Vi möter David Johansson

Här berättar David vem han är och om hans engagemang i organisationen.

Jag arbetar som rivare i byggbranschen, är 34 år och det viktigaste i mitt liv är att umgås med min son William 6 år.

Jag tillhör nattvandrargrupperna i Borås, Fristad och Dalsjöfors. Dalsjöfors är helt nystartad, de övriga har funnits i fem till sex år. Jag började vandra därför att jag var livlig som ung, därför ville jag stötta dagens ungdomar och har nu vandrat i tre år. Att jag valde Nattvandrarna Sverige var helt naturligt, då de redan fanns i Borås. Min omgivning ser det som positivt att jag engagerar mig i ungdomar genom att nattvandra.

För att få in nya vandrare i gruppen försöker jag prata med alla om hur bra nattvandrarnas verksamhet är. Men de som börjar är med 2–3 gånger och sedan slutar de tyvärr. Jag tror dock att det finns en stor nyfikenhet på vad som händer ute på stan. Men när nyfikenheten lagt sig fortsätter man inte att vandra. Så här har vi en utmaning: Hur får vi dessa personer att fortsätta vandra?

Många ungdomar mår dåligt och behöver stöd av vuxna som är trygga. Till 99 procent har vi bara positiva kontakter och möten med ungdomarna och oftast blir det lugnt när vi vandrar. Men, vid vissa större evenemang som till exempel nollningarna i Borås kan det bli lite stökigt. Då vi har stora områden som vi rör oss på fungerar det inte alltid att gå dit vi ska, som tur är så sponsrar den lokala Toyota handlaren oss med lånebilar

Vi har en bra kontakt med polisen när vi är ute. Kommunen har egen vuxenvandring vid ``kritiska datum´´ vi har kontakt med dem och har även vandrat ihop. Vi prioriterar än så länge att försöka få våra grupper att fungera här lokalt, men framöver finns det kanske möjligheter att stötta upp och hjälpa till i andra orter.

Det sämsta med att vara nattvandrare är svårigheten att rekrytera nya vandrare som verkligen fortsätter vandra. Det bästa är den sociala biten, både med ungdomarna och andra nattvandrare. Detta är en av orsakerna till att jag självklart rekommenderar andra att börja nattvandra.

Ett minne jag vill dela med mig av som inte var så roligt men ändå slutade lyckligt. Det var vid ett tillfälle när vi hittade en ensam tjej som satt i ett dike och sov, tjejen hade druckit för mycket alkohol. Nedre halvan av kroppen var under det vatten som var i diket. Nattvandrarna fick upp henne ur diket och körde hem tjejen till en överlycklig och tacksam mamma. Det kunde ha slutat fruktansvärt illa om inte vi hittat henne, brytt oss och inte bara gått förbi.

Min förhoppning är att fler vuxna skall börja att engagera sig i de barn och ungdomar som är ute.