Kartans historia

Människor har sedan lång tid tillbaka försökt rita av verkligheten för att kunna orientera sig, navigera, sätta gränser och markera vem som äger vissa områden eller byggnader. Beskrivningar av områden på land och till havs har hittats i många antika kulturer. De äldsta fynden har gjorts i Mesopotamien och är från perioden 2300–2100 före Kristus. Kartorna ritades på lerskärvor.

Den grekiske astronomen Klaudios Ptolemaios studerade geografi och kartor på 100-talet efter Kristus. Hans arbeten fick stort inflytande på det efterföljande arbetet med kartor. Han positionsbestämde bland annat en mängd orter och beskrev hur kartor kan tillverkas. Han sammanställde även epokgörande kartor och kataloger över stjärnors positioner på himlen.

Medeltida kartor

Före och under medeltiden ritades kartor för hand. I Europa präglades de under medeltiden ofta av religiösa övertygelser. En benämning på världskartor från Europa under medeltiden är Mappa Mundi. Det betyder helt enkelt världskarta på latin. Dessa var ofta religiöst präglade, till exempel Herefordkartan som har Jerusalem i centrum.

Den första tryckta kartan i Europa framställdes under 1400-talet. Ofta tillverkades inte så många kopior av kartorna. Norden finns med på kartor från 1420-talet, men området är bättre avbildat på Olaus Magnus karta Carta marina från 1539.

Lantmäteriet

I Sverige bildades Lantmäteriet 1628. Lantmäteriet samlade in geografisk information om byar, vägar, sjöar och städer och hade till uppgift att registrera ägande av fastigheter. Fortfarande är Lantmäteriet den myndighet som ansvarar för kartläggningen av Sverige och för att registrera gränser och ägande av markområden och byggnader.

Under 1900-talet innebar nya tekniker som flygfotografering, satelliter och fjärranalys förbättrade metoder för att framställa kartor. Exempelvis använde Lantmäteriet 1937 för första gången flygfotografier för att producera en karta.

Kartprojektioner

Att avbilda ett klot, som jorden, på en platt karta är omöjligt om man samtidigt vill bevara avstånd, vinklar och areor. Med hjälp av olika matematiska relationer, så kallade kartprojektioner, kan man avbilda den runda jorden på platta kartor, men de är alla kompromisser där en eller flera av dessa tre egenskaper måste offras. Det uppstår nämligen alltid förvrängningar när man ska föra över information från ett tredimensionellt klot till en tvådimensionell yta.

Platta kartor kan ha följande egenskaper:

@ Ytriktighet. En given area på den platta kartan motsvarar alltid en lika stor yta i verkligheten, oavsett var på kartan den placeras. Exempelvis kan två olika länders areor jämföras med varandra, oavsett var på kartan de ligger.

Topografi

Topografi är en beskrivning av terrängens utseende i ett område. Beskrivningen kan vara i form av text, bild eller karta. Den berättar till exempel vilken terräng, vegetation, bebyggelse och kommunikation som finns. En topografisk karta kan visa hur högt ett berg är, var det växer skog, var det ligger ett industriområde och var vägarna går.

Sammanfattning

Grundläggande begrepp

@ Vinkelriktighet. En viss riktning på den platta kartan motsvarar alltid samma riktning i verkligheten, oavsett var på kartan man utgår från. Om man till exempel vill färdas i sydvästlig riktning i verkligheten kan man rita en pil i sydvästlig riktning överallt på kartan. En vinkelriktig karta kan också kallas formbevarande.

@ Avståndsriktighet. En viss sträcka på den platta kartan motsvarar alltid samma sträcka i verkligheten, oavsett var på kartan man mäter sträckan. Om man till exempel vill färdas 500 kilometer i verkligheten kommer denna sträcka att ha samma längd överallt på kartan.

På en platt karta kan högst två av dessa tre egenskaper vara korrekta samtidigt. Vilka egenskaper kartan ska ha beror på vad den ska användas till.

En välkänd projektion infördes av den flamländske kartografen Gerardus Mercator 1569. I denna projektion, Mercatorprojektionen, saknas ytriktighet. Däremot är projektionen vinkelriktig, vilket gör det möjligt att navigera efter kartan. Det är troligen ett skäl till att den har varit väldigt populär.

Att Mercatorprojektionen inte är ytriktig ses genom att ytor blir förvrängda nära polerna. Områden nära polerna blir relativt sett större på kartan än vad de är i verkligheten. Till exempel avbildas Grönland på en Mercatorkarta som nästan lika stort som Afrika, medan Afrika i verkligheten är cirka 14 gånger större än Grönland.

I Sverige används ofta Gauss-Krügers projektion, till exempel hos Lantmäteriet, i produktionen av kartor över mindre områden. Denna projektion försöker rätta till felaktigheter när det gäller storleksförhållanden. Projektionen lämpar sig dock inte för att avbilda hela jorden eftersom felaktigheterna då blir allt för stora.

Ett annat alternativ till Mercators projektion är Mollweides projektion och Robinsons projektion. Mollweides projektion framställer relativa ytor mer korrekt. Hos Robinsons projektion är varken ytriktigheten eller vinkelriktigheten helt korrekt men en kompromiss gör att bilden upplevs som mindre förvrängd.

@ Människan har under lång tid avbildat verkligheten för att kunna navigera och sätta gränser med mera.

@ De första kartorna avbildade små, lokala områden. I takt med att kunskapen om hur jordklotet ser ut blev bättre, mycket tack vare upptäcktsresorna, blev världskartor vanligare.

@ I Sverige är det Lantmäteriet, som är en statlig myndighet, som har ansvar för att kartlägga Sverige.

@ I och med att jorden är rund och papperet som avbildar jorden är platt går det inte göra en helt korrekt avbild av jordklotet om man ska ta hänsyn till avstånd, yta och area. Därför använder man olika kartprojektioner.