Ebba Adnervik

Ebba Adnervik Na-12

Analys Flyga drake Den här analysen behandlar författaren Khaled Hosseinis debuterande roman, Flyga drake, med temat vänskap och svek. Bokförlaget Wahlström & Widstrand publicerade romanen för första gången år 2003. Bokens fabel kan beskrivas som; två pojkar lever tillsammans i vänskap från födsel till tonåren. Den ene pojken arbetar som tjänare åt den andre pojken, som trots det sviker sin tjänare och vän för att bli älskad av sin far. Pojkarna går senare skilda vägar och släpper kontakten med varandra. I vuxen ålder återvänder pojken som svek för att återgälda det han en gång förstört i sin barndom.

Romanens protagonist, Amir, är som ung en stillsam pojke med ett hemligt intresse för litteratur och att skriva berättelser. Han växer upp i Afghanistan med ständiga skuldkänslor till sin far efter hans mor dött under hans födsel. På grund av att han tagit sin fars älskade ifrån honom försöker Amir leva upp till sin fars förväntningar av hur en man ska bete sig för att försöka gottgöra honom. Pappan till Amir kallas för Baba och är en storvuxen karl som har en högt uppsatt position i det Afghanska samhället Kabul. Baba är dessutom en driftig och företagsam man som bland annat hjälp till att finansiera och rita stadens barnhem.

Babas synsätt på agerande skiljer sig från hans religion; enligt honom är det nämligen enbart stöld som är den enda synden som existerar, andra förbjudna ärenden inom Islam som att dricka alkohol eller äta griskött bryr han sig inte om. I Babas ögon ska en man vara kapabel att kunna försvara sig själv och vara intresserad av fotboll.

På hans harmynte väns bekostnad försöker Amir nå sin fars förväntningar genom att vinna årets mest presigefyllda draktävling. Vännen heter Hassan och är till skillnad från Amir hazar istället för pashtun. I Afghanistan ses hazarerna som ett folkslag som endast är till fört tjänstgöring, vilket just är Hassans uppgift hemma hos Amir. Hassans och Amirs beteende kontrasterar mot varandra. Medan Amir är missunnsam och feg när Hassan behöver hjälp, är Hassan lojal till det extrema, pålitlig och beredd att göra allt för Amir.

Dessutom är Amir född in i överklassen medan Hassan befinner sig i den lägre samhällsgruppen. Sitt beteende har Hassan fått från Alis uppfostran, mannen som Hassan under hela sitt liv tror sig vara hans far. Ali är liksom Hassan hazar och arbetar i Babas hus. Baba och Ali har sedan länge ett speciellt band till varandra eftersom de har vuxit upp tillsammans. Liksom Hassan med sin harläpp, utstrålar även Ali fattigdom med förlamade käkar och ett svårt skadat ben efter en sjukdom från hans barndom.

Emellan Baba, Amir och Hassan finns det en viktig karaktär i boken som fungerar likt en buffert emellan dem. Karaktären heter Rahim Khan och är den personen som samtliga tre vänder sig emot när de behöver stöd eller prata ut. Med sitt visa handlande och förmåga att sätta sig in i varje personlighet är det till slut Rahim Khan som ser till att Amir i vuxen ålder återvänder till Afghanistan för att gottgöra sina misstag. På en kall vinterdag i pojkarnas ungdom sker romanens klimax. Då visar det sig att Hassans bägare av Amirs skamlösa beteende rinner över när Amir ser på medan Hassan blir våldtagen, vilket leder till att vännerna går skilda vägar.

Khaled Hosseini skildrar Afghanistans miljö före Amirs flytt på ett väldigt detaljrikt sätt, vilket kan ses i följande citat från sidan 12; ”En bred gång flankerad av rosenbuskar ledde fram till det stora huset som hade marmorgolv och breda fönster”. Miljön i Kabul under Amirs ungdom ger i stora drag ett tryggt och behagligt intryck med blomstrande trädgårdar, granatäppelträd samt ett intryck av att folket är välmående med alla tilltugg som pinjenötter, honungskakor och mullbär.

I vuxen ålder har Amir förändrats. Amir är nu författare, delvis på grund av Rahim Khans uppmuntrande ord som han fick i ung ålder att han hade talang till att skriva. Han är dessutom gift och lever ett bra liv tillsammans med sin fru i USA. Trots att det har gått lång tid sedan han svek Hassan lever Amir fortfarande med skuldkänslor och har svårt att sova om nätterna. I bokens peripetri, när Amir återvänder till Afghanistan framgår det att Hassan och Amir är halvbröder. Deras pappa Baba, som följde med Amir till USA, har varit varit död sedan länge. Det är då det framgår att Baba och Amir trots allt var lika varandra, då de

Ebba Adnervik Na-12

båda bar stora skuldkänslor efter sina synder.

För att sluta cirkeln med Babas och hans egna synder försöker Amir gottgöra den nu döde Hassan genom att omhänderta hans son. Sohrab, som är sonens namn, verkar ha gått i sin fars fotspår vad gäller beteende och handlande eftersom han visar sig vara precis lika försynt som Hassan. Priset för att omhänderta Sohrab får Amir betala genom att ta den fighten mot personen han aldrig gjorde som ung, nämligen bokens antagonist Assef.

Redan som ung gick Assef i kriminella tankar och var den personen som svarade för våldtagningen av Hassan. När Amir möter Assef igen har Assef anslutit sig till talibanerna och tagit många människors liv på vägen.

Miljön som Amir möter när han återvänder till Afghanistan kontrasterar mot den miljön han levde i som ung. På grund av Sovjetunionens invadering och därefter talibanernas hänsynslösa regim har det blomstrande Afghanistan förvandlats till ett land fyllt av kriminalitet, fattigdom och torka. Till skillnad från föregående citat i texten beskrivs nu Amirs faders hus som; ”Taket sviktade och putsen hade spruckit. Fönstren i vardagsrummet, hallen och gästbadrummet en trappa upp var trasiga, de hade lagrats tillfälligt med genomskinlig plast eller med bräder som spikats fast i fönsterkarmarna /.../ Som så mycket annat i Kabul var min fars hus en bild av svunnen prakt” på sidan 252.

Lyckligtvis vinner Amir striden mot Assef med hjälp av Sohrabs skickliga hantering av sin slangbella. Tillsammans får de snart anta utmaningen att föra över Sohrab till USA, vilket leder till både vänskap och besvikelser mellan Amir och Sohrab. I slutet av boken möts läsaren av en förändrad Amir. Efter att han slutit cirkeln med sina och Babas synder släpper hans skuldkänslor. Precis innan boken slutar får läsaren en hint av att ett nytt lyckligt kapitel i Amirs och Sohrabs liv börjar.

Stämningen som Khaled Hosseini vill förmedla i Flyga drake är att karaktärerna mår dåligt när de har agerat felaktigt samt mår betydligt bättre när de har gjort något bra. Det vill säga att stämningen bygger på romanens budskap att man inte kan finna trygghet i sig själv om man blundar för sina misstag och tror att de ska gå över med tiden, utan istället måste man gå till botten med dem och stå för sitt handlande. Exempel på att synder medför dåligt samvete och skuldkänslor går att går att hitta på sidan 89 till 90 i boken.

Efter att Amir sett på när Hassan blev våldtagen av Assef åker han till Jalalabad med sin far för att komma i från de obekväma känslorna han fick av Hassans och Alis närhet i hemmet. Men det visar sig att känslorna förföljer honom trots att han ger sig av. Senare samma natt som han ankommit till Jalalabad får han svårt att sova. Här känns stämningen tung och författaren lyckas fylla läsarens rum av svek och ånger. Amir vrider sig sedan timme efter timme, tills han berättar om sin synd rätt ut i luften i hopp om att slippa leva med lögnen ensam. Kort senare förstod han att han skulle klara sig undan utan att bli påkommen samtidigt som en lång period med sömnsvårigheter tog form.

Idéinnehållet i Flyga drake ger intycket av att Khaled Hosseini har inspirerats av litteraturen från romantiken och realismen. Boken bygger nämligen mycket på karaktärernas känslor och protagonistens vilja att fly från verkligheten, vilket speglar romantikens fokusering på känslan och strävan efter det ouppnåeliga livet bortom världens faktum. Samtidigt som Khaled Hosseini beskriver Amirs liv skildrar han även Afghanistans fängslande och skakande historia på ett sätt som mer skulle höra till realismens skrivsätt.

I ” Nu satt det tiggare i vartenda gathörn, de var klädda i hamptygstrasor och sträckte fram sina smutsiga händer i hopp om ett mynt. Och numera var de flesta tiggarna barn, magra ungar med hårda ansikten, vissa inte äldre än fem eller sex år” på sidan 236 beskriver Khaled Hosseini i detalj hur det Afghanska folket påverkats av talibanerna med raka ord och utan att sopa någon information under mattan. Dock är det inte alla läsare som tolkar Afghanistan under talibanernas regi som bedrövligt. Ur ett annat perspektiv, till exempel från en talibans, skulle den tiden betraktas som Afghanistans glansperiod, eftersom det var då talibarnerna var som störst i landet fram till att USA ingrep efter flygplansattacken i New York 2001.

Ebba Adnervik Na-12

Dispositionen i Flyga Drake är retrospektiv och fungerar som en ramberättelse, det vill säga att berättaren blickar tillbaka på händelser som har skett och berättar om dem, vilket kan bevisas redan i kapitel ett som fungerar som en inledning där protagonisten befinner sig nästan ett år efter händelsen som berättelsen slutar med. I kapitel två börjar han berätta sitt livs historia i kronologisk ordning, som sedan fortsätter fram till romanens slut. I och med att det är protagonisten som själv återberättar sin historia har Khaled Hosseini därmed valt att vara den allvetande berättaren i sitt berättarperspektiv, vilket i sin tur beskrivs ur ett förstapersons-perspektiv. Framförallt känns berättelsen mer personlig för läsaren när den är skriven i förstapersons-perspektiv.

Khaled Hossini använder sig av symbolik i Flyga drake. En symbol är drakarna i boken som står för vändingarna i boken mellan vänskap och svek. Första gången drakarna är inblandade i boken är den sista vintern Amir och Hassan spenderar tillsammans som vänner. Efter den stora draktävlingen, när Amir inte hjälpt sin kompis i nöd, är den varma vänskapen mellan pojkarna som bortblåst och stället ersatt med en spänd och obekväm relation. När drakarna sedan uppkommer igen i slutet av boken, står de också för vändningarna mellan vänskap och svek, men nu istället att sveket ersätts med vänskap när Sohrab och Amir börjar finna gemenskap igen.

För att ge så mycket känsla av Afghanistan som möjligt är något ord på nästan varje sida boken skrivet på persiska, vilket sedan är följt av en förklaring av dess betydelse på svenska. Förutom att läsaren får gratis glosor väcker även de persiska orden liv i språket samt ger läsaren känslan av att vara närvarande på den platsen som boken utspelar sig i. Ännu ett exempel ur boken som ger läsaren en inblick av den Afghanska kulturen är på sidan 256 när Amir och en vän skrattar åt mulla Nasruddin, en figur som är en symbol för afghansk humor. I Afghanistan finns det nämligen inte en enda person som inte kan åtminstone någon vits om den klantige mullan, som motsvaras av svenskarnas bellmanhistorier.

Liknelser är något som förekommer ofta i Flyga drake. Med en liknelse menas en bildlig beskrivning som innehåller jämförelseord. Två exempel på liknelser i romanen på sidan 289 är ”Han var alldeles lila efteråt, som en aubergine. Men nu är han vacker igen, ser ut som en Lollywoodstjärna” och ”Att sitta i Babas knä var som att sitta på två timmerstockar”. Författarens syfte med att använda liknelser i sina beskrivningar är för att ge läsaren en målande bild av omgivningen och karaktärerna.

I Flyga drake finns det en tydlig röd tråd genom hela romanen. Khaled Hosseini binder ihop händelseförloppet i boken genom att ofta återkomma till centrala företeelser och upprepa citat. ”För dig ska jag göra det tusen gånger om” är den sista meningen Hassans säger till Amir innan deras vänskap förändras. Meningen är någon av de starkaste Khaled Hosseini använder i hela romanen. Den väcker både glädje och sorg, eftersom det går att göra tolkningen ur meningen att den speglar hur mycket Hassan var beredd att offra av sig själv för sin vän. Meningen upprepas flera gånger i boken, och är även den som till slut knyter an bokens slut till början. Det är just den meningen som är den sista Amir säger till Sohrab innan han springer för att hämta draken åt honom - för att till slut genomföra den draklöpningen han aldrig gjorde tillsammans med Hassan som ung.

Liksom för 40 år sedan när bokens början utspelar sig är Afghanistan fortfarande ett land som är starkt styrt av män. Att författaren växt upp i ett mansdominerat samhälle speglar hans val av karaktärer i boken. De sju manliga karaktärerna som är beskrivna tidigare i analysen är nämligen de som spelar den centrala rollen i innehållet. Givetvis förekommer det ett par kvinnliga karaktärer i boken, men vilka dock har så liten betydelse för handlingen att de inte behöver tas upp. Khaled Hosseinis val av karaktärerna i boken ger alltså läsaren hint av hur kulturen i Afghanistan ser ut och hur män ser på kvinnor i landet.

I boken förekommer det få metaforer. En som Khaled Hosseini dock använder sig av på sidan 241 är ”Baba hade alltid beskrivit min mor i breda penseldrag”, vilken menas med

Ebba Adnervik Na-12

att Amirs fars beskrivning av sin sons mor inte var särskilt ingående. De få metaforer som existerar i Flyga drake uttrycker beskrivningarna mer bildligt än begreppen som annars hade används för att beskriva situationen.

För att lägga extra vikt på ord eller begrepp i boken har Khaled Hosseini valt att förtydliga dem i kursiv stil. Det gör att språket i boken betonas, som om någon läste upp högt vad som stod. Dessutom blir texten mer lättläst.

Striden mot Assef är central för protagonistens personliga peripeti. Istället för att streta emot de hårda slagen Amir fick började han skratta desto ondare det gjorde och desto mer Assef tog i. För Amir var det förmodligen skönt att straffas för sina synder som han hållit inne nästan hela sitt liv. Till slut fick han den smärtan som han förtjänade efter sitt felaktiga handlande som liten. På sjukhuset efter slagsmålet visar en symbol att Amir är förlåten, bland alla sina skador har han fått en sår mitt över läppen som delat den mitt itu - som en harläpp. Harläppen är beviset på att Amir är kvitt och jämlik med harmynte bror Hassan och på så vis har återgäldat sina misstag.

Meningsuppbyggnaden i romanen varierar mellan korta meningar med endast ett till tre ord och halvlånga meningar med femton till tjugo ord. Rytmen i styckena fungerar ofta som på sidan 122, där stycket ofta börjar med ett enstaka ord eller kort mening, som sedan följs av en längre förklaring till ordet med längre och mer beskrivande meningar.

Därefter avslutas stycket ofta med en upprepning av ordet som stycket började med.

Ordvalen och adjektiven Khaled Hosseini använder i boken är ofta väldigt objektivt beskrivande för situationen, men sällan överdrivna. Anledningen till att författaren valt de ordvalen kan vara på grund av att han inspirerats av realismens litteratur och beskriver händelseförloppet likt den epoken författare.

Anaforer är inte ett helt ovanligt förekommande i Flyga drake, vilket till exempel kan ses på sidan 214 när Rahim Khan berättar nyckeln till att ställa allt till rätta för Amir; ” Jag sa ingenting. Jag tror att jag redan visste vad han skulle säga. - Jag vill att du ska åka till Kabul. Jag vill att du ska hämta hit Sohrab, sa han. Jag kämpade för att hitta de rätta orden. Jag hade knappt hunnit smälta att Hassan var död.” Tack vare anaforerna får stycket i texten mycket mer kraft samtidigt som orden blir mer allvarligt laddade.

I Flyga drake verkar inte författaren huvudsakligen arbeta med allitteration när han skriver romanen. Allitteration förekommer, men inte i någon större utsträckning. Ett exempel på allitteration går att finna på sidan 42 där författaren leker med bokstäverna s och p i meningen ”Strax före soluppgången svängde Babas bil upp på uppfarten”.

Allitteration förhöjer både stämningen samt gör det enklare för bokens läsare att komma ihåg det som skrivits.

Avslutningsvis är Khaled Hosseinis språk i boken överlag lättläst och handlingen enkel att följa med i. Läsaren behöver inte sedan tidigare vara insatt i Afghanistans historia eftersom den vävs in i handlingen under berättelsens gång. Genom att göra boken lätt att läsa igenom för läsaren når författaren ut till en bred målgrupp som kan förstå och uppskatta verket, vilket i sin tur leder till en ökad förståelse för hur svår Afghanistans invånare situation är samt att naturen är så mycket mer än den torkan och ruinerna som de flestas bild av landet är idag. Genom att läsa boken framkallas medkänsla med den ökade insikten i det Afghanska folkets tillstånd, vilket i framtiden kan leda till att fler är beredda att arbeta för och stödja landet för att återskapa det blomstrande Afghanistan som en gång existerade innan Sovjetunionens och talibanernas inblandning.