Det "bidde" ingen kryssning för Lindhe

Monica, Thorvald och Selma vid husbilen.

Det ”bidde” ingen kryssning

För 41 år sedan lånade familjen Lindhe en husvagn. Resan gick norrut i Sverige. Allt annat är lite svårt när man bor i Falsterbo. Med på resan fanns två blöjbarn och en stor, hårig hund. Det regnade från första till sista dagen. Makarna Monica och Thorvald var rörande överens: Aldrig mer husvagn!

TEXT: ANN MELLBLOM

Ifjol, som ganska nyblivna pensionärer, planerade de resornas resa. De skulle kryssa nästan jorden runt. Under fyra upplevelserika månader skulle de pricka av nästan allt som fanns på deras bucket-list.

Så kom en pandemi som brutalt krossade deras planer. - Vi insåg att det inte skulle bli någon kortvarig influensavåg, så vi avbokade, säger Monica.

Det blev en Pössl Nu hör det till saken att ingen av dem är typen som hänger läpp. Saker händer, gilla läget och gör det bästa av situationen!

Under en kvällspromenad i maj i mysiga Höllviken där paret numera bor, fick Monica syn på en Globecar. - Den där ser ju rätt behändig ut, sade hon till maken som nickade instämmande.

Och så var nya reseplaner igång. Det blev en Pössl Road Cruiser byggd på Citroën Jumper-chassi från Husbilar i Pukavik.

Båda två vill uppleva nya platser och tyckte en plåtis verkade vara det bästa alternativet för att både ha allting med sig och dessutom kunna förflytta sig lätt, även i städerna. Att “säsonga” är inget som lockar dem. - Vi var nog främst inne på att hyra husbil, men år 2020 verkar vara fel år. Alla vill ha husbilar och priset låg på 16 000 kronor för en vecka. När vi nämnde att vi då föredrog att köpa husbil, blev det bråttom med handpenningen. Utan sådan erlagd höll man inte bilen. Det var ”först till kvarn” som gällde.

Klart att husbilen ska ha ett namn Under sensommaren provade de båda husbilsnybörjarna sig fram så smått. Någon tur till Österlen. De kom fram till att ”det här var ju riktigt trevligt”.

De började utforska husbilarnas prylvärld. Det blev både en portabel tvättmaskin och en kaffebryggare för två koppar. - Jo, vi förköpte oss lite där. Campinganläggningar har oftast en väl fungerande tvättstuga och det går fortare att fixa kaffet på ”Långfranskans” gasolkök. De båda prylarna lär nog hamna på Blocket inom kort. ”Långfranskan”? Ja, det är klart man ger sin husbil ett namn. Precis som man gör med båtar! - Tidigare körde jag en liten Citroën som vi kallade för ”Småfranskan”. Därför blev det naturligt att husbilen, som ock-

Portabel tvättmaskin och kaffebryggare för två koppar. Ligger nog snart på Blocket. "Låt det omöjliga ske". Som en jättelik elefant på Öresundsbron...

Skulpturerna i Pilane på Tjörn. Carl Larssons Sundborn.

så är en Citroën, blev ”Långfranskan”, förklarar Monica med en förtjust blick ut mot uppfarten till villan där husbilen väntar på att ge sig ut på nya äventyr.

Låter det omöjliga ske Vid sidan av sitt tidigare yrke som lärare har hon ägnat stor del av fritiden åt sitt konstnärskap. Målat i olja, akryl och akvarell. Men de senaste tio åren har hon fastnat för fotografering. Som fotograf är hon autodidakt, men är däremot utbildad inom digital bildbehandling och olika målningstekniker. Hennes digitala fotomontage fascinerar. - Jag har en förkärlek för att låta det omöjliga ske, medger hon, till exempel att ett vilt djur som jag fotograferar i Sydafrika placeras i Skåne.

Sedan 2011 har hon haft flera separatutställningar och medverkat i samlingsutställningar både nationellt och internationellt, flera av dem jurysalonger. - Egentligen skulle jag ha ställt ut i Madrid under november, men det har ju gått om intet…

Här i Sverige har vi tack och lov haft möjligheten av få gå på konstutställningar och under första delen av augusti ställde hon ut i Skanör. Sedan var det äntligen dags för långresa med maken, hunden Selma och ”Långfranskan”. I princip hela september veks för ändamålet.

Konstintresserade De sökte sig norrut längs vår vackra västkust. Tog omvägen ut om Tjörn för att beskåda skulpturerna i Pilane. - Vi är båda konstintresserade och tog så gott som alla tillfällen som fanns till att se konst under resan. Förutom Pilane, besökte vi Lars Lerins Sandgrund, Zorn i Mora och Carl Larsson-gården i Sundborn, berättar Monica.

Efter Tjörn och Pilane letade de sig till Strömstad. Vidare till Karlstad och sedan upp till Jämtland. - Jag har släktforskat en del och fått fram att en förfader till mig var kyrkoherde i Bergs församling i Hoverberg. Där var fantastiskt fint, med en obeskrivligt vacker utsikt över Storsjön, men vi hittade inga spår efter min släkting, berättar Monica.

Klockan sex kommer björnen En av hennes allra starkaste förhoppningar med resan var att få se och fotografera livs levande björn. De gav sig i kast med Vildmarksvägen och på sträckan mellan Strömsund och Gäddede valde de den mindre parallellvägen som heter Björnvägen, en av världens brunbjörnstätaste vägar.

De träffade en man på Svaninge naturcamping som kunde berätta att björnen dök upp vid sextiden varje kväll. Eftersom älgjakten pågick kom den dit och vände upp och ned på soptunnorna där jägarna slängt slaktavfall.

Monica skrattar gott: - Inte katten fick vi se någon björn. Inte ens en ren! Vi såg några större hackspettar, en iller och en häger. De såg likadana ut som sina skånska artfränder. Dessut-

Vildmarksvägen, Stekenjokk (ovan) och Fatmomakke (nedan).

Hänförande utsikt över Storsjön.

- En oväntad men mycket angenäm överraskning, säger Monica. Restaurang Fjällripans Bouillabaisse. Ett rejält stenskott, lappat medelst medhavd silvertejp.

om fick vi ett stenskott i framrutan.

De hade dock anammat det goda rådet att alltid ha silvertejp med sig. Stenskottet på passagerarsidan, som snart blev en 30 centimeter lång spricka, lagades elegant med den kraftiga, silverglänsande tejpen. Och ja, det höll hela vägen hem till Skåne! mil genom vårt avlånga land. Vid Stora Blåsjön avnjöt de restaurang Fjällripans fantastiska anrättningar: Bouillabaisse och därpå kyckling med kantarellris och friterad rosmarin. - En oväntad men mycket angenäm överraskning, kommenterar Monica.

De stannade till på Kolgårdens Stugby & Camping i Vilhelmina. Funderade på att stanna ytterligare någon dag, men ändrade sig och styrde kosan mot Sundsvall, där de skulle hälsa på vänner. - Det var tur, för dagen efter att vi lämnade Kolgården kom en decimeter snö och vi hade inga vinterdäck.

En husbil rymmer så mycket På frågan om de är fast i ”husbilsträsket” trots uteblivna björnar, svarar Monica ”ja”, utan större tvekan: - Sedan den där fadäsen med husvagnen för 41 år sedan har vi varit skeptiska,

Kolgårdens Stugby & Camping i Vilhelmina.

Hunden Selma med favoritleksaken.

men nu står husbilen här och kallar på oss. Vi vill nog göra någon kortare utflykt till innan vi ställer av den för vintern. Kanske Torekov, Immeln. Vi får se. Sedan kommer den nya valpen och vi kanske inte ska börja med att åka runt i husbilen då. - Ställa av? Nej, vi låter den stå på under vintern. Man vet aldrig vad vi får för oss, säger Thorvald och får en glad axelryckning till svar från hustrun. - Vi är nöjda på alla sätt och vis och väldigt imponerande över hur mycket man kan få plats med i en husbil. Här hemma har vi 180 kvadratmeter. I husbilen har vi tio kvadratmeter, men allt som är viktigt i livet ryms där. Enda lilla nackdelen är väl att det är trångt i köket. I husbilen har vi varannandagsschema. När den ene rumsterar i köket får den andre gå ut med hunden eller snällt ligga på sängen och läsa. Att vara två i köket funkar inte.

Bologna till våren? Pandemin har satt käppar i hjulen för de flesta av oss. Monicas Madrid-utställning i november ställdes in. Hur blir det med hennes utställning i Bologna till våren? - Vi kan bara avvakta. Under tiden håller vi tummarna för att det ska vara möjligt och planerar för en underbar resa genom tyska småstäder, utmed vinfloder och vidare ner i Italien. Husbilen är ju bra på det sättet, det går att hålla distans och undvika att frottera sig med en massa okända människor.

Det ”bidde” ingen jorden runt-kryssning. Det ”bidde” en husbil. - Inga problem! Vi kommer att ha mycket roligt med ”Långfranskan” och vi har dessutom kommit på att vi inte är kryssningstypen. Vi vill själva bestämma vart vi ska åka, hur och när!

Selma – en vänlig blandning mellan labrador och golden retriever – vaknar ur sin slummer. Hon kommer fram med favoritleksaken i munnen och viftar på svansen. Det syns tydligt att hon har något viktigt att säga till Monica: - Hundar får inte följa med på kryssningar, men i husbilen är jag välkommen!