Spontanvandring i Lindesberg

Ni känner nog igen den där känslan när man åker från ett event på dagen och vet att hit borde vi nog återvända när kvällen kryper på. Precis så var det den lördagen då vårmönstringen i Lindesberg gick av stapeln. Efter att ha vandrat omkring ett tag bland fina bilar och folk i ett halvmulet väder dyker de upp, ungdomarna. Klart de kommer till lilla Lindesberg där det finns crusingbilar och fest. Beslutet togs, i kväll blir det vandring! Med ett samtal sammastrålade de två vandrarna, drog på sig de gula jackorna och begav sig till Lindesberg. Ingen sponsorbil men däremot så fanns nattvandrarnas dekal på den personliga bilen så den fick duga för kvällen - och vilken kväll det blev. Tack vare såväl arrangören och polisen fick vi möjlighet att ta oss igenom det avspärrade området och kunna vara där ungdomarna höll hus.

Bilarna var i fokus den här kvällen och det skapades många intressanta och givande samtal med både bekanta och nya ansikten. Natten fylldes av glädje men till slut var det dags att rulla hemåt… men ni vetdet blir aldrig som man har tänkt sig.

På vägen tillbaka mot Örebro fick vi syn på en bil stående mitt i vägen, det var nattsvart och de hade problem. Vi ställde nattvandrarbilen som en spärr framför den andra bilen, med blinkers och ljus på så man kunde uppmärksamma att något stod i vägen.

Vad var problemet då undrar ni, jo säkringen hade gått och snabbt så var problemet åtgärdat och alla kunde snabbt sätta sig tillbaka i bilarna för att rulla igen. Trodde vi ja, men icke. När väl ungdomarna började rulla så slog det gnistor om avgasröret, så in på nästa parkeringslucka och åtgärda så att de kunde fortsätta sin resa neråt i landet.

På vägen tillbaka mot Örebro fick vi syn på en bil stående mitt i vägen, det var nattsvart och de hade problem.

Det är inte ofta man är både nattvandrare, nattmekaniker och nattvägassistans. Det visar på vår styrka som nattvandrare där vi tillsammans med våra olikheter, samlade kompetenser, skapar styrka i vår organisation, alla behövs och alla bidrar.

Ibland är man bara på rätt plats vid rätt tillfälle, det är det som gör att man känner sig stolt som nattvandrare!

Vi möter - Mia Svensson

Hej alla härliga vandrare och andra! Mia Svensson heter jag, är 48 år och bor i Garphyttan. Här bor jag tillsammans med min familj som består min man, barn i olika åldrar – varav några har flyttat hemifrånsamt hundar. Att få vara omringad av barn och barnbarn står absolut högst i kurs men natur och träning kommer tätt därefter. Mitt engagemang för barn och ungdomars välmående började för 24 år sedan och det var då vi bestämde oss att bli familjehem, något som idag är min dagliga sysselsättning. Att vara samhällets stöttepelare och en trygghet för barn och ungdomar som behöver en stadig punkt i livet är en självklarhet för mig och min familj. Valborg 2009 tog jag mina första steg som nattvandrare och många fler steg skulle det bli. Rekordet kom studenten 2022 med 26 000 steg, men självklart behöver vi ibland även ta bilen för att kunna ta oss runt. Vi har ju ett stort område att täcka, Garphyttan, Tysslinge och Örebro. Vi är där ungdomarna är och när vi fått vetskap om olika arrangemang som till exempel bilträffar, tar vi oss dit.

Gänget som jag vandrar med har vandrat tillsammans länge, vi är inte många fem, sex stycken men vi känner varandra och arbetar bra tillsammans. Självklart önskar vi att vi blir fler för vi behövs där ute. Från att ha vandrat flera gånger i veckan är det nu cirka en till två gånger i månaden. Våra vandringar ökar i antal ju närmare våren vi kommer och aktiviteter där ungdomarna kommer att vara blir fler, men vi är få så vi får lägga mycket av vår tid för att kunna göra detta.

Vi har bra och härliga ungdomar därute och många vill inte alls förknippas med alkohol och. Vi upplever att det har skett en förändring i synen angående användningen av droger. Förr var det mycket alkohol, idag är det visserligen alkohol med i bilden men jag ser en ökning av droger och den passiva synen på att använda det. Här kommer vi in som en trygg hand, både till dem som bara är där för att umgås och ha trevligt men också för att kunna hjälpa dem som är i behov av det. Här gäller det att våga vara vuxen och ibland behöva fatta obekväma beslut som att tillkalla fältare, polis och ambulans men det är tillfällen som jag vet har skapat en ännu närmare kontakt med ungdomarna. Vi bor ju i en liten by så just kontaktskapandet är lättare, vi känner igen varandra och de kommer för att få vatten, klubbor och plåstras om men viktigaste av allt samtalen, de enkla och de svåra samtalen. De blir stolta när de får visa upp sina intressen som bilar och förklara för oss vad och hur saker fungerar och förhoppningsvis ger vi dem något användbart och tänkvärt att ta med sig.

Jag kommer ihåg en gång på en vandring där vi var och gästvandrade. Det kom fram en kille och tackade oss för den gången som vi tog hand om honom när han var för berusad. Vi kom inte ihåg honom men han kom ihåg oss och det betyder att vi gör skillnad. Att få möta alla dessa barn och ungdomar ute gör något med själen, man blir berikad på så många fina och härliga sätt. Man får nya vänner, man vet att man gör något gott, skapar trygghet, stöttar och stör lagom mycket.