VETENSKAP # 4/2016 www.optikbranschen.se
Påverkan på tappar och stavar...
D
å är det april och återigen har vi fått besked om att behörigheten att självständigt använda diagnostiska droppar dröjer. Socialstyrelsen anger att beslut eventuellt kan tas under maj månad, vi får hoppas stämmer och att det gäller maj 2016, vilket det säkert gör. Arbetet med detta får fortsätta tills allt är i hamn. Innehållet i artiklarna här kräver inte behörighet för diagnostiska droppar för att ha nytta av. I detta nummer finns båda artiklarna som länkar, de handlar om påverkan på tappar och stavar, något som vi alla arbetar med dagligen. Det är mörkeradaptationen som har kontrollerats. I den första artikeln har äldre personer med normal makula undersökts för att se vad som påverkar mörkeradaptationen hos dem. Ett spännande resultat var att personer med förhöjt C-reaktivt protein (CRP) påvisade sämre mörkeradaptation. CRP är ett blodprov som visar på inflammation och infektioner, även kallad snabbsänka. Det skulle kunna innebära att personer som uppger besvär med snabba förändringar i ljusförhållanden inte alltid har åldersförändringar i makula eller ökad katarakt utan orsaken kan vara något helt annat. Den andra artikeln har undersökt diabetiker
samt en kontrollgrupp för att se hur mörkeradaptationen påverkas vid nonproliferativ (NPDR), obehandlad proliferativ (PDR) och pan-retinal fotokoagulationsbehandlad (PRP) proliferativ diabetesretinopati samt förändringar på retinala pigmentepitelet (RPE). Nu har vi haft artiklar som länkar i ett antal nummer och det är roligt med kommentarerna som kommer in. En del tycker det är bra med djupare artiklar medan några har uppgett att vissa är svårlästa. Det är inte så konstigt att vi tycker olika, det kan även bero på intresset för olika ämnen. Min förhoppning är att få tillgång till speciellt magisterstudenternas examensarbeten, men även de som de blivande optikerna gör på grundutbildningen. Med en blandning av dessa hoppas jag kunna tillgodose de flesta önskemål med varierat djup och innehåll i artiklarna. Till er studenter på KI både grund- och magisterutbildning skicka gärna era arbeten till mig, mail finns här intill. Frågor till artiklarna finns som vanligt på Optikerförbundets hemsida. Om du gör och klarar alla dessa frågor under ett år så har du automatiskt 11 CET poäng det året. Trevlig läsning! Catarina Ericson
n Artikel 1: Samband mellan onormal stav-förmedlad mörkeradaptation och hälsa hos äldre med normal macula.
2
n Artikel 2: Effekterna fotoreceptorscellernas funktion vid diabetesretinopati och Pan-Retinal fotokoagulation utvärderad med mörkeradaptometer.
3
Catarina Ericson är OPTIK:s vetenskapsredaktör. Hon är MSc i Klinisk Optometri och Leg Optiker. e-post: catarina@c-optik.se
2 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
Redaktörens kommentar:
Introduktionen är bra att läsa ger en bred grund inom området. Sedan är resultatdelen också spännande, som alltid när artiklar läses ska man tänka och reflektera över innehållet.
Associations Between Abnormal Rod-Mediated Dark Adaptation and Health and Functioning in Older Adults With Normal Macular Health Samband mellan onormal stav-förmedlad mörkeradaptation och hälsa hos äldre med normal macula Sammanfattning Catarina Ericson Fördröjd stav-förmedlad mörkeradaptation (DA) är tidigt kännetecken vid åldersrelaterad makuladegeneration (AMD) och kan även observeras hos vissa äldre med normal macula. Här undersöks tvärsnittssamband mellan stav-förmedlad DA och riskfaktorer för AMD hos äldre med normal macula. Urvalet bestod av vuxna i åldern ‡ 60 år med, genom gradering genom ett etablerat klassificeringssystem för AMD, normal macula. Stav-förmedlad DA mättes psykofysiskt med hjälp av en dator-automatiserad mörkadaptometer. Bland 381 deltagare (medelålder 68,5 år), hade 78 % normal och 22 % onormal DA, förekomsten av onormal DA ökade med åldern. Efter åldersjustering hade de med onormalt DA ett samband ökade odds för bl.a. förhöjt C-reaktivt protein (CRP), högt blodtryck, och försämrad synskärpa i mesopiska förhållanden. Trots normal macula enligt vedertagna definitioner vid AMD, hade ungefär en fjärdedel av de äldre som rekryterats onormal DA, som var förknippad med kända riskfaktorer för AMD, inklusive förhöjda CRP.
Clinical and Epidemiologic Research
Associations Between Abnormal Rod-Mediated Dark Adaptation and Health and Functioning in Older Adults With Normal Macular Health 1 2 1 Christine A. Curcio, Cynthia Owsley,1 Carrie Huisingh, Gregory R. Jackson, 1 1 4 3 Mark A. McCrory,3 Alexander J. Szalai, Nassrin Dashti, Mark Clark, Kia Rookard, 1 1 Witherspoon,1 Tyler T. Wright,3 Michael A. Callahan, Lanning B. Kline, C. Douglas 1,5 and Gerald McGwin Jr
Birmingham, Alabama, United States of Ophthalmology, School of Medicine, University of Alabama at Birmingham, United States of Ophthalmology, Penn State College of Medicine, Hershey, Pennsylvania, School of Medicine, University of Alabama at of Clinical Immunology and Rheumatology, Department of Medicine, Birmingham, Birmingham, Alabama, United States University of Alabama at Birmingham, 4Division of Gerontology and Geriatrics, Department of Medicine, School of Medicine, Birmingham, Alabama, United States Birmingham, Alabama, United States 5Department of Epidemiology, School of Public Health, University of Alabama at Birmingham,
1Department
2Department 3Division
Correspondence: Cynthia Owsley, Department of Ophthalmology, School of Medicine, University of Alabama at Birmingham, 700 S. 18th Street, Suite 609, Birmingham, AL 35294-0009, USA; owsley@uab.edu. Submitted: April 2, 2014 Accepted: May 12, 2014 Citation: Owsley C, Huisingh C, Jackson GR, et al. Associations between abnormal rod-mediated dark adaptation and health and functioning in older adults with normal macular health. Invest Ophthalmol Vis Sci. 2014;55:4776–4789. DOI:10.1167/ iovs.14-14502
of early age-related PURPOSE. Delayed rod-mediated dark adaptation (DA) is characteristic adults in normal macular macular degeneration (AMD) and also can be observed in some older DA and risk factors for health. We examine cross-sectional associations between rod-mediated AMD in older adults in normal macular health. macular health per METHODS. The sample consisted of adults aged ‡60 years old in normal system. Rod-mediated DA grading of fundus photos using an established disease classification ated dark was measured psychophysically following a photobleach using a computer-autom The speed of DA adaptometer with targets centered at 58 on the inferior vertical meridian. as rod-intercept ‡ was characterized by the rod-intercept value, with abnormal DA defined that the literature has 12.3 minutes. We assessed several health and functional characteristics markers, apolipoprosuggested increase AMD risk (e.g., smoking, alcohol use, inflammatory mass, family history). teins, low luminance visual acuity, chronic medical conditions, body had normal and 22% 78% 5.5), SD, years; 68.5 age, RESULTS. Among 381 participants (mean with age. After agehad abnormal DA, with the prevalence of abnormal DA increasing C-reactive protein adjustment, abnormal DA was associated with increased odds of elevated and drop in visual acuity pressure, blood high alcohol, from abstention or of use heavy (CRP), under mesopic conditions. definitions of AMD CONCLUSIONS. Despite having normal macular health according to accepted primary eye care clinics presence, approximately one-quarter of older adults recruited from AMD, including elevated had abnormal DA, which was associated with known risk factors for CRP. degeneration Keywords: aging, dark adaptation, rod function, age-related macular
cotopic dysfunction is characteristic of early age-related macular degeneration (AMD) even though visual acuity 1–7 Patients with early AMD remains relatively unimpaired. 8,9 report vision problems under dim lighting or at night, which are associated with their psychophysically measured scotopic thresholds.10–12 Persons with early AMD tend to exhibit deficits conein rod-mediated light sensitivity that are more severe than 2–4,13,14 mediated deficits measured in the same retinal areas. Rod-mediated dark adaptation also is slowed in early AMD,1,5,15,16 which occurs even in cases where cone-mediated 6 dark adaptation in the same retinal area is undisturbed5 and when steady state thresholds are relatively unimpaired. The mechanisms underlying slowed rod-mediated dark adaptation in early AMD are not completely understood, but previous
S
research strongly suggests candidate mechanisms. Depositions rich in hydrophobic esterified cholesterol in aging Bruch’s 17,18 membrane (BrM) and in the sub-RPE space in early AMD are hypothesized to create a diffusion barrier to metabolic exchange between the choroid and photoreceptors, thus1 impairing transport of essential nutrients, such as vitamin A. This accumulation impedes translocation of multimolecular complexes, such as plasma lipoproteins, that deliver lipophilic 19,20 It essentials for rapid outer retinal uptake and distribution. is well established that vitamin A deficiency preferentially 21–25 causes rod dysfunction and eventual photoreceptor death. In terms of the impact on visual function, diminished amounts combine to of 11-cis-retinal (a derivative of vitamin A) available with the protein opsin to form the visual pigment rhodopsin
Inc. Copyright 2014 The Association for Research in Vision and Ophthalmology, www.iovs.org j ISSN: 1552-5783
a/Journals/IOVS/932996/ on 04/05/2016
4776
http://iovs.arvojournals.org/article.aspx?articleid=2128523&resultClick=1 Downloaded From: http://iovs.arvojournals.org/pdfaccess.ashx?url=/dat
Ordlista Rods: Stavar Cons: Tappar Scotopic: Mörker Mesopic: Skymning CRP: C-reaktivt protein (snabbsänka)
3 n
Redaktörens kommentar:
Både bakgrund och metoder ger en bra genomgång av anatomi och undersökningarna som gjorts. Resultat och diskussion är mycket läsvärt, diagrammen talar sitt tydliga språk.
The Effects of Diabetic Retinopathy and PanRetinal Photocoagulation on Photoreceptor Cell Function as Assessed by Dark Adaptometryudy Effekterna på fotoreceptorscellernas funktion vid diabetesretinopati och Pan-Retinal fotokoagulation utvärderad med mörkeradaptometrer Sammanfattning Catarina Ericson Patofysiologisk synförlust hos personer med diabetesretinopati (DR) är komplex och ofullständigt definierad. Hypotesen är att retinala pigmentepitelets (RPE) och fotoreceptorernas, tappar och stavars, dysfunktion, mätt med mörkeradaptometer skulle öka med ökad DR, och att pan-retinal fotokoagulation (PRP) skulle förvärra denna dysfunktion. Mörkeradaptationen (DA) mättes hos försökspersoner med diabetes mellitus och en kontrollgrupp. Mörkeradaptationen mättes och analyserades för att ge känslighetskurvor för tappar och stavar. Retinal skikttjocklek kvantifierades med hjälp av optisk koherens tomografi (OCT). 96 personer ingick av vilka 73 var diabetespatienter. Patienter med måttlig nonproliferativ diabetesretinopati (NPDR) uppvisade signifikant försämring av stavarnas återhämtningsgrad jämfört med kontrollpersoner (P ¼ 0,04). Tapparnas känslighet försämras hos patienter med proliferativ diabetesretinopati (PDR). Patienter med obehandlad PDR och patienter som behandlats med PRP uppvisade liknande stavåterhämtning och tappkänslighet. Tunnare RPE var associerad med långsammare återhämtning för stavarna och lägre tappkänslighet. Resultaten tyder på att RPE och fotoreceptorcells dysfunktion ökar med försämrad DR och stavarnas återhämtningsdysfunktion inträffar tidigare än tappdysfunktionen.
Retina
athy and Pan-Retinal The Effects of Diabetic Retinop tor Cell Function as cep Photocoagulation on Photore etry ptom Ada k Assessed by Dar 2 1 ey,1 Leon Kwark, 1 r,1 Maxwell S. Stem, Taylor1 S. Blachl J. Clay Bavinger, Grace E. Dunba 4 er Gardn W. and Thomas 2,3 Sina Farsiu, Gregory R. Jackson, Ann Arbor,
ty of Michigan Medical School, , W. K. Kellogg Eye Center, Universi of Ophthalmology and Visual Sciences , United States Carolina North , Michigan, United States ty Medical Center, Durham 2Department of Ophthalmology, Duke Universi , United States University, Durham, North Carolina 3Department of Biomedical Engineering, Duke States United vania, 4MacuLogix, Inc., Hummelstown, Pennsyl
1Department
retinopathy (DR) is vision loss in persons with diabetic epithelium (RPE) PURPOSE. The pathophysiology of We hypothesized that retinal pigment complex and incompletely defined. by dark adaptometry, would d measure as tion, dysfunc would exacerbate and rod and cone photoreceptor (PRP) n agulatio photoco al that pan-retin increase with severity of DR, and this dysfunction. mellitus and healthy measured in subjects with diabetes g a flash bleach, METHODS. Dark adaptation (DA) was d at 58 superior to the fovea followin controls. Dark adaptation was measure and rod sensitivity curves. Retinal layer thicknesses cone yield to analyzed were data the and ce tomography (OCT). coheren optical -domain spectral were quantified using Subjects with moderate Submitted: May 16, 2015 controls and 73 diabetic subjects. RESULTS. The sample consisted of 23 impairment of rod Accepted: November 30, 2015 thy (NPDR) exhibited significant nonproliferative diabetic retinopa Cone sensitivity was impaired in 0.04). ¼ Citation: Bavinger JC, Dunbar GE, (P subjects control recovery rate compared with mellitus [T1DM]: P ¼ diabetes 1 Stem MS, et al. The effects of diabetic (type (PDR) thy retinopa d PDR compared subjects with proliferative diabetic retinopathy and pan-retinal photoco: P < 0.001). Subjects with untreate 0.0047; type 2 diabetes mellitus [T2DM] similar rod recovery rates and cone sensitivities. agulation on photoreceptor cell funcd tion as assessed by dark adaptometry. with subjects treated with PRP exhibite slower rod recovery and lower cone with ed associat was Sci. Vis OCT ol by Invest Ophthalm Thinner RPE as assessed was associated with inner segment/outer segment layer 2016;57:208–217. DOI:10.1167/ sensitivity, and thinner photoreceptor iovs.15-17281 lower cone sensitivity. cell dysfunction, as assessed by ceptor photore and RPE that CONCLUSIONS. The results suggest es with worsening RPE-mediated dark adaptation, progress cone sensitivity level and rod- and tion. Function was occurs earlier than cone dysfunc function and DR, and rod recovery dysfunction suggest multiple defects in retinoid findings The PRP. g followin d preserve visual function in persons with PDR. provide potential points to improve n agulatio photoco adaptation, pan-retinal Keywords: diabetic retinopathy, dark
Correspondence: Gregory R. Jackson, MacuLogix, Inc., 1214 Research Boulevard, Hummelstown, PA 17036, USA; gjackson@maculogix.com. Thomas W. Gardner, Kellogg Eye Center, 1000 Wall Street, Ann Arbor, MI 48105, USA; tomwgard@umich.edu.
major cause of visual iabetic retinopathy (DR) is a ed and developing impairment and blindness in develop 93 million persons worldcountries, affecting approximately 17 million 1 Of these, 21 million have macular edema and wide. 1 late-stage forms of DR are have proliferative DR (PDR). These photocoagulation (PRP) or treated with pan-retinal laser inhibition when visual vascular endothelial growth factor 2 pathophysiologic mechaacuity is threatened. However, the remain poorly defined. nisms that lead to impaired vision ally been described as a Diabetic retinopathy has tradition it causes dysfunction of but , diabetes of vascular complication 3 g retinal microvessel the entire neurovascular unit, includin cell metabolic homeostaglial impaired n, occlusio and leakage g microglial cells, involvin es respons sis, and inflammatory l cell function and leading to depressed retinal neurona 4,5 . survival
D
phy (ERG) have Clinical studies using electroretinogra function beginning after 6 shown impaired ganglion cell 6 Likewise, persons with nonproliferative months of diabetes. on frequency doubling 4 DR (NPDR) perform significantly worse ganglion cell dysfunction. perimetry (FDP), again revealing uller, to photoreceptor, M¨ Likewise, ERG components specific 10 nt deterioration after and bipolar cell function show significa tion of rat and mouse 6,7 years of disease. Histologic examina changes in photoreceptor 8,9 cone cells also reveals morphologic 3 months of diabetes. and second-order neurons after only time, which tests the retinal Reports of photostress recovery ceptors, photore cone and pigment epithelium (RPE) cells have found impairment present mixed findings. Two studies 10,11 and one report noted that in the advanced stages of NPDR, progression to PDR within 3 photostress impairment predicted photostress recovery time years.10 However, other studies of 208
iovs.arvojournals.org j ISSN: 1552-5783
-NoDerivatives 4.0 International License. Commons Attribution-NonCommercial This work is licensed under a Creative OVS/934840/ on 04/05/2016 ournals/I l=/data/J s.ashx?ur rnals.org/pdfacces Downloaded From: http://iovs.arvojou
http://iovs.arvojournals.org/article.aspx?articleid=2484477&resultClick=1
4 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
Tabell 3. Översikt över internationella krav på syn för privata förare (anpassning från Bohensky och kollegor [2008]). * En genomgång av riktlinjerna genomförd av Eyesight Working Group (2005) har föreslagit följande förändringar; kraven för synfält ändras till 120º horisontellt och 40º vertikalt, strykning av krav på synskärpa för monokulärt seende förare, grav diplopia nekas körkort och anpassning i sex månader krävs för förvärvad diplopi. † Synkrav varierar mellan staterna. Värdena som presenteras representerar majoriteten av staterna.
1 INLEDNING Det finns en rad olika ansatser relaterat till synförmågan som syftar till att förbättra trafiksäkerheten. Metoder såsom körsimulatorer och körning med instruktör på en testbana kombineras med olika synoch kognitiva tester. Vilka syntester som ingår skiljer sig åt mellan olika stater, och ibland även inom en och samma stat (Desapriya, et al., 2008). Ofta finns krav på till exempel synskärpa och att bilförare med synrelaterad problematik förbinder sig att köra med korrigerat seende. En litteraturöversikt av synrelaterade policys för förnyelse av körkort i USA, visar också att det finns en koppling till förbättrad trafiksäkerhet, särskilt för grupper med förhöjda risker (Shipp, et al., 2000; McGwin, et al, 2008). I Sverige har vi idag medicinska krav för körkortstillstånd som innebär att till exempel synnedsättning och försämrat mörkerseende kan utgöra ett hinder för tillståndet; det finns dock möjlighet till villkorat tillstånd och i vissa fall även dispens (Transportstyrelsen, 2015). Medicinska krav till trots har det i en europeisk studie visat sig att en stor andel människor kör bil utan att möta de krav som ställs på synförmågan (Levecq, et al., 2013). Resultaten är illustrativa för hur viktig mobilitet är för att människor ska kunna leva ett gott och fungerande liv, det är av yttersta vikt att mobiliteten säkerställs för dessa människor. Ett ensidigt fokus på begränsning av bilkörning kan leda till ett onödigt lidande och risktagande som påverkar inte bara personen själv utan även dess medtrafikanter. I sammanhanget är viktigt att nämna bilförares förmåga till att anpassa sin körning i förhållande till specifika nedsättningar (e.g. Kotecha, et al., 2008), som till exempel hörselnedsättning (Thorslund, 2014) vilket indikerar att bedömning av körförmåga bör vila på mer än enkla traditionella syntester. När det gäller självskattad körförmåga har en studie i Kalifornien visat att 47 % undviker eller begränsar sin körning på grund av problem med synen, framför allt äldre (Satariano, et al., 2004). Både äldre förare med normal syn och de med synnedsättning uttrycker svårigheter med ljudförhållanden och kontrastkänslighet synskärpa, perifert seende, bländning och mörkerkörning (Neal McGregor & Chaparro, 2005). Med rätt tester och bedömningar kanske fler skulle vilja fortsätta köra trots åldersrelaterade nedsättningar. Synproblematik som kan påverka bilkörning uppstår ofta som en konsekvens av det naturliga åldrandet, men kan också följa på en rad olika medicinska tillstånd. Synförmågan kan delas in i följande förmågor: (1) synskärpa, (2) synfält, (3) kontrastseende, (4) ärgseende, (5) dubbelseende, samt (6) adaptation. För att förutsäga om bilförare kan antas framföra ett fordon trafiksäkert eller inte, kan dessa olika förmågor mätas. Exempel på när dessa olika förmågor används vid bilkörning ges i Tabell 1.
5 n
Field of View (UFOV) som visat sig bättre på att förutsäga säker bilkörning, jämfört med mer traditionella syntester (Johnson & Wilkinson, 2010). Det är viktigt, inte minst för den åldrande populationen för vilka nedsättningar i synförmågan är vanligt förekommande (Neal McGregor & Chaparro, 2005). Äldre bilförare är även en grupp där det är rimligt att stora säkerhetsoch mobilitetsvinster går att göra eftersom vi får fler och fler äldre bilförare och nedsättningarna följer med åldern. Det är därför viktigt att en översikt av rådande läge beträffande synens koppling till säker bilkörning, med tonvikt på testning, genomförs med koppling till svenska förhållanden. Både synnedsättningar och kognitiva nedsättningar smyger sig på och kan utvecklas under en längre tid. Eftersom de utvecklas gradvis är det vanligt att den drabbade vänjer sig vid försämrad syn och inte upplever vilka kraftiga nedsättningar det faktiskt handlar om. Den drabbade uppfattar sällan att körförmågan försämras. Detta är centralt i frågan om äldres trafiksyn och en mycket stor anledning till att förorda regelbundna tester. Huvudsyftet med föreliggande studie är att utreda vilka förmågor i synen som är viktiga för säker bilkörning. Studien fokuserar på mätbara aspekter i synförmågan som har relevans för säker bilkörning och besvarar följande frågor: n Vilka egenskaper i synen är viktiga för säker bilkörning? n Vilka tester finns och hur används dessa? n Vilken evidens finns för de identifierade testerna? 2 METOD
Tabell 4. Översikt över krav på syn för privata förare i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Tabell 1. Exempel på egenskaper i synen viktiga för olika egenskaper i köruppgiften.
Även kognitiva nedsättningar följer med naturligt åldrande, vilket är viktigt att ta hänsyn till eftersom bilkörning är en av de mest komplexa och säkerhetskritiska uppgifterna i dagens samhälle (Groeger, 2000). En trend som kan skönjas är att klassiska syntester som till exempel kontrastkänslighet och synskärpa allt mer kombineras med tester som även fångar upp kognitiva aspekter. Ett bra exempel på ett sådant test är Useful
En litteraturöversikt genomfördes utifrån databaserna TRID, Web of Science, samt PubMed (se Tabell 2 för beskrivning av databaserna). Litteratursökningen genomfördes med trunkering, det vill säga på alla ord med den valda ordstammen, och olika ändelser av sökorden. För sökningar i TRID och Web of Science inkluderades följande sökord i kombination med driver, driving, och drive: contrast sensitivity, pelli robson, colour blindness, dark adaptation, peripheral vision, visual acuity, vision, field of vision, visual field, sight defect, vision disorder, visual impairment, visually impaired, vision test, glaucom, useful field of view, cross/cock eyed, squint, cataract, and hemianopia. Vidare söktes följande sökord i kombination med driver, driving, drive, visual, och vision: aptitude, ability, performance, defect, fitness, impaired, disability, disabled, diabetes, disorder, illness, disease, dysfunction, test, screening, and mobility. I databasen PubMed genomfördes endast sökningar med hjälp av medicinska ämnesrubriker (i.e MeSH, Medical Subject Headings) vilket innebar att vision disorders kombinerades med (1) automobile driving och (2) accidents, traffic. Utifrån resultatet av
6 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
litteratursökningen inkluderades i första hand engelskspråkiga referentgranskade artiklar från vetenskapliga tidskrifter publicerade från och med år 2000 fram till och med år 2014 i litteraturöversikten. Tabell 2. Beskrivning av de använda databaserna.
Utöver sökträffarna från databaserna motiverades ytterligare relevanta referenser från de utvalda träffarna, vilket medfört att även ett antal konferensbidrag finns med i översikten. Totalt renderade litteratursökningen 267 referenser varav 139 sorterades bort utifrån nämnda kriterier. Således ingick 128 referenser i litteraturöversynen. Resultatet innehåller de mest relevanta av de 128 artiklar som lästs och presenteras tematiskt utifrån de olika synförmågor som berörs. Litteraturstudien kompletterades även med en kortare undersökning som distribuerades via e-post. Undersökningen vände sig till optiker med specialistkompetens i länderna Sverige, Danmark, Finland, och Norge i avsikt att samla in information om aktuella synkrav i våra nordiska grannländer. I undersökningen ställdes frågor om respektive lands krav beträffande synskärpa, synfält, monokulär syn, diplopi, samt förnyelseregler för äldre förare. 3 RESULTAT De krav som ställs på synen för att få köra bil ser olika ut runt om i världen. Det här kapitlet inleds med en kort översikt över dessa krav. Därefter presenteras de förmågor i synen som är viktiga för säker bilkörning tillsammans med de sjukdomar som kan påverka körprestationen med avseende på den förmågan. För var och en av förmågorna presenteras också de tester som enligt den funna litteraturen har stöd respektive inte stöd för ökad trafiksäkerhet. Internationella krav på syn för privata förare Detta avsnitt ger en översikt över de krav som finns internationellt för privata körkortsinnehavare. Tabell 3 nedan är en anpassning från Bohensky och kollegor (2008). Kraven på synskärpa och synfält är tämligen lika i de olika länderna som finns representerade, medan när det gäller monokulär syn, diplopi och kraven på förnyelse av körkort är variationen större. Sverige utmärker sig genom att inte ha krav på hälsokontroll inför förnyelse av körkort. I en studie visade van Rijn och kollegor (2011) att förekomsten av nedsättningar som inte finns inkluderade i standarder för bilkörning (speciellt kontrastkänslighet och känslighet för bländning) är vanligare än de som finns inkluderade (synskärpa och synfält). I en annan översikt över krav på syntester för äldre förare beskrivs att de flesta länder kräver syntester för att förnya körkortet, men att vad som saknas är dels metodologiska bra studier som bedömer effekterna av syntester på minskningen av motortrafikolyckor och
dels validerade och pålitliga syntester som kan förutspå körprestation (Desapriya, et al., 2014). Efter korrespondens med optiker och synexperter i Sverige, Norge, Danmark och Norge sammanställdes även synkraven för dessa länder (Tabell 4). 3. 2 Ackommodation Ackommodation är ögats förmåga att ställa in fokus på olika avstånd – alltså kunna titta på både långt och nära håll och växla mellan detta. Ackommodation behövs för att till exempel bedöma avstånd, kopiera från tavla (titta omväxlande på tavlan och papperet). Under bilkörning är adaptation viktigt då föraren behöver växla mellan att titta på information inne i bilen och utanför. Svårigheter att ändra ackommodationen gör att personen inte ser skarpt på vissa avstånd (upp till 150 cm). Sådana svårigheter benämns ålderssynthet (presbyopi), och yttrar sig i första hand i behovet av läsglasögon, men även återgången till ackommodationsvila gör att en ålderssynt tillfälligtvis kan ha svårt att se på långt håll. 3.3 Adaptation En person med normal syn kan läsa i klart solsken och kan läsa också vid skenet av stearinljus eller i månsken. Det innebär en förmåga att kunna adaptera sig till olika belysningsförhållanden. Näthinnans stavar ser i halvmörker. Anpassning till starkare ljus är också en typ av adaptation. När personen kommer från ett mörkt rum till klart ljus, syns först ingenting och det kan göra ont i ögonen. Även en så kallad normalt seende person bländas för en stund. 3.3.1 Sjukdomar som kan påverka körprestationen Nattmyopi kallas även för nattblindhet och innebär svårigheter att se i halvmörker. Problem med bländning eller ljuskänslighet är ett annat tecken på adaptationssvårigheter. Katarakt har visat sig kunna innebära en större känslighet för bländning (Lasa, et al., 1993). 3.3.2 Inverkan på körförmåga Cohen och medarbetare undersökte synskärpan hos 136 professionella förare (19–24 år) i fullt ljus samt efter att ha suttit fem minuter i mörker. Förändringen i synskärpa, indikativ av nattmyopi, korrelerades med olycksinblandning samt med en enkät om synförmåga. Studien visade att förare med nattmyopi oftare var inblandade i olyckor på natten och undersökning för nattmyopi rekommenderades (Cohen, et al., 2007). Valet att begränsa sin körning på natten har ett multifaktoriellt samband som beror på både visuella och kognitiva förmågor. De visuella förmågor som har visat sig påverka förares eget förbehåll från att köra i mörker är märkbart försämrad kontrastkänslighet och synfältsbortfall (Kaleem, et al., 2015; Puell, et al., 2004). I en studie för att undersöka förmåga att upptäcka
7 n
fotgängare på natten konstaterade Wood och kollegor att av synskärpa, kontrastkänslighet, rörelsekänslighet och UFOV, så var rörelsekänslighet den bäst predicerande
Figur 1. Olika exempel på kontrastseende.
faktorn. (Wood, et al., 2014). Omställning från mörkt till ljust (exempelvis körning ut ur en tunnel) går väldigt fort, men att det omvända (exempelvis vid bländning) tar lång tid. Bilkörning i mörker leder till många situationer av bländning och några studier har genomförts för att undersöka effekten av bländning. I en fältstudie undersöktes tre nivåer av bländning (0.28, 0.55 och 1.1 lux vid 500 meter) och resultaten visade att även den lägsta nivån resulterade i kortare sikt, kraftigare hastighetssänkningar och högre rattaktivitet (Theeuwes & Alferdiock, 1996). I en svensk studie konstaterades att medelvärdet för återställningen efter bländning hos ålderskategorin som var sämst (56–65 år) var 8,6 sekunder, vilket på en 110-väg motsvarar 260 meters körning utan att se (Källmark, 2015). Gray och Regan (2007) visade att säkerhetsmarginalerna minskar (med i medel 0,65 sekunder) och antalet kollisioner ökar med bländning. Vidare konstaterade de att säkerhetsmarginalerna minskade signifikant mera för äldre (45–60 år) än för yngre förare (19–29 år). Babizhayev (2003) gjorde en litteraturstudie om sambandet mellan visuella, kognitiva och motoriska förmågor relevanta för bilkörning och både självrapporterade körvanor och om påtvingade restriktioner. Han föreslår en högre trafiksäkerhet genom att införa enkla tester för kontrastkänslighet och bländning som ett körkortskrav, speciellt för äldre förare. Pupillförstoring har visat sig kunna påverka vissa aspekter av bilkörning och synförmåga. Detta beror på
att både synskärpa och kontrastkänslighet minskar signifikant när pupillen förstoras, vilket den bland annat gör vid svagt ljus (Chew, et al., 2007). 3.3.3.Tester Tester av adaptation som är relevanta för trafiksäkerhet är bland annat synskärpa, kontrastkänslighet, rörelsekänslighet och förmågan att återhämta sig efter bländning. Kontrastkänslighet har visat sig korrelera med både subjektiv och objektiv bedömning av körförmåga vid adaptation (Kaleem, et al., 2015; Babizhayev, 2003). Rörelsekänslighet har visat sig vara ett bra mått för förmågan att upptäcka fotgängare på natten (Wood, et al., 2014). Förändring av synskärpa i fullt ljus och efter fem minuter i mörker kan användas för att undersöka nattblindhet (Cohen, et al., 2007). Förmågan att återhämta sig efter bländning bör undersökas för att öka trafiksäkerheten (Theeuwes & Alferdiock, 1996; Gray & Regan, 2007; Babizhayev, 2003). 3.3.4 Sammanfattning Adaptation är förmågan att kunna anpassa sig till olika ljusförhållanden. Svårigheter att se halvmörker eller svårigheter att återhämta sig efter bländning kan leda till trafikfara både för föraren själv och andra trafikanter. Lämpliga tester för adaptation är synskärpa, kontrastkänslighet, rörelsekänslighet och förmågan att återhämta sig efter bländning. 3.4 Dubbelseende Dubbelseende går under det medicinska namnet diplopi och innebär att en person ser två objekt när det bara finns ett. Det kan bero en felställning eller oförmåga att titta mot en punkt, vilket gör att bilden inte hamnar på samma håll i båda hinnorna. Då finns dubbelseendet bara när personen tittar med båda ögonen. Dubbelseende kan också bero på gråstarr som gör att personen får en prismatisk bild. I det fallet finns dubbelseendet även om ett öga hålls för. 3.4.1 Sjukdomar som kan påverka körprestationen Grå starr kan som nämnts ge ett dubbelseende. Vi har funnit endast en relevant artikel på detta och det är White och kollegor som i en körsimulator har utvärderat prestationen hos förare med kronisk diplopi och konstaterat att detta inte innebär ett hinder för körkort (White, et al., 2001) 3.5 Färgseende Näthinnans tappar är av tre olika slag, en del är känsliga för blått ljus, en del är mera känsliga för grönt och en stor del är mera känsliga för rött ljus. Även normalseende personer kan ha vissa svårigheter med färg-
Figur 2. Pelli Robson tavlan testar för kontrastkänslighet, vilket kan indikera en allvarligt nedsatt visuell funktion. Detta är viktigt eftersom en nedsatt visuell funktion vanligtvis är ett tecken på en ögonsjukdom.
8 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
seendet. 3.5.1 Sjukdomar som kan påverka körprestationen Det finns olika typer av det som kallas för färgblindhet. Protan färgblindhet innebär att personen är mindre känslig för grönt ljus och deutan färgblindhet innebär att personen inte ser mellanfrekvent ljus, vilket gör att gröna och röda nyanser förväxlas. 3.5.2 Inverkan på körförmåga Enligt Odell (2005), som gjort en översikt över vägledning för körlämplighet i Australien, är inte färgblindhet något som det är relevant att testa för när det gäller körlämplighet. Det finns dock andra som föreslår en förhöjd risk relaterad till färgblindhet (Vingrys & Cole, 1988; Cole, 2002). Enligt Cole (2002) har alla med protan (röd-grön) färgblindhet svårare att se rött ljus än normalseende och därmed en större risk att bli inblandade i olyckor. Uppmärksamhetsiögonfallandehet för röda, orangea och gröna skyltar har Figur 3. Synfältet för höger och visats vara sämre för vänster öga tillsammans. personer med deuteranopi (grön färgblindhet) jämfört med för personer med normalt färgseende, medan det inte var någon skillnad för gula och blåa. Vidare konstaterades att redundant färgkodning underlättar upptäckbarheten av skyltar och signaler då detta kräver färre ögonrörelser (O’Brien, et al., 2002). Atchison och kollegor (2003) påpekar att många körkortkrav när det gäller färgseende riktar sig till personer med protan färgblindhet. Resultaten från deras studie gällande reaktion på trafiksignaler för personer med och utan färgblindhet indikerar att personer med deutan färgblindhet också borde granskas vad gäller körprestationen. Reaktionstiden för röda ljus ökade med graden av färgblindhet och deuteranopi ledde till sämre prestation än protanopi, vid samma grad av nedsättning. Liknande mönster sågs för gult ljus, men för grönt ljus var reaktionstiden lika för alla grupper (Atchison, et al., 2003). Vidare har en enkätundersökning som vände sig till personer med färgblindhet visat resultat som indikerar att personer med defekt färgseende tenderar att föredra bilkörning dagtid eftersom de nattetid har särskilt svårt att identifiera vägbanereflektorer och bakre signalljus hos framförvarande fordon (Tagarelli, et al., 2004). 3.5.3 Tester I den funna litteraturen framhålls vikten av att kontrollera färgblindhet (Vingrys & Cole, 1988; Cole, 2002;
Atchison, et al., 2003), medan exakt vilken typ av test inte haft så stort fokus. 3.5.4 Sammanfattning Problem med färgseende kallas för färgblindhet och kan uppträda för olika färgnyanser. Flera varianter av färgblindhet har föreslagits leda till högre olycksrisk och till svårigheter att läsa skyltar. Således föreslår flertalet forskare att färgseende bör kontrolleras för körlämplighet, men typen av test har inte specificerats. 3.6 Kontrastseende Med kontrastseende avses förmågan att särskilja skillnader i färg samt ljusstyrka, det kan till exempel handla om att särskilja ett objekt från dess bakgrund. 3.6.1 Sjukdomar som kan påverka körprestationen Generellt kan sägas att kontrastseendet och därmed kontrastkänsligheten försämras med stigande ålder (Lasa, et al., 1993). Enligt Puell et al. (2004) är kontrastkänsligheten stabil fram till 50 års ålder för att sedan avta med 0.1 log kontrastkänslighet per årtionde. Åldersrelaterade försämringar i kontrastkänslighet har också av Freeman et al. (2005) associerats till att äldre förare ger upp bilkörning, eller själva reglerar sin körning och anpassar sig efter nedsättningen (Sandlin, et al., 2014). Förmågan kan även drabbas negativt av en rad sjukdomar, några exempel som framkommit i litteratursökningen är ögonsjukdomen katarakt (Owsley, et al., 2001), Parkinsons (Devos, et al., 2007; Uc, et al., 2009), och den endokrina sjukdomen diabetes. Kopplingen mellan just katarakt och försämrad körprestation har gjorts i en rad studier (e.g. Wood & Troutbeck, 1995; Wood, et al., 2009; Wood, et al., 2010) och förklarats genom en minskning i kontrastkänslighet. 3.6.2 Inverkan på körförmåga Sambandet mellan säker bilkörning och tester för synskärpa och kontrastkänslighet har visat sig i flera studier (e.g. Carberry, et al., 2006). Vid bilkörning i situationer med hög risk har framförallt äldre förare som haft svårigheter kunnat associeras till försämringar i synskärpa och kontrastkänslighet (McGwin Jr, et al., 2000). I vissa studier har även olycksrisken visat sig öka för äldre förare med nedsatt kontrastseende i termer av försämrad kontrastkänslighet, på det ena eller bägge ögonen (Ball & Owsley, 2003; Owsley, et al., 2001; Sandlin, et al., 2014), samtidigt som andra studier inte lyckats finna kopplingen eller endast funnit en svag sådan mellan kontrastkänslighet och olyckor (e.g. Ball, et al., 2001; Rubin, et al., 2007). Vidare såg Owsley et al. (2001) inte samma relation till olycksinblandning på tester för synskärpa och disability glare. Noterbart är att andra studier, till exempel Carberry et al. (2006) och McGwin Jr et al. (2000) som tidigare nämnts, har funnit
9 n
ett samband mellan säker bilkörning och synskärpa. Nedsättningar i kontrastkänslighet har också visat sig försämra igenkänning av vägskyltar och faror i trafiken (Wood & Owens, 2005), manövrering (Bowers, et al. 2005), bilkörning nattetid (Freeman, et al., 2006; Puell, et al., 2004). Även här är det viktigt att notera att förare med försämringar tenderar att anpassa sitt beteende. Studien av Puell et al. (2004) visade till exempel att förare som undvek att köra nattetid hade försämringar i kontrastkänslighet. Förare som anpassar sina körvanor visades också av Freeman et al. (2006) och som kopplade kontrastkänslighet till färre körda mil. Även Sandlin och kollegor såg ett samband med färre resor, färre besökta platser och kortare årlig körsträcka (Sandlin, et al., 2014). 3.6.3 Tester För att mäta kontrastseende används ofta mått på kontrastkänslighet; inte sällan med hjälp av en så kallad Pelli-Robson syntavla (Figur 2), men även andra bokstavstavlor finns tillgängliga och används. Generellt kan sägas att kontrastkänslighet är ett test där det finns ett relativt starkt stöd för att avgöra körprestation och därmed predicera säker bilkörning (e.g. Amick, et al., 2007; Worringham, et al., 2006; Stav. et al., 2008), men då det finns flera olika sätt att mäta kontrastkänslighet är det i sammanhanget viktigt att nämna att det saknas konsensus i litteraturen kring vilket som är mest lämpligt att använda (Johnson & Wilkinson, 2010). Enligt Carr (2007) är kontrastkänslighet det mest prediktiva testet för att avgöra försämringar i bilkörning. Även van Rijn et al. (2011) lyfter testning av kontrastkänslighet som viktigt att inkludera i standards för utvärdering av bilförare då det är mer vanligt förekommande att köra med försämrat kontrastseende jämfört med försämringar i synskärpa och synfältsbortfall som idag ofta finns med i utvärderingar av körförmågan. Worringham et al. (2006) menar att testning av kontrastkänslighet (tillsammans med ett par andra test) är att betrakta som enkla test som tillför objektivitet och prediktiv styrka som är viktigt för att på ett oberoende sätt avgöra och förutsäga körduglighet. 3.6.4 Sammanfattning Förmågan att särskilja skillnader i färg och ljusstyrka kallas för kontrastseende och försämras med åldern. Försämring i kontrastseende har visat sig leda till både förhöjd olycksrisk och mindre bilkörning. Mått på kontrastkänslighet med speciella syntavlor har i litteraturen starkt stöd för att förutsäga körlämplighet. 3.7 Synfält Synfält är det område som kan observeras av synen i ett visst ögonblick. Det maximala statiska synfältet är ungefär 180° horisontellt och 134° vertikalt, se Figur 3. Perifert synfält är den del av synomfånget som ligger utanför den del som ögat kan fokusera skarpt på
(och motsvarar ca 95 % av hela synfältet). Det perifera synfältet registrerar och reagerar på rörelse och lockar blicken till de saker som rör sig i blickomfånget (Martin, 2010). Tack vare ett samspel mellan synfält, ögonmotorik och visuospatiala minne (hjärnans ”bildminne”) skapas en sammanhängande bild av vår omgivning.
3.7.1 Sjukdomar som kan påverka körprestationen Synfältsbortfall kan vara en följd av en sjukdom i ögat, på den optiska nerven eller i hjärnan, vilken till exempel kan orsakas av en stroke. Synfältsbortfall kan vara av olika karaktär och delas vanligen in enligt följande: bortfall över eller under en horisontell linje, bortfall på sidorna, bortfall i det centrala synfältet eller bortfall på samma sida i båda ögonen. En förare med synfältsbortfall ser inte hela vyn vilket innebär att viktig information kan missas och flera studier har visat på sämre körprestation till följd av detta (Wood & Troutbeck, 1995) En studie gällande förekomst av synfältsbortfall och dess relation till körförmåga visade att av 20 000 som deltog var glaukom, retinal disorder och katarakt de vanligaste orsakerna (Johnson & Keltner, 1983). Studien visade även att jämfört med förare utan synfältsbortfall var förekomsten av olyckor och domar dubbelt så vanligt bland förare med binokulärt synfältsbortfall och lika vanligt bland förare med monokulärt synfältsbortfall. Även andra studier har visat att personer med glaukom och ett måttligt till allvarligt synfältsbortfall löper större olycksrisk (McGwin Jr, et al., 2005; Tanabe, et al., 2011) Det som beskrivs som svårare för personer med synfältsbortfall är hastighetsanpassning vid filbyte (Bowers & Peli, 2005), positionering i filen och i kurvor (Lockhart, et al., 2009; Bowers & Peli, 2005; Bowers, et al., 2005; Elgin, et al., 2010) samt att hinna reagera på oväntade händelser i periferin (Lockhart, et al., 2009; Haymes, et al., 2008). Ett flertal studier har visat att förare med synfältsbortfall upptäcker signifikant färre fotgängare och även efter längre tid (Bowers, et al., 2007; Bowers, et al., 2009; Bronstad & Bowers, 2011; Bronstad, et al., 2009; Bronstad, et al., 2013; Zhang, et al., 2007; Alberti, et al., 2013). Flera studier har visat att förare kompenserar för sitt synfältsbortfall bland annat med ögon- och huvudrörelser (e.g. Bahnemann, et al., 2014; Bowers, et al., 2007; Bronstad, et al., 2013) eller med sänkt hastighet (Róge, et al., 2005). När det gäller positioneringen visade Bowers och kollegor att förare med högersidig Homonym Hemianopsi (HH) höll sig signifikant längre till vänster. Förare med vänstersidig HH körde signifikant längre till höger i vänstersvängar. Förare med HH väljer alltså position som ökar marginalen på den binda sidan (Bowers, et al., 2010). Effekterna av synfältsbortfall på körprestation är alltså långt ifrån entydiga och flera forskare menar att det inte
10 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
behöver innebära någon trafikfara (Elgin, et al., 2010; Yuki, et al., 2014). Enligt en översikt av Owsley och McGwin Jr rapporterar de studier som finns sämre körprestation bland individer med centralt synfältsbortfall, samtidigt som de har färre trafikrelaterade domar (Owsley & McGwin Jr, 2008). Yuki och kollegor (2014) rapporterar att de inte ser något samband mellan centralt synfältsbortfall och olyckor och att samband mellan synförmåga och körförmåga inte är lätt, varför försiktighet bör användas vid förutsägning av körprestation. Flera andra föreslår att graden av synfältsbortfall inte har signifikant effekt på körprestationen och kompensationen varierar, vilket gör att flera förespråkar individuella bedömningar (Bowers, et al., 2007; Elgin, et al., 2010; Racette & Casson, 2005; Wood, et al., 2009). Bohensky och kollegor (2007) föreslår efter en översikt att forskningen om synfältsbortfall och trafiksäkerhet är oklar och hänvisar till att metoderna för att bedöma säkerheten när det gäller bilkörning för dem som har synfältsbortfall inte är ordentligt validerade (Wood, 2002; Higgins & Wood, 2005). Det är i linje med Horton och Chakman (2002) som menar att begränsat synfält är en riskfaktor vid bilkörning, men att bevisen är för vaga. Det finns även andra sjukdomar som kan påverka synfältet och medföra försämrad körprestation. De kognitiva och visuella bristerna som associeras med Parkinsons sjukdom har visat sig resultera i försämrad visuell avsökning och försämrad körprestationen med bland annat signifikant färre upptäckta landmärken och trafikskyltar samt brott mot fler trafikregler (Uc, et al., 2006). Förare med Alzheimers har också visat en försämrad avsökning med en sämre körprestation som följd (Duchek, et al., 1998). Brister i körprestation har associeras till nedsatt känslighet för rörelse i periferin (Henderson & Donderi, 2005). Visuell sensitivitet predicerade i en studie ca 50 % av förarens variation i lateral position (Alm, 2000) och förare som varit inblandade i kollisioner har visats signifikant sämre på avsökning och styrning (Mills, et al., 2003). Äldre förare med tidiga förändringar i spatial synförmåga och djup perception har även visats begränsa sin körning (West, Figur 4. Logmar tavlan är en utveckling av den et al., 2003). traditionella Snellen tavlan, som man oftast ser. Fördelen med Logmar tavlan är att den har lika många bokstäver på varje rad, lika stora avstånd mellan rader och bokstäver enhetlig tillväxt i bokstavsstorlek, en slutsumma baserad på totala antalet lästa bokstäver samt en förfinad skala som ger större noggrannhet och högre reliabilitet
3.7.2 Tester Det finns olika sätt att mäta synfält, vilka kan vara lämpade för olika situationer och
syften. Ayala (2012) föreslår att det monokulära testet jämfört med det binokulära ger mer specifik information om platsen och djupet av defekten, vilket gör det mer lämpat för att mäta synförmåga i trafiksituationer (Ayala, 2012). Owen och kollegor (2008) menar dock att binokulärt IVF (Integrated visual field) är bättre än monokulärt på att förutspå om en individ löper risk att förlora körkortet längre fram i tiden. I en jämförelse mellan IVF och EVFT (Esterman visual field test) konstaterades att IVF släpper igenom förare som borde klassas som olämpliga (Chisholm, et al., 2008). Zhang och kollegor (2000) menar att ett dynamiskt visuellt fält (DVF) visar samband med olycksinblandning bättre än det statiska. Vidare sågs en hög korrelation mellan DVF och maximal säkerhetshastighet bland förare som varit respektive inte varit inblandade i olyckor (Zhang, et al., 2000). Flera studier har visat att UFOV är signifikant korrelerad med körprestation (Bowers, et al., 2005; Róge, et al., 2005) och med olyckor med personskador (Owsley, et al., 1998) för personer med synfältsbortfall. Några föreslår även kombinationer av UFOV med andra tester som kontrastkänslighet (Bowers, et al., 2005), Peripheral motion processing (PMP) (Henderson & Donderi, 2005), Complex Figure Test-Copy (Uc, et al., 2006) för att bäst kunna förutsäga körprestationen. Men det finns även de som ifrågasätter testets lämplighet för att bedöma olycksrisk bland förare med synfältsbortfall (Chisholm, et al., 2008). Papageorgiou och kollegor (2010) menar att inga synfältsrelaterade parametrar är lämpade att förutsäga olycksinblandning. Det krävs istället individualiserade angreppssätt som tar hänsyn till kompensatoriska strategier i form av ögon- och huvudrörelser (Papageorgiou, et al., 2010). Även andra visuella perceptionstest har föreslagits lämpliga för att identifiera förare som löper risk för att hamna i olyckor, till exempel Motor Free Visual Perceptual Test (MVPT), Clock Drawing Task (CDT) (Oswanski, et al., 2007). Kliniska utvärdering av synfältsbortfall med hjälp av datortomografi eller magnetresonans har inte visat sig kunna predicera säkra förare (Vaphiades, et al., 2014). När det gäller självskattad körförmåga så är äldre förare med sämre resultat på flera syntester, främst kontrastkänslighet och synfält, mera benägna att sluta köra (Freeman, et al., 2005). 3.7.3 Sammanfattning Synfältet är det område vi ser. Synfältsbortfall innebär att visa delar av det normala synfältet inte syns vilket kan innebära en förhöjd olycksrisk. Främst har visats att fotgängare upptäcks senare vid vissa typer av synfältsbortfall, men man har även sett att kompensation är vanligt förekommande. Därför förespråkar många forskare att individuella bedömningar bör göras för
11 n
körlämplighet vid synfältsbortfall. 3.8 Synskärpa Synskärpa (visus) är ett mått på ögats upplösningsförmåga eller förmåga att urskilja små detaljer. Synskärpan är beroende av flera komponenter. Det optiska systemet genererar en skarp bild på näthinnan, receptorerna på näthinnan säkerställer näthinnans funktion och hjärnan säkerställer synbanorna och det centrala nervsystemets funktion. Synskärpan kan definieras och mätas på flera olika sätt. Vanligen mäts ögats förmåga att känna igen vissa tecken som bokstäver eller siffror (Cline, et al., 1997). I vissa fall är synskärpan bra på nära håll men sämre på längre håll. Det kallas för Myopi eller närsynthet. Det motsatta fallet är översynthet, med svårt att se på nära avstånd medan det är bättre på längre håll. 3.8.1 Sjukdomar som kan påverka körprestationen Katarakt är den sjukdom som oftast nämns i samband med försämrad synskärpa. Det är den medicinska termen för grå starr, vilket innebär att ögats lins grumlas. Det kan innebära problem att köra bil, läsa eller känna igen ansikten (Allen & Vasavada, 2006). Många studier har visat på en försämrad körprestation till följd av katarakt (Wood, et al., 2009; Wood, et al., 2010; Wood, et al., 2007; Wood & Mallon, 2001) med bland annat senare upptäckt av fotgängare och andra risker (Marrington, et al., 2008; Wood, et al., 2012) samt större risk för olycksinblandning (Owsley, et al., 2001). Flera studier har även visat på tydliga förbättringar i körprestation efter kataraktoperation (Wood & Carberry, 2004; Owsley, et al., 2002). En vanlig åtgärd för att förbättra synskärpa är glasögon eller linser. Sagberg (2006) visade i en enkätstudie att förare med korrigerad syn löper högre olycksrisk är förare som inte behövt korrigera synen. Samma studie visade även en signifikant högre olycksrisk för personer med antingen myopi (närsynthet), hyperopi (översynthet) eller synfältsbortfall (Sagberg, 2006). 3.8.1 Tester Synskärpa är ett test som har visst stöd för att predicera säker bilkörning, men enligt Owsley och McGwin (2010) har synskärpa som bäst en svag koppling till säker bilkörning. Många studier genomför traditionella tester på synskärpa (visual acuity), men vad vi har sett så har ingen funnit något starkt samband med trafiksäkerhet. Ball och kollegor (2001) föreslår endast ett svagt samband mellan synskärpa och olycksrisk. Carberry och kollegor visade ett signifikant samband mellan körprestation och synskärpa samt kontrastkänslighet (Carberry, et al., 2006). I en studie visades att äldre förare har det svårare i körsituationer med hög risk och att synskärpa och kontrastkänslighet är speciellt associerade med dessa svårigheter (McGwin Jr, et
Figur 5. UFOV®. Bildskärmens utseende i tredje deltestet.
al., 2000). Det finns dock flera studier som visat på att de traditionella testerna av synskärpa ensamma inte är lämpliga för identifiera osäkra förare (Morrisey & Grabowski, 2005; Owsley, et al., 2001; Wood & Owens, 2005; Schultheis, et al., 2010; Horton & Chakman, 2002; Currie, et al., 2000; Kiel, et al., 2003; Rubin, et al., 2007) eller osäkra förare med katarakt (Wood, et al., 2006). Visus-undersökning sker med mycket höga kontraster som optimalt ljus och svarta bokstäver på vit botten, se exempel i Figur 4. Detta är en situation som sällan motsvaras i trafiken och troligen en stor del av anledningen till att kontrastseende visat sig ha högre relevans för trafiksäkerheten. Även när det gäller självrapporterad körförmåga är kontrastkänslighet en bättre predicerande faktor än synskärpa (Fraser, et al., 2012) även
12 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
om både synskärpa och kontrastkänslighet har visat sig påverka reducering i körsträcka och körning på okända platser (Freeman, et al., 2006). I en översikt om synen och körförmåga drar Owsley och McGwin Jr (2010) slutsatsen att synskärpa som bäst är svagt korrelerad med säker bilkörning och därför olämpligt för att identifiera förare som riskerar att vara inblandade i kommande olyckor. De konstaterar vidare att synskärpa är relaterad till vissa mått på körprestation, som till exempel förmågan att känna igen skyltar och menar att det är därför myndigheter vill att dessa tester bör genomföras. Men enligt Owsley och McGwin Jr (2010) bör synskärpatesterna som används för screening kompletteras med ytterligare tester som till exempel kontrastkänslighet, synfält, processhastighet och tester för delad uppmärksamhet, vilka har visats ha stor relevans för trafiksäkerheten. Även Higgins och Wood (2005) föreslår komplettering med kontrastkänslighetstest (Pelli-Robinson) för att bättre identifiera synproblem relaterade till katarakt. Activities of Daily Vision Scales (ADVS), ett frågeformulär som används som ett mått på visuell funktion och innehåller ett antal synrelaterade frågor om livskvalitet, har visats starkt relaterad till förändring i körprestation men kan inte predicera den (Wood & Carberry, 2004). . 3.8.3 Sammanfattning Synskärpa (visus) är ett mått på ögats upplösningsförmåga och kan ofta åtgärdas med glasögon eller linser. Att synskärpan är viktig för säker bilkörning är det nog ingen som tvekar om, men testerna för synskärpa anses av flera otillräckliga och ofta föreslås en komplettering med tester för kontrastkänslighet. Detta känns också rimligt med tanke på att visus mäts under väldigt optimala förhållanden som sällan återfinns i trafiken. 3.9 Useful Field of View (UFOV) Visuell uppmärksamhet är viktigt för säker bilkörning och perifer kontrastkänslighet, UFOV samt perifer rörelse processning kan ses som komplementära metoder (Henderson & Donderi, 2005). Andra tester som möter aspekter av visuell uppmärksamhet är change blindness (Lees, et al., 2007), men det vanligast förekommande testet är dock UFOV, och enligt Rao, et al. (2013) används UFOV som begrepp ofta synonymt med visuell uppmärksamhet. Testet UFOV innehåller tre delar, nämligen: (1) processhastighet, (2) delad uppmärksamhet, och (3) selektiv uppmärksamhet (se nedan för mer utförlig beskrivning av genomförandet). UFOV kan användas antingen separat eller som en viktig del i ett testbatteri med avsikt att screena riskgrupper i syfte att avgöra körlämplighet (e.g. Devos, et al. 2007; Bentley, et al. 2012). UFOV har ett starkt stöd i litteraturen som styrker dess förmåga att predicera körprestation (e.g. Cushman, 1996; Whelihan, et al., 2005; Johnson & Wilkinson, 2010; Hoffman, et al., 2015; Myers, et al,
2000). Utöver kopplingen till uppmärksamhet så relaterar testet även till minnesförmågan, beslutsfattande och visuo-spatial förmåga (Lees, et al., 2007). Mycket av testets styrka ligger i att det fångar både den visuella delen av det sensoriska minnet och högre ordningens uppmärksamhets förmågor (Despariya, et al., 2008). Det finns stöd för att UFOV försämras av en rad olika sjukdomstillstånd vilket sedan påverkar körprestation och säker körning hos personer som fått dessa sjukdomar. Exempel på sjukdomar där UFOV påverkas negativt och där UFOV således kan användas för att predicera säker bilkörning är: n Parkinsons sjukdom (e.g. Classen, et al. 2009; Devos, et al. 2007; Uc, et al., 2006;) n Alzheimers sjukdom (Rizzo, et al., 1997). n En kognitiv försämring i tidigt skede (Whelihan, et al, 2005) n Multipel skleros (Akinwuntan, et al. 2012) Utöver sjukdomstillstånd så påverkas visuell uppmärksamhet mätt med UFOV även av det naturliga åldrandet (Anstey & Wood, 2011). I studier (e.g. Owsley, et al., 1998; Sims, et al., 2000) har en nedsättning på 40 % i UFOV kopplats till en fördubblad kollisionsrisk för äldre förare. Kopplingen mot kollisioner har även gjorts i andra studier (e.g. Haymes, et al. 2007; Rubin, et al., 2007; Rizzo, et al., 1997) och kan antas gälla även andra grupper än äldre. Trots stödet för UFOV och dess förmåga att förutsäga olyckor och säker bilkörning så bör det också påpekas att det finns resultat som visat att UFOV i olika sammanhang inte har kunnat användas för att predicera säker bilkörning. En kanadensisk studie som pekar i den riktningen utvärderade ett testbatteri kallat Roadwise review där UFOV ingår som en viktig del tillsammans med contrast acuity. I den studien visade Scialfa, et al. (2010) att testbatteriet inte kunde förutsäga självrapporterade svårigheter och körhistorik. 3.9.1 Genomförande av UFOV Den version av UFOV® som vanligtvis används är PC-baserad och består av tre deltest, som bedömer den visuella processhastigheten under stegrande svårighetsgrad av uppgiften, samt delad och selektiv uppmärksamhet. I det första deltestet, ska testpersonen hinna identifiera vilket fordon (personbil/lastbil) som under kort tid visas centralt på dataskärmen. Programmet bestämmer den tid som behövs för att 75 % av fordonen identifierats korrekt. I det andra deltestet som mäter delad uppmärksamhet ska testpersonen förutom ovanstående samtidigt lokalisera en bil som är placerad perifert på bildskärmen. På motsvarande sätt beräknas den tid när 75 % av både fordonet i periferin lokaliserats korrekt och identifieringen av fordonet centralt är korrekt.
13 n
I det tredje deltestet som mäter selektiv uppmärksamhet ska testpersonen utföra samma uppgift som deltest två, men resterande utrymme på bildskärmen är fylld av distraherande trekanter (Figur 5). Testet tar cirka 20 minuter att genomföra. Resultatet i varje deltest ges i form av en tid i millisekunder, som för de tre deltesten läggs samman till en totaltid, vilken sedan kan användas för statistisk bearbetning. De erhållna värdena kan även placeras in i en matris för att få en olycksriskbedömning. 3.9.2 Sammanfattning UFOV har ett starkt stöd i litteraturen när det gäller dess förmåga att predicera körprestation även om det förstås också finns kritik mot testets predicerbarhet. Utöver kopplingen till uppmärksamhet relaterar testet även till minnesförmågan, beslutsfattande och visuospatial förmåga. Många förespråkar användning av UFOV i kombination med syntester men det framförs även viss kritik. Generellt kan sägas att bra resultat på UFOV kanske inte säger så mycket om hur säker en förare är, medan däremot dåliga UFOV resultat ofta är kopplade till ett ökat riskbeteende. 4. DISKUSSION Utifrån resultatet i den här litteraturstudien kan sägas att det finns ett flertal syntester som har stöd i forskningen och därmed är rimliga att genomföra för att säkerställa säker mobilitet samt avgöra rätten till körkort. Slutsatsen är på inget sätt unik utan delas av bland andra Jolly et al. (2006). Eftersom det finns ett flertal tester som har stöd, och vissa av dessa lämpar sig mer i riktade insatser för att stödja personer med specifika nedsättningar, bör olika tester kombineras utifrån det enskilda fallets förutsättningar för att få till en bra och rättvisande bedömning av helheten. Slutsatsen delas även av till exempel Stav et al. (2008) som ansåg det rimligt att mer än ett test krävdes för att identifiera förare med förhöjd riskprofil, samt av Green et al. (2013) som också förespråkade ett kombinerat verktyg. Stav (2008) motiverade användandet av flera verktyg ytterligare med hänvisning till köruppgiftens dynamiska natur och Green et al. (2013) menade att äldre förare med dubbla sensoriska nedsättningar löper större risk att vara inblandade i trafikolyckor jämfört med de med enbart nedsatt synskärpa eller hörsel. Därför bör, enligt Green och kollegor (2013), ett kombinerat verktyg användas för att undersöka och upptäcka äldre personer med högre olycksrisk. De mått på synskärpa (t.ex. olika bokstavstavlor) som finns och används idag räcker inte för att säkerställa säker bilkörning, utan behöver kombineras med andra tester. Med utgångspunkt i den litteratur som har sammanställts här kan slutsatsen att kontrastkänslighet och UFOV är lämpliga kandidater till att komplettera
synskärpa dras. Dessa två test har utifrån litteraturen visat sig vara de bästa måtten på synförmåga viktig för säker bilkörning. Vidare så speglar testen också två förmågor i synen som är extra viktiga för säker bilkörning, nämligen kontrastseende och visuell uppmärksamhet. Liknande slutsatser har tidigare dragits av andra, till exempel Bal et al. (2011) ansåg att kontrastkänslighet var viktigt att ha i åtanke för att avgöra körförmågan utifrån ett legalt perspektiv. Testet kan då användas för att exempelvis avgöra behov av kataraktkirurgi samt för att utvärdera effekten av sådan kirurgi (Fraser, et al., 2012), och är således viktig för att avgöra körförmågan. Det andra testet som lyfts fram, i.e. UFOV, visar att det finns potential i att komplettera klassiska syntester med tester innehållande kognitiva aspekter. UFOV är det klart mest använda exemplet på ett test med kognitiva inslag som visat sig vara bra för att mäta delar av synförmågan som är av vikt för säker bilkörning, den trend mot att inkludera kognitiva aspekter för att utvärdera synförmåga är således motiverad. Testet är även det test som har starkast stöd i litteraturen och enligt Worringham et al. (2006) är testning av kognitiva funktioner ett enkelt sätt att få mer objektivitet i bedömningar av körförmågan. Flera nedsättningar hör ihop och följer med ett normalt åldrande, medan andra följer på medicinska förhållanden. Bilkörning och därmed mobilitet är viktigt för människor men för att bättra på trafiksäkerheten kan ibland inskränkningar i människors bilkörning motiveras. Det är då viktigt att ha ett helhetstänk för att säkerställa en fortsatt god mobilitet för dessa personer. Det finns fog att anta att testning av synförmågan kan upplevas som avskräckande och som ett hot mot den egna mobiliteten, här är dock viktigt att även lyfta fram att det kan fungera som en katalysator för fortsatt bilkörning. Människor som tidigare tvivlat på sin prestation i trafiken kan med hjälp av testning få självförtroende till att fortsätta köra. Detta resonemang stöds även i litteraturen av Shipp (2000) som visade att obligatoriska syntester inte var associerat med lägre andel äldre förare, vilket då kan förklaras med att även om vissa behöver ge upp sin bilkörning så kommer andra efter testningen återuppta den. Med detta sagt är det viktigt att testning genomförs på ett sådant sätt att människor inte uppfattar det som en begränsning, utan mer som ett sätt att säkerställa att deras fortsatta mobilitet även är säker. Testning av synförmågan kan även fungera som ett viktigt verktyg för att motivera vidare medicinsk undersökning för att säkerställa att nedsättningen inte beror på vad som kan anses vara normal åldersrelaterad nedsättning. Därmed finns vinster som sträcker sig utöver ett säkrare trafiksystem. Flera, till exempel Bohensky med kollegor (2008), anser att de tester som används idag för att bedöma körförmåga och besluta om rätten att få behålla
14 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
sitt körkort är otillräckliga. 5. SLUTSATSER Utifrån den genomgångna litteraturen i denna studie kan följande slutsatser dras: n De mått på synskärpa som finns och används idag räcker inte för att säkerställa säker bilkörning, utan behöver kombineras med andra tester n Ett flertal syntester har stöd i forskningen och är rimliga att genomföra för att säkerställa säker mobilitet samt avgöra lämpligheten att inneha körkort, nämligen; synskärpa, kontrastkänslighet, färgseende, UFOV och förmågan att återhämta sig efter bländning n Olika tester bör kombineras utifrån det enskilda fallets förutsättningar för att få till en bra och rättvisande bedömning av helheten n Lämpliga kandidater till att komplettera tester av synskärpa är • Kontrastkänslighet • UFOV • Bländningskänslighet n UFOV är även det test som har starkast stöd i litteraturen för att förutsäga körprestation 6. FÖRSLAG PÅ VIDARE FORSKNING Även om en hel del forskning har gjorts inom området så finns det fortfarande luckor att fylla, och med resultatet av denna litteraturstudie i åtanke kan vidare forskning underbyggas inom en rad områden. Givet det starka stöd som funnits för UFOV så kan en riktad studie som tillämpar och utvärderar testet i en svensk kontext och i samband med syntester (synskärpa, kontrastkänslighet, bländningskänslighet) ses som ett viktigt nästa steg. Vidare behöver en sådan studie lägga särskild vikt vid att ta ett helhetsgrepp där relevanta aktörer inkluderas. Det kan röra sig om att söka samarbeten mellan till exempel optiker, arbetsterapeuter, beteendeveterare, och andra aktörer. Givetvis måste den internationella erfarenhet som, åtminstone delvis, redogjorts för i denna litteraturstudie tas till vara. Utöver detta behövs mer forskning för hur UFOV och andra tester som har stöd för att predicera säker bilkörning kan kombineras för bedömning av körlämplighet; dels med varandra, men även med annan testmetodik såsom körsimulatorer och utvärdering på väg. Det finns redan idag ansatser som rör sig i den riktningen, både nationellt och internationellt, men det finns både behov och motiv för mer forskning i området. En komplettering av denna studie kunde vara en något mera kvalitativ undersökning innehållande intervjuer med personer från olika utvärderingscenter som kan ha erfarenheter om hur förares behov ser ut samt med personer från Transportstyrelsens trafikmedicinska råd som vet grunderna på vilka dagens krav ställs. Det
skulle även vara intressant att genomföra samma litteraturstudie för yrkesförare eftersom det ofta ställs högre krav på dem. 7. REFERENSER Akinwuntan, A. E., Devos, H., Stepleman, L., Casillas, R., Rahn, R., Smith, S., & Williams, M. J. (2012). Predictors of driving in individuals with relapsing-remitting multiple sclerosis. Multiple Sclerosis Journal, 19(3), 344-350. Allen, D., & Vasavada, A. (2006). Cataract and surgery for cataract. British Medical Journal, 333 (7559): 128–32. Alberti, C. F., Peli, E., & Bowers, A. R. (2013). Driving With Hemianopia: III. Detection of Stationary and Approaching Pedestrians in a Simulator. Investigative Ophthalmology and Vision Science, 55, 368–374. Alm, H. (2000). Driver Fatigue and Accidents - can Visual Sensitivity Predict Drivers Ability to Drive Safely? Proceedings of the IEA 2000/ HFES 2000 Congress, San Diego, California American Medical Association. (2003). Physician’s Guide to Assessing and Counseling Older Drivers. AMA, Chicago. Amick, M. M., Grace, J., & Ott, B. R. (2007). Visual and cognitive predictors of driving safety in Parkinson’s disease patients. Archives of Clinical Neuropsychology, 22, 957–967. Anstey, K. J., & Wood, J. M. (2011). Chronological Age and Age-Related Cognitive Deficits Are Associated With an Increase in Multiple Types of Driving Errors in Late Life. Neuropsychology, 25(5), 613–621. Atchison, D. A., Pedersen, C. A., Dain, S. J., & Wood, J. M. (2003). Traffic Signal Color Recognition Is a Problem for Both Protan and Deutan Color-Vision Deficients. Human Factors, 45(3), 495-503. Austroads. (2003). Assessing Fitness to Drive: Guidelines for Health Professionals and Their Legal Obligations, Third Edition. Sydney, Australia. Ayala, M. (2012). Comparison of the monocular Humphrey visual field and the binocular Humphrey esterman visual field test for driver licensing in glaucoma subjects in Sweden. BMC Ophthalmology, 12(35), 1471-2415. Babizhayev, M. A. (2003) Glare Disability and Driving Safety. Ophthalmic Research, 35, 19–25. Bahnemann, M., Hamel, J., De Beukelaer, S., Ohl, S., Kehrer, S., Audebert, H., Kraft, A., & Brandt, S. A. (2014). Compensatory eye and head movements of patients with homonymous hemianopia in the naturalistic setting of a driving simulation. Journal of Neurology, 262:316–325. Bal, T., Coeckelbergh, T., Van Looveren, J., Rozema, J. J., & Tassignon, B. J. (2011). Influence of Cataract Morphology on Straylight and Contrast Sensitivity and Its Relevance to Fitness to Drive. Ophthalmologica, 225,
15 n
105–111. Ball, K., & Owsley, C. (2003), Driving Competence: It’s Not a Matter of Age. Journal of the American Geriatrics Society, 51: 1499–1501. Ball, K., Wadley, V., Edwards, J., & Ball, D. (2001). Meta-analysis of crash risk factors among older drivers application to a model program of driver screening. Proceedings of the First International Driving Symposium on Human Factors in Driver Assessment, Training and Vehicle Design, Snowmass Village at Aspen, Colorado, USA August 14-17, 2001. Bentley, S. A., LeBlanc, R. P., Nicolela, M. T., & Chauhan, B. C. (2012). Validity, reliability, and repeatability of the useful field of view test in persons with normal vision and patients with glaucoma. Investigative Ophthalmology & Visual Science, 53(11), 6763-6769. Bohensky, M., Charlton, J., Odell, M., & Keefe, J. (2008). Implications of vision testing for older driver licensing. Traffic Injury Prevention, 9(4), 304-313. Bohensky, M., Oxley, J., Odell, M., Charlton, J., Williams, T., & Fildes, B. (2007). Drivers with visual field loss in one Australian licensing jurisdiction. Proceedings Australasian Road Safety 2007 Research Policing and Education Conference, 17-19 October, Melbourne, pp17 Bowers, A., & Peli, E. (2005). Assessing driving performance with moderate visual field loss. Proceedings of the Third International Driving Symposium on Human Factors in Driver Assessment, Training and Vehicle Design, Maine, USA, June 27-30. Acta Ophthalmologica. Scandinavica, 85: 367–370. Bowers, A., Peli, E., Elgin, J., McGwin, G., & Owsley, C. (2005). On-Road Driving with Moderate Visual Field Loss. Optometry and Vision Science, 82(8), 657-667. Bowers, A., Mandel, A. J., Goldstein, R. B., & Peli, E. (2007). Simulator-Based driving with Hemianopia: Detection, performance and compensatory behaviors on approach to intersections. Proceedings of the 4th International Driving Symposium on Human Factors in Driver Assessment, Training, and Vehicle Design, Stevenson, Washington, July 9-12. Bowers, A. R., Mandel, A. J. Goldstein, R. B., & Peli, E. (2009). Driving with Hemianopia, I: Detection Performance in a Driving Simulator. Investigative Ophthalmology& Visual Science, 50(11), 5137–5147. Bowers, A. R., Mandel, A. J. Goldstein, R. B., & Peli, E. (2010). Driving with Hemianopia, II: Lane Position and Steering in a Driving Simulator. IOVS, 51(12), 6605-6613. Bronstad, P. M., Bowers, A. R., Goldstein, R. B., Albu, A., & Peli, E. (2009). The impact of macular disease on pedestrian detection: A driving simulator evaluation. Proceeedings of the Fifth International Driving Symposium on Human Factors in Driver Assessment, Training and Vehicle Design, Iowa City, IA, US, June 22-25. Bronstad, P. M., & Bowers, A. R. (2011). Driving with para-central visual field loss: pilot study. Proceeedings
of the Sixth International Driving Symposium on Human Factors in Driver Assessment, Training and Vehicle Design, Olympic Valley — Lake Tahoe, California, June 27–30. Bronstad, P. M., Bowers, A. R., Albu, A., Goldstein, R., & Peli, E. (2013). Driving With Central Field Loss I: Effect of Central Scotomas on Responses to Hazards. JAMA Ophthalmology, 131(3):303-309. Canadian Medical Association. (2006). Determining Medical Fitness to Operate Motor Vehicles CMADriver’s Guide, 7th ed., Cma, Ontario, Canada. Carberry, T. P., Wood, J. M., Watson, B. C., & King M. J. (2006). Self-awareness of driving impairments in patients with cataract or glaucoma. Proceedings of the 2006 Australasian Road Safety Research, Policing and Education Conference, Surfers Paradise, Queensland, October 2006. Carr, D. B. (2007). Current Knowledge on Medical Fitness-to-Drive: The Role of the Clinician. North American License Policies Workshop: Background Papers. AAA Foundation for Traffic Safety. December 3. Chew, H. F., Markowitz, S. N., Flanagan, J. F., & Buys, Y. M. (2007). The effect of pupil dilation on driving vision in Canada. Canadian Journal of Ophthalmology, 42, 585–91. Chisholm, C. M., Rauscher, F. G., Crabb, C. D., Davies, L. N., Dunne, M. C., Edgar, D. F., Harlow, J. A., JamesGalton, M., Petzold, A, Plant, G. T., Viswanathan, A. C., Underwood, G. J., & Barbur, J. L. (2008). Assessing visual fields for driving in patients with paracentral scotomata. British Journal of Ophthalmology, 92, 225–230. Classen, S., McCarthy, D. P., Schechtman, O., Awadzi, K. D., Lanford, D. N., Okun, M. S., Rodriguez, R. L., Romrell, R., Bridges, S., Kluger, B., & Fernandez, H. H. (2009). Useful field of view as a reliable screening measure of driving performance in people with Parkinson’s disease: Results from a pilot study. Traffic Injury Prevention, 10, 593-598. Cline, D., Hofstetter, H. W., & Griffin, JR. (1997). Dictionary of Visual Science (4th ed). ButterworthHeinemann, Boston. Cohen, Y., Zadok, D., Barkana, Y., Shochat, Z., Ashkenazi, I., Avni, I., & Morad. Y. (2007). Relationship between night myopia and night-time motor vehicle accidents. Acta Ophthalmologica Scandinavica, 85(4), 367-70. Cole, B. L. (2002). Protan colour vision deficiency and road accidents. Clinical and Experimental Optometry, 85, 243-250. Council Directive 91/439/EEC of 29 July 1991 on Driving Licences, Official Journal of the European Communities, L 237 (34) L-2985 ed. Office for Official Publications of the European Communities, Brussels, Luxembourg. Currie, Z., Bhan, A., & Pepper, I. (2000). Reliability
16 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
of Snellen charts for testing visual acuity for driving: prospective study and postal questionnaire. British Medical Journal, 321, 990–2 Cushman, L. A. (1996). Cognitive capacity and concurrent driving performance in older drivers. IATSS Res, 20:38–45. DeLaey, J. J., & Colenbrander, A. (2006) Visual Standards: Vision Requirements for Driving Safety with Emphasis on Individual Assessment. Report prepared for the International Council of Ophthalmology, Sao Paulo, Brazil. Desapriya, E., Harjee, R., Brubacher, J., Chan, H., Hewapathirane, D. S., Subzwari, S., & Pike, I. (2014). Vision screening of older drivers for preventing road traffic injuries and fatalities. The Cochrane Collaboration. JohnWiley & Sons, Ltd Desapriya, E., Subzwari, S., Fujiwara, T., & Pike, I. (2008). Conventional vision screening tests and older driver motor vehicle crash prevention. International Journal of Injury Control and Safety Promotion, 15(2), 124-126. Devos, H., Vandenberghe, M. D., Nieuwboer, A., Tant, M., Baten, G., & De Weerdt, W. (2007). Predictors of fitness to drive in people with Parkinson disease. Neurology, 69:1434–1441. Drivers’ Medical Group. (2007). At a Glance: Guide to the Current Medical Standards of Fitness to Drive, DVLA, Swansea. Duchek, J. M., Hunt, L., Ball, K., Buckles, V., & Morris, J. C. (1998). Attention and driving performance in Alzheimer’s disease. Journal of Gerontology B Psychol Sci Soc Sci;53B:130–141. Elgin, J., McGwin, G., Wood, J. M., Vaphiades, M. S., Braswell, R. A., DeCarlo, D. K., Kline, L. B., & Owsley, C. (2010). Evaluation of On-Road Driving in Persons with Hemianopia and Quadrantanopia. American Journal of Occupational Therapy, 64(2), 268–278. ECOO, EUROM, EUROMCONTACT. (2011). Report on Driver Vision Screening in Europe. www.ecoo.info EU Report. (January 2005) Relevance of Glare Sensitivity and Impairment of Visual Function Among European Drivers: EU project: SUB-B27020-E3-GLARE2002-S07.18091. EU, Brussels. Eyesight Working Group (2005). New standards for the visual functions of drivers, Report of the Eyesight Working Group, Brussels. Fraser, M. L., Meuleners, L. B., Lee, A. H., Ng, J. Q., & Morlet, N. (2012). Which visual measures affect change in driving difficulty after first eye cataract surgery? Accident Analysis and Prevention 58, 10–14. Freeman, E. E., Muños, B., Turano, K .A., & West, S. H. (2005). Measures of Visual Function and Time to Driving Cessation in Older Adults. American Academy of Optometry, 82 (8), 765-773. Associations Between Visual, Hearing, and Dual Sensory
Freeman, E. E., Muños, B., Turano, K. A., & West, S. K. (2006). Measures of visual function and their association with driving modification in older adults. Investigative Ophthalmology & Visual Science, 47(2), 514-520. Gray, R., & Regan, D. (2007). Glare susceptibility test results correlate with temporal safety margin when executing turns across approaching vehicles in simulated low-sun conditions. Ophthalmic Physiol Opt, 27(5), 440-450. Green, K. A., McGwin, G. Jr., & Owsley, C. (2013). Impairments and History of Motor Vehicle Collision Involvement of Older Drivers. The American Geriatrics Society, 61, 252-257. Ophthalmic and Physiological Optics, 27, 440–450. Groeger, J.A. (2000). Understanding driving: applying cognitive psychology to a complex everyday task. London: Routledge. Haymes, S. A., LeBlanc, R. P., Nicolela, M. T., Chiasson, L. A., & Chauhan, B. C. (2007). Risk of falls and motor vehicle collisions in glaucoma. Investigative Ophthalmology & Visual Science, 48(3), 1149-1155. Haymes, S. A., LeBlanc, R. P., Nicolela, M. T., Chiasson, L. A., & Chauban, B. C. (2008). Glaucoma and on-road driving performance. Opthalmology & Visual Science, 49(7), 3035-3041. Henderson, S., & Donderi, D. C. (2005). Peripheral motion contrast sensitivity and older drivers’ detection failure accident risk. Proceedings of the Third International Driving Symposium on Human Factors in Driver Assessment, Training and Vehicle Design, Rockport, Maine, US, June 27-30, 2005, (pp. 41-50). Higgins, K. E., & Wood, J. M. (2005). Predicting components of closed road driving performance from vision tests. Optometry and Vision Science, 82(8), 647-656. Hoffman, L., McDowd, J., Atchley, P., & Dubinsky, R. (2015). The Role of Visual Attention in Predicting Driving Impairment in Older Adults. Psychology and Aging, 20(4), 610–622. Horton, P., & Chakman, J. (2002). Optometrists Association Australia position statement on driver vision standards. Clinical and Experimental Optometry, 85(4), 241-245. Johnson, C.A., & Keltner J.L. (1983). Incidence of visual field loss in 20,000 eyes and its relationship to driving performance. Archives Ophthalmology; 101:371–375. Johnson, C. A., & Wilkinson, M. E. (2010). Vision and driving: The United States. Journal of NeuroOphthalmology, 30, 170-176. Jolly, N., Blanchette, S., Major, J., & Heard, R. (2006). Increasing senior driver safety through vision tests and education – A community based approach. Proceedings of the Australian Road Safety Research, Policing and Education Conference 2006, Surfers Paradise, Gold Coast, Australia, October 25-27, 1-10.
17 n
Kaleem, M. A., Munoz, B. E., Munro, C. A., Gower, E. W., & West, S. K. (2015). Visual Characteristics of Elderly Night Drivers in the Salisbury Eye Evaluation Driving Study. Investigative Ophthalmology and Visual Science, 53(9), 5161-5167. Kiel, A. W., Butler, T., & Alwitry, A. (2003). Visual acuity and legal visual requirement to drive a passenger vehicle. Eye, 17, 579–582. Kotecha, A., Spratt, A., & Viswanathan, A. (2008). Visual function and fitness to drive. British Medical Bulletin, 87, 163-174. Källmark, F. (2015). Hur förändras vitala synfunktioner med åldern? Karolinska Institutet, Department of Clinical Neuroscience. Land Transport Safety Authority. (2002). Medical Aspects of Fitness to Drive: A Guide for Medical Practitioners, ITSA, Wellington, NZ. Lasa, M. S. M., Podgor, M. J., Datiles, M. B., Caruso, R. C., & Magno, B. V. (1993). Glare sensitivity in early cataracts. British Journal of Ophthalmology, 77, 489491. Lees, M. N., Sparks, J. D., Lee, J. D., & Rizzo, M. (2007). Change blindness, attention, and driving performance. Proceedings of the Fourth International Driving Symposium on Human Factors in Driver Assessment, Training and Vehicle Design, Stevenson, Washington, US, July 9-12, 2007. (pp. 32-38). Levecq, L., De Potter, P., & Jamart, J. (2013). Visual acuity and factors influencing automobile driving status in 1,000 patients age 60 and older. Graefers Arch Clin Exp Ophthalmol, 251, 881-887. Lockhart, J., Ng Boyle, L., & Wilkinson, M. (2009). Driving with visual field loss: An exploratory simulation study. NHTSA Report No: DOT HS 811 062. Marrington, S. A., Horswill, M. S., & Wood, J. M. (2008). The effect of simulated cataracts on drivers’ hazard perception ability. Optometry and vision science, 85(12), 1121-1127. Martin, L. (2010). Att mäta syn. (2.uppl.) Visby: Nomen. McGwin Jr, G., Chapman, V., & Owsley, C. (2000). Visual risk factors for driving difficulty among older drivers. Accident Analysis and Prevention, 32, 735-744. McGwin Jr, G., Xie, A., Mays, A., Joiner, W., DeCarlo, D. K., Andrew Hall, T., & Owsley, C. (2005). Visual field defects and the risk of motor vehicle collisions among patients with glaucoma. Investigative Ophthalmology & Visual Science, 46(12), 4437-4441. McGwin,G., Sarrels, S.A., Griffin, R., Owsley, C., Rue, L.W. (2008). The Impact of a Vision Screening Law on Older Driver Fatality Rates. Archieves of Ophthalmology, 126(11), 1544–1547 Mills, K. C., Hubal, R. C., & Wall, B. T. (2003). The relationship between collision history and a computerized assessment of visual and cognitive skills in a sample of school bus drivers. Proceedings of the Second
International Driving Symposium on Human Factors in Driver Assessment, Training and Vehicle Design, Park City, Utah, USA, July 21-24 Morrisey, M. A., & Grabowski, D. C. (2005). State motor vehicle laws and older drivers. Health Economics, 14, 407-419. Myers, R., Ball, K. K., Kalina, T. D., Roth, D. L., Goode, K. T. (2000). Relation of Useful field of view and other screening tests to on-road driving performance. Perceptual and motor skills, 91, 279-290. Neal McGregor, L., Chaparro, A. (2005). Visual Difficulties Reported by Low-Vision and Non-impaired Older Adult Drivers. HUMAN FACTORS, 47(3), 469–478. Norges Optikerforbund (2015). Epostkonversation O’Brien, K. A., Cole, B. L., Maddocks, J. D., & Forbes, A. B. (2002). Human Factors, 44(4), 665-675. Odell, M. (2005). Assessing fitness to drive Part 2. Australian Family Physician, 34(6). Optikerforeningen i Danmark. (2015). Epostkonversation. Oswanski, M. F., Sharma, O. P., Raj, S. S., Vassar, L. A., Woods, K. L. Sargent, W. M., & Pitock, R. J. (2007). Evaluation of two assessment tools in predicting driving ability of senior drivers. American Journal of Physical Medicine & Rehabilitation, 86(3), 190-199. Owen, V. M. F., Crabb, D. P., White, E. T., Viswanathan, A. C., Garway, D. F., & Hitchings, R. A. (2008). Investigative Ophthalmology & Visual Science, 49(6), 2449-2455. Owsley, C., Ball, K., McGwin Jr, G., Sloane, M. E., Roenker, D. L., White, M. F., & Overley, E. T. (1998).Visual processing impairment and risk of motor vehicle crash among older adults. JAMA, 279, 1083–1088. Owsley, C., & McGwin Jr, G. (2008). Driving and age-related macular degeneration. J Vis Impair Blind, 102(10), 621-635. Owsley, C., & McGwin Jr, G. (2010). Vision and Driving. (2010). Investigative Ophthalmology and Vision Science. 50(2): 577–585. Owsley, C., McGwin Jr, G., & Ball, K. (1998). Vision impairment, eye disease, and injurious motor vehicle crashes in the elderly. Ophthalmic Epidemiol, 5, 101–113. Owsley, C., McGwin Jr, G., Sloane, M. E., Wells, J., Stalvey, B. T., & Gauthreaux, S. (2002) Impact of cataract surgery on motor vehicle crash involvement by older adults. JAMA, 288, 841–849. Owsley, C., Stalvey, B. T.,Wells, Sloane, M., & McGwin Jr, G. (2001).Visual risk factors for crash involvement in older drivers with cataract. Archives Ophthalmology; 119, 881–887. Papageorgiou, E., Hardiess, G., Ackermann, H., Wiethoelter, H., Dietz, K., Mallot, H. A., & Schiefer, U. (2010). Collision avoidance in persons with homonymous visual field defects under virtual reality conditions. Vision Research, 52, 20–30.
18 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
Puell, M. C., Palomo, C., Sánchez-Ramos, C., & Villena, C. (2004). Mesopic contrast sensitivity in the presence of glare in a large driver population. Graefe’s Arch Clin Exp Ophthalmol, 242, 755-761. Racette, L., & Casson, E. J. (2005). The impact of visual field loss on driving performance: Evidence from on-road driving assessments. Optometry and vision science, 82(8), 668-674. Rao, P., Munoz, B., Turano, K., Munro, C., & West, S. K. (2013). The decline in attentional visual fields over time among older participants in the Salisbury eye evaluation driving study. Investigative Ophthalmology & Visual Science, 54(3), 1839-1844. Rizzo, M., Reinach, S., McGehee, D., & Dawson, J. (1997). Simulated car crashes and crash predictors in drivers with Alzheimer disease. Archives of Neurology;54:545–551. Rubin, G. S., Ng, E. S. W., Bandeen-Roche, K., Keyl, P. M., Freeman, E. E., & West, S. K. (2007). A prospective, population-based study of the role of visual impairment in motor vehicle crashes among older drivers: The SEE study. Investigative Ophthalmology & Visual Science, 48(4), 1483-1491. Róge, J., Pébayle, T, Campagne, A., & Muzet, A.
(2005). Useful visual field reduction as a function of age and risk of accident in simulated car driving. Investigative Ophthalmology & Visual Science, 46(5), 1774-1779. Sagberg, F. (2006). Driver health and crash involvement: A case-control study. Accident Analysis and Prevention, 38, 28-34. Sandlin, D., McGwin, G., & Owsley, C. (2014). Association Between Vision Impairment and Driving Exposure in Older Adults Aged 70 Years and Over: A Population-Based Examination. Acta Ophthalmologica, 92(3): 207–212. Satariano, W. A., MacLeod, K. E., Cohn, T. E., & Ragland, D. R. (2004). Problems with vision associated with limitations or avoidance of driving in older populations. Journal of Gerontology, 59(5), 5281-5286. Scialfa, C., Ference, J., Boone, J., Tay, R., & Hudson, C. (2010). Predicting older adults’ driving difficulties using the roadwise review. Journal of Gerontology: Psychological Sciences, 65B(4), 434-437. Schultheis, M. T., Manning, K., Weisser, V., Blasco, A., Ang, J., & Wilkinson, M. E. (2010). Vision and Driving in Multiple Sclerosis. Archives of Physical Medicine and Rehabilitation, 91, 315-317. Shipp, M. D. (2000). Do vision related renewal policies
19 n
Förhållandet mellan trafikolyckor och resultat av Perimetri, UFOV och körsimulator hos förare med glaucom Syftet var att undersöka sambandet mellan kollisioner med motorfordon (MVCs) och resultat av standard automatiserad perimetri (SAP), total synfält (UFOV), och körning i simulator med delad uppmärksamhet hos personer med glaucom. Alla personer (153 st) från Diagnostic Innovations i Glaucoma Study genomgick SAP, UFOV och körsimulatorn med låg- medeloch högkontrast perifera stimuli. Uppgifter om tidigare MVCs och genomsnittlig körsträcka registrerades. Arton av de 153 personerna (11,8%) uppgav delaktighet i MVC. Personerna i MVC gruppen var äldre, körde färre miles, och de hade sämre binokulär SAP känslighet, kontrastkänslighet, och förmåga att fördela sin uppmärksamhet (UFOV och körsimulator). Med tillägg av förbryllande faktorer gav körsimulatorn längre reaktionstider vid delad uppmärksamhet och gav en ökning av reaktionstiden (ca 0,75 s) och då nästan tvåfaldigt ökade risken för en MVC. Reaktionstider vid låg kontrast och delad uppmärksamhet under körning i simulator var signifikant associerade med tidigare MVC, Simulatorn presenterar säkrare resultat än konventionella perimetritester och UFOV. Sambandet mellan konventionella tester av visuell funktion och MVCs hos förare med glaukom är svag, dock kan tester med delad uppmärksamhet, särskilt med hjälp av körsimulator förbättra riskbedömningen. Sammanfattning av Catarina Ericson
LÄNK TILL ARTIKELN: http://tvst.arvojournals.org/article.aspx?articleid=2299846&resultClick=1 Av Andrew J. Tatham, Erwin R. Boe, Carolina P. B. Gracitelli, Peter N. Rose, och Felipe A. Medeiros
20 OPTIK VETENSKAP # 4–2016 n
21 n