Företagsspöket Boman

I källaren på Becker Färgfabriks emballage-byggnad, tidigare brukad till produktion av mekaniska slåttermaskiner och maskingevär, hängde Boman sig i kärlekssorg, men slutade inte arbeta av den anledningen.

Vaktmästaren tog sina uppgifter seriöst också efter döden. Själv utan kropp gjorde han sitt bästa för att varna arbetarna om oljud i maskinerna, farliga avgaser, och hintat för deras eget bästa när det fanns farligt litet kaffe kvar i skåpet i det gemensamma köket.

Det kunde vara ensamt att vara spöke i en färgfabrik om natten, men Boman kände sig som hemma. Här hade han tillbringat hela sitt vuxna liv. Utsikten mot Mälaren, den intensiva doften av bindemedel, lösningsmedel och lack, kemi och pigment. Ljudet av färgen som fyllde metallhinkarna, bubblandet, malandet, den konstanta fabrikssången, dissonant suggestiv meditativ. Och nu, utan fysiska öron, inte lika öronbedövande. Det höll tankarna undan, allt som gick åt helvete. Nej, bättre att fördjupa sig i arbetet, passa på, ta hand om dom anställda. Enklare så.

Och Boman höll allt kokande, flöt genom väggarna, svävade över kaffemaskinen, inspekterade produktionslinjen, kontrollerade målningsbatcharna, vaktade över utmattade övertidsarbetare.

Det här arbetet slutar inte, det slutar aldrig, tänkte Boman. Han hade inte bråttom. Des saker folk säger om varför dom som blir kvar blir kvar, hemsöker och spökar, att det liksom alltid måste vara att en har någonting oavklarat, ett problem som måste lösas, att dom inte klarar släppa – det kändes så otroligt generaliserande för honom. Han var där för att han ville, och för honom betydde jobbet som vaktmästare nästan mer nu som den ursprungliga arbetssituationen var terminerad. Det handlade inte längre om att försörja sig själv, om att göra det som behövdes, vakna och jobba under samhällets tvång. Nej, det handlade om passion, om principer och omtanke. Om att färglägga världen, målningshink för målningshink. Underhåll, orubblighet och gemenskap manifesteras i handlingar. Oavsett hur litet eller obetydligt eller irrelevant det kunde verka. Boman och fabriken, arbetarna där. Och det fortsatte, även om det stillnade lite under 70-talet, och även mer efter 2008, då Beckers flyttade det sista av sin produktion bort från Lövholmen.

Ok, tänkte Boman, han kunde se ändringarna, hur Lövholmen, en fortsättning av industriområdet från

Nynäs, Gröndal, och

Liljeholmen i övrigt, sakta men säkert kom. Den tunga industrin flyttade längre bort, till orter där det fanns mer plats för oljud, doft och gas och föroreningar. Men det stillnade aldrig helt och hållet i Lövholmen heller, nej, det tog fart igen. I våningarna över källaren Boman hängde sig i kom det ett stort konstgalleri, och en nattklubb i Smedjan, och i dom andra fabriksbyggnaderna flyttade konstnärer, musiker, snickare och andra små producenter av individuella uttryck in. Påståendet om Lövholmen som en bortglömd industriort är fel, Boman vet bättre, vakar över en ung konstnär som somnat vid sin symaskin kvällen före en viktig, textilbaserad performance.

Boman vet bättre där han vaktar så att lampan i belysningsmaskinen på silkestryckverkstaden inte har dött, att farligt skräp slängs i rätt låda, och att gitarristen hinner med sista tvärbana hem. Arbetet slutar aldrig.