4 minute read
Regionansvariga trion från Syd Paul, Tommy och Glenn
Regionansvariga trion från Syd Paul, Tommy och Glenn
Nattvandrarna i region Syd
Vi träffar den regionansvariga trion från Syd - Paul Helldén, Tommy Löfvenhamn och Glenn Edman.
Paul är en härlig man i tidiga 50-årsåldern boendes i Osbyholm utanför Hörby. Tommy är en glad man, även han närmar sig 50-årsåldern, men lika glad är han för det. Tommy bor med sin fru och deras två barn i Hörby. Och så har vi Glenn, en sprallig man med sina bästa 35 år. Han är boende i Hyllinge tillsammans med sin fru och deras tre barn.
Både Paul och Tommy gick först med de röda jackorna, men det kändes inte helt rätt av olika anledningar. De sökte runt på nätet, kom i kontakt med organisationen Nattvandrarna Sverige och tillsammans grundade de Nattvandrarna Hörby. En förening som varit i gång sedan 2018.
Två år senare, år 2020, startade Glenn och hans fru Nattvandrarna Hyllinge. De hade tidigare vandrat i privat regi, men när de fick höra om Nattvandrarna Sverige kände de båda att det var ett enkelt val.
Trots att jag pratade med dem var för sig så är trion ganska samstämmig i vissa svar, bland annat på frågan "Hur upplever du att ungdomars situation ser ut idag?" - Idag är det ett tuffare klimat för ungdomarna. Mer droger och vapen i omlopp, säger Tommy, och Glenn säger även att. "Många barn har tyvärr ingen vuxen förebild." Jag frågar Paul vad ungdomarna tycker om dem som nattvandrare (och jag ser hans ansiktsuttryck genom telefonen): – De säger: Det är så skönt att prata med er för ni lyssnar! De andra, polis och väktare, talar bara om för oss vad vi inte får göra. Det är en väldigt talande mening. Jag blir nyfiken på att veta vad som är det bästa med att vara nattvandrare, och även här är trion förvånansvärt överens:
– Det bästa är att finnas för samhället, och att få göra skillnad! Att få vara med och skapa en trygghet i samhället där
– De säger: Det är så skönt att prata med er för ni lyssnar! De andra, polis och väktare, talar bara om för oss vad vi inte får göra.
även ens egna barn växer upp, säger Glenn.
– Det bästa är ju framför allt glädjen man får när man får en återkommande kontakt med ungdomarna. Man får så mycket energi av dem! fyller Paul på med.
Tommy anser att. "Det bästa är ju att få finnas som stöd för de ungdomarna som behöver oss. Det som är mindre bra är att man inte kan hjälpa alla!"
På en av frågorna jag ställde lyckades jag faktiskt få dem alla tre att fundera lite extra på sitt svar. Inte för att frågan i sig var svår att svara på, utan mer för att det här svaret hade de kunnat göra hur långt som helst. Frågan var om de hade något speciellt minne att dela med sig av.
– Vad ska man välja här då? Jag har många fina minnen! svarar Tommy, och efter en stunds funderande berättar han om när de var och vandrade i Lund.
– Där träffade vi på ett stort kompisgäng med kaxig attityd. Ett gäng grabbar som skulle spela tuffa. Vi stod och snackade i cirka 30 minuter, där vi berättade vilka vi var och vad vårt syfte är. När den halvtimmen gått och vi skulle gå åt olika håll hade de helt ändrat uppfattning! De tyckte att vi var underbara och skulle ta i hand. Även Paul berättar om en vandring i Lund.
– Vi sprang på ett stort kompisgäng i Lund. Längst bak stod en kille, tyst. Till slut samlade han mod och kom fram och frågade mig: "Vad ska man göra när ens pappa har slutat bry sig?" Hans pappa hade skaffat ny familj. Hur besvarar man en sådan fråga spontant? "Har du någon annan vuxen manlig förebild som du kan prata med?" frågade jag. Killen funderade en stund innan han svarade "Storebror". "Låt honom vara din vuxna förebild tills din pappa vaknar upp och saknar dig!" föreslog jag. – Reaktionen jag fick var väldigt positiv men situationen var väldigt negativ. Det var så laddat. Han log när han gick och tackade för mitt svar.
– En händelse som ligger mig varmt om hjärtat är när vi mötte en vilsen kille. Han kastade alla möjliga glåpord mot oss, han trodde att vi var socialtjänsten. Jag tog mig tid att berätta för honom vilka vi är, vad vårt syfte är och vad vi vill skapa. Vi pratade en lång stund och efter ett par träffar kom han självmant fram för att inleda ett samtal. Han behövde bara en vuxen som lyssnade." berättar Glenn.
Skulle du rekommendera andra att bli nattvandrare?
Svaret från alla tre kommer väldigt snabbt säkert. De nästan sjunger i kör.
– Jag önskar att ALLA ville vara nattvandrare, i alla fall ett par gånger om året. Då skulle vi vara fler trygga vuxna ute. Alla vuxna borde prova på att gå ut och möta de ungdomar vi har på vår hemmaplan i stället för att sitta hemma och bara klaga på dem! Våra barn och unga är inte så hemska som många vill få dem att framstå, säger Paul.
– Absolut! Man växer som människa. Man känner att det positiva som man får tillbaka av ungdomarna gör att man känner en stolthet över sitt ideella arbete! I stället för att döma – våga prata och våga lyssna på de unga! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! säger Glenn.
– Det ger mycket att få prata med ungdomarna och att få lära känna dem. Det är väl värt att rekommendera andra att prova på det! Man vet aldrig vad man får med sig hem när man startar en kvällsvandring, avslutar Tommy.
