSENS STYRELSE 2026
Epiphysens styrelse 2026 från vänster: Emma Haskovec, Jönköping: sekreterare och vice ordförande, Alice Karlsson, Sunderbyn: utbildningsansvarig, Sara Lindmark, Danderyd: ordförande, Maria Arvinder Tapper, Mora: PR och IT-ansvarig, Karin Bokvist, Barnortopeden SUS: ansvarig Ortopediskt magasin, Alexander Tilosius, Capio Spine Center: utbildningsansvarig, Michelle Lundgren, Skövde: kassör, Ida Osbeck, Skånes Universitetssjukhus: internationell sekreterare.
Kära ST-läkare – vi finns här för er!
Epiphysen skapades av ST-läkare för att vara en röst för ST-läkare. I snart 25 år har vi stått vid er sida, bevakat utbildningsfrågor, drivit viktiga initiativ för kompetensutveckling såsom ”Ge kniven vidare” och skapat mötesplatser där vi får chans att knyta kontakter och dela erfarenheter. Allt med ett tydligt syfte: att stärka er roll i svensk ortopedi.
Vi har under årens lopp deltagit i möten med landets studierektorer och representerat er i Svensk Ortopedisk Förening. Det är ett förtroende vi tar på största allvar. Just därför genomförde vi under det gångna året en omfattande nationell enkät om operationsmöjligheter och randningar. Era erfarenheter och åsikter är avgörande – de formar vårt arbete framåt.
Vid årsskiftet fick jag äran att ta över som ordförande efter min kollega Arvid von Konow. Detta uppdrag tar jag mig an med stolthet och en vilja att göra skillnad. Det kommande årets hjärtefråga för mig blir Ortopediveckan i Stockholm, min egen hemstad. Där planerar vi ett innehållsrikt program
med fokus på ST-läkarnas behov och sociala programpunkter med möjlighet att ses över mat och mingel. Vi kommer även att finnas på plats i vår monter – redo att lyssna, diskutera och samla in era idéer om förbättringar. För en sak är tydlig: Din röst spelar roll.
När du delar dina erfarenheter påverkar du inte bara din egen arbetsmiljö, utan även möjligheterna för ST-läkare över hela landet att påverka. Vill du se fler webbinarier riktade till ST-läkare? Nationella träffar liknande Kirubs årliga sammankomster? Tydligare utbildningsstrukturer, större transparens, nya initiativ? Allt är möjligt – men det kräver engagemang och gemensam kraft.
Jag ser fram emot året som kommer, och framför allt: att fortsätta driva utvecklingen tillsammans med er.
Sara Lindmark Ordförande Epiphysen
Bedömning i ST
– från teori till praktik
Handlednings- och undervisningskompetens är centrala delar av den färdiga specialistens professionella roll. I den dagliga kliniska verksamheten förväntas specialisten inte bara fatta medicinska beslut utan även bidra till utbildning, handledning och utveckling av yngre kollegor, studenter och andra yrkesgrupper.
Ikompetensramverket CanMEDS – ofta illustrerat som den så kallade ”blomman” – lyfts roller som Communicator, Collaborator, Leader och Scholar fram som lika viktiga som den medicinska expertrollen. Dessa kompetenser är nära kopplade till förmågan att undervisa, handleda och kommunicera på ett professionellt sätt. Trots detta bedöms dessa kompetenser ofta mindre systematiskt än tekniska och medicinska färdigheter under ST-utbildningen.
Inom medicinsk pedagogik har betydelsen av strukturerad observation och återkoppling i klinisk miljö tydligt visats. Samtidigt upplever många studierektorer och handledare att tidsbrist och otydliga rutiner försvårar ett mer systematiskt arbetssätt. Resultatet blir att mycket handledning och undervisning sker informellt, utan dokumentation och utan återkommande reflektion.
Mot denna bakgrund finns ett behov av praktiska, genomförbara modeller för hur ST-läkares pedagogiska kompetens kan observeras, bedömas och utvecklas i klinisk vardag.
PEDAGOGISK GRUND FÖR BEDÖMNING I KLINISK MILJÖ
Forskning inom medicinsk utbildning visar att kompetensutveckling gynnas av återkommande, strukturerad återkoppling, baserad på direkt observation i arbetsmiljön. Detta sammanfattas ofta i begreppet workplace-based assessment (WBA), där bedömningen sker i det kliniska sammanhang där kompetensen faktiskt används.
Metoder som mini-CEX, case-based discussion (CBD) och strukturerad observation har visat sig vara effektiva verktyg för formativ bedömning. Centralt är att bedömningen inte främst syftar till kontroll utan till lärande och utveckling.
Vidare betonas betydelsen av deliberate practice – att målmedvetet träna specifika färdigheter med tydlig åter-
koppling – samt värdet av peer learning, där kollegor på liknande nivå lär av varandra. Tillsammans utgör dessa principer en stabil pedagogisk grund för att utveckla handlednings- och undervisningskompetens inom ST.
UTMANINGAR I KLINISK VARDAG
Trots goda pedagogiska modeller finns flera praktiska hinder för systematisk bedömning. Vanliga utmaningar är tidsbrist, hög produktionstakt och otydliga förväntningar på vad som faktiskt ska bedömas.
Många handledare upplever också osäkerhet kring hur återkoppling ska ges, särskilt när utvecklingsområden behöver lyftas. Detta kan leda till att bedömningar blir alltför generella eller uteblir helt.
Samtidigt sker handledning och undervisning dagligen på de flesta kliniker. Problemet är sällan brist på tillfällen utan brist på struktur.
NATURLIGA
ARENOR FÖR BEDÖMNING
På de flesta ortopedkliniker finns redan många återkommande situationer där handlednings- och undervisningskompetens kan observeras. Detta sammanfattades i OM 3, 2025.
HANDLEDNING
Exempel på handledningssituationer är: Handledning av AT- och BT-läkare
• Handledning av läkarstudenter
• Peer learning mellan ST-läkare Handledning av randande läkare, exempelvis akutläkare eller distriktsläkare
Deltagande i klinisk undervisningsavdelning (KUA) Handledning av andra personalkategorier
UNDERVISNING
Undervisningskompetens kan bedömas vid:
• AT- och ST-undervisning
Case-baserade genomgångar
Journal clubs
Rondundervisning
Kurser och klinikmöten
Undervisning på operationssal
REFERENSER
Norcini J, Burch V. Workplace-based assessment as an educational tool: AMEE Guide No. 31. Med Teach. 2007 Nov;29(9):855-71. doi: 10.1080/01421590701775453. PMID: 18158655
Miller A, Archer J. Impact of workplace based assessment on doctors' education and performance: a systematic review. BMJ. 2010 Sep 24;341:c5064. doi: 10.1136/bmj.c5064. PMID: 20870696; PMCID: PMC2945627
Holmboe ES, Sherbino J, Long DM, Swing SR, Frank JR. The role of assessment in competency-based medical education. Med Teach. 2010;32(8):676-82. doi: 10.3109/0142159X.2010.500704. PMID: 20662580
Wisniewski B, Zierer K, Hattie J. The Power of Feedback Revisited: A Meta-Analysis of Educational Feedback Research. Front Psychol. 2020 Jan 22;10:3087. doi: 10.3389/fpsyg.2019.03087. PMID: 32038429; PMCID: PMC6987456
Pelgrim EA, Kramer AW, Mokkink HG, Van der Vleuten CP. Quality of written narrative feedback and reflection in a modified mini-clinical evaluation exercise: an observational study. BMC Med Educ. 2012 Oct 18;12:97. doi: 10.1186/1472-6920-12-97. PMID: 23075126; PMCID: PMC3505168
Eftersom dessa situationer redan ingår i den kliniska vardagen kan de användas utan att nya strukturer behöver byggas upp.
PRAKTISKA MODELLER FÖR BEDÖMNING OCH UTVECKLING
Förberedda observationer
En enkel åtgärd är att i förväg tydliggöra att en undervisnings- eller handledningssituation kommer att observeras. Initiativ till detta tas lämpligen både av ST-läkaren själv och av handledare, specialist eller studierektor. Detta skapar transparens och minskar upplevelsen av kontroll.
Exempel på strukturerad återkoppling i klinisk vardag
För att bedömning och återkoppling ska bli meningsfull krävs ofta att en tredje person närvarar, exempelvis vid gaffelmottagning, AT-undervisning eller annan handledningssituation som nämns ovan. Detta kan vara en specialist, studierektor eller särskilt utsedd observatör.
Ett sådant arbetssätt förutsätter viss planering och resursavsättning, men även begränsade insatser kan ge stort pedagogiskt utbyte och bidra till en kultur där observation och återkoppling blir en naturlig del av utbildningen.
I egenskap av bakjour eller handledare kan man exempelvis följa med en yngre kollega till akutmottagningen och observera handledning av AT-läkare, akutläkare, läkarstudenter eller BT-läkare. Detta kräver relativt liten förberedelse och tar inte mycket tid i anspråk.
Korta strukturerade återkopplingar Återkoppling behöver inte vara tidskrävande. Ett samtal på 10–15 minuter räcker ofta. I OM 4, 2023 (Kajsas kokbok för lagande av färdig specialist) finns ett stycke om återkoppling som bland annat avhandlar utforskande samtal. Samtalet kan struktureras utifrån tre enkla frågor: vad fungerade väl, vad kan utvecklas och vad blir nästa steg. Mer information finns på kliniskhandledning.se.
Bedömningsdoktor
En modell som diskuterats är att avsätta en halvdag per månad för en ”bedömningsdoktor”, med särskilt fokus på att observera handledning och undervisning. Detta skapar kontinuitet och signalerar att dessa kompetenser prioriteras. Den personen kan då fungera som den ovan nämnda tredje personen.
Peer learning
Genom att låta seniora ST-läkare handleda juniora kollegor skapas både lärande och naturliga bedömningstillfällen. Även dessa situationer kan följas upp med kort återkoppling
Gaffelmottagning och sidobaserad handledning
Vid exempelvis gaffelmottagning eller parallella mottagningsbesök kan handledning ske direkt i patientmötet. Här kan med fördel även läkarstudenter involveras för att få in handledning och undervisning i momentet. Detta upplägg gör ofta att produktion och handledning kan samverka, eftersom ST-läkaren då kan handlägga svårare fall än annars. Det blir också ett lärorikt tillfälle för läkarstudenterna, där de får handlägga patienter med stöd av ST-läkare, som i sin tur kan få återkoppling på både handläggning och handledning.
FRÅN ”MJUKA VÄRDEN” TILL PROFESSIONELL KOMPETENS
Handlednings- och undervisningsförmåga beskrivs ibland lite nedsättande som ”mjuka värden”. En sådan benämning riskerar att undervärdera deras betydelse. I själva verket rör det sig om centrala professionella kompetenser med direkt påverkan på patientsäkerhet, arbetsmiljö och utbildningskvalitet.
Förmågan att strukturera undervisning, ge konstruktiv återkoppling och anpassa kommunikationen till mottagaren är färdigheter som kan tränas, utvecklas och förbättras genom systematiskt arbete – på samma sätt som tekniska moment och kliniskt beslutsfattande.
AVSLUTNINGSVIS
Systematisk bedömning av handlednings- och undervisningskompetens behöver inte innebära omfattande administrativa system eller tidskrävande projekt. Genom att ta tillvara redan befintliga situationer, införa enkla strukturer för observation och prioritera återkoppling kan mycket åstadkommas med begränsade resurser.
Ett gemensamt och långsiktigt arbete med dessa frågor bidrar inte bara till bättre ST-utbildning utan också till en mer hållbar och lärande klinisk kultur. Låt oss börja (eller fortsätta) redan i dag!
Kajsa Thulin Studierektor Region Jönköpings län Rektor ST-skolan
KNIVKONTAKT
Kristine Hagelsteen är överläkare och docent vid barnkirurgen på Skånes universitetssjukhus. Hon började tidigt fundera över hur vi utbildar och rekryterar våra ST-läkare, framtidens kirurger, och det resulterade i en mycket uppmärksammad avhandling Surgical education; assessment of simulators for training and selection of trainees. Där belyser hon bland annat vikten av icke-tekniska färdigheter hos kirurger för att fungera i yrket och identifierade 11 problemområden hos kirurger att använda som stöd i rekryteringsprocesser. 2024 skrev hon tillsammans med sin studierektorskollega från Handkirurgen i Malmö, Hannah Frost, boken Knivkontakt som riktar sig till ST-läkare i kirurgiska specialiteter, där vetenskap och historiskt perspektiv blandas med egna lärdomar om hur det är att bli lärling i ett kirurgiskt yrke – för lärlingar är vi, eller bör vi vara, i någon mån genom hela karriären.
Termen feedback har blivit så uttjatad att den nästan skapar samma rysning som bottensatsen i en kopp automatkaffe, men utan återkoppling och reflektion kan man inte utvecklas. När Kristine och jag talades vid en januarieftermiddag kom vi snabbt underfund med att något av det som fått oss båda in på detta spår var den ack så frekvent återkommande responsen när man tar sats och ber om återkoppling: ”Jamen, det gick väl bra”. I bästa fall menlöst och vagt uppmuntrande, men jag upplevde det ofta som frustrerande. Något finns alltid att lyfta, kommentera och reflektera över – olika tillvägagångssätt eller, kanske allra viktigast, att se över det Kristine benämner ”nästan-händelser”. Sådant man höll på att göra men undvek efter att man själv eller någon annan uppmärksammat risken – fel väg in under dissektion, fel struktur under diatermin innan man hejdar sig, fel ordning i proceduren.
De flesta är medvetna om att man inte är felfri, så en ovilja att ge någon typ av riktad återkoppling kan upplevas som nonchalant – är jag så bortom all hjälp att det inte är lönt, eller har kollegan inte bemödat sig att lägga märke till något? I verkligheten är oftast sanningen att den mer erfarna kollegan helt enkelt inte är bekväm med att ge återkoppling. Det är ett kulturellt fenomen i Skandinavien som är belyst och välkänt, men som inte är till gagn i vår profession som är helt avhängig utveckling, först för att bli ofarlig, kunnig och självständig, sedan för att kunna vidareutvecklas och ta till sig nya tekniker.
Med ambitionen att kunna erbjuda lite konkret vägledning bad jag Kristine berätta hur hon själv gör när hon ska operera med en ST-kollega – och får direkt ett skratt till svar: ”Jag måste först säga att jag inte alltid lever som jag lär, men jag försöker!”
Steg ett är att planera och ”stämma av”. Innan ingreppet, allra senast när man står i baljan, ska man bestämma vem som gör vad och vilka förväntningar som finns. Det kan vara lite känsligt: som ST-läkare vill man både göra så mycket som möjligt men inte bli övergiven med något man inte känner sig trygg med, så man vill varken över- eller underdriva sin förmåga. Om man som handledare är osäker på var kollegan
befinner sig i sin utveckling, så försök ta reda på vilken erfarenhet de har av ingreppet. Vid större ingrepp är det klokt att dela upp ingreppet mellan sig, så att ST-läkaren gör ett moment i taget tills man känner sig trygg och bekväm. Man kan inte processa hela ingreppet på en gång, utan blir övertrött och får sämre inlärning. Är det tidspress kan ST-läkaren välja ut ett moment de gärna skulle vilja göra – det kommer inte påverka op-tiden nämnvärt. Ett annat sätt är att säga att ST-läkaren får tio minuter på sig och sedan byter man.
Under själva operationen tycker Kristine framför allt att man måste känna in sin kollega – vill den ha fullt fokus utan prat eller kommentarer, eller behövs löpande godkännande eller bekräftelse för att komma vidare? I början får det ta tid så att man går försiktigt fram och lär sig området, men sedan är en del av den tekniska utvecklingen att tempot ökar, och orimligt lågt tempo ska också kommenteras. Förlängd op-tid leder till ökad komplikationsrisk och att dagens program inte hinns med, vilket gör att patienter därmed blir lidande. Pågående ingrepp är sällan tid för mer ingående reflektion, men farliga tekniker eller situationer måste alltid påtalas direkt, exempelvis vid hotade strukturer eller om man hamnar fel i skikt och djup. Skapa fokus på detaljseende både på väg in och ut i såret, och lägg tid på baskunskaper – lämna inte rummet och låt ST-läkaren sy ihop, utan stanna och var aktiv, undervisa. Hur såret ser ut är allt patienten ser efteråt och påverkar deras upplevelse av kirurgens kompetens och operationens utfall.
Efter att ingreppet är avslutat är det tid för återkoppling. Fråga ST-kollegan om den är nöjd, både med vad de fått göra och hur det gick, och med din handledning – tillräckligt, för mycket eller för lite handledning? Våga utvärdera dig själv som handledare, med blanketter eller omvänt specialistkollegium. Finns möjlighet att filma vid artroskopier eller via kamera på salen, använd gärna det som utgångspunkt; titta på bilderna från genomlysningen och diskutera. Be ST-läkaren själv reflektera över om det är något de särskilt vill lyfta; det ger både en startpunkt och möjlighet att se om de själva analyserar och adekvat identifierar svåra moment och nästan-händelser. Om det inte händer något från handledaren kan man som ST-läkare starta upp samtalet med frågan
”hur brukar du göra…?”. Det kan komma runt känslan att man fiskar efter beröm om man ber om feedback.
Glöm inte bort de icke-tekniska färdigheterna i återkopplingen: hur man kommunicerar med teamet och patienten, hur man förbereder sig, hur man skattar sin kompetens. Studierektorskollegan och handkirurgen Hannah Frost utvecklade tillsammans med bland annat
Kristine ”Specialistkollegium för opererande specialiteter” för att specifikt bedöma särskilt viktiga områden för oss kirurger. Ge sedan återkopplingen på ett sådant sätt att den kan tas emot – Kristine lyfter begreppet ”civility”, alltså hövlighet. Verbala käftsmällar sänker den kognitiva förmågan hos mottagaren upp till flera timmar och har ingen plats i utvecklande återkoppling.
Kristine menar att expertis ska vara aktiv; något man gör snarare än är. Det finns belägg för att det är de kloka och skickliga kirurgerna som ger mest nyanserad feedback, medan icke-reflekterande kirurger ger dålig feedback –man måste själv tänka kring sin egen kirurgi för att kunna tänka kring någon annans. ST-läkaren ska också kunna återkoppla till handledaren på deras handledning: känner man inte att det skulle accepteras behöver man arbeta med miljön på hela kliniken.
Förhoppningsvis har man rekryterat klokt och har lyhörda och mottagliga kollegor, men det finns vissa personlighetstyper där återkoppling är extra utmanande: Machotypen. Vi vet att den är farlig, med ökad komplikationsfrekvens och fler anmälningsärenden. Ofta kan de bli defensiva i återkopplingssituationer och argumentera emot. Kristines tips är att hålla lugnet, använda jag-budskap, ge konkreta exempel från situationen och gå över i feed forward: ”nästa gång skulle du kunna prova…”. Man kan komma överens om en signal handledaren kan använda för att få kollegan att stanna upp under ingreppet när man som handledare känner sig otrygg.
Tvivlaren. Den överdrivet självkritiska, ångestdrivna typen frodas inte i den kirurgiska miljön där man måste kunna
fatta beslut och agera utifrån dem utan att gå under, samt se sina prestationer på storbildsskärm varje morgon. Lyft det tidigt; det är något man måste lära sig hantera eller överväga en annan bana. Stöd till insikt och ge möjlighet till utveckling, men om det inte fungerar, var tydlig med det för allas skull – det blir svårare desto längre man kommit. Man ska ge alla en chans, men när det finns tio aspiranter för varje plats ska man inte heller pressa någon över målsnöret som inte är lämpad.
I vår profession som läkare och kirurger måste vi ständigt utvecklas och utvärdera oss själva. Gör vi inte det kan vi bli förlegade och i värsta fall farliga. Vi måste vara lyhörda för varandra och ta till oss återkoppling oavsett var vi är i karriären för att kunna fortsätta utvecklas, både i vår kirurgiska teknik, i vår yrkesroll och som individ.
Även om man kan – och till viss del måste – separera sitt professionella jag från sitt privata är det två olika versioner av samma människa. Det vi möter på jobbet påverkar oss som individer, och vår personlighet och våra beteenden påverkar hur vi agerar i vår profession. Vi kommer alla in i yrket med olika erfarenheter, preferenser och egenheter, men vi måste ändå kunna likrikta oss tillräckligt inom yrkesrollen så att vi talar samma språk och uppnår jämna resultat inom kliniken. Det gör vi genom att arbeta tillsammans och lära av varandra genom öppen och tydlig kommunikation.
Det sista budet Kristine skickar med oss är att vi inte ska glömma att fira delsegrarna och milstolparna; mer höfttårta, karpaltunnelkaffe och specialistbubbel till folket!
Karin Bokvist Ansvarig för Epiphysens sidor Ortopediskt Magasin Nybliven specialist ortopedi Barnortopeden SUS
Kristine Hagelsteen, barnkirurg i Lund.
Nominera till Årets mentor
Har du en kollega som verkligen gör skillnad?
Som utbildningsläkare är man helt beroende av sina bästa seniora kollegor. Det är dessa kollegor som faktiskt formar oss till duktiga ortopeder genom att stötta, utmana och inspirera – både i operationssal, fikarum och på mottagningen.
Med utmärkelsen Årets mentor vill Epiphysen uppmärksamma dessa förebilder. Det kan vara din handledare, studierektor, verksamhetschef eller en kollega som alltid tar sig tid, delar med sig av sin kunskap och får andra att växa.
Nominera någon som brinner för utbildning och som gör det där lilla extra – varje dag.
Årets mentor utses i samband med Epiphysens årsmöte under Ortopediveckan i Stockholm.
QR-
”För ortopedkliniken och mig som studierektor var denna utmärkelse ett gott betyg på att vi är på rätt väg med de förbättringar och omstruktureringar vi genomför i undervisning och handledning av våra ST-läkare. Vi arbetar ständigt med tydligare riktlinjer och mål för att få en så bra ST-utbildning som möjligt. Kraven har blivit hårdare men också tydligare för att underlätta en slutlig och därmed rättvis bedömning inför specialistansökan.”
Rydin Studierektor S:t Görans sjukhus
NOF i Köpenhamn 11–13 november 2026
Den Nordiska Ortopediska Kongressen (NOF) arrangeras vartannat år och 2026 är det Danmarks och Köpenhamns tur att stå värd. Årets kongress hålls 11–13 november 2026 och samlar hela Norden kring framtidens ortopedi. En precourse day arrangeras den 10 november, främst riktat till STläkare.
Programmet är brett med subspecialitetsdagar, över 150 fria föredrag, posters, hands-on-workshops och meet-the-expert-sessioner. Sverige bidrar med en egen National Society Session: “The power of registry-based randomized clinical trials”, där styrkan i nordisk registerforskning och kliniskt relevanta RCT:er står i fokus.
Kongressen lyfter också högaktuella teman som AI och digitala lösningar, kliniska riktlinjer, utbildning av nästa gen-
eration ortopeder samt trauma och beredskap i ett nordiskt perspektiv. Med flera parallella program finns något för alla.
Abstractinlämningen är öppen till 15 april och anmälan öppnar i mars. Ta chansen att delta i ett trevligt och innehållsrikt möte — gärna tillsammans med din handledare.
En självklar nordisk mötesplats för kunskap, samarbete och framtidens ortopedi.
Mer info på: www.nofcongress2026.org
Olof Sköldenberg Vetenskaplig sekreterare SOF
Claes
Scanna
koden för att nominera.
Claes Rydin: Årets Mentor, verksamhetsåret 2024.
Arbete pågår!
“Ge kniven vidare” är ett projekt som drivs gemensamt av ST-läkare inom de kirurgiska specialitéerna. Syftet är att utarbeta en struktur för hur den kirurgiska träningen ska gå till.
Målet är en säkrare vård genom kompetenta specialister, idag, och i framtiden. Vägen dit
kan göras mycket kortare än den är idag!
“Ge kniven vidare”
Varje deltagande klinik och operationsavdelning ska själv formulera och implementera den struktur som passar bäst. Projektet tillhandahåller förslag och material, liksom ett nationellt kontaktnät av arbetsplatser som jobbar med samma frågor.
Inför varje operativt ingrepp ska alla ställa sig frågorna: Vem kan, och ska, lära sig vad? Vem kan, och ska, lära ut vad?
– ett verktyg för bättre kirurgisk träning av ST-läkare
Ta vara på de möjligheter som bjuds!
Checklista ST - läkare
Preop – Kan jag patienten?
Är indikationen korrekt?
Finns etiska frågeställningar att ta hänsyn till?
Är patienten optimerad för ingreppet?
Har jag kunskap om ingreppet som ska utföras?
Vilka kritiska moment finns?
Vad vill jag lära mig?
Behöver jag backup och i så fall av vem?
Samtal med handledare
Kort genomgång av förberedelserna ovan.
Lägg upp en plan för ingreppet. Alternativa ingrepp?
Vem är huvudoperatör?
Vilka delmoment gör jag?
Förväntade svårigheter? Hur gör vi då?
Vad ska jag lära mig?
Postop
Följde vi planeringen? Om inte, varför?
Vad lärde jag mig?
Vad kan jag förbättra inför nästa operation?
Vad gjorde jag bra?
Hur fungerade handledningen?
Checklista handledare/instruktör
Preop – Vilka förkunskaperna har ST-läkaren
– Vilka inlärningsmoment finns under operationen? – Har jag avsatt tid för handledning? – Vilken instruktörsroll ska jag ha? Visa • Handleda • Assistera
• Samtal med ST-läkaren – Kort genomgång av förberedelser.
Plan för ingreppet och alternativa ingrepp.
Vem är huvudoperatör?
Vem gör vilka delmoment?
Riskmoment? Hur hanterar vi
”Ge kniven vidare” är ett nationellt projekt som syftar till att stärka den kirurgiska träningen i den kliniska vardagen. Initiativet startade i Sverige 2013, inspirerat av en dansk förlaga, i samarbete mellan ST-föreningarna inom ortopedi, kirurgi, obstetrik-gynekologi, öron-näsa-hals, barnkirurgi och urologi. Grundtanken är enkel men fortsatt högaktuell: kirurgi lär man sig bäst genom praktisk övning under handledning, och den begränsade tid man har i operationssalen måste användas så effektivt som möjligt.
IAv föreningarna för ST-läkare: Otoliten - Öron-Näsa-Hals Epiphysen - Ortopedi
OGU - Gynekologi och Obstetrik BUS - Urologi
KIRUB - Kirurgi
en tid med allt högre produktionskrav och en, på många håll, ansträngd situation vad gäller operationsresurser riskerar den strukturerade kirurgiska handledningen att hamna i skymundan. ”Ge kniven vidare” vill påminna om vikten av att ta tillvara varje operation och se den som ett utbildningstillfälle – med tydliga mål, aktiv handledning och strukturerad återkoppling både före och efter ingreppet.
Barnkirurgi
“Ge kniven vidare” är ett projekt som drivs gemensamt av ST-läkare inom de kirurgiska specialiteterna. Illustration: René Sune Sørensen and Sideprojects.
”Ge kniven vidare” erbjuder konkret stöd i form av utbildningsmaterial och enkla checklistor som kan användas för att strukturera samtalet mellan handledare och ST-läkare. Därigenom ökar både trygghet, lärande och patientsäkerhet. Erfarenheten visar att även små förändringar i hur vi planerar och följer upp operationer kan ha stor påverkan på den kirurgiska utbildningen.
För att säkerställa återväxten av självständiga och kompetenta kirurger krävs ett gemensamt ansvarstagande från STläkare, handledare, studierektorer och verksamhetschefer. Strukturerad handledning och avsatt tid för utbildning är en förutsättning för en hållbar och högkvalitativ specialistutbildning.
Under åren har det vid flera tillfällen gjorts satsningar för att lyfta projektet, och nu är det nog dags igen. Mer information om ”Ge kniven vidare”, inklusive checklistor och utbildningsmaterial, finns på Epiphysens hemsida: slf.se/sof/delforeningar/epiphysen/
Vill du beställa tryckta checklistor i fickformat till din hemmaklinik? Mejla antal och leveransadress till: sofkansli@ortopedi.se
Hög tillgänglighet. Högt förtroende.
Över 135 000 besök på våra kliniker under 2025 visar att många väljer oss.
Patientnöjdheten ligger långt över snittet i vården och många uppskattar vår höga tillgänglighet och korta väntetider.
Förskriv dina patienter till oss – vi tar emot dem snabbt och tryggt.
Läs mer på www.formotion.se
9 000 patientomdömen som visar att vi gör skillnad.
Arvid von Konow ST-läkare Skånes universitetssjukhus
Sedan 2022 gör jag min ST på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, SU. För cirka två år sedan, när jag genomförde min artroskopiplacering, sprang jag på en gammal bekant i omklädningsrummet på Capio Spine Center i Göteborg, Kajsa Rennerfeldt. Hon arbetade då där som överläkare i ryggkirurgi. Artroteamet lånade operationssalar av Spine under hösten 2023 och jag som ST-läkare följde med för att lära mig artroskopera knän. Jag hade slagits av den oerhört trevliga personalen på operationsavdelningen på Spine, men också vilken enorm arbetskapacitet de hade.
ANär Kajsa sa ”ska du inte komma hit för din ryggplacering?” var svaret ett självklart ”ja!”.
Tidigare har ST-läkarna på Sahlgrenska genomfört hela sin ryggplacering, cirka 15 veckor, på vårt eget ryggteam. Där är man schemalagd som ryggdagjour, svarar på samtal om ryggkirurgiska patienter från hela regionen, och handlägger också akuta patientfall. Man är också schemalagd på operation, mottagning och avdelning. Operationerna som utförs av ryggteamet är ofta långa och komplicerade och bytestiderna mellan operationerna är oftast ännu längre. Som ST-läkare förväntas man inte självständigt utföra några ryggkirurgiska ingrepp enligt SOF:s målbeskrivning och det är då helt självklart att man ofta blir tredje assistent på dessa operationer. Inte desto mindre kan det kännas som en stor kontrast mot när man tidigare självständigt utfört många ingrepp, inte minst inom trauma men även till viss del på övriga team. På ryggteamet hinner man ofta som ST-läkare, av naturliga skäl, därför inte få operationsvana nog för att kunna förstå anatomin eller hur vissa ryggkirurgiska ingrepp går till. Däremot får man en god möjlighet till att lära sig bedöma akuta fall i samråd med kompetenta kollegor.
När jag fick höra om möjligheten att göra delar av ryggplaceringen på Spine, började jag arbeta för att det skulle bli verklighet. Min önskan var att jag, under hela min ryggplac-
ering, skulle kunna få se det bästa av två världar – mycket ”vanlig” elektiv ryggkirurgi, både mottagnings- och operationsmässigt på Spine, men även akut och högspecialiserad kirurgi på Sahlgrenska. När jag väl fick min randning inplanerad på Spine hade Kajsa hunnit byta tillbaka till Sahlgrenska, men hon försäkrade att jag skulle få en placering där jag skulle bli väldigt väl omhändertagen ändå. Så rätt hon hade! Jag möttes av en liten klinik med stort intresse av utbildning och handledning, och som mer än gärna delade med sig av sin kunskap, arbetsglädje och kollegialitet. Jag fick en egen handledare i John Hutchins, en mycket kompetent kollega som var en stor trygghet att ha nära till hands. Läkarna, ihop med all personal på operationsavdelningen, mottagningen och vårdavdelningen, lärde mig också mycket om hur bra man kan få ihop ett effektivt patientflöde genom tydligt samarbete och korta beslutsvägar.
A ST-utbildning i både privat och offentlig regi
Som ST-läkare på SU trivs jag oerhört väl på min arbetsplats, men jag har aldrig haft en så bra randning som den jag hade på Spine. Jag fick lära mig väldigt mycket operationsmässigt, men även om hur man tolkar MR-bilder, indikationer för kirurgi samt vidare utredning av ryggkirurgiska åkommor. Jag fick också möjlighet att själv, under handledning, utföra ryggkirurgiska ingrepp, såsom dekompression vid spinal stenos. Jag hade samtidigt väldigt roligt. Från att ha varit lätt skeptisk gick jag till att känna att ryggkirurgi både var riktigt kul och väldigt intressant. Upplevelsen var också att jag fick en bra grund att stå på för att kunna fortsätta min kvarvarande ryggplacering, men då på Sahlgrenska istället – och efter att ha genomfört båda delar står jag fast i den upplevelsen. Jag är väldigt nöjd med att ha kunnat kombinera privat och offentlig vård under en placering, att få känna på våra olika delar av vården, och att få lära känna så många kompetenta kollegor.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet från 2024, skriven av SOFs arbetsgrupp för ökat samarbete mellan privat och offentlig vård, framgår att cirka 60% av all ländryggskirurgi för spinal stenos idag utförs av privata utförare. I samma debattartikel framgår också att man önskar att offentlig och privat sjukvård ska kunna vara kompletterande, inte konkurrerande, samt en önskan om tydligare reglering kring hur utbildningsuppdraget skall tas tillvara av både offentliga och
Genom randning hos både offentliga och privata vårdgivare kan ST-läkare få större operationsvana och bättre förstå hela vårdkedjan.
privata vårdgivare. Det finns krav på utbildning inskrivet vid upphandling av vård – när privata vårdgivare köper vård av offentliga vårdgivare – men det finns ingen form av uppföljning till hur det kravet följs, och det har tidigare varit enkelt för enskilda vårdgivare att säga nej till att ta emot ST-läkare.
I våras antog Sveriges Yngre Läkares Förening, SYLF, en motion om att verka för att säkerställa att utbildningsuppdrag för ST-läkare tillgodoses vid upphandling av privat vård. SYLF Göteborg har även under 2024 och 2025 arbetat tillsammans med regionala politiker för att tydligare kunna stärka utbildningsuppdraget vid upphandling av vård. Där har det i december 2025 utarbetats en rutin som är tänkt att kunna ställa ytterligare krav på privata enheter för utbildning av ST-läkare. Förhoppningsvis kanske det kan leda till en förbättring av utbildningen för ST-läkare, som ser till kompetensförsörjning för hela sjukvården. För oss ST-läkare är det viktigt att kunna förstå hela vården. Utan att få se alla delar av vår sjukvård går vi miste av en stor del av de patienter vi skulle kunna lära oss av. Ännu viktigare är det när så stor del av rutiningreppen, de vi ST-läkare kanske har störst utbyte av inlärningsmässigt, görs privat. Hur ska vi kunna bli kompetenta specialister inom en rimlig tid om vi inte får vara med och lära oss ingreppen?
Jag är glad och tacksam över att det finns enskilda privata enheter som tar emot ST-läkare och tar utbildning av yngre kollegor på största allvar. Jag är också glad för att min egen klinik är öppen för att testa nya lösningar för att se hur en bra ST-utbildning kan bli ännu bättre.
Louise Karlsson
ST-läkare ortopedi
Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Ordförande SYLF Göteborg
Styrelseledamot
Västra Götalands läkarförening
Initiativ
Det finns flera faktorer som gör att det kan vara svårt för en ST-läkare att göra delar av sin utbildning vid en privat enhet. En faktor är att privata vårdgivare enkelt kan säga nej till att ta emot ST-läkare, trots att de tar emot och behandlar patienter som uppfyller vårdgarantin.
Under 2024 uppmärksammade Västra Götalandsregionens (VGR) politiker på att utbildningsmöjligheter uteblir när sjukhusen upphandlar vård av privata vårdgivare. Tillsammans med ST-läkare på ortopedkliniken och ögonkliniken vid Sahlgrenska/ Mölndal framlades ett initiativ för att skärpa kraven ytterligare, så att det läggs tydlig vikt vid utbildningsuppdraget när sjukhusen upphandlar vård av privata vårdgivare.
Under 2025 röstades detta initiativ igenom, och i december 2025 släppte VGR en rutin som är tänkt att kunna säkerställa att ST-läkare ska kunna genomföra relevanta delar av sin utbildning även hos privata vårdgivare. Rutinen specificerar att ST-läkaren ska ha en namngiven handledare, om jourarbete ingår, och kravet är att studierektorn ska ha säkerställt randningen minst sex månader innan den påbörjas.
Epiphysen välkomnar förstås denna typ av initiativ och hoppas att det sprider sig till resten av landet. Det ska inte finnas några motsättningar mellan offentlig och privat vård gällande var ST-läkare kan genomföra sin utbildning. Det viktiga är att vi alla tillsammans tar ansvar för vår ortopediska kompetensförsörjning framöver, vilket vi bäst gör genom samarbete –oavsett vilken arbetsplats vi har.
Louise Karlsson
PRIMÄRJOURSFALLET
Dela med dig av något spännande och lärorikt patientfall till Ortopediskt Magasins läsare. Skicka in ditt fall till Epiphysensidornas redaktör Karin Bokvist: bokvist.karin@ gmail.com. Osäker på om det är intressant nog? Fråga senior kollega på din klinik eller vår redaktör!
Primärjoursfallet
Fallbeskrivning – knäskada
Frisk 23-årig man som spelar fotboll i division två. Under fotbollsträning, i en närkampssituation, fallit framåt på höger knä som flekterades maximalt samtidigt som foten plantarflekterades mot underlaget. Därefter uttalad knäsmärta. Patienten avbröt träningen och inkommer sent samma kväll till ortopedakuten. På akutmottagningen framför allt smärta från knäts lateralsida.
Höger knä: Inspekteras med prominent caput fibula lateralt. Smärtar vid rörelser i knäled, kan flektera 110 grader och extendera fullt. Diskret hydrops. Öm lateralt över knäled och LCL-förlopp. Stabil över kollateralligament i extenderat och semiflekterat läge. Gott distalstatus. Patient röntgas. Röntgenutlåtande: RTG påvisar ej skelettskada.
Fallbeskrivning – knäskada fortsättning
Undertecknad misstänkte att caput fibula luxerat, vilket ni kanske också misstänker av bilden. Enkel sökning på PubMed fann flertalet fallbeskrivningar av caput fibula-luxation. Kliniskt status talade för en anterolateral dislokation. I första fallbeskrivningen beskrevs en skademekanism identisk med aktuell skada och knäbild och röntgenbild stämde med patienten jag träffat.
En anterior luxerande kraft verkar mot den proximala tibiofibulära leden av peroneusmusklerna när foten plantarflekteras och supineras (muskeln spänns maximalt passivt), samtidigt som antagonistiska muskler med ursprung proximalt dorsalt på fibula, soleus och tibialis posterior, är relaxerade. Vid hyperflekterat knä mister den proximala tibiofibulära leden dess kraniellt riktade stabilisatorer, biceps femoris och LCL. Luxationen är ett faktum!
Undertecknad hade ingen kännedom om denna ovanliga luxation, men kliniken var uppenbar för en van undersökare av knän. I rapidensus (rapifen-rus) hävdes luxationen med ett proximalt grepp om underbenet med vänster hand i knävecket, med tummen på caput fibula, samtidigt som höger hand dorsalextenderade och everterade foten samt flekterade knäleden. Dorsalt riktat tryck med tummen reponerade då caput fibula och ett klick hördes och patienten blev smärtfri. Repositionsmanövern beskrevs ungefär på liknande sätt i publicerade fallbeskrivningar. Postreposition undersöks knäleden stabil. Radiologiskt tydlig skillnad preoch postreposition.
Patient ordinerades alternativ träning vid fotbollsspel, undvika kontaktsituationer, maxintensitet samt knäsittande till återbesök och klinisk kontroll om 4 v. Vid återbesök till undertecknad hade patienten initialt haft lite obehag runt caput fibula men var nu helt besvärsfri sedan två veckor. Gymtränar och springer. Ej återgått till fotbollsspel då han inväntat besked från återbesöket. Knästatus var invändningsfritt. Patienten släpptes från ytterligare uppföljning från kliniken.
Diskussion
Luxation av caput fibula är ovanlig. I litteraturen beskrivs den anterolaterala som den klart dominerande luxationsriktningen. Klassisk skademekanism för denna beskrivs i detta fall. Posteriomedial luxation förekommer sällsynt, då ofta i samband med högenergivåld och direktvåld. Superior luxation finns även beskriven i samband med fraktur.
Röntgenläkare kommer med största sannolikhet att missa en inkongruens i den proximala tibiofibulära leden såsom i detta fall. För en normalviktig patient är en anterolateral luxation av caput fibula en klinisk diagnos, även om radiologi kan vara ett stöd.
Huvudsyftet med denna fallbeskrivning är att beskriva att caput fibula kan luxera! Flertalet fallbeskrivningar och några fallserier finns att läsa som fördjupning för den intresserade.
Jag vill också inspirera yngre ortopedkollegor att ta vara på akutmottagningen och
Höger knä maximalt flekterat.
de patienter ni träffar där. Det är möjligt att ni drunknar i stukade fötter och onda tår. Men jag tror det är svårt att bli en skicklig kirurg utan att vara en vass kliniker.
En ortopedisk akutmottagning ska vara en spännande och lärorik arbetsplats för unga ortopeder. Somliga kliniker har numera lämnat WO på akutmottagningen till akutläkare. Klinisk diagnostik av akuta skador, icke-operativ behandling (sluten reposition, gipsbehandling m.m.) och preoperativ planering av vanliga skador ska alla ortopeder kunna. Kan du kliniskt konstatera en ACL-ruptur? I vilket läge ska en olekranonfraktur opereras? Är en spinalutskottsfraktur stabil? Beställer du MR och sätter upp på återbesök till kollega, lämnar till operatör att justera op-anmälan eller ringer ryggjour? Inget är svart eller vitt, men personligen är jag övertygad om att vi gör vår profession en otjänst om vi inte tränas att självständigt hantera dessa överväganden. Det skapar en ineffektiv vårdkedja med dålig patientkontinuitet, onödiga konsultationer, återbesök och röntgenundersökningar.
Diagnostisera, behandla, reponera och följ upp patienter själv – det är kul! Ta hjälp av kollegor men lämna inte över diagnostik, behandlingsbeslut och uppföljning till kollegor eller röntgenapparater.
STIPENDIER FÖR MEDICINSK FORSKNING
Stiftelsen Guldbyxan delar ut 1 miljon kronor till doktorander och nyligen disputerade inom området ortopedisk kirurgi.
Stipendiet ska i första hand användas för att frigöra forskaren från kliniskt arbete.
Ansökningsperioden är 25 mars–22 april 2026.
Ansökningsformuläret och närmare instruktioner finns på www.stiftelsenguldbyxan.se
Erik Jansson Palmer Ortoped, Östersund Avgående internationell sekreterare Epiphysen
Frontal caput fibula lux.
Sida caput fibula lux.
Overlay är utformad för både under- och överbensamputerade och använder luft för att ge en optimal passform i hylsan hela dagen.
Contact us! llauer.com clinics@ethnocare.ca
+46 8 505 332 00
Sinovial®
February 2023
Testimonials
ETHNOCARE x
Sinovial ® HL Hyaluronsyra för klinisk användning
Viscosupplementation är en etablerad och generellt väl tolererad behandlingsprincip vid mild till måttlig artros.
• Sinovial® HL är ett CE-märkt medicinskt hjälpmedel1, som smörjer och verkar stötdämpande i leden.
• Kliniska data indikerar smärtreduktion och förbättrad ledmobilitet med effekt upp till 6 månader2 .
Skanna QR-koden för kontakt och beställning till klinik.
Migliore A, Blicharski T, Plebanski R, et al. Knee osteoarthritis pain management with an innovative high and low molecular weight hyaluronic acid formulation (HA-HL): A randomized clinical trial. Rheumatol Ther. 2021;8:1617-1636. doi:10.1007/s40744-021-00363-3.2.
Endast för hälso- och sjukvårdspersonal. Se bruksanvisningen (IFU) för fullständig information. CE 4841
Examination i ortopedi –hur står vi oss i Europa?
Svensk Ortopedisk Förening anordnar årligen specialistexamen i ortopedi.
För att bli bedömd i examen krävs att villkor enligt nedan är uppfyllda.
Glädjande nog ökar intresset för examen och till höstens Ortopedvecka i Stockholm väntas ett rekordstort antal ortopeder examineras.
År 2023 klarade 19 ortopeder specialistexamen, följande år, 2024, 29 st. Samma år utfärdade Socialstyrelsen 74 respektive 93 specialistbevis. I höstas blev 39 ortopeder godkända på Ortopedexamen i Jönköping, så möjligen ökar andelen ortopeder som gör specialistexamen, eller också är det ett resultat av ett ökat antal utfärdade specialistbevis av Socialstyrelsen föregående år. De senaste åren är andelen ortopeder med godkänd specialistexamen av dem som erhåller specialistbevis cirka 25–40 %. Artikelförfattarens klinik i Östersund följer helt detta mönster (3 av 7 specialister de senaste åren med avlagd examen).
Vid grannkliniken i Östersund, anestesikliniken, ser det numera annorlunda ut. Där har ST-studierektor och verksamhetschef enats om att del 1 av EDAIC (European Diploma in Anaesthesiology and Intensive Care), den skriftliga delen, ska vara godkänd innan verksamhetschefen signerar ST-läkarnas ansökan om specialistbevis. Anton Mattson, nybliven anestesiolog, gjorde i höstas del 1 av EDAIC. Han tycker att den skriftliga examen var svår och jobbig att plugga till. För honom har det alltid varit tydligt att examen ska göras och han tycker att klinikens krav är rimligt. Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård organiserar ingen egen examen i egen regi, utan EDAIC är den examen som svenska anestesiologer gör.
En annan, något mindre specialistförening med stolta traditioner av examination, är Svensk neurokirurgisk förening. Ordförande Margret Jensdottir berättar stolt att traditionen bjuder att ST-läkaren avslutar sin ST med Svensk Neurokirurgisk Förenings
(SNF) specialistexamen. ”Jag skulle nästan vilja påstå att alla som gör sin ST i Sverige genomför specialistexamen”, säger hon.
Den är formellt inte ett krav från Socialstyrelsen för att utfärda specialistbevis. Det har däremot skapats en tradition på landets alla universitetskliniker att verksamhetschef, i samråd med handledare, ber föreningen att utse examinator och planerar för examination när ST-läkare bedöms vara klara med sin utbildning och redo ”att gå upp till examen”. Normalt skickar de först in sina papper till Socialstyrelsen efter genomförd specialistexamen.
Ett krav för att kunna genomgå neurokirurgisk specialistexamen är att först ha ett godkänt resultat på den skriftliga delen (del 1) av den europeiska neurokirurgiska specialistexamen. SNF:s specialistexamen består sedan av två delar: praktisk och muntlig teoretisk examen.
Del 1: Operation – examinator assisterar och bedömer hela operationsförloppet från planering/upplägg till genomförande av operation. Efter lunch följer del 2, muntlig teori, oftast fallbaserad, cirka 2–3 timmar.
Av medlemsländerna i Nordisk Ortopedisk Förening har våra östliga grannar Finland och Estland avlagd examen som krav för att bli specialist. I Danmark och Nederländerna arrangeras inget eget prov, utan intresserade ortopeder gör den europeiska examen EBOT. I övriga Europa är det betydligt vanligare med krav på godkänd examen för att bli specialist; både Tyskland och Storbritannien kräver godkänd slutexamen innan man kan titulera sig ortopedspecialist.
När jag träffade ESSKA:s tidigare president professor Roland Becker vid ett europeiskt möte blev han bestört när jag berättade att Sverige saknade examinationskrav för att bli ortopedspecialist – det verkade otänkbart i Tyskland.
Svensk tradition av kontinuerlig utvärdering, bedömningar vid specialistkollegium etc. har ofta vissa formella inslag, men för avsaknad av en mer formell examination var det många företrädare för specialistföreningar som efterlyste när Läkartidningen fördjupade sig i frågan 2022 (LT nr 8, 2022), även om det fanns de som var av motsatt åsikt.
Vi är nu inne i en smygande reform av utbildningen mot specialist när AT snart försvinner och ersätts av BT och första kullen läkarstudenter examineras som fullföljt den reformerade sexåriga läkarutbildningen. Framtiden får visa om det blir några större reformer av den senare delen av svensk specialistutbildning.
Erik Jansson Palmer Ortoped, Östersund Avgående internationell sekreterare Epiphysen
Så var det då ...
"Ni kan förhandla om utrymmet mellan 20 000 och 22 000"
Birgitta förärades en bragdmedalj av sina kollegor, efter att hon hade tagit Ortopedexamen. Först av alla på kliniken dessutom.
Birgitta tillsammans med sköterskan Gerd, som roddade den reumakirurgiska verksamheten, och sin lärljunge Johannes.
1 juli 1998 trädde en ny lag i kraft gällande specialisttjänstgöringens utformning. Bland annat ställdes krav på att varje ST skulle ha en egen handledare som dessutom skulle genomgå en handledarutbildning.
ST-utbildningen var formaliserad och SOF hade arbetat fram en målbeskrivning för utbildningen. Det var alltså helt nytt att handledare skulle utses och rollerna var nya för alla. Följande händelse utspelade sig i mitten av 1990-talet:
– Ska jag? Vara handledare åt den där? Överläkare Stefan pekade på mig och skakade på huvudet. Han muttrade vidare, nya påfund … handledning … själv blev jag ortoped bara genom att jobba på i fem år. Men sen sken han upp och uttryckte den mest genialiska av idéer:
– Jag är gärna handledare åt Birgitta. Men då ska vi de första åren åka på Ortopediveckan och andra delföreningsmöten tillsammans. Detta för att jag ska kunna lotsa in henne i mitt och andra viktiga kontaktnät.
Det var, sett ur dagens perspektiv, en märklig tid för nyblivna legitimerade läkare i början av 90-talet. För varje vikariat som utannonserades, även de kortaste, var det oändligt många sökande.
För egen del hade jag, efter några år som sjuksköterska på ortopedkliniken i Jönköping, beslutsamt studerat medicin med siktet inställt på att bli ortoped och det just i Jönköping. Under senare delen av min AT-tjänstgöring i Skövde fick jag veta att möjligheten att få ett tremånadersvikariat på ortopeden i Jönköping plötsligt uppstått. Tre månader med chans till förlängning ytterligare tre.
Min dröm, min chans att få återvända till ”fadershuset” kunde plötsligt bli sann. Nu fanns ju dock två dilemman. Ett, jag var inte klar med min AT när tjänstgöringen skulle börja och chansen var minimal att beviljas ledigt för att vikariera i annat landsting. Dilemma nummer två var ännu större förstås, jag var gravid! De tre första månaderna på vikariatet skulle innebära graviditetsmånad sex till åtta. Inga problem fick man tänka, för att alls få jobb, detta trots att jobbet innefattade 24-timmarsjourer ett par dagar i veckan och med både ortopedi och allmänkirurgi på nätter och helger. Till detta skulle räknas in över en timmes pendlingsväg med tåg och buss. Någon oro för att inte klara av jobbet trots graviditeten fanns inte, dilemmat gällde att jag ju inte skulle kunna ta de tre månadernas förlängning som eventuellt skulle erbjudas den som fick vikariatet.
Skulle jag berätta att jag var gravid och riskera att bli bortvald? Nej, jag beslutade mig för att ”tänka som en man”. ”En man skulle aldrig berätta att det fanns en begränsande faktor” resonerade jag.
Till min stora glädje fick jag både ledigt från min AT-tjänstgöring och blev erbjuden vikariatet! Döm om allas förvåning när jag dök upp med en påtaglig gravidmage men samtidigt ofattbart stor energi som höll genom hela vikariatet. Den sista 24-timmarsjouren genomfördes gravid i vecka 38, ett kaosartat lördagsdygn med multitrauma och ett oändligt stort antal bukar, ett brustet aortaaneurysm och en epiduralblödning som skulle trepaneras, gav inte en enda minuts vila på hela dygnet. En frisk gosse föddes av en glad mamma och blivande ortoped strax efter det genomförda sista jourdygnet.
Jo, jag hade visat att jag ville och kunde jobba och blev erbjuden vikariat igen ett halvår efter att jag fått barn och avslutat min AT. Men det var just tre månader i taget som vikariaten gällde och vi två kollegor som började samtidigt utvecklade en strategi. Dagen innan vikariatet skulle ta slut gick vi in till chefen och sa ”tack för den här tiden”. Samma förvirring uppstod varje gång:
– Men, ni är ju schemalagda framöver, sa han. Oj, herregud, vi måste förlänga era vikariat tre månader till.
Ja, så höll vi på i tre hela år faktiskt, innan den fasta tjänsten kunde formaliseras. Vi gjorde ett tappert försök att förhandla upp erbjuden lön. Med modiga steg gick vi upp till personalchefen som erbjudit oss 22 000 i månaden.
– Välkomna in att förhandla. Det var modigt av er att komma, sa han. Men innan vi ens öppnat munnarna kom hans nästa mening:
– Ni kan förhandla om utrymmet mellan 20 000 och 22 000. Nu kan ni gå.
Så gick det faktiskt till i en tid där man var otroligt glad och tacksam för att över huvud taget ha fått vikariat och till slut en ST-tjänst. Många, många kollegor tvingades flytta till Norge och andra nordiska länder under denna tid och ganska många blev kvar där.
Kurser, handledning och fantastiskt kollegialt stöd hade vi hela tiden. Och viktigast av allt, oändlig arbetsglädje och hur mycket det än var att göra så hörde man faktiskt aldrig någon som klagade. Att gå in på ledig tid för att få stor operationsvolym var en självklarhet, ingen av oss tänkte nog tanken på att kräva ersättning. Det var först i slutet av 90-talet som vi äntligen fick två separata jourlinjer och att endast få ägna sig åt ortopedi var ett fantastiskt lyft. Det var också en tid av ofta återkommande klinikfester, varav några av dessa vi sent ska glömma. Och inte skulle väl någon verksamhetschef i dag ha överseende med att en av oss ST hade ett kylskåp på sitt kontor? Samma kontor där vi alla trängde in oss fredag eftermiddag och avslutade arbetsveckan med en eller ett par öl. Jo, i skrivande stund känns det som att det var bättre förr …
Ortoped,
Det var innan ”rationaliseringskonsulterna” börjat härja i sjukvården"
Tänk så fort tiden går! Det känns som igår när jag 1979 påbörjade AT i Borås som var ett av landets största länssjukhus. AT-tiden var mycket strukturerad och bra med daglig klinisk träning under handledning. När man var jour på akuten fanns det alltid en FV-läkare (motsvarigheten till dagens ST, stod för Fortsatt Vidareutbildning) till hands att fråga, dag som natt. På operation fick vi assistera mycket och även operera appar, varicer och bråck under handledning. Efter fullgjord AT fick man göra en frivillig del om tre månader, vilken jag gjorde på ortopedkliniken. Jag hade turen att ha mycket bra handledare varför jag kände mig redo för nästa steg i karriären.
Eftersom jag hade gått grundutbildningen i Umeå och trivdes mycket bra där, var det naturligt att flytta norrut igen. Det blev Örnsköldsvik som hade ett gott rykte som ett välbemannat länsdelssjukhus. Jag fick ett vikariat på kirurgen och möttes av ett glatt gäng. I Ö-vik fanns ingen ortopedklinik utan all ”blodig” ortopedi utfördes av kirurgerna. Endast elektiva protesfall togs omhand av länssjukhuset i Sundsvall efter besök av konsult därifrån. Höftfrakturer och alla andra frakturer handlades på plats. En annan metod som ofta användes var artroskopi, en teknik som kirurgerna var särskilt förtjusta i. Man hade inte så avancerad utrustning och för att plocka bort meniskflappar användes en Stillekniv som var stor och klumpig samt tänger som användes vid diskbråckskirurgi. Dock hade man här snappat upp att man inte skulle göra total meniskektomi utan bara en resektion. I Borås, där man bara gjorde öppna meniskoperationer på den tiden, hade jag fått höra att ”om du inte tar bort hela minisken så tar djävulen dig”. Man trodde inte så mycket på djävulen i Ö-vik.
Det var, som sagt, ett välbemannat sjukhus jag kom till och vi hade alltid mycket att göra men stämningen var på topp hos alla. Det var innan ”rationaliseringskonsulterna” börjat härja i sjukvården.
Birgitta Ekstrand Lagerkvist
chefläkare
Ryhov
Allan Andersson, när han vikarierade som biträdande överläkare i Örnsköldsvik. Här tillsammans med sjuksköterskorna Anne-Lis och Susanne i en broschyr som sjukhuset tryckte upp för allmänheten i mitten av 80-talet.
Det var inte ovanligt att jag gick tre jourer på en vecka, två egna och en som backup åt AT-läkare.
Eftersom vi inte var så många underläkare fick vi en mycket stor klinisk erfarenhet. Jag förde bok över vilka operationer jag gjorde och efter en opdag kunde det stå: fotledsfraktur, galla, artroskopi x 3, karpaltunnel, cystoskopi till exempel.
Jag blev tidigt engagerad som lagläkare för MoDo hockey efter att en överläkare kommit till mig och sagt: "Allan, du är väl intresserad av idrott, då kan du ta hand om MoDo". Det blev 14 år med dem.
Jag tyckte att jag borde lära mig artroskopera bättre så jag tog kontakt med Jan Gillquist i Linköping. ”Knämaffian” där var ju välkänd i hela landet. Jag var välkommen och var där i två veckor och fick lära mig väldigt mycket. Under samma veckor var också en läkare från Sundsvall där på studiebesök. Det var Tore Dalén som var en driven ortoped och mycket intresserad av skopier. Vi pratade mycket och han berättade att han blivit erbjuden att komma till Ö-vik och starta upp en ortopedsektion. Han behövde då en underläkare vilket passade mig perfekt. Tore kom och jag blev hans adept, vilket var ett lyckokast. Han gick in med liv och lust för att renodla ortopedin, alla skruv- och mutterlådor rensades undan och ersattes med AO-grejer. Det blev ordning och reda. Som handledare och lärare var han suverän. När jag skulle börja med höftproteser fick jag först läsa på noga och sedan assistera fyra stycken, sedan operera en med honom som assistent. Därefter fick jag assistera en till och sedan var det dags att göra en själv, med honom i fikarummet. Det gick bra men jag svettades nog två liter!
När jag kom till Umeå på så kallat katerogi-1-år efter nio månader, hade jag gjort 85 höftproteser självständigt. Artroskoperandet styrdes också upp, vi fick kamera och bra instrument. I en idrottsstad som Ö-vik förekom det många knäskador, så det blev väldigt mycket skoperande. Vi skojade efter ett tag om att befolkningen var indelade i skoperade och ännu ej skoperade. Tore var också idrottsintresserad, vi deltog aktivt i idrottsmedicinska föreningen möten och utbildningar. Jag blev också läkare för hockeylandslaget.
Diskbråck hade ju kirurgerna på kliniken opererat sedan tidigare. Det gjordes med patienten liggande på magen över en ”brygga” som kunde vevas upp så att ländryggen öppnade sig lite. Problemet med detta var bara att att v cava blev stasad så blodet från benen fick ta vägen via lumbalvenerna som då svällde upp och blev tjocka som jättelika daggmaskar. Om man råkade göra hål på en sådan försvann inte bara sikten i operationsfältet utan patienten kunde till och med blöda ihjäl!
Tore fann dock lösningen även på detta problem. Han rekryterade sin kurskamrat Pelle Magnusson som arbetade i Boden. Där opererade man diskbråck på ett annat sätt. Man lade patienten i ett så kallat ”böneläge”, vilket innebär att patienten ligger framåtlutad på huk med buken helt fri från tryck. Efter initialt misstroende från narkosen blev det succé. Narkosen var mycket mer lättskött och i såret blödde det praktiskt taget inget. Efter att Pelle kommit och lärt oss detta var det bara roligt att göra diskbråcksoperationer. Pelle tillförde inte bara operationsteknik utan också humor, ingen kan berätta en skröna eller sjunga en burlesk visa som han. Han var den givne underhållaren på våra fester. För mitt i allt arbete hade vi också inte bara roligt på dagarna utan även fester så fort det fanns något eller någon att fira. Operationspersonalen var fantastiska på att ordna festliga saker. Fredagen innan jul ställdes alla icke akuta operationer in för då var det fest på operation. Operationspersonalen hade ett program, vi underläkare hade ett där vi skojade med överläkarna och annat som skett under året.
Ja, underläkartiden var den roligaste perioden av arbetslivet. Vi slet mycket men hade alltid roligt och någon att fråga. När jag blev specialist 1986 och började gå bakjour stod man ju där själv och skulle ta alla besluten – det var också spännande men annorlunda. Ortopedexamen kunde man ta först efter att man arbetat fem år som specialist, så det blev I Halmstad 1993. En stor fördel med att bli ”flygfärdig” är att man får möjligheten att lära ut till andra vad man själv lärt sig och klurat ut.
Båda mina fantastiska mentorer – Tore, som tyvärr inte längre finns med oss, och min bäste vän Pelle – har myntat en devis som även blivit min: Den lyder: "När du lär ut något till någon yngre ska målet alltid vara att denne ska bli bättre än vad du själv var."
Allan Andersson Pensionerad överläkare i ortopedi
Tankar när man möter ungdomen
Länge var jag liksom ung och lovande, lustigt nog ända upp i 40-års åldern. Sen var det kanske max ett par år som jag tydligen stod på toppen av karriären och nu snart 55 år gammal så pratar vi nog mer avveckling än utveckling vid mina egna medarbetarsamtal ...
Jag inser att varje gång jag får glädjen att träffa en kollega som är stamcell, dvs en ATläkare, vik ul, student eller en legitimerad underläkare så kan jag inte låta bli att göra mördande reklam för specialiteten! Dessa kolleger är ju inte differentierade ännu, de är ännu oförstörda, ännu empatiska och nyfikna. De besitter också en helt oerhörd mängd energi.
Jag brukar fråga om de har funderat på någon specialitet än och eftersom de inte känner mig så svarar ju de flesta artigt att de kan tänka sig ortopedi. Jag misstänker att de ibland ljuger, -kanske för att göra mig glad. Men jag vill ju inte att de ska ljuga så jag brukar oombedd börja berätta om specialitetens alla fördelar. Då kommer de nästa gång någon frågar att ärligt och uppriktigt säga att de allihop ska bli ortopeder.
– Ja, om vill du operera!? Då är ortopedi den bästa kirurgiska specialiteten! Tänk, vi opererar ju i princip ALLA som ligger på vår avdelning. Allmänkirurgerna, de känner och klämmer om, och ger antibiotika, lägger in ett drän, gör en gaststoskopi till, men inte tusan opererar de lika mycket som en ortoped gör! Ortopedi = kirurgi utan bajs.
Och gynekologerna! Bara kvinnor! Ortopeder tar hand om ALLA människor, barn, gamla, hen, hon och han. Så blandat. Och alla ben och leder. Nästan. Jag brukar beskriva hur man kan kombinera familj och arbete. Vi opererar hela tiden men inte på nätterna. Det behöver man inte. Ortopedi är inte akut livshotande på samma sätt som brustna aortaaneurysm. Komplex implantatkirurgi görs bäst på tider då dagis har öppet. Och akuten är kul men när man blir medelålders så kan man sitta i beredskap som bakjour och svara i telefon och se röntgenbilder i datorn samtidigt som man nattar en femåring. Är man transplantationskirurg så måste man ju rädda liv och stå i timmar med blod upp till armbågarna till halv tre på nätterna.
Jag vet inte hur dessa argument egentligen tas emot. Jag gissar att många som vill hålla på med kirurgi och är 25 år utan tvekan kan tänka sig ett liv med blod upp till armhålorna både på julafton och midsommar alla dygnets timmar. Det kunde jag också när jag var 25 ... och de som helst vill slippa en akut eller kirurgisk specialitet har nog redan börjat skissa lite på mitt vårdintyg.
Sedan brukar jag gå vidare och beskriva hur rolig och fint uppbyggd själva karriären är inom specialiteten. Först går man mycket på akuten, det är lite läskigt i början men sedan blir man varm i kläderna och riktigt vass på att rodda många olika repositioner och situationer. Lagom när man börjar tröttna på det så får man börja operera, först det enkla och vanliga och efter ett tag blir man ju riktigt duktig på det också och en känsla av kompetens infinner sig och man är nyttig och produktiv. Sedan blir man senior och handleder, undervisar och gör svåra operationer. Man är stöttande, lyssnande och ett fint föredöme för yngre kolleger. Fantastiskt. Tänk om man var narkosläkare, (gud förbjude!) då skulle första dagens intubering vara likadan som den sista dagens innan pension. Men så är det inte i ortopedin.
Igår drog jag hela den här fina sammanfattningen för min entusiastiska ST-läkare medan han framgångsrikt genomförde något ortopediskt ingrepp under min godmodiga handledning. (Eller jag babblade väl på medan han lyckades fokusera på att operera trots min svada.)
Efteråt var vi nog båda uppfyllda av viss lycka över att vi lyckats pricka så rätt i livet. Han skulle gå och prata med patienten och visa röntgenbilder, dokumentera och registrera vår operation. Sedan skulle han ge sig i kast med nästa operation ihop med en annan kollega. Han frågade vad jag nu skulle ägna mig åt för roligt och utvecklande resten av eftermiddagen.
Där kom det. Min eftermiddag bestod av efterregistreringar i frakturregistret och ett digert antal försenade med-control-ärenden. Jag skulle dessutom författa ett trevligt svar till en missnöjd anhörig via patientnämnden. Sedan fanns oändliga mängder fakturasigneringar, uppdateringar av PM och en verksamhetsberättelse till regionala programområdet att sysselsätta sig med om jag fick tid över ...
Jag såg att min ST-läkare tänkte att där fick den glada utvecklingskurvan sig en liten knäck eller åtminstone en utplaning. Jag kände också att min fröjdefulla beskrivning av den perfekta specialiteten kom av sig lite.
Jag funderade en stund och kom fram till att även denna eftermiddag faktiskt är utveckling. Precis när man släppt sin egen ångest över vad man själv håller på med så finns en nivå till. Att ha ångest för vad alla andra håller på med. Och precis som varje förälder upptäcker så handlar inte den mogna delen av livet om egen personlig förkovran utan om att städa, trösta, förklara, finnas till hands, underlätta, swisha och se till att alla har lagom med skärmtid. Inte lika mycket rock´n roll som när man var ung, mer som en slow foxtrot. Lite eftertänksamt pyssel på gamla dar. Lite dö-städning. Det är utveckling det! Ja, ortopedi är en fantastisk specialitet.
Karin Bernhoff Huvudredaktör
Ortopediskt Magasin
Fellowship
– en del av specialistläkares fortbildning
Specialistläkares fortbildning har fått ökat fokus som en följd av att det på många håll i landet skett en uppdelning av vården till enheter med bredare uppdrag, inklusive akutverksamhet, och elektiva produktionsenheter. Vi anser att möjliggörandet av fellowship-fortbildning inom ortopedin skulle gagna ortopedspecialisters fortbildning och vara av godo för nuvarande och framtida patienters behov. Klinisk kompetens, med specialiserande fortbildning, och forskning kan säkras genom att tillvarata gemensamma kompetenser och resurser hos såväl offentliga som privata vårdenheter och lärosäten. Utvecklingen framåt bör rikta in sig på tydlig struktur och samordning, både regionalt och nationellt.
Det är idag vanligt att en ortopedspecialist fördjupar sig inom ett subspecialiserat ortopediskt område som trauma-, rygg-, barn-, idrotts- eller tumörortopedi. Subspecialisering inom hand- eller ledproteskirurgi förekommer också. Ofta sker subspecialiseringen en period efter färdig specialistutbildning. Arbetsinnehållet under subspecialiseringen kan variera men består ofta av en kombination av kliniskt arbete, forskning och undervisning samt ibland internationell erfarenhet. Det övergripande syftet med sådant ”fellowship” är att fortbilda ortopeden inom ett område och därmed bidra till ökad kompetens och spridning av nya metoder till vederbörandes ordinarie verksamhet.
Vilka fördelar kan fellowship bidra till?
1. Ökad kompetens – träning i högvolymmiljö ger teknisk skicklighet och operationsvana.
2. Nätverksbyggande – regionala, nationella och internationella kontakter som kan leda till framtida kliniska samarbeten och forskningsmöjligheter.
3. Kunskapsöverföring – nya tekniker, behandlingsprinciper och vårdlogistik kan spridas till hemkliniken.
4. Karriärsutveckling – meriterande för ortopeden med avseende på vård, forskning och undervisning men även avseende vårdkultur och arbetslogistik.
5. Samverkansmöjligheter – ökad förståelse mellan vårdaktörer, kollegor och chefer vilket i sig kan leda till fler och förbättrade samarbeten innefattande bilaterala patientflöden som kan gynna patienter, vårdprocessen och de involverade ortopedenheterna.
Vilka nackdelar/utmaningar kan fellowship leda till?
1. ”Brain drain” – den fortbildade ortopeden kan välja att bli kvar på den subspecialiserade enheten eller flytta till liknande verksamhet annorstädes regionalt, nationellt eller internationellt efter sitt fellowship.
2. Ojämlikhet – möjligheten till fellowship-fortbildning kan variera beroende på hemma-klinikens resurser inom bemanning, ekonomi och nätverkskontakter. En flytt till en subspecialiserad vårdenhet kan så klart även påverka familjelivet med bostadskostnader och livspussel kopplat till partner och barn.
3. Vårdfragmentering – med alltför utbyggd uppdelning i subspecialiserade enheter kan den regionala och nationella vården riskera att tappa helhetssynen i patientflödena.
4. Smal kompetens – om subspecialiseringen görs för tidigt i utvecklingen finns risk att ortopeden inte kan tillgodogöra sig subspecialiseringens fulla potential eller att helhetssynen inom det aktuella området inte uppnås.
5. Ojämn utbildningskvalitet – en strävan med ökat antal fellowship-utbildningar bör vara att dra lärdom av varandra så att riktlinjer och målstyrning kan säkerställas och kvalitetssäkras.
6. Produktionsbortfall – initialt innebär en fellowshipperiod ofta en produktionssänkning för den mottagande enheten. Det är därför viktigt att säkerställa att den som vidareutbildar sig får tillräckligt stöd och resurser för att kunna utföra ett gott kliniskt arbete.
Hur skapa möjligheter för fellowship-subspecialisering?
Författarna bedömer att det vore bra för ortopedin, tillgänglighetsmässigt och kvalitetsmässigt, om fler fellowship-utbildningar kan komma till stånd. Ett gemensamt arbete för att ta fram tydliga lärandemål och kvalitetssäkring behöver göras. Det arbetet skulle kunna samordnas via Svensk Ortopedisk Förening (SOF) och dess delföreningar. I ett vidare perspektiv kan man arbeta för ett nordiskt och/ eller europeiskt samarbete via NOF och EFFORT. En annan möjlighet är rotationssystem mellan flera regionala, nationella eller internationella vårdenheter.
Idag saknas tydliga lärandemål (kliniska, forskningsmässiga, pedagogiska) för fellowship-utbildningar. Införande av dessa, utformade på liknande sätt som Socialstyrelsens ST-mål, skulle gagna både hemkliniken och mottagande klinik.
Vi tror att en certifiering eller diplomering efter avslutat program skulle öka tydligheten kring målen och kunskapsinhämtandet under fellowship-utbildningen.
Ett ekonomiskt stöd till hemmaklinik och mottagande vårdenhet, exempelvis genom stipendier från professionella intresseföreningar, regioner och fonder för att motverka ojämlikheter över landet, skulle öka möjligheterna att bedriva fellowship-utbildning. På så sätt skulle vi gemensamt kunna förbättra och styra ortopedkompetensen i hela landet.
Exempel på fellowship i höft- och knäproteskirurgi
Som en följd av vårdutvecklingen i flera delar av landet, där ”vardagsortopedi” koncentrerats till subspecialiserade enheter, har fortbildningsmöjligheterna inom vissa diagnosgrupper minskat på akutsjukhusen. Utbildningsmöjligheter riskerar att försämras med en alltför avgränsad subspecialisering, där vårdpersonal inte kan följa patientströmmar och arbeta på olika specialiserade arbetsplatser. För att motverka detta har Capio Ortho Center Stockholm sedan 2020 haft ett höft- och knäprotes-fellowship på Löwenströmska sjukhuset.
Utbildningen fokuserar på relativt nyfärdiga specialister med intresse för höft- och knäproteskirurgi. Grundkvalifikationerna för fellowship-utbildningen har varit att specialistläkaren före starten kunnat utföra elektiva höftprotesoperationer självständigt. Vad gäller knäproteskirurgi har specialistläkaren utfört en relativt liten volym och inte alltid självständigt. Målet är att fellowship-perioden ska sträcka sig över tolv månader. Under denna period har specialistläkaren varit anställd på Capio Ortho Center Stockholm som betalat hela lönen inklusive pensionsavsättningar. Under fellowship-perioden har specialistläkaren inte haft några kliniska arbetsåtaganden att fullgöra på hemkliniken.
Målbilden har varit att specialistläkaren på ett säkert och högkvalitativt sätt ska kunna selektera lämpliga patientfall för ledproteskirurgi i höft- och knäled samt själv kunna utföra indicerad operation i ett högvolymsflöde med fyra ledprotesoperationer på en och samma operationssal och dag.
Arbetsbeskrivning
Ledprotesmottagning med ”egna” patienter från utbildningsstart. Möjlighet finns att direkt konsultera ordinarie kollega på samma mottagning.
Operationsassisterande vid ett antal ledprotesoperationer med flera erfarna ledprotesoperatörer.
• Successivt ökande eget opererande, initialt med assistans av erfaren kollega och sedermera med möjlighet till stöd av kollega utanför operationssalen. Patientomhändertagande från operationsanmälan, under slutenvårdsdygnet till mottagningsuppföljningen. Deltagande på sedvanliga läkarmöten för diskussion om knepiga fall och komplikationer samt förbättringar och verksamhetsutveckling
Utvärdering
Till dags dato har sju ortopedkollegor fullgjort ledprotes-fellowship på Capio Ortho Center Stockholm. Samstämmigt har det uttryckts goda omdömen om arbetsupplägget och den kliniska utvecklingen inom höft- och knäproteskirurgi. Både specialistläkarna och personalen på Capio Ortho Center Stockholm upplever att specialistläkarna under fellowship-perioden utvecklats till patientsäkra högvolymsoperatörer tack vare möjligheten att handlägga stora patientvolymer på förhållandevis kort tid.
Fortsatt arbete
Ovanstående beskrivning är ett exempel på hur man kan utveckla nya samverkansformer mellan specialiserade hög-
volymsenheter och akutinriktade vårdenheter med utbildningsansvar. Det finns mycket kvar att göra för att förbättra vårdtillgängligheten och vårdsamverkan. Även andra vårdpersonalkategorier kan omfattas av liknande upplägg. För att öka samverkan inom vårdprofessionsutbildningen bidrar exempelvis Capio Ortho Center Stockholm även med VFU (verksamhetsförlagdutbildning) för sjuksköterskestudenter.
Intressant fellowship i ryggkirurgi
För närvarande pågår ett utbyte där en neurokirurg från Schweiz gör ett fellowship på Capio Spine Center Stockholm. Under ett års tid vidareutbildar sig vederbörande i både ortopedisk och neurokirurgisk ryggkirurgi. Det skapar en intressant klinisk bredd och bidrar samtidigt till ökat nätverkande. Kanske är detta framtidens melodi och något att ta efter för att få helheten i ryggkirurgisk vård.
Sammanfattning
Fellowship inom ortopedin stärker och säkrar specialistkompetensen, bygger nätverk och höjer kvaliteten i vården. Det kan riskera att skapa obalanser om tillgången till fellowship är ojämlik eller om fördjupningen blir för snäv. Specialistläkares fortbildning är en viktig fråga att driva inte minst som en följd av mer uppdelade vårdflöden i många regioner. Utvecklingen bör handla om att utarbetad en struktur, transparens och samordning, såväl regionalt som nationellt.
Jansson
Verksamhetschef
VO Ortopedi
Södersjukhuset Stockholm
Mats Salemyr VD, Överläkare
Capio Ortho Center Stockhom
Karl-Åke
Fyra specialistläkare som har gjort fellowship på Capio Ortho Center Stockholm. Från vänster: Anders Persson, Martin Magneli, Christer Hillman och Ardalan Rahimi.
ST-utbildning i USA
I höstas fick jag möjligheten att auskultera vid en traumaenhet på Penn Presbyterian i Philadelphia. Det blev två mycket spännande och givande veckor, där jag fick möjlighet att följa traumaortopederna i deras dagliga arbete. Jag fick dessutom en inblick i hur utbildningen är för blivande ortopeder.
Efter avslutad Medical School ansöker man om att bli resident och konkurrensen om de ortopediska platser är hård, där höga betyg, akademiska utmärkelser och publikationer krävs för att vara aktuell för intervju. Specialistutbildningens längd varierar för olika specialiteter mellan tre till sju år. För ortopeder är utbildningen fem år. ST-utbildningen följer ett förutbestämt program, varje år benämns som post-graduate (PG) efter Medical School, och ser oftast ut som följer:
PG1 (Intern Year): Första året kallas även för Intern Year och kan närmast liknas vid vår AT/BT. Sex månader ortopedi och sex månader, som fördelas på angränsande kirurgiska specialiteter –allmän, kirurgi, kärlkirurgi och akutmedicin.
PG2: Ett år med sju till åtta veckor långa placeringar på olika ortopediska specialiteter med tyngdpunkt på att sköta interna konsultverksamheten (remissbedömningar). ST-läkaren gör en första bedömning på ortopediska frågeställningar och beslut i samråd med mer erfarna kollegor.
PG3: Inriktas mer mot placeringar på polikliniska specialiteter. Normalt två månaders placeringar på hand-, artroskopi-, fot- och barnenhet. Först nu får man börja delta på operation som assistent och operatör på enklare ingrepp.
PG4: Två månader långa placeringar på hand-, skuldra-, knä-, trauma-, protes-, tumör- och barnenhet. Börja gå mer självständiga jourer och få ökad operationsvolym.
PG5: Sista års resident-senior. Återigen två månaders placeringar som tidigare, där man förväntas göra en stor del av
kirurgin självständigt och handleda yngre residents. Överläkare finns dock alltid som back-up.
Efter avslutad ST, (residency) kan man göra ett valfritt år som fellow inom någon subspecialitet. Exempelvis: bä ckentrauma, avancerad proteskirurgi eller komplex fotkirurgi.
Man har som ortoped rätt till 15 dagars ledighet per år och ytterligare fem dagar för fortbildning i form av deltagande i konferenser/möten.
Ortopediska traumaenheten på Penn Presbyterians storlek motsvarade ungefär ett svenskt stort sjukhus resurser. Man opererade på tre till fyra operationssalar per dag med frakturfall från enkla fotleder till mer komplexa bäckenskador. Dock var bemanningen betydligt skralare med tre fasta överläkare och residents i olika årskullar.
En dag som ST-läkare i ortopedi
Hur ser då dagarna ut för de blivande ortopederna? Generellt är arbetsdagarna långa. Man börjar 05:00 med genomgång av senaste dygnets patienter. Yngre residents presenterar fallen för äldre. Överläkarna börjar först vid sjutiden och då tar man de mer kniviga fallen. Generellt är presentationerna bra och strukturerade. Efterföljande diskussioner med strävan att hitta lärdomar, upplevs också som mycket bra. Sen följer en genomgång av dagens planerade operationer, där ansvarig resident får presentera operationsplanering. Planeringen är utförlig och skriftlig. Residents arbetar oftast i par, där femteårsresident är tillsammans med tredje- eller fjärdeårsresident under hela placeringen. Den för dagen ansvarige överläkaren godkänner operationsplaneringen, deltar
på inledande time-out och cirkulerar därefter mellan salarna och hoppar in där det behövs. Arbetsdagen slutar oftast först då akutfallen är avklarade, vilket sällan är före 21:00.
Operation
Arbetet på operation liknar mycket vårt, förutom att det är doktorer, som lägger upp, tvättar och draperar. Vi är bortskämda i Sverige. Genomlysningen sköts av röntgenpersonal och nåde den doktor som rör C-båge! En annan skillnad är att företagsrepresentanter alltid närvarar för att vägleda operationsköterska och ortoped hur implantaten ska användas. Jag upplevde inte heller att det var brist på operationspersonal, då man körde på med oförminskad styrka på kvällstid.
Mottagning
Mottagningsverksamheten är snabb och effektiv. En överläkare plus flera underläkare arbetar samtidigt. Underläkarna gör en första bedömning av patienten, presenterar för överläkaren, som därefter kort träffar patienten. All pappersexercis sköts av underläkarna och som motprestation bjuder överläkaren samtliga på lunch.
Kortfattat kan man beskriva ST-utbildningen i USA som fullmatade dagar med tidvis hög arbetsbelastning, men även mycket tid för utbildning både på operation och mottagning. Stämningen var generellt god med hög trivsel bland kollegor och personal. Just trivseln påminner mycket om den vi har här hemma. Ortopeder världen över verkar vara ett trivsamt släkte. Jag är imponerad över de strukturerade rapporterna och utförliga operationsplaneringarna. Vad gäller den kliniska kompetensen, verkar vi dock landa på ungefär samma nivå i slutändan.
Nominera till SOF:s utbildningspris Årets utbildare 2026
Vet du någon som förtjänar att prisas för sina insatser inom ortopedisk utbildning?
Under Ortopediveckan 2026 kommer priset att delas ut för tredje gången och det är hög tid att nominera nästa pristagare. Jan Nowak vann priset 2024 och förra året gick priset till Lars Adolfsson.
"SOF:s utbildningspris tilldelas en medlem i SOF som gjort berömvärda insatser för ortopedisk utbildning, oavsett nivå. Priset är personligt och kandidater nomineras av SOF:s utbildningskommitté till styrelsen, som utser pristagaren. Samtliga medlemmar i SOF kan föreslå pristagare tillsammans med en motivering."
På SOFs hemsida finns en nomineringsblankett som du laddar ner och fyller i.
Den mejlas senast 1 juni till sofkansli@ortopedi.se eller postas till Svensk Ortopedisk Förening, Box 738, 101 35 Stockholm. Märk brevet: SOF:s utbildningspris Årets utbildare.
Peter Ström Överläkare, Ortopedkliniken Akademiska sjuktuset i Uppsala
Narkosen är sig lik världen över.
Akutintaget, Penn Presbyterian i Philadelphia.
Undervisning på operation.
Läkare tvättar och draperar.
Utbildningen av ST-läkare är hårt reglerad och granskas regelbundet genom SPUR-inspektioner. Men hur fungerar motsvarande kontroll av kvaliteten av fortbildning för specialister? Kollegerna i Svensk Kirurgisk Föreningen är pionjärer i granskning av fortbildning och var ute på en första inspektion under hösten 2025. Här är deras rapport.
Svensk Kirurgisk Föreningens erfarenhet av Fortbildnings-SPUR
Som vi alla väl känner till och kontinuerligt upprepar sker den medicinska och kirurgiska kunskapsutvecklingen i allt snabbare takt. För specialistläkare innebär detta att erhållen specialistkompetens inte kan betraktas som statisk; en kontinuerlig fortbildning är helt avgörande för att vården ska kunna bedrivas säkert, evidensbaserat, jämlikt och effektivt. Trots detta saknar Sverige, till skillnad från de flesta jämförbara länder, i dag ett nationellt reglerat system som säkerställer specialistläkares fortbildning efter avslutad ST.
Specialistläkare har ett omfattande medicinskt och organisatoriskt ansvar. De förväntas fatta komplexa kliniska beslut, handleda yngre kollegor, bidra till verksamhetsutveckling och implementera nya riktlinjer i klinisk praxis. Samtidigt blir patienterna allt äldre och mer multisjuka, vilket ytterligare ökar kraven på uppdaterad och fördjupad kompetens.
PROFESSIONENS SAMLADE BUDSKAP ÄR TYDLIGT
Både Svenska Läkaresällskapet (SLS) och Sveriges Läkarförbund har under lång tid betonat att fortbildning är en integrerad del av läkarprofessionens ansvar och en förutsättning för patientsäker vård. SLS beskriver fortbildning som en del av läkaryrkets livslånga lärande (CPD, Continuing Professional Development) och har framhållit att bristande fortbildning riskerar att leda till kvalitetsvariationer i vården. Sällskapet har därför föreslagit ett professionellt ägt system med årlig fortbildningsplanering, dokumentation och uppföljning.
Sveriges Läkarförbund har i flera rapporter visat att tillgången till fortbildning i Sverige är ojämlik och i stor utsträckning beroende av lokala prioriteringar. Inom kirurgin har de tidigare möjligheter som fanns för fortbildning via industrin, med vissa undantag, begränsats. Det kan ha funnits skäl för detta, men konsekvenserna kan samtidigt vara menliga i en verklighet präglad av hårt pressad ekonomi.
SKA FORTBILDNING VARA VALFRITT?
En aspekt som måste tas i beaktande är dock att det fortfarande finns en viss frivillighet i hur mycket man som läkare väljer att fortbilda sig. Det kan vara obekvämt, arbetsamt och för individen inte alltid framstå som logiskt att man är tvungen att validera sina kunskaper i något som man bara riskerar att drabbas av på jourtid, när det finns andra, som man anser mer prioriterade saker att lägga sin tid på. Utan klara krav och riktlinjer riskerar vi att lägsta nivån på verksamheten blir allt lägre.
VET CHEFEN VAD SOM BEHÖVS?
Allt fler chefer inom sjukvården har i dag en annan bakgrund än läkare. Kunskapen om vad man som kirurg faktiskt behöver uppdatera eller konsolidera, och inom vilket tidsspann, riskerar därmed att försvagas. Sammantaget kan detta leda till att fortbildning betraktas som en individuell angelägenhet snarare än en strategisk investering för arbetsgivaren. Detta kan i längden leda till att implementering av nya riktlinjer och behandlingsmetoder sker olika snabbt och med varierande kvalitet. Frågan har diskuterats, problematiserats och verbaliserats länge nog; kanske finns det nu en möjlighet att faktiskt komma med skarpa förslag?
STÖD I EN STATLIG UTREDNING
I en nyligen presenterad statlig utredning, ledd av Harriet Wallberg (SOU 2025:63 – Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens), lyftes frågan om
läkares fortbildning upp som en patientsäkerhetsfråga. SKF har i remissvar betonat nödvändigheten av obligatorisk, kontinuerlig och dokumenterad fortbildning som har tagits fram av eller i samarbete med professionen.
Det är vi som kirurger som bäst kan bedöma en fortbildningsverksamhets betydelse och kvalitet. Det är också viktigt att vi är med och definierar vad som faktiskt ska räknas som medicinsk fortbildning – det är inte brandskyddsutbildning eller kurser i digitala dikteringsverktyg.
UTAN SPANING – INGEN ANING
Detta slitna uttryck pekar på något väsentligt: vi behöver verktyg för att kartlägga hur fortbildningen sker på individ- och kliniknivå för att kunna utvärdera om den är tillräcklig eller behöver förbättras.
Den struktur som har använts vid ST-utbildningen har visat sig vara en väl accepterad modell. Styrkan är att det är professionen som granskar sig själv i en extern process, med i förväg kända metoder. Vi har tidigare inom SKF varit involverade i en granskning av specialisters fortbildning 2015 då Helena Taflin tillsammans med tidigare utbildningssekreterare Ann Kjellin hade förmånen att inspektera dåvarande Kärnsjukhuset i Skövde; nuvarande SKAS. Initiativet, som då var en prova på-satsning via SKR och Läkarförbundet ledde aldrig till någon fortsättning. 2024 tog SKF initiativ till en omstart och
lyckades förmå LIPUS att våga inleda en pilotsatsning för att kunna erbjuda en modell för att evaluera även fortbildning.
EN MODELL MED BRED FÖRANKRING
En multiprofessionell grupp från 17 olika specialistföreningar deltog i workshops hösten 2024 under ledning av LIPUS VD Anna Nyzell och SKF:s representant i SPUREX, Valeri Strokan. Under mötet beslutades att en arbetsgrupp bestående av representanter från SKF, Svensk Förening för Barnmedicin, Svensk Förening för Allmänmedicin, Svensk Förening för Akutmedicin, Svensk Förening för Gynekologi och Obstetrik samt Svensk Förening för Psykiatri skulle etableras.
Tillsammans har vi arbetat fram en modell som vi valt att kalla Genomlysning av Läkares Fortbildning (GLFB). Namnet speglar att det, till skillnad från en SPUR-granskning, inte finns några sanktionsmöjligheter. Modellen syftar i stället till att hjälpa kliniken att belysa styrkor och svagheter. I genomlysningen analyseras förutsättningar och riktlinjer på både regional och kliniknivå. Enkäter skickas till verksamhetschef och medarbetare där frågor om fortbildning belyses både organisatoriskt och på individnivå. De sex fokusområdena presenteras i en särskilt framtagen AI-illustration.
EXEMPEL PÅ FRÅGOR
Svar ges på en skala från 1 (stämmer inte alls) till 5 (stämmer helt):
Verksamheten har tydliga riktlinjer för specialistläkarnas deltagande i kurser och konferenser.
• I verksamhetens internutbildning behandlas implementering av nya behandlingsmetoder och riktlinjer inom specialiteten.
Översikt över enkätupplägget i GLFB-modellen, där verksamhetens förutsättningar, styrning, resurser och lärandemiljö samt intern och extern utbildning kartläggs.
Kirurgisk utbildning
vårt (Helena Taflin och Valeri Strokans) besök i september 2025 kunde vi dra en hel del lärdomar om hur modellen för Genomlysning av Läkares Fortbildning fungerade i praktiken, som har återkopplats till LIPUS. Mailutskicket till klinikens fast anställda specialistläkare var formulerat att man skulle belysa specialistläkarnas fortbildning. Detta medförde att vissa läkare som har titeln "överläkare" inte trodde att undersökningen gällde dem, och således ej besvarade enkäten. Vi granskare fick för sent reda på detta, vilket bidrog till att svarsfrekvensen procentuellt sett blev lägre än vad som är brukligt vid en SPUR-granskning. Detta misstag ska inte upprepas!
Fortbildnings-SPUR; Vafför då da?
Jag har årliga utvecklingssamtal med min chef där min kompetensutveckling diskuteras, dokumenteras och följs upp. Jag upplever att min arbetsgivare har goda möjligheter att finansiera extern fortbildning.
I vår modell har vi tagit hänsyn till att vi inte vare sig behöver eller anser det försvarbart utifrån ett resursperspektiv att ha enskilda intervjuer med medarbetare på plats, utan detta sker digitalt i förväg vilket innebär att GLFB blir kortare än en sedvanlig SPUR-granskning. Däremot har vi varit helt eniga i gruppen om behovet av det fysiska mötet för att kunna ha en dialog avseende resultat av enkät och återkoppling med beställande verksamhetschef inte går att ersätta med en digital version.
LINKÖPING FÖRST UT
Vi har nu genomfört en första pilotprovflygning i Sverige, på den mycket aktiva kirurgkliniken i Linköping, vars förre verksamhetschef Bärbel Jung var först i Sverige med att räcka upp handen och be om en genomlysning. Vid
Dialogen med förevisning av enkätsvaren för kollegiet var dock mycket värdefullt och kunde rätta ut en del frågetecken för oss inspektörer. Vi konstaterade att hur man ser på fortbildning kan variera både mellan ledning och medarbetare men även kollegor emellan.
EN BRA START
kommande månaden då bland annat detta ska lyftas. Linda betonade att hon ansåg att GLFB var ett värdefullt verktyg att använda för att vässa hennes arbete med att få en högkvalitativ fortbildning framåt och att själva förfarandet hade upplevts som enkelt. Efter vår GLFB-provflygning känner vi oss positiva till att den framarbetade modellen kan ha något att tillföra för att den genomlysta kliniken sedan själv sedan ska kunna fortsätta att arbeta med frågan. Det livslånga lärandet, på ett strukturerat och för verksamheten värdeskapande sätt, är till syvende och sist en helt nödvändig förutsättning för att kunna driva en kirurgisk vård som vi känner oss stolta över.
Helena Taflin Överläkare
Då det är verksamhetschefen som är beställare av en genomlysning så kommer resultatet att delas endast med beställaren och dess ledningsgrupp, men vi kan som bedömare konstatera att det vi såg avseende fortbildning vid kirurgkliniken i Linköping var mycket ambitiöst, med en stor mängd både intern och extern utbildningsverksamhet. Vi har nu tre månader senare genomfört en uppföljande intervju med verksamhetschef Linda Lundgren som tillträdde som verksamhetschef i mycket nära anslutning till genomlysningen. På grund av det planerade chefsbytet, har arbetet med att följa upp de förslag på förbättring av specialistläkarnas fortbildning inte hunnit tas upp, men man planerar för en medarbetardag
Professionens samlade budskap är tydligt
Både Svenska Läkaresällskapet (SLS) och Sveriges Läkarförbund har under lång tid betonat att fortbildning är en
Docent Transplantationscentrum Sahlgrenska Universitetssjukhuset Utbildningssekreterare Svensk Kirurgisk Förening
Som vi alla väl känner till och kontinuerligt upprepar så sker den medicinska och kirurgiska kunskapsutvecklingen i allt snabbare takt. För specialistläkare innebär detta att erhållen specialistkompetens inte kan betraktas som statisk; en kontinuerlig fortbildning är helt avgörande för att vården skall kunna bedriva säkert, evidensbaserat, jämlikt och effektivt. Trots detta saknar Sverige, till skillnad från faktiskt de flesta jämförbara länder i dag ett nationellt reglerat system som säkerställer specialistläkares fortbildning efter avslutad ST. Specialistläkare har ett omfattande medicinskt och organisatoriskt ansvar. De förväntas fatta komplexa kliniska beslut, handleda yngre kollegor, bidra till verksamhetsutveckling och implementera nya riktlinjer i klinisk praxis. Samtidigt blir patienterna allt äldre och mer multisjuka, vilket ytterligare ökar kraven på uppdaterad och fördjupad kompetens.
Helena Taflin, Göteborg och UK, helena.taflin@ vgregion.se
Ska fortbildning vara valfritt?
En aspekt som måste tas i beaktande är dock att det fortfarande finns fortfarande en viss frivillighet i hur mycket
Södra
Valeri Strokan, Göteborg valeri.strokan@vgregion.se
Rekordbetyg för barnkursen i Lund
Barnkursen i ortopedi inom ST-skolan i Lund fick nyligen ett genomsnittsbetyg på 9,47 av 10 i kursutvärderingen – den högsta skattningen i ST-skolans historia. Resultatet väcker frågan: vad är det som gör att en kurs verkligen landar – inte bara kunskapsmässigt, utan också mänskligt?
Bakom kursen står barnortopederna Carl Johan Tiderius och Jakob Örtegren, båda verksamma i Lund. Själva är de glada, men också noga med att tona ner sin egen roll.
– Det här är vi jätteglada för, säger Carl Johan Tiderius. Men en kurs blir aldrig bättre än deltagarna. Det var en väldigt fin grupp med bra dynamik, engagemang och högt i tak.
ENTUSIASM SOM PEDAGOGIK
Barnkursen ligger relativt sent i ST-utbildningen och omfattar både trauma och barndomens deformiteter. Upplägget var en medveten blandning av katedrala föreläsningar, praktiska moment och case-diskussioner i mindre grupper.
– Jag och Jakob stod för ungefär 75 procent av kursen, berättar Carl Johan. Men vi tog hjälp vid de praktiska momenten – gipsteknik och TEN-spikning – och lade mycket tid på fallbaserade diskussioner.
Schemat var tydligt strukturerat: praktisk gipsövning på tisdagen, TEN-spikning på onsdagen och två eftermiddagar med fallbaserade diskussioner i mindre grupper. Samtidigt fanns utrymme för reflektion och frågor som fick ta den tid de behövde.
– Det viktigaste för oss är att förmedla vår egen entusiasm för ämnet. Vi vill skapa en känsla av att det här är det roligaste som finns – och att vi ska ha trevligt tillsammans medan vi lär oss.
DET SOCIALA SPELAR ROLL
Även det sociala sammanhanget visade sig spela större roll än man ibland erkänner i medicinsk utbildning. Kursmiddagen i Lunds centrum blev en naturlig förlängning av dagarna.
– Vi blev utslängda vid midnatt, säger Carl Johan med ett skratt. Det säger något. Ofta äter man middag och går hem – här ville ingen riktigt bryta upp. Flera deltagare beskrev i utvärderingen hur just den informella samvaron bidrog till ett öppnare klimat även under kursdagarna.
”MAN FÖRLORAR NÅGOT UTAN DET FYSISKA MÖTET”
För Jakob Örtegren var kursen också speciell eftersom den var en av de första på länge som genomfördes helt fysiskt.
– Man förlorar en viktig nyans när man inte ses öga mot öga, säger han. Att kunna prata, förklara, läsa av kroppsspråk och ställa följdfrågor ger en helt annan dimension än digitala möten.
Kursen samlade omkring 30 deltagare från hela landet, med mycket olika kliniska förutsättningar.
– Någon jobbar på ett litet sjukhus med begränsade resurser, någon på en stor klinik där barn nästan aldrig tas emot. Behandlingsstrategierna skiljer sig – och det är just det som gör diskussionerna så värdefulla.
BARNORTOPEDI UTAN ”STORA SLÄGGAN”
En röd tråd under veckan var att barnortopedi ofta kräver ett annat tankesätt än vuxenortopedi. Här handlar det inte alltid om att göra mer – utan om att göra rätt, och ibland mindre.
– Barnortopedin är minimalinvasiv, särskilt vid trauma, säger Carl Johan. Barn behöver inte samma stabilitet som vuxna. De läker fortare och remodelleringsförmågan gör att en viss felställning ofta kan accepteras. Vi ger tips om percutan reposition och fixation istället för att slå till med den stora släggan.
Jakob Örtegren beskriver området som ovanligt brett.
– Ena gången har du en sexåring, nästa gång en tolvåring. Du måste alltid förhålla dig till tillväxten. Det finns inte alltid en sanning – ofta diskuterar man sig fram till bästa handläggning.
FALL FRÅN VERKLIGHETEN
Ett medvetet pedagogiskt grepp var att låta deltagarna
Två kursdeltagare (till höger Johannes Jernbergs bror Jakob Jernberg) gipsar varandra under den praktiska gipsövningen.
själva skicka in autentiska fall från sin kliniska vardag. Fallen diskuterades sedan i grupp, utan att kursledarna förberett färdiga svar.
– Vi ville att det skulle kännas på riktigt, säger Jakob. Vi tittade på fallen tillsammans och resonerade oss fram. Det blev väldigt uppskattat att även vi inte hade facit i förväg.
”INGA FRÅGOR ÄR DUMMA”
Ett uttalat mål var att skapa ett tryggt klimat.
– När något känns obekvämt tenderar man att bli försiktig och rädd för att visa att man inte kan, säger Jakob. Här var det okej att ställa alla frågor. Vägen fram till kunskap får se ut hur den vill, så länge man når målet.
DELTAGARPERSPEKTIVET
ST-läkaren Johannes Jernberg från Eksjö var en av kursdeltagarna. För honom var helhetsupplevelsen tydligt positiv.
– Det var en jättebra kurs. Bra balans mellan ”kall” och ”varm” barnortopedi, särskilt för oss som inte jobbar på en barnortopedisk enhet till vardags.
Han lyfter särskilt de praktiska momenten.
– Gipsningen gav mycket. Vi gör olika i olika delar av landet, och det är nyttigt att se andra sätt. Jag kommer definitivt att ta med mig saker hem till kliniken.
Diskussionerna upplevdes som prestigelösa.
– Sällan är det svart eller vitt. Calle och Jakob visade också att de inte alltid tänkte lika – det gjorde diskussionerna ännu mer givande.
NATIONELLT ANSVAR FÖR UTBILDNINGEN
Sedan några år tillbaka ligger ansvaret för ST-kurserna på delföreningarna inom ortopedin. För barnortopedin innebär det att Svensk barnortopedisk förening (SBOF) ansvarar för innehåll, kvalitet och ett rullande schema mellan universitetssjukhusen.
Under 2025 tog SBOF även fram ett gemensamt digitalt föreläsningsmaterial som alla kursdeltagare får tillgång till via utbildningsplattformen Modus.
– Tanken är att ingen kursledning ska behöva uppfinna hjulet varje gång, säger Carl Johan.
INSPIRATION – ÄVEN UTAN SPECIALISERING
Johannes ser inte nödvändigtvis barnortopedi som sin framtida inriktning, men kursen gav ändå ett tydligt avtryck.
– Barn är magiska patienter. Skadorna är ofta förlåtande. Det var skönt att få det bekräftat – och förstärkt.
BLICK FRAMÅT
För Carl Johan och Jakob finns också ett långsiktigt perspektiv. Behovet av barnortopeder är stort, särskilt på mindre och medelstora sjukhus runt om i landet.
– Vi hoppas att deltagarna ska längta efter att bli barnortopeder, säger Carl Johan. Och om inte – att de känner sig tryggare i att ta hand om barn där de jobbar.
Med rekordbetyg, engagerade deltagare och en kursmiddag som aldrig riktigt ville ta slut tycks barnkursen i Lund ha hittat en modell som fungerar – och som kan vara vägledande för kommande ST-kurser.
ACADEMYUTBILDNING I BARNORTOPEDI
För den som vill gå vidare efter ST-kursen finns Academyutbildningen i barnortopedi – en tvåårig fördjupningsutbildning för färdiga specialister. Utbildningen riktar sig till läkare vid små och medelstora kliniker, där behovet av barnortopedisk kompetens är stort. Deltagarna väljs ut i begränsat antal för regelbundna CASE-diskussioner och klinisk auskultation på två olika universitetskliniker.
Den första omgången avslutades våren 2024 och nästa utbildning är igång sedan hösten 2025. Utbildningen är en naturlig fortsättning för den som vill arbeta mer med barnortopedi.
Läs mer här:
Ortopediskt Magasin
Linda Linnskog Rudh Redaktionschef
Carl Johan med gipssåg på väg till den praktiska gipsövningen.
Kursarrangörerna Jakob Örtegren och Carl Johan Tiderius.
Johannes Jernberg, kursdeltagare på barnkursen i Lund.
Unik kursverksamhet i Linköping firade 20 år
En hårdhänt omorganisation av flera opererande specialiteter i Östergötland 2003 fick negativa konsekvenser, bland annat för omhändertagandet av vissa akuta ortopediska skador. Under en period forslades allt trauma till Universitetssjukhuset i Linköping, som därmed fick ett mer än fördubblat primärt upptagningsområde.
Samtidigt ökade antalet bakjourer från nio till 33, då i stort sett alla specialistkompetenta ortopeder bedömdes vara bakjourskompetenta. Duktiga personer som till viss del haft andra profiler fick nu ansvar för skador och tillstånd som man tidigare kunnat sända vidare. Detta fick bland annat följden att antalet oönskade reoperationer av patienter med traumadiagnoser mer än fördubblades det första halvåret efter omorganisationen. Det område där detta var allra mest tydligt var övre extremitetsskador.
Av den anledningen startades 2005 en kursverksamhet som primärt syftade till intern utbildning av lokala ortopeder och fokuserade på övre extremitetens trauma. Undertecknad, som då var ansvarig för övre extremitetssektionen, skapade en kurs i samarbete med Linköpingsbaserade företaget Swemac Orthopedics. De hade möjlighet att leverera instrument och implantat för praktiska övningar men också kontakter som möjliggjorde införskaffande av donerade humanpreparat, vilket vid den tidpunkten var tämligen unikt.
Swemac bildade kort därefter dotterbolaget Swemac Education vars verksamhet är helt dedikerad till kursverksamhet och utbildning utan vinstintresse. Kursen visade sig ha ett bredare nationellt intresse och attraherade flera deltagare från hela Sverige. Så småningom även internationella deltagare från såväl nordiska länder som UK.
I ett referat av Ulf Sennerby, publicerat i Ortopediskt Magasin 2005, berättas om erfarenheterna och utbytet av det första kurstillfället. Kursen blev mycket uppskattad och har därför upprepats minst ett par gånger årligen, bortsett från ett uppehåll under den mest intensiva perioden av covidpandemin.
Till hjälp som föreläsare och instruktörer bjöd jag in Carl Ekholm från Mölndal och Mikael Etzner från Varberg, båda
övre extremitetskirurger. De har allt sedan starten bidragit vid majoriteten av kurstillfällena. Därutöver har många gästföreläsare varit inbjudna och många av världens mest prominenta armbågs-, axel- och handkirurger har någon gång besökt kurserna.
Bland de mest namnkunniga kan nämnas Graham King, Shawn O´Driscoll, Roger van Riet, Andrew Duckworth, Emil Schemitsch, Bob Beckenbaugh och Simon Lambert. Vi har även haft hjälp av många svenska instruktörer, bland annat Olof Wolf, Anders Enocson, Sune Larsson, Robert Ihrman, Johan Scheer och Hanna Björnsson Hallgren. Det finns förstås flera andra icke nämnda men icke glömda som givit värdefulla bidrag under de 20 åren.
Kurserna lever vidare och nästa kurstillfälle hålls i mars 2026 följt av minst ett under hösten. Utöver övre extremitetskurserna har flera hand- och handledskurser hållits, på senare tid med Simon Farnebo som kursledare, liksom enstaka kurser med fokus på fot- och ryggkirurgi.
Under de senaste 20 åren har kursen, med en kombination av föreläsningar om modern traumabehandling och praktiska övningar i kirurgisk anatomi och operativa tillvägagångssätt, gett hundratals ortopeder och handkirurger en fördjupad utbildning i ortopedisk kirurgi.
Tack till alla som deltagit och alla instruktörer som bidragit till en värdefull kursverksamhet.
Adolfsson Överläkare och professor Linköping och Örebro
Lars
Glada kursdeltagare och föreläsare under Advanced elbow course 2025.
Hanna Björnsson Hallgren, Shawn O’Driscoll, LA, Lars Adolfsson och Johan Wänström vid samma kurstillfälle.
AAOS
i New Orleans:
Från VR-kirurgi till Schwarzenegger
AAOS Annual Meeting är världens största ortopedmöte. Återigen ställer vi oss frågan – var är alla svenskar?
Precis som i OS blev vi rejält slagna av norrmännen …
Det har förmodligen aldrig varit lättare än nu att hitta argument mot att resa till USA. Klimatskäl, snåla ekonomiska tider, alltjämt dyr dollar samt den politiska situationen som många amerikaner av olika skäl helst undviker att diskutera med besökande européer, är några förslag.
Årsmötet för SOF:s amerikanska motsvarighet tar dock inte paus oavsett vad vi svenskar har för uppfattning om utvecklingen i landet.
Årets upplaga av AAOS Annual Meeting arrangerades i New Orleans i amerikanska södern i början av mars. ”The Big Easy” är en av de orter som regelbundet brukar arrangera mötet och staden har gott rykte som kongressarrangör. Här är gästfriheten stor, matportionerna ännu större och prisbilden för såväl besökare som arrangörer är betydligt bättre än i exempelvis Kalifornien.
När mötet ägde rum hade USA just inlett kriget mot Iran, vilket gjorde att den del besökare från Mellanöstern och Asien hade svårt att komma fram. Utöver det var det ”business as usual” på kongressen – åtminstone nästan.
I kongressvimlet syntes betydligt färre europeiska besökare än förra året och utöver SOF:s utsända noterade vi bara enstaka svenskar. Förra året var Sverige hyggligt välrepresenterat bland posters och abstracts men i år var det svagare.
Industrins medverkan på mötet är stor och här kan man se produkter innan de kommer till Europa. Kombinationer av robotteknik, AI och ”wearables” som rapporterar in patientdata visades av flera tillverkare och vi kommer garanterat att se mer av det i framtiden. SOF:s utsända noterade även att ett företag som enbart säljer instrumentarium för att ta bort implantat hade en ovanligt stor monter – ett tecken i tiden?
En svensk-japansk studie baserad på ryggregistret Swespine analyserade trombosprofylax vid ryggkirurgi. Samarbetet mellan universiteten i Uppsala och Hokkaido visar att trombosprofylax snarare ökar risken för tromboembolism och postoperativa hematom. Författarnas slutsats är att trombosprofylax bör sättas in beroende på patientens riskfaktorer snarare än rutinmässigt.
En 14-årsuppföljning av en randomiserad studie som jämför graft med ”single-bundle” och ”double-bundle” vid främre korsbandskirurgi hade en svensk medförfattare i form av Mattias Ahldén, Göteborg. Studien visar att ”doublebundle” inte har någon fördel vad gäller kliniskt utfall och utveckling av artros.
Med vinter-OS i färskt minne kan vi konstatera att Norge var bättre än Sverige även vid AAOS, åtminstone vad gäller uppmärksammad forskning, Grün och medarbetare från Oslo vann ”Top paper award” med tioårsuppföljningen av en studie som jämför primär artrodes och tillfällig plattfixation vid Lisfranc-skador. I korthet var det ingen större skillnad i utfall mellan metoderna, men då tillfällig plattfixation ju kräver ytterligare en operation så föreslår författarna primär artrodes. Utöver de förväntade uppdateringarna kring forskning och behandling ger mötet en möjlighet att få inblick i utmaningar för andra länders ortopedföreningar. SOF:s vice ordförande representerade Sverige i frukostmötet för internationella föreningar.
Där diskuterades bland annat utbrändhet bland ortopeder vilket är ett ämne som finns högt upp på AAOS agenda. Ett fritt föredrag som presenterades under mötet förstärkte allvaret i frågan där det konstaterades att ortopeder har den högsta prevalensen för självmord bland de opererande specialiteterna i USA.
Utbrändhet bland ortopeder är förekommande i alla världsdelar och på vissa håll görs begränsningar i arbetstid. I Japan finns nu en begränsning på 80 timmar övertid per månad. Den japanska delegationen ansåg dock att det ökade risken för utbrändhet på grund av den frustration som upplevdes när patienterna får vänta längre på sitt ingrepp till följd av kortare arbetsdagar. Alla var dock överens om att det är viktigt att på ett individuellt plan hitta en bra balans mellan jobb och privatliv.
Regler kring arbetstid var aktuella även vid andra programpunkter. Ett seminarium kring användning av VR vid utbildning av ST-läkare tog avstamp i att man i USA numera bara får arbeta 80 timmar per vecka som ST-läkare, vilket anses försämra möjligheterna till en bra kirurgisk utbildning. Dessutom har en stor del enklare ortopedi förflyttas till privata dagkirurgiska centra utan ST-läkare, en problembeskrivning som är lättare att känna igen sig i som svensk.
Tekniken för VR i ortopedisk utbildning har gjort stora framsteg och det finns forskning som tyder på att det i vissa fall är minst lika bra som träning i kadaverlab. Däremot var samtliga i panelen (som alla på olika sätt var involverade i företag som arbetar med VR-utbildning för ortopeder) överens om att den taktila känslan vid kirurgi är svår att lära ut åtminstone med dagens VR-modeller.
AAOS-mötet kämpar likt andra breda ortopedmöten med att hitta en balans mellan bredd och djup. Arrangörerna är bra
Operationsfilmer i högupplöst format på bioduk med kommenterar av operatören är ett utbildningskoncept som fått fäste på AAOS Annual Meeting. Vem blir först på Ortopediveckan?
på att mäta och utvärdera olika koncept och inför varje möte brukar det ske en del förändringar i formatet.
Den stora nyheten i år var att de stora föreläsningarna och seminarierna som förkortas ICL (Instructional course lecture) nu ingår i priset för alla deltagare. Tidigare var man tvungen att köpa biljett i förväg för några (svenska) hundralappar till de mest intressanta föreläsningarna.
Den slopade extraavgiften är ett mycket välkommet beslut då hela smörgåsbordet av olika kurser blir helt tillgängligt för besökarna. Det blir mycket lättare att prova på och upptäcka något nytt och inte bara sikta på säkra kort. Arrangörerna hade fått mycket positiv återkoppling på det och förhoppningsvis har det kommit för att stanna.
I ett annat och mycket tilltalande koncept som samarrangerades med OTA (Orthopaedic Trauma Association) delades kursdeltagande upp i mindre grupper som satt vid olika bord. Varje grupp leddes av en expert som styrde och sammanfattade diskussionerna och varje fall diskuterades slutligen i helgrupp. I detta fall var ämnet ”När den enkla frakturen går dåligt – vad gör vi nu?”. Det blev mycket bra diskussioner och det skulle vara roligt att se mer av formatet även på andra möten.
Ett annat koncept som lanserades för några år sedan av AAOS och som nu hittat sin form kallas Orthodome. Deltagarna följer en filmad operation på en bioduk och den tekniska kvaliteten är så hög att man kan urskilja varje liten rispa på en hake i såret. Presentatören kommenterar operationen och det finns självklart möjlighet att ställa frågor.
Alla subspecialiteter var representerade i Orthodome men det var tydligt hur stor skillnad en bra kamera (och kunnig användare) gör för slutresultatet. Att bara filma operationssåret uppifrån ger inte så mycket men om man klipper in röntgenbilder från salen och zoomar in på relevanta detaljer blir resultatet ett helt annat. Flera stora kliniker i USA har anställda filmfotografer och det märks kvalitetsmässigt. ”Det här är framtiden för ortopedisk utbildning”, konstaterade en av moderatorerna och det är svårt att säga emot det.
Filmer med frakturkirurgi kan dock inte mäta sig med stjärnglansen från kongressens överlägset med kända gäst. Varje år brukar ordföranden bjuda in en extern talare och i år fick ingen mindre än Arnold Schwarzenegger den äran. Han är händelsevis även kontrakterad som ”Chief Movement Officer” för kongressens huvudsponsor Zimmer Biomet men hans samtal på scen med AAOS ordförande handlade lyckligtvis inte om proteskomponenter.
En återkommande utställare på amerikanska ortopedmöten säljer konst med ortopedisk anknytning. Kanske är denna statyett något för mottagningen?
Schwarzeneggers medverkan var lika uppumpad som hans biceps en gång var och för första gången på en medicinsk kongress fick SOF:s utsända se deltagare springa in i föreläsningssalen för att få bra platser långt fram.
Utöver sin karriär som kroppsbyggare och skådespelare har Schwarzenegger även varit republikansk guvernör i Kalifornien (”I am a sane Republican”) och är i dag flitigt anlitad som talare. Han beskriver sig själv som en produkt av framgångsrik kirurgi, där ortopedkolleger botat både höft- och axelbesvär.
Den numera 78-årige österrikaren talade om vikten att sätta upp mål, även om de kan te sig som orealistiska för andra. Förmågan att klara av motgångar är det som utmärker riktiga vinnare.
Schwarzenegger menade också att vi ortopeder inte bara har som uppgift att behandla våra patienter, utan även att peppa och motivera (”pump them up”). Han är trots sin partitillhörighet känd Trump-kritiker och rev ner applåder när han slog fast att det är vi läkare som är samhällets tjänare, inte politikerna.
Den fortfarande aktive skådespelaren fick också berätta historien bakom sin mest kända filmreplik. Den sammanfattar också känslan efter ett besök på AAOS Annual Meeting, som trots motvind fortfarande är ett högst relevant möte även för svenskar. I’ll be back.
Kvällsvy över Jönköping från Stadsparken.
Christian Carrwik Utbildningsansvarig SOF
Klas Edin Facklig sekreterare, vice ordförande SOF
New Orleans var värd för årets upplaga av AAOS Annual Meeting i början av mars. Staden är ett populärt turistmål med en spännande mix av europeisk och amerikansk kultur och är ovanligt promenadbar för att vara i USA.
Mannen på bilden blev beskjuten i El Fasher. Hans bror gjorde en tourniquet av kartong och drog honom på en åsnekärra till Tawila. När de kom till sjukhuset blev läkarna tvungna att amputera delar av mannens ben. Nu hoppas han på att hitta en trygg plats där han kan läka och där hans barn kan fortsätta sin utbildning.
Arbete för Läkare utan gränser i Sudan
I höstas arbetade jag under sex veckor som kirurg i västra Sudan, i området som kallas Darfur. Tillståndet i landet beskrivs ofta som världens största humanitära katastrof. Detta efter att ett inbördeskrig bröt ut 2023. Den enklaste förklaringen till varför det bröt ut är att ledarna för de två väpnade grupperna, som tillsammans styrde landet, inte kunde enas hur de skulle slås ihop. Det är dock mer komplicerat och etnicitet är en faktor och kopplingarna till det massiva våldet, enligt vissa folkmord, i Darfur 2003–2005 är starka. Därtill finns utländska intressen som stöttar de olika parterna och ger dem möjlighet att föra ett så pass stort krig.
Kriget har drabbat stora delar av landet, som har en befolkning på runt 50 miljoner invånare där omkring 11 miljoner är internflyktingar och 20 miljoner har brist på mat. Våldet mot civilbefolkningen är utbrett.
Läkare utan gränser har varit i Sudan sedan 1990-talet med olika former av projekt. Jag själv var i Darfur 2004, där vi drev ett mindre sjukhus med en primärvårdsdel, främst inriktat på malaria, pneumonier och diarrésjukdomar.
Det aktuella projektet ligger i Tawila som är en stad i centrala Darfur. Vägen dit är lång, då man måste ta sig in från Tchad. Då det inte går att flyga i Sudan, p.g.a kriget, så tar man en bilresa på två–tre dagar. Tawila ligger strax norr om ett vackert och höglänt bergsområde kallat Jebel Mara. Det är ett vulkaniskt område där högsta toppen ligger över 3 000 meter. När jag passerade området på vägen dit var regnperioden precis slut och det var enormt vackert. Området kontrolleras av en oberoende väpnad grupp och Tawila har blivit som en humanitär hub, med FN-kontor och ett flertal olika hjälporganisationer. Staden hade innan kriget ca 200 000 invånare. På grund av den relativa tryggheten i området uppskattas ca 600 000 människor ha flytt dit. Där lever flyktingarna väldigt utsatta och det uppskattas att mindre än 30 % av vattnet är rent nog för att vara tjänligt och undernäring är utbrett. När människor hamnar så nära inpå varandra under sådana förhållanden bryter lätt epidemier ut och när jag kom dit var en koleraepidemi just på väg att ebba ut, men istället började mässling grassera. Det som komplicerar är också att människor kommer i omgångar och massvaccinationer då inte täcker alla.
Läkare utan gränser är organisationen som står för själva sjukhusvården, med det sjukhus som vi driver inne i staden.
Andra organisationer bistår flyktingarna med mat, vatten, renhållning och presenningar och annan utrustning som behövs. Det är tyvärr långt från tillräckligt och FN räknar med ett massivt underskott av den finansiering som behövs för att ge den hjälp som behövs.
Sjukhuset har ca 200 sängplatser där strax över hälften var barn, ofta undernärda. Som så många gånger annars flyttar vi in i en redan existerande struktur och bygger ut, eller sätter upp tält för att öka kapaciteten. Kirurgiskt bestod verksamheten till del av det vanliga vi även ser i Sverige, akut bukkirurgi, sårskador, infekterade sår och abscesser och några brännskador. Obstetrik har som alltid en ganska stor del också. Där fanns en rätt ny, men väldigt duktig, sudanesisk gynekolog.
Den kirurgiska delen av projektet tog en allt större del av resurserna under tiden som jag var där. Den närmaste större staden, El Fasher hade varit belägrad sedan i maj och i slutet av oktober föll den i händerna på den väpnade gruppen RSF, efter att ha varit den sista armé-kontrollerade större staden i Darfur. I samband med detta fick vi omkring 10 000 nya flyktingar till staden. Det lidande de hade utstått det sista halvåret är svårt att förstå och alla var undernärda då de kom och de vi såg hade dessutom skador som krävde vård. Det är svårt att föreställa sig hur de i det skicket och med de skadorna lyckades ta sig de sex milen mellan städerna. De flesta hade skott eller splitterskador som kunde vara flera veckor gamla. Vi såg många infekterade öppna frakturer eller stora mjukdelsskador. Man kan säga att en stor del bestod då av det som i Sverige skulle fallit inom ortopedi. Jag var då väldigt glad att jag haft möjligheten att praktisera på akutsektionen på ortopeden i Uppsala innan jag åkte ner.
Samtliga foton i artikeln tillhör Läkare utan gränser.
Läkare utan gränser har upprättat en vårdpost i Tawila Umda för att stabilisera nyanlända människor och hänvisa de mest allvarliga fallen, såsom sårade eller personer som behöver operation, med ambulans till Tawila-sjukhuset.
Provisoriskt skydd av träpålar och lakan där Hawa Abdallah bor med sin make och sina fem barn. Familjen flydde bombningar i El Fasher och kom till Tawila den 15 oktober. De beskriver svåra levnadsförhållanden utan mat och tillräckligt med vatten. Dabaniare-lägret, Tawila, Norra Darfur.
Tyvärr saknades röntgenapparatur. Det är förståeligt med tanke på att resan från gränsen till Tchad till Tawila tar 2–3 dagar och går över antingen asfaltsvägar med hål som en schweizerost eller på stigar som man har svårt att förstå hur förarna lyckas köra på. Men de fyrhjulsdrivna jeeparna har en enorm framkomlighet.
Behandlingen av frakturer blir antingen med gips, sträck eller i gynnsamma fall kunde vi sätta extern fixation. Tyvärr var vissa patienter tvungna att amputeras. Det var svårt för patienterna att acceptera det, vilket ju är fullt förståeligt. Dessutom är möjligheterna till protes och rehabilitering i princip obefintlig. Vi hade flera fall med skottskador som gått genom och förstört leder, såsom knä och armbåge. De flesta var gamla och svårt infekterade. Det ledde till upprepade debrideringar och revisioner och dessa tyckte jag verkligen att vi inte hade resurser nog att ta hand om på ett bra sätt. En annan utmaning var mjukdelsskador med omfattande substansförlust där man egentligen behöver ganska avancerade flap-tekniker för att kunna täcka på ett bra sätt. Att arbeta utan röntgen är ett stort handikapp. Det går dock att göra mycket ändå. De öppna frakturerna kan man ofta få en bra överblick av ändå. Enligt våra protokoll ska vi inte operera på slutna frakturer, på grund av risken att införa infektioner, så där får man lägga gips efter, för ögat och känseln, godkänd reponering. Det lär vara en röntgenapparat på väg nu dessbättre.
Vi var inte helt beredda på det stora antalet av dessa krigsskador och när projektet sattes upp ett halvår innan kunde man inte förutse vilken stor del av verksamheten som traumakirurgin skulle ta. Det gjorde att vi hade brist på exfix och ofta fick steriliseringen köra för högtryck för att rengöra nödvändiga instrument till kommande patient.
Bilden visar intensivvårdsavdelningen på barnavdelningen på Tawila MSF-sjukhus.
Något som jag såg som en viktig uppgift, var att försöka få till en bra vård över lag. Hela vårdkedjan kring en patient måste, som bekant, fungera för att det ska bli bra. Hygien på avdelningarna kunde vara utmanande och barriärvård svår att upprätthålla. Dels finns inte samma medvetenhet kring det, dels är belastningen och trängseln på avdelningarna en annan. Det jag däremot tyckte var bra, var att det fanns gott om utrustning, som förband och handskar. En annan utmaning var näringsstatusen. Många patienter var utmärglade när de kom. Sjukhuset serverade frukost, lunch och middag, och vi kunde ge extra näring i form av jordnötspasta, men det krävs ju en del för att kunna läka stora skador och stora infektioner.
Vi saknade annat lab än HB, glukos, u-sticka och snabbtest för olika infektionssjukdomar. Odlingar kunde inte tas. Det finns en massiv överförskrivning av antibiotika i allmänhet och jag tror att resistensen mot antibiotika är utbredd. Detta är något vi sett i andra kirurgiska projekt runt om i världen. Till min stora glädje kom det sista veckan jag var där en ortopedkirurg, som flytt från El Fasher. Där var han en av den skara sjukvårdspersonal som jag tycker visat ett enormt hjältemod. Trots enorm arbetsbörda och direkt riktade attacker så höll de ut hela vägen till dess att staden blev intagen. Denne kollega hade gjort 6000 operationer de sista 2,5 åren. Han kom att bidra mycket operativt då han började hos oss.
Jag har gjort något över tio uppdrag för Läkare utan gränser, de flesta som kirurg. Det är väldigt givande då vi ofta fyller en funktion som är desperat behövd och när man kan bidra med något så viktigt. Det är dock viktigt att kunna förhålla sig till den resursbrist och kompetensbrist hos en själv som gör att man inte kan hjälpa alla. Man får göra det bästa man kan i det läget man är, och många gånger saknas möjlighet att remittera vidare. Samtal med referenter i Paris kan ge råd om handläggningen, eller för den delen med goda kollegor hemma, som Olle Wolf i Uppsala eller Björn Alkner i Eksjö. Den kända ATLS-principen ”Do no further harm” är än mer viktig i kontexter där det inte finns så mycket hjälp att få, såsom radiologi och ultraljudsledda dräneringar eller diverse interventionella metoder och subspecialister.
Man kan lätt bli uppgiven av krig och umbäranden som vi ser öka runt om i världen. Man kan också bli frusterad och tänka att man vill kunna göra något. Det handlar inte om att ”rädda världen” men att stå på den sidan som försöker att göra saker och att göra något positivt för den enskilda människan man har framför sig. På så sätt är det samma sak som att jobba hemma.
Tack till akutsektionen i Uppsala för all hjälp och allt stöd!
Peter Moberger Kirurg och f.d. ordförande för Läkare utan gränser i Sverige
Ortopediveckan i Stockholm 2026
8–10 september 2026
Förra årets vecka i Jönköping satte fokus på ”kloka kliniska val” – ett tema som följer med till Ortopediveckan 2026. Kloka val kräver forskning, utbildning och samverkan. Hur ser evidensen ut för våra kliniska beslut inom ortopedin? Vad är nytt och vad är sant? Hur implementeras ny kunskap i vardagen? I en tid med starkt fokus på produktion behöver vi säkerställa ett gott utbildningsklimat och utrymme för fortbildning. Hur kan privata vårdgivare bidra till ökad kvalitet i forskning och utbildning, och hur fungerar samverkan med offentliga aktörer? Dessa frågor präglar Ortopediveckan i Stockholm 2026.
Ortopediveckan erbjuder fyra parallella sessioner med högklassiga föreläsningar av nationellt och internationellt erkända experter. Utbudet av seminarier blir brett, och vi återinför även praktiska instruktionskurser samt företagens medverkan med lunch- och frukostföreläsningar. Ortopediveckan arrangeras gemensamt av akutsjukhus och privata vårdgivare i Stockholm och genomförs den 8–10 september i Aula Medica och på Karolinska Universitetssjukhuset.
MÅNDAG
MÅNDAG
OSTRIX -STUDIEREKTORERNAS MÖTE I SAMBAND MED ORTOPEDIVECKAN
På måndagen den 7 september träffas studierektorerna inom ortopedi i Sverige för årets fysiska möte. I år kommer det att vara i lokal på Södersjukhuset i Stockholm där även årets Ortopedexamen hålls. Det brukar komma omkring 20 personer, men i år hoppas vi på att många fler ska kunna få ledigt för det kanske viktigaste mötet inom uppdraget. Här kan man inspireras, byta idéer, få tips inför en SPUR och lära sig nya saker kring pedagogik och utbildning. Några har suttit länge på sin post andra är helt nya, alla är välkomna! Mer information om programmet och vår gemensamma middag kommer efter vårt digitala möte den 19.e mars, var med där eller håll utkik på hemsidan.
ORTOPEDEXAMENS MUNTLIGA DEL 2026
Måndag den 7 september, 2026 sker Ortopedexamens muntliga del då kliniska färdigheter testas som komplement till den skriftliga examinationen. Sista anmälningsdag är 31 maj 2026. Examinationen sker på Södersjukhuset i Stockholm. Ortopedexamen testar de allmänna kunskaper som fordras för att med kvalitet och på ett säkert sätt kunna bedöma och handlägga patienter på en allmän ortopedisk klinik.
Ortopedexamens skriftliga del testar i huvudsak teoretiska kunskaper. Den muntliga delen testar kliniska färdigheter och patientbemötande. Deltagande i Ortopedexamens muntliga del, kräver godkänt resultat på den skriftliga delen och av Socialstyrelsen godkänd specialistbehörighet i Ortopedi. Deltagande i den muntliga delen är förenat med en avgift på 3 000 kr.
Varje examinand kommer att få handlägga ett antal patienter samt utföra ett antal praktiska moment. Varje station bemannas av två examinatorer och examinanderna bedöms enligt ett standardiserat protokoll. Om det är många examinander kan de delas in i flera grupper.
Vid patientfallen kommer följande förmågor att värderas. Samtliga förmågor ska vara tillfredsställande för att examinanden ska kunna godkännas.
• Förmåga att ta relevant anamnes
• Förmåga att göra relevant och strukturerat status
Förmåga att formulera förslag till utredning och behandling
Problemlösningsförmåga
Beteende och relation till patient och anhöriga*
Vid de praktiska momenten kommer av examinatörsgruppen på förhand uppsatta kriterier att värderas*. Vilka kriterier beror på vilket praktiskt moment som examineras.
*McKinley et al. Formative assessment of the consultation performance of Medical students in the setting of general practice using amodi®ed version of the Leicester Assessment Package. MEDICAL EDUCATION 2000;34:573-579
Pubrunda i huvudstaden (tisdag kväll). Foto: IStock.
DET SOCIALA PROGRAMMET
Det sociala programmet under Ortopediveckan kompletterar det vetenskapliga och erbjuder fysisk aktivitet så väl som möjligheter att umgås med gamla och nya kollegor från hela landet.
För löpande uppdateringar och information under veckan –följ oss på Instagram: ortopediveckan2026
Ett gott råd är att förbereda sig med att träffa, undersöka och bedöma patienter tillsammans med erfaren kollega, sk "sit-ins" samt att repetera hur strukturerat status utförs. Efter avslutad examination sker kollegium med beslut om godkännande/underkännande. Beslutet kan inte överklagas. För att fira anordnas på kvällen en bättre middag för både examinander och examinatorer.
INSTRUKTÖRSKURSER
Fortbildningsmöjlighet för specialister genom instruktionskurser på Ortopediveckan:
Formatet instruktionskurs är tillbaka vid årets Ortopedivecka! Kurserna vänder sig till specialister på olika nivåer med målet att stärka fortbildning inom ortopedins olika subspecialiteter. Hela åtta olika kurser finns att välja på. Kurserna ges av erfarna kursledare på de olika Stockholmssjukhusen måndag 7 september kl. 12–17, dvs dagen innan Ortopediveckans övriga program startar. Teori varvas med falldiskussioner, live-operationer eller praktiska övningar. Antalet platser varierar mellan kurserna, från 6–26 platser. Principen först till kvarn gäller men medlemmar i SOF har förtur.
Följande åtta kurser erbjuds:
Märgspikning eller plattfixation vid distal femurfraktur (NKS )
• Primär knäplastik i teori och praktik (Ledplastikcentrum)
• Korrektionsosteotomi vid felläkt handledsfraktur (NKS)
Knäprotesrevision (NKS Huddinge)
Hands-on höftprotesrevision: ocementerad ledpanna och distalförankrad stam (Danderyds sjukhus)
Aspekter på diabetesfoten: akut plantar infektion, skelettinfektioner och Charcotfot (Södertälje sjukhus)
Axelproteskirurgi: a) Omvänd proteskirurgi vid fraktur
b) Instabilitetskirurgi (St Görans sjukhus)
• Introduktion till ryggkirurgi: Diskbråck, spinalstenos och skruvsättning (RKC)
Håll utkik på Ortopediveckans hemsida där mer utförliga kursbeskrivningar kommer att finnas! Kursanmälan öppnar samtidigt som anmälan till Ortopediveckan.
TISDAG
EPIPHYSEN
Elsa Pihl skrev Årets bästa avhandling 2024. Foto: SOF.
Epiphysen inviterar till ett fullspäckat föreläsningsprogram med avslutande social middag. Temat är ”ABC” inom ortopedi där vi blandar klinik med forskning. På temat forskning har vi bjudit in Dr Elsa Pihl, ortopedläkare på Danderyds sjukhus, som tilldelats priset för Årets bästa avhandling 2024 av Svensk Ortopedisk Förening. Hon visar hur en enkel fråga kan bli startpunkten för banbrytande, prisbelönt forskning. En inspirerande föreläsning om modet att följa sin nyfikenhet och kraften i att förvandla problem till framgång. Missa inte att ni som är ST-läkare får en SOF-sponsrad middag på tisdagskvällen om ni anmäler er och deltar på Epiphysens årsmöte! Först till kvarn gäller!
Ortopedmilen går på onsdagsmorgonen i Hagaparken med målgång i Aula Medica. Foto: Wikimedia Commons.
OSTERIX- OCH VC-MÖTE
Osterix- och verksamhetschefsmöte kommer delvis hållas gemensamt i Karolinska Sjukhusets lokaler på tisdag förmiddag.
ROBOTARNA – TAR DE ÖVER NU?
Tisdagen på Ortopediveckan bjuder på ett program som spänner från framtidens högteknologiska operationssal till handfasta råd i akuta och ibland extrema kliniska situationer.
En av dagens mest välbesökta och diskussionsdrivande sessioner väntas bli ”Robotarna – tar de över nu?”. Här belyses robotassisterad ortopedisk kirurgi ur flera perspektiv: kliniska resultat, lärkurvor, kostnader och inte minst hur tekniken påverkar kirurgens roll. Sessionen adresserar både möjligheter och begränsningar och är högst relevant för alla som vill förstå vart utvecklingen faktiskt är på väg – bortom marknadsföring och visioner.
SKOTTSKADOR – TIPS OCH TRIX FÖR ORTOPEDEN
Ett helt annat, men minst lika viktigt, fokus ges i sessionen ”Skottskador – tips och trix för ortopeden”. Med utgångspunkt i praktiska fall ges konkreta råd kring initial handläggning, prioriteringar och fallgropar vid skottskador –kunskap som lyckligtvis används sällan, men som är ovärderlig när den behövs.
FRAMTID, BEREDSKAP OCH KLINISK RELEVANS
Utöver dessa höjdpunkter rymmer tisdagen flera programpunkter om komplikationshantering, utbildningsfrågor, subspecialiserad ortopedi och aktuella kliniska riktlinjer. Sammantaget en dag som kombinerar framtid, beredskap och klinisk relevans – och som sätter ribban högt för resten av veckan.
GET TOGETHER
Tisdagens program avslutas med en traditionellenlig gemensam Get Together i Aula Medica där dryck och tilltugg serveras. Här finns gott om tid för mingel, samtal och besök
hos utställarna– och för den som vill fortsätta kvällen med mer mat och dryck i storstaden kommer det finnas bra insider-tips att ta del av.
ONSDAG
ORTOPEDMILEN
Onsdagen inleds i idrottens tecken. Morgonen erbjuder både Ortopedmilen för den löpsugne, med målgång i Aula Medica strax innan föreläsningarna startar, och medicinsk morgonyoga för den som önskar en mer harmonisk start på morgonen.
IDROTTSORTOPEDI
Efter målgång följer två parallella sessioner i idrottsortopedins tecken; Damfotbollslandslagets läkartrio kommer att inviga oss i lagläkarens värld, samtidigt som Anders Stålman, Capio Artro Clinic, föreläser om Modern korsbandskirurgi. Samtidigt hålls ett symposium om fragilitetsfrakturer. Där presenterar Johanna Rundgren, Södersjukhuset, Fragility Fracture Network – ett tvärprofessionellt arbete med sammanhållen vårdkedja för fragilitetsfrakturer.
Föreläsningar om livet som landslagsläkare för damlandslaget (onsdag). Foto: Svenska Fotbollförbundet.
Berns är festlokal för onsdagens bankett. Foto: Berns, Niklas Nyman.
GÄSTFÖRELÄSARE
Dagens internationella gästföreläsare är professor McNally från Oxford University i det spännande ämnet Frakturrelaterade infektioner, evidensbaserad diagnostik och behandling. Samtidigt håller Svensk artroskopisk förening ett symposium om Nationell konsensus för handläggning av misstänkt korsbandsskada och Svenska höft- och knäföreningen leder en debatt mellan Per Wretenberg och Kjell Nilsson om kinematic vs mechanical alignment vid knäproteskirurgi.
SOF:S ÅRSMÖTE OCH ANDRA MÖTEN
Före lunch har SOF årsmöte, liksom arbetsterapeuter och fysioterapeuter.
DEN 3D-PRINTADE KROPPEN
Eftermiddagens program rymmer allt från spännande ämnen som "Den 3D-printade kroppen", "Det fantastiska benet" och "Metastaskirurgi" till symposier om femurfrakturer hos barn och fast-track inom standardortopedin. Paramedicinprogrammet rymmer bland annat implementering av Magnetmodellen inom hälso- och sjukvården.
Under hela dagen hålls fria föredrag inklusive en session med årets sju bästa föredrag.
FORSKNING EFTER DISPUTATIONEN
Avslutningsvis behandlas frågan om hur vi får forskare att fortsätta forska efter disputationen. Representanter från regioner, verksamhetschefer, forskare, universitet och doktorander får ge sina perspektiv i detta angelägna ämne.
BANKETTEN
Veckans sociala höjdpunkt väntar oss på onsdagskvällen då en traditionsenlig bankett hålls i Berns anrika lokaler. Under kvällen bjuds deltagarna på middag, underhållning och prisutdelningar innan firandet fortsätter på dansgolvet långt in på småtimmarna.
TORSDAG
Från multicenterstudier, radiusfrakturer och ortopediska utmaningar in en åldrande befolkning till utbildningsfrågor och störd nattsömn på LÖF och IVO.
EXTREME GERIATRICS
Avslutningsdagen fortsätter det paramedicinska programmet och bjuder på flera spännande ämnen, däribland sarkom, dysmeli och hypotermi. Parallellt presenteras resultat från nordiska multicenterstudier, registerbaserade prövningar samt de senaste uppdateringarna från våra svenska kvalitetsregister. Samtidigt erbjuds fördjupning inom områden som ”extreme geriatrics”, uppdaterade behandlingsprinciper för handledsfrakturer samt ett symposium med fokus på operationssalsmiljön.
SPECIALISTUTBILDNINGEN
Specialistutbildningen står i centrum genom två separata symposier: det ena behandlar hur utflytt av kunskap och spetskompetens till fristående enheter påverkar utbildningen vid traditionella utbildningskliniker, det andra fokuserar på hur framtidens ryggkirurger bör utbildas.
ÖVERLÄMNING
Mötet avslutas med tre starka programpunkter: osseointegrerade proteser, ”achilles rupture management 2026”, samt ett symposium om de frågor som håller chefsläkarna vid LÖF och IVO vakna om nätterna. Avslutningsvis kommer stafettpinnen att lämnas över till Kalmar som kommer att stå värd för 2027 års Ortopedivecka.
Robotkirurgi. Foto: Sjukhusläkaren.
Martin McNally, föreläsare onsdag. Foto: SOF.
Robotassisterad kirurgi vid Danderyds sjukhus. Foto: Olof Sköldenberg.
Framtiden börjar med våra unga kollegor
Nytt år och nytt nummer, denna gång med temat ”unga ortopeder” vilket i mångt och mycket handlar om frågor som de yngsta ortopederna tampas med när de kommer ut i arbetslivet. Självklart har även ”vi” några spännande artiklar med direkt koppling till detta tema. Trevlig läsning!
Unga ortopedingenjörer kommer ut i arbetslivet med stark motivation, goda teoretiska grundkunskaper och med höga ambitioner. De har med sig nya perspektiv, uppdaterad kunskap och även en naturlig vana att använda digitala verktyg. Vilken verklighet möter de då? Att vara ortopedingenjör i dag innebär ett yrke i förändring. Tekniken utvecklas med rasande fart samtidigt som vårdens resurser är pressade och kraven att vara effektiv blir allt större – helt enkelt att ”hinna mer på kortast möjliga tid”.
Samtidigt är ortopedingenjörens uppgift oförändrad, nämligen att hjälpa människor till ökad rörlighet, funktion och livskvalitet. Det är ett privilegium få förunnat men också ett ansvar att arbeta med något så viktigt där dock denna ökade arbetsbelastning samt stress därtill känns allt tyngre för många av er. Flera av våra medlemmar har under lång tid vittnat om en vardag där tiden för patienten krymper samtidigt som kraven på administration och produktion ökar. Det är en situation vi behöver våga prata om både inom yrkeskåren och med våra respektive arbetsgivare. Hur står det egentligen till med vår arbetsmiljö?
Övergången från utbildning till yrkesliv är en kritisk fas. Här blir introduktion, handledning och som sagt en god arbetsmiljö helt avgörande för att våra nya kollegor ska trivas och växa i sin yrkesroll.
Men för att få dem att stanna i yrket krävs mer än bara en bra start. Unga ortopedingenjörer behöver se en framtid, möjligheter till kompetensutveckling, variation i arbetsuppgifter och karriärvägar som inte bara handlar om att producera utan även om att fördjupa, bredda och kunna utvecklas.
Här tror jag att SOIF kan spela en viktig roll. Föreningen bör erbjuda fortbildning och möjlighet att påverka yrkets utveckling samt även vara en plattform för erfarenhetsutbyte kollegor emellan. Ett medlemskap i SOIF ska innebära en känsla av yrkesidentitet och tillhörighet vilket jag tror är mycket viktig.
Som ordförande ser jag det som en av våra viktigaste uppgifter att skapa strukturer där unga kollegor bjuds in tidigt, får möjlighet att engagera sig och känner att deras röster spelar roll. Vi som har varit verksamma i yrket länge har också ett ansvar att dela med oss av vår erfarenhet och visa att ortopedingenjörsyrket är ett yrke att vara stolt över.
Jag tror dessutom att vi har mycket att vinna på att tillsammans vidga våra vyer internationellt. Ortopedtekniken är en global bransch med snabb teknisk utveckling och många pågående innovativa samarbeten. Genom att knyta starkare band till nordiska och europeiska kollegor, delta i internationella projekt och dela erfarenheter över gränserna kan vi både stärka vår egen kompetens, bidra till yrkets utveckling samt förhoppningsvis locka våra unga kollegor att stanna kvar i yrket.
SOIF kan och bör spela en viktig roll som plattform för det utbytet. Ett bra exempel på detta är vårt begynnande samarbete med BAPO vilket jag hoppas mycket på i framtiden.
Om unga ortopedingenjörer upplever att de växer, behövs och har en framtid – då stannar de!
Jag vill även ta tillfället i akt att hedra minnet av Mats Hoffsten, en tidigare arbetskamrat och långvarig SOIF medlem som nyligen hastigt lämnade oss alla. Mats ägde en enorm kunskap inom sitt specialområde, men det jag framför allt kommer att minnas av Mats är hans värme, hans stora engagemang för sina patienter och hans smittande skratt. Mats betydelse för alla hans patienter och även för vår bransch går inte att överskatta. Tack Mats, för allt du gav och för att vi alla fick förmånen att lära känna dig och arbeta tillsammans med dig. Din gärning och ditt minne kommer för alltid att leva vidare hos oss alla.
Styrelsen vill dessutom hedra minnet av Bertil Allard som också lämnade oss tidigare i år. Bertil var sedan många år tillbaka hedersmedlem i SOIF och en av våra få äkta eldsjälar och entreprenörer i branschen. Tack för allt Bertil. Din gärning och ditt minne kommer för alltid att leva vidare hos oss alla.
Ny men aldrig ensam i yrkesrollen
Jag hade klarat kurserna. Tentorna var avklarade och examensbeviset låg där det skulle. Ändå gnagde en fråga i bakhuvudet: vet jag verkligen vad jag håller på med?
Efter studierna tog jag en välbehövlig sommarsemester. Men ju närmare första dagen på det nya jobbet kom, desto mer kändes det som att all den kunskap jag trodde mig ha samlat på mig hade stannat kvar i Jönköping. Ska jag verkligen kunna börja jobba nu?
Den första arbetsdagen var ett virrvarr av nya intryck. Jag var glad att jag ens kom ihåg hur mikrovågsugnen i lunchrummet fungerade. Men som tur var möttes jag av flera numera mina kollegor som var både vänliga och hjälpsamma, vilket gjorde att nervositeten snabbt började släppa.
Det visade sig också att ingen hade de orimliga förväntningar på mig som jag hade. Vi började lugnt med att gå igenom lokalerna och sedan presenterades ett tydligt introduktionsprogram – ett upplägg för hur jag successivt skulle få repetera allt och bygga vidare på det jag lärt mig under utbildningen. Tur, tänkte jag.
Och det är precis så här det fungerar på i stort sett alla kliniker. Ingen förväntar sig att man ska vara expert bara för att man sett något en gång i skolmiljö. I stället får man följa efter kollegorna, se hur de gör, ta en patientgrupp i taget och arbeta sig fram tills man känner sig trygg att ta ansvar själv. Därefter väntar nästa patientgrupp – och nästa. Faktum är att det alltid finns något nytt att lära sig i form av kurser och unika patientfall.
Man får heller inte glömma att man inte är ensam! Man må visserligen ta patienterna i enrum, men därefter är man omringad av kunniga kollegor med vilka man kan stämma av sina tankar. Det finns heller inget fel i att under patientbesöket kila i väg och stämma av vissa frågor med kollegor eller rent av be någon komma in och hjälpa till. Det är faktiskt lite så vårt yrke fungerar. Även de som har jobbat sedan urminnes tider frågar sina kollegor om hur de tänker kring vissa patienter och lösningar.
Man är omgiven av kompetens och gör både sig själv och sina patienter en björntjänst om man inte tar vara på detta!
Vi har valt ett yrke där kärnan är att hjälpa människor. Och kanske är det ingen slump att man då också omges av kollegor som vill hjälpa andra, vilket även inkluderar dig som är ny i yrket.
En omväg som blev en styrka – en väg in i yrkeslivet
Att gå in i sista året på ortopedingenjörsprogrammet med resttentor och samtidigt få gå ut på tio veckors praktik där man försöker binda samman all information man lärt sig tidigare år och påbörja ett stort examensarbete kan kännas tufft. Genom envishet och en stöttande klass gick ändå Aurora Kihlberg ut året med anställning som ortopedingenjör klar. Dock med vissa kompletteringar som gjorde att legitimationen dröjde ett drygt år.
Det var under vårterminen det tredje och sista året som Aurora började söka jobb som ortopedingenjör. Den arbetsplatsen hon helst ville jobba på, i staden där familj och de närmaste vännerna bodde, hade inte möjlighet att anställa henne och hon valde därför att söka bredare. En spännande tjänst med inriktning på dysmeli och proteser lockade, samtidigt som tryggheten i att ha en syster som läste på en skola i samma stad gjorde arbetet ännu mer attraktivt och valet att ansöka enklare. Efter en arbetsintervju med enhetscheferna för verksamheten där hon var öppen om de kompletteringar som fanns kvar innan legitimation kunde sökas och att hon har en dyslexidiagnos som hade försvårat under studierna fick Aurora tjänsten.
Aurora började på Ortopedteknik i Örebro i juli 2024 och det innebar både jour och upplärning inom nedre extremiteter på dysmeli och proteser samt inlägg. Genom att gå tillsammans med kollegor lärde hon sig mycket, inte bara när det kommer till de specifika patientgrupperna utan också om teamsamarbeten och patientflöden. Upplärningen kombinerades med egna bokade patienter och jour vilket gjorde arbetet mycket varierat. Det var allt från inlägg till tre-punktskorsetter, knäortoser och droppfotsskenor. Aurora beskriver att arbetsgivaren hjälpte henne att anpassa schema för att möjliggöra både veckopendling och att färdigställa studierna och kollegor delade frikostigt med sig av kunskap och erfarenheter.
Trots varierande arbetsuppgifter och att Aurora trivdes på verksamheten blev hemlängtan till nära och kära för stor
när en tjänst utlystes i Skövde. I juni 2025 flyttade hon och började en ny anställning på hemorten. Hon berättar om omställningen att gå från en regionsdriven till en privatdriven verksamhet men också skillnaden i förskrivning i olika regioners avtal. Idag arbetar Aurora mycket med drop-in, där det kan dyka upp alltifrån egen vårdbegäran till patienter som kommer direkt från avdelningar. Hjälpmedel som walkers, knäortoser och korsetter tillhör vardagen och blandas med skor och inlägg. Även om drop-in-passen kan vara krävande när det är kö och hon fastnar med en patient har hon lärt sig att det är bättre att ta lite extra tid för att ge patienten den bästa möjliga vården, vilket hon trivs mycket bra med.
Aurora är i slutänden tacksam för de kollegor och den kunskap och erfarenhet hon fick med sig från den första arbetsgivaren men hon är glad att nu kunna arbeta på den ort där hon vill ha sitt privatliv. Begränsningen i arbetsgivare och orter att arbeta på som ortopedingenjör ledde i Auroras fall till en lärorik resa innan hon landade tillbaka hemma igen.
Över två decenniers kliniska studier visar att mikroprocessorknän (MPK) inte bara ökar säkerheten och minskar fallrisken – de frigör även kognitiv kapacitet och skyddar kroppen från långvarig belastning.
Upp till färre okontrollerade fall.
Upp till av användarna upplevde ökad simultanförmåga i samband med gång. 80 % 88 % 94 %
Upp till av användarna upplevde minskad ansträngning vid gång med MPK.
Upp till 80% färre fall-incidenter rapporterades efter byte från ickeMPK till MPK. (1–7⫰)
Lägre aktivitet i frontalloben leder till minskad mental trötthet och ökad förmåga göra annat än att fokusera på varje steg (t.ex. gå och samtala).(7,8⫱,9)
Automatisk anpassning till underlaget leder till ett mer naturligt gångmönster och ökad daglig aktivitetsnivå. (7,10)
Använd klinisk evidens i ditt beslutsfattande.
Vill du fördjupa dig i den kliniska evidensen bakom MPKer? Skanna koden och och ta del av insikterna som gör skillnad i vardagen.
1) Hahn A, Bueschges S, Prager M, Kannenberg A. The effect of microprocessor controlled exo-prosthetic knees on limited community ambulators: systematic review and meta-analysis. Disabil Rehabil 2021 Oct 25:1-19.
2) Kannenberg A, Zacharias B, Pröbsting E. Benefits of microprocessor prosthetic knees to limited community ambulators: A systematic review. J Rehabil Res Dev 2014;51(10):1469–1495.
3) Highsmith MJ, Kahle JT, Bongiorni DR, Sutton BS, Groer S, Kaufman KR. Safety, energy efficiency, and cost efficacy of the C-leg for transfemoral amputees. Prosth Orthot Int 2010;34(4):362–377.
4) Hafner BJ, Smith DG. Differences in function and safety between Medicare Functional Classification Level-2 and -3 transfemoral amputees and influence of prosthetic knee joint control. J Rehabil Res Dev 2009;46(3):417-434.
5) Blumentritt S, Schmalz T, Jarasch R. The safety of C-leg: Biomechanical tests. J Prosthet Orthot 2009;21(1):2–17.
6) Kahle JT, Highsmith MJ, Hubbard SL. Comparison of Non-microprocessor Knee Mechanism versus C-Leg on Prosthesis Evaluation Questionnaire, Stumbles, Falls, Walking Tests, Stair Descent, and Knee Preference; J Rehabil Res Dev 2008;45(1):1–14.
ottobock.com/en-sc/services/
7) Hafner BJ, Willingham LL, Buell NC, Allyn KJ, Smith DG: Evaluation of Function, Performance, and Preference as Transfemoral Amputees Transition from Mechanical to Microprocessor Control of the Prosthetic Knee. Arch Phys Med Rehabil 2007;88(2):207–217.
8) Schmalz T, Blumentritt S, Jarasch R. Energy Expenditure and Biomechanical Characteristics of Lower Limb Amputee Gait. Influence of Prosthetic Alignment and Different Prosthetic Components. Gait Posture 2002;16(3):255-263. doi: 10.1016/s0966-6362(02)00008-5.
9) Möller, S. (2019). Functioning in prosthetic users provided with and without a microprocessor-controlled prosthetic knee – relative effects on mobility, self-efficacy and attentional demand (PhD dissertation, Jönköping University, School of Health and Welfare).
10) Wurdeman SR, Hafner BJ, Sawers A, England DL, Lundstrom R, Kannenberg A. ASsessing Clinical outcomes with microprocEssor kNee uTilization in a K2 population (ASCENT K2): randomized controlled trial results for above-knee prosthesis users over age 65. Disabil Rehabil. 2026 Mar;48(5):1476-1493. doi: 10.1080/09638288.2025.2530172. Epub 2025 Jul 21. PMID: 40686456.
⫰ Avser Kenevo och C-Leg MPKer jämfört med non-MPK.
⫱ Kliniskt bevisade resultat för användning av C-Leg MPK jämfört med non-MPK.
FAKTA
Kön och psykologiska faktorer, såsom rädsla för ny skada på hälsenan, identi fieras som variabler att beakta, då dessa faktorer påverkar patienternas självskat tade återhämtningsförlopp efter akut hälseneruptur.
Ett PASS värde för ATRS har etablerats, vilket underbygger tolkningen av resulta tet i såväl kliniska som forskningsmässiga sammanhang.
Då ATRA uppvisar en signifikant korrelation med senförlängning, kan detta mått, i kombination med andra kliniska para metrar, nyttjas för att identifiera och följa utvecklingen av senförlängning under rehabiliteringsprocessen.
Avhandlingen bidrar till en ökad förståelse om betydelsen av avståndet mellan senändarna vid akut hälsenerup tur i val av behandling.
Illustration av Pontus Andersson / Pontus Art Production AB, från Elin Larssons avhandling “Patient characteristics and their impact on recovery after acute Achilles tendon rupture”.
Individanpassad behandling vid akut hälseneruptur
Behandlingen vid akut hälseneruptur är kirurgisk eller ickekirurgisk. Litteraturen har visat att patienter uppvisar likvärdigt funktionellt och självrapporterat resultat oavsett given behandling vid denna åkomma. Trots flertal välgjorda studier finns det idag ingen etablerad algoritm för att kunna erbjuda en individualiserad behandling för patienter med akut hälseneruptur. Avhandlingen syftar till att undersöka vilka patientkaraktäristika som kan påverka återhämtningen för att i längden kunna underbygga en skräddarsydd behandling för den enskilda patienten.
Studie I, II och III är retrospektiva med en prospektiv uppföljning. Patienter som drabbats av en akut hälseneruptur och behandlats på Sahlgrenska universitetssjukhuset erbjöds att deltaga genom att svara på frågeformuläret, Achilles tendon Total Rupture Score (ATRS) samt frågor relaterade till återhämtning. Studie I åsyftade att undersöka skillnader i självrapporterad återhämtning mellan kvinnor och män. Kvinnor rapporterade en signifikant sämre återhämtning jämfört män. I studie II undersöktes i hur stor utsträckning patienter rapporterar att de avstår från
fysisk aktivitet på grund av rädsla för att skada sin hälsena ånyo. Resultatet visade att 56% bejakade rädsla för ny hälseneskada och denna patientgrupp rapporterade även en signifikant sämre återhämtning jämfört med de som ej uppgav rädsla för ny hälseneskada. Syftet med studie III var att bestämma så kallat ”Patient Acceptable Symptom State” (PASS) för ATRS. PASS används för att bedöma om patienter uppfattar sitt hälsotillstånd som acceptabelt. 316 patienter inkluderades i studien genom svar på en så kallad ”ankar-fråga” samt ATRS. PASS för svenska ATRS bestämdes till 75 poäng.
I Studie IV undersöktes, genom korrelationsanalyser, sambandet mellan det kliniska instrumentet Achilles Tendon Resting Angle (ATRA) och andra funktionella utfallsmått efter akut hälseneruptur. Sextio patienter inkluderades i studien. Analyserna visade en signifikant korrelation mellan relativ ATRA och hälseneförlängning, mätt med ultraljud, och mellan relativ ATRA och tåhävningshöjd.
Studie V är en klinisk studie där syftet var att undersöka om avståndet mellan senändarna vid en akut hälseneruptur påverkade funktionellt och självrapporterat utfall vid akut hälseneruptur. Beroende på avståndet mellan senändarna selekterades patienterna till kirurgisk respektive icke-kirurgisk behandling. Vid avstånd < 5 mm erhöll patienterna icke-kirurgisk behandling och vid ≥ 5 mm
kirurgisk behandling. 128 patienter inkluderades, varav 32% erhöll ickekirurgisk behandling och 68% kirurgisk behandling. Resultatet av de funktionella och självrapporterade utvärderingarna var att ingen signifikant skillnad förelåg mellan grupperna, 6 och 12 månader efter skadan.
Distala radiusfrakturer hos äldre
Handledsfrakturen, även kallad distal radiusfraktur, är den vanligaste frakturtypen och drabbar alla åldrar, men framför allt äldre med stark koppling till benskörhet. I takt med en åldrande befolkning förväntas antalet frakturer öka. Samtidigt definieras patienter i forskning om området ofta som ”äldre” redan vid 65 års ålder, trots att många i denna ålder är aktiva och ställer höga krav på sin handfunktion. Betydligt färre studier finns om de allra äldsta, en heterogen grupp som rymmer både sköra och vitala individer.
Avhandlingen belyser distala radiusfrakturer hos äldre genom två registerstudier, en kvalitativ studie och en experimentell studie och förenar därmed epidemiologi, prognostiska analyser, patientperspektiv och preklinisk forskning.
De två första studierna bygger på data från Lunds distala radiusfrakturregister. I den första analyserades över 5 500 patienter. De fem procent som hade en samtidig distal metafysär ulnafraktur, främst äldre kvinnor, rapporterade en betydligt sämre funktion ett år efter skadan jämfört med patienter med isolerad radiusfraktur. Idag saknas riktlinjer för denna kombinationsskada och den dåliga prognosen belyser behovet av behandlingsstudier.
I den andra studien av 240 patienter 80 år och äldre var ettårsmortaliteten bara 44 procent av den förväntade och därmed mycket lägre än i den åldersoch könsmatchade befolkningen. Inom denna mycket gamla grupp var kronologisk ålder ingen tillförlitlig indikator för mortalitet, medan självständigt boende förutsade överlevnad.
Den tredje studien omfattade intervjuer med patienter som opererats för handledsfraktur och följts upp digitalt av läkare och fysioterapeut under Covid-19-pandemin. Videomötena uppskattades, även av äldre och digitalt ovana patienter, förutsatt att tekniken var intuitiv och lätt att använda.
I den fjärde studien testades en ny behandlingsstrategi i en osteoporotisk
djurmodell, där ett benersättningsmaterial kombinerat med ett osteoporosläkemedel förbättrade benläkningen kring skruvar. Metoden kan på sikt bidra till ett bättre resultat vid kirurgi i benskört skelett.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att även våra allra äldsta patienter med handledsfraktur har en lång förväntad överlevnad och att de beslut vi fattar kring deras frakturbehandling kan vara avgörande för livskvaliteten under många år framöver. Den bidrar med nya strategier för både uppföljning och behandling och belyser att den kombinerade distala radius- och ulnafrakturen, som främst drabbar äldre, har en sämre prognos och kräver ökad uppmärksamhet.
FAKTA
Kombinerad distal radius- och distal metafysär ulna-fraktur ger nästan dubbelt så hög risk för dåligt funktionellt utfall efter ett år jämfört med isolerad distal radiusfraktur.
Patienter 80 år och äldre med distal radiusfraktur har betydligt lägre ettårsmortalitet än åldersmatchad befolkning.
Digital uppföljning efter handledskirurgi under pandemin uppskattades även av äldre och digitalt ovana patienter.
Kombination av lokalt benersättningsmaterial och zoledronsyra förbättrar skruvförankring i osteoporotiskt ben.
Patient-specifika instrument vid knäproteskirurgi
– små skillnader i precision men oförändrat kliniskt utfall
ARTIKELN I ACTA:
Effect of patient-specific instruments compared withconventional instruments in total knee arthroplasty: arandomized controlled trial Acta Orthopaedica 2025; 96: 875–884
Jakob HERMODSSON, Tuuli SAARI, Bita SHAREGHI, Maziar MOHADDES, Anna NILSDOTTER och Johan KÄRRHOLM
Patientanpassade instrument har lanserats med löften om ökad precision vid knäproteskirurgi. Men leder mer avancerad instrumentering också till mindre smärta och bättre funktion för patienten? En ny randomiserad studie publicerad i Acta Orthopaedica ger ett nyktert svar.
between groups at up to 5 years. Values for groups are count and mean count (%)
Patient-specifika instrument (PSI) har införts inom total knäartroplastik (TKA) med målet att förbättra precisionen vid implantatplacering. Genom att använda patientanpassade skärguider, framtagna utifrån preoperativ bilddiagnostik, är tanken att kirurgin ska kunna utföras mer exakt än med konventionell instrumentering (CVI). PSI har också beskrivits som ett sätt att minska antalet instrument och förenkla det intraoperativa arbetsflödet. Frågan är om denna tekniska ambition också leder till bättre kliniska resultat för patienten.
Mean difference (CI)/ n PSI n CVI OR (CI)
29
28 0.90 (0.09) 36 0.85 (0.10) 0.05 (0.001 to 0.10)
29 63 (40) 36 70 (22) –6.8 (–24 to 10)
29 4.3 (1.0) 32 4.3 (0.9) 0.3 (–0.5 to 0.5)
Knee Score
baseline
I en randomiserad kontrollerad studie, publicerad i Acta Orthopaedica, jämfördes PSI och CVI vid primär TKA hos patienter med knäledsartros. Totalt inkluderades 70 knän som randomiserades till operation med antingen PSI eller CVI. Uppföljningen omfattade både kliniska utfallsmått och radiologiska analyser, med en maximal uppföljningstid på fem år.
29 40.5 (7.4) 36 38.4 (7.1) 2.1 (–1.5 to 5.7)
28 21.2 (8.9) 36 18.2 (7.8) 3.0 (–1.0 to 7.1)
(%) 28 25 (89) 36 32 (89) OR 0.98 (0.40 to 2.4) (%) c 29 12 (41) 36 11 (31) OR 0.78 (0.45 to 1.3)
en mycket känslig metod för att mäta hur proteskomponenter rör sig över tid. Även här var skillnaderna mellan grupperna små. Båda grupperna hamnade i ett intervall som i tidigare studier beskrivits som förenat med viss risk för framtida revision. PSI-gruppen visade en tendens till något större migration, framför allt i varusriktning, men nivåerna låg inom etablerade gränser för vad som anses acceptabelt under de första åren efter operation. Någon korrelation mellan tibiakomponentens position vid operationen och senare migration enligt RSA kunde inte påvisas vid något uppföljningstillfälle.
27 0.90 (0.10) 36 0.88 (0.11) 0.02 (–0.03 to 0.08)
29 79 (17) 36 77 (19) 1.4 (–7.4 to 10.3)
29 4.2 (1.1) 37 4.1 (1.3)
25
Det primära utfallsmåttet var Oxford Knee Score (OKS) två år efter operation, ett etablerat patientrapporterat mått på smärta och funktion efter knäproteskirurgi. Båda grupperna uppvisade en tydlig förbättring jämfört med preoperativ nivå. Förbättringen var numeriskt något större i PSI-gruppen, men skillnaden mellan grupperna var inte statistiskt signifikant. I artikeln betonas osäkerheten snarare än frånvaro av effekt, eftersom konfidensintervallet för skillnaden överlappar etablerad minimal kliniskt viktig skillnad (MCID) och studiens storlek begränsar möjligheten att påvisa mindre effekter.
25 0.90 (0.10) 34 0.88 (0.09) 0.02 (–0.03 to 0.07)
24 76 (21) 34 75 (15) 0.9 (–8.7 to 10)
Studien var utformad som en randomiserad kontrollerad studie utan blinding för vare sig patienter eller kirurger, vilket också diskuteras som en metodologisk begränsning i originalartikeln. Samma protesmodell användes i båda grupperna och operationerna utfördes enligt etablerade kirurgiska principer för att så långt som möjligt isolera effekten av instrumenteringen.
24 4.3 (1.0) 34 4.4 (1.1) –0.2 (–0.7 to 0.4)
Table 1 and CI = 95% confidence interval; MIC = minimal important
Oxford Knee Score över tid visar förbättring i båda grupperna utan signifikant skillnad mellan PSI och CVI.
Figure 3. Mean predicted values for Oxford Knee Score with 95% confidence intervals.
VAD ÄR PATIENTANPASSADE INSTRUMENT?
gery as per protocol, while 2 patients initially allocated to the PSI group did not receive PSI instrumentation. A posterior stabilized implant (LPS) was used in 4 cases (1 PSI and 3 CVI) and a patellar component was used in 1 case (CVI).
Vid fem års uppföljning hade tre knän reviderats, två i PSI-gruppen och ett i CVI-gruppen. Antalet revisioner var lågt och tillåter inga säkra slutsatser om skillnader i implantatöverlevnad mellan metoderna. Författarna framhåller att studiens begränsade storlek minskar möjligheten att påvisa mindre skillnader mellan grupperna, men betonar samtidigt styrkan i den långa uppföljningen jämfört andra studier om PSI samt användningen av RSA.
parameters. Values are count and mean (standard deviation)
Implantatens position analyserades med standardiserad röntgen. Dessa mätningar visade små skillnader mellan grupperna. I PSI-gruppen noterades en något mer varusorienterad position av tibiakomponenten jämfört med CVI-gruppen, utan säkerställd skillnad i knäledens position i förhållande till den mekaniska axeln. Skillnaderna var dock begränsade och kunde inte kopplas till några tydliga skillnader i kliniskt utfall.
För att studera tidig implantatstabilitet användes radiostereometrisk analys (RSA),
PROMS
Författarnas slutsats är att användning av patient-specifika instrument inte gav bättre kliniska resultat än konventionell instrumentering vid rutinmässig primär TKA. De skillnader som observerades i radiografiska parametrar och komponentmigration var små och utan tydlig klinisk relevans inom studiens ramar. Samtidigt utesluter resultaten inte att PSI kan ha en roll i selekterade fall, exempelvis vid uttalad deformitet eller tidigare kirurgi.
and clinical outcomes
Patientanpassade instrument, även kallade patient-specifika instrument (PSI), är kirurgiska hjälpmedel som utformas individuellt för varje patient inför en operation. Med hjälp av preoperativ bilddiagnostik, oftast CT eller MR, skapas skräddarsydda skär- och borrguider som används för att styra benresektioner och implantatplacering. Syftet är att möjliggöra en mer individanpassad implantatpositionering jämfört med konventionella standardinstrument.
Operating time, blood loss, and length of stay were similar in PSI and CVI groups (Table 1). Both groups demonstrated significant improvements in OKS scores at 2 years (OKS mean difference preoperatively vs 2 years: PSI 21.2, CI 17.7–24.6; CVI 18.2, CI 15.7–20.6). No statistically significant differ
Sammanfattningen av artikeln i ACTA Orthopaedica är gjord med hjälp av AI. Därefter har Jakob Hermodsson korrigerat och godkänt texten för publicering i Ortopediskt Magasin.
Nationell dansk studie:
Långvarig smärta efter knäproteskirurgi
Artikeln beskriver resultaten från en stor nationell webbenkätstudie i Danmark om kronisk smärta ett år efter primär total knäartroplastik (TKA) eller medial unicompartmental knäartroplastik (UKA) för artros. Studien ger ny och viktig kunskap om förekomst av långvarig smärta, smärtkaraktär, behov av smärtstillande behandling, patientnöjdhet samt om patienterna skulle välja att genomgå operationen igen.
Forskargruppen skickade ut en webbaserad enkät till patienter i Danmark som ett år tidigare genomgått primär TKA eller medial UKA för artros under en fyramånadersperiod 2022. Enkäten innehöll frågor om frekvens och intensitet av knäsmärta med hjälp av 0–10 numerisk smärtskala (NRS), hur smärtan påverkar dagliga aktiviteter samt användning av smärtstillande läkemedel och patienternas tillfredsställelse och villighet att genomgå samma operation igen. Respondenterna besvarade även frågor om smärtkaraktär med hjälp av Douleur Neuropathique 4 interview (DN4i) för att screena för neuropatisk komponent av smärtan.
Totalt svarade 70 % av TKA-patienterna och 75 % av UKA-patienterna, vilket är en hög svarsfrekvens för en enkätstudie. Av dessa svarade 57 % av TKA-patienterna och 53 % av UKA-patienterna att de fortfarande upplevde någon grad av smärta ett år efter operationen. Sammanlagt rapporterade 25 % av TKA-patienterna och 23 % av UKA-patienterna måttlig till svår kronisk smärta i det opererade knät (NRS ≥ 4). Bland dem som upplevde någon smärta alls var medianvärdet på smärtskalan 3–4.
Smärtan var varierande men påverkade dagliga aktiviteter såsom gång i trappor, stående och gång, och en betydande andel upplevde att smärtan var besvärande i vardagen. Studien visade också att DN4i-poängen indikerade möjlig neuropatisk smärta hos cirka 20–23 % av patienterna med kronisk smärta, vilket talar för att neuropatiska komponenter kan bidra till kvarstående smärta efter knäproteskirurgi. Denna fråga kommer att utredas i en framtida studie. Trots förekomsten av kronisk smärta rapporterade majoriteten av patienterna hög tillfredsställelse med operationens resultat:
82 % av TKA-patienterna och 86 procent av UKA-patienterna var mycket nöjda eller nöjda med resultatet • 86 respektive 88 % uppgav att de skulle välja att genomgå samma operation igen om de fick bestämma i efterhand.
ARTIKELN I ACTA:
Chronic pain after primary total and medial unicompartmental knee arthroplasty for osteoarthritis
Acta Orthopaedica 2025; 96: 814–821
Jens LAIGAARD, Saber M ALJUBOORI, Lone NIKOLAJSEN, Ole MATHIESEN, Troels H LUNN, Martin LINDBERG-LARSEN och Søren OVERGAARD
Resultaten visar att kronisk postoperativ smärta fortfarande är relativt vanlig efter knäartroplastik, med nära var fjärde patient som rapporterar måttlig till svår smärta ett år efter ingreppet. Dessa nivåer är högre än vad många tidigare studier rapporterat, vilket tyder på att förekomsten av långvarig knäsmärta efter proteskirurgi kan ha underskattats i klinisk praxis. Resultaten var lite överraskande med tanke på att fast track är implementerat i Danmark. Jämfört med höfter, har knä-populationen ca 10 % flera kroniska smärtor1
Den höga graden av patientnöjdhet visar att kvarstående smärta inte nödvändigtvis påverkar den övergripande upplevelsen av operationens nytta hos majoriteten av patienterna, troligen eftersom många patienter upplever förbättring i smärta och funktion. Studien tar nämligen inte hänsyn till patienternas smärta före operationen.
Att en betydande andel patienter rapporterar symtom förenliga med neuropatisk smärta är en viktig observation som kan få betydelse för framtida strategier för smärtbehandling och forskning efter knäartroplastik. Studien understryker behovet av systematisk smärtprofilering och multimodal smärtbehandling som en del av den perioperativa vårdplaneringen. Samtidigt är det en viktig patientinformation när man ska ta beslut om operation.
Fördelning av smärtintensitet (NRS 0–10) bland alla respondenter. Patienterna skattade genomsnittlig smärta i det opererade knät under den senaste veckan, där 0 = ingen smärta och 10 = värsta tänkbara smärta. Medelvärdet var 3,7 (SD 2,1) hos TKA-patienter (n = 1 021) och 3,5 (SD 2,1) hos UKA-patienter (n = 403). NRS-frågan ställdes inte till patienter utan någon grad av kronisk postoperativ smärta. Tretton TKA-patienter och åtta UKA-patienter uppgav knäsmärta men angav NRS 0. Den streckade linjen markerar gränsen för måttlig till svår smärta (NRS ≥ 4).
REFERENS
1. Chronic Postsurgical Pain after Primary Total Hip Arthroplasty for Osteoarthritis: A Nationwide Cross-Sectional Survey Study Jens Laigaard, Saber Muthanna Aljuboori, Lone Nikolajsen, Ole Mathiesen, Troels Haxholt Lunn, Søren Overgaard J Arthroplasty 2025 Oct 8:S0883-5403(25)012495. doi: 10.1016/j.arth.2025.09.057.
Sammanfattningen av artikeln i ACTA Orthopaedica är gjord med hjälp av AI. Därefter har Jens Laigaard och Sören Overgaard korrigerat och godkänt texten för publicering i Ortopediskt Magasin.
Andel av alla svarande NRS
Uppföljning av patienter med metall-metallhöftproteser
(Baserat på Kärrholm J, Axenhus M, Sköldenberg O, Hailer N. Läkartidningen 2025, Volym 122.)
Metall-metallproteser har historiskt använts med förhoppning om låg friktion och god hållbarhet, men en betydande andel patienter utvecklar komplikationer såsom pseudotumörer, förhöjda metalljonhalter samt vävnadsreaktioner mot metallrester. I Sverige finns fortfarande omkring 2 000 patienter som behöver aktiv uppföljning, trots att implantattypen i princip upphört att användas.
Centrala riskfaktorer är bland annat kvinnligt kön, liten caputstorlek, malposition, bilateral protes, samt användning av stort metallhuvud (≥36 mm) även i konventionella proteser. Viktigt är också att patienter som opererats utomlands ofta faller utanför registeruppföljningen.
REKOMMENDERADE PRINCIPER FÖR UPPFÖLJNING
• Alla patienter med metall-metallartikulation bör följas långsiktigt.
Uppföljningen baseras på klinisk status, röntgen, kobolt/ krom i helblod samt vid behov MARS-MRI.
Metalljontrösklar är osäkra. Risk för pseudotumör finns även vid nivåer under 7 µg/L.
Vid symtom, stegrande metallvärden eller radiologiska avvikelser bör MARS-MRI och utvidgad utredning göras. Symtomfria patienter med stabila metallvärden kan följas med glesare intervall.
TAKE-HOME MESSAGE
• Uppföljning av metall-metallhöfter är fortfarande aktuell i Sverige.
≈2 000 patienter beräknas ha implantaten kvar och ska följas strukturerat.
Metalljoner + bilddiagnostik + klinik vägs samman – inga enskilda värden kan utesluta komplikation. Tidig upptäckt av pseudotumörer är avgörande för att undvika omfattande revisioner.
Olof Sköldenberg
Vetenskaplig sekreterare SOF samt övriga medförfattare
Renass Khoschnau, Västerås
Elin Storm, Skövde
Ali Haider, Umeå
Nils Eriksson, Göteborg
Sara Hammarlund, Malmö
Philippa Evers, Jönköping
Nils-Mikael Nilsson, Luleå
Sofia Lönnerstedt, Skövde
Matilda Ståhl, Norrköping
Jonas Mellgren, Göteborg
Lisa Åselius, Malmö
Erik Viklund, Örnsköldsvik
Johan Stenberg, Göteborg
Cecilia Liu, Stockholm
Rasmus Andén, Stockholm
Isak Olsson, Karlstad
Julia Andersson, Karlstad
Emelie Wallander, Linköping
Sebastian Welin Odeback, Varberg
Arvid Lind, Luleå
Pouya Akhiani, Göteborg
Felix Tandberg, Kristianstad
Erik Wilking, Halmstad
Gustav Westergren, Umeå
Sami Katib, Gävle
Görel Odeberg, Helsingborg
Fredrik Gustavsson, Stockholm
Josefine Lundberg, Alingsås
Fredrik Skog, Stockholm
Viktor Ilekovic, Skellefteå Filip Mengarelli Flygt, Uppsala
Felix Binnermark, Stockholm
Felicia Werthwein, Södertälje
Anders Johansson, Linköping
Zhir Shwan, Visby
Staffan Brynge, Varberg
Andreas Yayo, Stockholm
SOF:s företagsmedlemmar
Arthrex Sverige AB Textilgatan 43 120 30 STOCKHOLM
Kontakt: Johan Karlsson johan.karlsson@arthrex.se www.arthrex.se
Jag heter Lotta Fornander och efterträdde vid årsskiftet Magnus Eneroth som ordförande i NPO. Detta blir min första spalt i OM som NPO-ordförande och jag skulle därför vilja presentera mig själv, lyfta mina tankar om kärnan i kunskapsstyrningen och berätta vad vi arbetar med nu.
Jag arbetar i grunden som ortoped i Norrköping och är verksamhetschef här. Jag arbetar ungefär 30 % kliniskt med handortopedi och trauma, undervisar på läkarutbildningen samt bihandleder ett antal doktorander i ämnen såsom handledsfrakturer och styrketräning för barn.
Innan jag tillträdde som representant i NPO för Sydöstra sjukvårdsregionen har jag arbetat i regionala delar av kunskapsstyrningen. Jag tror starkt på den struktur där vi kan samla expertgrupper med geografisk och yrkesmässig spridning för att ta fram kunskapsstöd inom de ortopediska områden som har stora volymer och där vi ser att vården är ojämlik i landet. Det är orimligt att vi utreder och behandlar samma tillstånd på olika sätt inom Sverige och det är ineffektivt att varje sjukhus eller region lägger tid på att ta fram lokala/regionala vårdprogram eller riktlinjer. God och jämlik vård är kärnan i NPO:s uppdrag och de nationella vårdprogrammen/kunskapsstöden är vårt kraftfullaste medel att uppnå det med. Utifrån behovs- och gap-analys väljer NPO vilka områden som är aktuella för kunskapsstöd de kommande två åren och när detta godkänts av kunskapsorganisationen tillsätts en jävsprövad nationell arbetsgrupp (NAG) genom öppen nominering av regionerna. Grupperna påbörjar sedan ett ca två år långt arbete innefattande litteratursökning, HTA-analys, textförfattande och remissrundor. När kunskapsstödet är färdigt går det vidare till regionerna för implementering. Implementeringsprocessen ser väldigt olika ut i olika regioner men jag tror att om vi lyckats med valet av område så att det finns ett sug efter likriktning och användbara kunskapsstöd så underlättar det implementeringsprocessen.
ett mer kompakt format som kallas för kliniskt kunskapsstöd. Både vårdprogrammet för distal radiusfraktur och för tumbasartros genomgår just nu revision, eftersom det är ca tre år sedan de skrevs, och kommer att komma ut i formen av kliniska kunskapsstöd. Det pågår också arbete med att ta fram kunskapsstöd för fotbesvär, fotledsfraktur och ländryggskirurgi. Alla kunskapsstöd publiceras på 1177 för vårdpersonal.
Vid revisioner framöver kommer vi att efterfråga återkoppling från verksamheterna kring hur man har uppfattat effekterna av vårdprogrammen och vad man saknat och skulle vilja ha med i den reviderade versionen. Jag tycker att det är viktigt att de kunskapsstöd som tas fram uppfattas som realistiska och användbara av de som ska använda dem och en tydligare koppling mellan NPO och den regionala kunskapsorganisationen/verksamheterna är en förutsättning för att de verkligen används.
Det kommer att ske en förändring avseende de vårdprogram som tidigare tagits fram. De har varit mycket omfattande och kommer att behöva byta kostym till Lotta Fornander Verksamhetschef, Överläkare Ortopedkliniken Vrinnevisjukhuset Norrköping Ordförande NPO Rörelseorganen
Adj lektor, LiU
Lotta Fornander.
Kvalitetsregistrens nedgång och fall?
Läsaren behöver väl knappast påminnas om registrens enorma betydelse för svensk medicinsk forskning och vård. Men myndigheterna har nu dramatiskt minskat registrens finansiering, förmodligen för att få en nödvändig strukturförändring av de 100–150 spretiga registren. Pengar är förvisso ett kraftfullt styrmedel, men de futtiga miljoner som tidigare pytsades ut av SKR och de ännu färre som nu staten ska fördela, är bara en bråkdel av de reella kostnaderna för dagens groteska överdokumentation. Kanske 10 % av lönekostnaderna, som uppgår till hälften av de 493 miljarder kronor vården kostar per år.
Samma personal för i dag in samma data om samma patienter, på samma datorer, i samma lokaler, i många överlappande register; samma data som samtidigt förs in i många journaler och administrativa program, som är konstruerade så att de inte kan länkas. Det saknas också standardiserad terminologi. Och i dagens IT-kaos, där vi på många håll saknar funktionella journaler, har IT-avdelningarna knappt näsan över vattenytan.
Det skulle heller inte hjälpa om staten nu, eller efter valet, slängde in några miljarder som punktinsatser. Det kommer att ta flera år att reparera decennier av planlös anarki, skriva om lagar och styra upp lokalpatriotiska småpåvar: det kommunala självstyret är en het politisk potatis. Men kvalitetsregister är en nationell – inte en lokal eller regional – angelägenhet.
Det första är att bestämma vart man vill, annars spelar det ju ingen roll vilken väg man tar. Sedan skapa nationella standarder, tillåta molntjänster och förankra och förändra, vilket redan Machiavelli visste var vanskligt och riskfyllt. Men det är naivt att tro att man kan programmera bort problemen.
Det farliga med statens ryckiga och drakoniska pengapolicy är kortsiktigheten, som har gjort eldsjälarna både härskna och modstulna; de brinner för sina specialiteter, arbetar ideellt och kan lätt bli utbrända av myndigheternas arrogans. Ingen av de 340 statliga myndigheterna kan ersätta dem.
Å andra sidan har inte alla registerhållare varit speciellt förändringsbenägna – av den enkla anledningen att det har varit så mödosamt att bygga upp systemen: många decenniers hårt arbete för att komma till dagens nivå. Det går snabbare att rasera.
Kaos kreerar kreativitet. Politik i en demokrati är att bli (om) vald, och vården är den viktigaste frågan för väljarna. Operationsköer är politisk hårdvaluta. Köerna kan inte kapas utan personnummer. Ett exempel är när sju ”regioner” ville samordna operationsplaneringen med ett system så att fler kan opereras. Men Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) förbjöd det.
Här kan regeringen visa dådkraft: ta IMY i örat och ge ”regionerna” ett regeringsuppdrag att samordna köerna! Över 95 % av befolkningen skulle stödja det.
Tidigare regeringar har kört över Datainspektionen, som fällde Carl Bildt för att ha använt personnamn på sin hemsida. Regeringen hänvisade då till yttrandefriheten. Nu kan man hänvisa till vårdgarantin och hälso- och sjukvårdslagarna – och varför inte även till det sunda förnuftet?
En hög jurist som Pompe konsulterat anser att det är mer en politisk än juridisk fråga. Det handlar om opinionsbildning: påverka de professionella föreningarna att samarbeta, få Läkaresällskapet att gaska upp sig, mobilisera de mäktiga patientföreningarna, uppvigla patienterna – och varför inte också tillgripa ett visst mått av civil olydnad?
För övrigt anser Pompe att journaler och register bör integreras.
